I mitt arbete som kommunikatör för Fonden för Psykisk Hälsa (som är Sveriges enda renodlade forskningsfond för psykiatriforskning) har vi den senaste tiden planerat ett skidlopp för att dra in pengar till mer psykiatriforskning. Nu i veckan lanseras skidloppet som heter Ski for Mental Health och går av stapeln i Saltsjöbaden den 10 februari.

Gå in på länken ovan för att läsa mer om loppet, allt överskott går förstås till vår insamling för mer suicidpreventiv, psykiatrisk och psykologisk forskning. Vi har även valt att ha två yngre åldersklasser för barn och ungdomar, som är gratis att delta i.

Vårdbolaget Tiohundra AB i Norrtälje ägs gemensamt av Region Stockholm och Norrtälje kommun. De senaste veckorna har bolaget fått doser av Pfizer-BioNTechs vaccin Comirnaty och påbörjat vaccineringen av patienter och personal i Norrtälje.

Men enligt ett mejl till Region Stockholms vaccinsamordnare Magnus Thyberg har Tiohundra AB gjort ”allvarliga avvikelser” från den vaccinationsprioritering som regionen kommit överens om och som enligt Region Stockholm följer Folkhälsomyndighetens rekommendation om turordning till vaccin, som innebär att man först vaccinerar ”grupper med störst behov av det skydd som vaccinet kan ge mot att bli svårt sjuk i covid-19.”

Enligt en läkare på ett annat vårdbolag i Norrtälje som driver vårdcentraler i kommunen, ska bolaget dock ha frångått prioriteringsordningen för att ge bland annat väktare och kontorspersonal chansen att vaccinera sig. I mejlet är han starkt kritisk till att Tiohundra AB prioriterat sin egen personal istället för de som behöver vaccinet mest:

”Ett vårdbolag i Stockholm med akutsjukhusavtal har fått vaccin tilldelat till sitt sjukhusavtal avsett för den kritiska verksamheten men har brukat dessa doser långt utanför rimliga ramverk. De har använt sjukhusavtalets vaccintilldelning och efter eget godtycke vaccinerat inte bara ickekritisk verksamhet på sjukhuset utan också vaccinerat personal på egna vårdcentraler under LOV-avtal samt personal helt utan vårdande roll. Väktare, chefer och administrativ personal hör till dem som har vaccinerats och doser har även via vårdbolaget skickats ut till privata samarbetspartners inom SÄBO som vaccinerat HELA sin personalgrupp vilket inkluderar personal inom privat mödravård och barnavårdcentraler.”

Region Stockholm anger på sin hemsida att prioriteringsordningen innebär att endast äldre personer på särskilda boenden, personer som har hemsjukvård och vård- och omsorgspersonal som arbetar i ”kritisk vård” vaccineras:

”Det handlar ytterst om att personal i kritisk vård inte själva ska bli sjuka i covid-19. Det går inte att boka vaccination eller ställa sig i kö just nu, utan bokning är endast möjlig för den som fått ett personligt erbjudande inom någon av ovanstående grupper.”

Men läkaren som via mejl uppmärksammat vaccinsamordnaren Magnus Thyberg om avvikelsen skriver att han själv talat med representanter för Tiohundra AB som bekräftade bilden, men ansåg sig vara i sin fulla rätt att fördela vaccinen på det viset. Han beskriver situationen som demoraliserande.

”Som representant för ett lokalt och konkurrerande vårdbolag är det inte bara moraliskt undergrävande för vår personal att andra bolag tar sig friheter att kringgå prioriteringsordningen, det är också konkurrensmässigt fördärvande för övriga aktörer inom LOV. Tacksam för din synpunkt och hjälp med att återupprätta det något stukade förtroende som jag och min personal nu känner kring vaccinationen.”

En annan läkare berättar att personal på Tiohundra lägger ut bilder på sociala medier där de tackar sin arbetsgivare för att de fått ta del av vaccinet. Han anger även att Tiohundra själva påstår att de använder ”den extra dosen i flaskan” för de som inte är riskgrupp, men menar att det hade varit lätt att räkna på hur många doser man behövt för att endast vaccinera de i störst behov, och låta resten gå till andra personer i riskgrupp i kommunen som fortfarande inte fått något vaccin.

Hela mejlet till Magnus Thyberg finns att läsa nedan:

Poddar om förlossningsdepression kan vara ett bra sätt för nyblivna mammor och pappor att få fakta om förlossningsdepressioner, tips på bra behandlingar och att inse att man faktiskt har väldigt goda utsikter att bli helt frisk. I de här poddarna möter du mammor, experter och pappor som talar om förlossningsdepression.

Förlossningsdepression, eller postpartumdepression som det också kallas, drabbar många kvinnor. Ungefär 8-15 procent* av alla nyblivna mammor drabbas av depression under de första månaderna efter förlossning, enligt SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering). Mellan 10-20 procent** drabbas enligt SBU om man även inkluderar man depressioner som inträffar under tiden innan förlossning – det bredare begrepp som kallas perinatal-depression (peri betyder ”omkring”, post som i postpartum betyder istället ”efter”).

Eftersom det är så vanligt har jag spelat in fyra olika avsnitt om förlossningsdepression under åren, där de tre senaste släpptes nyligen och det fjärde spelades in redan för fem år sedan.

Här är alla fyra poddarna:

#1. Professor Ann Josefsson om förlossningsdepression

I det här avsnittet har jag intervjuat en av Sveriges främsta experter på förlossningsdepression, nämligen professor Ann Josefsson. Förutom att hon är professor är hon överläkare i obstetrik och gynekologi på Universitetssjukhuset i Linköping och har bland annat forskat på olika psykiska sjukdomar hos gravida kvinnor och nyblivna mammor, framför allt just förlossningsdepressioner, men även på ångest och förlossningspsykoser (förlossningspsykoser har jag också gjort fyra poddar om, se här)

Ann var nyligen sakkunnig för en av de SBU-rapporter om förlossningsdepression som jag hänvisar till här ovan. I det här avsnittet svarar hon bland annat på följande frågor:

• Är förlossningsdepressioner farliga för barnet?
• Vad är skillnaden på baby blues och förlossningsdepression?
• Vilka effektiva behandlingar finns mot förlossningsdepression?
• Vad skiljer en vanlig depression mot en förlossningsdepression?

