Publicerad den

Bilder från Beckomberga: fotografier från Beckomberga sjukhus i Stockholm

Bilder från Beckomberga sjukhus är ovanliga, särskilt från vårdmiljöerna med patienter och personal, eftersom mentalsjukhus omgavs av strikt sekretess. Förmodligen är de enda autentiska bilderna från Beckomberga sjukhus tagna av fotografen Anders Ängsvik (tidigare Anders K. Johansson, författaren bakom fotoboken ”Beckombergalandet”).

När jag gjorde min dokumentär om Beckomberga sjukhus intervjuade jag Anders, som själv växte upp på sjukhusområdet i Bromma, då hans båda föräldrar arbetade på sjukhuset. Han själv började arbeta på Beckomberga under 70-talet och fick i vuxen ålder uppleva sjukhuset som anhörig då hans syster blev sjuk och intagen.

Anders har en samling på ett par tusen bilder från Beckomberga sjukhus, som alltså med stor sannolikhet är unika i sitt slag. Eftersom han ville uppmuntra mitt arbete med att uppmärksamma sjukhusets historia, gav han mig rättigheter till hela hans samling av fotografier från Beckomberga. Ett knappt hundratal hade han digitaliserat, jag digitaliserade ytterligare ett tjugotal utvalda bilder, bland annat för att göra printar som ni snart hittar i min webbshop. Jag har även lagt upp en del av bilderna på bildbanken Alamy där du kan köpa rätten att använda dem. Gå in på Alamy.com och sök efter ”Beckomberga sjukhus” så hittar ni bilderna där.

Här är ett par exempel på fotografier från Beckomberga sjukhus som finns digitaliserade och som du kan köpa av mig. Jag har alltså ett hundratal bilder totalt sett, det här är bara ett litet urval.

I min dokumentär om Beckomberga sjukhus får du veta mer om sjukhusets historia, och om mentalsjukhuseran i Sverige. Jag avslöjar även nya detaljer om Jussi Björling och hans relation till Beckomberga, vilket jag även skrivit om i Expressen Kultur nyligen.

Bilder från Beckomberga sjukhus. Bältning av manlig patient.
Bältesläggning på Beckomberga sjukhus, närbild. Foto: Anders Ängsvik.
Bilder från Beckomberga sjukhus. Bältning av manlig patient.
Bältesläggning på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Bild från Beckomberga sjukhus. Förberedelse för elbehandling (ECT/"elchocker") på Beckomberga sjukhus.
Förberedelse för elbehandling (ECT/”elchocker”) på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Bild på Stora kvinns på Beckomberga sjukhus.
Stora kvinns Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Bild från Beckomberga sjukhus, personalmöte.
Personalmöte på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Bild från Beckomberga sjukhus. Landskapsvy över Beckomberga sjukhus och sjukhusparken, bild från köksbyggnadens tak.
Landskapsvy över Beckomberga sjukhus och sjukhusparken, bild från köksbyggnadens tak. Foto: Anders Ängsvik.
Rökande patient på Beckomberga sjukhus. Bild från Beckomberga.
Rökande patient på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Närbild, patient på Beckomberga sjukhus. Bild från Beckomberga på 1980-talet.
Närbild, patient på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Administrationsbyggnaden på Beckomberga sjukhus.
Administrationsbyggnaden på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Publicerad den

Dokumentär Beckomberga: ”Beckomberga sjukhus” – en dokumentär i tre delar

Dokumentär Beckomberga sjukhus
Dokumentär om Beckomberga sjukhus av Christian Dahlström.

Ny dokumentär om Beckomberga sjukhus ute nu! Det är en dokumentär i tre delar, med intervjuer med bland annat fyra tidigare anställda på sjukhuset. Där avslöjas även sanningen om ryktet kring Jussi Björling och Beckomberga, med helt nya uppgifter om världstenoren från Stora Tuna.

I dagarna publicerades första delen av min dokumentär om Beckomberga sjukhus på patreon.com/sinnessjukt. Jag har arbetat i snart ett år med den och spenderat många långa timmar i olika arkiv runt om i Stockholm.

