Publicerad den

Recension – ”Alkohol, droger och hjärnan: tro och vetande utifrån modern neurovetenskap” av Markus Heilig

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Markus Heilig är professor i psykiatri i Linköping och har tidigare varit forskningschef på amerikanska National Institute on Alcohol Abuse and Alcoholism i tio år. Inför min intervju med Markus i podden Sinnessjukt läste jag två av hans böcker ­– ”Hon, han och hjärnan” från 2018 och ”Alkohol droger och hjärnan: tro och vetande utifrån modern neurovetenskap” som kom ut på svenska 2015 (originaltitel ”The thirteenth step: Addiction in the age of brain science”).

Alkohol, droger och hjärnan” är ett rätt omfattande verk med sina 331 sidor, men det är populärvetenskapligt skrivet och går utmärkt att läsa även om man inte är insatt i ämnet sedan tidigare. Heilig skriver begripligt och intresseväckande och trots att vissa kapitel avhandlar avancerad forskning, kan man följa den röda tråden även om man inte förstår precis allt under vägens gång.

Beroendets historia

Till att börja med får läsaren en bakgrund till både ämnet och författarens väg in i beroendeforskning. Han beskriver kort berusningens historia, till exempel om hur man jäste vin i antikens Grekland och hur nomader på den ryska tundran (där det var för kallt för att framkalla alkohol genom jäsning) letade efter berusande svampar.

Heiligs egen historia är rätt dramatisk och går via Polen (där han är född) till flyktingläger i Italien och Sverige och sedermera uppväxten i Lund. Vi får veta att flera av hans barndomsvänner söp eller knarkade ihjäl sig och att detta påverkade hans val av specialisering på läkarutbildningen. Han förklarar också att han plågas av det faktum att hans patienter har så låg status i samhället:

”Även i grunden varmhjärtade och omtänksamma människor skiljer rutinmässigt mellan ’oss’, de goda medborgare som förtjänar hjälp när vi drabbas av svårigheter, och ’dom’ ­– de i grunden annorlunda människor i samhällets utkant som ofta inger oss obehag genom att lukta illa, ragla, skrika, bete sig konstigt i tunnelbanan eller sluta andas på golvet på en offentlig toalett. De får skylla sig själva.”

Beroendevården har dock förändrats till det bättre under de decennier han själv arbetat där, vilket inger hopp. Han redogör för situationen i slutet av 90-talet, då vården enligt Heilig var allt annat än evidensbaserad:

”Det var 1997. Jag hade just utsetts till chef för en ny stor beroende klinik i Stockholm. Vi hade en personalstyrka på runt fyrahundra personer, närmare hundra slutenvårdsplatser, en egen akutenhet i stadens centrum och åtskilliga mottagningar utspridda i den drogtätaste delen av regionen. Det var bara ett problem. Trots att vi var knutna till det berömda Karolinska Institutet hade vi inte en aning om vad vi höll på med.”

Författaren ger oss sedan en överblicksbild över kunskapsläget idag och hur det har utvecklats över tid, där både djurförsök och studier av människor gett kunskap om hur beroende uppstår och vidmakthålls. En hel del av beskrivningen är på molekylär nivå, där Heilig beskriver hjärnans belöningssystem och hur dess dopaminnervbanor och dopaminreceptorer påverkas av exponering för olika substanser.

Även studier av beteendemönster hos möss och råttor skildras. Heilig redogör för vilka antaganden forskare har gjort genom historien, och hur de har utformat sina djurstudier utifrån dessa hypoteser. Det är en intressant insikt i hur även till synes små förändringar i förutsättningarna kan förändra djurens beteenden, och vad detta betyder för tolkningen av resultaten. Vilka förutsättningar kan antas bäst spegla mänskliga förhållanden (djurstudier ligger ofta till grund för studier på människor), och hur vet man det?