#2. Förlossningsdepression hos mamman

I det här avsnittet har jag med mig forskaren och barn- och ungdomspsykiatrikern Pär Höglund. Vi går igenom generella fakta om förlossnings-/perinatal-depression och fokuserar sedan på mamman (partnern kan också få förlossningsdepression, vilket vi talar om i nästa del). Här talar vi exempelvis om:

• Så ser forskningsläget för förlossningsdepressioner ut idag
• Så söker man vård i olika delar av landet
• Så mycket satsar olika regioner på screening/behandling
• Så har vi själva och våra och våra partners upplevt stöder från MVC och BVC

#3. Förlossningsdepression: partnern

I det här avsnittet talar vi om någonting som tidigare inte har uppmärksammats så mycket, men som fler och fler får upp ögonen för: förlossningsdepression hos partnern. Vi har valt att inte bara fokusera på pappor, utan även partnern i HBTQ-förhållanden. Här pratar vi exempelvis om:

• Så ofta drabbas partnern av förlossningsdepression
• Så kan partnern söka hjälp vid förlossningsdepression
• Så skiljer sig HBTQ-personers förlossningsdepression från andra
• Forskningsläget för HBTQ-personer med förlossningsdepression

#4. Josefin Lindén om sin förlossningsdepression

Det här är den äldre podden om förlossningsdepression som jag spelade in i maj 2015, då med författaren Josefin Lindén (som skrivit flera böcker om AIK bland annat) som själv drabbats av förlossningsdepression. Hon fick bland anant göra ett akut kejsarsnitt vilket var väldigt dramatiskt. När sen amningen inte fungerade kände hon att barnet förtjänade en annan, bättre mamma. Delen om förlossningsdepression börjar 19:20 in i podden så ni kan spola dit om ni bara vill höra den delen. Kort om innehållet:

• Så känns det att ha förlossningsdepression
• Så påverkades Josefin av att amningen inte kom igång
• Därför är hennes barn numera en styrka för henne mentalt

Källor:

*SBU 2014: ”Förebyggande av postpartumdepression–Psykosocial och psykologisk profylax mot depression efter förlossningen.”

**SBU 2020: ”Förebyggande av depression under graviditet och efter förlossning”SBU 2020: ”Förebyggande av depression under graviditet och efter förlossning”

Eftersom RSMH valde att inte plocka bort hennes lögner – utan tvärtom hörde av sig till mig och bad mig ”bemöta” dem – kände jag mig tvungen att svara, vilket jag också gjorde. Av något skäl, förmodligen mina sekretessinställningar på Facebook, syns inte mitt svar på kritiken på Facebook annat än för vissa av mina vänner. Det publicerades idag kl 16.09 vilket bilden nedan visar.

Eftersom svaret inte syns på Facebook publicerar jag det emellertid här igen:

”Hej Dunja,

1. I min podcast, böcker och andra sammanhang intervjuar jag i första hand läkare, forskare, psykologer och andra experter, men även patienter och andra personer med insyn i psykiatrin. Jag gör naturligtvis allt för att försäkra mig om att det jag sprider är faktabaserat, genom att rådfråga forskare och andra experter och dubbelkolla påståenden i den mån det går. Jag försöker även att så ofta jag kan påminna om att jag själv inte är expert i frågorna, möjligen undantaget i rollen som patient eftersom jag själv har haft både depression och paniksyndrom. Blir det fel ibland? Ja, självklart, och i de fallen erkänner jag gärna det och försöker rätta till det som inte stämmer. Det har redan hänt flera gånger och kommer givetvis att hända igen.

I det här fallet ger du bara ett exempel på ”pseudovetenskap” (kemisk obalans, eller monoaminhypotesen som den kallas i vetenskapliga sammanhang) som jag ska ha spridit, därför blir det svårt för mig att försvara mig. Men eftersom du tar upp just detta exempel så tänker jag bemöta det. Det är nämligen felaktigt, och inte bara felaktigt som i att du har misstolkat mig eller så, du har nämligen totalt fel och det är dessutom lätt för mig att leda detta i bevis. De senaste åren har jag gång på gång, tvärtom hänvisat till att den här hypotesen egentligen aldrig haft något starkt vetenskapligt stöd. Det är i bästa fall en förenkling av ett mycket mer komplicerat samband som gör att en del människor får hjälp mot exempelvis depression med hjälp av antidepressiva mediciner. Jag tar själv SSRI-mediciner sedan vintern 2011 och det har varit en väg för mig ur depressionen som under perioder gjorde att jag hade självmordstankar.

Redan i min första bok ”Panikångest och depression” från 2014 skriver jag följande:

”På 1990-talet, när SSRI-läkemedlen slog igenom, var det vanligt att beskriva depression som en ’kemisk obalans i hjärnan’. De nya medicinerna påverkar signalsubstanser i hjärnan, särskilt serotonin och noradrenalin. Då ligger det nära till hands att tänka sig att de återställer en förlorad balans. Uttrycket var en förenkling redan då, samtidigt som det fyllde den positiva funktionen att beskriva depression som en sjukdom bland andra. Sedan dess har forskningen visat att depression är en allvarlig sjukdom, som är mer sammansatt och komplicerad än vad man hade kunnat ana.”

