Publicerad den

Recension: Thomas Furmark m.fl. ”Social fobi – social ångest”

bra bok om social fobi

För poddens räkning har jag läst en riktigt bra bok om social fobi, skriven av bland andra Tomas Furmark, som är professor i psykologi vid Uppsala universitet. Läs hela min recension av boken här.

Jag och läkaren Pär Höglund ska göra ett par program om social fobi (som numera officiellt kallas social ångest) till min podcast Sinnessjukt. Inför det programmet har jag frågat runt lite i mitt nätverk — vem anses vara Sveriges främsta expert på just social fobi?

Många svarade Tomas Furmark, som alltså är psykolog och professor i psykologi. Han disputerade på just social fobi i slutet av år 2000, och har forskat på ämnet i två decennier. Jag tror även att han arbetar kliniskt som psykolog, vilket jag ska fråga honom i den intervju med honom som jag förhoppningsvis ska göra till podden i samband med vår serie om social fobi. 

Självhjälpsbok om social fobi

Boken är en slags självhjälpsbok och heter ”Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT”. Uttrycket social ångest har lagts till i titeln till en ny upplaga som släpptes i juni 2019, då även omslaget byttes ut. En del av er känner kanske igen det gamla omslaget eftersom boken har varit en bästsäljare de senaste åren:

Självhjälpsbok om social fobi social ångest
Bokens gamla omslag till vänster och det nya till höger.

Förutom Tomas Furmark är författarna bakom boken Annelie Holmström, Elisabeth Sparthan, Per Carlbring och Gerhard Andersson. Alla fem är legitimerade psykologer, och Per Carlbring och Gerhard Andersson är precis som Tomas Furmark professorer i klinisk psykologi. Per Carlbring har även skrivit boken ”Ingen panik: fri från panik- och ångestattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi” tillsammans med journalisten Åsa Hanell, som var boken som mer eller mindre räddade mig när jag själv drabbades av paniksyndrom 2007. Den boken bygger också på KBT och påminner väldigt mycket om den här. Gerhard Andersson har skrivit en liknande bok om depression som heter ”Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi: ett effektivt självhjälpsprogram” som jag tyvärr inte tycker var alls lika bra som ”Ingen panik” och ”Social fobi”.

Den här boken består i varje fall av nio kapitel, enligt följande:

  1. Om social fobi och social ångest
  2. Tankarnas betydelse
  3. Tankefällor och ifrågasättande tankar
  4. Utmana tankar genom att ändra beteende
  5. Exponering — att närma sig det som är svårt
  6. Om uppmärksamhet och fokus
  7. Fortsatt exponering
  8. Utveckla dina sociala färdigheter
  9. Avslutning och råd inför framtiden

Varje kapitel består av informativ och välskriven text om ämnet den behandlar. Först förstås lite övergripande om social fobi och vad det är för något. Författarna skriver även om sådant som samsjuklighet med andra ångestsjukdomar och ger gott om trovärdiga exempel på hur social fobi kan ta sig uttryck. Det här är för övrigt bokens största styrka — förutom givetvis att den bygger på vetenskaplig forskning och bevisat effektiva metoder — att författarnas enorma samlade erfarenhet märks tydligt i deras exempel på både problem och lösningar. När jag själv var sjuk hade jag främst problem med panikattacker och depression, men jag uppfyllde även kriterierna för en social fobi-diagnos, jag känner igen mig väldigt väl mig i deras exempel.

Kombinationen mellan författarnas vetenskapliga grund och deras kliniska erfarenhet är hela grejen med den här boken. Man märker att de har förstått sig på sina patienters problem på djupet, att de har gott om exempel på hur olika människor kan reagera olika vid social fobi. Det skapar igenkänning och gör att man får förtroende för boken och författarna. Jag tror att det är bra att man har varit flera författare och att det inte bara är män (som i fallet med ”Ut ur depression och nedstämdhet”), på så sätt får man med fler perspektiv och ett större urval av kliniska erfarenheter att dra slutsatser från.

Kognitiv beteendeterapi rakt igenom

Förutom den inledande informativa texten i varje kapitel, blandas texten upp med grafiska modeller, övningsblad, skattningsformulär och informationsrutor. Varje kapitel avslutas också med lite sammanfattning och repetition, samt ett kunskapstest som kallas ”Testa dig själv”:

Jag vill passa på att lyfta fram Libers förläggare Helena Ekholm och bokens redaktör Cecilia Björk Tengå, som jag gissar har jobbat hårt med bokens struktur, grafik och inte minst språk. Som författare själv vet jag att redaktören och förläggaren ofta får för lite uppmärksamhet när en bok blir bra. Inte minst eftersom författarna här är forskare misstänker jag att manuset har varit till stora delar obegripligt innan Cecilia Björk Tengås bearbetade det.

Som kapitelförteckningen här ovanför avslöjar, så är boken strukturerad enligt klassisk KBT-modell. Efter det inledande översiktskapitlet, börjar man med tankar (kognitioner, k:et i KBT, som ju står för kognitiv beteendeterapi) och förklarar hur tankar påverkar oss känslomässigt och i våra beteenden, och hur tankar och beteenden (framför allt undvikanden) samspelar och förstärker den sociala fobin. 

Sen skriver man om tankefällor och negativa automatiska tankar, och hur man kan ifrågasätta dem, nästan som en egen liten vetenskapsman. Sen följer beteendedelen av behandlingen, som man också väver ihop med de tidigare tankemässiga resonemangen och övningarna (kapitel fyra heter ju till och med ”Utmana tankar genom att ändra beteende”). Läsaren får genomföra beteendeexperiment för att ifrågasätta sina invanda tankemönster och exponeringsövningar för att vänja sig vid det man tycker är obehagligt (tala inför grupp, gå på restaurang, eller vad det nu är man fruktar). 

Tonen är hela tiden vänlig och uppmuntrande. Det känns lite som att man har en vän som håller en i handen under självhjälpsprogrammet. Inte alls som den arketypen av en psykolog av den gamla skolan (stroppig, självgod och auktoritär). Författarna i den här boken visar sig själva mänskliga, de uppmärksammar logiska luckor i sina egna resonemang och förklarar dem så att man aldrig tappar tråden. Samtidigt försöker de inte bagatellisera social fobi som sjukdom, eller släta över hur farligt och begränsande det kan vara för den som drabbas. Man är uppmuntrande, men ändå realistiska, genom hela boken.

Boken avslutas i varje fall med en sammanfattande del där man bland annat får skapa en egen åtgärdsplan ifall man åker på bakslag i framtiden. Sådana har jag själv gjort när jag gått i KBT och tycker att det är ett väldigt bra sätt att sy ihop säcken.

