Kategori: Allmänt

Publicerad den av

6 böcker om adhd: Min lista med de bästa böckerna om adhd

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Bra böcker om adhd kan vara guld värt för den som vill förstå diagnosen. Jag har läst många av de böcker om adhd som finns på svenska numera. Här är min lista med de bästa böckerna om adhd som jag läst hittills.

Uppdatering 5 mars 2024: har lagt till två nya böcker.

1. Essence : Om adhd, autism och andra utvecklingsavvikelser av

Christopher Gillberg är antagligen världens mest meriterade forskare inom neuropsykiatri (NPF). Han driver Gillbergcentrum i Göteborg och har forskat på detta ämne i femtio år. ”Essence – Om adhd, autism och andra utvecklingsavvikelser” är en lättläst och väl underbyggd bok om Essence-uttrycket, som är hans eget och är ett slags paraplybegrepp för olika neuropsykiatriska tillstånd. Akronymen står för ”Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations” och inbegriper förutom ADHD även autism, Developmental coordination disorder (DCD) och andra besläktade tillstånd.

Den här boken beskriver de olika tillstånden på ett grundläggande vis och sätter dem i relation till varandra. Gillberg beskriver vilka behandlingar som är effektiva och vilken forskning som finns för de olika diagnoserna, samt hur de samvarierar i befolkningen. Boken är visserligen rätt översiktlig, men därför inte heller så värst lång (167 sidor).

Finns att köpa här.

2. Adhd: Från duktig flicka till utbränd kvinna av Lotta Borg Skoglund

Lotta Borg Skoglund är en svensk psykiatriker och ADHD-forskare, som jag har intervjuat i min podd Sinnessjukt. ”Adhd: Från duktig flicka till utbränd kvinna” riktar sig förstås främst till flickor och kvinnor med ADHD och har sedan den kom ut fått mycket uppskattning och uppmärksamhet. Uppenbarligen har könsaspekten i det här fältet inte uppmärksammats tillräckligt eftersom den här boken nått en stor publik. Det är inte svårt att förstå varför den blivit så populär när man läser den, den är både lättbegriplig och välskriven.

Lotta poängterar visserligen ofta i boken att det saknas högkvalitativ forskning kring många av de ämnen som boken behandlar, men hon försöker beskriva dem utifrån den forskning som trots allt finns samt sin egen kliniska erfarenhet. Även om det är problematiskt att förlita sig så mycket på klinisk erfarenhet (eftersom den inte sällan visar sig felaktig när forskare undersöker den systematiskt) tror jag att boken i stort beskriver ämnet på ett rättvisande och antagligen rätt förlösande vis för de flickor och kvinnor som känner sig missförstådda av vården och samhället.

Boken beskriver grunderna i ADHD på ett bra sätt och sätter diagnosen i ett könsperspektiv, utifrån den forskning som finns och Lottas egna erfarenheter som behandlande läkare. Den stora behållningen med boken är kanske dock de många patientfall ur verkligheten som säkert ger stor igenkänning hos läsaren, där flickor och kvinnor med ADHD beskriver sin vardag och hur diagnosen präglar deras liv.

Finns att köpa här.

3. Ingen familj är en ö: ADHD, föräldraskap och skuld av Anja Wikström

Bra bok om adhd (Anja Wikström - Ingen familj är en Ö)

Den mörkaste boken på den här listan helt klart, men också den som förändrat min bild av adhd mest. ”Ingen familj är en ö: adhd, föräldraskap och skuld” är en roman baserad på Anja Wikströms eget liv som förälder till ett barn med adhd-diagnos. Anja bor i Stockholm och arbetar som medicinsk utredare och boken är utgiven på Ordfront förlag där även en av mina böcker är utgiven (”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”).

Huvudkaraktären Ada lever med sambon Axel och barnen My och Hugo, där storasyster My har adhd och lillebror Hugo är lugn och samlad. I boken får vi följa familjens kamp för att få en ordentlig adhd-utredning, vilket är en förutsättning för att My ska få stöd, inte minst i skolan.

Men vi får också en bild av hur dynamiken kan se ut i en familj där en eller flera (adhd är väldigt ärftligt) har adhd. Skildringen av livet i en familj med adhd är väldigt gripande och känns autentisk, bokens fina omdömen från andra människor med adhd förstärker den känslan ytterligare. Boken innehåller också ett kort avsnitt i slutet med fakta och tips om adhd och autism.

Jag har faktiskt intervjuat även Anja i podden, där hon berättade om boken och hur hennes egen familj – som boken alltså baserar på – fungerar. Hursomhelst är det här en bok jag rekommenderar varmt, kanske framför allt till föräldrar som antingen själva har adhd eller har barn med diagnosen, eller både och.

Finns att köpa här

4. Åren går, adhd består: Att få en diagnos som vuxen och åldras med adhd av Lotta Borg Skoglund

Bra böcker om ADHD – Adhd - Från duktig flicka till utbränd kvinna

Psykiatrikern och forskaren Lotta Borg Skoglund har förutom sin populära bok om ADHD bland flickor och kvinnor (se ovan) även skrivit en bok som riktar sig till medelålders och äldre personer med ADHD. ”Åren går, adhd består: Att få en diagnos som vuxen och åldras med adhd” är en populärvetenskaplig och välskriven bok vars titel beskriver precis vad den handlar om.

Boken är väldigt lik ”Adhd: Från duktig flicka till utbränd kvinna” i sitt upplägg – rätt mycket grundläggande och lättförståelig fakta om ADHD (och ADD), blandade med forskning, Lottas egna kliniska erfarenheter av att ha arbetat med medelålders och vuxna personer med ADHD, samt dessa patienters egna berättelser. Vittnesmålen från personer med ADHD är ofta väldigt drabbande, det är ingen romantiserad bild Lotta målar även (om det finns gott om ljusglimtar också). Jag tror att den här boken bidrar med mycket igenkänning och kunskap till en, vad det verkar, lite bortglömd patientgrupp.

Finns att köpa här.

5. Coolt med ADHD av Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg

böcker om adhd – min lista med de bästa böckerna om adhd

”Coolt med ADHD” är en ungdomsbok om ADHD skriven av Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg. Boken handlar om Alice som är 11 år och har adhd, och hennes diagnos ställer till problem för henne i skolan. Hon blir missförstådd av lärare och vänner och känner sig inte som de andra barnen. Fast hon förstår också att adhd:n har fördelar som hjälper henne.

Boken är tänkt som ett stöd för barn och deras föräldrar, samt lärare i grundskolan. Det här är den första boken i serien om Alice som har fått en uppföljare hittills i boken ”Jag har ADHD” där Alice har blivit ett år äldre, även den boken försöker lyfta fram fördelar med adhd.

Malin Roca Ahlgren har även skrivit flera andra böcker, bland annat den superfina barn- och ungdomsboken ”Vad är det med Lisa? : en bok om ångest” som jag läste när den släpptes 2016.

Finns att köpa här

6. Underbara ADHD: den svåra superkraften av Georgios Karpathakis

böcker om adhd lista

”Underbara ADHD: den svåra superkraften” har jag hittills bara hunnit börja läsa, men jag vill ha med den på listan ändå eftersom jag tycker den verkar väldigt bra. Boken är skriven Georgios Karpathakis som jag faktiskt också har intervjuat i podden, han är också en av de intervjuade i min bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”.

Georgios driver organisationen Underbara ADHD sedan ett par år tillbaka, en organisation som arbetar med att sprida kunskap om adhd. Den här boken är precis som organisationen ett sätt att göra detta, både genom Georgios egen historia som är väldigt stark (han har själv adhd och har försökt ta livet av sig sex gånger), men också genom att berätta om vetenskapen kring diagnosen. Förutom Anders Hansens bok är det här den boken som innehåller mest fakta, vilket jag uppskattar.

