Skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi var ett av de stora ämnena när jag intervjuade psykologen och psykodynamikern Peter Lilliengren. Han har praktiserat och forskat kring psykodynamisk terapi i Stockholm. Det här är den andra delen av intervjun, den första finns här, men i denna den andra och sista delen fokuserar vi alltså ganska mycket på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, vad särskiljer kognitiv beteendeterapi från PDT (psykodynamisk terapi)?

Peter berättar bland annat att man har ett mer förbehållningslöst sätt att arbeta inom psykodynamisk terapi jämfört med KBT som är mer manualbaserat. Dessutom berättar han att PDT fokuserar mer på hela människan snarare än bara sjukdomar och diagnoser. Vi pratar även om vilka vetenskapliga bevis som finns för effekten vid PDT jämfört med KBT, men det mesta av den diskussionen hittar ni i del 1 så lyssnar gärna på den delen först.

Dessutom diskuterar vi psykoanalysens fader, den mytomspunne och dyrkade – men också starkt ifrågasatte – Sigmund Freud. Vad gjorde han bra, och vad var mindre bra med hans teorier? Hur mycket av hans forskning var förfalskad och hur hög verkshöjd höll resten av hans studier? Vi talar även om det väldigt aktuella ämnet bortträngda minnen, ett mörkt kapitel inom psykologin och juridiken som blivit uppmärksammat i till exempel Kevin-fallet alldeles nyligen, men även i mordet på Catrin Da Costa och turerna kring Thomas Quick. Peter menar bland annat att vissa psykologer och vetenskapsmän, som Sven Å Christianson från Quick- och Kevin-fallen, tycks ha missuppfattat begreppet bortträngning.

Jag hoppas verkligen att ni gillar det här avsnittet och att jag fokuserade en del på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, något som jag själv inte hade full koll på innan. Mycket om mina fördomar om barndomens betydelse, fixeringen vid olika komplex och en hel del annat kom på skam. Tusen tack för intervjun till Peter och trevlig lyssning till er andra. Avsnittet finns i spelaren högst upp i blogginlägget eller på iTunes, i Acast-appen eller där ni vanligen hittar era poddar.

Depression är vanligt både bland män och bland kvinnor eftersom det är en oerhört vanligt förekommande sjukdom, men vetenskapliga undersökningar har visat att det är stora skillnader mellan könen. Statistiken visar nämligen att kvinnor blir deprimerade dubbelt så ofta som män.

En vanlig uppskattning av hur många som lider av depression är fem procent av befolkningen. Det innebär att var tjugonde svensk är inne i en depression just nu. Men hur många är kvinnor och hur många är män? Är det stora skillnader i statistiken?

Svaret är att kvinnor drabbas av depression ungefär dubbelt så ofta som män, vilket har fastslagits i en rad vetenskapliga studier. Siffrorna varierar givetvis lite beroende på vilken undersökning man tittar på, men ungefär sju procent av kvinnorna och tre procent av männen lider av en depression.

[Tweet ”Ungefär sju procent av kvinnorna och tre procent av männen lider av en depression.”]

Livstidsrisk: var fjärde man, var tredje kvinna

Man kan alltså slå fast att kvinnor dubbelt så ofta lider av depression under varje givet tillfälle eller under en kortare period, till exempel det senaste året. Inom vetenskapen kallas det för ”prevalens”, ett slags stickprov i tiden för att mäta förekomsten av egentligen vadsomhelst.

För att verkligen få veta hur vanliga depressioner är måste man titta på hur många som drabbas någon gång i livet. Människor blir ju som bekant friska från depressioner. Är det fortfarande vanligare med depressioner bland kvinnor om man mäter i livstidsrisk?

Så här skriver jag i min bok om depression och panikångest på sidan 130, under frågan ”Är depression vanligt?” (min feststil):

Måttet på hur många som lider av en sjukdom vid ett och samma tillfälle kallas ”prevalens” medan måttet på hur många som drabbas av en sjukdom under en längre period kallas ”incidens”. Incidensen kan användas för att räkna ut livstidsrisken, det vill säga hur många som till exempel blir deprimerade någon gång i sitt liv.

En av de mest kända studierna på incidens och livstidsrisk för depression är svensk och är känd som Lundbystudien. Studien är välkänd bland depressionsforskare världen över, eftersom den följer ett helt samhälle mycket länge och grundligt. Vid tre tillfällen mellan 1947 och 1972 intervjuades varenda människa i Dalby och Bonderups församlingar utanför Lund om sin psykiska hälsa. Psykiatrerna som utförde studien gjorde ordentliga intervjuer istället för att använda frågeformulär, vilket gör det lättare att upptäcka en depression. Bortfallet var i princip obefintligt och underlaget bestod alltså av en stor grupp människor som inte var patienter utan bara råkade bo på samma ställe.

Det studien visade var att så många som 22,5 procent av alla män och 42,2 procent av alla kvinnor i trakten någon gång under sina liv blev så allvarligt deprimerade att de borde ha behandlats. Det ger en bra fingervisning om hur läget ser ut för hela den svenska befolkningen.

Femtio år efter den första gjordes en fjärde intervju. Resultatet visade att livstidsrisken för depression hade minskat lite för kvinnor och var oförändrad för män. Det är fortfarande väldigt höga siffror: ungefär var fjärde man, och nästan var tredje kvinna, blir deprimerade någon gång i livet.

Skillnaden tycks alltså bestå även mätt i livstidsrisk, även om skillnaden blir något mindre. Det här sambandet skriver även SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, om i sin rapport ”Behandling av depressionssjukdomar – En systematisk litteraturöversikt” från 2004:

Skillnaden uppträder först under tidiga tonår medan det hos barn är något vanligare hos pojkar. Bland äldre förefaller i de flesta studier skillnaderna vara mindre.

Sammanfattning

Statistiken är tydlig när det gäller könsskillnader bland deprimerade. Kvinnor drabbas dubbelt så ofta av depression, både under kortare mätperioder och i livstidsrisk, även om skillnaden tycks bli något mindre ju äldre vi blir. En intressant detalj är dock att även självmord är starkt könsrelaterat, fast där är sambandet precis det motsatta. Självmord är dubbelt så vanligt bland män som kvinnor. 2012 tog 1072 män och 451 kvinnor över 14 år livet av sig.

För övrigt är även ångestsjukdomar ungefär dubbelt så vanligt bland kvinnor, det är också nästan dubbelt så vanligt att kvinnor går i terapi som män (32 mot 20 procent).

Källor:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

SBU, F., Hagberg, B., Henriksson, F., Håkanson, I., Karlsson, I., Kimbré, S., & Åsberg, M. (2004). Behandling av depressionssjukdomar: en systematisk litteraturöversikt.