Sammanfattning: bästa boken om social fobi

Av de få böckerna jag har läst i ämnet så tycker jag att det här är den överlägset bästa boken om social fobi på svenska hittills. Den är väldigt behandlingsinriktad förstås (det är ju en självhjälpsbok), men författarnas empatiska förmåga och kliniska erfarenhet gör att man som patient känner igen sig och förstår sig på sjukdomen även ur ett patientperspektiv. Det vore intressant att läsa en bok skriven ur ett rent patientperspektiv också, som skulle kunna komplettera den här utmärkta boken. Jag vet inte om det finns någon sån (bra) bok på svenska än, men om man är ute efter en praktisk självhjälpsbok att använda på egen hand eller som en del av en psykoterapeut-ledd behandling (såsom den här boken ofta används inom vården redan), så kan jag varmt rekommendera den här.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Liber
Antal sidor: 277
Utgivningsdatum: 2019-06-14
Upplaga: 3
Vikt: 365 gram
Dimensioner: 210 x 148 x 15 mm
ISBN: 9789147128297

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Litiumets historia ‒ Psykiatri-miraklet mot bipolär sjukdom och mani som upptäcktes i Sverige

Litiumets historia är verkligen fascinerande. I den här genomgången får du följa historien om litium hela vägen från att de första litiumatomerna uppstod till idag, när det används inom psykiatrin såväl som i Tesla-bilar och iPhones. 

Den senaste tiden har jag arbetat med en podd-dokumentär om litiumet historia, med fokus på psykiatri och framför allt bipolär sjukdom, men även generellt om litiumets upptäckt och så vidare. Jag har intervjuat några av världens främsta experter, bland annat prisbelönte professorn Mikael Landén. Manuset är dessutom faktagranskat av överläkare Lars Johnson som arbetar på Sankt Görans affektiva mottagning. Om du vill lyssna på dokumentären finns den på Patreon.com/sinnessjukt, trailern med de första fem minutrarna finns helt gratis till exempel här:

Annars kan du läsa hela historien här nedanför. Länkar till de olika epokerna om du vill hoppa:

Den okända perioden (fr. universums födelse‒1817)
Den mytologiska perioden (1818‒1948)
Den medicinska perioden (1948‒idag)

Den okända perioden (fr. universums födelse‒1817)

Introduktion till litium

Den moderna psykiatrin har inte direkt präglats av en massa mirakulösa upptäckter. Det har snarare handlat om hårt och många gånger otacksamt arbete, där patienter och vårdpersonal har fått kämpa med små resurser. Ofta har ansträngningarna dessutom inte lett någonstans, eller till och med haft negativa ‒ och i värsta fall dödliga ‒ effekter på patienterna.

Av de ändå relativt få framgångsrika nya behandlingarna som kommit, har i princip alla haft stora nackdelar. Medicinerna till exempel, har ju nästan alltid haft svåra biverkningar, eller också har de haft för dålig effekt. Psykoterapierna är ju istället ofta ganska dyra, eller beroende av en skicklig terapeut för att de ska fungera, vilket i sin tur gör det svårt att skala upp behandlingen och ge den till fler patienter.

Men det finns en behandling som har räddat hundratusentals liv och besparat människor ett nästan oändligt lidande ‒ litium. Ett läkemedel som inte är ett läkemedel, en storsäljare som aldrig haft ett patent, faktiskt det äldsta ämnet som överhuvudtaget existerat i vårt universum. Ett grundämne som ingen kände till för bara drygt tvåhundra år sedan, som utvanns ur en tidigare oupptäckt mineral på en ö i skärgården här utanför Stockholm, och som hittades där av en brasiliansk upptäcktsresande som står staty på Manhattan.

Det finns en behandling som har räddat hundratusentals liv och besparat människor ett nästan oändligt lidande ‒ litium

The Big Bang och José Bonifácio

För att berätta historien om litium måste vi faktiskt gå tillbaka i tiden så mycket som 10-15 miljarder år. Direkt efter the Big Bang uppstod nämligen endast tre olika ämnen, som sen var det enda som fanns i universum under hundratals miljoner år, innan de första stjärnorna föddes. De här tre ämnena var väte, helium och en smula litium.

Litium var länge ett helt okänt ämne, efter stjärnornas födelse skulle det faktiskt dröja ända till år 1800 innan nästa historiska nedslag kring litium inträffar. Den brasilianske geologen José Bonifácio befinner sig då på Utö i Stockholms skärgård. Som 20-åring har han flyttat från Brasiliens till Portugal för att plugga, och han får sedermera uppdraget av den portugisiska regeringen att tillsammans med två andra vetenskapsmän åka på en upptäcktsresa genom Europa. Resan bli drygt tio år lång och Bonifácio upptäcker hela tolv nya mineraler, vilket gör honom till en av Europas mest kända vetenskapsmän.

En av hans sista resor under Europarutten går till just Utö, som är en av de största öarna i Stockholms södra skärgård med en landyta ungefär lika stor som Stockholms innerstad. På Utö fanns vid det här laget en gammal järnmalmsgruva, och i den gruvan hittar José Bonifácio den då hittills okända mineralen petalit, som sedan ska bli avgörande för upptäckten av litiumet.

August Arfwedson upptäcker litium

Sjutton år senare, år 1817, får nämligen en ung svensk kemist tag på en bit petalit från Utö. Kemisten heter August Arfwedson och hans läromästare är den berömde professorn Jacob Berzelius, som kallats den svenska kemins fader.

Johan August Arfwedson upptäckte litium

Vid det här laget hade den moderna kemin utvecklats snabbt under några decennier, och redan fanns femtio olika grundämnen beskrivna. Arfwedson undersökte petaliten i Berzelius laboratorium för att försöka bestämma vilka grundämnen den består av. Men när han summerade resultaten av sina uträkningar, blev petalitens beståndsdelars sammanlagda vikt alldeles för liten.

“Förlust: 0,080” skrev han i sina anteckningar, och det kanske inte låter så farligt, men 80 milligram är en stor förlust i såna sammanhang. Arfwedson konstaterade därför att ett okänt ämne måste ha försvunnit någonstans i processen, och han beslutade sig givetvis för att hitta det. Han fick till slut fram ett salt som innehöll det okända ämnet. Nu visste han att saltets ena komponent var sulfat, men vilken var den andra? Han undersökte saltet och förstod snart att det han hittat var ett helt okänt ämne. Han skrev:

“Jag företog nu en nogare undersökning af det omnämnde svafvelsyrade saltet, och fann snart att det till basis innehöll ett eget eldfast alkali af hittills okänd natur, för hvilket Herr Professor Berzelius föreslagit namnet Lithion.”

Berzelius fick alltså namnge Arfwedsons upptäckt, och valde namnet lithion, från grekiskans lithos som betyder sten. Det var alltså som en hint om att ämnet upptäckts i sten och inte i till exempel en växt eller i någon form av vätska. Lithion blev namnet på litiumsaltet, men sedan fick själva grundämnet namnet litium.

