I det femte avsnittet av Psykpodden tar vi bland annat upp ett ämne som många lyssnare har efterfrågat – panikångest. Vi talar om panikångestens hemska fysiska symtom – allt från hjärtklappning och tryck över bröstet till att bli övertygad om sin egen stundande död. Vad är det som händer och vad kan man göra åt det?

Vi pratar även om alkohol och psykisk ohälsa, samt pratar om tonårsperioden och varför vissa mår dåligt under den delen av sitt liv. Innan programmet frågade vi er på Twitter och Facebook vad ni skulle vilja säga till den sextonåriga versionen av er själva. Responsen var otrolig och vi läser upp några av era förslag och pratar om våra egna upplevelser. Dessutom gör Rebeccas mormor ÄNTLIGEN debut i Psykpodden!

Christian har också en lätt förvirrad utläggning om psykisk ohälsa som film. Han behöver din hjälp till nästa avsnitt. Hur och varför han behöver din hjälp, det får du reda på om du lyssnar – NU!

I podden lovar vi att länka till någonstans där man kan tala med någon om tonårsproblem. Det finns många ställen att söka hjälp på, till exempel Ungdomsmottagningen (hitta din ungdomsmottagning här) eller Nationella hjälplinjen:

http://www.1177.se/hjalplinjen
Ring 020-22 00 60
Texttelefon 020-22 00 70
Facebook

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här nedanför eller i iTunes.

Häromdagen såg jag Iron Man 3 med Robert Downey Jr. och Gwyneth Paltrow. Tony Stark (Robert Downey Jr.) får i filmen flera panikångestattacker, vilket gjorde mig lite lyckligt i biomörkret. Jag tycker att man sällan ser panikångest porträtteras i film, till skillnad från andra psykiska sjukdomar, vilket jag kan tycka adderar lite till känslan av att ”ingen annan” brottas med panikångest.

Det är intressant att studera vilka psykiska sjukdomar som porträtteras i filmer, samt hur de framställs. Jag har ofta stört mig på hur vanligt schizofreni och dissociativ identitetsstörning (en person med multipla personligheter) är i filmer till exempel.

Jag kan inte så mycket om de här sjukdomarna, men jag vet att de är mycket ovanliga. Någonstans kring en procent av befolkningen drabbas av schizofreni någon gång i livet och ungefär lika många har dissociativ identitetsstörning (ta de här siffrorna med en nypa salt).

Även om jag inte har något som helst statistiskt underlag för detta vågar jag påstå att de är väldigt mycket vanligare än så i Hollywoodfilmer. Om man sedan jämför dem med betydligt vanligare sjukdomar blir fördelningen ännu mer snedvriden.

Depression (som min bok handlar om jämte panikångest) är till exempel mycket vanligare än både schizofreni och dissociativ identitetsstörning. Var fjärde person kommer att drabbas av depression under sin livstid, alltså tjugofem gånger så många som drabbas av schizofreni. Trots det kan jag bara komma på en enda film på rak arm med en tydligt porträtterad depression (Steve Carells självmordsbenägna karaktär Frank Ginsberg i Little Miss Sunshine).

Jag förstår ju varför man gör så här, en person som tappar verklighetsuppfattningen eller känner sig förföljd är ett enkelt sätt att bygga en intressant karaktär i en film (A Beautiful Mind, The Fisher King, Pi). För att inte tala om dissociativ identitetsstörning (multipla personligheter), som ger manusförfattaren nästan oändliga möjligheter.

Många av de största mindfucks som Hollywoodfilmer åstadkommit har blivit till med hjälp av dissociativ identitetsstörning. Fight Club med Brad Pitt, Shutter Island med Leonardo DiCaprio och många andra filmer har använt en huvudkaraktär med multipla personligheter för att skapa dramatik i slutet av en film och lämna publiken häpen. Andra filmer som använder dissociativ identitetsstörning för att ge krydda åt en karaktär är Sagan om ringen (Gollum/Smeagol), Mina jag & Irene (Jim Carrey karaktär Charlie Baileygates och alter egot Hank Evans), Norman Bates i Psycho och klassikern Dr Jekyll (Dr Jekyll/Mr Hyde).

Hollywood har ingen skyldighet att anpassa antalet karaktärer med olika psykiska sjukdomar till verkligheten eller göra dem verklighetstrogna, men det påverkar definitivt vår uppfattning om hur vanligt psykisk sjukdom är och hur olika psykiska sjukdomar yttrar sig. Framför allt tror jag att det bidrar till att folk förknippar ALLA psykiska sjukdomar med schizofreni och dissociativ identitetsstörning. Att bli ihopklumpade på det sättet drabbar nog både de som är schizofrena eller har en dissociativ identitetsstörning och de som har andra psykiska sjukdomar eller besvär.

Dessutom skildrar de här filmerna nästan aldrig hur det är att bli frisk, eller att få mediciner som gör att man kan fungera bättre. Faktum är att schizofreni är en sjukdom där stora framsteg har gjorts på behandlingssidan, där många kan återgå till ett normalt liv när de väl fått rätt behandling.

Man ska inte försköna eller förringa allvaret i sjukdomen, men jag tror att gemene man behöver ett litet kunskapslyft kring olika psykiska sjukdomar, som motvikt till den ofta väldigt förenklade bild av psykisk sjukdom som Hollywood ger oss. Dessutom tycker jag att det vore härligt om andra, mindre spektakulära och dramaturgiskt tilltalande (men mer vanligt förekommande) psykiska sjukdomar porträtterades i mainstreamfilmer framöver.

Iron Man 3 (panikångest, PTSD) är ett bra exempel, Little Miss Sunshine är ett annat och Melancholia med Kirsten Dunst är ett tredje (båda depression). Heja.

Om du vill läsa en lista på Wikipedia över filmer där psykiska sjukdomar förekommer i manuset, kolla här!