Idag var jag inbjuden till Radio Totalnormal som är ett radioprogram av och med människor med psykisk ohälsa. Jag blev intervjuad av deras medarbetare Tomas som frågade mig om min bok, om bloggen och om depression och panikångest i allmänhet.

Den som aldrig har lyssnat på Radio Totalnormal, som sänds från Fountain House lokaler på Götgatan 38 i Stockholm borde verkligen se till att göra det. Programmet sänds live med publik varje torsdag klockan 14 och är en upplevelse att se på plats, men går även att lyssna på hemifrån (FM 101,1 MHz eller som podcast på radiototalnormal.se eller i iTunes)

Intervjun som Tomas gjorde med mig handlade om min bok, min blogg här, 1000glada.se, om min egen sjukdom och vad jag tycker om psykiatrin i största allmänhet. Det var första gången jag var med i liveradio och jag tycker att det var spännande och roligt men så klart också lite nervöst.

Min intervju var precis i början av programmet så jag kunde sedan sitta kvar och titta på programmet. Det var dikter, livemusik, resereportage och intervjuer gjorda av alla sköna lirare som gör Radio Totalnormal.

De är inte tränade radiopratare, men man märker att de som varit med i programmet ett tag har börjat bli duktiga och självsäkra. De är människor som har erfarenhet av psykisk ohälsa i alla dess former med allt vad det innebär. Det gör att det blir en väldigt annorlunda upplevelse. Showen skaver, på ett härligt sätt. Det låter inte riktigt som ett radioprogram brukar, vilket också är lite av poängen: varför ska inte alla typer av människor höras och synas i radio och tv?

Det låter kanske lite klyschigt men jag kände en sådan otrolig värme och kärlek i hela lokalen, det var så långt ifrån Solsidan-Sverige och titta-på-mig-jag-är-så-normal-och-lyckad-fejor man kan komma och jag älskade det. Efter halva programmet var det fikapaus med kaffe och kardemummabullar som Fabrique hade skänkt (tror jag). Jag stannade även kvar efter programmet och pratade med alla som varit med, det var många som kom fram och frågade om boken och bloggen och tyckte att det var kul att jag kommit dit.

Stort tack förresten till Bodil Lundmark och Emma Lundenmark, två fantastiska tjejer som roddar med programmet med lika delar professionalism och kärlek, och till alla andra på Radio Totalnormal som gör en otrolig show varje vecka! Jag blev inbjuden att vara med fler gånger och jag kommer definitivt att dyka upp igen om jag får och de tror att jag kan tillföra någonting.

Arbetsrelaterad stress står för stora delar av ökningen av psykisk ohälsa i Sverige. Den dåliga nyheten är att det är svårt att behandla i efterhand, den goda nyheten är att det är ganska enkelt att upptäcka innan det blir akut och går att förebygga – vilket gör området väldigt intressant.

Arbetsrelaterad stress har ökat mycket i Sverige de senaste tjugo åren. Jag skulle tro, och det är i och för sig ingen vågad gissning, att arbetsrelaterad stress (utmattningssyndrom och utmattningsdepression) är den form av psykisk ohälsa som ökar mest just nu.

Bara mellan åren 1992 och 2001 fyrdubblades antalet kvinnor som blivit sjukskrivna på grund av en psykiatrisk diagnos (för män fördubblades det för övrigt). Siffrorna som Socialstyrelsen använder är inte uppdelade i olika diagnoser men de flesta verkar överens om att arbetsrelaterad stress står för nästan hela ökningen (till exempel har tyngre psykiatriska diagnoser som schizofreni och psykoser inte ökat nämnvärt under samma period enligt stickprovsundersökningar från Riksförsäkringsverket).

Jag skriver om utmattningsdepression och utmattningssyndrom på flera ställen i min bok. Boken handlar inte om arbetsrelaterad stress, utan om depression och panikångest i allmänhet, men jag tycker att ämnet är intressant och det var självklart att det skulle få plats i boken.

Kanske är det till och med det mest intressanta depressionsområdet på sätt och vis, eftersom den verkar ha en ganska (med betoning på ganska) enkel förklaring – att vi stressar för mycket på jobbet – och att vi därför borde kunna lösa problemet.

