Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Inför min intervju med Markus Heilig, professor inom psykiatri i Linköping, har jag läst två av hans böcker. Dels ”Alkohol droger och hjärnan” från 2015 (min recension av den kan du läsa här) och dels boken ”Han, hon och hjärnan” från 2018. Läs min recension av den senare här nedan.

Markus Heilig är född 1959 och har en lång karriär i psykiatrin bakom sig, både i Sverige och i USA där han bodde i drygt tio år efter att ha fått en forskartjänst där 2003. Sedan 2015 är han tillbaka i Sverige och Linköping, där han forskar om beroende.

Markus är även en orädd debattör som har gett sig in i flera kontroversiella frågor genom åren. Redan när han lämnade Sverige 2003 skrev han en eldfängd debattartikel i Dagens Nyheter där han förklarade att han kände sig tvingad att flytta till USA för att slippa den vetenskapsfientliga svenska psykiatrin, som enligt honom hade kidnappats ”någon gång på 70-talet av högljudda, ideologiskt drivna och demagogiskt skickliga personer inom och utom den psykiatriska professionen”.

Sedan dess har han även debatterat skolfrågor och könsfrågor, inte minst 2021 i SVT-serien ”Från savannen till Tinder” med Belinda Olsson. Innan dess hade han redan hunnit ge ut den här boken, ”Han, hon och hjärnan” (Natur och Kultur 2018), och alldeles nyligen var han en av de debattörer som skrev en debattartikel som argumenterade mot den nya könstillhörighetslagstiftningen.

Minerat ämne

Den här boken inleds med att Markus förklarar varför han intresserat sig för biologiska könsskillnader, och inte minst skillnader i hjärnan. Han berättar att han i diskussioner med sina två döttrar insåg hur lite han vet om könsskillnader i hjärnan. Insikten gjorde att han började undersöka frågan närmare.

Heilig inser att frågan är känslig, vilket antagligen är skälet till att boken inte är särskilt polemisk, snarare tvärtom. Han går varsamt fram och beskriver sig själv som tämligen omanlig sedan barnsben (då han enligt egen utsago såg ut som en liten flicka), en person som aldrig passat in i den stereotypa mansrollen.

Han förklarar sedan att biologiska skillnader mellan könen har underskattats inom vetenskapen länge, där till exempel somliga läkemedel (såsom sömnmedel) kräver olika dosering beroende på kön, vilket enligt Heilig leder till att kvinnor ibland får för höga doser utskrivna. Sådana insikter har gjort att NIH (National Institutes of Health) – världens största forskningsfinansiär inom biomedicinsk forskning – har börjat kräva att den som vill ha forskningsanslag ska inkludera både män och kvinnor i sina studier.

Han tar även upp andra typer av ojämlikhet, som att tjejer inte har samma möjligheter att gå vissa utbildningar och arbeta inom vissa yrken, och att de får lägre betalt än sina manliga kollegor trots att de utför samma jobb. Många gånger beror detta på att mindre könsskillnader antingen förstoras, eller att de inte alls existerar och att snedvridningen snarare har andra orsaker. Till exempel tror han inte att det faktum att kirurger oftast är män har någonting att göra med en biologisk fallenhet för yrket, utan att det istället beror på en ”hierarkisk, ultrakompetetiv grabbkultur” som tränger undan kvinnor.

Så långt retar han antagligen inte upp särskilt många. När han däremot kommer in på verkliga biologiska skillnader mellan könen, och hur man ska förhålla sig till dessa, misstänker jag att en del sätter kaffet i halsen. Heilig understryker visserligen att dessa skillnader i regel är små och därför rätt ointressanta, när andra förklaringsmodeller har större värde. I vissa fall menar han dock att skillnaderna är signifikanta och behöver beaktas. Bland annat tar han upp forskning som visar att pojkars framlober mognar långsammare än flickors, och att vi därför sannolikt behöver ”ändra klassrumsmiljön så att den blir mindre stökig och inte kräver att pojkar endast kan uppnå akademisk framgång om de lyckas sitta stilla fyrtiofem minuter i taget”.

