Nu finns min krönika om psykisk ohälsa bland unga som jag skrev för En Svensk Klassiker att läsa för den som vill. Jag skriver bland annat att det är tveksamt huruvida unga människor verkligen mår sämre idag än innan, men att det egentligen inte spelar någon roll.

Min poäng är att psykisk ohälsa har varit så vanligt i alla tider att det är obegripligt och sorgligt att ingen har tagit frågan på allvar förrän nu. Jag tycker inte man behöver tala om eventuella ökningar i förekomst av ohälsa för att försvara en satsning på psykiatrin eller en uppmaning om motverka stigmatiseringen av de här diagnoserna, psykiska sjukdomar är så otroligt vanliga att de drabbar i princip alla människor direkt eller indirekt (nära familjemedlemmar eller vänner som blir sjuka osv.)

Föreställ dig att någon lossar ett gigantiskt flak med bajs i din trädgård. Det luktar obeskrivligt illa hos dig och dina grannar. Tiden går, tillvaron blir outhärdlig, men av någon anledning låtsas ni som om att högen inte existerar. Ända till någon plötsligt börjar skotta på lite extra bajs på den redan enorma högen av dynga. Plötsligt blir ni mycket upprörda, mobilserar er för att ta tag i frågan, får pressen att rapportera om den kollosala högen av exkrementer, osv.

Ungefär lika logisk är fixeringen vid ”ökningen” av psykisk ohälsa. Den liknelsen vågade jag inte ta med i min text, men läs den gärna ändå (och resten av rapporten som alltså finns på länken).

En samling av alla recensioner av boken ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”, samt betyg och omdömen från bland andra Alex Schulman, Dagens Nyheter och seniorprofessor Marie Åsberg.

Klicka på länkarna nedan för att komma till respektive rubrik:

– Betyg
– Omdömen
– Recensioner
– Sagt på Twitter

Betyg

* Betyg hämtade 2 mars 2018

Omdömen

”Otroligt välformulerat, drabbande, smärtsamt – och faktiskt vackert”

Alex Schulman

”En skoningslös uppgörelse med psykiatrin och beskriver skammen hos den som mår psykiskt dåligt”

Dagens Nyheter

”Jag älskar den här boken!”

Therése Lindgren

”Ett varmt och uppriktigt samtal som också rymmer bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer”

Modern Psykologi

”En bok som gjorde mig rörd, men också upplyft”

Marie Åsberg, seniorprofessor och en av världens främsta depressionsforskare

”Årets viktigaste bok”

Sofie Hallberg, Ångestpodden

”Fin bok full av klokskap. Skakande.”

Professor Martin Schalling

”Utlämnande och gripande om psykisk ohälsa”

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare psykiatri

”Smärtsamt bra”

Anna Sundberg

Recensioner

Modern Psykologi

Recensent: Charlotte Lundqvist
Omdöme: ”Att läsa Kalla mig galen känns lite som att vara en del av ett kompisgäng som har ovanligt högt i tak. Det är ett varmt och uppriktigt samtal, men det rymmer också bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer och vårdens ofta lama stöd till de drabbade.”
Läs hela recensionen här

Dagens bok

Recensent: Robert Salmela
Omdöme: ”Det är en klok bok, en välbehövlig bok, en rak och modig bok som hjälper både den intresserade, anhöriga – och den sjuke. Om inte annat i igenkänningen.”
Betyg: 8/10
Läs hela recensionen här

Jennies boklista

Recensent: Jennie Steifeldt
Omdöme: ”Omskakande, tänkvärd och viktig!”
Betyg: 4 av 5
Läs hela recensionen här

Ludmillas blogg

Recensent: Ludmilla Rosengren
Omdöme: ”Boken är en härlig blandning av olika berättelser växlat med välavvägda diskussioner om till exempel medicinering, genetik och psykiatri //…// Boken är mycket välformulerad och med Christians egna erfarenheter av depression och panikångest blir den dessutom genuin och trovärdig.”
Läs hela recensionen här

Anna Sundberg

Recensent: Anna Sundberg
Omdöme: ”Den här boken är smärtsamt bra. Jag säger bara – läs, lyssna, lär och lovorda.”

Twitter

Skrivet om boken på Twitter. I urval:

Maria Gustavsson

Tårarna rinner medan jag läser den starka berättelsen Kalla mig galen av Christian Dahlström. #kallamiggalen #psykiskohälsa pic.twitter.com/BSnXf8Ad02

— Maria Gustavsson (@mikumaria) 31 oktober 2017

Abel Adu Hamdeh

I sin senaste bok #kallamiggalen ägnar @c_dahlstrom sig åt folkbildning. Utlämnande och gripande om psykisk ohälsa. https://t.co/netjoncXYG pic.twitter.com/vjnrZrvBzK

— Adel Abu Hamdeh (@AdelAHamdeh) 31 oktober 2017

Joffen Kleiven

Kalla mig galen, men detta är en bok alla borde läsa. https://t.co/cC7YzOoeEb #kallamiggalen https://t.co/QwqIp2uVrq @c_dahlstrom pic.twitter.com/rQ93xc4ZQo

— Joffen Kleiven (@JoffenKleiven) 31 oktober 2017

Sofia Johansson

?? Idag kommer den @c_dahlstrom’s #kallamiggalen. Jag har läst den och kan starkt rekommendera den. #psykiskohälsa pic.twitter.com/J2BJpgpsYy

— Sofia Johansson (@pippiglassbil) 31 oktober 2017

Tommy Widekärr

I dagarna släpps en bok som de senaste dagarna skakat om, ryckt tag och totalt uppslukat mig. #kallamiggalenhttps://t.co/UWpPY5GW11… pic.twitter.com/bHZpEtjcvv

— tommy widekärr (@tommywidekarr) 30 oktober 2017

Frk. Berglind

Har precis sträckläst @c_dahlstrom s bok ”Kalla mig galen” på en kväll. Det är utan tvekan en av de bästa böcker jag läst på länge (och läst i en sittning), dessutom precis vad jag behövde få läsa personligen. Så bra skrivet!

— Frk. Berglind (@toremainsane) 6 februari 2018

För er som inte hade möjlighet att komma på föreläsningen kan ni se den här nedanför (jag börjar föreläsa efter 19 minuter. Tack ABF Umeå för videofilmningen.

Efter föreläsningen var det frågestund och sedan boksignering och lite surr med enskilda besökare som ville byta några ord. I fikapausen blev jag för övrigt intervjuad av Pia Diaz Bergner från P4 Västerbotten, lyssna här:

En podcast om ångest! Idag spelade jag in en podcast om ångest tillsammans med läkaren och forskaren Pär Höglund. Ångest är den vanligaste sjukdomsgruppen inom psykisk ohälsa och det kändes som att det var på tiden att någon gjorde en podcast om ångest och de vanligaste ångestsjukdomarna, nämligen: paniksyndrom, agorafobi, tvångssyndrom (OCD), generaliserat ångestsyndrom (GAD), posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), specifik fobi och social fobi.

I podden tar vi upp sjukdomarna i storleksordning. Vi berättar lite kort om varje diagnos, med fakta hämtad från min bok om ångest och depression (Sveriges mest sålda i ämnet). Sedan berättar vi ungefär hur många som drabbas av respektive sjukdom, hur fördelningen mellan kvinnor och män för ångestsjukdomarna ser ut, och sedan berättar Pär lite om vilken behandling som är bäst för respektive diagnos.

Att få rätt behandling vid ångest är viktigt och många känner inte till vilka behandlingar som är effektiva, därför kändes det bra att spela in en podcast om ångest med just Pär, som är läkare och forskare och arbetar dagligen med att diagnosticera patienter med till exempel ångestsjukdomar. Jag tyckte också att det var viktigt att ta upp skillnaderna mellan kvinnor och män eftersom det skiljer sig väldigt mycket mellan könen, kvinnor får de flesta ångestsjukdomarna ungefär dubbelt så ofta som män. Vad beror det på? Varför har kvinnor överlag mer ångest (i alla fall sjuklig ångest som de söker professionell vård för)?

Eftersom jag själv har haft ångest och fortfarande idag tar antidepressiva mediciner mot både min ångest och depressionen som jag hade i fem år innan jag äntligen blev frisk, så känner jag väldigt mycket för de som drabbas av ångest. Det är verkligen ett helvete att ha ångest som är så stark att den genomsyrar hela ens liv och gör att man får svårt att leva ett normalt liv. Men det är också nästan alltid möjligt att behandla ångest vilket många inte känner till, många går i flera år med en ångestsjukdom och skäms för mycket för att söka hjälp. Om de visste att de kan bli friska tror jag fler hade vågat ta steget att söka hjälp och sedan gå i till exempel KBT-terapi vilket har visat sig effektivt mot flera ångestsjukdomar (läs om exakt vilka i min bok där jag har listat behandlingar för ångest).

I podden berättar vi även om den nya presentasken som jag tagit fram till min bok. Eftersom så många ger bort boken till någon anhörig eller vän som drabbats av ångest eller depression har jag länge velat kunna erbjuda en presentförpackning till boken. Nu finns den alltså att köpa tillsammans med boken (signerad om du vill så klart) i min egen butik.

Jag har länge sett fram emot att spela in en podcast om ångest och de olika ångestdiagnoserna, så det känns fantastiskt att vi äntligen fick tid att göra det. Jag tycker att det blev väldigt bra, hoppas ni gillar det också. Som vanligt kan ni lyssna här ovanför i spelaren, på iTunes (podcaster-appen), i Acast-appen, på Sinnessjukt.se eller där ni lyssnar på era andra poddar. Om du prenumererar i till exempel iTunes (iPhone eller iPad) får du de nya avsnitten levererade direkt till telefonen och kan dessutom bläddra bland alla gamla avsnitten på ett mycket enklare sätt än att lyssna här på bloggen eller på sinnessjukt.se! Dessutom påverkar det var man hamnar på topplistorna på iTunes vilket är oerhört viktigt för mig, så att jag kan fortsätta göra podden och lägga all den tid som jag gör just nu utan betalt.

Ifall ni gillar den här poddspecialen får ni gärna hojta till mig och Pär på Twitter, där jag heter c_dahlstrom och Pär heter doctor4quality. Ta hand om er därute, ciao!

Till att börja med: för att veta hur panikångest ska behandlas måste man titta på vad som orsakar den. Har man bara haft någon enstaka panikångestattack behövs förmodligen ingen behandling alls. Många får för eller senare en panikångestattack utan att det behöver påverka livet särskilt mycket.

Panikångesten i såg är en slags uråldrig stressreaktion som man kan råka ut för om man till exempel har haft det väldigt stressigt ett tag. Reaktionen kallas för ”kamp- och flyktreaktionen” och är en urtida försvarsmekanism som aktiveras när faran är extrem.

