Idag publicerade jag en podcast om existentiell ångest, reseångest, separationsångest och jämförelseångest som jag spelade in med läkaren och forskaren Pär Höglund igår. Vardagsångest 2.0 kallar vi avsnittet som är en slags uppföljning eller komplettering till det HYLLADE femtiotredje avsnittet som hette just ”Vardagsångest”.

I den podcast vi publicerade idag var det istället för min och Pärs ångest framför allt lyssnarnas ångest som vi fokuserade på. I förra avsnittet uppmanade vi ju nämligen alla lyssnare att lägga upp klipp och annat på Twitter där de beskriver situationer där de själva har ångest i vardagen, och några av lyssnarnas bidrag tog vi med när vi spelade in igår, jag tycker själv att det blev väldigt intressant.

Lyssna i spelaren här ovanför, i iTunes, i Acast-appen eller på Sinnessjukt.se.

I mitt första inlägg om att resa med panikångest beskrev jag vägen ner, hur jag först fick reseångest och sedan även panikångest och paniksyndrom. I den andra delen ska jag nu berätta om hur jag gick tillväga för att bli av med rädslan för att resa med panikångest.

(Det här är del 2 av 2 om att resa med panikångest, vill du läsa det förra inlägget kan du göra det här)

Jag fick alltså min första panikångestattack 2007, sedan fick jag nästan direkt paniksyndrom. Då hade jag redan avstått från att resa under ett par års tid, jag flög till exempel inte på fem-sex år efter resan från Köpenhamn till Stockholm. En slags flygrädsla på grund av mina problem med öronen kombinerat med min reseångest överlag.

Hade jag inte träffat min flickvän Emma hade jag kanske fortfarande inte flugit eller rest överhuvudtaget. Hon hade rest väldigt mycket och ville gärna att vi skulle resa tillsammans.

Länge var det här ett stort problem för mig och vårt förhållande eftersom jag hade reseångesten. När jag fick paniksyndrom kunde jag inte ens åka tunnelbana en station utan att få panikångest och tänka att jag skulle dö. Nu kan jag skratta åt det, men samtidigt känner jag stor beundran för den killen som ändå tog sig till tunnelbanan trots att det kändes som att han skulle dö.

När jag började fatta att panikångesten i sig inte var farlig började jag utmana ångesten. Jag minns att jag åkte Roslagsbanan till slutstationen Österskär en dag. Det var en stor utmaning, det kändes nästan förödmjukande. Att jag, som var tjugotvå år gammal och hade åkt kommunalt i hela mitt liv skulle behöva öva upp den förmågan igen. Jag kunde ändå också känna att det var ett litet äventyr: Här sitter jag på ett litet ”secret mission” som ingen omkring känner till!

Första utlandsresan med panikångest

Efter ett och ett halvt år av panikångest åkte jag på min första utlandsresa med Emma och min ångest. Jag hade fått lite koll på attackerna efter KBT-gruppterapi bland annat, men hade fortfarande hemska attacker och fruktade flygresor mest av allt.

Vi reste till Riga. En kort resa, vi åkte dessutom färjan dit och stannade bara en weekend. Det var givetvis ingen slump, hela vägen mot att kunna resa med panikångest (eller rättare sagt utan panikångest till slut) har varit en gradvis upptrappning av ”svårighetsgraden”.

Första resan gick bra, jag hade en del ångesttoppar i Riga men jag hade också roligt. Jag kände mig trygg med Emma och det var ett stort steg för mig.

Andra och tredje resan med panikångest

Nästa steg var att åka lite längre, men jag vågade fortfarande inte flyga. Vi bestämde oss för att åka på tågcharter till Garda i Italien. På så sätt slapp jag flyga, men kunde åka till ett varmt land som låg lite längre bort. Vi var där i en vecka.

I Garda fick jag faktiskt en rejäl panikångestattack en dag när det var varmt och kvavt ute. Det var ett bakslag så klart, jag blev ledsen och besviken, men hade ändå en mycket bra tid resten av veckan. Vi åkte bland annat till Venedig och Milano, där jag återvände till arenan San Siro där mitt favoritlag Milan spelar sina matcher (jag hade varit där första gången jag flög när jag var 18 år).

Den tredje utlandsresan med panikångest gick till Grekland sommaren efter tågchartern. Vi åkte till Skiathos som är en väldigt fin ö där de spelade in delar av Mamma Mia-filmen. Den resan var en av mina bästa, jag fick bada i Medelhavet, gå i olivlunden utanför hotellet och fota kossorna som var fastknutna vid olivträden.

Även på Skiathos hade jag små ångestattacker, men mådde överlag bättre än på länge. Eftersom jag hade depression var det ändå ingen sprudlande glädje jag kände, men ångesten var betydligt lägre.

Resor utanför Europa

Nästa steg för mig var att resa utanför Europa, samt att resa till värmen på vinterhalvåret eftersom jag avskyr vintern. Därför åkte vi till Thailand, vilket också var ett stort steg. Lång flygresa, en helt annan kultur, två veckor istället för en, och så vidare.