Jag har dessutom träffat fyra tidigare anställda på sjukhuset: Bernt-Olof Jonasson från Västervik som arbetade på sjukhuset i 46 år (från 1960 till 2006), Barbro Gustafsson som gjorde sin praktik på sjukhuset 1960, Gunnel Svedberg som från 1964 arbetade som lärare för sjuksköterskeelever på Beckomberga under sju år, och fotografen Anders Ängsvik (tidigare Anders K Johansson) som växte upp på sjukhusområdet och som senare själv arbetade där.

Här kommer sammanfattningar av de tre olika delarna, med smakprov för den som vill lyssna. Hela avsnitten, och manus med källor till alla påståenden i dokumentären (och källor till allt här nedan), samt till arkivklippen, finns i manusen som publiceras på patreon.com/sinnessjukt.

Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus.

Beckomberga sjukhus: Del 1

Det var Sveriges största mentalsjukhus genom alla tider, en kolossal anläggning med över trettio olika byggnader, förbundna av kilometerlånga underjordiska kulvertar. På en fastighet på 79 hektar, byggdes den svenska psykiatrins kronjuvel. En gång för alla skulle man nu ordna huvudstadens sinnessjukvård och ge ett värdigt liv åt alla som råkade ut för psykisk sjukdom.

Men under decennierna skulle stadens mest ambitiösa psykiatrisatsning någonsin, Beckomberga sjukhus i Bromma norr om Stockholm, få dåligt rykte och förknippas med förvaring och förfall.

Det finns förvånansvärt lite sammanställd information om Beckomberga. Till skillnad från många andra städer där de stora mentalsjukhusen en gång låg, så finns det inget psykiatriskt museum i Stockholm. Det har inte heller gjorts några särskilt ambitiösa försök att sammanställa sjukhusets långa historia i böcker, dokumentärer eller på annat vis. Ett par utställningar på olika muséer och en jubileumsbok från 1992 är det närmaste man kommer.

Informationen finns istället i olika arkiv runt om i Stockholms-området. Ofta inkomplett, i oordning och på papper där bläcket flutit ut så att man inte längre kan se vad som står. Under ett knappt års tid besöker jag en rad olika arkiv och plockar upp trådar där jag tappat dem i föregående arkiv. Det är först efter det arbetet som jag exempelvis kan sammanställa beläggningen på sjukhuset i ett stort Excelark (filen finns som extramaterial här).

En hel del av den information som trots allt finns är dessutom inte sann. Även normalt sett tillförlitliga källor visar sig i stort sett alltid innehålla fel när man kontrollerar dem mot originalhandlingar i arkiven.

Flera författare hävdar att Beckomberga var Europas största mentalsjukhus eller till och med hela Europas största sjukhusanläggning. En rad källor hävdar att Beckomberga hade över 2000 patienter. Flest patienter fanns enligt Dagens Nyheter på sjukhuset under andra världskriget. Idéhistorikern Karin Johannisson beskriver i boken ”Den sårade divan” över flera sidor konstnären Sigrid Hjerténs första månader på sjukhuset våren 1932. En annan ständigt återkommande uppgift är att Beckomberga sjukhus stängde 1995. Exempelvis Sara Stridsberg – författaren bakom den hyllade romanen ”Beckomberga: ode till min familj” från 2014 – resonerar kring att det kanske var den stora ekonomiska krisen i Sverige 1995 som var förklaringen till att sjukhuset stängde igen.  

Ingenting av detta stämmer, och i del 1 av dokumentären avslöjar jag sanningen bakom dessa myter.

Många av alla uppgifter som förekommer om sjukhuset kan man spåra tillbaka, som när karaktären Olof i Sara Stridsbergs roman ”Beckomberga: ode till min familj” berättar om hur Jussi Björling varit inlagd på sjukhuset under våren 1954. Uppgiften härstammar förmodligen från Yrsa Stenius Björling-biografi ”Tills vingen brister” från 2002. Ryktena om att Jussi Björling varit patient på Beckomberga har dock aldrig kunnat styrkas, och uppgiften i Stridsbergs och Stenius böcker är helt säkert falsk.

I den här dokumentären kommer nämligen sanningen om Jussi Björlings relation till Beckomberga sjukhus för första gången att avslöjas. Sanningen, som inte ens Jussis egen familj kände till när jag hörde av mig, är minst sagt uppseendeväckande.

Den kanske viktigaste missuppfattningen har dock inte med detaljer eller faktauppgifter att göra, den handlar om sjukhusets rykte. Det är, visar det sig, ett orättvist rykte. Mer om allt detta, om Beckombergas bakgrund (som att sjukhuset först skulle ha legat i Norsborg, Hallunda eller Brännkyrka) och om Agnes von Krusenstjernas och Ester Hennings tid på sjukhuset får du i del 1.