Tänk dig till exempel att du plötsligt står framför ett lejon, eller att någon hotar dig med kniv. Då skulle reaktionen förmodligen vara ungefär densamma som vid en panikångestattack: hjärtklappning, svettningar, yrsel och andnöd. Tyvärr har kroppen inte hittat något bättre sätt att försvara dig mot ”samtida” stress.

Men: panikångest kan också vara ett symtom på paniksyndrom och andra ångestsjukdomar, som då kan (läs: bör) behandlas på ett eller annat sätt.

Så här skriver jag till exempel i min bok om panikångest och depression (som är Sveriges mest sålda bok om ångest sedan den gavs ut förra året):

”För paniksyndrom och de ångestsjukdomar som ofta hänger samman med panikångest (se s. 87) finns det enligt Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) på det hela taget inget skäl att rekommendera medicin före psykoterapi eller tvärtom.

Undantaget bland ångestsjukdomarna är specifika fobier (se s. 90), som läkemedel inte fungerar bättre mot än ”sockerpiller”. Man har också̊ sett att de som har paniksyndrom (se s. 76) har en större chans att få bestående effekt av behandlingen om de går i psykoterapi än om de får medicin.”

Väldigt förenklat kan man alltså säga att enstaka panikångestattacker inte behöver behandlas alls ifall man vet att de beror på tillfällig stress. Panikångest som kommer av specifika fobier (som spindelfobier, sprutfobier och så vidare) ska INTE behandlas med läkemedel, utan med psykoterapi. I övrigt menar SBU som är statens expertråd att det inte finns några skäl att rekommendera medicin framför psykoterapi eller tvärtom, undantaget paniksyndrom där effekten verkar vara mer långvarig av terapi.

Viktigt att påpeka är också att långt ifrån alla terapiformer är effektiva mot panikångest i form av ångestsjukdomar, mer om det i boken. Samma sak gäller också mediciner, även det skriver jag mer om i boken.

Källa:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

För att svara på frågan om panikångestens orsaker måste vi först bestämma vad vi menar med orsak. Panikångestattacker är ju i grunden en naturlig reaktion på̊ något hotfullt. Kroppen förbereder sig för att antingen försvara sig eller fly, och därför drabbas den av en extrem stressreaktion. Reaktionen kallas för ”kamp- och flyktreaktionen” och är en urtida försvarsmekanism som aktiveras när faran är extrem.

Om man med orsak menar vad som utlöser en attack så är det alltså stress, panikångest utlöses oftast/alltid av någon form av stress.

Det kan handla om både intensiv kortvarig stress och långvarig stress, eller både och. Kortvarig stress kan till exempel innebära att vara i ett socialt sammanhang som man känner sig mycket obekväm i, som att stå på en scen om man har social fobi eller att befinna sig i en stor folksamling om man har agorafobi. Då kan man få panikångest.

Långvarig stress kan till exempel innebära att man har mycket att göra på jobbet under en lång period, ett jobbigt förhållande som eller att en nära anhörig är svårt sjuk. Långvarig stress kan, slarvigt uttryckt, lagras i kroppen och göra oss sårbara på olika sätt. Till exempel kan det göra dig mer känslig för akut stress eller att den långvariga stressen i sig ”rinner över” till slut, så att du får en panikattack (eller andra sjukdomar och symtom, läs mer om det i den här boken).

Stress är alltså orsak i betydelsen att det finns ett starkt samband mellan stress i en mer vid bemärkelse och panikångest. Inom KBT arbetar man mycket med de här psykologiska dimensionerna (”stress”) och de kroppsliga symtom som uppstår, för att minska eller hantera dem bättre. Till exempel genom att arbeta med automatiska negativa tankar, ifrågasätta ”måsten” i vardagen och utmana sina mest centrala rädslor, så kallad interoceptiv exponering.

Men stress är bara en del av förklaringen och inte hela ”orsaken”. Hade stress ensamt varit orsaken bakom panikångest hade ju alla människor varit lika stresståliga eller stresskänsliga, vilket vi idag vet inte är fallet.

Genetik

Varför vissa aldrig får panikångest eller kanske bara någon enstaka attack medan andra drabbas hårdare vet man inte säkert, men genetik/ärftlighet är i varje fall en del av förklaringen om man talar om ångestsjukdomar (där panikattacker kan vara ett symtom). Så här skriver jag i min bok om panikångest, som är Sveriges mest sålda i ämnet sedan den kom ut och rekommenderas av 1177.se, under frågan ”Är panikångest ärftligt?”:

”Ärftligheten för att bara få någon enstaka panikångestattack vet vi inte mycket om. Däremot har det gjorts undersökningar på̊ ärftligheten hos många ångestsjukdomar, till exempel paniksyndrom, agorafobi, specifik fobi, social fobi, generellt ångestsyndrom, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom. De undersökningarna visar att ångestsjukdomar är klart ärftliga, även om ärftligheten inte är lika stark som vid en del andra psykiska sjukdomar, som bipolär sjukdom och schizofreni.”

Exakt hur genetiken påverkar oss, till exempel hur de olika generna påverkar risken för att drabbas, vet man däremot inte. Under frågan ”Var står forskningen?” skriver jag bland annat så här:

”Ännu vet man inte exakt hur de olika generna påverkar risken; de enskilda generna inverkar på̊ många olika saker i kroppen och verkar dessutom samspela både med varandra och med omgivningen. Precis som när det gäller andra sjuk- domar verkar också̊ varje enskild gens betydelse vara liten. Det verkar dessutom som att genetiken påverkar på̊ olika sätt och olika mycket beroende på̊ till exempel när i livet man får paniksyndrom eller någon annan ångestsjukdom.”

Biologi (?)

Förutom stress och genetik finns andra tänkbara orsaker till panikångest, och med tiden kommer vi givetvis att förstå mer exakt hur de här orsakssambanden ser ut. Ett spår som forskare undersöker är biologin bakom panikångest, som jag också skriver om i frågan ”Var står forskningen?”:

”Många studier har gjorts och görs för att hitta eventuella biologiska förklaringar till panikångest, till exempel om man kan framkalla en panikångestattack hos en person genom att tillföra eller minska vissa ämnen i kroppen. Forskning pågår om ämnen som orexin, en signalsubstans som påverkar sömn och aptit, laktat (mjölksyra) och koldioxid. Det är alla ämnen där studier har visat vissa samband mellan dem och panikångest.

Här finns det i dagsläget många intressanta resultat att forska vidare på̊ men än så länge vet man för lite för att slå̊ fast några samband eller dra några slutsatser.”

Koldioxid är intressant eftersom hyperventilering orsakar att koldioxidhalten i blodet sjunker. Under en panikattack hyperventilerar man ofta, vilket gör att man får symtom som yrsel och bröstsmärtor, men det kan också vara så att man hyperventilerar lite grann hela tiden och att man på så sätt skapar symtom som påminner om en panikattack och därmed blir orolig. Man skapar alltså en ond cirkel.

Observera att de här sambanden behöver undersökas mer, hyperventilering verkar bara vara en av problemet hos vissa med panikångest och inte hos andra. Det kan också vara svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Jag själv tycker att jag haft viss användning av andningsövningar, som ofta är en del av KBT-behandlingar mot panikångest (paniksyndrom i mitt fall). Läs mer om hyperventilering här.

Sammanfattning

Panikångest orsakas alltså av en blandning av stress (både långvarig och kortvarig/akut), genetisk ärftlighet och eventuellt biologi.

Biologin verkar vara inblandad på något sätt, även om man i så fall ännu inte med säkerhet kan säga hur den skulle kunna bidra till panikångestattacker. Man vet dock rätt väl hur panikångesten i sig påverkar kroppens biologi i det akuta skedet med adrenalinpåslag och annat genom det som kallas kamp-/flyktresponsen som är en del av det autonoma nervsystemet.

Även om man vet mycket om panikångestens orsaker redan idag och att det finns många effektiva behandlingar som jag skriver om i boken, är det ett område som kräver mer forskning.

Jag skriver också en hel del om panikångest i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige” som du kan köpa på exempelvis Adlibris eller signerad i min webbshop. Boken har hyllats av Alex Schulman, Therése Lindgren (som själv har haft problem med panikångest och är intervjuad i boken) och av några av världens främsta psykiatriker.

Källor:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Doktorn.com [webb] ”Hyperventilera”

Sapolsky, Robert M., and Per Rundgren. Varför zebror inte får magsår. Natur och kultur, 2003.

I onsdags var jag i Norrköping och föreläste om depression och panikångest på deras psykiatriska vecka inför 150 personer. Det var min första större föreläsning på egen hand och det gick otroligt bra faktiskt. Jag hade rejäl ångest inför av lite olika anledningar, men väl där presterade jag verkligen grymt bra vilket känns skönt att kunna göra även om man inte är på topp.

Jag berättade om min uppväxt, hur jag fick panikångest (paniksyndrom) och depression och vad som fick mig på fötter igen. Jag berättade även om vetenskapen bakom de här folksjukdomarna, bland annat om stress/sårbarhets-modellen och om biologin och genetiken bakom framför allt depression.

Efter föreläsningen, som var 75 minuter ungefär, fick publiken ställa frågor. Jag fick många bra frågor, det var bara någon eller kanske två som jag hade svårt att svara på. Efter frågestunden sålde jag min bok om depression och panikångest och de gick åt som smör i solsken, alla överöste mig med beröm för föreläsningen och jag mådde genast lite bättre.

Jag har arbetat hårt på den här föreläsningen, så insatserna var höga för mig. Nu vet jag att föreläsningen är riktigt bra och att jag kan leverera den, så inför nästa gång krävs inte alls lika mycket arbete. Och förhoppningsvis inte lika mycket ångest heller.

Om ni vill boka mig kan ni höra av er till Talarpoolen.

I höst kommer jag att föreläsa om depression, ångest och psykisk ohälsa i allmänhet. Min föreläsning om depression, ångest och psykisk ohälsa kommer att utgå från min egen sjukdomsperiod, erfarenheter som patient inom psykiatrin och min bästsäljande bok om depression och panikångest. Jag tar upp mina personliga erfarenheter och varvar det med fakta, vetenskap och även lite diskussion om stigmatisering och tabu.

Redan i våras hade jag tre föreläsningar i ämnet, varav en var en intervju och frågestund på Stockholms Stadsbibliotek med Aftonbladets Kerstin Alex som intervjuare (bilden). Det var i samband med releasen av min bok om depression och panikångest. Det blev fullsatt, över hundra personer kom trots nästan obefintlig marknadsföring.

Efter det blev jag kontaktad av Sveriges största talarförmedling Talarforum som hade fått förfrågningar från kunder som ville boka mig. Därför har jag tagit fram en föreläsning om depression, ångest och psykisk ohälsa som jag kommer att köra i höst. Än så länge har jag bara en föreläsning om depression och ångest inbokad på en större konferens, men det kommer att bli fler. Förhoppningsvis kommer jag även att göra lite framträdande på bibliotek också.