Finns att köpa här


Kanske gillar du:

Default ThumbnailBästa boken om adhd jag läst – Recension av ”Fördel adhd: var på skalan ligger du?” av Anders Hansen Default ThumbnailBra bok om adhd som förändrade min bild av diagnosen – Recension av ”Ingen familj är en ö” Default ThumbnailPositivt med ADHD: finns det något positivt med ADHD? Läkaren Anders Hansen svarar! Default ThumbnailAnhörig till psykisk ohälsa: 5 bästa tipsen för dig som lever med någon som är psykiskt sjuk
Publicerad den av

Proteinrika och sockerfria bakverk och sötsaker – recept i ny kokbok av Fanny Roethlisberger

”Proteinbak” heter en ny receptbok för den som gillar bakverk och sötsaker, men som vill ha mer protein och mindre socker. Den är skriven av Fanny Roethlisberger som är fotograf, receptkreatör och bloggare. Hon är även en träningsprofil som många känner till från Instagram, personligen känner jag henne mest för hennes engagemang i psykiatrifrågor som ju är mitt fält.

Jag är själv ingen träningsnörd men äter en hel del godsaker, och jag gillar att Fanny inte kommer med några pekpinnar vad gäller mat. Det är så lätt att sådant gör mer skada än nytta, det riskerar alltid att leda till olika slags nojor kring mat och kalorier. Samtidigt tycker jag att det vore skönt att äta mindre socker utan att skära ner på bakverk, pannkakor och annat gott. Lite mer protein för att få bra näring för den motion jag ändå ägnar mig åt (springer ett par mil i veckan), men utan allt socker jag ständigt smäller i mig.

Poängen med den här receptboken är just det: Fanny har själv ägnat åratal åt att experimentera med proteinrika recept till bakverk. Hon gillar inte proteinshakes (vem gör egentligen det?) men behöver få i sig protein eftersom hon tränar mycket. I den här receptsamlingen finns allt från brownies och kladdkakor till pannkakor, frukostrecept, proteinbars, småkakor, kondisbitar, muffins, godis och snacks.

Eftersom Fanny själv är fotograf är bilderna i receptboken precis så utsökta som man vill att de ska vara när man ska baka. Jag blir inte ett dugg inspirerad av bakning där bakverken ser nyttiga ut, då försvinner hela poängen. Här får man både proteinrika och sockerfria recept på näringsberäknade bakverk som är verkligt goda, en genialisk liten receptsamling från en fin och inspirerande person! För varje såld bok skänker Fanny dessutom 10 kr till Hjärnfonden vilket förstås är väldigt generöst.

Boken finns att köpa här.


Kanske gillar du:

No related posts.

Publicerad den av

ECT:s historia – elbehandlingens historia i Sverige och världen

ECT har en historia som sträcker sig tillbaka till den 11:e april 1938, då italienarna Ugo Cerletti och Lucio Bini för första gången testade metoden på en människa. ECT står för electroconvulsive therapy men kallas på svenska vanligen för elbehandling. Här kan du läsa mer om ECT:s historia.

Tidiga försök med chockterapier (-1938)

Att epileptiska anfall kan användas för att behandla vissa former av psykiska besvär har varit känt länge, enligt vissa så länge som i hundratals år[1]. I början av 1900-talet fick tanken om ett generellt motsatsförhållande mellan olika sjukdomar ett stort genombrott i och med Julius Wagner-Jaureggs malariabehandling mot hjärnsyfilis. Patienten infekterades med en sjukdom (malaria) för att botas från en annan (hjärnsyfilis, ett senstadium av könssjukdomen syfilis som yttrade sig i psykosliknande symtom). Wagner-Jauregg tilldelades Nobelpriset 1927 för denna upptäckt, som senare ersattes av antibiotika.

En av pionjärerna inom så kallade chockterapier – ett samlingsnamn för psykiatriska behandlingsmetoder som ”chockade” kroppen – var den ungerska forskaren Ladislas Meduna. Han hade observerat epilepsipatienters hjärnor, och funnit att det fanns gliaceller i de utrymmen som lämnats i spåren av förlorade nervceller[2]. År 1931 hade Medunas kollega Hechst beskrivit att patienter med schizofreni istället hade färre gliaceller än normalt, vilket stod i kontrast till Medunas fynd hos epileptiker[3]. Kunde nyckeln till schizofrenins gåta finnas hos epileptiker?

Kliniska studier visade även att schizofrenipatienter sällan hade epilepsi och vice versa, vilket Meduna tyckte stärkte tesen om ett motsatsförhållande mellan schizofreni och epilepsi. Han ville därför försöka bota schizofrenipatienter med kemiskt utlösta epilepsianfall. Den 2:a januari 1934 gav han därför för första gången en människa kamferinjektioner, som gav epilepsiliknande krampanfall. Under de följande två åren behandlade han över hundra patienter, varav runt hälften ska ha upplevt förbättring[4].

Förutom substansen kamfer, användes även andra ämnen för att uppnå samma effekt. Till exempel ämnet cardiazol som gavs intravenöst och utlöste ett epilepsiliknande anfall som varade i ett par minuter, men som ofta orsakade svår ångest hos patienterna[5].

Eftersom de kemiskt utlösta krampanfallen var svårstyrda och dessutom obehagliga för patienterna, började man på 1930-talet även att försöka med elektriskt utlösta krampanfall i djurstudier[6].

De första elbehandlingarna på människa (1938)

En som blivit inspirerad av chockterapierna var den italienske professorn Ugo Cerletti. Han hade redan använt elektricitet i djurstudier av epilepsi i Genua[7]. Tillsammans med sin assistent på universitetet i Rom, Lucio Bini, skulle han komma att utveckla elbehandling även för människor.

Cerletti och Bini hade bland annat varit i Wien och observerat just cardiazolbehandlingar, som alltså var svårt ångestframkallande för många patienter. De fick idén att istället testa elektricitet för att uppnå kramper, men innan man provade på en människa gjorde man djurförsök för att undersöka vad som var en säker dos[8].

När man tyckte att metoden kändes tillräckligt säker beslutade man att testa den även på en människa. Den första människan som fick elbehandling kallades Enrico X[9], en svårt förvirrad man som hade hittats vid en järnvägsstation. Efter veckor av annan behandling hade man inte uppnått någon förbättring[10] och beslutade att testa med elbehandling.

Det första försöket den 11:e april 1938 misslyckades, man uppnådde helt enkelt inget krampanfall och fick därför kalibrera metoden[11]. Den 20:e april samma år försökte man igen, den här gången med högre spänning. Man uppnådde då ett epileptiskt anfall, och efter ytterligare elva behandlingar var Enrico X helt återställd och kunde lämna kliniken.

De första elbehandlingarna i Sverige

När utfördes den första elbehandlingen i Sverige? Det är inte helt fastslaget, men antingen 1939 eller 1940.

När jag nyligen gjorde en dokumentär om Beckomberga sjukhus i Stockholm, gick jag igenom alla sjukhusets årsredovisningar i Regionarkivet och Stockholm stadsarkiv. Beckomberga var snabba på att plocka upp nya psykiatriska forskningsrön och var bland annat väldigt tidigt ute med antipsykotiska mediciner, lobotomier och insulinkomabehandlingar (där de två senare numera sedan länge har slutat användas).

Man använde även cardiazolbehandlingar och uppges ha varit först i landet att utföra elbehandlingar[12]. Huruvida man var det är svårt att säga, det har till exempel påståtts att Beckomberga började med elbehandlingar redan 1939[13]. Av originalhandlingarna i arkiven framgår dock tydligt att man började först i oktober 1940. I årsrapporten för 1940 beskriver man både hur cardiazolbehandlingarna ersatts med elbehandling och att man började med dessa i just oktober 1940:

ECT historia – elbehandlingens historia i Sverige och världen
ECT:s historia – första elbehandlingarna på Beckomberga sjukhus.