Den mytologiska perioden (1818‒1948)

Bunsen och Matthiessen framställer litium

Men faktum är att varken Arfwidson eller Berzelius skulle få chansen att undersöka litiumets egenskaper. Det dröjde nämligen nästan ytterligare fyrtio år innan någon lyckades framställa så mycket rent litium att det gick att studera. 1855 lyckades den tyske kemisten Robert Bunsen och den brittiske kemisten Augustus Matthiessen hitta en metod för att göra detta. Vid det laget var både Arfwidson och Berzelius döda och begravda sedan många år.

Sedan man lärt sig att ta fram större mängder litium, har ämnet fått massvis av olika användningsområden. Det kanske mest kända exemplet är litiumjonbatterier som finns i majoriteten av telefoner, surfplattor och bärbara datorer i världen ‒ men även elcyklar och elbilar, som exempelvis Tesla. Den globala marknaden för litiumjonbatterier är enligt analysfirman Lux idag beräknad till 40 miljarder dollar.

Den globala marknaden för litiumjonbatterier är enligt analysfirman Lux idag beräknad till 40 miljarder dollar

Litium som universalmedicin

Under 1800-talets andra hälft, fick litiumet ett rykte som någon slags hälsobringare. I ett reportage i tidskriften Forskning och framsteg berättar Lars Oreland, professor emeritus i farmakologi vid Uppsala universitet, att litium blev allt mer populärt i Europa, som medel mot en rad sjukdomar som man trodde var urinsyrarelaterade ‒ till exempel gikt, reumatism, mani och depression.

Med tiden fick ämnet mer och mer karaktären av universalläkemedel. Vid den här tiden var till exempel hälsobrunnar oerhört populära, och ryktesspridningen om att litium var bra för hälsan gjorde att kurorter började lyfta fram sitt litiumhaltiga vatten i marknadsföringen.

Problemet var bara att litiumhalterna ofta var försvinnande små, alldeles för små för att de skulle kunna ha haft en verklig terapeutisk effekt. En känd brunn i USA heter till exempel Buffalo Lithia Water, men enligt Lars Oreland hade man behövt dricka 8000 liter vatten om dagen ur den brunnen för att komma upp i terapeutiska nivåer av litium.

Under den här perioden började också enstaka läkare att testa litium på psykiatripatienter i liten skala. 1870 rekommenderade neurologen Silas Weir Mitchell så kallat litiumbromid mot epileptiska anfall, men också mot generell nervositet, som det kallades då. Året efter det, 1871, blev professor William Hammond på Bellevue Hospital Medical College i New York den första läkaren som förskrev litium mot mani. Han skriver bland annat så här:

“På senare tid har jag använt litiumbromiden i fall av akut mani, och har mer anledning att vara nöjd med det, än med något annat läkemedel för att minska blodmängden i hjärnkärlen och för att lugna all nervös spänning som kan vara närvarande hos patienten.”

William Hammond var den förste som förskrev litium mot mani

Men mer än enstaka försök som rann ut i sanden var det inte frågan om. Redan i slutet av 1800-talet började litiumets positiva egenskaper dessutom att ifrågasättas i vetenskapliga studier.

Men myten bland allmänheten däremot, var så stark hos att den levde kvar ändå. Ett av de tydligaste exemplen på litiummyten var läsken Seven-Up som lanserades under hösten 1929 i USA, då under namnet Bib-Label Lithiated Lemon-Lime Soda. Man anspelade alltså på litiuminnehållet i namnet, men redan på den här tiden fanns det över 600 citron-limedrycker på marknaden och namnet var inte direkt catchy. Man döpte därför om läsken först till 7Up lithiathed lemon soda, och sen 1936 till bara 7Up som den heter även idag.

7up innehöll länge litium

Själva litiumet fanns dock kvar i 7Up till 1948, då den hade hunnit bli världens tredje mest sålda läsk, alla kategorier.

Den medicinska perioden (1948‒idag)

John Cades marsvinsexperiment

Vid det laget hade andra världskriget tagit slut, och ungefär 60 miljoner människor hade dött. John Frederick Joseph Cade var en av de australiska soldaterna som deltog i andra världskriget, och även om Australien spelade en rätt liten roll i kriget, så hade nästan 40 000 australiska soldater dött. Själv blev Cade stationerad i Singapore, men när Japan invaderade Singapore blev han tillfångatagen och satt i ett japanskt fångläger.

John Cade var inspärrad på Changi Prison mellan februari 1942 och september 1945, men nu när kriget var slut fick han äntligen återvända till Australien. Under tiden i fånglägret hade Cade funderat mycket på varför hans medfångar ofta blev psykiskt sjuka, och nu när han återigen var fri skapade han ett litet labb på sjukhuset utanför Melbourne där han arbetade som psykiatrer, och började så småningom experimentera.

John Cade litium

Ett av experimenten bestod i att Cade tog urin från dels psykiskt sjuka patienter och dels friska personer, och injicerade det här urinet i marsvin. Alla marsvin dog, men de som injicerats med urin från maniska patienter dog snabbare, vilket Cade tyckte var väldigt intressant.

Han ville fortsätta undersöka urinets giftiga effekter, och blandade därför ihop ett eget urinsyrasalt som innehöll litium. Anledningen till att han tillsatte litium var helt och hållet praktiskt, han ville göra saltet mer lättlösligt, men av någon anledning blev marsvinen som injicerats med litium lugna och slöa, vilket Cade tyckte var intressant. I efterhand tror många forskare att det i själva verket handlade om en tillfällig litiumförgiftning, alltså att marsvinen inte blev lugna utan snarare utslagna och därför paralyserade.

Men oavsett om det var litiumförgiftning eller inte så var det alternativet ingenting som Cade övervägde, vilket kanske var tur. Nu kände han istället att han var någonting på spåren och gick därför vidare med experimenten. Han bestämde sig för att testa litium på människor, särskilt på maniska patienter med tanke på den lugnande effekten.

Först ville han dock utesluta att det skulle vara farligt för patienterna. På den här tiden fanns inga etiska regler och prövningar inom den medicinska forskningen, det enda som satte gränserna var egentligen Cades eget samvete. Men Cade var en ärlig och samvetsgrann vetenskapsman. Han tog därför själv en rejäl dos litium, och överlevde. Efter det kunde han gå vidare med sina experiment på psykiatripatienterna på sjukhuset i Melbourne.

Cades klassiska litiumstudie

Förutom enstaka läkare som testat sig fram, fanns ingenting som tydde på att just litium skulle fungera på psykiatripatienter innan John Cade 1949 publicerade sin studie med titeln “Lithium salts in the treatment of psychotic excitement”.

I den skriver Cade att det är svårt att få ett tillräckligt stort urval av maniska patienter, det vill säga de som har bipolär sjukdom, eftersom tillståndet är ovanligt även på en psykiatrisk mottagning. Ungefär en dryg procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom, och de flesta har inte klockrena symtom som är lätta att sätta diagnos på. Cade skriver också att det är viktigt att undersöka effekten noggrannare än normalt när det gäller en episodisk sjukdom, eftersom manierna ju kan klinga av även utan behandling.