För att boka mig som föreläsare om depression, ångest och psykisk ohälsa (föreläsningen kan anpassas lite efter vad som efterfrågas): mejla mig eller Helena Vågberg på Talarforum:

Är ångest vanligt undrar många, både de som själva drabbats och de som hör talas så mycket om panikångest, social fobi och andra ångestsjukdomar. Därför tänkte jag bjuda på lite statistik om ångest, hur vanligt det är och vilka som drabbas.

Hur vanligt är paniksyndrom? Hur vanligt är tvångssyndrom? Hur vanligt är generaliserat ångestsyndrom (GAD)? När man själv eller någon i ens närhet drabbas är det självklart att man undrar om det är vanligt eller inte.

Statistiken nedanför är i huvudsak hämtad från tre olika undersökningar som gjorts i USA och Norge. Jag har avrundat litegrann för enkelhetens skull. Källhänvisning hittar du längst ned som vanligt.

Prevalens

Prevalens förklarar hur vanligt en sjukdom är under ett givet ögonblick eller en kortare period, till exempel ett år. Här är siffror på ungefär hur vanligt ångest är på ett år.

• Samtliga ångestsjukdomar: 17-20 procent.
• Specifik fobi: 8-10 procent.
• Social fobi: 7-8 procent.
• PTSD: 2-3 procent.
• GAD: 2-3 procent.
• Paniksyndrom: 2 procent.
• Tvångssyndrom: 0,7-1 procent.
• Agorafobi: 1-3 procent.
• Panikångestattack: var tredje har haft det senaste året (attackerna behöver inte vara en del av en ångestsjukdom).

Livstidsrisk

Livstidsrisk är precis vad det låter som, den kalkylerade risken för att en människa ska drabbas av sjukdomen någon gång under sitt liv. Här är siffror på ungefär de olika ångestsjukdomarna är över ett liv.

• Samtliga ångestsjukdomar: 20-25 procent.
• Specifika fobier: 10-15 procent.
• Social fobi: 12-13 procent.
• PTSD: 7-8 procent.
• GAD: 5 procent.
• Paniksyndrom: 4-5 procent.
• Tvångssyndrom: 1,5 procent.
• Agorafobi: 2-5 procent.

Värt att nämna om statistiken är att den inte skiljer på kön. Ångestsjukdomar är nästan dubbelt så vanligt hos kvinnor som hos män, läs mer om det här. Om du vill läsa mer om ångest kan du göra det i min bok om panikångest och depression.

Källor:

Carlbring, P., Hanell, Å. ”Ingen panik: Fri från panik-och ångestattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi.” (2007).

von Knorring, L., Andersson, G., Lichtenstein, P., Rück, C., & Lindefors, N. (2011). Vanliga folksjukdomar som debuterar tidigt i livet. Läkartidningen, 108, 787-791.

I nästa avsnitt av Psykpodden ska vi prata om GAD (bland annat), och utöver statistik och symtom ville jag ha en personlig berättelse om hur det känns. Hörde av mig till min vän Amanda Hollanti Ohlsson som har GAD och frågade henne. Här är hennes brev till mig som jag kommer att läsa upp delar av i nästa podcast!

Jag skriver förresten också om GAD både i min bok om depression och ångest och i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”.

Hursomhelst, här är Amandas brev:

”Hej Christian!

Jag håller med om att GAD är en bortglömd diagnos, som också framförallt inte tas på allvar. Jag insjuknade i en måttlig till djup depression hösten 2012 vilket jag under våren 2014 fick fastställt berodde på GADen som jag då i våras fick diagnosticerad.

Jag var redan som liten ett ängsligt, osäkert och oroligt barn och har varit “GAD:ig” sen jag var i elvaårsåldern då mina föräldrar skilde sig och det hände saker inom familjen under några år efter det. Men det var när jag började tillfriskna från depressionen som jag märkte att jag fortfarande var väldigt stressad, känslig för intryck och framförallt hade en obeskrivligt tung ångest – hela tiden.

Under hösten 2013 hamnade jag i en djup svacka med depressiva inslag, självmordstankar och panikattacker, och gick till min läkare för att få hjälp. Vi diskuterade mycket och kom fram till att det är min konstanta ångest som “ställer till det” för mig, så vi gjorde ett medicinbyte från Citalopram till Cymbalta.

Det sjuka är att jag började med 30 mg Cymbalta och kände redan efter två dagar en otrolig skillnad ångestmässigt. Nu äter jag 60 mg och får med hjälp av min syster vardagen att gå runt. Mår inte bra och behöver långvarig och regelbunden terapi enligt psykiatrikern som bedömde mig, men i Skövde där jag bor är det bristfälligt och jag får inte den hjälpen jag behöver.

Jag märker helt klart att GAD är en sjukdom som många inte alls vet vad det är. När jag berättade för vänner och familj hade de ingen aning om vad det var och även på min högskola stöter jag på samma reaktion. När jag pedagogiskt försöker förklara hur det är att ha GAD, genom att ge exempel på att jag kan få ångest och panik om jag inte följer matlistan när jag handlar (om det tex är extrapris på något) eftersom jag är orolig för min ekonomi.

Jag skulle gissa på att det beror på att det som med psykisk ohälsa överlag är tabu och stigmatiserat, men också kanske för att när man har GAD, så upplever man både själv och omgivningen tror att det är ett personlighetsdrag – att man ÄR orolig, lättstressad och ångestfylld.

Det jag tycker är viktigt att berätta om GAD är att det är en vidrig och hemsk ångestsjukdom. Det är en psykisk sjukdom precis som exempelvis depression eller social fobi. Precis som sjukdomen heter – generaliserat ångestsyndrom – så har man hela tiden en molande ångest och oro som man kan ha längre perioder och som i mitt fall ofta går över till stark och kraftig ångest. Jag kan ha en ångestattack för tex ett tjafs med en kompis och älta det i veckor, försäkra mig med hjälp av familjen, rättigfärda mig innan oron och ångesten lägger sig och tar sig uttryck på ett annat orosmoment.

Jag lever som en vettskrämd katt, ständigt rädd och orolig för ALLT i mitt liv. Jag är ständigt orolig, rädd, stressad, har katastroftankar, är pessimistisk, otroligt självkritisk och nedvärderande. Brottas med tusen tankar i huvudet inför varje moment eller situation jag möter, oavsett om jag bara ska gå utanför dörren eller åka tåg. Det är hela tiden som en gnagande, molande oro som ofta går över till ångest.

Ångesten kan se olika ut, ofta är den handlingsförlamande och gör att jag inte kan tänka, andas, planera eller ta beslut, jag får ofta panik då. Ibland gör den mig bara ledsen och jag kan gråta i timmar.

Jag är en introvert person men i samband med GADen och depressionen har jag blivit det ännu mer och har en släng av social fobi, eftersom jag får ångest av att vara ute bland människor. Är ständigt orolig, rädd och nervös över vad folk tycker om mig, både min personlighet och om jag är tjock/smal, fin/ful. Det tar otroligt mycket krafter av mig att umgås med människor och större grupper undviker jag gärna.

Utöver detta har jag jobbiga fysiska symptom i samband med de psykiska – trötthet, spänningar i rygg, nacke och framförallt käkar, en spändhet i hela kroppen. Det tar så sjukt mycket krafter att hela tiden vara på sin vakt och att hela tiden oroa sig.

Det jag upplever är att folk verkar tro att det bara är att sluta oroa sig. Att jag egentligen har ett val, och kan sluta vara och ha det såhär. Och det gör mig så jävla förbannad, för jag känner att jag hela tiden behöver rättigfärda, och förklara mig och stå upp för mig och min sjukdom hela tiden, i varje situation jag är i. Om det hade varit så lätt att sluta oroa mig hade jag gjort det för länge sen.

Jag tror inte folk förstår hur pass vidrigt det är att ha den här ångestsjukdomen, och de förstår inte att den finns på riktigt, att det är en diagnos. Det är en verklig psykisk diagnos och det behöver folk förstå, och inte bara förminska oss som lider av det. Vi ÄR inte lata, oroliga, stressade för att vi VILL, utan det är olika omständigheter som arv, miljö, erfarenheter osv som har lett till att vi blivit drabbade av denna sjukdom. Bara för att den inte syns, betyder det inte att den finns!

Som vanligt blev detta värsta uppsatsen! Men jag är så otroligt glad för att ni ska ta upp detta i podden, för alla dessa känslor av bemötande och att leva med GADen behövde jag få utlopp för och jag vill att alla ska förstå allvaret i att ha GAD.

Tack, ni är BÄST!

Kram,

Amanda Hollanti Ohlsson”

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg som hette ”Så mycket tjänar läkemedelsbolagen (inte) på antidepressiva mediciner” där jag skrev om att antidepressiva mediciner inte alls är en så lukrativ marknad som många tror. Jag tänkte att jag skulle utveckla det här litegrann genom att skriva om ekonomin bakom antidepressiva mediciner: läkemedelspatent, generika och tillverkningskostnader.

Som vanligt vill jag passa på att påpeka att jag inte har fått betalt av någon för att skriva det här inlägget, eller något annat inlägg på bloggen för den delen.

Jag har ringt Patent- och registreringsverket (PRV) och läkemedelsbolagen Pfizer och Teva för att få information, men ingen av dessa har betalt mig någonting för inlägget. Resten av källorna finns redovisade längst ned i inlägget.

Så fungerar läkemedelspatent

Om ett läkemedelsföretag lyckas få patent på ett läkemedel i Sverige, så får de ensamrätt på att tillverka läkemedlet i tjugo år. Det betyder att man får sälja läkemedlet till ett monopolpris som nästan alltid är mycket högre än det är efter att patentet har gått ut.

När de tjugo åren har gått ut kan man ansöka om tilläggsskydd, en slags förlängning av patentet på upp till fem år. Man ansöker hos PRV och deras jurister avgör om man får förlängt patent eller inte.

Tilläggsskyddet är till för att läkemedelsbolagens patent inte ska påverkas av myndigheters handläggningstid. Det är många tester och godkännanden som krävs innan man faktiskt får börja sälja läkemedlet efter att man gjort ansökan, vilket kan skada läkemedelsföretagen ekonomiskt.

Man kan också söka om sex månaders tilläggsskydd för barnläkemedel, som ”bonus” för att man har genomfört tester på medicinen enligt en standard som kallas PIP.

Men standarden är alltså tjugo år.

För att patentet ska gälla måste läkemedelsbolaget dessutom betala en årsavgift till PRV. Den är som lägst första året och som högst det tjugonde året, eftersom mycket av kostnaderna för läkemedlen finns i utvecklingsfasen, man vill alltså uppmuntra forskning som får fram nya läkemedel. Slutar man betala årsavgiften blir man av med patentet.

Exempel: Pfizer och Zoloft

Vi tar ett exempel.

Zoloft, eller sertralin som den verksamma substansen heter, sökte Pfizer patent för 1987* men fick det flera år senare, och medicinen godkändes för användning mot depression i Sverige först 18 januari 1995.

