Publicerad

Mitt svar på Dunja Grisells kritik på Facebook

Tidigare idag skrev en person som heter Dunja Grisell en kommentar om mig på RSMH:s Facebook-sida, där hon anklagar mig för än det ena, än det andra:

Eftersom RSMH valde att inte plocka bort hennes lögner – utan tvärtom hörde av sig till mig och bad mig ”bemöta” dem – kände jag mig tvungen att svara, vilket jag också gjorde. Av något skäl, förmodligen mina sekretessinställningar på Facebook, syns inte mitt svar på kritiken på Facebook annat än för vissa av mina vänner. Det publicerades idag kl 16.09 vilket bilden nedan visar.

Eftersom svaret inte syns på Facebook publicerar jag det emellertid här igen:

”Hej Dunja,

1. I min podcast, böcker och andra sammanhang intervjuar jag i första hand läkare, forskare, psykologer och andra experter, men även patienter och andra personer med insyn i psykiatrin. Jag gör naturligtvis allt för att försäkra mig om att det jag sprider är faktabaserat, genom att rådfråga forskare och andra experter och dubbelkolla påståenden i den mån det går. Jag försöker även att så ofta jag kan påminna om att jag själv inte är expert i frågorna, möjligen undantaget i rollen som patient eftersom jag själv har haft både depression och paniksyndrom. Blir det fel ibland? Ja, självklart, och i de fallen erkänner jag gärna det och försöker rätta till det som inte stämmer. Det har redan hänt flera gånger och kommer givetvis att hända igen.

I det här fallet ger du bara ett exempel på ”pseudovetenskap” (kemisk obalans, eller monoaminhypotesen som den kallas i vetenskapliga sammanhang) som jag ska ha spridit, därför blir det svårt för mig att försvara mig. Men eftersom du tar upp just detta exempel så tänker jag bemöta det. Det är nämligen felaktigt, och inte bara felaktigt som i att du har misstolkat mig eller så, du har nämligen totalt fel och det är dessutom lätt för mig att leda detta i bevis. De senaste åren har jag gång på gång, tvärtom hänvisat till att den här hypotesen egentligen aldrig haft något starkt vetenskapligt stöd. Det är i bästa fall en förenkling av ett mycket mer komplicerat samband som gör att en del människor får hjälp mot exempelvis depression med hjälp av antidepressiva mediciner. Jag tar själv SSRI-mediciner sedan vintern 2011 och det har varit en väg för mig ur depressionen som under perioder gjorde att jag hade självmordstankar.

Redan i min första bok ”Panikångest och depression” från 2014 skriver jag följande:

”På 1990-talet, när SSRI-läkemedlen slog igenom, var det vanligt att beskriva depression som en ’kemisk obalans i hjärnan’. De nya medicinerna påverkar signalsubstanser i hjärnan, särskilt serotonin och noradrenalin. Då ligger det nära till hands att tänka sig att de återställer en förlorad balans. Uttrycket var en förenkling redan då, samtidigt som det fyllde den positiva funktionen att beskriva depression som en sjukdom bland andra. Sedan dess har forskningen visat att depression är en allvarlig sjukdom, som är mer sammansatt och komplicerad än vad man hade kunnat ana.”

Sedan dess har jag med jämna mellanrum fått frågan om detta, och då upprepat just att hypotesen om kemisk obalans inte stämmer enligt de forskare som kan mer om detta än både du och jag, se exempelvis här:

All denna information är alltså helt offentlig och om du och RSMH hade velat föra en ärlig och schysst diskussion hade ni enkelt kunnat kolla upp detta. Varför ni inte gör det kan bara ni själva svara på.

2. Att du och andra ”sakligt och lugnt har ifrågasatt” mig är inte heller sant. I samband med att jag för ett par år sedan sände ett avsnitt där jag intervjuade professor Mikael Landén om Peter Götzsche, en person som är starkt kritisk till psykiatrin och har det gemensamt med scientologerna att han bland annat inte tror på antidepressiva mediciner, vilket också är skälet till att scientologerna ofta refererar till Peter Götzsche, till exempel svenska KMR som grundades av just Scientologikyrkan 1969 (något man är helt öppna med för övrigt), se exempelvis här: https://www.kmr.nu/…/Varf%C3%B6r-tolererar-vi-denna…

I samband med att avsnittet sändes, gick du och andra personer till attack mot mig på min privata Facebook-profil, som jag skriver ifrån nu eftersom Anna på RSMH valde att tagga in mig och jag därför känner mig tvungen att försvara mig på det här viset. Jag har en låst profil här just eftersom jag vill ha den privat, vilket jag även har varit noga med att påpeka i exempelvis min podcast, och istället hänvisat till min offentliga Twitter-profil där vem som helst får kontakta mig så länge man är just lugn och saklig. Det här struntade ni istället i, och eftersom jag då hade gjort vissa av mina poster (som inte rörde mitt privatliv) på Facebook offentliga så att mina vänner kan dela dem även med personer jag inte känner, så såg ni er chans att vädra era åsikter på de här inläggen. Med vilken rätt gjorde ni det? Har jag inte rätt att som privatperson ha en profil på ett social nätverk för att hålla kontakten med mina nära och kära, utan att vara skyldig att svara på era allt annat än ”lugna och sakliga” kommentarer kring mitt arbete?

När detta hände kände jag dessutom igen något av era namn från KMR:s hemsida, jag googlade därför namnet och mycket riktigt var det en person som skrivit på den hemsidan. Eftersom jag tog bort alla era kommentarer (som inte var lugna och sakliga, vilket du förstås är medveten om, även om du låtsas som någonting annat här) och mycket riktigt blockade er, kan jag inte längre leda detta i bevis. Den som läser det här får helt enkelt bara välja att tro mig eller inte. Eftersom inläggen på min sida skedde simultant antog jag att ni kände varandra, och att ni också sympatiserade med KMR:s scientologiska agenda. Möjligen var detta, som jag skrev i ett läge där jag kände mig pressad och upprörd, fel. I så fall ber jag reservationslöst och från hjärtat om ursäkt för detta. Jag förbehåller mig dock även i fortsättningen rätten att skilja på mitt privatliv och mitt arbetsliv, och att avstå från att svara på kommentarer och frågor som inte ställs på ett som jag tycker respektfullt sätt. Om du vill kalla detta ”uteslutning av oliktänkande” kan jag förstås inte stoppa dig.

3. Att påstå att jag bedriver hatkampanjer mot enskilda individer är ett sånt övertramp att jag inte ens tänker bemöda mig att svara på det. Att RSMH tillåter dig att skriva så här i deras kanaler, och dessutom låter sin företrädare Hannes Qvarfordt okommenterat ”instämma” i det, är ovärdigt och nedlåtande och gör mig ledsen, besviken och arg på en organisation som jag annars tycker gör så mycket gott för människor som likt jag själv drabbats av psykisk sjukdom.

Jag kommer inte att kommentera det här närmare och jag ber dig, RSMH och alla andra, så vänligt jag bara kan, att respektera detta.

Vänliga hälsningar,
Christian”