Till slut lyckas han ändå få ihop tio maniska patienter, alla män, i åldrarna 40 till 63. I studien ingår även tre patienter med kroniska depressioner och sex patienter med schizofreni för att se om litiumet har effekt även på dem.

Cade beskriver sen de tio maniska patienternas case och hur deras mående förändras av litiumet. Beskrivningarna visar hur de sjuka plötsligt blir till synes friska och kan lämna sjukhuset.

Det första caset, till exempel (min översättning):

“Initialerna W.B., en femtioårig man, som hade varit i ett kroniskt maniskt tillstånd i fem år ‒ rastlös, smutsig, destruktiv, illamående och störande ‒ hade länge ansetts vara den mest besvärliga patienten på avdelningen. Hans behandlingssvar var mycket tillfredsställande. Från behandlingsstarten den 29 mars 1948, med litiumcitrat, lugnade han ner sig ordentligt, och tre veckor senare åtnjöt han dom för honom ovanliga omgivningarna på konvalescensavdelningen. Eftersom han varit sjuk så länge och begränsad till en ”sluten avdelning”, fann han de normala omgivningarna, och rörelsefriheten där, märkliga till en början. Han förblev sedan helt bra och lämnade sjukhuset på obestämd tid med instruktioner om att ta en dos litiumkarbonat, fem grains åt gången, två gånger om dagen. Han var snart tillbaka på sitt gamla jobb.”

Även case nummer två är också en solskenshistoria med en något yngre man. Han återvänder också hem och börjar arbeta kort efter att han börjat ta litium:

“Initialerna E.A., en fyrtiosexårig man, hade varit i ett kroniskt maniskt tillstånd i fem år. Han började ta litiumcitrat, 20 grains tre gånger om dagen, den 5 maj 1948. Efter en tvåveckorsperiod hade han lugnat sig, och överfördes till konvalescensavdelningen i en vecka, och en månad senare, när han fortsatt må bra, tilläts han att gå på försöksutskrivning på obestämd tid med en dos på 10 grains litiumcitrat tre gånger om dagen. Detta reducerades efter en månad till 10 grains två gånger om dagen, och två månader senare till 10 grains en gång om dagen. Vid uppföljningsbesök den 13 februari 1949 mådde han bra och hade varit i full sysselsättning i tre månader.”

Den yngsta patienten i studien är case nummer tre. Han är fyrtio år gammal men har inte samma kroniska problem som de tidigare två. Även han svarar dock bra på behandlingen:

“Initialerna P.B., en fyrtio år gammal man, led av en andra mani-attack som redan hade varat i fem månader och som inte visade några tecken på tillbakagång. Han började ta litiumcitrat, 20 grains tre gånger om dagen den 5 april 1948, och efter en vecka var han tillräckligt lugn för att flyttas till konvalescensavdelningen. Han blev fortsatt bättre under de kommande veckorna, och fortsatte sedan att må bra. Den 31 januari 1949 kom han in för uppföljning. Han hade fortsatt må bra och varit i full sysselsättning i över tre månader. Han hade varit på en underhållsdos av fem grains litiumkarbonat två gånger dagligen. Han råddes att fortsätta med fem grains en gång om dagen.”

Effekterna av litiumbehandlingen var verkligen förbluffande. Aldrig tidigare i den moderna psykiatrins historia hade någon sett så svårt psykiskt sjuka människor bli till synes helt friska av en behandling, och återvända till ett normalt liv. En efter en lämnar patienterna sjukhuset med sina ordinerade doser av litium som enda behandling.

Men allting var inte frid och fröjd. Till att börja med kunde inte alla patienter i försöket ta litium. Case nummer fyra till exempel, med intialerna T.F., en sextiotreårig man som haft kronisk mani i drygt två år, blev illamående och fick svåra magproblem av behandlingen. Mannen hade en lång historia av alkoholism och visade tecken på senilitet. Cade beskriver gamlingen på ett ganska kallhamrat sätt:

“Eftersom hans obehag kvarstod, och att han till och med då han inte längre var maniskt, fortfarande var en något försvagad och irriterad gammal man, tycktes det knappast värt att fortsätta, och behandlingen avbröts den 10 augusti 1948. Inom en tvåveckorsperiod hade han återgått till sitt tidigare maniska tillstånd.”

Förutom att Cade verkade anse att multisjuka, äldre människor kanske inte hade så stor nytta av litiumet, var litiumförgiftning fortfarande ett orosmoln som hängde över honom. Case nummer sex till exempel, med initialerna A.M., var en sextio år gammal man som beskrivs som en gravt manodepressiv alkoholist. Efter en vecka med litium lugnade han visserligen ned sig, men efter en tvåveckorsperiod avbröts behandlingen temporärt, då han visade symtom på litiumförgiftning ‒ han var kraftlös och skakig med sluddrande tal.

Bakslagen som sänkte Cades mirakel

Biverkningar var visserligen inte så överraskande och relativt sett var de verkligen överkomliga. Dessutom skulle det senare visa sig att Cades genombrott verkligen var helt avgörande för litiumets framtid inom psykiatrin. Men trots att Cade alltså hittat en livräddande behandling för en av de svåraste psykiska sjukdomarna som överhuvudtaget existerat, skulle litiumanvändningen inte komma att explodera när hans studie publicerades. Det verkar ha berott på framför allt tre saker:

Till att börja med publicerades studien i en alldeles för liten och okänd tidskrift ‒ The Medical Journal of Australia ‒ vilket var problematiskt, men kanske inte helt avgörande. Hade det bara handlat om publicitet, så behövde det inte betyda slutet för Cades teorier.

Men under efterkrigstiden i USA, inträffade någonting som skulle påverka amerikanernas syn på litium dramatiskt. Litiumsalter började nämligen under 40-talet att marknadsföras av amerikanska bolag som en ersättning till vanligt bordssalt. Hjärtsjuka som gick på en saltfri diet kunde därför krydda maten med de här produkterna som fanns att köpa i livsmedelsbutiker.

Det visade sig senare vara en dålig idé. I en amerikansk dagstidning från San Mateo i Californien, kan man den 19 februari 1949 läsa följande:

“Den federala regeringen och sjukvårdsmyndigheter varnade idag för att vissa saltsubstitut som innehåller en giftig kemikalie kan finnas på marknaden och i hemmen hos personer som står på specialdieter. American Medical Association säger att fyra dödsfall och eventuellt många fall av icke-dödlig förgiftning har rapporterats i nationen, som en effekt av användning av litiumklorid.”

Dålig bild på tidningen i San Mateo.

FDA, USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet, förbjöd sedan litiumsalt totalt, och synen på litium som en allt-i-allo-medicin förändrades snabbt.

Som om det här inte vore nog så inträffade en personlig katastrof bland John Cades patienter, en händelse som fick honom att omvärdera litiumets effekter. Initialen W.B., case ett i Cades berömda studie, hette i själva verket William Brand, men kallades Bill.