Förbättringar och bakslag

Mycket av forskningen rör förstås läkemedel, och där blandas forskningsframgångar med förödande misslyckanden. Heilig beskriver de läkemedelsbehandlingar som genom decennier av forskning har vuxit fram och gjort att man äntligen kan erbjuda effektiv hjälp till en mycket utsatt patientgrupp. Samtidigt menar han att dessa läkemedel fått för dåligt genomslag i vården, där undersökningar visat att många allmänläkare inte ens känner till att behandlingarna finns och är effektiva.

Han beskriver även de många bakslagen inom läkemedelsforskningen, där stora investeringar inte lett någonvart och gjort att läkemedelsindustrin lämnat fältet. Ett exempel är så kallad CRF-blockad, där vissa CRF-blockerande substanser minskade återfallsrisken i djurförsök och skapade enorma förhoppningar om nya behandlingar, eftersom återfall är ett av beroendevårdens största gissel.

Dessvärre var det till att börja med oerhört svårt att hitta läkemedel som kunde åstadkomma CRF-blockaden även hos människor. När kemister efter åratal av försök äntligen lyckades med detta, visade sig dessa substanser istället inte alls påverka återfallsrisken. Sådana bakslag har gjort att investeringarna sinat. ”Det finns i dagsläget en stor skepsis inom läkemedelsindustrin mot att alls satsa på utveckling av nya psykiatriska mediciner. Om vi inte lär av misstagen är det stor risk att eran med ständigt förbättrade behandlingsmöjligheter kommer till ett abrupt slut”, sammanfattar Heilig det dystra läget.

Boken beskriver också hur själva beroendevården har utvecklats de senaste decennierna. Heilig skildrar situationen i USA där AA-rörelsen har stort inflytande, på gott och ont. Han jämför med beroendevården i Sverige (som den såg ut 2015) och förklarar skillnaderna, samt skissar en vision för framtiden och vilka behandlingsformer han tror kommer att utvecklas och göra beroendevården bättre.

Sammanfattning

Sammantaget är det här en oerhört välskriven och intressant bok. Heilig tar oss med till spännande platser där beroendevården har utvecklats genom åren. Han bjuder på sig själv och är ödmjuk men tydlig. Boken har några år på nacken och ibland märks det att den är skriven för en amerikansk marknad, men Gun Zetterströms översättning är precis som boken i övrigt utmärkt. Både patienter, anhöriga och andra som är intresserade av ämnet borde läsa den.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Antal sidor: 331
Utgiven: 2015-10-22
Förlag: Natur & Kultur Akademisk
ISBN: 9789127141797

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Podcast om opioidepidemin med forskaren Joar Guterstam

Jag har spelat in en lång podcast om opioidepidemin i USA, tillsammans med beroendeforskaren och psykiatrikern Joar Guterstam. Han är en av landets främsta experter på beroendesjukdomar och arbetar både kliniskt och forskar på ämnet. Hela specialen om opioidkrisen, där vi även talar om situationen i Sverige och kommer in lite mer generellt på svensk narkotikapolitik, finns i min podcast Sinnessjukt.

Del 1: Så växte opioidepidemin fram

I den första delen får vi veta mer om varför opiodkrisen uppstod under andra halvan av 1990-talet på landsbygden i USA. Opium har brukats i flera tusen år och när man lärde sig att utvinna morfin ur opiumvallmon i början av 1800-talet – och sedan heroin i slutet av 1800-talet – uppstod opioidkriser liknande den vi nu upplever.

Joar berättar om opioidernas historia och hur det kan komma sig att vi återigen har underskattat dess negativa effekter. Vi pratar även om Dopesick – Dealers, Doctors and the Drug Company that Addicted America – boken av den amerikanska journalisten Beth Macy som förra året blev till en hyllad tv-serie på Disney+ – och hur Purdue Pharma och ägarfamiljen Sackler hävdade att det nya preparatet OxyContin bara orsakade beroende hos mindre än 1 % av användarna.

Du kan lyssna på del ett helt gratis i spelaren här nedanför eller i valfri poddspelare (sök efter ”Sinnessjukt”):

 

Del 2: Den skenande opioidkrisen

I den andra delen pratar vi om situationen idag, i såväl USA som Sverige. Sedan Dopesick publicerades 2018 har situationen bara förvärrats, med ökad opioiddödlighet som följd. Enligt myndigheter var de opioidrelaterade dödsfallen så många som 68630 personer i USA under 2020, vilket motsvarar nästan 200 pers om dagen.