Sedan dess har jag med jämna mellanrum fått frågan om detta, och då upprepat just att hypotesen om kemisk obalans inte stämmer enligt de forskare som kan mer om detta än både du och jag, se exempelvis här:

All denna information är alltså helt offentlig och om du och RSMH hade velat föra en ärlig och schysst diskussion hade ni enkelt kunnat kolla upp detta. Varför ni inte gör det kan bara ni själva svara på.

2. Att du och andra ”sakligt och lugnt har ifrågasatt” mig är inte heller sant. I samband med att jag för ett par år sedan sände ett avsnitt där jag intervjuade professor Mikael Landén om Peter Götzsche, en person som är starkt kritisk till psykiatrin och har det gemensamt med scientologerna att han bland annat inte tror på antidepressiva mediciner, vilket också är skälet till att scientologerna ofta refererar till Peter Götzsche, till exempel svenska KMR som grundades av just Scientologikyrkan 1969 (något man är helt öppna med för övrigt), se exempelvis här: https://www.kmr.nu/…/Varf%C3%B6r-tolererar-vi-denna…

I samband med att avsnittet sändes, gick du och andra personer till attack mot mig på min privata Facebook-profil, som jag skriver ifrån nu eftersom Anna på RSMH valde att tagga in mig och jag därför känner mig tvungen att försvara mig på det här viset. Jag har en låst profil här just eftersom jag vill ha den privat, vilket jag även har varit noga med att påpeka i exempelvis min podcast, och istället hänvisat till min offentliga Twitter-profil där vem som helst får kontakta mig så länge man är just lugn och saklig. Det här struntade ni istället i, och eftersom jag då hade gjort vissa av mina poster (som inte rörde mitt privatliv) på Facebook offentliga så att mina vänner kan dela dem även med personer jag inte känner, så såg ni er chans att vädra era åsikter på de här inläggen. Med vilken rätt gjorde ni det? Har jag inte rätt att som privatperson ha en profil på ett social nätverk för att hålla kontakten med mina nära och kära, utan att vara skyldig att svara på era allt annat än ”lugna och sakliga” kommentarer kring mitt arbete?

När detta hände kände jag dessutom igen något av era namn från KMR:s hemsida, jag googlade därför namnet och mycket riktigt var det en person som skrivit på den hemsidan. Eftersom jag tog bort alla era kommentarer (som inte var lugna och sakliga, vilket du förstås är medveten om, även om du låtsas som någonting annat här) och mycket riktigt blockade er, kan jag inte längre leda detta i bevis. Den som läser det här får helt enkelt bara välja att tro mig eller inte. Eftersom inläggen på min sida skedde simultant antog jag att ni kände varandra, och att ni också sympatiserade med KMR:s scientologiska agenda. Möjligen var detta, som jag skrev i ett läge där jag kände mig pressad och upprörd, fel. I så fall ber jag reservationslöst och från hjärtat om ursäkt för detta. Jag förbehåller mig dock även i fortsättningen rätten att skilja på mitt privatliv och mitt arbetsliv, och att avstå från att svara på kommentarer och frågor som inte ställs på ett som jag tycker respektfullt sätt. Om du vill kalla detta ”uteslutning av oliktänkande” kan jag förstås inte stoppa dig.

3. Att påstå att jag bedriver hatkampanjer mot enskilda individer är ett sånt övertramp att jag inte ens tänker bemöda mig att svara på det. Att RSMH tillåter dig att skriva så här i deras kanaler, och dessutom låter sin företrädare Hannes Qvarfordt okommenterat ”instämma” i det, är ovärdigt och nedlåtande och gör mig ledsen, besviken och arg på en organisation som jag annars tycker gör så mycket gott för människor som likt jag själv drabbats av psykisk sjukdom.

Jag kommer inte att kommentera det här närmare och jag ber dig, RSMH och alla andra, så vänligt jag bara kan, att respektera detta.

Vänliga hälsningar,
Christian”

Här är en genomgång av psykiatrins budget i Sverige totalt och landsting för landsting, samt en jämförelse landstingen emellan. Siffrorna kommer från SKL:s (Sveriges kommuner och landsting) senaste statistik som jag hämtat från deras hemsida.

Det skrivs alldeles för lite om psykiatribudgeten i Sverige. Psykiatrin får nämligen alldeles för lite pengar i förhållande till annan vård. Numera står psykiatriska sjukskrivningsdiagnoser enligt Försäkringskassan för 46 procent av alla sjukskrivningar i Sverige. Den siffran har ökat dramatiskt de senaste decennierna och tros fortsätta öka framöver.

Enligt Socialstyrelsen fyrdubblades till exempel antalet kvinnor som blivit sjukskrivna på grund av en psykiatrisk diagnos mellan 1992 och 2001, bland män fördubblades de. Den främsta förklaringen tros vara arbetsrelaterad stress av olika slag, skriver man i rapporten ”Utmattningssyndrom: Stressrelaterad psykisk ohälsa” från 2001:

”Kliniska studier av patienter som är långtidssjukskrivna
för psykisk ohälsa talar för att tillståndet mycket ofta är relaterat
till arbetet.”

Men hur mycket lägger då landstingen i Sverige på psykiatrin för att försöka motverka den här dramatiska utvecklingen? Inte så himla mycket, tyvärr.

Psykiatribudgeten i Sverige

Tabellen nedan listar Sveriges landstings nettokostnader för hälso- och sjukvård under 2016. Jag har lagt till en kolumn längst till höger för hur stor andel landstingets budget för specialistpsykiatri står för i förhållande till den totala hälso- och sjukvårdsbudgeten exklusive tandvård.

Landstingen är sorterade efter hur stor andel av den totala budgeten de lägger på psykiatrin, i fallande ordning från Stockholm som lägger mest, till Östergötland som lägger minst. På raden längst ned ser ni också alla landstingen summerade, det vill säga de totala kostnaderna för hela landet.

