Publicerad den

Podcast om elbehandling – intervju med patient och ECT-expert!

Jag har spelat in en podcast om elbehandling med Lily, som själv genomgått elbehandling (ECT, electroconvulsive therapy) mot sin djupa depression. Intervjun med Lily är en del av elbehandlings-specialen i podden, där jag kommer intervjua även en ledande ECT-expert för att få det kliniska och vetenskapliga perspektivet.

Lily är 28 år gammal och har haft depressioner i stora delar av sitt liv. För två år sedan, 2019, blev depressionen emellertid så djup att hon var svårt självmordsbenägen. Hon bestämde sig för att hon ville testa elbehandling, som än idag är en av de mest effektiva behandlingarna mot bland annat djup depression. Metoden används även mot andra tillstånd som mani och katatoni, runt 4000 svenskar genomgår behandlingen varje år (källa: Kvalitetsregister ECT)

I november träffade jag en av dem som genomgått elbehandling, Lily. Hon är 28 år gammal och studerar kriminologi och psykologi med sikte på en forskarkarriär. Den här intervjun är nästan två timmar lång och uppdelad i fyra avsnitt. Här nedanför berättar jag lite kort om varje del, där de första tre finns tillgängliga helt gratis medan den fjärde bara är tillgänglig för betalande Patreon-medlemmar. Bli medlem på patreon.com/sinnessjukt för att lyssna på det avsnittet och över fyrtio andra avsnitt av podden som enbart är tillgängliga för betalande medlemmar.

Del 1: Bakgrund

I den här första delen får Lily svara på kortfrågor om sig själv i en faktaruta, sedan får hon berätta om sin bakgrund och sina depressioner. Hon berättar också om varför hon fick ECT för två år sedan, och varför hon var så angelägen om att få ECT trots propagandan från olika sajter på nätet.

 

Del 2: Behandlingen

I den andra delen får Lily berätta hur behandlingen gick till rent praktiskt: Hur såg det ut på behandlingsavdelningen? Hur såg själva apparaten ut? Hur mådde hon direkt efter behandlingen? Var det unilateral eller bilateral elektrodplacering (bilateral betyder att man har elektroderna på varsin tinning, unilateral betyder att man har en på ena tinningen och en på toppen av huvudet?

Jag frågar även hur många behandlingar och hur många behandlingsserier hon fick, hur långt det var emellan behandlingarna och serierna, ifall hon bodde kvar på sjukhuset eller om hon åkte hem emellan, hur mycket hon betalade för vården och hur mycket information hon fick innan. Dessutom kommer vi i del 2 in lite mer på vilka biverkningar hon fick och hur allvarliga dom var.

 

Del 3: Biverkningar och positiva effekter

I del tre fortsätter vi prata om biverkningar, framför allt om det som många verkar frukta mest: minnesstörningar. Vad mindes hon inte efter behandlingen? Hur lång tid tog det för minnesstörningarna att försvinna? Vi pratar även lite om fördomar kring ECT. Men framför allt kommer vi äntligen in på behandlingens positiva effekter: Hur snabbt blev hon bättre? Hur mycket bättre blev hon och hur länge hängde dom positiva effekterna kvar?

Vi pratar även om att hon tar litium idag, varför hon gör det, om vikten av ett bra bemötande, och så får hon svara på vad hon skulle säga till någon som idag befinner sig i samma situation som hon gjorde för två år sedan, när hon mådde som allra sämst.

 

Del 4: lyssnarfrågor

I det fjärde och sista avsnittet, som du alltså får som Patreon-medlem, frågar jag Lily om hon tycker att vården hade kunnat göra någonting bättre, jag frågar även om var hon tycker att man som patient ska söka efter information om ECT.

Men framför allt får du höra alla lyssnarfrågor som jag fått på Twitter! Jag har nog aldrig fått så många som den här gången, ni undrade exempelvis varför hon ville bli intervjuad, om hon skulle välja ECT igen om hon blev lika sjuk igen, om hon får underhållsbehandlingar, hur mår hon idag, hur man stöttas av vården om man får minnesstörningar, vilka alternativ hon hade, hur omgivningen uppfattade henne under behandlingen, huruvida hon berättar om sin ECT på jobbet och för sina bekanta, ifall ECT gör ont, ifall hon har några tips till vården, huruvida man känner sig som samma person efteråt, och mycket mer.

 

Hoppas att ni gillar den här podden om elbehandling (ECT). Även expertintervjun kommer i min podcast Sinnessjukt när den är färdig.