Eventuellt började dock mentalsjukhuset Sankt Jörgens sjukhus (även kallat Göteborgs hospital) använda elbehandlingar redan 1939[14]. Oavsett vad så dröjde det alltså inte länge mellan att metoden först användes på människa i Rom under våren 1938, och det att den även togs i bruk i Sverige.

Elbehandling i Sverige och världen idag

ECT eller elbehandling är en kontroversiell metod som ofta kritiseras av olika antipsykiatriska rörelser som växte fram under 1960-talet. I Sverige finns exempelvis ”Kommittén för mänskliga rättigheter” (KMR) som är en organisation sprungen ur scientologin, som driver informationskampanjer mot elbehandlingar, psykofarmaka m.m. Sajten elchocker.se drivs av Peter U Larsson, som på sin hemsida skriver att han ”är scientolog sedan nästan 30 år tillbaka”.

Elbehandling är dock en effektiv metod mot flera svåra psykiatriska tillstånd och används än idag i både Sverige och resten av världen. Knappt 4000 personer får behandlingen årligen i Sverige, fördelat i ålder enligt tabellen nedan (från Kvalitetsregister ECT:s årsrapport 2020[15]).

Åldersfördelning ECT/elbehandlingar i Sverige under 2020. Bild: Kvalitetsregister ECT.

Kvalitetsregister ECT är ett register för kvalitetsuppföljning av elbehandlingar i Sverige, som finns att ta del av online. Där kan du läsa mer om allt från hur många behandlingar som ges i olika delar av landet, till hur många som får biverkningar och hur många som blir förbättrade av metoden.

Svensk Psykiatrisk Förening (SPF) har även en skrift med kliniska riktlinjer för ECT – även den tillgänglig online – där du kan läsa mer om vad metoden är effektiv mot och vilka de vanligaste biverkningarna är.

Om du vill veta mer om ECT har jag gjort en ECT-serie i min podcast Sinnessjukt, här hittar du första delen av den.

Om du vill veta mer om Beckomberga sjukhus, lyssna på min tredelade dokumentär här.

Källor:

[1] ECT: kliniska riktlinjer för elektrokonvulsiv behandling, 1. uppl., Svenska psykiatriska föreningen, Sundsvall, 2014. [Elektronisk resurs: http://www.svenskpsykiatri.se/wp-content/uploads/2020/05/SPF-kliniska-riktlinjer-om-ECT.pdf]

[2] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry, 9(1), 1. P. 2. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[3] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry, 9(1), 1. P. 2. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[4] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry, 9(1), 1. P. 2. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[5] Nilsson, Roddy, and Maria Vallström, eds. Inspärrad: Röster från intagna på sinnessjukhus, fängelser och andra anstalter 1850–1992. Nordic Academic Press, 2016. P. 280.

[6] ECT: kliniska riktlinjer för elektrokonvulsiv behandling, 1. uppl., Svenska psykiatriska föreningen, Sundsvall, 2014. P. 12. [Elektronisk resurs: http://www.svenskpsykiatri.se/wp-content/uploads/2020/05/SPF-kliniska-riktlinjer-om-ECT.pdf]

[7] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry, 9(1), 1. P. 2. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[8] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry, 9(1), 1. P. 3. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[9] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry, 9(1), 1. P. 3. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[10] ECT: kliniska riktlinjer för elektrokonvulsiv behandling, 1. uppl., Svenska psykiatriska föreningen, Sundsvall, 2014. P. 12. [Elektronisk resurs: http://www.svenskpsykiatri.se/wp-content/uploads/2020/05/SPF-kliniska-riktlinjer-om-ECT.pdf]

[11] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry, 9(1), 1. P. 3. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[12] SvD 1962-05-29

[13] Johannisson i Nilsson och Vallström, 2016, P. 280 och SLL, BECKOMBERGA – En titt I backspegeln, 1982. P. 3.

[14] Frederiksen, Svend Otto, and Giacomo D’elia. ”Unmodified and modified electroconvulsive treatment A comparison of patients treated in 1941-1950 and in 1974-1983.” Nordisk Psykiatrisk Tidsskrift 45.2 (1991): 137-143.

[15] https://registercentrum.blob.core.windows.net/ect/r/-rsrapport-2020-BkeqRasa4Y.pdf


Kanske gillar du:

Default ThumbnailPodcast om elbehandling – intervju med patient och ECT-expert! Default ThumbnailPodcast om elbehandling: intervju med ECT-experten Default ThumbnailPodcast om depression – del 2 Default ThumbnailDokumentär Beckomberga: ”Beckomberga sjukhus” – en dokumentär i tre delar
Publicerad den av

Därför är SSRI-mediciner inte beroendeframkallande

Följande är ett gästinlägg från Joar Guterstam som är beroendeforskare och specialistläkare i psykiatri. Foto: Karolinska Institutet.

Antidepressiva medel inte är beroendeframkallande

Häromdagen publicerade Aftonbladet en debattartikel av André Marx, ST-läkare i allmänmedicin, med titeln ”Antidepressiv medicin gör oss beroende”. Titeln väckte mitt intresse, eftersom jag själv brukar hävda raka motsatsen när jag undervisar i beroendelära: att antidepressiva medel inte är beroendeframkallande. Marx lyckades inte övertyga mig om sin tes och jag valde därför att tillsammans med min kollega, psykiatern och depressionsforskaren Mikael Tiger, skriva en replik som Aftonbladet publicerade redan dagen efter. Men deras utrymme för repliker är högst begränsat och Marx tog upp en rad viktiga ämnen som kunde vara värda att diskutera lite utförligare. När det gäller ett såhär pass laddat ämne vill jag för säkerhets skull nämna att jag inte har några ekonomiska eller andra intressekonflikter i frågan, utan uttalar mig som oberoende psykiater och forskare utifrån den mest tillförlitliga kunskap jag känner till.

Det visade sig alltså att Marx inte hade några nya sensationella forskningsfynd att presentera som belägg för sin tes. Istället utgår hans text från en rad mer eller mindre obskyra publikationer som brukar citeras flitigt i radikalt psykiatrikritiska kretsar på nätet. Vid en första anblick kan det verka imponerande med så många referenser i en kvällstidningsartikel, men i själva verket är texten full av missförstånd och ger sammantaget en gravt missvisande bild av kunskapsläget.

Marx tes är alltså att SSRI är beroendeframkallande, men tyvärr präglas hans argumentation av begreppsförvirring. På svenska saknar vi tyvärr en motsvarighet till den engelska distinktionen mellan dependence (tolerans och utsättningsproblem) och addiction (ett sammansatt syndrom som utmärks av kontrollförlust, drogsug, alltmer riskfyllt drogintag, negativa konsekvenser för relationer och andra aktiviteter i livet, etc.). Dependence kan förekomma med alla möjliga läkemedel, inte bara psykofarmaka. På svenska är det hela syndromet addiction som åsyftas med begreppet beroende, det är så tillståndet kallas sedan decennier i diagnossystemen DSM och ICD (även om DSM-5 istället valt termen substansbrukssyndrom). Precis som med andra diagnoser behöver man inte uppfylla samtliga kriterier för att få den, men symptomen förekommer hos tillräckligt många patienter för att syndromet ska vara tydligt kliniskt igenkännbart.

