Trauma som förklaringsmodell för psykiska diagnoser har blivit allt mer populär, både bland kliniker och på sociala medier. Traumaforskaren Joel Paris ser dock risker med denna utveckling.
En psykiatriker tipsade mig för ett tag sedan om boken Myths of Trauma: Why adversity does not necessarily make us sick, skriven av den nyligen pensionerade psykiatrikern och seniorprofessorn Joel Paris. Han är amerikan men har varit verksam vid McGill University i Montréal, Kanada.
Paris har under sin karriär fokuserat på borderline-patienter, en diagnos som även kallas Emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS). I den amerikanska diagnosmanualen DSM-5 heter den fortsatt BPD (borderline personality disorder). Diagnosen utmärks av instabila relationer, impulsivitet och kraftiga känslomässiga svängningar, ofta i kombination med självskadebeteende och suicidalitet.
Dessa patienter har i ungefär 25–30 % av fallen även PTSD, en diagnos som Paris ägnar stor uppmärksamhet åt i boken.
Diagnosglidning
Som bokens titel antyder argumenterar Paris för att trauma överskattas som förklaring till psykiska diagnoser. Han menar att PTSD-diagnosen har genomgått en diagnosglidning (“concept creep”) sedan den introducerades i DSM-3 1980:
“It started with life-threatening events and gradually broadened out to include all sorts of adverse events, sometimes even including just hearing about one. This expansion of what kinds of events can be called ’traumatic’ is a good example of concept creep. In other words, one starts with a narrow definition that gradually broadens. Concept creep is one of the main reasons for overdiagnosis of all kinds of disorders in psychiatry.”
Från att enbart ha omfattat livshotande händelser, har de trauman som anses kunna orsaka diagnosen i manualerna (DSM och WHO:s ICD) utvidgats till att även inkludera exempelvis skilsmässa eller att höra talas om någon annans trauma. Från DSM-4 till DSM-5 har definitionen visserligen blivit något snävare, men enligt Paris är den största skillnaden att trauma man ser på TV inte längre räknas.
Paris går vidare in på risken för PTSD efter verkliga trauman som krig, terrorism och våldtäkt. Han konstaterar att våldtäktsoffer dubbelt så ofta (cirka 20 %) drabbas av PTSD jämfört med de som upplevt krig eller terrorism (cirka 10%).
Resiliens och steeling
Att 20 % av våldtäktsoffer drabbas av PTSD är allvarligt, men det innebär samtidigt att 80 % inte gör det. Vid krig och terrorism undgår hela 90 % diagnosen, trots att PTSD ursprungligen definierades utifrån erfarenheter från Vietnamkriget. Paris påpekar att det talas för lite om människors psykologiska motståndskraft och deras förmåga att återhämta sig från svåra upplevelser.
Begreppet resiliens syftar på denna motståndskraft, och Paris nämner även forskning som tyder på att vissa personer blir mentalt starkare efter svåra upplevelser. Detta kallas “steeling” eller “posttraumatic growth” och innebär att en person utvecklar ökad psykologisk motståndskraft, personlig styrka eller nya perspektiv efter trauma.
Han understryker dock att trauma kan vara mycket skadligt för vissa, och att upprepad exponering för trauma verkar vara särskilt skadligt. Ett exempel han lyfter är en klassisk studie på rumänska barnhemsbarn, där de som bodde kvar länge hade större risk för psykiska problem än de som adopterades tidigt. Samtidigt växte majoriteten av barnen upp till fungerande vuxna trots sina svåra första år.
Riskfaktorer och personlighet
Ett av bokens viktigaste budskap handlar om riskfaktorer. Det är inte slumpmässigt vilka som drabbas av PTSD eller andra psykiska besvär efter trauma. Två av de viktigaste faktorerna, utöver traumats allvarlighetsgrad, är offrets neuroticism (benägenhet att uppleva oro, ångest och nedstämdhet) och tidigare psykiatriska symtom.
“Since severity of trauma is a predictor of PTSD, much research has focused on those who are particularly likely to face threats to life due to the nature of their work. One such group are firefighters. But while firefighters do have higher rates of PTSD, the picture changes if you evaluate them before they are exposed to trauma. Yehuda and McFarlane (1995) found that the rate of PTSD in Australian bushfire fighters was high but, when followed over time, was strongly related to baseline levels of trait neuroticism, and to previous histories of psychological symptoms.”