Där ser man bland annat att ett genomsnittligt landsting i Sverige lägger 8,8 procent av sin sjukvårdsbudget på psykiatrin varje år. Det är alltså så mycket av den totala hälso- och sjukvårdsbudgeten i Sverige som läggs på specialistpsykiatri, trots att 46 procent av sjukskrivningarna idag beror på psykisk sjukdom.

Totalt får specialistpsykiatrin knappt 22 miljarder kronor om året, eller knappt nio procent av sjukvårdsbudgeten. Då är dock inte första linjens psykiatri inräknat, som är en del av primärvården. Men av tradition satsar primärvården väldigt lite pengar på psykiatrisk behandling.

En undersökning som Psykologförbundet gjorde 2015 visade till exempel att så mycket som var tredje vårdcentral i Sverige varken har psykolog anställd eller har något vårdavtal med privatpraktiserande psykolog.

Landstingen som satsar mest/minst på psykiatri

Om man jämför landstingen med varandra, så ser man att Stockholms läns och Västerbotten toppar listan. Både Stockholm och Västerbotten har också högt Mind-index, som är ett mått på hur bra psykisk hälsa invånarna i de olika landstingen har. Det är föreningen Mind som varje år räknar fram indexet, som baseras på självmordstal och självskattad hälsa i respektive landsting.

Å andra sidan ligger ju Halland och Jönköping bra till i Mind-index, trots att båda ligger under rikssnittet vad gäller psykiatribudgetar. Hur kan det komma sig?

Hur mycket pengar psykiatrin får är så klart bara en parameter bland många som påverkar hur folk mår psykiskt (sannolikt spelar saker som socioekonomisk status in mycket mer än hur mycket pengar psykiatrin får). Det kan också vara så att ett landsting generellt satsar mer på sjukvård, och att en lägre andel i själva verket är mer pengar per psykiatripatient. Det kan också bero på att psykiatrin är mer effektiv än på andra ställen och därför inte kräver så mycket resurser.

Psykisk sjukdom står för 46 % av sjukskrivningarna i Sverige, men bara så här mycket (läs: lite) av hälso- och sjukvårdsbudgeten lägger ditt landsting på psykiatrin. Retweeta gärna eller tagga ett landstingsråd där du bor! #svpol pic.twitter.com/96sovBH3L4

— Christian Dahlström (@c_dahlstrom) 7 juni 2018

Å andra sidan borde kanske landsting där folk uppenbarligen mår dåligt lägga betydligt mer än andra landsting? Gävleborg, Västmanland och Gotland till exempel, där självmordstalen är långt över rikssnittet, där borde man väl verkligen satsa på psykiatrin om något? Istället lägger alla tre mindre än genomsnittet på sin psykiatri.

”Självmordstalen i Gävleborg, Västmanland och Gotland är långt över rikssnittet. Trots det lägger alla tre mindre pengar än genomsnittet på psykiatrin.”

Halland, Norrbotten och Östergötland satsar minst pengar på psykiatrin

Sammanfattningsvis går 22 miljarder kronor – eller knappt nio procent av sjukvårdsbudgeten – till psykiatrin i Sverige varje år. Siffran innefattar specialistpsykiatrin, men inte första linjens psykiatri som är en del av primärvården. Primärvården satsar dock i sin tur väldigt lite pengar på psykiatrisk behandling, till exempel saknar var tredje vårdcentral i Sverige psykolog helt och hållet.

Trots att psykisk sjukdom står för nästan hälften av sjukskrivningarna i Sverige, lägger ett genomsnittligt landsting knappt nio procent av sina sjukvårdspengar på psykiatrin. Minst pengar satsar landstingen i Halland, Norrbotten och Östergötland.

Källor:

Försäkringskassan: ”Sjukfrånvarons utveckling 2017” (2017)

Mind: ”Mind-index 2016” (2016)

Psykologförbundet: ”En tredjedel av Sveriges vårdcentraler saknar psykolog” (2015)

Socialstyrelsen: ”Utmattningssyndrom: Stressrelaterad psykisk ohälsa” (2001)

Det finns en hel del positiva exempel från psykiatrin, solskenshistorier från bland annat Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), företagshälsovården och beroendevården. I podden har jag och läkaren och forskaren Pär Höglund under de senaste två avsnitten ägnat all tid åt att försöka lyfta fram både enskilda historier från psykiatrin och även positiva trender, smarta metoder och framgångsrika avdelningar.

Del 1: positiva exempel från psykiatrin

I den första delen, som släpptes i förra veckan, pratade vi till exempel om företagshälsovården (Previa i Hötorgsskraporna här i Stockholm) som var ett fantastiskt stöd när lyssnaren Cecilia råkade ut för en hemsk omorganisering som gjorde att hon mådde väldigt dåligt. Cecilia berättar själv hur psykologen och läkaren bemötte henne och gjorde att hon kunde komma ut helskinnad på andra sidan och fortsätta sitt liv utan men.

Vi berättar även om Linus Zackrisson, som är en av landets ledande HR-konsulter, och hur han fick hjälp att komma till rätta med sin personlighetsstörning, genom en så kallad egenremiss. Pär berättar vad en egenremiss är och hur de tas emot i vården, väldigt intressant att höra från någon inom vården hur man hanterar detta fenomen, som jag aldrig tidigare hade hört talats om.

Dessutom pratar vi i denna den första delen av specialen om den starkt negativa trenden när det gäller självmord i Sverige (negativ som att självmordstalen minskar, vilket ju så klart är positivt). Faktum är att självmordstalen nästan har halverats sedan 70-talet i Sverige, vilket är en ganska dramatisk förbättring av en fortfarande väldigt sorglig statistik. Inför avsnittet går jag igenom statistik ända från 1911 och pratar med en expert på Socialstyrelsen för att försöka tolka de mycket komplicerade sambanden som gäller självmord.