Marx tar som sagt upp en rad publikationer som ofta citeras med gillande i antipsykiatriska kretsar men som har djupt bristfällig metodik. Exempelvis kan man inte med självselekterade och okontrollerade enkäter på nätet dra några slutsatser om hur vanliga eller svåra utsättningssymptom är. På grund av s.k. selektionsbias kommer deltagarna nämligen inte vara representativa för hela patientgruppen, samtidigt som deras rapporterade besvär kan tänkas bero på massa olika saker förutom utsättningsfenomen, exempelvis bakomliggande problematik eller negativa förväntningseffekter (så kallad nocebo, som är motsatsen till placebo och innebär att man har negativa förväntningar inför en behandling). För att reda ut detta måste man vända sig till randomiserade kontrollerade studier, och resultaten från dessa är inte alls lika alarmerande som de Marx presenterar. I själva verket rapporterar även deltagarna i placebogrupperna (som alltså fick verkningslösa sockerpiller) en lång rad symptom när de avslutar sin behandling, vilket belyser att det inte alls bara handlar om utsättningssymptom.

Ett annat exempel på en märklig publikation är en text av den högljudde och kontroversielle psykiatrikritikern Peter Gøtzsche och medarbetare från 2012. Där noterar författarna att definitionen av beroende ändrades från DSM-III 1980 till dess reviderade version DSM-III-R 1987, så att man i den senare versionen tydligare beskrev hela det syndrom vi kallade addiction ovan. Författarna jämför sedan de ord som använts i litteraturen för att beskriva utsättning från SSRI respektive bensodiazepiner och finner ett stort överlapp. Därifrån drar de slutsatsen att bägge preparaten är lika beroendeframkallande och att DSM:s ändring saknade rationell grund. Istället var ändringen, menade man, bara ett utslag av den massiva korruptionen inom amerikansk psykiatri, där man ville bortdefiniera SSRI:s beroendepotential (Prozac lanserades något år senare, vilket Gøtzsche tycks uppfatta som ett starkt bevis för denna konspiration).

Den här konspirationsteorin har, milt uttryckt, inte fått fäste inom den vidare forskningen, men Marx godtar och sprider den utan att blinka. Varenda människa med ett uns erfarenhet av de här preparatgrupperna inser dock vilken milsvid skillnad det är mellan SSRI och bensodiazepiner, som verkligen kan vara genuint beroendeframkallande med allt vad det innebär.

Med allt detta sagt, tycker jag ändå det finns anledning att vara självkritisk från psykiatriskt håll. Det är viktigt att besvären med utsättningssymptom från dessa vanliga läkemedel uppmärksammas, så att människor kan göra ett välinformerat val. Historiskt sett har också beroendepotentialen för t.ex. bensodiazepiner förnekats och aktörer med kommersiella intressen har förstås alltid ett intresse av att tona ned riskerna med sina produkter. Som läkare bör vi naturligtvis vara mycket noga med att ge saklig, oberoende information om för- och nackdelar när vi tillsammans med vår patient beslutar om en behandling. När det gäller SSRI ingår självklart att informera om risken för utsättningssymptom, särskilt med kortverkande preparat som venlafaxin och paroxetin.

En del kanske invänder att diskussionen handlar om att märka ord: om man har svårt att sluta med något, kan man inte kalla det för beroende? Och jag har förstås inga problem med att folk i vardagsspråket använder ord som beroende och andra facktermer i bredare mening, utan att tänka på olika definitioner. Men när man som läkare uttalar sig offentligt bör man inte förvränga etablerade diagnostiska begrepp. Särskilt när man som i det här fallet riskerar att sprida ogrundad oro till massor av människor med depression eller ångestsyndrom.

Joar Guterstam

Specialistläkare i psykiatri, medicine doktor

Beroendecentrum Stockholm och Karolinska Institutet


Kanske gillar du:

Default ThumbnailPodcast om psykodynamisk terapi, KBT, depression och SSRI med Marie Åsberg Default ThumbnailPodcast om antidepressiva mediciner med läkaren Pär Höglund Default ThumbnailFakta om antidepressiva mediciner med läkaren Pär Höglund Default ThumbnailSista delen av antideppspecialen i podcasten!
Publicerad den av

Poddar om social fobi — podcasts med experter och patienter med social ångest

Här är ett par poddar om social fobi, podcasten Sinnessjukt som jag gör har nämligen ett socialt fobi-tema just nu. En av Sveriges främsta experter, professor Tomas Furmark, blir intervjuad på Uppsala universitet. Men även patienten Eric Bergström, som levde med social fobi i över ett decennium, samt att jag och läkaren och forskaren Pär Höglund talar om behandling av social fobi.

Social fobi, eller social ångest som det egentligen kallas numera, är en mycket vanlig ångestsjukdom som drabbar runt 10-15 procent av alla svenskar någon gång i livet. Social fobi kan beskrivas som ”en stark rädsla för situationer där man känner sig värderad eller granskad av andra” (ur boken ”Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT” av Tomas Furmark, Annelie Holmström, Elisabeth Sparthan, Per Carlbring och Gerhard Andersson). 

För dig som vill veta mer om hur social fobi/social ångest känns, hur man kan ta sig ur det, vilka olika behandlingar som finns och mycket mer, kan du lyssna på alla poddar ur vårt social fobi-tema i podcasten Sinnessjukt.

Eric Bergström: social fobi i ett decennium

Eric Bergström från Ångestskolan är med i en av de poddar om social fobi som jag spelat in.

Eric Bergström driver Ångestskolan som bland annat finns på Facebook. Han drabbades av social fobi redan när han var runt 10 år gammal, vilket sedan plågade honom under ett drygt decennium. Som nybliven 22-åring började han sin resa ut ur ångesten, efter ett sammanbrott som gjorde att han insåg att han var tvungen att ta tag i problemet.

Del 1

Det här är första delen av tre av den här intervjun med Eric. I det här avsnittet berättar han om när och hur han blev sjuk, hur hans familj reagerade och hur sjukdomen sen utvecklades med åren. Dessutom får du höra hur hans sociala ångest påverkade kärlekslivet och gjorde att han hade svårt att få vänner. Han berättar även hur han tycker att man som förälder bäst undviker att ens barn trasslar in sig i socialfobiska undvikanden.

Del 2

I den andra delen av intervjun berättar Eric Bergström om hur den sociala fobin fick honom att byta namn när han skulle börja på universitetet, och varför han inte velat byta tillbaka sedan dess. Han berättar även om sammanbrottet på hans tjugotvåårsdag som gjorde att han sökte hjälp och om hur han blev frisk med hjälp av KBT (kognitiv beteendeterapi), vilka KBT-övningar han gjorde, och vilka av alla KBT-övningar som han tyckte var mest effektiva. Du får också höra om bakslagen på vägen upp ur den sociala fobin, och i vilken slags situationer som han fortfarande idag kan känna social ångest.

Del 3

I den tredje och sista delen av intervjun med Eric Bergström får du hans bästa tips mot social fobi/social ångest. Han svarar även på alla de mängder av lyssnarfrågor som jag fick på Twitter inför intervjun. Till exempel handlar frågorna om hur han känner att han blivit bemött i vården, huruvida han känner att han påverkas av sin sociala fobi idag, ifall sociala fobin har fört någonting positivt med sig och om han klarar att jobba nu när den sociala fobin inte längre stör honom.

Tomas Furmark: social fobi-expert efter tjugo års forskning

Tomas Furmark och Christian Dahlström i en av de poddar om social fobi som podcasten Sinnessjukt gjort
Tomas Furmark och jag efter intervjun om social fobi på hans labb i Uppsala i augusti.

Tomas Furmark är psykolog och professor i psykologi på Uppsala universitet. Som forskare har han studerat social fobi i två decennier, och han anses numera vara en av Sveriges främsta experter på social fobi. 2003 tilldelades Tomas ”Priset till yngre forskare i psykologi” av Nationalkommittén för psykologi vid Kungliga Vetenskapsakademien.

Förutom forskningen har Tomas skrivit den bästsäljande boken i ämnet som heter ”Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT” tillsammans med Annelie Holmström, Elisabeth Sparthan, Per Carlbring och Gerhard Andersson).