Bill var något av en institution på sjukhuset. Innan han blivit intagen hade han varit hemlös. Han fick då utstå en massa både fysiska och mentala kränkningar, samtidigt som hans familj avvisade honom. Han hade varit psykotisk under episoder i trettio år, varav de senaste fem åren i en slags konstant mani. Bill blev därför intagen på sjukhuset utanför Melbourne, han var smutsig och drog ofta runt på sjukhusområdet och letade i soptunnor, medan han repeterade meningar och fraser som han mindes sedan första världskriget.

John Cade och Bill blev med tiden vänner och Bill var den förste som fick prova litium. John var glad och stolt att se Bill återvända hem efter ett halvt decennium på sjukhuset. Men redan ett halvår efter att han blivit utskriven slutade Bill ta medicinen och blev snart dålig och intagen igen. Inom bara ett par veckor med litium på sjukhuset blev han återigen bra, och i den sista anteckningen i Cades berömda studie, från 28 februari 1949, skriver Cade: “Bill är nu redo att återvända hem och börja arbeta igen”.

Men i oktober samma år, en månad efter att studien publicerats, börjar Bill klaga på kräkningar. En konflikt mellan John och Bill började gro, eftersom Bill ville sluta ta sin medicin igen för att bli av med de fysiska symtomen. Efter ett par månader gav John till slut upp sina försök att övertala Bill, och höll tummarna för att vännen skulle fortsätta vara psykiskt stabil även utan behandling. Men inom två veckor var manin så klart tillbaka med full kraft.

Den här gången verkade inte litiumet bita på Bill, och John visste inte vad han skulle göra. Han försöker rädda sin vän genom att höja litiumdosen gång på gång, men överdoserar till slut och William Brand dör.

Mogens Schou och det slutgiltiga genombrottet

Bill Brands död 1950 tog hårt på John Cade som började tvivla på litiumet, och hans engagemang rann därefter ut i sanden. Den mirakulösa upptäckten uppmärksammades inte, och riskerade att falla i glömska.

Men i Danmark fanns vid den här tiden en dansk psykiatriker som hette Mogens Schou. Schou var psykiatriker precis som sin far Hans Jacob, och bipolär sjukdom lär ha gått i deras egen familj. Bipolär sjukdom är ju en av de mest ärftliga psykiska sjukdomarna som finns, och drabbar alltså drygt en procent av befolkningen.

Mogens Schou gjorde att litium slog igenom på stor skala

Det är dessutom en av de farligaste psykiska sjukdomarna ‒ mellan 25 och 56 procent av de människor som lever med bipolär sjukdom försöker någon gång under livet att begå självmord. Mellan 6-20 procent dör förr eller senare i självmord, vilket är mångdubbelt så många som i resten av befolkningen.

Mellan 25 och 56 procent av de människor som lever med bipolär sjukdom försöker någon gång under livet att begå självmord

Mogens blev därför tidigt i sin karriär nästan besatt av tanken på att hitta ett botemedel till den här förödande sjukdomen, som hela tiden fanns så nära inpå honom. Han läste allt som gick att hitta i den medicinska litteraturen om manodepressivitet, eller bipolär sjukdom som det oftast kallas idag.

Cades bortglömda studie fick nytt liv när Schou läste den och plockade upp litiumspåret. 1954 publicerade Schou sin första egna litiumstudie, som fick ett enormt genomslag. Under sextiotalet genomförde sen både han själv och andra forskare världen över studier som bekräftade litiumets effekter. Det var dessutom inte bara de akuta manierna som kunde medicineras bort, litiumet skyddade även mot nya episoder. Manierna försvann inte helt, men dröjde längre och gjorde det möjligt för många patienter att leva ett helt vanligt liv som de inte kunnat drömma om innan.

Mogen Schous arbete ledde till att litium började användas som behandling mot bipolär sjukdom i stora delar av västvärlden. På sina ställen, i USA till exempel, godkändes dock inte behandlingen förrän långt senare. I USA dröjde det nästan tjugo år, vilket skapade en slags undergroundrörelse bland amerikanska läkare som gav sina patienter litium utan tillstånd från FDA, den amerikanska läkemedelsmyndighet.

Underskattat och underanvänt

Idag används litium fortfarande mot litium, och är egentligen oöverträffat i fråga om effekt. Trots det används det mycket mindre än många experter tycker vore rimligt, användningen har dessutom minskat i relativa tal (fler får diagnosen bipolär sjukdom och totalt sett har användningen ökat, men en mindre andel av patienterna får litium utskrivet).

Litium är inte heller oproblematiskt. Ett av bekymren med litiumet har varit doseringen, som alltid varit svår att hantera. Litium är ganska oberäkneligt och dessutom giftigt i för stora mängder. Innan man kunde mäta lituimhalterna i patientens blod var det i princip omöjligt att veta vilka doser man skulle rekommendera. Nuförtiden kan man relativt lätt hålla koll på doseringen, men eftersom litiumhalten påverkas av till exempel vatten- och saltbrist i kroppen är det viktigt med regelbundna kontroller och provtagningar.

Litiumet fungerar inte heller för alla. Studier brukar visa att ungefär hälften av patienterna får bra eller mycket bra hjälp av litium. Den andra halvan får en liten effekt, eller ingen effekt alls. Men många läkares kliniska erfarenheter är att det hjälper betydligt fler än det här studierna visar.

Den prisbelönte psykiatriprofessorn Mikael Landén är en av Europas främsta auktoriteter på bipolär sjukdom. Han menar att framför allt urvalet av patienter är avgörande för hur stor andel som svarar på litium. Ju skickligare läkaren eller forskaren är på att diagnosticera och välja ut patienter, ju bättre framstår effekten:

“Egentligen är det en hopplös fråga, man kan liksom älta den i flera timmar. Vi brukar lite slarvigt säga att en tredjedel blir fria från skov, en tredjedel blir tydligt förbättrade, och en tredjedel blir inte så hjälpta. Men det beror ju helt på vilka man har studerat, vilka man har inkluderat i undersökningen och så. Vi frågade ju i någon studie väldigt många om man tyckte att man har blivit bra eller inte. Meningen var då att vi skulle få två grupper, med de som tyckte att de inte blivit bra, och de som hade blivit bra. Men de allra flesta svarade att de har blivit bra. Det var långt över sjuttio procent när man frågade patienterna själva.“

Mikael Landén

Det finns så klart även biverkningar av litiumbehandling, men jämfört med andra läkemedel är de ganska små. En vanlig biverkning av litium är att man blir törstig och behöver kissa oftare. I vissa fall kan njurarna ta skada, men det är ovanligt.