Podcast om opioidepidemin med forskaren Joar Guterstam
Opioidkrisen har bara förvärrats de senaste åren. Bild: CDC.

Joar får svara på varför han tror att utvecklingen inte tycks gå att vända, samt om den ökade förskrivningen av oxikodon (OxyContin) innebär att vi har en opioidepidemi även i Sverige?

 

Del 3: Svensk narkotikapolitik och cannabis

I den tredje delen lämnar vi opioidepidemin och talar mer om den svenska narkotikapolitiken. Bland annat pratar vi om SVT-journalisten Johan Wickléns nya bok ”Vi ger oss aldrig” (läs min recension på länken) där han fokuserar främst på cannabis och hur den svenska narkotikapolitiken från 1960-talet fram till idag har varit utformad. Orsakas schizofreni av cannabis? Bör man undvika cannabis om man har psykossjukdom i släkten? Och vad tycker Joar om avkriminalisering respektive legalisering av cannabis?

 

Del 4: Skadereducering, Nils Bejerot och samsjuklighetsutredningen

Den fjärde och sista delen är extra lång och spännande och är bara tillgänglig för betalande patroner på patreon.com/sinnessjukt. Vi pratar om den otroligt fascinerade och inflytelserika psykiatrikern Nils Bejerot – vem var han, hur förändrade han narkotikapolitiken, och hur påverkar den okända familjetragedin synen på hans inflytande över den repressiva hanteringen av narkotikafrågan?

Joar får också berätta vad han tycker om den väldigt omtalade samsjuklighetsutredningen, som föreslår flera reformer enligt principen skadereducering (harm reduction) vilket om förslagen får gehör kan ändra kursen för svensk narkotikapolitik. Utökade sprutbytesprogram, mer substitutionsbehandling och till och med brukarrum kan bli verklighet – är det bra eller dåligt?

Dessutom får Joar svara på alla era lyssnarfrågor: Får läkemedelssäljare i Sverige bonus på liknande sätt som de får i USA? Hur påverkar lagstiftningen konsumtionen av illegala droger? Leder hårdare straff till mindre bruk?  Var det något i samsjuklighetsutredningen han tyckte var dåligt? Har Joar några bra eller mindre bra exempel på samverkan mellan socialtjänstens socialpsykiatri? Vilka hinder finns det för att göra Naloxon mer tillgängligt än vad det är idag och varför är det fortfarande receptbelagt?

Smakprov av det fjärde avsnittet kan du lyssna på här:

 

Jag hoppas du gillar min podd om opioidepidemin. Köper du böcker via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Därför är SSRI-mediciner inte beroendeframkallande

Följande är ett gästinlägg från Joar Guterstam som är beroendeforskare och specialistläkare i psykiatri. Foto: Karolinska Institutet.

Antidepressiva medel inte är beroendeframkallande

Häromdagen publicerade Aftonbladet en debattartikel av André Marx, ST-läkare i allmänmedicin, med titeln ”Antidepressiv medicin gör oss beroende”. Titeln väckte mitt intresse, eftersom jag själv brukar hävda raka motsatsen när jag undervisar i beroendelära: att antidepressiva medel inte är beroendeframkallande. Marx lyckades inte övertyga mig om sin tes och jag valde därför att tillsammans med min kollega, psykiatern och depressionsforskaren Mikael Tiger, skriva en replik som Aftonbladet publicerade redan dagen efter. Men deras utrymme för repliker är högst begränsat och Marx tog upp en rad viktiga ämnen som kunde vara värda att diskutera lite utförligare. När det gäller ett såhär pass laddat ämne vill jag för säkerhets skull nämna att jag inte har några ekonomiska eller andra intressekonflikter i frågan, utan uttalar mig som oberoende psykiater och forskare utifrån den mest tillförlitliga kunskap jag känner till.