Lyssna på del 1 här nedanför, på iTunes, i Acast-appen eller där du annars hittar dina poddar:

Del 2: fler positiva exempel från psykiatrin

I del två som släpptes idag tar jag och Pär upp ännu fler positiva exempel från psykiatrin. Bland annat lyfter vi fram det otroliga projekt som Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Malmö har arbetat med under ett drygt år. Målet med projektet, som genomförts med stöd av Sveriges kommuner och landsting (SKL), var att minska tvångsåtgärderna med sjuttio procent. Redan har man dock lyckats minska dem med hela nittio procent! Jag ringer upp enhetschefen Fisnik Zuta som berättar mer om hur man gått tillväga för att åstadkomma de här otroliga resultaten.

Förutom BUP i Malmö ger Pär oss ett individuellt exempel från barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm, där han själv jobbar. En patient som var rejält på glid men som nu har fått styrsel på livet och mår betydligt bättre.

Dessutom berättar jag själv om en väldigt positiv upplevelse jag hade av ungdomsmottagningen på Norrtullsgatan här i Stockholm, där kuratorn Lisa hjälpte mig i början av min sjukdomsperiod, 2007. I podden ringer jag upp Lisa och pratar med henne om hennes arbete som kurator och hur hon jobbar för att hjälpa hennes unga patienter att må bättre i sin väg in i vuxenlivet.

Lyssna på del 2 här nedanför, på iTunes, i Acast-appen eller där du annars hittar dina poddar:

Som ni ser finns det en hel del positivt i psykiatrin att lyfta upp. Det var kul att göra just det, inte minst eftersom vi överlag är väldigt negativa och kritiskt inställda till psykiatrin i podden. Min senaste bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige” är ju till exempel en slags uppgörelse med denna del av sjukvården i Sverige, som många gånger fungerar oerhört dåligt.

Att skaffa barn som psykiskt sjuk eller med en historia av psykisk sjukdom är ingen självklarhet. Oavsett om det är depression, ångest, schizofreni, bipolär sjukdom, psykoser, utmattningssyndrom eller någon annan form av psykisk ohälsa, funderar man mycket kring valet mellan att skaffa barn eller att inte skaffa barn.

Jag har ju själv haft depression och paniksyndrom (som jag skriver om i min bästsäljande bok om depression och ångest), dessutom hade min mamma schizofreni. I podcast-intervjun här ovanför med Marcus Sandborg som har just schizofreni sedan femton år tillbaka pratar vi bland annat om just detta svåra val. Marcus har tre barn, är gift och bor i ett radhus i Falköping.

Ärftlighet

En väldigt vanlig anledning till att man överväger att inte skaffa barn trots att man verkligen vill bli förälder, är att psykiska sjukdomar överlag är mer ärftliga än andra sjukdomar (se bild nedan). När det gäller just schizofreni har tvillingstudier enligt Läkartidningen visat en heritabilitet (ärftlighet) på mellan 60 och 80 procent. Det innebär inte att det är 60 och 80 procents risk för att ens barn drabbas om man själv har schizofreni, utan att mellan 60 och 80 av förekomsten av schizofreni kan förklaras med ärftlighet.

Om ett barn har en förälder som har schizofreni är risken för att barnet också drabbas ungefär 14 procent enligt en brittisk studie från 1971 (Slater et al). Om båda föräldrarna har schizofreni är risken hela 37 procent, vilket kan jämföras med att bara runt en procent av befolkningen totalt sett drabbas av schizofreni någon gång under livet.

Marcus har alltså schizofreni som är en av de mest ärftliga psykiska sjukdomarna som finns. Han har dock inte själv schizofreni i släkten, vad han vet, vilket vi pratar om i podden.

Kunna sköta sig själv

Ett annat av de vanligaste skälen till att man överväger att inte skaffa barn då man har eller har haft psykisk sjukdom är att man inte känner att man kan ta hand om sig själv, och att man därför inte heller kan ta hand om ett barn. I podden pratar vi om det dilemmat och Marcus berättar att han inte ens övervägde detta när han och hans fru blev föräldrar, men att han ändå tycker att det är vettigt att försöka ordna sitt liv så gott det går innan man blir förälder.

Han poängterar att man har ett stort ansvar för barnets bästa och att man därför bör söka hjälp för sin sjukdom och helst se till att det finns resurser både i form av andra nära och kära som kan ta hand om barnet i det fall man själv blir sjuk igen, och även i form av en ekonomisk buffert så att man inte behöver leva under ekonomisk press. Det tycker han kan vara extra viktigt om man har en psykisk skörhet, samtidigt poängterar han att man inte kan gardera sig mot alla eventualiteter här i livet och att man ska försöka att leva sitt liv fullt ut.

Bra tips från Marcus

Podden innehåller en massa andra bra tips från Marcus, och vi pratar inte bara om att skaffa barn och hur det är att vara förälder, utan även om en hel del annat kring psykoser, schizofreni och olika behandlingar. Oavsett vad tycker jag att det var oerhört intressant att lyssna på en sådan klok person som Marcus och höra hur han resonerar kring olika frågor som många av oss som har psykisk ohälsa i någon form funderar över. Trevlig lyssning!

Källor:

Läkartidningen: ”Nya rön om schizofreni kan ge ny diagnostik och behandling” [www]
Slater, Eliot, and Valerie Cowie. ”The genetics of mental disorders.” (1971).

Lyssna på det här, i iTunes eller i Acast-appen.

Depression är vanligt både bland män och bland kvinnor eftersom det är en oerhört vanligt förekommande sjukdom, men vetenskapliga undersökningar har visat att det är stora skillnader mellan könen. Statistiken visar nämligen att kvinnor blir deprimerade dubbelt så ofta som män.

En vanlig uppskattning av hur många som lider av depression är fem procent av befolkningen. Det innebär att var tjugonde svensk är inne i en depression just nu. Men hur många är kvinnor och hur många är män? Är det stora skillnader i statistiken?

