Jag spelade in en podcast om politik och psykiatri i veckan med statsvetaren, forskaren och den politiska kommentatorn Jenny Madestam. Sinnessjukt heter podden som ni vet och intervjun är uppdelad på två avsnitt.
Del 1: Politik och psykiatri – opinionen har vuxit
I denna den första delen av intervjun får vi veta hur Jenny har uppfattat opinionen kring psykisk ohälsa de senaste åren, hon berättar om sin tid som mentalskötare på en Gökboet-liknande psykiatriavdelning på 90-talet, om hennes egna erfarenheter av ätstörningar och hypokondri, och vilken skillnad hon ser mellan det tidigare Alliansstyret och den rödgröna regeringen under den senaste mandatperioden, när det gäller just psykiatrifrågorna.
Det är väldigt spännande att höra Jenny resonera kring hur politiker idag faktiskt förväntas prata om psykisk ohälsa och ha en plan för hur man ska förbättra dagens situation. Hon förklarar hur hon ser den här förändringen i sitt dagliga arbete med politik och politiker.
Lyssna på den första delen av intervjun med Jenny Madestam i spelarn här nedanför, eller på iTunes, i Acast-appen eller där du annars hittar dina poddar.
Del 2: Politik och psykiatri – kampen mellan stat och landsting och kommuner
I den andra och sista delen av intervjun kommer vi in mer på förhållandet mellan stat och landsting respektive kommuner i Sverige, jag frågar Jenny ifall fokuset på just barn och unga i psykiatridebatten är ett populistiskt grepp, vi pratar om den låga kunskapsnivån i psykiatrifrågor bland svenska topp-politiker, och framför allt: berättar hon vilka strategier som verkligen funkar när man vill påverka politiker.
Det visar sig bland annat att Jenny tror mycket på att ge politiker konkreta lösningar på problemen, som är okontroversiella och som man med någorlunda stor säkerthet vet kommer att bli lyckosamma. Man måste kunna visa med siffror och statistik att den föreslagna reformen har fungera på andra ställen, och förklara varför den kommer att fungera även i det aktuella landstinget eller kommunen.
Den andra delen finns att lyssna på i spelaren här nedanför, i Acast-appen, på iTunes eller där du normalt lyssnar på dina poddar.
Hoppas verkligen att ni uppskattar att vi pratar politik i podden så här inför valet. Det har ju börjat dyka upp en hel del politiska förslag gällande psykiatrin och just nu har frågan ett momentum som är viktigt att ta vara på. Lyssna även på min intervju om psykisk ohälsa och psykiatrin med finansminister Magdalena Andersson samt SSU:s ordförande Philip Botström, som släpptes i förra avsnittet av podden i förra veckan.
Och glöm förresten inte att kolla in mina bästsäljande böcker om psykiatrin i Sverige och om depression/ångest, ifall ni inte redan har gjort det. Ha det bra, ciao!
För att förändra psykiatrin behövs kraftfulla politiska beslut, vilket jag skrev mycket om i min senaste bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”. Igår la jag upp en lista på Twitter med förslag på vad jag tycker borde förändras inom psykiatrin, listan fick stor spridning och jag tänkte sammanfatta diskussionen och skriva lite om mina förslag här.
Här är tweeten (klicka på den för att läsa förslagen eller läs varje punkt nedan):
I min senaste bok (Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige) går jag rätt hårt åt psykiatrin i Sverige. Om jag inför valet i höst fick önska fem politiska beslut för att förbättra psykiatrin, skulle det vara:
Kvacksalveri är förbjudet mot kroppssjukdomar, men inte mot psykiska sjukdomar. Det här är en historisk kvarleva som måste bort. Faktum är att flera riksdagspolitiker de senaste decennierna har försökt få igenom en sådan förändring, utan att lyckas. Senast 2013 lyfte dåvarande riksdagsledamoten för Folkpartiet (Liberalerna) Anna Steele frågan. Hon konstaterar i sin motion uppgivet att frågan varit uppe tidigare men alltid avslagits. Hon skriver bland annat så här:
”Det hindrar mig inte att också i år väcka motion i detta ämne. Frågan måste någon gång komma upp på bordet för att människor inte ska utsättas för risker.”
Lustigt nog har Liberalerna nu väckt frågan igen i partiet, inför valet i höst. Det är en av de delar som partiets sjukvårdskommitté har föreslagit till partiprogrammet. Jag hoppas att fler partier tar efter Liberalernas förslag, som var mycket bra.