Utmattningssyndrom går att förebygga

Även om utmattningssyndrom säkert orsakas av en ”cocktail” av olika psykologiska, genetiska och biologiska förklaringar (precis som all psykisk ohälsa) verkar just stressande arbetsfaktorer vara en tydlig förklaring till en stor del av alla utmattningssyndrom.

Det borde ju betyda att det har en ganska enkel lösning – att vi slutar stressa på jobbet. Jag förstår att det för den enskilda personen är allt annat än enkelt att bara ”sluta” stressa på jobbet. Man har hyror och räkningar att betala och chefer som vill att man jobbar hårt.

Dessutom verkar det vara en statusgrej att arbeta mycket nuförtiden, jag har själv märkt att jag ibland skryter med att jag jobbat mycket under en period, vilket är ganska puckat förstås. Men med en så tydlig förklaring till en stor del av samhällets psykiska ohälsa borde det finnas sätt att minska den tycker jag, problemet med psykiska sjukdomar är ju annars ofta att de är komplexa och därför svåra att förebygga.

Marie Åsberg, en av världens bästa depressionsforskare, har skrivit att utmattningssyndrom är ”svårt att behandla men lätt att förebygga”. Jag tycker att det är intressant – arbetsrelaterad stress borde vara ett problem som går att lösa. Hon skriver att man i utmattningssyndromets prodromalfas (perioden innan den akuta fasen, pågår ofta i flera år) förmodligen kan förebygga den relativt enkelt: ”I detta skede är symtomen identifierbara med intervju eller skattningsskalor som KEDS (Karolinska Exhaustion Disorder Scale) och sannolikt fullt reversibla med stressreduktion.”

Hoppingivande och positivt

Jag vet inte exakt vad Marie menar med stressreduktion här, men jag antar att det har att göra med att till exempel arbeta mindre och hitta sätt att inte sätta så stor press på sig själv att vara en perfekt människa som klarar allt.

Det här är någonting som jag själv arbetar med även om jag inte har fått diagnosen utmattningssyndrom (utan egentlig depression). I mitt fall tror jag att stress och press har varit en förklaring till att jag blev sjuk, även om jag har andra ganska tydliga orsaker (dödsfall i familjen och liknande) och förmodligen inte bara har haft tydliga utmattningssymtom.

Jag tycker faktiskt att jag har lyckats minska min egen stress lite grann i varje fall. Det bästa exemplet är att jag tar lediga dagar eller går hem tidigare från kontoret då jag känner att kroppen signalerar att jag jobbar för mycket. Men även småsaker, som mindfulnessövningar och att jag aldrig springer till tunnelbanan längre. Jag hoppas att det hjälper.

Hursomhelst är det intressant att det finns verktyg som KEDS som kan upptäcka symtom på att man är på väg in i ett utmattningssyndrom, och att det innan den akuta fasen faktiskt finns sätt att förebygga och förhindra att sjukdomen bryter ut överhuvudtaget. Jag tycker att det känns hoppingivande och positivt.

Om du är intresserad kan du läsa mer om utmattningssyndrom och stress i min bok om panikångest och depression, bland annat i frågorna ”Hur är stress kopplat till psykisk ohälsa?”, ”Vad är stress?” och ”Finns det olika typer av depression?”

Källor:

Åsberg, M., et al. ”Utmattningssyndrom–en kunskapsöversikt om stressrelaterad psykisk ohälsa.” Stockholm: Socialstyrelsen (2003).
Åsberg, M., et al. ”Att skilja mellan depression och utmattningssyndrom.” Läkartidningen 9 (2013).

För några år sedan visade Sveriges Television en riktigt bra dokumentär om depression som heter ”Den deprimerade reportern”. Den handlar om SVT-journalisten Per Lapins som ska göra en dokumentär om depression, men upptäcker att han själv är deprimerad och vänder på kameran istället. Jag hoppas att den dyker upp i SVT:s öppet arkiv så att alla får se den.

UPPDATERING 3/2: Nu finns dokumentären att titta på här.