Arvid Lagercrantz, journalist och före detta vd för Sveriges Radio (som för övrigt skrivit förord till min förra bok om depression och ångest), tog litium från och till i nästan femtio år. På så sätt har han förmodligen lyckats undvika ett stort antal skov menar han själv. Nu är han 74 år gammal och har blivit tvungen att sluta med litiumet på grund av njursvikt. Arvid har under decennier ätit även en rad andra mediciner för att hålla den bipolära sjukdomen i schack. Förutom litium har han bland annat tagit olika former av neuroleptika, och till skillnad från neuroleptika tycker han inte att litium har särskilt jobbiga biverkningar:

”Litium har ju den fördelen att jag tycker inte att det märks inte så mycket när man äter det. Man blir i för sig törstig, men jag tycker att det fungerar på det viset ganska bra.”

Christian Dahlström och Arvid Lagercrantz 2014
Jag och Arvid Lagercrantz 2014.

Inget patent och oförtjänt dåligt rykte

Men problemen med dosering och biverkningar förklarar bara en liten del av underanvändningen av litium. För litiumets positiva effekter är verkligen fantastiska när medicinen väl fungerar som den ska.

Litiumets självmordsförebyggande effekt hos människor med bipolär sjukdom till exempel, har belagts i flera stora studier. För ett tillstånd som innebär så stor självmordsrisk är det svårt att tänka sig ett starkare argument för medicinering. I Arvid Lagercrantz fall är det tydligt vad litium eller inte litium kan göra för skillnad. Hans tvillingbror tog livet av sig när han var 21 år, genom att hoppa från Katarinahissen. Hade han fått hjälp med litium hade han kanske inte gjort det, tror Arvid.

Tillsammans med elbehandling (ECT) ses litium numera av många som de mest effektiva behandlingarna som psykiatrin har åstadkommit överhuvudtaget. Trots det har förskrivningen av litium i Sverige alltså minskat i relativa tal.

Ett av de viktigaste skälen till det är att litium inte kan patenteras. Därför inte är det inte alls lika lönsamt som andra stämningsstabiliserande mediciner som läkemedelsbolagen kan tjäna stora pengar på.

Men det beror även på att nya läkemedel oftare testas i studier av patienter som inte fått effekt av litium, vilket gör att undersökningarna gynnar medicinen som jämförs med litium, menar professor Mikael Landén.

Dessutom är patienter överlag mer positiva till nya metoder, som inte hunnit få dåligt rykte. Litium har använts inom psykiatrin i ett halvt sekel och är därmed en av de äldsta behandlingarna som fortfarande används.

“Behandlingar som funnits länge i psykiatrin får ofta lite dåligt rykte, och litium har ju funnits jättelänge så folk känner igen det. Jag har haft patienter som säger ‘du säger väl inte att jag ska ha litium?’, för det har man hört talas om. Sedan kan jag nämna något annat piller som ingen hört talas om, som jag tycker verkar mycket värre, men det reagerar man inte på”, säger Mikael Landén.

Tråkigare liv, men nödvändig medicin

Det finns dock en viktig faktor till. Att ta litium kan nämligen också uppfattas som avtrubbande, och många patienter saknar faktiskt de maniska perioderna.

Den amerikanska psykologen och psykiatriprofessorn Kay Redfield Jamison, är inte bara en världsledande expert på just bipolär sjukdom. Hon har dessutom själv ‒ precis som Arvid Lagercrantz ‒ diagnosen bipolär sjukdom typ 1 sedan mer än fyrtio år tillbaka. I sin bok An Unquiet Mind, berättar hon om valet mellan att ta litium eller att inte ta litium. Toppar och dalar, eller ett mer stabilt och normalt ‒ men kanske tråkigare ‒ liv?

Litiumet ger Kay jobbiga biverkningar och hon skriver att hon saknar de maniska tillstånden och livets nyanser. Hon beskriver hur hon många gånger lyckas övertyga sig själv ‒ men dock aldrig sin psykiater ‒ om att hon kanske trots allt inte behöver medicinen. Med tiden inser dock Jamison att hon faktiskt måste ta litium. Hon skriver till och med flera gånger i boken att hon med hundra procents säkerhet hade varit antingen död eller vansinnig om hon inte fått litium.

I en video på organisationen Wellcome Collections Youtube-kanal berättar den numera drygt sjuttioåriga Jamison att man måste förstå att bipolär sjukdom i första hand är en medicinsk åkomma som behöver medicinsk behandling, vare sig det är litium eller något av de nyare preparaten. Samtidigt vet hon att läkemedlen inte är hela svaret. Faktum är att hon ser psykoterapi som nästan oundvikligt för att orka med ett liv med bipolär sjukdom.

“Det är en vanlig fråga, särskilt när människor är unga eller i ett tidigt skede av sin sjukdom: räcker det att endast gå i psykoterapi? Kommer det att fungera om jag har bipolär sjukdom? Och svaret är sällan, mycket sällan. För det mesta är medicinering den helt centrala delen i behandlingen av bipolär sjukdom, särskilt de mer allvarliga formerna av bipolär sjukdom. Så det är kritiskt att få det ut det budskapet, att det är ett medicinskt tillstånd som kräver medicinsk intervention”, säger Kay Redfield Jamison.

Se klippet här:

Cade och Schou fick sitt erkännande

I år, 2017, är det exakt 200 år sedan den tjugofemårige kemisten August Arfwedson upptäckte litium i en bit petalit som José Bonifácio hittat på Utö i Stockholms skärgård sjutton år tidigare.

Bonifácio återvände sen till Brasilien 1819, och var en av grundarna av det självständiga Brasilien 1821. Idag står han staty i Bryant Park på Manhattan i New York, bara ett stenkast från Bellevue Hospital Medical College, där William Hammond precis femtio år efter den brasilianska frigörelsen från Portugal blev den första läkaren i världen att förskriva litium mot mani.

Mogens Schou, den danske psykiatrikern, tilldelades 1987 det mest prestigefyllda medicinpriset i USA ‒ den så kallade Lasker-utmärkelsen, även kallat det amerikanska nobelpriset och rankat som världens näst finaste medicinpris. Han lär även ha varit nominerad till det riktiga nobelpriset flera gånger, utan att vinna. Schou dog den 29 september 2005, han blev 86 år gammal.

Den australiske läkaren John Cade fick upprättelse och internationellt erkännande för sin upptäckt först 1970, när han tilldelades Taylor Manor Hospitals psykiatripris i Maryland, USA. 1974 fick han ett till internationellt pris i New York, som han delade med just Mogens Schou. John Cade dog 68 år gammal i cancer i Melbourne, den 17 november 1980.

Året innan sin död hade faktiskt den ganska blygsamme och ödmjuke Cade publicerat en bok om psykiatrins historia. Boken hette Mending the Mind, och ett av kapitlen handlar faktiskt om litium, men inte på ett enda ställe nämner han att det var han själv som upptäckt litiumets fantastiska effekter.