2. Bygg ut första linjens psykiatri
2. Bygg ut första linjens psykiatri
Specialistpsykiatrin ska vara för de svårast sjuka. För lättare psyksjuka: satsa på vårdcentraler, elevhälsa och företagshälsa. Lagstifta om att alla vårdcentraler måste ha minst en heltidsanställd psykolog.
Det här är kanske den viktigaste frågan egentligen, fast kvacksalverilagstiftningen är så grundläggande att den hamnade överst ändå. Att bygga ut första linjens psykiatri, det vill säga i första hand vårdcentralerna, är helt nödvändigt av flera skäl.
Till att börja med är det dålig resursanvändning att koppla in specialistpsykiatrin vid lättare psykiska problem (som också är de vanligast förekommande). Allmänläkare och psykologer/kuratorer på vårdcentralen kan definitivt ta hand om de fallen (jag har själv fått hjälp på vårdcentral och det funkade utmärkt), vilket blir billigare för samhället och mycket mer bekvämt för patienten, som kan få hjälp nära hemmet och i en mer avkopplad miljö än inom specialistpsykiatrin.
Genom att avlasta specialistpsykiatrin får de dessutom möjlighet att ta hand om de riktigt svåra fallen som inte kan behandlas på vårdcentral, till exempel psykospatienter och de svåraste depressionspatienterna.
Skolpsykologer och skolkuratorer är också ett sätt att nå ut och stoppa psykisk ohälsa långt innan den blir akut (och betydligt dyrare att behandla). Det här skriver jag också mer om i boken där jag bland annat kontaktar Skolverket och undersöker beståndet av skolpsykologer och skolkuratorer i Sverige (spoiler: de är alldeles åt helvete för få).
3. Statlig psykoterapigaranti
3. Statlig psykoterapigaranti
Psykoterapi kan inte vara en klassfråga. Eftersom landstingen inte kan garantera tillgången, bör vi göra som i Finland och Tyskland: mot sjukintyg betalar staten terapin, patienten betalar bara en låg avgift. Endast evidensbaserade terapier.
Psykoterapi är tillsammans med mediciner den viktigaste behandlingsformen för de flesta typer av psykisk ohälsa. Det är också den behandling som Socialstyrelsen rekommenderar oftast, även om det råder en infekterad debatt kring vilka former av psykoterapi som är bäst, där psykodynamiker är förbannade på Socialstyrelsen för att KBT rekommenderas mer än PDT.
Trots att Socialstyrelsen alltså rekommenderar det som förstahandsval vid flera av de vanligaste psykiska sjukdomarna, så är det i dagens läge ofta i princip omöjligt för patienterna att få psykoterapi. Föreställ dig att samma sak hade gällt inom cancervården eller vid hjärt- och kärlsjukdomar: ”jo, det finns en behandlingsform som vi genom årtionden av forskning vet hjälper mot din allvarliga sjukdom, men den kostar ett par tusenlappar så vi kan tyvärr inte erbjuda den”.
Föreställ dig att samma sak hade gällt inom cancervården eller vid hjärt- och kärlsjukdomar: ”jo, det finns en behandlingsform som vi genom årtionden av forskning vet hjälper mot din allvarliga sjukdom, men den kostar ett par tusenlappar så vi kan tyvärr inte erbjuda den”.
Jämförelsen är inte så långsökt som den kanske låter, för flera av de här sjukdomarna är dödliga – faktum är att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 och den näst vanligaste bland kvinnor i samma ålder.
En statlig psykoterapigaranti finns redan i exempelvis Tyskland och Finland, där man mot sjukintyg eller motsvarande får kostnadsfri psykoterapi, eller får betala en liten patientavgift (typ 10 Euro är det i Finland) per gång. Det gäller alltså även hos privata psykologer och de här systemen har funnits i evigheter i våra grannländer, men aldrig kommit på tal i Sverige. Även detta skriver jag om i min bok.
Självklart tycker jag att man endast ska få ersättning för evidensbaserade terapier, vilket jag skrev i tweeten. I Tyskland får man ersättning även för till exempel psykoanalys vilket jag tycker är superkonstigt eftersom det inte finns något evidens för att det funkar. I Finland däremot får man inte ersättning för psykoanalys. Visserligen fuskar vissa psykoanalytiker där och kallar sin psykoanalys för psykodymanisk terapi istället, som en finsk poddlyssnare skrev till mig och berättade. Men lite fusk blir det ju alltid med sådana system, tyvärr.