Del 1

I del 1 av 4 av intervjun den här intervjun pratar vi om varför Tomas tycker social fobi/social ångest är så intressant att han valt att ägna sin forskargärning åt diagnosen. Han berättar även hur pass vanligt förekommande social fobi är i Sverige och hur social fobi hänger ihop med ens personlighet. Dessutom får du veta vad skillnaden mellan generaliserad social fobi och specifik social fobi är.

Del 2

I del två av fyra av denna intervju med Tomas Furmark berättar han bland annat att folks fördomar om vilka människor som drabbas av social fobi ofta inte är med verkligheten överensstämmande. Tomas berättar även om en rad svenska och internationella artister som har haft rampfeber samt och vilka andra psykiska sjukdomar social fobi har hög samsjuklighet med. Dessutom berättar han om hur vanliga dom olika svårighetsgrader av social fobi är och vad som kännetecknar dem, och om vilka fysiska symtom social fobi för med sig. I slutet av del två får ni även höra hur ärftligt social fobi är, och litegrann om vad man egentligen kan lära sig om social fobi med hjälp av hjärnavbildning (till exempel så kallade PET-kameror) och maskininlärning.

Del 3

I den tredje delen av intervjun med professor Tomas Furmark berättar han bland annat lite mer om kognitiv beteendeterapi (KBT) och hur den typen av behandling mot social fobi går till. Jag frågar även om det finns vissa delar av KBT:n som är mer effektiva mot social fobi än andra, och varför självhjälp kan fungera för vissa men inte för andra. Jag frågar även om man bör utmana sina rädslor även inför saker som man kanske egentligen inte ens är så sugen göra. Tomas får också berätta lite om varför vissa inte svarar på behandling mot social fobi, och vad det kan bero på.

Del 4

I det fjärde och sista avsnittet av intervjun med Tomas Furmark berättar han varför även patienter med riktigt svår social fobi bör ha stort hopp om att bli av med ångesten helt eller i tillräcklig utsträckning för att kunna leva ett normalt liv. Han berättar även varför man som patient inte behöver oroa sig för att man ska bli en annan person av KBT-behandling (kognitiv beteendeterapi), och varför det är lite tragiskt att många ännu idag inte söker hjälp mot social ångest. Dessutom svarar han på alla era lyssnarfrågor, till exempel om kopplingen mellan social fobi och autism, om han har några bra tips, ifall Tomas själv har upplevt social ångest, om det finns fler subgrupper till social fobi, ifall social fobi kan ta sig olika uttryck hos olika typer av personer, och flera andra intressanta frågor.

Pär Höglund: barn- och ungdomspsykiatrikern och forskaren

Positiva exempel psykiatrin i Sverige

Pär Höglund är barn- och ungdomspsykiatriker och arbetar inom BUP i Stockholm. Han forskar även om hälso- och sjukvård. Som en uppföljning på intervjuerna med Eric Bergström och Tomas Furmark spelade vi in ett dubbelavsnitt om behandlingar social fobi, där vi i det ena går igenom behandling för vuxna, och i det andra pratar om behandling av barn och ungdomar med social fobi.

Behandling av social fobi bland vuxna

I det här avsnittet går vi igenom Socialstyrelsens behandlingsrekommendationer vid social fobi hos vuxna. Pär berättar hur man ska tolka riktlinjerna och vilka behandlingar som har bäst vetenskapligt stöd för sin effekt vid social fobi. Till exempel pratar vi om när vården kan prioritera läkemedelsbehandling framför (eller i kombination med) kognitiv beteendeterapi, trots att Socialstyrelsens riktlinjer prioriterar KBT som ensam behandling högst. Vi pratar även om andra ställen där man kan få KBT mot social fobi, till exempel via internetpsykiatri.se, och hos de nya nätpsykologerna via video och chatt. Pär förklarar även hur läkemedelsbehandling går till och vilka läkemedel man använder mot social fobi numera, samt varför så kallade bensodiazepiner (en sorts lugnande mediciner) förskrivs i allt mindre utsträckning. 

Behandling av social fobi bland barn och ungdomar

I det här avsnittet pratar vi istället om behandling av social fobi bland barn och ungdomar. Vi pratar om vad som skiljer barn och ungdomar från vuxna patienter med social fobi: till exempel hur diagnostiken skiljer sig mellan yngre och äldre patienter, och hur mycket man som förälder ska vara delaktig i behandlingen. Dessutom pratar vi om hur långa vårdköerna till BUP kan vara i olika delar av Sverige, och hur man kan gå tillväga om man som förälder inte tycker att ens barn får rätt eller tillräckligt snabb vård.

Pär berättar varför behandling av exempelvis social ångest bland barn och ungdomar inte är lika väl beforskat som det är hos vuxna, och hur detta påverkar de behandlingsrekommendationer som till exempel Socialstyrelsen ger ut. Han förklarar också hur BUP i Stockholm prioriterar behandlingar, samt varför deras prioriteringar skiljer sig lite från Socialstyrelsens rekommendationer. OBS! I avsnitt 152 nämner Pär ”Barninternetprojektet” som BUP i Stockholm driver och som erbjuder internetbehandling för barn och ungdomar, vilket vi glömde nämna här. Än så länge är det främst i form av olika forskningsprojekt, men Barniinternetprojektet är på väg att bli en ordinarie behandlingsform som i så fall (precis som all öppen specialistvård) kan sökas oavsett var du bor i landet. Hör mer om det i det föregående avsnitt eller läs mer på bup.se/bip!


Kanske gillar du:

Default ThumbnailRecension: Thomas Furmark m.fl. ”Social fobi – social ångest” Default Thumbnail5 bra poddar om social fobi och social ångest Default ThumbnailPodcast om depression – del 2 Default ThumbnailPodcast om psykodynamisk terapi, KBT, depression och SSRI med Marie Åsberg
Publicerad den av

Anhörig till psykisk ohälsa: 5 bästa tipsen för dig som lever med någon som är psykiskt sjuk

Anhöriga psykisk ohälsaAnhöriga till psykisk ohälsa av något slag känner sig ofta handfallna och otillräckliga. Jag har själv haft psykisk sjukdom och dessutom varit anhörig till psykisk ohälsa av olika slag, och vet hur svårt det kan vara. Här får du tips om hur du kan hjälpa till och vara ett stöd, mer tips och råd finns i mina böcker: ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” (Natur och Kultur) och ”Kalla mig galen: berättelser från psyksverige” (Ordfront).

Anhörigspecial i podden

Jag och läkaren Markus Takanen har spelat in två nya avsnitt av min podcast Sinnessjukt, som handlar om psykisk ohälsa. Anhöriga till psykisk ohälsa i olika former får där tips om vad man kan göra för att vara ett riktigt bra stöd för en vän, partner eller familjemedlem till exempel.

Vi har byggt den här anhörigspecialen främst kring tips från våra lyssnare. Jag har frågat lyssnarna på Twitter om vad de själva uppskattar hos sina anhöriga, samt vad de absolut inte uppskattar. Vi fick oerhört mycket tips om en rad olika diagnoser: depression, ångest, psykossjukdomar, PTSD, ätstörningar, adhd och bipolär sjukdom. Av alla lyssnartips har vi valt ut de bästa och diskuterar dem med varandra.

Utöver lyssnarinput berättar jag och Markus om våra egna erfarenheter av anhöriga till psykisk ohälsa i olika former. Markus jobbar främst med beroendeproblematik, men har även arbetat med andra former av psykisk sjukdom, och förklarar hur han som läkare kan se att vänner och andra kan vara ett fundamentalt stöd för den sjuke. Jag pratar lite kort om mina egna erfarenheter från min tid med ångest och depression, men försöker att inte bre ut mig för mycket, eftersom lyssnarnas tips är så himla bra.

Lyssna på avsnitt 1 här:

Lyssna på avsnitt 2 här:

De 5 viktigaste tipsen för anhöriga till psykisk ohälsa

Bland tipsen finns en röd tråd, som går igen i egentligen alla lyssnarnas råd.