 

Andra namn som dyker upp i del 1 av ”Beckomberga sjukhus” är Hermann Göring, Ivan Andersson, Carl Westman, Fritz Wiesel, Torsten Wiesel, Isaac Grünewald, Curt Clemens, Janny-Lisa Clason, Maud Nycander, Kersti Grunditz, Nelly Sachs, Gunnar Tillman, David Sprengel, Josef Riwkin, Olof Lagercrantz, Stig Ahlgren, Jacob Fredrik Ljunglöf, Robert Ljunglöf och Knut Ljunglöf.

Beckomberga sjukhus: Del 2

Om någon person har förkroppsligat Beckomberga sjukhus så är det läkaren och forskaren Sander Izikowitz, som även var sjukhusets styresman i tio år mellan 1952 och 1962. 

Läkaren Signe Nygren, som själv arbetade på sjukhuset i 38 år, berättar i en intervju om Izikowitz stora avtryck. Hon säger att man helt enkelt inte att tala om Beckombergas historia utan att tala om Izikowitz. Han var en centralgestalt, kraftfull, vital, med visioner som han till stor del lyckades förverkliga. Han kämpade för att höja statusen på psykiatrin, och minska stigmat för patienterna. Psykiatripatienter skulle få lika god vård som andra patienter.

Izikowitz arbetade hårt med sjukhusets PR och ville visa allmänhet och politiker att man var progressiva, hårt arbetande och gjorde allt för sina patienter. På så sätt tänkte han att den som blev psykiskt sjuk inte skulle frukta sjukhuset, utan våga söka hjälp för sina besvär. För att ändra bilden av Beckomberga skrev Izikowitz bland annat själv om sjukhuset i Tidningen Se:s långa reportage om Beckomberga från 1949.

PR-mannen Sander Izikowitz var dessutom barndomsvän med Stockholms socialdemokratiske finansborgarråd Hjalmar Mehr, vilket antagligen underlättade för honom att få pengar till sina okonventionella idéer. Han var även god vän med högerpolitikern Folke Kyling, som var sjukvårdsborgarråd i Stockholm.

En av idéerna som han lyckades driva igenom under sina sista år på Beckomberga var Italienresorna. Det var en djärv tanke, att låta patienterna åka på semester till Gabicce Mare, strax söder om Rimini. På så sätt tänkte han att de skulle få nya välgörande intryck, ett avbrott i den grå vardagen och ett sätt att minska den institutionalisering som var baksidan av den omfattande service och avlägsna geografiska placeringen som Beckomberga och andra mentalsjukhus hade. Efter hemkomsten bildar patienterna Beckombergas italienska klubb, vars målsättning är att öka kunskaperna om Italien.

Även om Izikowitz beskrivs som en läkare som ville se hela människan bakom patienten, så var han likt Beckomberga angelägen om att betona vikten av medicinsk och biologisk behandling. Så kallade insulinkomabehandlingar, där insulin injicerades så att patienten förlorade medvetandet, förespråkade han långt innan metoden blivit allmänt accepterad i psykiatrin. Det var under hans styre 1957 som sjukhuset började använda litium mot bipolär sjukdom (lyssna gärna på min dokumentär om litium också). Det var även Izikowitz som fick sjukhuset att bli pionjärer med klorpromazinet (det första antipsykotiska läkemedlet), och som efter medgivande från Sigrid Hjerténs son fattade det formella och fatala beslutet att låta henne lobotomeras.

Den första lobotomin på svensk mark hade utförts i augusti 1944 på Serafimerlasarettet på Kungsholmen i Stockholm av hjärnkirurgen Gösta Norlén. Det lär dock ha varit Beckombergas styresman Fritz Wiesel, Izikowitz företrädare, som låg bakom försöken. Redan 1942 ska han ha föreslagit försöken med lobotomi för professorn och hjärnkirurgen Herbert Olivecrona på Serafimerlasarettet.

Lobotomierna på Beckomberga når sin peak 1949, då hela 122 operationer genomförs. Totalt sett kulminerar operationerna i Sverige under åren 1950 till 1953, då nästan hälften av de drygt 4400 svenska lobotomierna sker.