I andra fall kan även små skillnader i medeltal ha stor effekt. Heilig tar upp att det tycks finnas skillnader i verbal och matematisk förmåga mellan könen ­– även om man försöker utjämna förutsättningarna för pojkar och flickor att utveckla sina verbala och matematiska förmågor kvarstår skillnaden till stor del. Exempelvis verkar det som att pojkar är överrepresenterade i den allra mest matematiskt begåvade gruppen barn.

Det här ställer frågor som Heilig försöker resonera kring. Består skillnaden kanske av ännu oidentifierade sociala skillnader som missgynnar flickors matematiska utveckling, eller är skillnaden snarare biologisk? Och om ett kön har en större fallenhet för någonting som ett visst yrke kräver, ska man acceptera att det könet blir överrepresenterat i det specifika yrket eller ska man på olika vis försöka utplåna skillnaderna?

Själv tycker Heilig att man ska göra allt för att ge könen samma förutsättningar att lyckas, men acceptera att fördelningen i vissa yrken eller på vissa utbildningar blir skev, vilket kan sägas vara bokens bärande tema. För att underbygga sin tes berättar han om intressant forskning och vad han tycker att man kan dra för slutsatser av den. Oavsett om man accepterar hans slutsats eller inte är det spännande att få de vetenskapliga studierna presenterade på ett lättbegripligt sätt.

Sammanfattning

”Han, hon och hjärnan” är en intressant och tankeväckande bok om biologiska skillnader mellan könen. Lättbegripligt språk och bra bilder underlättar förståelsen för forskningen och noterna i slutet av varje kapitel (där han förklarar olika påståenden närmare) är nästan lika spännande som boken i övrigt.

Betyg: 4 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Antal sidor: 241
Förlag: Natur & Kultur
ISBN: 9789127822245

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Idag publicerades min podcast om specifika fobier som jag och läkaren Pär Höglund spelade in tidigare idag. Med oss som åskådare var även regeringens psykisk ohälsa-samordnare Kerstin Evelius som också lyssnar på podden sedan tidigare.

I det här första avsnittet av två i vår podd-special om specifika fobier pratar vi bland annat om hur specifika fobier definieras, vilka symtomen är och hur pass vanligt det är. Faktum är att specifika fobier är den vanligaste ångestsjukdomen, den är dessutom dubbelt så vanlig bland kvinnor som bland män.

Hoppas verkligen att ni tycker att denna podcast om specifik fobi är bra och glöm inte att kommentera avsnittet på Twitter där både jag och Pär finns för att svara på era frågor.

Trevlig lyssning!

Spelade in en podcast om förlossningsdepression med författaren Josefine Lindén idag, och den blev superbra! Hon har själv haft förlossningsdepression och var med i en podcast från Expressen för ett tag sedan, det var så jag fick upp ögonen för henne. I det här avsnittet berättar hon allt om sin egen erfarenhet av förlossningsdepression med allt vad det innebär.

Hon berättar till exempel om hur det känns att inte kunna amma sitt barn, och att kunna amma sitt barn – men att inte märka att barnet får för lite mjölk. Josefine berättar hur känslan av att vara en värdelös mamma till sina döttrar sköljde över henne och hur hon önskade att hennes döttrar borde få en bättre mamma än henne själv. Det blir en omvälvande resa genom hennes upplevelser av att föda två döttrar och ångesten som drabbade henne.

Förlossningsdepression drabbar ungefär 8-15 procent av alla nyblivna mödrar i Sverige, det vill säga ungefär 10 000 kvinnor varje år. Dessutom kan det även drabba män vilket i sig är ett tabubelagt ämne. Exakt vad det beror på vet man inte, men det tycks vara en blandning av psykosociala effekter och biologi – kvinnokroppen påverkas givetvis kraftigt under en graviditet med hormoner som progesteron och östrogen.

Förutom förlossningsdepression pratar vi även om digital fasta, eller digital detox som det också kallas. Det innebär att man under perioder, till exempel under helgen, avstår från att använda mobiltelefoner, datorer och surfplattor. Jag har själv testat från och till de senaste månaderna eftersom jag blev sjukskriven för utmattningsdepression i höstas, något som jag också går i behandling för just nu.