4. Psykambulanser i hela landet
4. Psykambulanser i hela landet
Självmordsbenägna ska inte hämtas i polisbil, av samma skäl som vi inte hämtar hjärtpatienter i polisbil: de är sjuka, inte kriminella.
Självmordsbenägna ska inte hämtas i polisbil, av samma skäl som vi inte hämtar hjärtpatienter i polisbil: de är sjuka, inte kriminella.
I Stockholm finns sedan ett par år tillbaka en psykambulans som åker på larm med suicidala eller svårt psykiskt sjuka patienter. Det funkar utmärkt och är så otroligt mycket bättre än att självmordsbenägna och svårt sjuka människor hämtas i polisbil, så som det ser ut i stora delar av landet idag.
Specialistutbildade sjuksköterskor bemannar psykambulansen och förutom att de gör ett mycket bättre jobb med att ta hand om den sjuke, så är symbolvärdet i att hämtas av en ambulans (istället för av polis) enorm. Återigen: föreställ dig att vi började hämta hjärtsjuka i polisbil, det skulle uppfattas som oerhört kränkande.
Någon på Twitter invände och sa att suicidala patienter kan vara våldsamma. Det är oftast inte fallet, och dessutom minskar den risken dramatiskt när sjukvårdspersonal snarare än poliser hämtar patienten. Om en patient är våldsam kan man alltid tillkalla polis, och det gäller inte bara psykpatienter. Att psykiskt sjuka människor är våldsammare än andra är en myt som flera vetenskapliga studier de senaste åren har avfärdat ganska kategoriskt, med ett undantag – om det finns ett beroende med i bilden.
Henrik på Twitter, som arbetar som ambulanssjuksköterska la klokt till detta förresten:
Det är poppis med begreppet psykambulans numer? ”vanliga” ambulanser har dock kompetens, vana och förmåga att hantera psykiskt sjuka/instabila då detta är vanliga larm. Önskvärt vore om piva/akutpsyk hade en personbil och kunde rycka ut och göra akuta besök till ”sina” patienter
Det här med psykambulanser har vi förresten pratat om i podden också, lyssna på det avsnittet här:
5. Mer självvald inläggning
5. Mer självvald inläggning
Omyndigförklara inte patienter som många gånger har bättre insikt i sin sjukdom än sjukvården har. Ingen vill vara inlagd, men ibland måste man. Bara tryggheten att veta att man kan gör att många klarar sig bättre själva.
Förutom psykambulansen finns faktiskt en hel del lovande innovationer inom psykiatrin som visat sig fungera och borde testas i större omfattning. Självvald inläggning är en sådan smart grej som funnits i något decennium eller så, inte bara i Sverige utan även i till exempel Nederländerna.
Självvald inläggning innebär kortfattat att svårt sjuka patienter har möjlighet att lägga in sig själva. Det står alltså ett eller ett par rum lediga på en psykavdelning, dit patienten själv ringer och säger att ”nu måste jag läggas in” och sedan åker dit med en gång. Inga remisser, inga ifrågasättanden, ingen bedömning av sjukvårdspersonal. Man vet själv när man behöver hjälp, och konsekvensen av de här försöken är tydliga: bara tryggheten av att veta att man kan få hjälp gör att man klarar sig bättre själv.
I praktiken står faktiskt rummen oftast tomma – psykpatienter vill precis som de flesta människor klara sig själva. Man vill helst inte ha med sjukvården att göra, man vill bara leva sitt liv som alla andra. Ibland måste man dock få hjälp, och då sänker man trösklarna med självvald inläggning.
Även det här har vi pratat om i podden, där jag intervjuade projektledaren för försöken i Stockholm, sjuksköterskan Joachim Eckerström. Lyssna på det här:
Fler förslag på förändring inom psykiatrin
Förutom mina egna förslag, som verkligen inte är hela lösningen på problemet, fick jag en hel del förslag från följare på Twitter. Till exempel Hugo Wallén som skriver så här:
Utfallsmått!! Inför resultatmått. Kräv före- och eftermätningar inom psykiatrin. Inte av åtgärder utan av patienternas hälsotillstånd. Nationella mått. Lika för alla. Tillgängliggör data. Understöd vårdgivarnas förmåga att följa sina utfall på klinik/enhet/behandlarnivå.
I tillägg till detta skulle jag vilja se en större satsning för missbruksvård i landet. Denna ska inte ligga till så stor del på kommunerna som det gör på sina håll.
Igår spelade jag in en podcast om schizofreni, tabu och politik med före detta handelsminister Maria Borelius.