På kort tid blev det därefter en oerhörd försäljningssuccé. 2004 såldes Zoloft för hela 386 miljoner kronor bara i Sverige. Under den här perioden tjänade Pfizer väldigt mycket pengar på Zoloft i Sverige eftersom man hade monopol på medicinen, men precis som alla mediciner var Zoloft en förlustaffär hela vägen fram till succén.

Men 28 oktober 2005 gick patentet på Zoloft i Sverige ut och det var fritt fram för andra läkemedelsföretag att börja tillverka sertralin. Anledningen till att patentet gick ut ”redan” 2005 är att Pfizer slutade betala årsavgiften då, trots att de hade åtminstone ett år (ansökan räknas från 1987, 2005 var därför år 19), och sannolikt ännu fler års tilläggsskydd eftersom godkännandet tog sådan tid.

Varför de slutade betala för tidigt vet jag inte**.

Generika sänker kostnaden

Hursomhelst.

Priset på läkemedel där originalpatentet har gått ut faller ofta dramatiskt. Hur mycket priset sjunker varierar beroende på flera olika variabler, till exempel på hur populärt läkemedlet är. Ett läkemedel som är väldigt populärt bland konsumenterna lockar fler konkurrenter och priset pressas mer.

Ofta faller priset med uppemot nittiofem procent, som för kolesterolsänkaren Zocord när det patentet gick ut. Men ibland med mindre, som Losec där priset bara föll med ungefär femtio procent. Oftast hamnar det någonstans däremellan.

För sertralin sjönk priset med åttiofem procent, från 9,21 kr till 1,25 kr per tablett för 50 mg efter att patentet gick ut 2005.

Vinstmarginaler för generika är låg

Okej, men hur ser då kostnaderna och vinsterna ut per tablett?

Själva tillverkningskostnaden för en sertralintablett är bara cirka 20 öre, det är alltså inte tillverkningen som kostar pengar, utan utvecklingen i första hand och marknadsföring/logistik i andra hand. Det är för att täcka utvecklingskostnaden (forskning till exempel) patenten finns.

Om vi delar upp monopolpriset för en 50 mg-tablett sertralin så ser det ut så här:

Alltså, den minsta pajbiten är tillverkningen som kostar 20 öre. Den största biten är den marginal som bolagen gör sina stora vinster på, skillnaden mellan priset på en generika-sertralin (1,25 kr) och en monopoltablett (9,21 kr) alltså. Det är den här tårtbiten som ska täcka de år av forskning och annat som de investerat i medicinen.

Mellanbiten är priset på sertralin på en konkurrensutsatt marknad (1,25 kr) minus tillverkningskostnaden (0,20 kr) = 1,05 kr. Jag kallar det för ”marknadspåslag”, det är så mycket bolagen lägger på priset utöver tillverkningskostnaden på en konkurrensutsatt marknad.

Det är inte samma sak som deras vinst, eftersom de så klart har kostnader för annat än tillverkning: marknadsföring, distribution och annat som alla företag har kostnader för. De här kostnaderna är den enda siffra jag inte har lyckats få fram, men om vi gör en mycket försiktig uppskattning kan vi anta att den kostnaden är 80 öre per tablett. Det skulle innebära en vinstmarginal på 25 öre per tablett, vilket jag som sagt tror är en överskattning, men för enkelhetens skull kan vi anta det.

Säg att normaldosen för sertralin ligger på 100 mg per dag som jag tar. Det skulle betyda att läkemedelsbolagen tjänar 50 öre om dagen på mig, eller 183 kronor om året. Före vinstskatt dessutom, om de nu har vänligheten att betala någon sådan i Sverige.

183 kronor om året tjänar alltså ett läkemedelsbolag på en ”normalanvändare” av antidepressiv medicin. Om det är mycket eller lite får ni själva avgöra.

* De sökte först i Europa 1987 hos EPO, blev beviljade först 1990 då även ansökan översattes till svenska och skickades till PRV.

** Jag har sökt Pfizer för att få svar på varför de inte utnyttjade hela patentperioden på tjugo år, men har ännu inte fått svar.

Källor:

Dagensmedicin.se [www] Hämtad den 14 mars 2014

Pharmaindustry.se [www] Hämtad den 14 mars 2014

Patent- och registreringsverket [www] Hämtad den 14 mars 2014

Västra Götalandsregionen [www] Hämtad den 14 mars 2014

I tisdags hade jag en föreläsning om depression och panikångest på Stockholms stadsbibliotek med anledning av att min bok ges ut om en vecka. Det blev fullsatt till slut och en riktigt trevlig kväll. Tack till alla som kom!

Efter en kort presentation av biblioteket blev jag intervjuad i cirka 40 minuter av Kerstin Alex som ställde frågor om boken. Det var riktigt intressanta och bra frågor som jag svarade på så gott jag kunde. Hon frågade bland annat om varför jag skrev boken och lite om varför jag tar upp de olika frågor som jag gör.

Publiken fick också chans att ställa sina frågor när vi var klara och det kom en hel del frågor som handlade mycket om mediciner men också om sambandet mellan genus och psykisk ohälsa vilket jag ärligt talat inte är jättepåläst på. Jag tror jag svarade helt okej på den frågan i varje fall, hoppas det.

Jag stannade kvar länge efter föreläsningen och pratade med människor i publiken som ville ställa ytterligare frågor eller diskutera någonting jag pratat om. Vi sålde också signerade exemplar av boken.

Allt som allt är jag otroligt nöjd med den här fina kvällen på Stockholms stadsbibliotek, alla var väldigt vänliga och verkade intresserade av ämnet. Tack till alla som kom trots att det var en fin vårkväll utanför bibliotekets väggar. Hoppas att vi ses snart igen!

Häromdagen när jag tog min antidepressiva medicin Sertralin fick jag en sådan jävla halsbränna att jag inte kunde sova på hela natten. Min mage är visserligen utomordentligt jävla känslig, men det var ändå rätt obehagligt.

Jag vill inte skrämma upp någon i onödan med biverkningar av Sertralin eller antidepressiv medicin, överlag tycker jag att jag inte har några biverkningar alls nästan bortsett från att jag är lite trött. Om man vill veta mer om biverkningar av antidepressiv medicin så skriver jag om det i min bok om panikångest och depression i frågan ”Ger antidepressiva mediciner biverkningar?”

Att man får sura uppstötningar och halsbränna är vanligt bland dem som stressar och oroar sig mycket, så det behöver inte bero på medicinen, men jag tänkte ändå att jag skulle skriva om det här ifall någon annan råkar ut för samma sak:

Häromdagen kom jag hem sent efter att ha varit på restaurang med två kompisar. Jag hade käkat riktigt mycket god mat och druckit Cola, vilket brukar påverka min mage. Kaffe och te under dagen dessutom, men om jag får halsbränna brukar det ändå vara ganska lätt ordnat att bli av med den, en Samarin och sedan sover jag som en baby.

Den här gången ballade min mage ur fullständigt. Jag tog min Sertralin precis innan jag gick och lade mig i sängen, svalde den dessutom bara med en klunk vatten direkt från kranen, istället för ett helt glas vatten som jag brukar. Jag kände hur det kittlade i halsen av medicinen som jag inte sköljt ner ordentligt, men tänkte inte mer på det.

Efter typ tio minuter i sängen började kittlingen kännas mer som syra i halsen på mig. Det bubblade och sved. Jag gick upp och tog en Samarin, väntade en stund på att det skulle gå över men det blev bara värre. Det gick inte över med två Novalucol (skitmedicin förresten) heller, men jag var tvungen att sova så jag satte mig i soffan och sov dåligt hela natten.

Jag tycker nog att jag får skylla mig själv egentligen, jag hade käkat så mycket skit den dagen så Sertralinen var nog bara droppen som fick bägaren att rinna över. Men den rann över väldigt mycket och jag tror att det kan bero på Sertralinen. Överlag vill jag ändå säga att jag inte har haft några problem med halsbränna de andra hundratals dagar jag har tagit Sertralin, och jag vill som sagt inte skrämma någon. Men om ni drabbas av halsbränna och nyligen har tagit Sertralin: det kan ha med det att göra. Kanske en anledning att inte ta Sertralin på kvällen?

Många undrar om genetik och psykiska sjukdomar. Är panikångest ärftligt till exempel? Det finns en del forskning på det området och svaret är att panikångest är ärftligt om det är ett symtom på en ångestsjukdom, men att man bara ärver själva sårbarheten, inte sjukdomen i sig.

I min bok om panikångest och depression skriver jag i frågan ”Är panikångest ärftligt?” om vad forskningen har att säga om genetiken bakom panikångest. Många psykiska sjukdomar är ärftliga, men i olika stor utsträckning och man ärver normalt sett inte själva sjukdomen, utan bara en sårbarhet som gör att man lättare drabbas av sjukdomen än någon som inte har det i generna.

Vad gäller panikångest så är det ofta ett symtom på en ångestsjukdom. Framför allt paniksyndrom där det ju är huvudsymtomet, men panikångest kan även dyka upp om man har andra ångestsjukdomar (även om det ur medicinsk synvinkel oftast ses som att man har samsjuklighet med paniksyndrom i de fallen, att man till exempel har GAD med ”en släng” av paniksyndrom typ). Enstaka panikångestattacker behöver dock inte betyda att man är sjuk, det får ungefär var tredje person varje år, men långt ifrån alla har en ångestsjukdom.

Ärftligheten för panikångest måste därför delas upp mellan enstaka panikångestattacker och de olika ångestsjukdomarna där panikångest kan vara ett symtom (eller som har hög samsjuklighet med paniksyndrom, beroende på hur man ser det).

I min bok skriver jag bland annat så här om ärftligheten för enstaka panikångestattacker:

”För att säga något om ärftligheten hos panikångest måste man titta på vad panikångesten beror på. Ärftligheten för att bara få någon enstaka panikångestattack vet vi inte mycket om.”

Och senare om de olika ångestsjukdomarna:

”De [undersökningarna] visar att ångestsjukdomar är klart ärftliga. Undantaget är posttraumatiskt stressyndrom, som inte är klarlagd än.”

Jag skriver också så här:

”Ärftligheten bland enäggstvillingar är ungefär mellan 20 och 50 procent för de olika ångesttillstånden, lite beroende på undersökning och vilken diagnos man tittar på.”

Svaret på frågan om panikångest är ärftligt är alltså ja ifall det är en del av en ångestsjukdom, men att man inte vet ifall enstaka panikångestattacker är ärftliga eller inte. Man ärver hursomhelst inte själva sjukdomen utan bara en sårbarhet. Dessutom varierar ärftligheten mellan olika ångestsjukdomar och är aldrig högre än ungefär 50 procent.

Källor:

Carlbring, P., Hanell, Å. ”Ingen panik: Fri från panik-och ångestattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi.” (2007).

von Knorring, L., Andersson, G., Lichtenstein, P., Rück, C., & Lindefors, N. (2011). Vanliga folksjukdomar som debuterar tidigt i livet. Läkartidningen, 108, 787-791.