Svaret är att kvinnor drabbas av depression ungefär dubbelt så ofta som män, vilket har fastslagits i en rad vetenskapliga studier. Siffrorna varierar givetvis lite beroende på vilken undersökning man tittar på, men ungefär sju procent av kvinnorna och tre procent av männen lider av en depression.

[Tweet ”Ungefär sju procent av kvinnorna och tre procent av männen lider av en depression.”]

Livstidsrisk: var fjärde man, var tredje kvinna

Man kan alltså slå fast att kvinnor dubbelt så ofta lider av depression under varje givet tillfälle eller under en kortare period, till exempel det senaste året. Inom vetenskapen kallas det för ”prevalens”, ett slags stickprov i tiden för att mäta förekomsten av egentligen vadsomhelst.

För att verkligen få veta hur vanliga depressioner är måste man titta på hur många som drabbas någon gång i livet. Människor blir ju som bekant friska från depressioner. Är det fortfarande vanligare med depressioner bland kvinnor om man mäter i livstidsrisk?

Så här skriver jag i min bok om depression och panikångest på sidan 130, under frågan ”Är depression vanligt?” (min feststil):

Måttet på hur många som lider av en sjukdom vid ett och samma tillfälle kallas ”prevalens” medan måttet på hur många som drabbas av en sjukdom under en längre period kallas ”incidens”. Incidensen kan användas för att räkna ut livstidsrisken, det vill säga hur många som till exempel blir deprimerade någon gång i sitt liv.

En av de mest kända studierna på incidens och livstidsrisk för depression är svensk och är känd som Lundbystudien. Studien är välkänd bland depressionsforskare världen över, eftersom den följer ett helt samhälle mycket länge och grundligt. Vid tre tillfällen mellan 1947 och 1972 intervjuades varenda människa i Dalby och Bonderups församlingar utanför Lund om sin psykiska hälsa. Psykiatrerna som utförde studien gjorde ordentliga intervjuer istället för att använda frågeformulär, vilket gör det lättare att upptäcka en depression. Bortfallet var i princip obefintligt och underlaget bestod alltså av en stor grupp människor som inte var patienter utan bara råkade bo på samma ställe.

Det studien visade var att så många som 22,5 procent av alla män och 42,2 procent av alla kvinnor i trakten någon gång under sina liv blev så allvarligt deprimerade att de borde ha behandlats. Det ger en bra fingervisning om hur läget ser ut för hela den svenska befolkningen.

Femtio år efter den första gjordes en fjärde intervju. Resultatet visade att livstidsrisken för depression hade minskat lite för kvinnor och var oförändrad för män. Det är fortfarande väldigt höga siffror: ungefär var fjärde man, och nästan var tredje kvinna, blir deprimerade någon gång i livet.

Skillnaden tycks alltså bestå även mätt i livstidsrisk, även om skillnaden blir något mindre. Det här sambandet skriver även SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, om i sin rapport ”Behandling av depressionssjukdomar – En systematisk litteraturöversikt” från 2004:

Skillnaden uppträder först under tidiga tonår medan det hos barn är något vanligare hos pojkar. Bland äldre förefaller i de flesta studier skillnaderna vara mindre.

Sammanfattning

Statistiken är tydlig när det gäller könsskillnader bland deprimerade. Kvinnor drabbas dubbelt så ofta av depression, både under kortare mätperioder och i livstidsrisk, även om skillnaden tycks bli något mindre ju äldre vi blir. En intressant detalj är dock att även självmord är starkt könsrelaterat, fast där är sambandet precis det motsatta. Självmord är dubbelt så vanligt bland män som kvinnor. 2012 tog 1072 män och 451 kvinnor över 14 år livet av sig.

För övrigt är även ångestsjukdomar ungefär dubbelt så vanligt bland kvinnor, det är också nästan dubbelt så vanligt att kvinnor går i terapi som män (32 mot 20 procent).

Källor:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

SBU, F., Hagberg, B., Henriksson, F., Håkanson, I., Karlsson, I., Kimbré, S., & Åsberg, M. (2004). Behandling av depressionssjukdomar: en systematisk litteraturöversikt.

Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus.

1. Mitt galna liv – Arvid Lagercrantz

Arvid Lagercrantz är inte bara en av våra mest mytomspunna och legendariska journalister, han är också en stor förebild för oss som har eller har haft psykiska sjukdomar. Han har nämligen varit öppen med sin sjukdom i över femtio år, han var en av de första svenska offentliga personerna i Sverige som berättade öppet om sina psykiska problem.

Hans bok ”Mitt galna liv” handlar om hans tuffa tider med bipolär sjukdom och hur det har påverkat hans yrkesliv såväl som hans privatliv. Han berättar bland annat om hur hans tvillingbror begick självmord i 20-årsåldern genom att hoppa från Katarinahissen i Stockholm, hur han blev intagen på mentalsjukhus i Paris i unga år och hur det var att få elbehandling i Stockholm på sextio- och sjuttiotalet.

Jag rekommenderar alltid den här boken när jag träffar någon som är bipolär, mest eftersom det är en så träffande beskrivning av hur ett liv med bipolär sjukdom kan se ut. Om du vill veta mer om Arvid kan du lyssna på intervjun jag gjorde med honom i januari 2014.

Finns att köpa: här

2. Handbok för psykon : leva med ADHD och bipolär sjukdom – Tove Lundin

Tove Lundin är frilansjournalist från Stockholm som har bipolär sjukdom och ADHD. Jag läste tidigare hennes blogg på Vårdguiden som numera är nedlagd. Där skrev hon väldigt öppet om sina diagnoser och hur de påverkar hennes liv.