Publicerad den

ECT:s historia – elbehandlingens historia i Sverige och världen

ECT har en historia som sträcker sig tillbaka till den 11:e april 1938, då italienarna Ugo Cerletti och Lucio Bini för första gången testade metoden på en människa. ECT står för electroconvulsive therapy men kallas på svenska vanligen för elbehandling. Här kan du läsa mer om ECT:s historia.

Tidiga försök med chockterapier (-1938)

Att epileptiska anfall kan användas för att behandla vissa former av psykiska besvär har varit känt länge, enligt vissa så länge som i hundratals år[1]. I början av 1900-talet fick tanken om ett generellt motsatsförhållande mellan olika sjukdomar ett stort genombrott i och med Julius Wagner-Jaureggs malariabehandling mot hjärnsyfilis. Patienten infekterades med en sjukdom (malaria) för att botas från en annan (hjärnsyfilis, ett senstadium av könssjukdomen syfilis som yttrade sig i psykosliknande symtom). Wagner-Jauregg tilldelades Nobelpriset 1927 för denna upptäckt, som senare ersattes av antibiotika.

En av pionjärerna inom så kallade chockterapier – ett samlingsnamn för psykiatriska behandlingsmetoder som ”chockade” kroppen – var den ungerska forskaren Ladislas Meduna. Han hade observerat epilepsipatienters hjärnor, och funnit att det fanns gliaceller i de utrymmen som lämnats i spåren av förlorade nervceller[2]. År 1931 hade Medunas kollega Hechst beskrivit att patienter med schizofreni istället hade färre gliaceller än normalt, vilket stod i kontrast till Medunas fynd hos epileptiker[3]. Kunde nyckeln till schizofrenins gåta finnas hos epileptiker?

Kliniska studier visade även att schizofrenipatienter sällan hade epilepsi och vice versa, vilket Meduna tyckte stärkte tesen om ett motsatsförhållande mellan schizofreni och epilepsi. Han ville därför försöka bota schizofrenipatienter med kemiskt utlösta epilepsianfall. Den 2:a januari 1934 gav han därför för första gången en människa kamferinjektioner, som gav epilepsiliknande krampanfall. Under de följande två åren behandlade han över hundra patienter, varav runt hälften ska ha upplevt förbättring[4].

Förutom substansen kamfer, användes även andra ämnen för att uppnå samma effekt. Till exempel ämnet cardiazol som gavs intravenöst och utlöste ett epilepsiliknande anfall som varade i ett par minuter, men som ofta orsakade svår ångest hos patienterna[5].

Eftersom de kemiskt utlösta krampanfallen var svårstyrda och dessutom obehagliga för patienterna, började man på 1930-talet även att försöka med elektriskt utlösta krampanfall i djurstudier[6].

De första elbehandlingarna på människa (1938)

En som blivit inspirerad av chockterapierna var den italienske professorn Ugo Cerletti. Han hade redan använt elektricitet i djurstudier av epilepsi i Genua[7]. Tillsammans med sin assistent på universitetet i Rom, Lucio Bini, skulle han komma att utveckla elbehandling även för människor.

Cerletti och Bini hade bland annat varit i Wien och observerat just cardiazolbehandlingar, som alltså var svårt ångestframkallande för många patienter. De fick idén att istället testa elektricitet för att uppnå kramper, men innan man provade på en människa gjorde man djurförsök för att undersöka vad som var en säker dos[8].

När man tyckte att metoden kändes tillräckligt säker beslutade man att testa den även på en människa. Den första människan som fick elbehandling kallades Enrico X[9], en svårt förvirrad man som hade hittats vid en järnvägsstation. Efter veckor av annan behandling hade man inte uppnått någon förbättring[10] och beslutade att testa med elbehandling.

Det första försöket den 11:e april 1938 misslyckades, man uppnådde helt enkelt inget krampanfall och fick därför kalibrera metoden[11]. Den 20:e april samma år försökte man igen, den här gången med högre spänning. Man uppnådde då ett epileptiskt anfall, och efter ytterligare elva behandlingar var Enrico X helt återställd och kunde lämna kliniken.

De första elbehandlingarna i Sverige

När utfördes den första elbehandlingen i Sverige? Det är inte helt fastslaget, men antingen 1939 eller 1940.

När jag nyligen gjorde en dokumentär om Beckomberga sjukhus i Stockholm, gick jag igenom alla sjukhusets årsredovisningar i Regionarkivet och Stockholm stadsarkiv. Beckomberga var snabba på att plocka upp nya psykiatriska forskningsrön och var bland annat väldigt tidigt ute med antipsykotiska mediciner, lobotomier och insulinkomabehandlingar (där de två senare numera sedan länge har slutat användas).