Jag satt och funderade över vilka situationer man får panikångest i oftast. När jag hade paniksyndrom med agorafobi fick jag panikattacker i väldigt specifika situationer, panikångest hos frisören var till exempel inte ovanligt. Nu får jag nästan aldrig panikattacker längre, men jag har skrivit en lista över de situationer då det hände oftast.

Jag skriver mycket om panikångest i min bok om panikångest och depression, men det mesta handlar om vilka behandlingar som är bäst, var man kan söka hjälp, hur många som drabbas, vad panikångest beror på och så vidare. Det är så klart viktigare egentligen, men jag hade gärna fått med mer om var och hur man får panikångest. Därför tänkte jag att jag skulle ge lite exempel på situationer man får panikångest i här i bloggen istället.

Listan är i ungefärlig inbördes ordning, med de värsta situationerna först, men alla de här situationerna har jag haft panikattacker i. Panikångest hos frisören, i klassrummet, i flygplanet, på arbetsintervjuer och på biografer – en härlig mix av ångest helt enkelt. Nu kör vi!

1. Muntlig presentation/hålla tal

Att ha en muntlig presentation inför klassen eller hålla tal på ett bröllop, en fest eller på en middag är en klassisk situation där många får panikångest eller tror att man ska få det.

Min erfarenhet: När min brorsa gifte sig kände jag mig manad att hålla ett tal. Det här var för typ fem år sedan när jag fortfarande hade svåra problem med panikattacker, vilket gjorde att jag hade sådan sjuk förväntansångest inför talet flera månader i förväg. Talet gick bra, jag var väldigt nervös vilket säkert syntes, men jag klarade av det och blev så jävla stolt efteråt.

Att hålla tal är någonting som jag fortfarande idag tycker är jobbigt. Jag gillar inte att stå i centrum, men vet att det går att träna bort hyggligt. Nu har jag varit med i direktsänd radio inför publik bland annat, så jag försöker inte låta det stoppa mig. Det går att komma över.

2. Resa i flygplan

Att resa överhuvudtaget är riktigt jobbigt för många som har panikångest, särskilt om man har agorafobi (torgskräck). Det är ofta med i toppen över paniksituationer och jag har träffat många som helt enkelt slutat resa utanför sin egen stad på grund av rädslan för panikattacker. Att resa är jobbigt, att göra det i flygplan är nästan alltid värst eftersom man är så instängd.

Min erfarenhet: Jag har skrivit om det här i bloggen förut (läs det tvådelade inlägget: resa med panikångest), att resa var länge omöjligt för mig. Jag flög inte mellan typ 18-24 år eftersom jag var rädd för panikångest och att mina öron skulle paja (vilket de gjort en gång när jag flög från Köpenhamn). Sedan dess har jag metodiskt arbetat bort min flygrädsla och reseångest, nu har jag nästan inga problem alls och har varit i Thailand, USA, Kenya och nästan överallt i Europa.

3. Gå på arbetsintervjuer

Att gå på arbetsintervju är inte bara jobbigt för panikångestdrabbade, men panikångest bidrar till en extra dos av obehag så klart. Det är någonting med den formella tonen, att man känner sig granskad och instängd som gör det jobbigt tror jag. Särskilt för agorafobiker.

Min erfarenhet: Eftersom jag är egenföretagare slipper jag arbetsintervjuer nuförtiden, men jag har många liknande situationer som jag inte hade pallat med om jag haft panikångesten kvar. Till exempel kundmöten där jag förväntas hålla presentationer eller lägga fram planer och sälja in mina tjänster. Jag hatar arbetsintervjuer fortfarande, men jag känner panikångestdrabbade som går på arbetsintervjuer och klarar av det ändå.

4. Gå till frisören

Det här kanske låter sjukt. Men att få panikångest hos frisören är inte ovanligt. Återigen är det ofta om man är agorafobiker (har torgskräck) som det blir extra jobbigt. Panikångest hos frisören känns jobbigt eftersom man inte kan gå därifrån. Man vet att man måste sitta still och dessutom konversera med en okänd människa.

Min erfarenhet: När jag hade panikångest var det här en av mina skräcksituationer. Det satt dessutom i länge, långt efter att min panikångest hade börjat släppa i andra situationer levde den här skiten kvar. Panikångest hos frisören, och särskilt inför, gjorde att jag ofta gick runt och var ful i håret. Nu är jag snygg igen!

5. Gå på föreläsning/bio/teater

Att sitta instängd på en stolsrad på en föreläsning, biograf eller teater när man har panikångest är ingen höjdare. Man känner att man har allas blickar på en om man skulle behöva gå därifrån. Man fruktar de besvärade blickarna hos dem som måste resa på sig när man ska gå förbi.

Min erfarenhet: Panikångest på föreläsningar, biografer och teater begränsade mitt liv otroligt mycket när jag hade paniksyndrom. Jag har skrivit om det här i bloggen tidigare, särskilt biografer gjorde mig panikslagen nästan varje gång. Nu går jag på bio så ofta jag kan och känner inte ett skit av paniken längre.

Många (läs: alla) av de här situationerna har med agorafobi att göra. Jag skriver om agorafobi i min bok om panikångest och depression, läs också mitt blogginlägg ”Så blir man av med Agorafobi”.

Och kom ihåg: du KAN bli frisk!

Kaffe och panikångest är inte alltid en bra kombination. Innan jag fick panikångest drack jag kaffe, te, Coca-Cola och andra drycker med koffein lite när som. Nu har jag börjat igen, men under min period med paniksyndrom drack jag mindre kaffe för att inte få panikattacker lika ofta.

Att kaffe kan orsaka panikångest är verkligen en sanning med modifikation, det är snarare stress orsakar panikångest, men det finns ändå anledning att skära ner lite på koffeinet om man lider av panikångest. Jag vet, jag har varit där.

När jag fick mina första panikångestattacker för sex år sedan läste jag ganska snart att kaffe och koffein överlag kunde trigga en panikångestattack. Den som har panikångest blir ofta väldigt uppmärksam på vad som händer i kroppen, kroppsliga ”sensationer” som hjärtklappning och svettningar kan utlösa en panikångestattack till exempel.

Det var samma sak för mig. SÅ FORT någonting hände i min kropp, nästan vad som helst, bubblade skräcken i hela kroppen, jag domnade bort, blev varm och yr och pang! så hade jag fått en panikångestattack. Eftersom koffein påverkar kroppen (beroende på hur mycket man dricker och hur van kroppen är vid kaffe) genom att det höjer blodtrycket och pulsen till exempel, så kan kaffe alltså trigga en panikattack.

Förutom de kroppsliga symtomen som kaffe ger (som kan misstolkas av någon som ofta har panikångestattacker), så finns det en annan sak med kaffe som gör att du borde tänka efter: stress. Panikångest orsakas av stress (jag skriver mycket om det i min bok om depression och panikångest , och om du dricker mycket kaffe för att orka med kanske du borde fundera över om du stressar för mycket?

Det är självklart inte så att ALLA som dricker kaffe stressar för mycket, jag dricker själv kaffe nuförtiden även under perioder som inte är stressiga för mig, men jag tycker ändå att man bör vara uppmärksam på det. Visst, en kaffe under en stressig period då man måste orka mycket kan verkligen sitta fint, men om man hela tiden dricker mycket kaffe för att orka mer är det kanske dags att fundera på att lägga om sitt liv. Särskilt om man har panikångest.

Panikångest och te, Red Bull och Coca-Cola

Förutom kaffe som innehåller väldigt mycket koffein, finns koffein bland annat i te, Coca-cola och Red Bull. Jag lånade en tabell från Wikipedia där mängden koffein i olika livsmedel listas, kolla här:

En sak som var intressant för mig var att även te innehåller koffein, men att det är stora skillnader på olika sorters te. Svart te innehåller hälften så mycket koffein per centiliter som kaffe, men fyra gånger så mycket som Coca-Cola. Grönt te innehåller hälften så mycket koffein som svart. Ta de här siffrorna med en nypa salt, eftersom det beror på hur tet produceras, vissa gröna teer innehåller mer koffein än vissa svarta teer till exempel, men överlag stämmer listan ganska väl ändå.

Det finns dessutom vita teer som är ännu ”svagare” och rött te (Roibooste) och örtteer som inte innehåller något koffein alls. Jag gillar inte Roibooste, men drack väldigt mycket vitt te när jag hade paniksyndrom vilket hjälpte en del. Ett tips om du vill dricka vitt te är Liptons White Tea som är väldigt gott, om än inte lika gott som svart te kanske.

Nuförtiden, när jag inte har haft en panikångestattack på flera år, så dricker jag kaffe igen och även te. Men jag dricker mycket mindre än innan och inte varje dag. Märker jag att jag dricker mycket kaffe frågar jag mig själv om jag i stället borde jobba mindre, eller försöka sova bättre, det är ofta en varningsklocka för mig.

Sammanfattning

Kaffe är inte farligt och orsakar inte panikångest i sig, men om du har lätt för att få panikångestattacker kan kaffe trigga en attack. Det beror på att koffein höjer blodtrycket och pulsen, vilket många som har panikångest misstolkar eftersom man är för uppmärksam på vad som händer i kroppen. Att dricka med måtta kan vara nyttigt om du har problem, och var även uppmärksam på ifall du dricker mycket kaffe för att du stressar för mycket. Då borde du kanske lägga om din livsstil i vilket fall. I min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige” skriver jag mycket om panikångest, och har intervjuat flera kändisar som haft panikångest, till exempel Therése Lindgren.

Källor:

Wikipedia om koffein [www] hämtad den 7 november 2013
Askville om te [www] hämtad den 7 november 2013

I morse kom jag på att jag glömt ta antidepressiva igår kväll innan jag gick och la mig. Jag drömde som vanligt helt sjuka drömmar, men det har hänt så många gånger tidigare att jag inte oroar mig alls längre. Tänkte skriva lite om vad man bör göra om man glömmer sin antidepressiva medicin ifall det är någon som undrar.

Jag tar min antidepressiva medicin (Sertralin) på kvällen eftersom jag tyckte att jag blev trött av att ta dem på morgonen. Nuförtiden är jag nästan alltid trött så jag har funderat på att börja ta dem på morgonen igen, men tycker inte att det spelar så stor roll egentligen. Fördelen med att ta dem på morgonen är att man, om man missar, har hela dagen på sig att ta dem.

Uppdatering 16 juli 2021: om du vill veta mer om antidepressiva mediciner har jag och forskaren och barn- och ungdomspsykiatrikern Pär Höglund gjort en poddserie i tre delar om antidepressiva. Finns i min podcast Sinnessjukt som du hittar på alla poddplattformar, första avsnittet finns även här.