Tove har också skrivit en slags handbok för ”psykon” precis som titeln antyder, som jag verkligen kan rekommendera. Där ger hon tips om allt från hur man söker sjukpenning till hur man klarar sin vardag och förhållanden. Boken riktar sig mest till folk med bipolär sjukdom och/eller adhd, till skillnad från min bok som också är en slags handbok som riktar sig mer mot depressionssjuka och människor med panikångest.

Faktum är att jag har intervjuat även Tove, läs den intervjun här.

Finns att köpa: här

3. An Unquiet Mind – Kay Redfield Jamison

Kanske den mest klassiska boken om bipolär sjukdom, som är skriven av psykiatrikern Kay Redfield Jamison. Hon är en av världens främsta experter på bipolär sjukdom, inte bara för att hon arbetat inom psykiatrin i USA i hela sitt yrkesverksamma liv, utan även för att hon själv har bipolär sjukdom och har valt att vara öppen med det i USA.

Hon skriver väldigt informativt om sjukdomen och berättar om sina egna erfarenheter, bland annat om gången då hon försökte begå självmord, men även om manier där hon arbetat otroligt hårt innan hon kraschat in i depressionens mörker igen.

Den här boken är på engelska och finns ännu inte som översatt till svenska, trots att den kom ut första gången 1997. Tycker verkligen att något förlag borde översätta den till svenska för den som inte gillar att läsa böcker på engelska. Rekommenderar den varmt i vilket fall.

Finns att köpa: här

Uppdatering 19/3: En läsare uppmärksammade mig på att An Unquiet Mind visst har översatts till svenska med titeln ”En orolig själ – en berättelse om att vara manodepressiv”, men att den är slut hos förlaget. Här har ni den på biblioteket i Stockholm.

Depression är den vanligaste av alla psykiska sjukdomar. Ungefär fem procent av alla svenskar har depression just nu, och en fjärdedel av alla kommer att drabbas någon gång under sina liv. Men hur handikappande är depression i jämförelse med andra sjukdomar?

I min bok om depression och panikångest har jag flera frågor som handlar om hur vanligt det är med depression och panikångest (”Är psykisk ohälsa vanligt?”, ”Är depression vanligt?” och ”Är panikångest vanligt?”) Det är några av de viktigaste frågorna tycker jag, eftersom jag själv kände mig så ensam i början av min sjukdomsperiod.

En sak som jag inte tog med i boken av platsskäl var frågan om hur pass stort depression är som funktionshinder globalt. Därför tänkte jag att det vore på sin plats att göra det här istället.

YLD och DALY-måtten

När man mäter hur stora funktionshinder olika sjukdomar orsakar, till exempel i de globala hälsoundersökningar som Världshälsoorganisationen WHO genomför, mäter man bland annat i måtten YLD och DALY. Det är två olika mått på hur pass mycket olika sjukdomar påverkar ens liv i form av funktionshinder.

YLD betyder ”Years Lived with Disability”. Jag tror inte att det finns någon svensk definition, men levnadsår med funktionsnedsättning skulle man kanske kunna kalla det. Det är alltså ett mått på hur många år av funktionsnedsättning som olika sjukdomar orsakar.

Om man mäter funktionshinder i levnadsår med funktionsnedsättning (YLD) låg depression på första plats i WHO:s mätning från 2004, både bland män och bland kvinnor, före bland annat alkoholmissbruk och hörselproblem.

Det är inte konstigt. Depression är som sagt den vanligaste psykiska sjukdomen och debuterar dessutom ofta tidigt (om man jämför med till exempel hörselproblem), och även om det finns bra behandlingar får man ingen behandling alls i många länder i världen.

Psykiatrin varierar mycket länder emellan

För att mäta hur pass bra psykvård olika länder har, kan man till exempel titta på hur många psykologer varje land har per hundratusen invånare. Generellt är det bättre i rikare länder och tvärtom.

Bäst i världen på det är Argentina som har 106 psykologer per hundratusen invånare (siffror från 2005). Danmark är bäst av de nordiska länderna med 85. I Sverige har vi 76 psykologer per hundratusen invånare.

I fattigare länder är det betydligt sämre ställt. I Somalia har man noll psykologer per hundratusen invånare, i Zimbabwe har man en. I Europa har till exempel Rumänien bara fyra och Lettland två.

Samma mönster finns när man mäter antalet psykiatrer (läkare som är specialiserade på psykiatri) per hundratusen invånare. Där har Sverige ungefär tjugo, Schweiz har tjugotre, medan Sudan har 0,09 psykiatrer per hundratusen invånare.

Det är alltså inte konstigt att man får leva med sin depression i många år eftersom många länder inte behandlar dem alls. Det gäller så klart även andra sjukdomar, särskilt i fattiga länder, men överlag är psykiatrin sämre utvecklad än vården för kroppsliga sjukdomar i både fattiga och rika länder.

DALY – funktionsjusterade levnadsår

Även om man mäter funktionshinder i det andra måttet jag nämnde i början, DALY, är depression en av de värsta sjukdomarna. DALY betyder ”Disability Adjusted Life Years”, funktionsjusterade levnadsår på svenska.

Man räknar ut DALY genom att lägga ihop YLD (Years Lived with Disability) och YLL (Years of Life Lost). DALY är alltså ett mått på hur många år av funktionsnedsättning en sjukdom orsakar, plus hur många år sjukdomen förkortar ens liv.

I WHO:s mätning från 2004 kom depression på tredje plats av alla sjukdomar mätt i funktionsjusterade levnadsår, bara luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar låg före.

Även om man mäter på det här sättet är alltså depression en av världens absolut värsta sjukdomar. Det är med andra ord ingen överdrift att säga att depression är en av de mest handikappande sjukdomarna som finns, som kostar mest lidande och pengar för samhället även ur ett globalt perspektiv.