Paris betonar vikten av att förstå denna dynamik och att de flesta människor har starkare psyken än vi tror. Det finns också en fara, menar Paris, i att förmedla budskapet av människor närsomhelst kan bryta samman. Efter att ha läst boken fick jag faktiskt chansen att intervjua Paris (publiceras i min podcast Sinnessjukt i vår), och då sa han bland annat så här:
“Taking on the identity of a victim is bad for people’s mental health as well. There’s no question about it. Seeing yourself as somebody who is capable and can move forward in life, even if bad things have happened to them. This is what we need to encourage.”
Han anser att kliniker bör lyssna och visa empati, men inte fokusera för mycket på trauma. Han understryker att många av hans mest traumatiserade patienter har återhämtat sig mot alla odds. Detta är ett hoppfullt budskap, menar författaren:
”The ubiquity of resilience carries a hopeful message: The past does not determine the present. No matter how unhappy life has been, adults have the opportunity to attain better functioning in later life.”
Ett av kapitlen handlar även om myten om bortträngda minnen av trauman, där han även attackerar olika kontroversiella teorier som torgförs av bland andra Bessel van der Kolk, vars bästsäljande bok The body keeps the score enligt Paris innehåller en rad motbevisade myter om trauma.
Sammanfattningsvis är detta en välgrundad och läsvärd bok av en välrenommerad forskare. Trots sitt höga pris (vilket irriterar författaren själv berättade han i vår intervju) och brist på svensk översättning rekommenderas den varmt för den som vill fördjupa sig i modern traumaforskning.
Självvald inläggning är en vårdmetod som används vid bland annat emotionellt instabil personlighetsstörning eller emotionell instabilitet som det förkortas ibland (det kallades tidigare Borderline personlighetsstörning). Metoden självvald inläggning är fortfarande relativt ny i Sverige och används i princip uteslutande inom forskningsprojekt på till exempel Sankt Göran och i Skåne.
I korthet går metoden ut på att patienten själv får välja när hen vill bli inlagd under en kortare period (upp till tre dagar). Ibland räcker öppenvårdenskontakten helt enkelt inte till, men att åka in akut känns inte heller rätt eftersom man inte känner sig akut sjuk än. Man känner att man balanserar på gränsen till att få ett riktigt allvarligt skov och vill undvika det, och får då möjligheten att ta en time-out i en avslappnad miljö med professionella vårdkontakter närvarande. Metoden har använts i ett tiotal år i till exempel Holland och Norge, men det är först de senaste åren som den dykt upp i Sverige.
I dagens avsnitt av min podcast om psykisk ohälsa tar vi upp ämnet självvald inläggning med utgångspunkt från de här väldigt hyllade forskningsprojekten. Innan vi spelade in podden hade jag intervjuat specialistsjuksköterskan Joachim Eckerström som är projektledare för självvald inläggning-projektet på Sankt Görans sjukhus här i Stockholm. Jag frågade honom hur projektet hade fungerat hittills, hur patienterna uppfattat vården, hur kostnadseffektiv den är och ifall han tror att den kommer bli en del av den ordinarie vården även när projektpengarna tagit slut.
Det var väldigt intressant att höra Joachims svar, och jag och psykiatriker Markus Takanen diskuterade metoden och Joachims erfarenheter. Vi pratade om vilka andra diagnoser man kan använda självvald inläggning för, ifall metoden är att betrakta som billig eller dyr, vilka eventuella nackdelar den kan ha, och så vidare.
Lyssna på avsnittet om självvald inläggning i spelaren längst upp i inlägget, eller i iTunes, Acast-appen eller där du hittar dina poddar annars. Vill du veta mer om Joachim Eckerströms projekt i Stockholm kan du läsa mer här. Trevlig lyssning!
Att filmer med psykisk ohälsa ofta tilldelas Oscars är ett välkänt faktum, därför tyckte jag och läkaren Pär Höglund att det var dags att prata om psykisk ohälsa i film i podden.
Lyssna gärna på poddavsnitten här ovanför, i iTunes/Acast-appen eller på Sinnessjukt.se, jag tänkte skriva lite om filmerna i podden även här i bloggen. För övrigt har jag intervjuat en Guldbagge-vinnande skådis i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”, nämligen Saga Becker, och även i min förra bok om depression och ångest skriver jag lite om olika skådisar och andra kändisar som haft problem med depression och ångest.
Gökboet
Den första filmen vi pratar om i podden är kanske den mest klassiska av alla filmer om psykisk ohälsa, nämligen Gökboet med Jack Nicholsson från 1975.