Om man sover på saken, som jag alltså gjorde i natt, har man förskjutit det i rätt många timmar på ett bräde. Oftast rekommenderas då att man struntar i att ta gårdagens dos och ta medicinen som vanligt på kvällen (utan att ta dubbla doser för att kompensera med andra ord).

Själv tog jag min medicin i morse direkt när jag kom på det och tog nästa som vanligt nu under kvällen, vilket man alltså inte ska göra.

Så säger FASS om att glömma SSRI

Vad som händer om man glömmer ta sina antidepressiva mediciner verkar vara väldigt individuellt. Jag drömmer alltid mardrömmar om jag missat till exempel, ibland får jag lite ont i huvudet också. Men sedan är jag tillbaka på banan nästan direkt. Det är ingen biggie nu, jag kunde bli väldigt orolig i början.

Jag har läst en del skräckhistorier om folk som får väldigt jobbiga bieffekter, men jag tänker inte skrämma upp er genom att lista dem här. Jag vill verkligen inte nedvärdera dem som får jobbiga bieffekter, jag tror bara att man om man läser om hemska bieffekter har lättare att få placebo-bieffekter och oroar sig mer.

Förresten pratar vi ganska mycket om antidepressiva i min nya bok som heter ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”, där jag intervjuar både de främsta experterna och kända personer som tar eller har tagit antidepp (Therése Lindgren, Kristoffer Triumf och Linus Thörnblad bland annat).

Även i min förra bok ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” som rekommenderas av både depressionsexperter och patienter, skriver jag väldigt mycket om antidepp. Den rekommenderas även av 1177.se faktiskt, vilket är otroligt ovanligt!

Jag kikade runt på lite olika SSRI-mediciner (det kanske är annorlunda för tricykliska mediciner och SNRI-mediciner till exempel) på FASS.se, det verkar vara samma sak som gäller för de flesta: om du glömt ta antidepressiv medicin, kompensera INTE dagen efter genom att ta dubbel dos, ta som vanligt samma tid som du brukar.

Så här står det på FASS.se (läkemedelstillverkarnas uppslagsbok, min fetstil) om några av de vanligaste SSRI-medicinerna:

Sertralin

”Om du glömmer en tablett, ta inte den missade tabletten. Ta nästa tablett i rätt tid. Ta inte dubbel dos för att kompensera för glömd dos.”

Cipralex

”Ta inte dubbel dos för att kompensera för glömd dos. Om du glömmer att ta en dos och du kommer på detta innan du går och lägger dig, ta dosen på en gång. Fortsätt som vanligt nästa dag. Om du under natten eller nästa dag kommer på att du glömt en dos, låt då bli den missade dosen och fortsätt som vanligt.”

Citalopram

”Ta inte dubbel dos för att kompensera för glömd dos. Om du glömmer att ta en dos och du kommer på detta innan du går och lägger dig, ta dosen på en gång. Fortsätt som vanligt nästa dag. Om du under natten eller nästa dag kommer på att du glömt en dos, låt då bli den missade dosen och fortsätt som vanligt.”

Det här är bara ett urval av SSRI-mediciner, kolla alltid i bipacksedeln vad som gäller för just din medicin. Om du har slängt den finns den på FASS.se att läsa direkt på nätet.

Alla medicinerna ovan är SSRI-mediciner, jag vet inte vad som gäller om man har glömt att ta andra typer av antidepressiva läkemedel, till exempel tricykliska mediciner eller SNRI-mediciner. Så här skriver FASS i varje fall om Efexor Depot som är en SNRI-medicin:

”Om du missar en dos ska du ta den så snart du kommer ihåg det. Om det är dags för din nästa dos ska du dock hoppa över den missade dosen och bara ta en dos som vanligt. Ta inte mer än den mängd Efexor Depot som du har blivit ordinerad per dag.”

Vad jag förstår är det ungefär samma sak där, fast om man kommer på det i någorlunda tid efter man brukar ta den ska man ta den direkt. Man ska i varje fall inte ta dubbel dos om man kommer på det först när man ska ta nästa dos. Hursomhelst, kolla som sagt ALLTID i bipacksedeln vad som gäller för just din medicin!

Om du vill veta mer om antidepressiv medicin har jag som sagt två frågor om det i min bok om panikångest och depression, nämligen: ”Vad är antidepressiv medicin?”, ”Ger antidepressiva mediciner biverkningar?”, ”Är antidepressiv medicin beroendeframkallande?” och ”Kan man dricka alkohol när man tar antidepressiv medicin?” Dessutom finns medicinerna med i en massa andra av de sextio frågorna så klart.

Ciao!

Källa:

FASS.se [www] hämtad den 24 oktober 2013

Att byta märke på sin antidepressiva medicin (SSRI-mediciner till exempel) kan kännas nervöst. Är det verkligen samma medicin? Varför är vissa märken billigare vissa månader men inte andra? Jag tänkte försöka klargöra litegrann vad som gäller.

När jag började ta antidepressiv medicin för två år sedan irriterade jag mig på att jag alltid fick olika märken på medicinen (sertralin i mitt fall) när jag var på apoteket. Att börja ta medicin överhuvudtaget var ett stort och svårt beslut för mig, eftersom jag visste att det fanns biverkningar och en rätt jobbig insättningsperiod. Därför kändes det nervöst för mig att också behöva byta från en form av sertralin till en annan från gång till gång.

Jag googlade det och läste om väldigt olika upplevelser av att byta märke på sin antidepressiva medicin. Vissa märkte ingen skillnad alls medan vissa kände av jättejobbiga biverkningar när de bytte mellan olika märken.

Då menar jag alltså inte byten mellan olika typer av mediciner, som när man byter från sertralin (Zoloft, Sertralin Krka etc.) till fluoxetin (Fontex, Prozac etc.) till exempel, utan att byta mellan samma medicin fast med olika märken (från Sertralin Krka till Sertralin Teva eller Zoloft till exempel). Att byta från en sorts antidepressiv medicin till en annan medicin med ett annat verksamt ämne kan så klart vara jobbigt, men mer om det någon annan gång.

Att googla hjälpte mig inte, andras erfarenheter gjorde mig snarare mer rädd och osäker. Nuförtiden byter jag märke i stort sett varje gång, jag har nästan aldrig märkt någon skillnad alls. En gång minns jag att jag fick lite ont i huvudet första dagarna, men det kan lika gärna ha någon annan anledning.

Om du frågar mig så är min erfarenhet alltså att märket på förpackningen inte spelar någon roll. Men eftersom jag minns min frustration över att hela tiden behöva byta märke tänkte jag att jag skulle kolla upp varför det är så, för den som kanske oroar sig över ett byte just nu.

Därför får du olika märken på din SSRI

För att ta reda på varför det är så här ringde jag till Martin Eriksson, hälsoekonom på Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) och frågade honom. Eller rättare sagt, jag ringde hundra olika samtal till deras växel och mejlade till deras ej fungerande mejladress, innan jag hittade Martin som var otroligt schysst och tillmötesgående. Men ändå:

Hej Martin, hur kommer det sig att vissa mediciner är billigast en månad, nästa gång man hämtar ut mediciner så rekommenderar apoteket ett annat märke som är billigare, fast det är samma substans?

– Systemet är till för att se till att patienten och samhället får lägsta möjliga kostnad för medicinerna över tid. Det går till så att tillverkarna sätter vilket pris de har sin produkt tillgänglig för varje månad, och därefter bestämmer TLV vilken som är periodens vara för olika substanser, för olika förpackningsstorlekar och olika styrka just den månaden. För varje förpackningsstorlek där det finns en utbytbar medicin (alltså olika generiska kopior, min anm.) är det TLV:s val som expedieras på apoteken plus två reserver. Anledningen till att det utses på det här sättet är som sagt att man ska få så låg kostnad för dels patienten och dels för samhället (som subventionerar medicinerna, min anm.)

Har apoteken samma vinstmarginal på alla mediciner?

– Oftast är det samma, men det finns undantag. Om man vill veta mer om apotekens marginaler finns mer att läsa på vår hemsida (http://www.tlv.se/apotek/apotekets-marginaler/). Sedan får apoteken ersättning för att de rekommenderar billigare läkemedel än det man har fått recept på, där det finns generisk konkurrens. Tidigare var det tio kronor, nu är det tretton kronor. Har de kvar av någonting i lager från förra månaden så finns det ytterligare bestämmelser för hur länge de får sälja ut det. Det kan ju vara så att de har kvar i laget och vill sälja slut det. Parallellimporterade läkemedel har de större möjlighet att påverka priset på. På grund av till exempel valutaskillnader kan vissa läkemedel finnas billigare att köpa från utlandet, det kallas parallellimport. Men det är inte så vanligt för psykofarmaka, det gäller mest nya läkemedel, men för de som har provat många andra mediciner kan det hända att det finns vissa sådana läkemedel.

Köper alla apotek in medicinerna för exakt samma pris, alltså det pris som ni sätter?

– Ja, så länge det gäller läkemedel som är inom förmånen, så länge de inte är paralellimporterade. Då spelar det ingen roll om det är Apotetek AB eller något utav de andra apoteken som köper in medicinerna. Utanför förmånen är det helt fri marknad. Det är inte så vanligt, jag kan inte komma på något antidepressivt läkemedel som inte ingår in förmånen på rak arm, faktiskt.

Tack Martin!

– Tack själv, det var så lite så.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis verkar det vara så att olika människor reagerar olika på att byta märke på mediciner med samma verksamma substans, till exempel från Sertralin Krka till Sertralin Teva. Jag tror att det kan finnas en placeboeffekt här, jag har själv aldrig haft några problem trots att jag bytt mellan de flesta märkena på mitt sertralin, men har man problem ska man givetvis berätta det för sin läkare.

Systemet som gör att man ofta behöver byta medicin när man hämtar ut nya verkar ändå vara vettigt tycker jag. Priset sätts centralt av myndigheten TLV som gör en upphandling där alla tillverkare får säga vilket pris de vill sälja till den perioden, den som är billigast blir periodens vara och är den som du kan köpa på apoteket (plus två reserver och eventuellt sådant som apoteket har kvar i lager, där finns det bestämmelser som de måste följa).

Om du vill veta mer finns en del information på TLV:s hemsida, du kan också kontakta dem och ställa dina frågor, även om det kan hända att du blir runtkopplad ett par gånger innan du hittar rätt!

Som vanligt har jag inte fått betalt av någon för att skriva det här inlägget eller något annat inlägg på bloggen. Om ni vill får ni däremot gärna köpa min bok om panikångest och depression där ni kan läsa mer om antidepressiva mediciner bland annat.

En av de saker som jag tyckte var jobbigast när jag hade svår panikångest var att gå på bio, teater eller föreläsningar. Jag hade agorafobi (torgskräck) vilket innebär att man har fobi för offentliga platser, vilket väldigt många med paniksyndrom har.

För mig var bio särskilt svårt, det var ett av de problem som hängde med längst. Även när jag hade blivit av med panikångesten vid middagar, restaurangbesök, på jobbet, i tunnelbanan, när jag åkte buss och så vidare så tycktes biobesök alltid resultera i en ordentlig panikångestattack. Yummie.