Det visade sig alltså att Marx inte hade några nya sensationella forskningsfynd att presentera som belägg för sin tes. Istället utgår hans text från en rad mer eller mindre obskyra publikationer som brukar citeras flitigt i radikalt psykiatrikritiska kretsar på nätet. Vid en första anblick kan det verka imponerande med så många referenser i en kvällstidningsartikel, men i själva verket är texten full av missförstånd och ger sammantaget en gravt missvisande bild av kunskapsläget.

Marx tes är alltså att SSRI är beroendeframkallande, men tyvärr präglas hans argumentation av begreppsförvirring. På svenska saknar vi tyvärr en motsvarighet till den engelska distinktionen mellan dependence (tolerans och utsättningsproblem) och addiction (ett sammansatt syndrom som utmärks av kontrollförlust, drogsug, alltmer riskfyllt drogintag, negativa konsekvenser för relationer och andra aktiviteter i livet, etc.). Dependence kan förekomma med alla möjliga läkemedel, inte bara psykofarmaka. På svenska är det hela syndromet addiction som åsyftas med begreppet beroende, det är så tillståndet kallas sedan decennier i diagnossystemen DSM och ICD (även om DSM-5 istället valt termen substansbrukssyndrom). Precis som med andra diagnoser behöver man inte uppfylla samtliga kriterier för att få den, men symptomen förekommer hos tillräckligt många patienter för att syndromet ska vara tydligt kliniskt igenkännbart.

Marx tar som sagt upp en rad publikationer som ofta citeras med gillande i antipsykiatriska kretsar men som har djupt bristfällig metodik. Exempelvis kan man inte med självselekterade och okontrollerade enkäter på nätet dra några slutsatser om hur vanliga eller svåra utsättningssymptom är. På grund av s.k. selektionsbias kommer deltagarna nämligen inte vara representativa för hela patientgruppen, samtidigt som deras rapporterade besvär kan tänkas bero på massa olika saker förutom utsättningsfenomen, exempelvis bakomliggande problematik eller negativa förväntningseffekter (så kallad nocebo, som är motsatsen till placebo och innebär att man har negativa förväntningar inför en behandling). För att reda ut detta måste man vända sig till randomiserade kontrollerade studier, och resultaten från dessa är inte alls lika alarmerande som de Marx presenterar. I själva verket rapporterar även deltagarna i placebogrupperna (som alltså fick verkningslösa sockerpiller) en lång rad symptom när de avslutar sin behandling, vilket belyser att det inte alls bara handlar om utsättningssymptom.

Ett annat exempel på en märklig publikation är en text av den högljudde och kontroversielle psykiatrikritikern Peter Gøtzsche och medarbetare från 2012. Där noterar författarna att definitionen av beroende ändrades från DSM-III 1980 till dess reviderade version DSM-III-R 1987, så att man i den senare versionen tydligare beskrev hela det syndrom vi kallade addiction ovan. Författarna jämför sedan de ord som använts i litteraturen för att beskriva utsättning från SSRI respektive bensodiazepiner och finner ett stort överlapp. Därifrån drar de slutsatsen att bägge preparaten är lika beroendeframkallande och att DSM:s ändring saknade rationell grund. Istället var ändringen, menade man, bara ett utslag av den massiva korruptionen inom amerikansk psykiatri, där man ville bortdefiniera SSRI:s beroendepotential (Prozac lanserades något år senare, vilket Gøtzsche tycks uppfatta som ett starkt bevis för denna konspiration).

Den här konspirationsteorin har, milt uttryckt, inte fått fäste inom den vidare forskningen, men Marx godtar och sprider den utan att blinka. Varenda människa med ett uns erfarenhet av de här preparatgrupperna inser dock vilken milsvid skillnad det är mellan SSRI och bensodiazepiner, som verkligen kan vara genuint beroendeframkallande med allt vad det innebär.