Första gången den här Dokument inifrån-dokumentären sändes var 2006 om jag inte är felinformerad. Jag har sett den flera gånger, länge låg den uppe på en bloggen FemFemma men nu är den borttagen även därifrån. Den går i repris med jämna mellanrum på SVT men ligger inte på varken SVT Play eller i Öppet arkiv (än så länge). Jag har mejlat SVT idag och frågat om den kommer att läggas upp i Öppet arkiv, vi får se vad de svarar.

Hursomhelst är detta en ruggigt bra dokumentär om depression som jag önskar att alla kunde få se. Per Lapins är mitt uppe i researcharbetet till en dokumentär om depression när han inser att han själv lidit av depressioner i många år. Nu är han på väg att bli helt lamslagen av sjukdomen och klarar inte längre av att sköta sitt arbete.

Han ber sin kollega Marianne Spanner att vända kameran mot honom istället. Man får se hur hans lägenhet förfaller fullständigt, höra hans desperata samtal till psykiatrin, se honom berätta om hur man mår mitt uppe i en djup depression.

Han bestämmer sig till slut för att be om ECT (elbehandling) för att komma ur depressionen. Man får se när han får behandlingen och hur han kommer ur depressionen och börjar städa ur lägenheten, hur han återigen kan jobba, motionera och träffa sina barn. Han berättar att han tar antidepressiv medicin för att hålla depressionen borta.

”Den deprimerade reportern” är ett dokument över depression och ger en mer nyanserad bild av elbehandling än den gemene man ofta har. Jag tycker att någon borde prisa Per Lapins för den här dokumentären, den är verkligen briljant. Framför allt borde SVT försöka skaka fram den så att alla får se den. Om du vill veta mer om Per kan du läsa den här intervjun i Sydsvenskan som är gjord av Jens Nordqvist 2007.

Svaret är ja, depression har en relativt stark ärftlig komponent. Det är väldigt få sjukdomar som är ärftliga till hundra procent, och precis som med andra genetiska sjukdomar ärver man en ökad sårbarhet för depression och inte sjukdomen i sig.

I min bok skriver jag i frågan som heter just ”Är depression ärftligt?” bland annat följande:

”Ett sätt att undersöka ärftligheten är att studera enäggstvillingar, varje par enäggstvillingar har ju exakt samma uppsättning gener. Det finns ett flertal studier som undersöker detta, om man sammanställer dem ser man ett mycket tydligt samband. I omkring 75 procent av fallen där den ena av enäggstvillingarna har drabbats av en affektiv sjukdom har den andra också gjort det. Sambandet är betydligt starkare för bipolär sjukdom än för vanliga unipolära depressioner, men sambandet är hela tiden tydligt.”

I svaret i boken berättar jag mer om sannolikheter för ärftlighet och hur man har gjort för att undersöka detta på flera sätt. Bland annat finns det en studie gjord av Terrie Moffitt och Avshalom Caspi som har varit ganska banbrytande när det gäller att undersöka ärftligheten för depression. Frågan ligger i ”Depressions”-avsnittet av boken.

För egen del har jag en del psykisk ohälsa i släkten, bland annat min mamma, mormor och morfars syster har haft olika problem med psykiska sjukdomar. Åtminstone en av dem hade just depression, det är svårt att veta exakt vad de hade för sjukdom när det går så långt tillbaka i tiden eftersom man ofta inte pratade så mycket om det på grund av tabu. Dessutom visste man inte lika mycket om hur olika psykiska sjukdomar skiljer sig från varandra.

Hursomhelst kan jag ju inte klandra dem för att de var sjuka, synd bara att det inte fanns lika bra hjälp för dem som det har funnits för mig. Om jag får några barn så kommer de att få ännu bättre vård, de jäklarna!

En av de viktigaste frågorna i min bok om depression och panikångest är: Hur uppstår en depression? I det svaret skriver jag om Robert Sapolsky, som är en amerikansk forskare och författare. Han är för professor i biologi, och professor i neurologi och neurovetenskap vid Stanford University. Jag tänkte ägna det här blogginlägget åt att tala lite om den föreläsning som jag refererar till i svaret. Föreläsningen finns på Youtube, jag har klistrat in klippet längst upp så att du kan titta på det om du vill.