Det här var så klart ganska handikappande, jag gick bara på bio med min flickvän och knappt det. Jag pallade inte. Det var någonting med att sitta instängd i mörker och värme, med högt ljud och en storbildsskärm i ansiktet och en massa datagjorda effekter som fick mig att bli yr.

Jag märker att jag låter som en pensionär när jag beskriver hur det är att gå på bio, men make no mistake, jag älskade bio då och jag gör det fortfarande, det var bara det att det triggade mina panikkänslor under den här tiden.

Situationer agorafobiker undviker

Jag kom att tänka på agorafobi häromdagen när jag var på Dramaten här i Stockholm och tittade på ”Other Desert Cities” med Marie Göranzon, Hans Klinga och Reuben Sallmander. Även om det var teater och inte bio hade jag aldrig pallat med det för bara några år sedan.

Vi satt på rad nummer två, precis i mitten. Det är typ det värsta jag hade kunnat tänka mig förut. Sveriges finaste och snobbigaste teater. Nästan längst fram, så att jag har allas blickar i nacken, men inte på första raden där man lätt kan gå ut utan att någon behöver resa på sig, och i mitten av raden så att jag måste störa maximalt med människor för att ta mig ut. Usch.

Nuförtiden har jag nästan aldrig panikångestattacker, det måste ha varit flera år sedan jag hade en fullt utvecklad attack, så jag njöt bara av teaterföreställningen utan att bry mig om flyktvägar. Men tanken slog mig som sagt: tänk om jag hade varit här för ett par år sedan. Vilken mardröm.

Förutom teatrar och bio finns det många sociala situationer som en person med agorafobi undviker. Här är en lista på några av de vanligaste:

• Gallerior
• Att vara långt hemifrån
• Åka bil (både köra bil och åka som passagerare)
• Vara ensam hemma
• Åka buss
• Åka tåg
• Åka tunnelbana
• Breda gator
• Tunnlar
• Gå på restaurang
• Stå i kö
• Mataffärer
• Affärer
• Folksamlingar
• Flygplan
• Åka hiss
• Rulltrappor

Som ni ser är det en ganska störig lista. Det är typ allt som är kul, egentligen, som man undviker när man har agorafobi (särskilt åka rulltrappa är ju kul).

Vad hjälper mot agorafobi?

Men hur blir man av med agorafobi då? I min bok om panikångest och depression har jag en fråga som heter ”Vad är agorafobi?” där jag skriver:

”Agorafobi behandlas framför allt med kognitiv beteendeterapi (KBT), som har visat sig ha effekt på lindrig och måttlig agorafobi, om exponeringsövningar ingår i behandlingen. Vid svår agorafobi är det inte visat att KBT har någon effekt. Antidepressiv medicin har bara begränsad effekt på agorafobi, men det minskar antalet panikångestattacker om man har paniksyndrom samtidigt.”

För att bli av med agorafobi är det alltså framför allt kognitiv beteendeterapi (KBT) som hjälper, men det är viktigt att exponeringsövningar ingår. Exponeringsövningar är helt enkelt att man får utsätta sig för sina värsta rädslor. Man får helt enkelt gå till mataffären och anteckna hur man känner, försöka hitta strategier för hur man ska tänka och sedan träna bort det. Det låter inte så kul, och det är det inte heller, men jag lovar er att det är skönt när man väl kan göra vad man vill utan att behöva bry sig.

För mig personligen var, förutom biobesök, att resa och särskilt att flyga det absolut svåraste. Jag har skrivit ett tvådelat blogginlägg om att resa med panikångest här tidigare.

Vad gäller antidepressiv medicin så har det som jag skriver i boken bara begränsad effekt. Även om jag tror att det faktum att jag äter antidepressiv medicin nu hjälper litegrann var det viktigt för mig att kämpa ner agorafobin bara med hjälp av KBT, så att jag vet att det inte bara är medicinerna som hjälper. Men om man äter medicin och går i KBT hjälper det ofta väldigt bra också så klart (om man kämpar hårt).

Tyvärr är det så, paniksyndrom med agorafobi är för jävligt, och du måste utsätta dig för hemska saker för att bli av med skiten. Men det går, och belöningen du får gör det värt mödan. Tio gånger om.

(Förresten, om ni har möjlighet: gå och titta på Other Desert Cities på Dramaten, den var väldigt bra! Som vanligt har jag inte fått betalt för att skriva det eller någonting annat här i bloggen. Bara så ni vet.)

Källor:

Barlow, DH., VM Durand. 2011. Abnormal psychology: An integrative approach. CengageBrain.

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Idag, torsdag den 10 oktober 2013, är det världspsykiatridagen eller World Mental Health Day, som har firats på samma datum sedan 1992 på initiativ av World Federation for Mental Health (Världsförbundet för psykisk hälsa). Här är min önskelista inför framtiden.

För att fira världspsykiatridagen 2013, eller World Mental Health Day som det heter internationellt, tänkte jag skriva en liten önskelista. Tre saker som jag önskar mig vad gäller psykisk ohälsa:

1. Mer öppenhet

Kanske borde bättre behandlingar ta förstaplatsen, egentligen är det ju viktigast så klart, men eftersom det här är min lista skiter jag i det idag. Mer öppenhet kring psykisk ohälsa är så viktigt att det förtjänar förstaplatsen ändå, eftersom tabut kring psykisk ohälsa orsakar minst lika mycket smärta som själva sjukdomarna.

Det här är på väg att bli bättre, jag efterlyser ännu mer öppenhet. Alla kan påverka genom att prata om sin egen eller sina vänners psykiska ohälsa öppet utan att skämmas för det. En konkret grej som alla kan göra och som tar en sekund är att gå in på Hjärnkolls Facebooksida och trycka på gilla, gilla gärna även Radio Totalnormals Facebooksida, de gör ett hästjobb. Gör det NU!

2. Bättre behandlingar

Behandlingar av psykiska sjukdomar blir hela tiden bättre, men det går inte tillräckligt fort tycker jag. Dessutom borde de nya behandlingar som kommer hitta till sjukvården snabbare. Jag tänker exempelvis på KBT som har kunnat visa sin effekt mot flera olika psykiska sjukdomar länge, men som fortfarande är svårt att få inom vården på de flesta platser i Sverige.

Förklaringen till att KBT inte är tillgängligt är att de flesta psykologerna inom sjukvården fortfarande har psykodynamisk inriktning. Det håller på att förändras, och jag tycker att man ska kunna få psykodynamisk terapi också (i varje fall de korttidsterapier som har visat sin effekt vetenskapligt), men:

I andra branscher, om ny teknik visar sig vara bättre än den gamla, så överlever man inte om man inte använder den nya tekniken. Detsamma borde gälla inom psykiatrin – ut med det gamla och in med det nya. Om psykologer inom sjukvården har psykodynamisk inriktning, låt dem vidareutbildas inom psykodynamiska korttidsterapier eller andra terapier som kan visa sin effekt mot psykisk sjukdom (t.ex. KBT, det finns även andra) istället för att låta dem sitta och syssla med terapi som inte hjälper.

Min bok om panikångest och depression handlar mycket om behandlingar: vilka behandlingar fungerar bäst mot olika typer av depression och ångestsjukdomar? I vilka fall är medicin bättre än terapi och vice versa? Jag har också två frågor om var forskningen står för panikångest respektive depression (”Var står forskningen om depression?” och ”Var står forskningen om panikångest?”) i boken där jag tar upp bland annat hur behandlingarna har utvecklats och blivit bättre.

3. Större kunskap

Här håller någonting på att hända. Till exempel firar man Världspsykiatridagen idag på stadsbiblioteket här i Stockholm där skådespelerskan och författaren Lo Kauppi berättar om sin syn på psykisk ohälsa. Predrag Petrovic, forskare på Karolinska Institutet, föreläser om hjärnan och emotionell instabilitet. Psykisk ohälsa blir mer och mer uppmärksammat, öppenheten blir större, och därmed ökar kunskapen. Regeringens kampanj Hjärnkoll gör till exempel ett jättebra jobb, men det behövs mer och större insatser.

Skulle man till exempel inte kunna ha en ”psykisk hälsa-vecka” i landets alla grundskolor? Jag hade ”hälsovecka” när jag gick i skolan, vilket var jättebra. Kanske ingår psykisk ohälsa i hälsoveckorna nuförtiden, jag vet inte, men jag tycker att det vore ett bra statement att ha en egen vecka istället. Så viktigt är det.

Eller ett certifikat för psykisk ohälsa, typ som Hjärt- och lungräddningsutbildningen Skol-HLR som alla i grundskolan får göra? Man får läsa på och göra ett prov, som vilket annat prov som helst och så måste man klara det för att få sitt lilla certifikat med sig hem i ryggsäcken?

(4. Förresten önskar jag mig en resa till Kuba i vinter och en bostadsrätt i centrala Stockholm också. Tack på förhand.)

Där har ni min önskelista, se till att fira World Mental Health Day 2013 riktigt ordentligt idag så hörs vi snart igen! Om ni twittrar, använd hashtaggen #wmhd idag så att den trendar!

Eftersom jag tycker att det är viktigt att sprida goda nyheter om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar satt jag idag och skrev ihop en lista på sex saker har blivit bättre de senaste tio-tjugo åren. Läs gärna listan och sprid den om du gillar den!

Listan handlar främst om depression och panikångest, precis som min bok gör, men nästan allt går igen i andra psykiska sjukdomar också. De sex områden där positiva saker har hänt de senaste två decennierna är: större öppenhet, förbättrade attityder, effektivare behandlingar, bättre information, organiserade patienter och forskningsframsteg.

Hoppas att det här kan göra någon lite mer hoppfull inför sin psykiska sjukdom, det finns väldigt mycket hopp och positiva saker som jag tycker att man ska ta fasta på!

1. Större öppenhet

En av de saker som vi som har eller har haft problem med psykisk ohälsa tycker är viktigast är öppenhet bland folk, ett minskat tabu helt enkelt. Här har det faktiskt blivit mycket bättre de senaste tio-tjugo åren.

Ett exempel på att det verkligen är en tydlig och stark trend, får man när man läser i Miki Agerbergs bok ”Ut ur mörkret”. Den kom ut första gången 1998 och gavs ut i en ny upplaga 2011 med ett nyskrivet inledningskapitel där han, angående att få kända personer att berätta om sin psykiska ohälsa, skriver:

”Vid den här tiden, i mitten av nittiotalet, var depressioner inte något man talade offentligt om i Sverige, och ytterst få vågade bryta det mönstret.[…] Idag har det offentliga klimatet blivit mycket öppnare även i Sverige. I media är det inte längre svårt att hitta kända personer som berättar om egna erfarenheter av depressioner; som författarna Bodil Malmsten, Carina Rydberg och Karin Alvtegen, skådespelarna Krister Henriksson och Magnus Krepper, sångerskorna Caroline af Ugglas och Jasmine Kara, eller förra riksdagsledamoten Camilla Lindberg, för att bara ta några exempel från dagstidningarna de senaste åren.”