Texten är faktagranskad av överläkare Lars Johnson på Sankt Görans affektiva mottagning i Stockholm. Ett särskilt tack till Mikael Landén och Arvid Lagercrantz som ställde upp på intervjuer. Lyssna på hela dokumentären på Patreon.com/sinnessjukt

Källor i urval:

Cade, John FJ. ”Lithium salts in the treatment of psychotic excitement.” Medical Journal of Australia (1949).
Kahl, Ulrika. ”Litium–ett terapeutiskt grundämne ännu oöverträffat som profylax vid BPD.” system 2 (2004): 14.
Nilsson, Anders. ”Grattis litium!”. Forskning och framsteg.
Shorter, Edward. ”The history of lithium therapy.” Bipolar disorders 11.s2 (2009): 4-9.

Publicerad den

Specifika fobier: bästa behandlingarna och hur man ställer diagnos

Specifika fobier och behandling av dem är ämnet för det senaste avsnittet av min podcast Sinnessjukt som publicerades idag. Jag och läkaren och forskaren Pär Höglund pratar om vilka behandlingar som finns och vilka behandlingar mot specifika fobier som är bäst, samt vilka eventuella biverkningar de kan ha. Vi pratar även kort om diagnostiken och Pär berättar om forskning som just nu pågår kring nya behandlingsformer mot specifika fobier, till exempel testar man just nu på Stockholms universitet att behandla med hjälp av VR, det vill säga virtual reality. Väldigt intressant så se till att lyssna!

Podden går att lyssna på i spelaren här ovan eller på de vanliga ställena som iTunes och Acast-appen. Trevlig lyssning!

Publicerad den

Panikångestspecial i podden!

I det senaste avsnittet av podden pratar vi om panikångest. Det här är del ett av två i den här tvådelade panikångestspecialen som jag och psykiatrikern Markus Takanen spelade in idag.

UPDATE: Nu finns andra avsnittet tillgängligt. Finns på iTunes, Acast-appen, Sinnessjukt.se eller där du hittar dina poddar. Eller i spelaren här nedanför:

Trevlig lyssning!

Publicerad den

Podcast om tvångssyndrom/OCD (obsessive-compulsive disorder) med läkaren Pär Höglund

Nu har min podcast om tvångssyndrom eller OCD som det heter på engelska släppts! Jag och läkaren och forskaren Pär Höglund spelade in avsnittet igår morse och pratade bland annat om förekomst, symtom och behandlingar av tvångssyndrom.

Tvångssyndrom är ju annars en av de mest bortglömda ångestsjukdomarna, som får betydligt mindre uppmärksamhet än till exempel social fobi eller panikångest/paniksyndrom. Det kan visserligen bero på att tvångssyndrom drabbar 1-3 procent av befolkningen, jämfört med social fobi som drabbar ungefär 10-12 procent och paniksyndrom som drabbar ungefär 4-5 procent.

Det är alltså en relativt ovanligt psykisk sjukdom, men samtidigt klassas det som en folksjukdom eftersom den gränsen enligt den vanligaste definitionen går vid 1 procent. Uppemot 200 000 svenskar lider av tvångssyndrom (årsprevalensen, det vill säga så många som lider av sjukdomen under ett givet år, ligger runt 1-2 procent), vilket motsvarar hela Uppsalas befolkning.

Ofta ses tvångssyndrom inte av gemene man som en allvarlig sjukdom utan mer som ett karaktärsdrag eller någon mindre allvarlig åkomma. Sjukdomen skiljer sig så klart mycket från person till person, men de som har allvarliga former av tvångssyndrom lever ofta ett starkt begränsat liv. Det är en av de saker som vi försöker belysa i podden.

Pär har läst på extra om vilka behandlingar som har bäst vetenskapligt stöd för sin effekt, han berättar även lite om hans egna erfarenheter av tvångssyndrom som läkare inom barn- och ungdomspsykiatrin. Bland annat berättar han hur man vanligtvis går tillväga för att diagnosticera OCD, vilka skattningsskalor man använder och vad som kan vara viktigt att tänka på.

Förutom vår egen research kring tvångssyndrom har vi även låtit några av våra följare på Twitter som lever med OCD berätta vad de tycker om sjukdomen. De har många bra inspel som vi läser upp i podden.

Allt som allt tycker jag att det här blev ett riktigt kanonavsnitt. Jag har själv lärt mig mycket om tvång och hur den här sjukdomen påverkar människor. Det var förmodligen den ångestsjukdom som jag visste minst om, därför kändes det extra kul att ta upp det här ämnet.

Som vanligt lyssnar ni antingen i spelaren här i inlägget (högst upp) eller via iTunes, Acast-appen eller där ni annars hittar era poddar. Trevlig lyssning!

Publicerad den

Vad hjälper mot panikångest – medicin, terapi eller inget?

Unknown-5Vad som hjälper mot panikångest är en fråga jag får ofta när jag föreläser, och som jag skrivit mycket om i min bok. Jag tänkte skriva lite kort här om de slutsatser forskningen har dragit hittills om hur man behandlar panikångest.

Till att börja med: för att veta hur panikångest ska behandlas måste man titta på vad som orsakar den. Har man bara haft någon enstaka panikångestattack behövs förmodligen ingen behandling alls. Många får för eller senare en panikångestattack utan att det behöver påverka livet särskilt mycket.

Panikångesten i såg är en slags uråldrig stressreaktion som man kan råka ut för om man till exempel har haft det väldigt stressigt ett tag. Reaktionen kallas för ”kamp- och flyktreaktionen” och är en urtida försvarsmekanism som aktiveras när faran är extrem.

Tänk dig till exempel att du plötsligt står framför ett lejon, eller att någon hotar dig med kniv. Då skulle reaktionen förmodligen vara ungefär densamma som vid en panikångestattack: hjärtklappning, svettningar, yrsel och andnöd. Tyvärr har kroppen inte hittat något bättre sätt att försvara dig mot ”samtida” stress.

Men: panikångest kan också vara ett symtom på paniksyndrom och andra ångestsjukdomar, som då kan (läs: bör) behandlas på ett eller annat sätt.

Så här skriver jag till exempel i min bok om panikångest och depression (som är Sveriges mest sålda bok om ångest sedan den gavs ut förra året):

”För paniksyndrom och de ångestsjukdomar som ofta hänger samman med panikångest (se s. 87) finns det enligt Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) på det hela taget inget skäl att rekommendera medicin före psykoterapi eller tvärtom.

Undantaget bland ångestsjukdomarna är specifika fobier (se s. 90), som läkemedel inte fungerar bättre mot än ”sockerpiller”. Man har också̊ sett att de som har paniksyndrom (se s. 76) har en större chans att få bestående effekt av behandlingen om de går i psykoterapi än om de får medicin.”

Väldigt förenklat kan man alltså säga att enstaka panikångestattacker inte behöver behandlas alls ifall man vet att de beror på tillfällig stress. Panikångest som kommer av specifika fobier (som spindelfobier, sprutfobier och så vidare) ska INTE behandlas med läkemedel, utan med psykoterapi. I övrigt menar SBU som är statens expertråd att det inte finns några skäl att rekommendera medicin framför psykoterapi eller tvärtom, undantaget paniksyndrom där effekten verkar vara mer långvarig av terapi.