Beckomberga sjukhus började med tiden att förfalla. Sjukhuset var visserligen så pass stort att mindre upprustningar och tillbyggnader pågick i stort sett oavbrutet, men under perioden 1955 till 1965 genomgår det den största renoveringen i sjukhusets historia. Det är också under den här perioden som sjukhuset är som allra störst räknat i antal patienter, i den här delen av dokumentären får du veta vilka toppnoteringarna var i antal vårdplatser och i antal patienter samt när toppnoteringarna inträffade.

Läkemedel har en central roll på sjukhuset, men sjukhuset satsar också stort på olika former av rekreation, evenemang och utbildning. Förutom italienprojektet gjorde man en mängd kortare resor: bussresor till fjällen och flygresor till exempelvis Göteborg och Visby. På sommaren åker man till fritidsgården i vackra Hölö utanför Södertälje.

Beckombergas satsning på kultur och rekreation var också minst sagt ambitiös, och når sin kulmen under 50- och 60-talen. 1956 har biblioteket 3742 böcker och håller öppet fyra gånger i veckan. Bibliotekarien går dessutom bokronder på 18 olika avdelningar.

Man anställer även en studieledare som anordnar 15 studiecirklar under 1956, 1958 är det hela 25 studiecirklar. Förutom biografvisningarna anordnas en mängd föreställningar i festsalen varje år. 1956 uppträder inte mindre än fyra olika operasångare (vilka de var får du veta i denna del). Sjukhusdirektionens på Beckomberga har ett eget konstråd och anordnar ofta konstutställningar. 1961 besöker författaren Per-Anders Fogelström sjukhuset i mars och berättar om sin bästsäljande bok ”Mina drömmars stad”. Innan dess har Sven Wollter besökt sjukhuset med en uppsättning av pjäsen Pygmalion, och skådisen Sigge Fürst och programledaren Pekka Langer har uppträtt tillsammans för patienterna. 

Man öppnar även en liten skönhetssalong på sjukhuset, där skönhetsexperten Kajsa Olausson en gång i veckan mellan klockan 9 och 17 tar emot patienter för ansiktsbehandling, pedikyr och manikyr. En annan skönhetsexpert, Gunnel Eriksson, håller föreläsningar om hygien och skönhetsvård: ”Betydelsen av skönhetsvård för kvinnliga patienter visar sig spela en stor roll för deras mentala tillstånd”, skriver studieledaren Johanne Grieg Cederblad.

Den 12 december 1961 börjar en ung Cornelis Vreeswijk arbeta på Beckomberga. Där träffade han bland annat sköterskan Ingalill Rehnberg, som blev Vreeswijks första hustru. Paret fick ett barn – Cornelis enda – sonen Jack Vreeswijk. Författaren Klas Gustafson skriver i Vreeswijk-biografin ”En bluesliv” att Cornelis hade övertalats att söka jobb på Beckomberga av vännen Tommy Eriksson, som redan arbetade på sjukhuset.

Cornelis blir dock inte långvarig på Beckomberga, 1962 slutar han efter en dispyt med personalföreståndaren Syster Agda. Cornelis har blivit attackerad av en intagen som försökt strypa honom med den slips som ingick i tjänsteuniformen. Han vägrar därför att bära slipsen, vilket skapar konflikten med Agda.

Cornelis skriver senare visan ”Hönan Agda”, i dokumentären får du höra mer om den och huruvida den verkligen handlar om Syster Agda. Dessutom avslöjar jag för första gången Syster Agdas verkliga identitet.

Sjukhusets kulturella fokus innebar också att man bjöd in kända musiker att spela i festsalen, de flesta tycks ha ställt upp utan betalt. Förutom Jussi Björlings framträdande på Beckomberga sjukhus den 30 december 1954, och en rad andra kända operasångare – som den finska operastjärnan Kim Borg som sjöng på sjukhuset (när det var får du också veta i avsnittet) – uppträdde en närmast osannolik skara kända artister i sjukhusets festsal under årens lopp.

Jag får tips om både internationella och svenska stjärnor som Lill-Babs, Fred Åkerström, Arja Saijonmaa, Kjerstin Dellert, Lill Lindfors, Alice Babs, ”Red” Mitchell, Kenny Drew, Svend Asmussen, Joséphine Baker och Monica Zetterlund. Vilka har egentligen uppträtt på Beckombergas lilla scen? Jag går till botten med det, och sanningen är faktiskt otrolig.