Jag berättar om mina egna erfarenheter av att inte använda internet under helgerna och under utlandssemestrar för att försöka låta hjärnan vila. Dessutom läser jag ett stycke ur den utmärkta boken Ur balans som är skriven av stressforskaren Alexander Perski, där han talar om omställningen från industrisamhälle till informations- och tjänstesamhälle och hur det skapar anpassningssjukdomar som utmattningsdepression. I min bok om depression och panikångest skriver jag lite om både utmattningsdepression och förlossningsdepression. Kolla gärna in Josefines böcker också, och följ henne på Twitter.

Du kan lyssna på det här pinfärska avsnittet i spelaren här ovanför, eller i Acast-appen, iTunes (iPhone/Macbook), eller på podcastens hemsida Sinnessjukt.se. Hoppas ni tycker den är bra, puss!

Depression är vanligt både bland män och bland kvinnor eftersom det är en oerhört vanligt förekommande sjukdom, men vetenskapliga undersökningar har visat att det är stora skillnader mellan könen. Statistiken visar nämligen att kvinnor blir deprimerade dubbelt så ofta som män.

En vanlig uppskattning av hur många som lider av depression är fem procent av befolkningen. Det innebär att var tjugonde svensk är inne i en depression just nu. Men hur många är kvinnor och hur många är män? Är det stora skillnader i statistiken?

Svaret är att kvinnor drabbas av depression ungefär dubbelt så ofta som män, vilket har fastslagits i en rad vetenskapliga studier. Siffrorna varierar givetvis lite beroende på vilken undersökning man tittar på, men ungefär sju procent av kvinnorna och tre procent av männen lider av en depression.

[Tweet ”Ungefär sju procent av kvinnorna och tre procent av männen lider av en depression.”]

Livstidsrisk: var fjärde man, var tredje kvinna

Man kan alltså slå fast att kvinnor dubbelt så ofta lider av depression under varje givet tillfälle eller under en kortare period, till exempel det senaste året. Inom vetenskapen kallas det för ”prevalens”, ett slags stickprov i tiden för att mäta förekomsten av egentligen vadsomhelst.

För att verkligen få veta hur vanliga depressioner är måste man titta på hur många som drabbas någon gång i livet. Människor blir ju som bekant friska från depressioner. Är det fortfarande vanligare med depressioner bland kvinnor om man mäter i livstidsrisk?

Så här skriver jag i min bok om depression och panikångest på sidan 130, under frågan ”Är depression vanligt?” (min feststil):

Måttet på hur många som lider av en sjukdom vid ett och samma tillfälle kallas ”prevalens” medan måttet på hur många som drabbas av en sjukdom under en längre period kallas ”incidens”. Incidensen kan användas för att räkna ut livstidsrisken, det vill säga hur många som till exempel blir deprimerade någon gång i sitt liv.

En av de mest kända studierna på incidens och livstidsrisk för depression är svensk och är känd som Lundbystudien. Studien är välkänd bland depressionsforskare världen över, eftersom den följer ett helt samhälle mycket länge och grundligt. Vid tre tillfällen mellan 1947 och 1972 intervjuades varenda människa i Dalby och Bonderups församlingar utanför Lund om sin psykiska hälsa. Psykiatrerna som utförde studien gjorde ordentliga intervjuer istället för att använda frågeformulär, vilket gör det lättare att upptäcka en depression. Bortfallet var i princip obefintligt och underlaget bestod alltså av en stor grupp människor som inte var patienter utan bara råkade bo på samma ställe.

Det studien visade var att så många som 22,5 procent av alla män och 42,2 procent av alla kvinnor i trakten någon gång under sina liv blev så allvarligt deprimerade att de borde ha behandlats. Det ger en bra fingervisning om hur läget ser ut för hela den svenska befolkningen.

Femtio år efter den första gjordes en fjärde intervju. Resultatet visade att livstidsrisken för depression hade minskat lite för kvinnor och var oförändrad för män. Det är fortfarande väldigt höga siffror: ungefär var fjärde man, och nästan var tredje kvinna, blir deprimerade någon gång i livet.