1. Håll kontakten

Att hålla kontakten är ofta det mest grundläggande och viktigaste. Helt enkelt eftersom man inte sällan skäms mycket för sin psykiska ohälsa. Tabut kring de här diagnoserna är fortsatt starkt och många är rädda att deras vänner och anhöriga ska frysa ut dem. Genom att visa att du inte kommer göra det och att du inte tycker att dina anhörige ska skämmas, är en väldigt bra början.

2. Lyssna

Det många gör fel när någon berättar om sin psykiska ohälsa, är att man tror att man förväntas komma med insikter och smarta tips. Det är inte därför den sjuke berättar, utan främst bara för att få prata av sig. Har du insikter eller smarta tips (det har du sannolikt inte) så får du så klart gärna bjuda på dem, men underskatta inte hur mycket den sjuke redan vet om sin sjukdom. Att bara lyssna räcker nästan alltid.

3. Prata öppet

Att prata öppet om psykisk ohälsa i stort (och om du har den sjukes tillåtelse, även om hens sjukdom) fungerar avdramatiserande och signalerar att du inte tycker att psykisk ohälsa är någonting att skämmas för.

4. Läs på

Mitt eget favorittips, oerhört underskattat. Att läsa på gör dig inte bara bättre på att förstå sjukdomen och hur du kan hjälpa till, det har precis som föregående tips också ett oerhört signalvärde – ”det här är en sjukdom på riktigt och jag tar det på allvar”.

5. Hjälp till praktiskt

Det här gäller främst svårare psykisk sjukdom där den sjuke har problem att få ihop livet rent praktiskt. Påminn om läkartider, följ med på läkarbesök, passa barn när det behövs, hjälp till att städa, laga mat eller vad det än kan vara. För den som lider av till exempel en psykossjukdom eller en djup depression, kan det här vara helt livsnödväntigt.

Om du vill ha mer tips om hur du som anhörig till någon med psykisk ohälsa kan hjälpa till kan du läsa mer i mina bästsäljande böcker som bland annat rekommenderas av 1177 och ledande patientorganisationer och psykiatriforskare. ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” (Natur och Kultur) heter den första och handlar, som namnet antyder, främst om ångest och depression, samt ”Kalla mig galen: berättelser från psyksverige” (Ordfront) som är min senaste bok där jag förutom världsledande experter intervjuar ett par olika kända svenskar som valt att berätta öppet om sin psykiska ohälsa (bland annat Therése Lindgren, Kristoffer Triumf, Cissi Wallin och Linus Thörnblad).

Böckerna finns att köpa på länkarna ovan, men du kan också köpa dem signerade i min butik. Min första bok (”Panikångest och depression”) finns även med en handgjord exklusiv presentask, och är en perfekt gåva från en anhörig till någon som lider av ångest eller depression.


Kanske gillar du:

Default ThumbnailPodd om bipolär sjukdom med världskänd expert: Intervju med Mikael Landén, professor och psykiatriker Default Thumbnail4Health, Mia Lundin, Mindly och annan pseudovetenskap får kritik i podden – Bluff? Kvacksalveri? Default ThumbnailLitiumets historia ‒ Psykiatri-miraklet mot bipolär sjukdom och mani som upptäcktes i Sverige Default ThumbnailHitta psykolog och psykoterapeut lätt på nätet – ny onlinetjänst gör det enklare att söka psykoterapi (i samarbete med Ahum)
Publicerad den av — Lämna en kommentar

6 bra fonder om du vill stödja kampen mot psykisk ohälsa

Fonden för Psykisk Hälsa är en av många fonder och stiftelser som hjälper psykiskt sjuka.
Fonden för Psykisk Hälsa är en av många fonder och stiftelser som hjälper psykiskt sjuka.


Det finns en hel del fonder och stiftelser som arbetar för människor med psykisk ohälsa i alla dess former. Alla de här fonderna och stiftelserna nedanför har hjälpt mig (och dig) på ett eller annat sätt. Nu är det dags att du hjälper dem.

Jag vet att det finns många därute som vill hjälpa till i kampen mot psykisk ohälsa. Många känner sig handfallna och vet inte hur de ska hjälpa till. Man har kanske inte heller tid att engagera sig fullt ut heller, vilket jag verkligen respekterar.

Tur då att det finns andra som gör det åt dig. Här nedan har jag listat sex organisationer som på olika sätt bidrar till att göra livet lättare för de som har exepmelvis depression, ångest, bipolär sjukdom eller schizofreni.

Alla kan inte gör allt, men alla kan göra någonting. Se nu till att ni stödjer någon (eller alla!) de här organisationerna som gör ett sådant hästjobb:

Fonden för Psykisk Hälsa

90-konto: Ja

Fonden för Psykisk Hälsa är en mycket bra fond där i princip varenda jäkla krona som sätts in går till forskning och opinionsarbete. Psykiatri- och psykologiforskning får så offantligt mycket mindre anslag än forskning på kroppssjukdomar, trots att runt hälften av alla sjukskrivningar i Sverige idag beror på psykisk sjukdom. Det är faktiskt en skandal att det ser ut så. Fonden för Psykisk Hälsa har funnits sedan 1993 och de delar varje år ut flera stipendier till unga lovande forskare inom psykiatri, vilket är otroligt viktigt.

Fonden har 90-konto vilket är det bästa kvalitetsmärke man kan få i Sverige, kraven för att få det är otroligt höga i termer av hur stor andel av pengarna som måste gå direkt till fondens ändamål. Du kan även starta en egen insamling för psykisk hälsa och stötta forskningen på det viset.

Jag är en av Fonden för Psykisk Hälsas ambassadörer sedan 2015 och vet vilket viktigt arbete de gör. Det finns gott om sätt att hjälpa Fonden för Psykisk Hälsa i deras arbete, och det är dessutom busenkelt. Gå in här för att läsa mer!

Numera anordnar de också Mental Health Evening, som är en gala där man uppmärksammar psykisk ohälsa lite extra. Här är en video från galan:

 

Mind

 

Mind är en av många fonder och stiftelser som hjälper psykiskt sjuka.

90-konto: Ja

Mind grundades redan 1931. De arbetar med att sprida kunskap och information, samtidigt som de driver stödverksamheter (de har telefonlinjer och onlinechat till exempel) för personer som mår psykiskt dåligt. Mind är en ideell förening med c:a 2000 medlemmar. I deras stödverksamheter arbetar närmare 100 volontärer som svarare.

Jag har själv suttit i Minds styrelse (utan betalt) och rekommenderar dem så klart väldigt gärna. Utomordentligt bra organisation som är väldigt professionella. De har även rekommenderat min bok om depression och panikångest på sin Facebook-sida.

Det är jättelätt att engagera sig i Mind. Du kan bli medlem (240 kr om året just nu), volontär, eller skänka pengar. Allt du behöver veta finns här.

Suicide Zero

90-konto: Ja

Suicide Zero arbetar för att radikalt minska självmorden i Sverige. De är en relativt nybildad förening som grundades 2013 men som har vuxit väldigt snabbt. Föreningen arbetar mycket med opinionsarbete och utbildning inom suicid, bland annat Våga Fråga-utbildningar både på plats och via nätet och som ”ger dig verktygen du behöver för att kunna agera om någon i din närhet verkar må dåligt och har självmordstankar”.

Hjälp Suicide Zero i deras viktiga arbete, mer info finns här.

Sankt Lukas

90-konto: Nej

När jag blev sjuk var Sankt Lukas faktiskt ett av de ställen jag sökte hjälp på, jag skriver även om dem i frågan ”Var kan man söka hjälp?” i min bok. De erbjuder subventionerad psykoterapi till dem som inte tjänar så mycket. Jag var student och hade svårt att få terapi genom vårdcentralen och psykiatrin eftersom det är (var?) dålig tillgång på terapi inom landstinget i Stockholm.