Ett illasinnat rykte gjorde under 70-talet gällande att Olof Palme vårdades på Beckomberga och att han därför inte var lämplig som statsminister. Han vårdades dock aldrig på Beckomberga. Skälet till ryktet och varför han inte förnekade det offentligt, berättar jag mer om i den här delen.

Dessutom avslöjar jag sanningen om Jussi Björling. Var han inlagd på Beckomberga? Varför uppträdde han på sjukhuset? Sanningen innehåller en rad spektakulära detaljer som tidigare varit helt okända även för Jussis egen familj (dottern Ann-Charlotte har fått läsa och godkänna manus eftersom det innehåller känsliga uppgifter).

 

[Spelare till del 2 kommer finnas här när den delen har publicerats]

Andra namn som dyker upp i del 2 av ”Beckomberga sjukhus”: Eric Abrahamsson, Erling Moe, Hans Billtow, Olga Appellöf, Matts Frejd, Margareta Hallin, Styrbjörn Hybinette, Kenneth Pawlo, Judith Garellick, Oswald Tureo, Lars Edelstam, Karl Granquist, Lars Forssell, Per Edström, Monica Dominique, Alan Wagner, Tage Erlander, Anna-Lisa Björling, Kaj Holmstrand, Lennart Swahn, Ann-Charlotte Björling, Mårten Rosenqvist.

Beckomberga sjukhus: Del 3

Anders Ängsvik är fotograf och författare och har skrivit fotoboken ”Beckombergalandet”. Båda Anders föräldrar arbetade på Beckomberga och bodde i personalbostäderna. Han växte upp på sjukhusområdet och började själv arbeta på Beckomberga som tonåring på 70-talet. I vuxen ålder upplevde han även sjukhuset som anhörig, då hans syster blev inlagd på Beckomberga.

I Beckombergalandet speglar Anders Ängsvik en del av de mer nattsvarta bilder jag stöter på under min research. Men precis som Bernt-Olof, Barbro och Gunnel är Anders övertygad om att de flesta i personalen gjorde sitt bästa. I del 3 berättar Anders om sin uppfattning av Beckomberga.

En del patienter har onekligen uppfattat vistelsen som ett övergrepp. Som Lennart Hebel som var inlagd på sjukhuset i 35 av sina 60 år i livet. I en intervju i Pockettidningen R från 1976 säger han att ”Beckomberga var en fabrik som masstillverkade dårar”, dit man kom som någorlunda frisk och gjordes om till ett vrak.

Andra patienter berättar om det rakt motsatta. Den nobelprisbelönade poeten Nelly Sachs blev inlagd på Beckomberga 9 september 1960, samma dag som Jussi Björling avled på Siarö. Under åren hon i perioder är intagen på Beckomberga skriver bland annat två av de diktsamlingar som sägs varit av avgörande betydelse för att hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1966. Sachs har själv skrivit i boken ”Den store anonyme” om det som hon kallar ”Det Gudomliga Beckomberga”, och i den här delen berättar jag mer om vad hon tyckte om sjukhuset.  

Uppfattningen om Beckomberga varierar inte bara mellan patienter, utan även lite beroende på vilken period man talar om. På 80-talet förföll delar av sjukhuset i takt med att sjukhusets nedläggning planerades. De länge så välvilligt inställda politikerna stängde successivt plånboken. Pengarna behövdes till annat och Beckomberga fick nu stå tillbaka.

På 90-talet blev situationen ännu värre. Många verksamheter flyttade ut och sjukhusområdet förvandlades till ett ödelandskap. Det är som en spökstad i Vilda Västern, berättar föreståndaren för en avdelning som är kvar enbart eftersom det inte finns någonstans att flytta patienterna.

Ungdomar i kamouflagekläder spelar paintball på det öde sjukhusområdet. Det sker inbrott i de tomma lokalerna. Ett automatiskt brandlarm går men visar sig vara falsklarm. Servicen för patienterna som trots allt var kvar blev sämre och renoveringar uteblev. Men för att förstå varför sjukhuset ödelades, återvänder vi i den här delen till början av 60-talet. Då påbörjades den långa resa som skulle bli Beckombergas slut.