Handling
Jack Nicholssons rollfigur Randle McMurphy är en kriminell person som har begått flertalet brott. Han flyttas över till ett sinnessjukhus för att få en psykiatrisk diagnos. Han hoppas att slippa det hårda arbetet i fängelset och sitta av sitt straff på ett lugnt sjukhus. Hans avdelning drivs av den stenhårda, orubbliga sjuksköterskan Mildred Ratched, Randle börjar snart utmana hennes auktoritet och får med sig de andra fångarna.
Diagnoser
Ångest, schizofreni, psykoser m.m.
Omdöme
Jag hade faktiskt inte sett Gökboet tidigare så jag blev väldigt positivt överraskad. Det här är verkligen en fantastisk film. Jag trodde att den skulle vara nattsvart och ännu mer fördomsfull och överdriven, men den är väldigt rolig måste man säga. Den innehåller ganska många olika diagnoser, det är inte ens alla har någon uttalad psykisk diagnos, många är där frivilligt för att de inte känner att de passar in i samhället, som karaktären Dale Harding som är gift med en kvinna, fast han egentligen är homosexuell.
Charles Cheswick är en annan karaktär som har väldigt mycket ångest. Han är otroligt instabil och blir ofta upprörd, men har kanske något intellektuellt funktionshinder också. Han får mycket mediciner och mycket elbehandling. Spoiler alert, i boken dränker han sig själv, det gör han inte i filmen. I filmen dör en annan karaktär i självmord, men jag ska inte spoila det med för er.
En annan karaktär jag gillade var Danny Devitos karaktär Martini som har svåra vanföreställningar, bland annat ser han saker i vattnet när de är ute och fiskar, han passar också bollen till personer som bara han ser under en basketmatch med mentalskötarna.
Jack Nicholsson är otroligt bra, hans karaktär är verkligen karismatisk. Han vann en Oscar för den rolltolkningen, det gjorde även Louise Fletcher som spelade Nurse Ratched. I filmen finns en berömd och ganska obehaglig scen med elbehandling, och – spoiler alert – i slutet blir Jack Nicholsson lobotomerad, de här scenerna har definitivt bidragit till stigmat kring psykisk ohälsa. Det är också ett ganska slitet mentalsjukhus de bor på, mer som ett fängelse. Väldigt auktoritära och maktmissbrukande mentalskötare, men också en vänlig psykiatriker som heter Doctor Spivey.
”Gökboet” har dessutom ett oslagbart svenskt rekord. Det är den film som visats längst på bio under en regelbunden tid, den visades i nästan TOLV år på bio i Sverige mellan 1976 och 1987.
Betyg
9/10
Girl, Interrupted
Nästa film som vi pratar om och som ofta jämförs med just Gökboet, en del kritiker kallar den t.o.m för ”Gökboet light”, är Girl, Interrupted. Jag hade inte sett den här filmen, men när jag frågade på Twitter var det jättemånga som rekommenderade Girl, Interrupted eller Stulna år som den heter på svenska.
Handling
Girl, Interrupted är baserad på den självbiografiska boken med samma namn, och handlar om Susanna Kaysen, som efter att ha ”försökt ta livet av sig” (lite oklart om hon verkligen försökte ta livet av sig), läggs in på ett mentalsjukhus. Där träffar hon sociopaten Lisa som varit intagen alltför länge. Susanna får diagnosen borderline, eller emotionellt instabil personlighetsstörning, en personlighetsstörning som hon inte förstår sig på. Hon skaffar sig fler vänner på hemmet och genom skrivande och tänkande blir hon till slut frisk och skrivs ut.
Precis som i Gökboet finns det en massa diagnoser i den här filmen, mer uttalade än i Gökboet dock även om det ibland är lite oklart även här. I boken får Susanna en depressions-diagnos efter självmordsförsöket, jag minns inte om hon fick det i filmen med, men sedan får hon i alla fall diagnosen Borderline/emotionellt instabil personlighetsstörning.
Lisa som spelas av Angelina Jolie är sociopat, hon fick en Oscar för den rollen för övrigt, Janet är en ballerina med anorexia, karaktären Polly har schizofreni, Georgina är mytoman i filmen men har schizofreni i boken. Ganska blandad kompott alltså, som man kan förvänta sig på ett mentalsjukhus. En likhet med Gökboet är för övrigt att även här finns en homosexuell person som inte tycks ha någon riktig diagnos, vilket kanske säger något om synen på homosexualitet på 60- och 70-talet.