Man använde även cardiazolbehandlingar och uppges ha varit först i landet att utföra elbehandlingar[12]. Huruvida man var det är svårt att säga, det har till exempel påståtts att Beckomberga började med elbehandlingar redan 1939[13]. Av originalhandlingarna i arkiven framgår dock tydligt att man började först i oktober 1940. I årsrapporten för 1940 beskriver man både hur cardiazolbehandlingarna ersatts med elbehandling och att man började med dessa i just oktober 1940:

ECT historia – elbehandlingens historia i Sverige och världen
ECT:s historia – första elbehandlingarna på Beckomberga sjukhus.

Eventuellt började dock mentalsjukhuset Sankt Jörgens sjukhus (även kallat Göteborgs hospital) använda elbehandlingar redan 1939[14]. Oavsett vad så dröjde det alltså inte länge mellan att metoden först användes på människa i Rom under våren 1938, och det att den även togs i bruk i Sverige.

Elbehandling i Sverige och världen idag

ECT eller elbehandling är en kontroversiell metod som ofta kritiseras av olika antipsykiatriska rörelser som växte fram under 1960-talet. I Sverige finns exempelvis ”Kommittén för mänskliga rättigheter” (KMR) som är en organisation sprungen ur scientologin, som driver informationskampanjer mot elbehandlingar, psykofarmaka m.m. Sajten elchocker.se drivs av Peter U Larsson, som på sin hemsida skriver att han ”är scientolog sedan nästan 30 år tillbaka”.

Elbehandling är dock en effektiv metod mot flera svåra psykiatriska tillstånd och används än idag i både Sverige och resten av världen. Knappt 4000 personer får behandlingen årligen i Sverige, fördelat i ålder enligt tabellen nedan (från Kvalitetsregister ECT:s årsrapport 2020[15]).

Åldersfördelning ECT/elbehandlingar i Sverige under 2020. Bild: Kvalitetsregister ECT.

Kvalitetsregister ECT är ett register för kvalitetsuppföljning av elbehandlingar i Sverige, som finns att ta del av online. Där kan du läsa mer om allt från hur många behandlingar som ges i olika delar av landet, till hur många som får biverkningar och hur många som blir förbättrade av metoden.

Svensk Psykiatrisk Förening (SPF) har även en skrift med kliniska riktlinjer för ECT – även den tillgänglig online – där du kan läsa mer om vad metoden är effektiv mot och vilka de vanligaste biverkningarna är.

Om du vill veta mer om ECT har jag gjort en ECT-serie i min podcast Sinnessjukt, här hittar du första delen av den.

Om du vill veta mer om Beckomberga sjukhus, lyssna på min tredelade dokumentär här.

Källor:


[1] ECT: kliniska riktlinjer för elektrokonvulsiv behandling, 1. uppl., Svenska psykiatriska föreningen, Sundsvall, 2014. [Elektronisk resurs: http://www.svenskpsykiatri.se/wp-content/uploads/2020/05/SPF-kliniska-riktlinjer-om-ECT.pdf]

[2] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry9(1), 1. P. 2. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[3] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry9(1), 1. P. 2. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[4] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry9(1), 1. P. 2. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[5] Nilsson, Roddy, and Maria Vallström, eds. Inspärrad: Röster från intagna på sinnessjukhus, fängelser och andra anstalter 1850–1992. Nordic Academic Press, 2016. P. 280.

[6] ECT: kliniska riktlinjer för elektrokonvulsiv behandling, 1. uppl., Svenska psykiatriska föreningen, Sundsvall, 2014. P. 12. [Elektronisk resurs: http://www.svenskpsykiatri.se/wp-content/uploads/2020/05/SPF-kliniska-riktlinjer-om-ECT.pdf]

[7] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry9(1), 1. P. 2. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[8] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry9(1), 1. P. 3. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[9] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry9(1), 1. P. 3. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[10] ECT: kliniska riktlinjer för elektrokonvulsiv behandling, 1. uppl., Svenska psykiatriska föreningen, Sundsvall, 2014. P. 12. [Elektronisk resurs: http://www.svenskpsykiatri.se/wp-content/uploads/2020/05/SPF-kliniska-riktlinjer-om-ECT.pdf]

[11] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry9(1), 1. P. 3. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[12] SvD 1962-05-29

[13] Johannisson i Nilsson och Vallström, 2016, P. 280 och SLL, BECKOMBERGA – En titt I backspegeln, 1982. P. 3.

[14] Frederiksen, Svend Otto, and Giacomo D’elia. ”Unmodified and modified electroconvulsive treatment A comparison of patients treated in 1941-1950 and in 1974-1983.” Nordisk Psykiatrisk Tidsskrift 45.2 (1991): 137-143.

[15] https://registercentrum.blob.core.windows.net/ect/r/-rsrapport-2020-BkeqRasa4Y.pdf