I föreläsningen går Robert Sapolsky igenom depressionens orsaker, symtom och hur behandling av depression har utvecklats under andra delen av 1900-talet. För att besvara frågan ”Vad är depression?” använder han lite humor, han säger:

”Om jag var tvungen att definiera depression i en mening skulle jag säga: det är en biokemisk sjukdom med en genetisk komponent, påverkad av tidiga händelser i livet, där någon inte längre kan uppskatta solnedgångar.” (Min egen översättning, originalcitaten på engelska hittar du längst ned i inlägget)

Personligen tycker jag att det är den bästa definitionen av depression jag har hört. Sapolsky är otroligt duktig på att konkretisera avancerad forskning och göra den begriplig för vem som helst. Dessutom har han humor och den där entertainergenen som alla amerikaner tycks ha från födseln.

Ett genomgående tema i föreläsningen är att han på ett mycket övertygande sätt förklarar varför depression är en lika biologisk sjukdom som exempelvis typ 1-diabetes. Han är dock noga med att understryka att man inte kan förstå depression som sjukdom om man inte förstår både den biologiska och den psykologiska dimensionen av depression.

”Det jag ska prata om idag är två till synes mycket olika områden som jag ska knyta ihop i slutet. Den viktigaste poängen här är att om du bara undersöker ett av dessa två områden så kommer du inte att förstå sjukdomen överhuvudtaget. Det första området handlar om vad biologi har att göra med depression, andra området vad psykologi har att göra med det.”

Det här är viktigt. Att förstå att depression har både psykologiska och biologiska/genetiska komponenter, och att dessa samspelar, är avgörande för att förstå vad en depression egentligen är.

Sapolsky går sedan igenom vad som är utmärkande för depression som sjukdom. Oförmågan att känna glädje och njutning är det viktigaste menar han, och säger att det är detta som gör depression till en så allvarlig sjukdom. Han jämför med cancer och säger att även människor med oerhört svåra sjukdomar, till och med dödliga, ofta har förmågan att hitta glädje och mening. Något som deprimerade inte har.

”Människor har en häpnadsväckande förmåga att hitta glädje i de mest osannolika källor man kan tänka sig. Så, vad kan vara värre än en sjukdom vars främsta symptom är oförmågan att känna glädje? Följaktligen, i toppen av listan: anhedoni. Hedonism betyder strävan efter njutning. Anhedoni betyder oförmåga att känna glädje. Det är vad depression handlar om.”

Även detta har han så klart alldeles rätt i. Trots att depression är en sjukdom som tar sig väldigt olika uttryck är anhedoni, oförmågan att känna glädje, det mest utmärkande och vanliga symtomet. Den minsta gemensamma nämnaren kan man säga.

Han går sedan igenom det han menar är de viktigaste symtomen för depression (som står på whiteboardtavlan bakom honom i klippet):

• Anhedoni
• Sorg
• Skam/skuld
• Självskadebeteende
• Psykomotorisk retardation (Allting är utmattande: att tänka saker, att göra saker. Sapolsky tar som exempel att tvätta kläder: Var är tvättkorgen? Har jag bokat tvättid? Har jag sköljmedel? Allting känns som ett stort hinder.)
• Vegetativa symtom (Sömn, aptit, stresshormoner)

De här symtomen bygger han sedan resten av föreläsningen på. Mycket av tiden går alltså åt till att förklara hur tydliga biologiska förklaringar depression har, och varför det är svårt för dem som inte har depression att skilja på egentlig depression och vanlig sorg och deppighet.

”Det är en förrädisk känsla, eftersom vi alla har perioder av att vara deppiga och komma ut i andra änden helskinnade. När man tittar på folk som istället går ner i depression och stannar där nere nästan som förlamade, då finns det alltid en liten röst mellan raderna som tänker: ’Kom igen, ta dig samman, vi alla måste ta itu med sådana problem!’ Jag kommer att argumentera för att depression är en lika konkret biologisk sjukdom som typ 1-diabetes. Och du lär inte sätta dig ner med en diabetiker och säga: ’Kom igen, vad är det med den där insulingrejer, sluta tyck synd om dig själv, ta dig samman!’ Du kommer att se att det är lika mycket av en biologisk sjukdom (som diabetes). En aspekt av det som gör det klart är ett gäng symptom kallas vegetativa symtom. Deprimerade människors kroppar fungerar annorlunda.”