I denna podcast om schizofreni, tabu och politik pratar vi om hennes lillebror Carl Olof Borelius, kallad ”Coco”, som hade schizofreni och tragiskt dog i en lägenhetsbrand i mars 1987. Efter att lillebrodern dött vågade Maria inte prata om hans sjukdom, inte förrän 2013 då hon släppte boken ”Bryt det sista tabut” på Natur & Kultur. Läs gärna min recension av den boken ifall du vill veta mer.
I bokens inledning berättar Maria väldigt naket om Carl Olof som person, hans charmighet, hur snygg han var och hur mycket hon och alla andra älskade honom. Maria beskriver honom som sin bästa vän. Sedan berättar hon om dagen då hennes far ringde på dörren till hennes etta i Stockholm och berättade att brodern hade dött i en lägenhetsbrand, efter att ha försökt överleva genom att kasta sig ut genom fönstret och dött i fallet.
Coco hade schizofreni vilket var oerhört tufft för honom och familjen, men han fick vård för det ända tills han blev förklarad som ”färdigbehandlad” under nedstängningen av mentalsjukhus under 80-talet, något som skulle visa sig vara katastrofalt för Marias lillebror som inte klarade sig på egen hand.
Förutom schizofreni pratar vi om tabut kring psykisk ohälsa som Maria har beskrivit bättre än någon annan i nämnda bok. Vi pratar även om politik, fast mest i nästa del av den här intervjun som publiceras i nästa vecka, där hon berättar vad hon tycker politiker borde göra för att förbättra för psykiskt sjuka i Sverige och varför hon blev uppmanad att inte prata om sin egen familjs historia av psykisk ohälsa, när hon frågade en blivande manlig minister i Reinfeldts regering ifall hon skulle vara öppen med det eller inte.
Du kan lyssna på denna podcast om schizofreni direkt i spelaren här ovanför, på iTunes, i Acast-appen eller där du vanligtvis laddar ner poddar. Trevlig lyssning och glöm inte att sätta betyg på podden i iTunes och kommentera den där eller direkt till mig på Twitter där jag heter c_dahlstrom!
Politiker med psykiska sjukdomar (och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) som depression, bipolär sjukdom, ADHD, panikångest, tvångssyndrom (OCD) världen över har de senaste decennierna valt att berätta om sin psykiska ohälsa offentligt. Här är en lista över politiker med psykiska sjukdomar som har varit öppna med sina diagnoser.
I avsnitt 17 av Psykpodden intervjuade vi Roza Güclü Hedin på riksdagen, hon blev därmed den första framstående svenska politikern som berättat om sin psykiska ohälsa. Det var ett historiskt steg i rätt riktning, men i många andra delar av världen har politiker berättat om sina psykiska sjukdomar långt innan det skedde i Sverige.
Här är en lista med politiker, inklusive fina Roza, som har valt öppenhet istället för skam. Vissa av dem, som Winston Churchill, finns med i min bok om depression och panikångest som du kan köpa signerad om du klickar på länken.
Sverige
Roza Güclü Hedin – panikångest
Socialdemokraternas riksdagsledamot Roza Güclü Hedin har berättat om sina panikångestattacker i Psykpodden. Hon blev därmed den första framstående svenska politiker med psykisk ohälsa som berättat offentligt om sina problem. Hon berättade hur prestationsångest och stress flera gånger fått henne att ställa in politiska möten.
Jimmie Åkesson – utmattningssyndrom
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson sjukskrev sig under hösten 2014 för utmattningssyndrom, eller utbrändhet som det kallas i folkmun. När han 17 oktober skrev om det i ett öppet brev som publicerades i bland annat Aftonbladet, blev han därmed första svenska partiledare att berätta om sin psykiska ohälsa offentligt.
Gabriel Wikström – utmattningsdepression
Den socialdemokratiske sjukvårdsministern och tidigare SSU-ordföranden Gabriel Wikström blev 26 november 2014 förste svenska ministern att berätta om sin erfarenhet av psykisk ohälsa. I Uppsala Nya Tidning berättade Wikström att han under studietiden drabbades av utmattningsdepression, något han först trodde var hjärtproblem.
Norge
Kjell Magne Bondevik – depression
Norges statsminister sjukskrev sig för depression under fyra veckor 1998, något som väckte stor uppmärksamhet i internationell media. Han kom sedan tillbaka och blev omvald som statsminister 2001.