Skillnaden tycks alltså bestå även mätt i livstidsrisk, även om skillnaden blir något mindre. Det här sambandet skriver även SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, om i sin rapport ”Behandling av depressionssjukdomar – En systematisk litteraturöversikt” från 2004:

Skillnaden uppträder först under tidiga tonår medan det hos barn är något vanligare hos pojkar. Bland äldre förefaller i de flesta studier skillnaderna vara mindre.

Sammanfattning

Statistiken är tydlig när det gäller könsskillnader bland deprimerade. Kvinnor drabbas dubbelt så ofta av depression, både under kortare mätperioder och i livstidsrisk, även om skillnaden tycks bli något mindre ju äldre vi blir. En intressant detalj är dock att även självmord är starkt könsrelaterat, fast där är sambandet precis det motsatta. Självmord är dubbelt så vanligt bland män som kvinnor. 2012 tog 1072 män och 451 kvinnor över 14 år livet av sig.

För övrigt är även ångestsjukdomar ungefär dubbelt så vanligt bland kvinnor, det är också nästan dubbelt så vanligt att kvinnor går i terapi som män (32 mot 20 procent).

Källor:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

SBU, F., Hagberg, B., Henriksson, F., Håkanson, I., Karlsson, I., Kimbré, S., & Åsberg, M. (2004). Behandling av depressionssjukdomar: en systematisk litteraturöversikt.

Att ångest är vanligare hos kvinnor är välkänt. Men hur stor skillnad är det för de olika ångestsjukdomarna? Och varför är kvinnor oftare sjuka i ångestsjukdomar egentligen?

I frågorna ”Vad är paniksyndrom?” och ”Vad är generaliserat ångestsyndrom?” i min bok nämner jag kort att de flesta ångestsjukdomar är vanligare bland kvinnor än bland män. Jag tänkte att jag skulle gå in lite närmare på hur stor skillnaden är här eftersom det inte fick plats i boken.

Här nedanför har ni en tabell på hur vanligt de olika ångestsjukdomarna är i genomsnitt under en livstid, siffrorna är hämtade från en undersökning från 2011. Den enda som saknas i tabellen är OCD, tvångssyndrom, där är det ungefär lika vanligt bland män som bland kvinnor. Tvångssyndrom och social fobi är lika vanligt bland kvinnor och män (ungefär), annars är ångest alltså vanligare bland kvinnor.

I tabellen ser man bland annat att kvinnor har nästan dubbelt så stor risk att drabbas av paniksyndrom, agorafobi, GAD (generaliserat ångestsyndrom), specifik fobi (nästan), och PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Totalt sett drabbas kvinnor av ångestsjukdomar ungefär 50 procent oftare än män (33,3 procent respektive 22 procent), eller 11 procentenheter.

Varför har kvinnor mer ångest än män?

Än så länge är det ingen som vet varför kvinnor drabbas oftare än män av ångest. Det finns teorier om att män uppfostras annorlunda, att de uppmuntras att utmana sina rädslor (”Go get them, tiger!”) medan kvinnor inte gör det (”Ska du verkligen hoppa bungyjump, är inte det farligt, hjärtat?”)

Det skulle i så fall vara en genusfråga, och jag tror att det kan ligga mycket i det. Ärligt talat har jag nästan alltid varit en liten rädd rackare som inte utmanat mina rädslor. Jag minns när familjen skulle åka till Vilda Vanadis när jag var liten, men jag ville åka till en insjö istället för ”där finns det fiskar”. Egentligen var jag bara rädd, vem vet: kanske hade jag inte fått panikångest om jag varit mer styv i korken när jag var liten?

Om det inte är en genusfråga skulle det vara en fråga om biologi och genetik, jag har inte läst några rapporter som antyder att det skulle finnas sådana samband. Jag tror att det är osannolikt, men det finns säkert de som kan mer om det än jag.

Källa: McLean, Carmen P., et al. ”Gender differences in anxiety disorders: prevalence, course of illness, comorbidity and burden of illness.” Journal of psychiatric research 45.8 (2011): 1027-1035.