Jag tycker hursomhelst att den här filmen är väldigt bra, alla borde se den. Mentalsjukhuset som de är intagna på skiljer sig väldigt mycket från den i Gökboet eftersom det här är ett privat sjukhus, en slags lyxvariant av Gökboets väldigt slitna, mer fängelselika sjukhus. Winona Ryder som spelar Susanna Kaysen har för övrigt berättat offentligt om hennes egna problem med både depression och ångest. En annan väldigt tragisk likhet mellan filmen och verkligheten är att Brittany Murphy, som – spoiler alert – dör ung och på ett väldigt tragiskt sätt i filmen, också dog ung och på ett väldigt tragiskt sätt i verkligheten.
Betyg
8,5/10
Little Miss Sunshine
Nästa film jag valde till podden är Little Miss Sunshine från 2006, en dramakomedi med bland andra Alan Arkin (fick Oscar för sin roll) och Steve Carell.
Handling
Sjuåriga Olive får veta att hon blivit uttagen att tävla i skönhetstävlingen Little Miss Sunshine vilket innebär att familjen måste se till att hon kommer fram i tid till tävlingen som är belägen ca 130 mil från deras hem. Familjen består förutom av Olive av hennes äldre halvbror Dwayne, mamma Sheryl, pappa Richard, morbror Frank och farfar Edwin som på äldre dagar blivit heroinist. Morbror Frank kommer till familjen efter ett självmordsförsök som han gjort efter att hans akademiska karriär gått om intet. Pappa Richard vill lansera sina nio steg till framgång och är fixerad vid att vara vad han anser vara en vinnartyp.
Diagnoser
Depression (och möjligen missbruk hos farfar).
Omdöme
Jag gillar verkligen den här filmen. Den handlar inte i första hand om depression, men jag tycker att de visar depression på ett humoristiskt sätt och att filmen uppmuntrar till öppenhet kring psykisk ohälsa och alla andra defekter vi människor har.
Jag kanske inte tycker att filmen fångar depression som sjukdom sådär hundraprocentigt, men det är ändå respektfullt och roligt, och alla sätt att prata om psykisk ohälsa som gör att folk kan ta till sig det är bra så länge man inte kompromissar för mycket med beskrivningen av sjukdomen. Därför tycker jag till exempel att självmordsförsöket är ett bra sätt att visa på allvaret i sjukdomen, men att man sedan också kan skoja om det och allt annat i filmen.
Andra filmer med depression är annars The Hours, The Virgin Suicides, Prozac Nation, Girl Interupted, The Perks Of Being A Wallflower, Melancholia och Sylvia.
Betyg
8/10
A Beautiful Mind
Nästa film med psykisk ohälsa vi valde till podden är en riktig blockbuster från 2001, som var nominerad till åtta Oscars och vann fyra, nämligen A Beautiful Mind.
Handling
Ett drama om ett äkta geni, inspirerat av verkliga händelser i världskända matematikern John Forbes Nashs liv. I ett tidigt skede av sitt liv gjorde han en banbrytande upptäckt och var på väg mot internationellt erkännande. Men hans hastiga berömmelse tog en oväntad vändning då hans intellekt underminerades av schizofreni. Han tar upp kampen mot sjukdomen tillsammans med sin fru Alicia. Efter årtionden av svårigheter och kamp bemästrar Nash sin sjukdom och tilldelas slutligen år 1994 Nobelpriset i ekonomi i Stockholm.
Diagnoser
Schizofreni
Omdöme
Russel Crowe känns inte trovärdig som geni, eller som någon med schizofreni, tycker han är direkt dålig i delar av filmen. Filmen är lite för rumsren, även om hans liv verkar trassligt i filmen, har det varit oändligt mycket mer trassligt i verkligheten. De utelämnar hans första son som han lämnade, och att hans fru Alice skilde sig från honom på grund av schizofrenin (de gifte sig igen 38 år senare när han blivit frisk igen och fått nobelpriset).
Dessutom har de lagt in en scen från nobelprisutdelningen där han håller ett briljant tal inför tusentals människor, där han hyllar sin fru Alice. Faktum är att han aldrig höll ett sådant tal, däremot höll han ett mycket kort tal på en liten fest på Princeton när han kom hem där han skojade om att han hoppades att hans kreditvärdighet skulle bli bättre efter att ha vunnit pengarna, så att han äntligen kunde skaffa sig ett kreditkort. Han skojade också om att man förväntas säga att man är glad att dela priset med andra, men att han hellre hade fått det själv eftersom han behövde pengarna.