Det blev aldrig att jag gick till Sankt Lukas, jag tror att jag trots allt fick hjälp någon annanstans eller att jag struntade i det just då, men jag vet att många söker till Sankt Lukas får hjälp. I grund och botten tycker jag så klart att alla borde få hjälp av den offentliga sjukvården även för psykiska problem, men så ser det inte ut idag och då tycker jag att Sankt Lukas är en toppenorganisation om man vill ge ett konkret stöd till dem som behöver hjälp.

Så här skriver de om sin insamlingsfond:

”Insamlade medel används till att subventionera samtalsavgifter för personer som behöver psykoterapeutisk hjälp vid mottagningen, men inte har råd med hela avgiften. Din gåva är av stor betydelse i svåra livssituationer och skickas till S:t Lukas Insamlingsfond, bankgiro 5299-3953. Märk inbetalningen GÅVA.”

FOUNTAIN HOUSE

90-konto: Nej

Fountain House är en internationell organisation som föddes i New York på 40-talet. Deras verksamhet innebär att psykiskt sjuka människor får en meningsfull vardag. De har aktiviteter där alla som vill får vara med och bidra, bland annat genom deras prisbelönta radioshow Radio Totalnormal där jag har varit med och blivit intervjuad. Det var otroligt inspirerande att se deras verksamhet, de GÖR verkligen skillnad, varje dag, året runt.

För att stödja Fountain House kan du till exempel bli medlem, läs mer här: http://www.fountainhouse.se/hur-blir-man-medlem/

Föreningen Balans

90-konto: Nej

Jag är medlem i Föreningen Balans, jag tror att det kostar hundra spänn om året eller något sådant. De gör en massa bra saker, bland annat sysslar de med opinionsbildning och sprider kunskap. Det är en organisation med eldsjälar som försöker göra livet enklare för alla oss som har eller har haft problem med depression eller bipolär sjukdom.

Här hittar du deras medlemsansökan.

Som vanligt vill jag påminna om att jag inte har fått betalt av någon av de här organisationerna för att det här inlägget, eller något annat inlägg här i bloggen. Bara så att ni vet. Däremot älskar jag dem, så skänk pengar nu!


Kanske gillar du:

Default ThumbnailPriser på psykolog och psykiater varierar kraftigt mellan landstingen i Sverige Default Thumbnail6 goda nyheter för psykiskt sjuka Default ThumbnailPratade om depression och panikångest i Nyhetsmorgon Default ThumbnailPsykisk ohälsa bland ungdomar kräver bättre skolhälsovård
Publicerad den av

Kalla mig galen: recensioner, omdömen och betyg om boken ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”

Kalla mig galen recension betyg omdöme om boken

En samling av alla recensioner av boken ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”, samt betyg och omdömen från bland andra Alex Schulman, Dagens Nyheter och seniorprofessor Marie Åsberg.

Klicka på länkarna nedan för att komma till respektive rubrik:

– Betyg
– Omdömen
– Recensioner
– Sagt på Twitter


Betyg

Sajt Antal betyg Snittbetyg* (1-5)
Boktipset.se 5 4,6
Goodreads 4 4,0
Bokus 3 5,0
Jennies boklista 1 4,0
Dagens bok 1 4,0

* Betyg hämtade 2 mars 2018

Omdömen

Alex Schulman bok omdöme Kalla mig galen

 

”Otroligt välformulerat, drabbande, smärtsamt – och faktiskt vackert”
Alex Schulman



Kalla mig galen Dagens Nyheter

”En skoningslös uppgörelse med psykiatrin och beskriver skammen hos den som mår psykiskt dåligt”
Dagens Nyheter




”Jag älskar den här boken!”
Therése Lindgren




Kalla mig galen recension Modern Psykologi

”Ett varmt och uppriktigt samtal som också rymmer bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer”
Modern Psykologi




”En bok som gjorde mig rörd, men också upplyft”

Marie Åsberg, seniorprofessor och en av världens främsta depressionsforskare


”Årets viktigaste bok”

Sofie Hallberg, Ångestpodden


”Fin bok full av klokskap. Skakande.”

Professor Martin Schalling


”Utlämnande och gripande om psykisk ohälsa”

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare psykiatri


”Smärtsamt bra”

Anna Sundberg

 

Recensioner

 

Modern Psykologi

Recensent: Charlotte Lundqvist
Omdöme: ”Att läsa Kalla mig galen känns lite som att vara en del av ett kompisgäng som har ovanligt högt i tak. Det är ett varmt och uppriktigt samtal, men det rymmer också bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer och vårdens ofta lama stöd till de drabbade.”
Läs hela recensionen här

Dagens bok

Recensent: Robert Salmela
Omdöme: ”Det är en klok bok, en välbehövlig bok, en rak och modig bok som hjälper både den intresserade, anhöriga – och den sjuke. Om inte annat i igenkänningen.”
Betyg: 8/10
Läs hela recensionen här

Jennies boklista

Recensent: Jennie Steifeldt
Omdöme: ”Omskakande, tänkvärd och viktig!”
Betyg: 4 av 5
Läs hela recensionen här

Ludmillas blogg

Recensent: Ludmilla Rosengren
Omdöme: ”Boken är en härlig blandning av olika berättelser växlat med välavvägda diskussioner om till exempel medicinering, genetik och psykiatri //…// Boken är mycket välformulerad och med Christians egna erfarenheter av depression och panikångest blir den dessutom genuin och trovärdig.”
Läs hela recensionen här

Anna Sundberg

Recensent: Anna Sundberg
Omdöme: ”Den här boken är smärtsamt bra. Jag säger bara – läs, lyssna, lär och lovorda.”

 

Twitter


Skrivet om boken på Twitter. I urval:

Maria Gustavsson

 

Abel Adu Hamdeh

 

Joffen Kleiven

 

Sofia Johansson

 

Tommy Widekärr

 

Frk. Berglind


Kanske gillar du:

Default ThumbnailRecension Therese Lindgren – ”Ibland mår jag inte så bra” Default ThumbnailBästa boken om utbrändhet och utmattning – Väggen av Pia Dellson (recension) Default Thumbnail6 böcker om adhd: Min lista med de bästa böckerna om adhd Default ThumbnailRecension av Ullakarin Nybergs ”Suicidprevention i praktiken”
Publicerad den av

Förändra psykiatrin nu – 5 politiska beslut för att modernisera psykiatrin i Sverige

Förändra psykiatrin nu – 5 politiska beslut för att modernisera psykiatrin i Sverige
Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.

För att förändra psykiatrin behövs kraftfulla politiska beslut, vilket jag skrev mycket om i min senaste bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”. Igår la jag upp en lista på Twitter med förslag på vad jag tycker borde förändras inom psykiatrin, listan fick stor spridning och jag tänkte sammanfatta diskussionen och skriva lite om mina förslag här.

Här är tweeten (klicka på den för att läsa förslagen eller läs varje punkt nedan):

Och här är en mer utförlig beskrivning av vad jag tror behövs:

Psykiatrin i Sverige – vad som måste förändras

1. Lagstifta mot kvacksalvare

Kvacksalveri är förbjudet mot kroppssjukdomar, men inte mot psykiska sjukdomar. Det här är en historisk kvarleva som måste bort. Faktum är att flera riksdagspolitiker de senaste decennierna har försökt få igenom en sådan förändring, utan att lyckas. Senast 2013 lyfte dåvarande riksdagsledamoten för Folkpartiet (Liberalerna) Anna Steele frågan. Hon konstaterar i sin motion uppgivet att frågan varit uppe tidigare men alltid avslagits. Hon skriver bland annat så här:

”Det hindrar mig inte att också i år väcka motion i detta ämne. Frågan måste någon gång komma upp på bordet för att människor inte ska utsättas för risker.”