Viktigt att påpeka är också att långt ifrån alla terapiformer är effektiva mot panikångest i form av ångestsjukdomar, mer om det i boken. Samma sak gäller också mediciner, även det skriver jag mer om i boken.

Källa:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Publicerad den

Vad hjälper mot depression – experternas svar

Vad hjälper mot depression – experternas svarVad hjälper mot depression – mediciner, terapi, elbehandling eller någonting annat? Svaret är att det beror mycket på hur svår depressionen är, men också att det finns stora individuella skillnader.

I min bok om depression och panikångest, som består av sextio frågor och svar (och är Sveriges mest sålda bok om ångest), har jag ett par frågor som behandlar vilka behandlingar som är bäst för depression respektive panikångest, samt vilka terapier/mediciner som fungerar bäst. Jag tänkte skriva lite kort om depressionsbehandlingar här.

Mycket av underlaget i boken kring de här frågorna har jag tagit från SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering. Det är regeringens expertråd som utvärderar olika behandlingar av vanliga fysiska och psykiska sjukdomar. De har gjort två jättegenomgångar av all tillgänglig forskning om behandling av depression (som kom ut 2004) och ångest (2005).

I frågan ”Vilka behandlingar finns mot depression?” skriver jag till exempel så här:

”Oftast behandlas depressioner med psykoterapi eller med läkemedel. Man kan behandlas med enbart medicin eller terapi, men det är också vanligt att kombinera dem. Vid svårare depressioner används ibland elbehandling, ECT (se s. 161). Det finns också andra behandlingar mot depression som inte har studerats lika mycket, till exempel ljusterapi och magnetbehandling.”

I en annan fråga, ”Medicin eller terapi, vad fungerar bäst?” skriver jag om när man, generellt sett, har bäst hjälp av medicin respektive terapi. Något förenklat kan man säga att sannolikheten är större att man blir hjälpt av medicin än terapi om man har en svår egentlig depression eller dystymi.

Terapier: korta terapier + här och nu

Om man vill testa terapi finns många olika alternativ. Tyvärr är det långt ifrån alla som har vetenskapligt stöd, men eftersom psykoterapi inte omfattas av den så kallade ”kvacksalverilagen” måste du själv ta reda på vad som hjälper (du kan inte lita på att din terapeut gjort det åt dig).

Kvacksalverilagen finns inte kvar, och hette aldrig kvacksalverilagen även om den kallades det i folkmun, men reglerna finns kvar som en del av patientsäkerhetslagen. Den går i stora drag ut på att den som inte är legitimerad INTE får behandla svåra sjukdomar som cancer, HIV, diabetes, epilepsi och så vidare.

Däremot får vemsomhelst idag utge sig för att kunna bota psykiska sjukdomar, även alltså dödliga psykiska sjukdomar som svåra depressioner och psykossjukdomar som schizofreni. Man får kalla sig certifierad, auktoriserad eller licensierad terapeut till exempel, det enda man inte får kalla sig är legitimerad, till exempel legitimerad psykolog.

Hursomhelst, så här skriver jag i frågan ”Vilka behandlingar finns mot depression?” om terapier:

”Bland psykoterapierna finns det många olika typer att välja på. De terapier som har fått vetenskapligt stöd för sin effekt på depression har vissa saker gemensamt. Bland annat rör det sig om kortare terapier, ofta på runt 20 tillfällen, som koncentrerar sig på problemen här och nu istället för att fokusera på händelser tidigare i livet. Läs mer om terapi på s. 43.”

Jag skriver mycket mer om terapier i boken om du vill veta mer om de olika terapiformerna.

Antidepressiva mediciner

Om man vill testa medicin mot depression finns även här en massa alternativ. I samma fråga som ovan skriver jag så här:

”När det gäller läkemedel är antidepressiva mediciner de vanligaste att använda mot depression. Det finns många olika sorters antidepressiva mediciner och de har olika effekt på olika människor och olika sjukdomar. Man kan antingen använda bara medicin eller kombinera den med terapi. Läs mer om läkemedel mot depression på s. 149.”

Det vanligaste alternativet (som flest använder alltså) är de nya SSRI-medicinerna, som står för selektiva serotoninhämmare. De är egentligen inte så himla nya längre, Prozac som var först ut började säljas i USA 1987. Men jämfört med första generationens antidepressiva (”tricykliska” antidepressiva) som började säljas i USA 1958, är de väldigt nya.

Läs mer om medicinerna och hur de fungerar i boken om du funderar på det, jag själv tar Sertralin (Zoloft) och har haft bra hjälp av dem, men antidepressiva mediciner är ingen mirakelkur och hjälper långtifrån alla.

Stora individuella skillnader

Sist men inte minst vill jag återigen understryka att de individuella skillnaderna är stora. Det är vanligt att man behöver prova flera metoder innan man hittar rätt behandling. Till exempel är det inte ovanligt att man behöver byta medicin eller anpassa dosen flera gånger innan den fungerar som den ska.

LYCKA till!

Källor:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Fitzpatrick, L. (2010). A Brief History of Antidepressants”. [Webb]

Publicerad den Lämna en kommentar

Byta märke på antidepressiv medicin (SSRI) – så funkar det

Byta märke på antidepressiv medicin (SSRI) – så funkar det
TLV, Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, sköter prissättningen av medicin i Sverige.

Att byta märke på sin antidepressiva medicin (SSRI-mediciner till exempel) kan kännas nervöst. Är det verkligen samma medicin? Varför är vissa märken billigare vissa månader men inte andra? Jag tänkte försöka klargöra litegrann vad som gäller.

När jag började ta antidepressiv medicin för två år sedan irriterade jag mig på att jag alltid fick olika märken på medicinen (sertralin i mitt fall) när jag var på apoteket. Att börja ta medicin överhuvudtaget var ett stort och svårt beslut för mig, eftersom jag visste att det fanns biverkningar och en rätt jobbig insättningsperiod. Därför kändes det nervöst för mig att också behöva byta från en form av sertralin till en annan från gång till gång.
Fortsätt läsa Byta märke på antidepressiv medicin (SSRI) – så funkar det

Publicerad den Lämna en kommentar

Psykisk ohälsa och skulder: kreditkort – ett folkhälsoproblem?

Psykisk ohälsa och skulder: kreditkort – ett folkhälsoproblem?
Skulder och psykiska problem: vad orsakar vad?

En färsk undersökning från England har visat ett mycket tydligt samband mellan psykisk ohälsa och dålig ekonomi. Personer som hade lån utan säkerhet hade tre gånger så ofta också psykiska problem, än de som var skuldfria. Inte häpnadsväckande kanske, men det väcker frågor.

Forskarna på University of Southampton och Kingston University i England gjorde en metaanalys (man ”slår ihop” resultaten av många andra tidigare studier) där man tittade på studier som undersökt sambandet mellan lån utan säkerhet och fysisk och psykisk hälsa.
Fortsätt läsa Psykisk ohälsa och skulder: kreditkort – ett folkhälsoproblem?