Reiulf Steen – depression
Den nyligen avlidne Reiulf Steen, före detta ledare för Arbeiderpartiet, berättade ofta om sina problem med bland annat depression.
Island
Jón Gnarr Kristinsson – ADHD
Skådespelaren och komikern Jón Gnarr, som flera gånger har berättat om sin ADHD offentligt, gav sig 2009 in i politiken som en reaktion på finanskrisen på Island. Hans satiriska parti ”Best Party” fick 34,7 procent av rösterna i Reykjaviks regionala val 2010 och blev därmed borgmästare i den isländska huvudstaden, och var det i fyra år. Han är därmed en av få politiker med ADHD som berättat öppet om sin diagnos.
Storbritannien
Winston Churchill – depression
Den förre brittiske premiärministern beskrev sina depressioner som ”svarta hunden” (The Black Dog), vilket har blivit ett känt uttryck världen över.
Kevan Jones – depression
Förre försvarsministern Kevan Jones berättade om sin depression i det brittiska underhuset under en uppmärksammad debatt i juni 2012.
Sarah Wollaston – förlossningsdepression
Ledamoten Sarah Wollaston i det konservativa Toriespartiet berättade om sin förlossningsdepression i det brittiska underhuset under en uppmärksammad debatt i juni 2012.
Andrea Leadsom – förlossningsdepression
Ledamoten Andrea Leadsom i det konservativa Toriespartiet berättade om sin förlossningsdepression i det brittiska underhuset under en uppmärksammad debatt i juni 2012.
Charles Walker – OCD (tvångssyndrom)
Labourledamoten Charles Walker berättade om sina trettio år med tvångssyndrom i det brittiska underhuset under en uppmärksammad debatt i juni 2012.
Australien
Andrew Robb – depression
Australiens handelsminister Andrew Robb har skrivit en bok om sina depressioner, som heter Black Dog Daze.
Geoff Gallop – depression
Ledaren för delstaten West Australia Geoff Gallop sade upp sig från alla sina politiska uppdrag den 16 januari 2006, för att få behandling mot sin depression. På en presskonferens sa han bland annat:
– Living with depression is a very debilitating experience, which affects different people in different ways.
– It has certainly affected many aspects of my life. So much so that I sought expert help last week. My doctors advised me that with treatment, time and rest this illness is very curable. However, I can’t be certain how long that will take. So in the interests of my health and my family I have decided to rethink my career.
Neil Cole – bipolär sjukdom
Neil Cole är advokat, författare och satt tidigare i delstaten Victorias parlament. 1993 fick han diagnosen bipolär sjukdom. 1995 läckte hans politiska motståndare hans diagnos, och han gick själv ut och berättade om sin sjukdom som den första politikern i Australiens historia. Han lades in för behandling och blev återvald 1996, innan han slutade som politiker efter att ha förlorat valet 1999. Han har skrivit en bok om sin bipolära sjukdom som heter Stability in mind.
Michael Costa – bipolär sjukdom
Michael Costa har haft flera höga poster i delstaten New South Wales, bland annat ”Minister for Police” (polisminister ungefär) och ”Treasurer” (skatteminister ungefär). Han är helt öppen med sin bipolära sjukdom, som bland annat gett sig uttryck i att han ibland ringt sina medarbetare mitt i natten med politiska idéer. Han har också anklagat sina politiska motståndare för personliga påhopp kring hans sjukdom istället för att möta hans politik med sakliga argument:
– Mood disorder at least is a legitimate illness – they haven’t found a cure for stupidity. If people resort to personal attacks it’s a sign of weakness in their own arguments.
USA
Lawton Chiles – depression
Senatorn och sedermera guvernören i Florida, Lawton Chiles, var öppen med sina depressioner. Han pensionerade sig 1989 efter sina psykiska problem och problem med hjärtat, men blev övertalad av sina väljare att ställa upp i guvernörsvalet i Florida mot republikanen Bob Martinez. Han vann och blev dessutom omvald fyra år senare då han ställdes mot Jeb Bush.
Mark Dayton – depression
Mark Dayton berättade om sin depression och sina problem med alkoholism 2009 och sa bland annat: ”I am a candidate for governor and I think people have a right to know this about me”. Han blev ändå vald till guvernör i Minnesota året efter, trots att republikanerna gick starkt framåt i resten av USA.
Lynn Rivers – bipolär sjukdom
Lynn Rivers valdes in i den amerikanska kongressen ett år efter hon berättat om sin bipolära sjukdom i media. Hon återvaldes sedan tre gånger i rad.