Lustigt nog har Liberalerna nu väckt frågan igen i partiet, inför valet i höst. Det är en av de delar som partiets sjukvårdskommitté har föreslagit till partiprogrammet. Jag hoppas att fler partier tar efter Liberalernas förslag, som var mycket bra.

2. Bygg ut första linjens psykiatri

Det här är kanske den viktigaste frågan egentligen, fast kvacksalverilagstiftningen är så grundläggande att den hamnade överst ändå. Att bygga ut första linjens psykiatri, det vill säga i första hand vårdcentralerna, är helt nödvändigt av flera skäl.

Till att börja med är det dålig resursanvändning att koppla in specialistpsykiatrin vid lättare psykiska problem (som också är de vanligast förekommande). Allmänläkare och psykologer/kuratorer på vårdcentralen kan definitivt ta hand om de fallen (jag har själv fått hjälp på vårdcentral och det funkade utmärkt), vilket blir billigare för samhället och mycket mer bekvämt för patienten, som kan få hjälp nära hemmet och i en mer avkopplad miljö än inom specialistpsykiatrin.

Genom att avlasta specialistpsykiatrin får de dessutom möjlighet att ta hand om de riktigt svåra fallen som inte kan behandlas på vårdcentral, till exempel psykospatienter och de svåraste depressionspatienterna.

Skolpsykologer och skolkuratorer är också ett sätt att nå ut och stoppa psykisk ohälsa långt innan den blir akut (och betydligt dyrare att behandla). Det här skriver jag också mer om i boken där jag bland annat kontaktar Skolverket och undersöker beståndet av skolpsykologer och skolkuratorer i Sverige (spoiler: de är alldeles åt helvete för få).

3. Statlig psykoterapigaranti

Psykoterapi är tillsammans med mediciner den viktigaste behandlingsformen för de flesta typer av psykisk ohälsa. Det är också den behandling som Socialstyrelsen rekommenderar oftast, även om det råder en infekterad debatt kring vilka former av psykoterapi som är bäst, där psykodynamiker är förbannade på Socialstyrelsen för att KBT rekommenderas mer än PDT.

Trots att Socialstyrelsen alltså rekommenderar det som förstahandsval vid flera av de vanligaste psykiska sjukdomarna, så är det i dagens läge ofta i princip omöjligt för patienterna att få psykoterapi. Föreställ dig att samma sak hade gällt inom cancervården eller vid hjärt- och kärlsjukdomar: ”jo, det finns en behandlingsform som vi genom årtionden av forskning vet hjälper mot din allvarliga sjukdom, men den kostar ett par tusenlappar så vi kan tyvärr inte erbjuda den”.

Föreställ dig att samma sak hade gällt inom cancervården eller vid hjärt- och kärlsjukdomar: ”jo, det finns en behandlingsform som vi genom årtionden av forskning vet hjälper mot din allvarliga sjukdom, men den kostar ett par tusenlappar så vi kan tyvärr inte erbjuda den”.

Jämförelsen är inte så långsökt som den kanske låter, för flera av de här sjukdomarna är dödliga – faktum är att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 och den näst vanligaste bland kvinnor i samma ålder.

En statlig psykoterapigaranti finns redan i exempelvis Tyskland och Finland, där man mot sjukintyg eller motsvarande får kostnadsfri psykoterapi, eller får betala en liten patientavgift (typ 10 Euro är det i Finland) per gång. Det gäller alltså även hos privata psykologer och de här systemen har funnits i evigheter i våra grannländer, men aldrig kommit på tal i Sverige. Även detta skriver jag om i min bok.

Självklart tycker jag att man endast ska få ersättning för evidensbaserade terapier, vilket jag skrev i tweeten. I Tyskland får man ersättning även för till exempel psykoanalys vilket jag tycker är superkonstigt eftersom det inte finns något evidens för att det funkar. I Finland däremot får man inte ersättning för psykoanalys. Visserligen fuskar vissa psykoanalytiker där och kallar sin psykoanalys för psykodymanisk terapi istället, som en finsk poddlyssnare skrev till mig och berättade. Men lite fusk blir det ju alltid med sådana system, tyvärr.

4. Psykambulanser i hela landet

Självmordsbenägna ska inte hämtas i polisbil, av samma skäl som vi inte hämtar hjärtpatienter i polisbil: de är sjuka, inte kriminella.

I Stockholm finns sedan ett par år tillbaka en psykambulans som åker på larm med suicidala eller svårt psykiskt sjuka patienter. Det funkar utmärkt och är så otroligt mycket bättre än att självmordsbenägna och svårt sjuka människor hämtas i polisbil, så som det ser ut i stora delar av landet idag.

Specialistutbildade sjuksköterskor bemannar psykambulansen och förutom att de gör ett mycket bättre jobb med att ta hand om den sjuke, så är symbolvärdet i att hämtas av en ambulans (istället för av polis) enorm. Återigen: föreställ dig att vi började hämta hjärtsjuka i polisbil, det skulle uppfattas som oerhört kränkande.

Någon på Twitter invände och sa att suicidala patienter kan vara våldsamma. Det är oftast inte fallet, och dessutom minskar den risken dramatiskt när sjukvårdspersonal snarare än poliser hämtar patienten. Om en patient är våldsam kan man alltid tillkalla polis, och det gäller inte bara psykpatienter. Att psykiskt sjuka människor är våldsammare än andra är en myt som flera vetenskapliga studier de senaste åren har avfärdat ganska kategoriskt, med ett undantag – om det finns ett beroende med i bilden.

Henrik på Twitter, som arbetar som ambulanssjuksköterska la klokt till detta förresten:

Det här med psykambulanser har vi förresten pratat om i podden också, lyssna på det avsnittet här:

5. Mer självvald inläggning

Förutom psykambulansen finns faktiskt en hel del lovande innovationer inom psykiatrin som visat sig fungera och borde testas i större omfattning. Självvald inläggning är en sådan smart grej som funnits i något decennium eller så, inte bara i Sverige utan även i till exempel Nederländerna.

Självvald inläggning innebär kortfattat att svårt sjuka patienter har möjlighet att lägga in sig själva. Det står alltså ett eller ett par rum lediga på en psykavdelning, dit patienten själv ringer och säger att ”nu måste jag läggas in” och sedan åker dit med en gång. Inga remisser, inga ifrågasättanden, ingen bedömning av sjukvårdspersonal. Man vet själv när man behöver hjälp, och konsekvensen av de här försöken är tydliga: bara tryggheten av att veta att man kan få hjälp gör att man klarar sig bättre själv.

I praktiken står faktiskt rummen oftast tomma – psykpatienter vill precis som de flesta människor klara sig själva. Man vill helst inte ha med sjukvården att göra, man vill bara leva sitt liv som alla andra. Ibland måste man dock få hjälp, och då sänker man trösklarna med självvald inläggning.

Även det här har vi pratat om i podden, där jag intervjuade projektledaren för försöken i Stockholm, sjuksköterskan Joachim Eckerström. Lyssna på det här:

Fler förslag på förändring inom psykiatrin

Förutom mina egna förslag, som verkligen inte är hela lösningen på problemet, fick jag en hel del förslag från följare på Twitter. Till exempel Hugo Wallén som skriver så här:

Eller mtornqvist som skrev så här:

Gå gärna in på Twitter och skriv till mig ifall du saknar någonting på min lista!


Kanske gillar du:

Default ThumbnailPodcast om psykodynamisk terapi med psykologen och forskaren Peter Lilliengren Default ThumbnailSkillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi: kognitiv beteendeterapi eller PDT? Default ThumbnailPodcast om KBT: vad är kognitiv beteendeterapi? Default ThumbnailRecension: Thomas Furmark m.fl. ”Social fobi – social ångest”