Även Thailandsresan blev en otrolig resa för mig. Jag var fortfarande inte helt fri från mina panikångestattacker, och verkligen inte från min depression, men ångesten var betydligt lägre än 2007. Jag minns att jag hade med mig en plastpåse när vi åkte långa taxiresor i Thailand av rädsla för att få panikångest och spy (vilket jag ALDRIG har gjort under en panikångestattack för övrigt), men jag fick inte en enda panikångestattack under hela resan.

Sedan dess har jag rest till bland annat USA och Kenya på långresor. Även om jag inte känner alls samma rädsla för att resa längre, så har jag valt att resa ännu mer, delvis för att jag verkligen vill trycka tillbaka rädslan riktigt jävla ordentligt, eftersom jag hatar den. Dessutom älskar jag att resa förstås.

Sammanfattning

Som du ser har det varit en lång väg till att bli av med panikångest och reseångest och känna att jag kan resa hur jag vill. Jag har tagit det från att åka Roslagsbanan till Österskär, till Riga med färja, Italien med tåg, Grekland med flyg, Thailand, USA och Kenya.

Jag har fortfarande några steg kvar. När jag skriver det här är jag till exempel i Rom på egen hand, min första utlandsresa som jag gör själv på tio år eller så. Sista steget för mig är förmodligen att resa med vänner, vilket jag kommer att göra förr eller senare.

Jag hoppas verkligen att det här kan vara lite peppande för dig som läser det om du har problem med panikångest och resor. Det här är fortfarande lite känsligt för mig, men jag tänker att min historia faktiskt skulle kunna vara intressant även för andra än mina närmast sörjande – jag vet ju att många med panikångest inte tror att det går att resa med panikångest!

Lycka till!

En av sakerna som var värst för mig under åren med panikångest var att resa. Att resa med panikångest kan verkligen vara påfrestande, många som jag känner som har panikångest reser inte överhuvudtaget. Jag tänkte berätta lite om hur jag blev av med min reseångest, kanske kan det hjälpa någon.

(Det här är del 1 av 2 om att resa med panikångest, del 2 av 2 kan du läsa här)

Reseångesten kom faktiskt innan panikångesten för mig. Jag flög exempelvis för första gången när jag var 18 år. Mina föräldrar har inte rest så mycket och med dem reste vi bara i norden i husbil.

Annars var vi på vårt landställe i Värmland, som visserligen var det bästa man kunde tänka sig när man var liten men som inte gjorde mig resvan, vilket skulle bli ett stort problem när jag blev äldre.

En resa som var förödande för mig var en gång då jag skulle flyga hem från Köpenhamn när jag var 19 år, det var andra gången jag flög. Eftersom jag är öronbarn har jag alltid haft känsliga öron. Jag har tappat räkningen på alla öroninflammationer som jag har haft genom åren, den här gången var jag ”bara” förkyld men det gick åt skogen ändå.

På väg upp i luften märkte jag att trycket mot öronen blev väldigt starkt. När man är förkyld är öronen extra känsliga, en läxa som skulle stå mig dyrt.

Den ena av mina trumhinnor sprack när vi låg på marschhöjd. Det gjorde ONT.

Flygrädsla och resefobi

Varför berättar jag det här? Jo, för efter det flög jag inte igen på flera år. Öronincidenten gjorde mig skräckslagen inför tanken att flyga igen. Jag har alltid varit lite mesig dessutom, så att resa i sig tyckte jag också var läskigt. Att flyga, både med öronproblemet och resefobin, var helt enkelt uteslutet.

Det här påverkade mig så klart psykiskt också. Varje gång någon kompis ville åka utomlands fick jag hitta på en ursäkt att tacka nej. När jag själv blev sugen på att besöka något land som kändes spännande värkte det i hela kroppen av ångest och självhat eftersom jag visste att det aldrig skulle bli av.

På nätterna drömde jag ofta att jag åkte till New York, reste runt i Brooklyn och Bronx och såg miljonprojekten där mina hiphopidoler växt upp. Härliga drömmar som gjorde så ont när jag vaknade upp från dem och insåg att jag fortfarande bara var en rädd liten stackare som inte kunde resa någonstans.

Panikångesten och reseångest

När jag var 21 fick jag dessutom panikångest för första gången, något som nästan direkt ledde till paniksyndrom. Att jag inte vågade resa bidrog säkert i sig till paniksyndromet, eftersom man MÅSTE våga utmana sina rädslor för att hålla panikångesten stången. Panikångesten lever på dina rädslor.

Panikångesten spädde sedan bara på reseångesten ännu mer. Nu var det inte bara öronen och resorna i sig som var svårt, nu var jag tvungen att oroa mig för panikångestattacker dessutom.

New York-resan hade aldrig känts så avlägsen som den gjorde under den här perioden. Ändå var det här vändpunkten för mig, den absoluta nollpunkten. Jag insåg att jag var tvungen att ta tag i problemet och sluta blunda för mina rädslor.

Jag kom till New York till slut, och en massa andra ställen i världen, men det krävde mycket och hårt jobb. I nästa blogginlägg kommer jag att berätta hur jag gjorde, så att det här inlägget inte blir för långt. Till dess får ni ha det bra, ta hand om varandra! (Uppdatering: här kan du läsa del 2 av 2)