Med allt detta sagt, tycker jag ändå det finns anledning att vara självkritisk från psykiatriskt håll. Det är viktigt att besvären med utsättningssymptom från dessa vanliga läkemedel uppmärksammas, så att människor kan göra ett välinformerat val. Historiskt sett har också beroendepotentialen för t.ex. bensodiazepiner förnekats och aktörer med kommersiella intressen har förstås alltid ett intresse av att tona ned riskerna med sina produkter. Som läkare bör vi naturligtvis vara mycket noga med att ge saklig, oberoende information om för- och nackdelar när vi tillsammans med vår patient beslutar om en behandling. När det gäller SSRI ingår självklart att informera om risken för utsättningssymptom, särskilt med kortverkande preparat som venlafaxin och paroxetin.

En del kanske invänder att diskussionen handlar om att märka ord: om man har svårt att sluta med något, kan man inte kalla det för beroende? Och jag har förstås inga problem med att folk i vardagsspråket använder ord som beroende och andra facktermer i bredare mening, utan att tänka på olika definitioner. Men när man som läkare uttalar sig offentligt bör man inte förvränga etablerade diagnostiska begrepp. Särskilt när man som i det här fallet riskerar att sprida ogrundad oro till massor av människor med depression eller ångestsyndrom.

Joar Guterstam

Specialistläkare i psykiatri, medicine doktor

Beroendecentrum Stockholm och Karolinska Institutet

Publicerad den

Therese Lindgren om alkoholberoende, sexuella övergrepp, depression och ångest

I förra veckan gästades min podcast om psykisk ohälsa, Sinnessjukt, av Youtube-stjärnan Therese Lindgren. Alkoholism, våldtäkten som hon utsattes för på midsommarafton för ett par år sedan, ångest, depression, utmattning, mediciner, självkänsla, självmordstankar och varför hon tror att hon kommer lägga ner Youtube-kanalen inom 1-2 år – ja, det var alla saker vi diskuterade under de två timmar som jag intervjuade henne.

Therese var verkligen så fantastisk, fin och gullig som hon verkar i sina vloggar och Youtube-klipp. Hon avslöjade att hon lyssnat på alla avsnitt av podden och berättade varför hon gillar min bok om panikångest och depression, men framför allt var det väldigt chockartat att hon berättade om sexuella övergrepp i form av en våldtäkt på midsommarafton, om alkoholberoendet som hon gått i behandling för och att hon tror att Youtube-kanalen kommer att läggas ned inom 1-2 år. Inget av detta har hon pratat om offentligt tidigare vilket gjorde att jag, trots att jag läst på oerhört noggrant om henne och tittat på väldigt många av hennes videos, blev ganska stum och nervös i intervjun.

I podden berättar hon även om alla olika behandlingar hon har fått mot sina psykiska diagnoser. Om sin psykodynamiska psykolog Lars, som hon tyckte så mycket om och som gav henne chansen att tala ut om sin barndom och oförlösta konflikter, men som kanske (?) ställde för låga krav på henne. Therese beskriver det själv som att hon blev curlad i terapin, vilket hon tagit fasta på efter det. Vi pratar även om hennes tid i KBT (kognitiv beteendeterapi) och internetterapi, och varför det hittills inte har hjälpt henne. Dessutom berättar hon om alla de mediciner hon tagit under årens lopp, både antidepressiva (som hon slutade med), ångestdämpande (som hon tog för att ens kunna genomföra intervjun) och andra märkligare förskrivningar som kanske inte känns helt klockrena för hennes diagnoser.

Vi pratar även lite grann om hennes sociala fobi, det generella ångestsyndromet (GAD), den posttraumatiska stressen (PTSD) och vad hennes kändisskap innebär för problem med tanke på just dessa diagnoser – inte minst hennes stora problem med stalkers och allt för närgångna fans.

I höst kommer hennes bok ”Ibland mår jag inte så bra” ut på Forum och där kommer hon att berätta mer om alla de här grejerna, jag ser verkligen fram emot att läsa den boken. Therese är en stor förebild för alla barn och ungdomar i Sverige och jag tror att hennes bok kommer att göra stor skillnad och få fler unga att prata om sina psykiska problem.

Om ni inte har kollat in Therese Youtube-kanal borde ni verkligen göra det med en gång. Hon har en närmast beroendeframkallande personlighet och är otroligt proffsig på det hon gör så jag hoppas verkligen att hon blir frisk och att hennes fans låter henne vara ifred när hon behöver det.