Jag kan inte nog understryka hur mycket jag rekommenderar alla att titta på den här föreläsningen. Den är lång (52 minuter) men oerhört välformulerad och underbyggd med vetenskap.

Det var allt för mig den här gången. Ta hand om er!

Originalcitaten på engelska:

”If I had to define major depression in one sentence I would say it’s a biochemical disorder with a genetic component and early experiences influences, where someone can’t appreciate sunsets.”

”So, what I am going to talk about today is seemingly two very different topics and tie them together at the end, and what the main point is is that if you live inside only one of those topics you are not going to understand this disease at all. First topic being what does biology have to do with depression, second topic being what does psychology have to do with it.”

”Humans have this astonishing capacity to derive pleasure out of the most unlikely domains, what could possibly be worse than a disease who’s defining symptom is the inability to feel pleasure. Thus, at the top of the list: anhedonia. Hedonism, the pursuit of pleasure. Anhedonia, the inability to feel pleasure. That is what depression is about.”

”And there is this lurking sense that, Given that all of us have periods of being depressed and come out the other end, When you look at people who instead go down and stay down there to this crippling extent, there is always this little voice between the lines there of ”Come on, pull yourself together, we all deal with this sort of thing. I will make the argument throughout here that depression is as real of a biological disorder as is juvenile diabetes. And you don’t sit down to a diabetic, and say ”Oh, come on, what´s with this insulin stuff, stop babying yourself, pull it together” You will see, this is just as much of a biological disorder. Part of what makes that clear are a bunch of symptoms called vegetative symptoms. The bodies of major depressed work differently.”

Förra veckan skrev jag att jag letar efter någon som både ni och jag gillar och som kunde tänka sig att skriva förordet till boken. Igår ringde jag upp en person som lever upp till de kriterierna, en man som har en lång karriär som journalist och författare bakom sig och som dessutom lever med bipolär sjukdom sedan 55 år tillbaka. Till min stora glädje tackade han ja och återkom redan igår kväll med förordet.

Vem är då denna person? Jag kommer inte att avslöja det innan boken släpps av lite olika anledningar. Den som är klurig kan säkert lista ut vem det är, allt jag kan säga är att förordet är otroligt bra. Utlämnande, välskrivet och intelligent.

Om knappt två veckor har jag ett viktigt möte inbokat. Där kan mycket väl bokens framtid avgöras. Den kommer i vilket fall att lanseras under våren, men hur och av vem är inte helt klart än. Till dess kommer endast mindre förändringar i layout göras av My Olausson som sköter det grafiska.

Ja, det var den här veckans uppdatering. Om två veckor kommer jag att kunna säga mer om distributionen av boken. Sedan hoppas jag att resten går fort så att den finns tillgänglig så snart som möjligt i bokhandeln.

Nu börjar det hända grejer!

Häromdagen fick jag det redigerade manuset från min redaktör Miki Agerberg. Den här veckan kommer jag att sätta mig och utvärdera de här förändringarna och se vilka jag ska behålla. Sedan är det ytterligare en korrekturläsning innan själva innehållet är klart. Det som saknas då är i stort sett bara ett förord, något som jag arbetar med nu. Jag har skrivit en inledning till boken själv, men vill helst ha ett förord också från någon klok människa som jag (och ni) gillar.

Lite småfix återstår när detta är klart, som att lägga in korrekta sidhänvisningar osv. Jag vet inte hur lång tid detta kommer att ta, jag måste ju sköta mitt ordinarie jobb också, men någon gång i vår borde ni kunna köpa boken i bokhandeln!

Läs gärna också den artikel jag skrev på 1000glada.se häromdagen som handlar om den eminenta författaren Bodil Malmsten, som berättade om sina problem med ångest och depression i en intervju med den lika eminente Kristoffer Triumf. Programmet heter Värvet, om du inte redan lyssnar på det MÅSTE du göra det från och med nu. Finns även på iTunes.

Over and out.