Skillnaderna mellan kroppssjukvård och psykvård suddades nämligen ut mer under 1900-talets mitt. Sankt Görans psykiatriklinik i Stockholms innerstad hade öppnat 1961 och åtminstone en del av vården skulle då ske i samma lokaler som de kroppssjuka. I 1962 års sjukhusplan förutsattes att Beckomberga efter 1980 skulle vara ett komplett sjukhus även för kroppssjukdomar och kunna ta emot 15 000 patienter per år i öppen vård, i linje med Sander Izikowitz dröm. Nu skulle det inte bli så, men de renodlade mentalsjukhusen skulle definitivt försvinna.

60-talet präglades dock av den starka övertygelsen om att Beckomberga skulle finnas kvar. Beckomberga sjukhus startar en egen radiokanal. Man ökar personalstyrkan till över tusen anställda (data för personalstyrkans omfattning finns i Excel-filen finns som extramaterial här). Man byter ut alla fönster mot så kallade perspektivfönster, det vill säga stora fönster utan spröjsar, som släpper in mer ljus i lokalerna. De nyrenoverade avdelningarna får också helt nya möbler.

I slutet av 60-talet talas det allt mer om öppenvård, en antipsykiatrisk rörelse påverkar alla delar av psykiatrin. Under 70- och 80-talen tas sedan en rad olika beslut som till sist leder till inledningen av den långa nedmonteringen av Beckomberga sjukhus. Innan dess byggs dock Beckomberga ut en sista gång, när Medicinskt centrum (nuvarande Bromma sjukhus) under julen samma år 1971 står klart. Under hösten 1977 införs även försöksverksamhet med sektoriserad psykiatri i Hässelby-Vällingbyprojektet. Sektoriserad psykiatri innebar en ny modell där de centralstyrda avlägsna mentalsjukhusen ersattes av mindre vårdenheter ute i samhällena.

Personalen på en av avdelningarna på sjukhuset tog 1983 fram ett förslag om att en avdelning skulle göras om, för att hjälpa patienterna med övergången från institutionslivet till flytten ut i samhället. Tanken var att många psykossjuka nu skulle flytta till egna eller kollektiva hem, beroende på hur mycket de klarade av på egen hand. Den nya avdelningen kallades Hus 13 och fanns kvar till åtminstone 2006.

Lokalerna som töms används dessutom tidvis för andra ändamål. 1989 döms en HIV-smittad man som tidigare förgripit sig på unga pojkar av Länsrätten till tvångsvård, och förs till en avdelning på Beckomberga sjukhus där han vaktas av personal från ett vaktbolag. Inför fotbolls-EM i Sverige 1992 planeras att två avdelningar på Beckomberga ska förvandlas till arrestlokaler för bråkiga fotbollssupportrar. År 2000 föreslås att lokalerna ska bli flyktingboende, men projektet tycks aldrig bli av.

Kiosken och cafeterian på Beckomberga läggs ned under sommaren 1989 vilket leder till protester från patienter, personal och anhöriga som inte ville bli av med det enda kvarvarande samlingsstället för dem. Den öppnar igen under vintern då en privatperson tagit på sig att driva det, men försvinner igen ett par år senare.

Utbyggnaden av behandlingshem ute i samhället tog längre tid än väntat eftersom fördomarna mot psykiskt sjuka bland allmänheten var starka. Det var ett av skälen till att många patienter blev kvar väldigt mycket längre än i tio år efter det slutgiltiga beslutet 1984 om att lägga ned Beckomberga.

På 90-talet tror förmodligen många stockholmare att sjukhuset har stängt igen, eftersom media förmedlar den bilden, men detta är inte sant. Många av Beckombergas lokaler stod dock tomma i ett drygt decennium och förföll. 2008 säljs de centrala sjukhusbyggnaderna – Stora Kvinns, Stora Mans, administrationsbyggnaden, köksbyggnaden och samlingssalen – till Riksbyggen, som sedan bygger om dem till bostäder.

Men att Beckomberga stängde 1995 eller 1997, som ofta uppges är inte sant, i den här sista delen av min dokumentär om Beckomberga argumenterar jag till och med för att sjukhuset aldrig har stängt.

 

Andra namn som dyker upp i del 3 av ”Beckomberga sjukhus”: Martin Ekblad, Ronald Laing, David Cooper, Aaron Esterson, Ulla-Britta Winroth och Lars-Arvid Frithiof.