Intervjun blev så lång att jag fick dela upp den i två delar, den första delen finns att lyssna på redan nu, antingen i iTunes, i Acast-appen, på Sinnessjukt.se eller direkt i spelaren högst upp i inlägget. Trevlig lyssning!

Publicerad den

Podcast om missbruk med läkaren Markus Takanen

Idag publiceras den podcast om missbruk, droger och alkohol som jag spelade in i veckan med läkaren Markus Takanen som arbetar på beroendecentrum i Stockholm. Om du inte redan hört avsnitt ett i den här tvådelade specialen hittar du det här.

Vi pratar bland annat om sprututbyte, ersättningsmediciner som Subotex och Metadon som ges till heroinmissbrukare. Vi pratar även om missbrukspersonligheter, trenden att ungdomar krökar och knarkar mindre, Markus berättar vilka tre preparat han aldrig själv skulle ta och vilka han skulle ta ifall han blev tvingad att ta tre droger varje dag i resten av sitt liv. 

Glöm inte att prenumerera på podden i iTunes, Acast-appen eller där du prenumererar på dina poddar. Jag har lagt ner mycket tid på att göra den här podden om missbruk och uppskattar verkligen all hjälp jag kan få med att sprida den till andra så att fler upptäcker den.

Om du vill berätta vad du tycker om den här missbruks-podden, gå in på Twitter och twittra till mig, jag heter c_dahlstrom där. Markus finns för övrigt också på Twitter där han heter sharedbulb, han är dock inte lika aktiv som mig så vänta er inte svar omedelbart.

Du lyssnar på den här podcasten om missbruk i spelaren här ovanför, trevlig lyssning och ta hand om er därute!

Publicerad den 1 kommentar

Podcast om droger, alkohol och missbruk med psykiatriker som gäst

Idag släpptes en podcast om droger, alkohol och missbruk som jag spelat in med psykiatrikern Markus Takanen som arbetar på Beroendecentrum här i Stockholm. Vi pratar om allt från heroin, kokain, amfetamin, spice (en slags fulvariant av cannabis), cannabis, alkohol, krokodil (en slags fulvariant av herion) och mycket mer. Framför allt pratar vi om kopplingen mellan droger och psykisk ohälsa, hur patienter som Markus har ser ut beroende på vilket missbruk som är deras centrala.

Vi diskuterar även legalisering, Narcos (tv-serien på Netflix som handlar om Colombia på 80-talet och ”The War on Drugs” i USA), om bilden som statliga kampanjer som Knark är bajs, Festmetoden och Spola kröken har gjort, ifall cannabis är en inkörsport till tyngre droger eller inte, om alkoholens skadeverkningar och sociala acceptans, ifall han tycker att Systembolaget-modellen funkar eller inte.

Markus berättar även hur det har gått för länder som försökt förbjuda alkohol, ofta med kartellbildningar, maffia och andra katastrofala följder som gjort att man alltid varit tvungen att dra tillbaka förbudet förr eller senare.

Hoppas verkligen att ni gillar den här podcasten om droger, alkohol och missbruk, jag fick lägga ner mer tid än vanligt på att producera den så ni får mer än gärna hjälpa till att sprida den i sociala medier. Ni kan lyssna på avsnittet om droger, alkohol och missbruk i spelaren här ovanför, eller i iTunes/podcaster-appen i din iPhone eller iPad, i Acast-appen eller på sinnessjukt.se.

Om du gillar avsnittet av podden om droger, alkohol och missbruk (eller inte gillar det) kan du berätta det för mig på Twitter där jag heter @c_dahlstrom. Markus heter @sharedbulb ifall ni vill fråga honom någonting. Kolla gärna in Markus kortspel om psykiatribehandling som är helt otroligt coolt och heter Treatment, han har en kampanj på Kickstarter där du kan läsa mer om det och även backa kampanjen ifall du tycker att idén är bra. Jag har gjort det och även Pär Höglund som brukar vara med i podden. Ett superkul spel som jag själv spelat med Markus.