Källor:

Vos, Theo, et al. ”Years lived with disability (YLDs) for 1160 sequelae of 289 diseases and injuries 1990–2010: a systematic analysis for the Global Burden of Disease Study 2010.” The Lancet 380.9859 (2013): 2163-2196.

Wikipedia (2013) Funktionsjusterade levnadsår [www] Hämtat den 2013-09-08

World Health Organization. Part 4: Burden of disease: DALYs – World Health Organization [www] Hämtat den 2013-09-08

World Health Organization. Dept. of Mental Health, and Substance Abuse. Mental health atlas: 2005. World Health Organization, 2005.

En av de värsta sakerna när jag började få panikångest var att jag inte kunde springa, att träna med panikångest lurandes i kroppen kändes obehagligt. Panikångest och träning är ett känsligt ämne: hjärtklappning, yrsel och svettningar är gemensamma symtom som gör att man blir rädd för träning, men det går att vänja sig för att bli kvitt rädslan.

Jag minns första sommaren med ständiga panikångestattacker. Jag bodde i min studentlägenhet på Roslagstull i Stockholm, när panikångesten började komma flera gånger om dagen blev jag som instängd i min 24 kvadratmeter stora lya.

Jag som alltid har joggat i skogen så fort någonting jobbigt inträffade kunde plötsligt inte ta till det universalmedlet mot ångest och nedstämdhet nu. Eftersom hjärtklappning var mitt tydligaste symtom gick det inte helt enkelt, jag försökte men fick gå hem igen skamsen från spåret. När hjärtat bultade i bröstet blev jag skräckslagen. Svettning och yrsel var andra två starka symtom på panikångesten dessutom vilket inte gjorde saken bättre.

På den här tiden, precis i början av mina problem med panikångest, visste jag inte ens säkert att det var panikångest. Jag hade varit på vårdcentralen och en läkare hade föreslagit det för mig men jag hade aldrig hört talats om panikångest och visste inte vad jag skulle tro. Tänk om jag hade ett hjärtfel, då hade jag kanske säckat ihop i skogen och dött i spåret där i Lill-Jansskogen?

Hursomhelst, jag började sakta men säkert förstå att det var panikångest det handlade om. På sensommaren började jag gå i gruppterapi och träffa andra med samma problem, bland annat en jättesöt tjej som var övertygad om att hon hade hjärtfel.

Att hon var söt är väl ovidkommande, tänker du kanske, men det spelade roll för mig. Hon var söt, charmig och var i min ålder. Jag var inte intresserad av henne men bara hennes blotta närvaro gjorde att jag inte tyckte att det var lika skämmigt att ha panikångest. Jag förknippade psykisk sjukdom så starkt med nedgångna människor (gärna äldre, alkoholiserade och överviktiga) att hon blev ett välkommet avbrott i mina fördomar och mitt självhat.

Anyway, hon trodde att hon hade hjärtfel och jag tänkte väl något åt samma håll. I mitt fall var det väl kanske mer att jag trodde att jag hade en infektion som kunde göra att hjärtat säckade ihop om jag ansträngde mig, men vilka hypokondriska tankar man har beror oftast bara på tillfälligheter och erfarenheter från ens tidigare liv: har man läst eller hört om medfödda hjärtfel är det väl det man oroar sig för helt enkelt.

När hon berättade om sina tankar om hjärtfel framstod de som något hypokondriska och orealistiska, precis som mina farhågor säkerligen gjorde i hennes öron. Det och det faktum att jag började få mer och mer kunskap om hur panikångest fungerar gjorde att jag började träna igen.

Första gången sprang jag bara en liten kort bit, vilade en stund, och sprang en liten bit till. Nästa gång gjorde jag likadant, men sprang lite längre. Sedan sprang jag den kortaste rundan i Lill-Jansskogen sakta utan att stanna. Plötsligt började jag märka att det inte var någon fara, träning och panikångest var inte oförenligt. Kanske var det också början på slutet för mina problem med panikångest?

Svaret är ja, depression har en relativt stark ärftlig komponent. Det är väldigt få sjukdomar som är ärftliga till hundra procent, och precis som med andra genetiska sjukdomar ärver man en ökad sårbarhet för depression och inte sjukdomen i sig.

I min bok skriver jag i frågan som heter just ”Är depression ärftligt?” bland annat följande:

”Ett sätt att undersöka ärftligheten är att studera enäggstvillingar, varje par enäggstvillingar har ju exakt samma uppsättning gener. Det finns ett flertal studier som undersöker detta, om man sammanställer dem ser man ett mycket tydligt samband. I omkring 75 procent av fallen där den ena av enäggstvillingarna har drabbats av en affektiv sjukdom har den andra också gjort det. Sambandet är betydligt starkare för bipolär sjukdom än för vanliga unipolära depressioner, men sambandet är hela tiden tydligt.”

I svaret i boken berättar jag mer om sannolikheter för ärftlighet och hur man har gjort för att undersöka detta på flera sätt. Bland annat finns det en studie gjord av Terrie Moffitt och Avshalom Caspi som har varit ganska banbrytande när det gäller att undersöka ärftligheten för depression. Frågan ligger i ”Depressions”-avsnittet av boken.

För egen del har jag en del psykisk ohälsa i släkten, bland annat min mamma, mormor och morfars syster har haft olika problem med psykiska sjukdomar. Åtminstone en av dem hade just depression, det är svårt att veta exakt vad de hade för sjukdom när det går så långt tillbaka i tiden eftersom man ofta inte pratade så mycket om det på grund av tabu. Dessutom visste man inte lika mycket om hur olika psykiska sjukdomar skiljer sig från varandra.

Hursomhelst kan jag ju inte klandra dem för att de var sjuka, synd bara att det inte fanns lika bra hjälp för dem som det har funnits för mig. Om jag får några barn så kommer de att få ännu bättre vård, de jäklarna!

Här har ni intervjun med mig i Kropp & Själ från 16 april 2013!