Det är ju lite kul, men speglar ju också ett väldigt sorgligt faktum, just att människor med schizofreni ofta har väldigt svårt att fungera i samhället och ta hand om sig själva och inte minst just sin ekonomi, till och med om man råkar vara ett geni, vilket de allra flesta med schizofreni inte är så klart.
Jag hittade ett sjuminutersklipp på Youtube från Discovery Channel som jag tycker säger mycket mer om både John Nash och om sjukdomen schizofreni. Det är en intervju med John Nash, hans son John, fru Alice, och en kvinnlig psykiatriker som intervjuar dem. Sonen som kallas Johnny har också fått schizofreni och bor hemma hos sina föräldrar fast han är kanske fyrtio när intervjun görs. Han är också matematiker som sin pappa. Han framstår som lite lillgammal trots att han är fyrtio år, men också lite skrytig, han nämner också sin religiösa galenskap under tiden han först blev sjuk.
John och Alice Nash blev också sent i livet engagerade i psykisk ohälsa-frågan och verkade för att man skulle satsa på psykiatri generellt och på vård i hemmet specifikt, mycket eftersom deras son som också hade schizofreni behövde det för att kunna leva ett normalt liv. Jag tycker det är väldigt intressant, även om han själv är part i målet så att säga, när en av världens främsta ekonomer någonsin ställer sig upp i en intervju 2009 när finanskrisen brutit ut, och säger att man inte ska skära ner på den viktiga psykiatriska vården.
Ett väldigt sorgligt famtum är att Alice och John Nash dog för nästan exakt ett år sedan i en bilkrasch i New Jersey, i en taxi mellan flygplatsen Newark och deras hem i Monroe, New Jersey. De hade inte bälte på sig och slungades ut ur bilen och dödförklarades 45 minuter senare. Så nu är sonen John ensam med sin schizofreni.
Jag rekommenderar hellre Suzanne Ostens “Flickan, mamman och demonerna” om man vill se en bra film om schizofreni, den är mycket bättre.
Betyg
4/10
Temple Grandin
Jag ville se en film om autism och tänkte direkt på Rainman som jag så klart har sett tidigare. Men så läste jag en krönika om autism på film i The Guardian, skriven av en filmkritiker vars son har autism. Efter att ha läst den krönikan såg jag istället Temple Grandin med Claire Danes som också spelar Carrie Mathison i Homeland. Det var också en film som flera på Twitter tipsade om.
Handling
“Temple Grandin” är en amerikansk halvbiografisk film från 2010 regisserad av Mick Jackson. Claire Danes spelar huvudrollen som Temple Grandin, en högfungerande autistisk kvinna, som revolutionerade det humana hanterandet av boskap på rancher i USA, och som kallats ”den akademiska världens mest välkända autistiska forskare”.
Diagnoser
Autism
Omdöme
Jag gillade den här filmen jättemycket måste jag säga. Claire Danes är jättebra som Temple Grandin. Nu är jag verkligen ingen expert på autism så jag har svårt att säga om det är en bra gestaltning eller inte, men det verkar som att de som vet tycker det. Jag tror att jag förstår autism lite bättre efter att ha sett den, eller i varje fall Temple Grandins form av autism med mycket bildspråk, svårt med sociala koder, beröringsskräck och så vidare.
En annan film om autism som hon rekommenderar i The Guardian är den animerade filmen Mary and Max, jag har inte sett den men kolla gärna in den också.
Nu på morgonen spelade vi in en podcast om Borderline/emotionell instabil personlighetsstörning som blev jättebra. Förutom jag själv var Pär Höglund, forskare och läkare inom psykiatrin, med och pratade om Borderline. Vi pratar också om hösten och seasonal affective disorder. Perioden som vi befinner oss i just nu, månadsskiftet mellan oktober och november, är den period då flest människor söker på ”seasonal affectional disorder” på Google.
Vi pratar också om Borderline, eller emotionell instabil personlighetsstörning, som en fortsättning på avsnitt 28 som var en översikt över personlighetsstörningar. Cirka 2 %, eller 200 000 personer, av alla svenskar har Borderline. Pär tar också upp de vanligaste symtomen och bästa behandlingarna mot Borderline/emotionell instabil personlighetsstörning. Dessutom tipsar han om boken Känslostormar : emotionell instabilitet och hjärnan av Predrag Petrovic, en bok om borderline och emotionell instabilitet på svenska.
Blogginlägget om vanligaste självmordsdagarna som jag pratar om i podden hittar du här. Trevlig lyssning, hoppas verkligen ni gillade vår podcast om Borderline och emotionell instabil personlighetsstörning! Puss och kram!