Han fick idén att berätta om kända personer från USA, där han som vetenskapsjournalist för Läkartidningen rest mycket och intervjuat experter. Han blev chockad av öppenheten i USA kring psykisk ohälsa, där verkade ingen skämmas för att berätta öppet om sin psykiska sjukdom.

När han skrev boken i mitten av nittiotalet ville han därför ha med svenska kändisar som berättade, men hade svårt att få tag på någon eftersom det var så tabu. Han fick med några halvkända personer: Lars Forssell, Kerstin Thorvall, Ingmar Ström, Peter Paul Heinemann, Britt Mogård och Täppas Fogelberg, men de riktigt stora namnen fanns inte med.

Idag hade han kunnat lätt kunnat få många människor, både kända och okända, att ställa upp i boken. Läs gärna de här listorna över kända personer med panikångest, depression och bipolär sjukdom som har berättat öppet om sina problem.

2. Förbättrade attityder

En annan sak som hänger ihop med större öppenhet är allmänhetens attityder mot psykiskt sjuka. Här har regeringens kampanj Hjärnkoll lyckats mycket bra i sitt arbete med attitydambassadörer. De har kunnat visa med statistiskt säkerställda siffror att attityderna i de län där de varit mest aktiva har förändrats till det bättre.

Här har ni siffror på hur invånarna i deras kampanjlän (Uppsala, Västerbotten och Västra Götaland) har förändrats bara på tre år. Siffrorna är hämtade från deras befolkningsundersökning från 2012 som du kan läsa här.

3. Effektivare behandlingar

Här har det framför allt blivit bättre på terapisidan, där KBT (kognitiv beteendeterapi) har utvecklats och kunnat visa sin effekt i vetenskapliga studier, vilket man tidigare inte gjort med psykodynamisk terapi, som därför saknade bevis för att de är effektiva.

Dessutom har metoderna utvecklats, inte minst i Sverige. Framför allt inom just KBT, där gruppterapier, självhjälpsböcker och internetbehandlingar har gjort terapimetoderna tillgängliga för fler.

På medicinsidan är SSRI det senaste genombrottet. SSRI är visserligen inte mer effektivt än de äldre tricykliska medicinerna, men har inte lika svåra bieffekter och kan användas av fler. Det behövs ändå bättre mediciner med högre precision, det är vanligt att man får prova väldigt många olika mediciner innan man hittar rätt. Vissa hittar aldrig rätt.

Men det forskas faktiskt på det området också. Kanske kommer man i framtiden genom till exempel ett blodprov kunna se vilken medicin som passar ens gener. Så här sa vetenskapsjournalisten och författaren Miki Agerberg när jag intervjuade honom 2011:

– Jag har läst någonting om det ganska nyligen, att man skulle kunna se att om du har vissa gener så är du liksom känslig för en viss medicin. Farmakogenetik som det kallas. Det är ett rätt enkelt sätt att använda sig av genforskning, det borde man kunna komma fram på. Att man ser till exempel att ”du ska ha Efexor” eller så, det vore bra.

Allt som allt är det ändå helt klart så att behandlingarna har blivit bättre och mer effektiva. Även om psykiatrin fortfarande måste förbättras mycket har de fått fler verktyg att arbeta med, till exempel internetterapi (där Sverige har varit en föregångare i utvecklingen) som gör det billigare att erbjuda terapi till fler.

De här framstegen skriver jag mycket om i min bok, bland annat i frågorna ”Var står forskningen om panikångest?”, ”Var står forskningen om depression?” och ”Vad fungerar bäst: medicin eller terapi?” (som finns i två frågor: en för panikångest och en för depression).

4. Bättre information

En av anledningarna till att jag skrivit min bok om panikångest och depression som kommer ut i vår, och en gång startade 1000glada.se, är att viktig information som psykiskt sjuka behöver inte var tillgänglig.

Här finns det fortfarande mycket att göra, jag hoppas att min bok kan hjälpa till i det arbetet, men faktum är att det har blivit lättare att få tag på tillförlitlig information om psykisk ohälsa bara de senaste åren.

Det finns många andra sajter än mina och det har börjat dyka upp bra böcker även på svenska (tidigare har nästan alla bra böcker om psykisk ohälsa varit på engelska), bland annat ”Ingen panik” av Per Carlbring och Åsa Hanell om panikångest och ”Ut ur mörkret” av Miki Agerberg om depression.

Dessutom har Statens beredning för medicinsk utvärdering de senaste tio-tjugo åren gjort stora genomgångar av alla vetenskapliga studier för ångestsjukdomar och depression bland annat. Man kan läsa hela deras studier eller bra och lättbegripliga sammanfattningar som är specialskrivna för patienter. Alla rapporter finns att läsa gratis på deras hemsida.

Man kan också få mycket bra information från sjukvårdens sidor 1177.se och vardguiden.se, som bara de senaste åren har satsat mycket på att ge bra och lättbegriplig information om symtom, behandlingar och annat som är viktigt att veta för den som blir psykiskt sjuk.

5. Organiserade patienter

Många fysiska sjukdomar har haft rikstäckande patientföreningar länge, vilket har gjort att de kunnat påverka både beslutsfattare och allmänhet för att underlätta för sina medlemmar. Eftersom de har funnits länge har de haft längre tid att organisera sig och har fler lokalföreningar runt om i landet. Här är några exempel på vanliga fysiska sjukdomars patientföreningar, när de startade och antal lokal-/länsföreningar:

1943 Diabetesförbundet (96 lokalföreningar)
1956 Astma- och allergiförbundet (112 lokalföreningar)
1982 Bröstcancerföreningarnas Riksförbund (33 lokalföreningar)
1986 Parkinsonförbundet (25 länsföreningar)

För psykiska sjukdomar har det inte funnit patientföreningar förrän ganska nyligen. Svenska Ångestsyndromsällskapet registrerades först 1992, Föreningen Balans (för depressioner) bildades ännu senare, nämligen 1997 och blev Riksförbundet Balans först i augusti 2012:

1992 Svenska Ångestsyndromsällskapet (33 lokalföreningar)
1997 Föreningen Balans (9 länsföreningar)

Patientföreningarna för psykiska sjukdomar växer snabbt och får mer och mer inflytande. Ett exempel på det är att socialförsäkringsministern, Ulf Kristersson, besökte Föreningen Balans årsmöte 21 mars i år.

Psykisk ohälsa börjar sakta men säkert komma på agendan genom att patienterna organiserar sig. Det här området är väldigt viktigt och har tagit stora kliv framåt de senaste tio åren.

6. Forskningsframsteg

Mycket forskning världen över riktar in sig på psykisk ohälsa idag. Jag har två frågor i boken där jag skriver om forskningsframsteg inom panikångest respektive depression. Där skriver jag bland annat om hjärnbildsteknik:

”Modern hjärnbildsteknik, som PET-kameran och magnetkameran, har för första gången gjort det möjligt att ”se” in i levande människors hjärnor. Man kan till exempel studera vilka delar av hjärnan som är mest aktiva för stunden, eller följa vad som händer när ett visst läkemedel når hjärnan.

I hjärnbildsstudier av deprimerade människor är det några delar av hjärnan som återkommer särskilt ofta, för att forskare hittar förändringar i utseende eller funktion just där: hippocampus, amygdala och pannloben. Hippocampus (en liten del av hjärnan där bland annat lokalsinne och minnesbildning sitter) är särskilt intressant.

De här studierna av deprimerade människors hjärnor visar ofta att hippocampus har blivit mindre, eller har lägre aktivitet, än friska människors hjärnor. Men nu har forskare kunnat visa att nya nervceller kan bildas i hippocampus om man får behandling med antidepressiv medicin, ECT eller psykoterapi, så att området växer till sig igen.”

Jag skriver även om framsteg inom genetikområdet, där till exempel 5-HTT-genen är väldigt intressant, om kopplingen till fysiska sjukdomar, livsstilsfaktorer (till exempel har det visat sig i att panikångest och paniksyndrom är vanligare i länder med längre vintrar) och så vidare.

Forskningen går framåt hela tiden med andra ord, vi kan mer idag om psykisk ohälsa än vad vi någonsin kunnat förut och det finns anledning att tro att det kommer att bli ännu bättre i framtiden.

Sammanfattning

Jag tycker att det finns mycket positivt att säga om utvecklingen inom området psykisk ohälsa. Det viktigaste tycker jag är öppenheten eftersom den har legat så långt efter så länge, men nu har börjat bli oerhört mycket bättre. Behandlingarna är också viktiga så klart, men också att psykpatienter börjat organisera sig såsom patienter med andra sjukdomar har gjort länge.

Det finns bättre och mer lättillgänglig information om psykisk ohälsa idag, vilket bidrar till att folks attityder kring psykisk ohälsa blir bättre. Dessutom händer det mycket inom forskningen. Allt som allt finns det med andra ord mycket som har förändrats till det positiva de senaste tio-tjugo åren, eller hur!

Källor:

Agerberg, M. (2011). Ut ur mörkret. En bok om depressioner. Lund: Studentlitteratur.

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Hjärnkoll. (2012). Personliga möten som förändrar attityder och beteenden. [www] Hämtat den 2 oktober 2013

Information om olika patientföreningar har jag hämtat på deras respektive hemsidor, Wikipedia samt Allabolag.se.

Idag var jag inbjuden till Radio Totalnormal som är ett radioprogram av och med människor med psykisk ohälsa. Jag blev intervjuad av deras medarbetare Tomas som frågade mig om min bok, om bloggen och om depression och panikångest i allmänhet.

Den som aldrig har lyssnat på Radio Totalnormal, som sänds från Fountain House lokaler på Götgatan 38 i Stockholm borde verkligen se till att göra det. Programmet sänds live med publik varje torsdag klockan 14 och är en upplevelse att se på plats, men går även att lyssna på hemifrån (FM 101,1 MHz eller som podcast på radiototalnormal.se eller i iTunes)

Intervjun som Tomas gjorde med mig handlade om min bok, min blogg här, 1000glada.se, om min egen sjukdom och vad jag tycker om psykiatrin i största allmänhet. Det var första gången jag var med i liveradio och jag tycker att det var spännande och roligt men så klart också lite nervöst.

Min intervju var precis i början av programmet så jag kunde sedan sitta kvar och titta på programmet. Det var dikter, livemusik, resereportage och intervjuer gjorda av alla sköna lirare som gör Radio Totalnormal.

De är inte tränade radiopratare, men man märker att de som varit med i programmet ett tag har börjat bli duktiga och självsäkra. De är människor som har erfarenhet av psykisk ohälsa i alla dess former med allt vad det innebär. Det gör att det blir en väldigt annorlunda upplevelse. Showen skaver, på ett härligt sätt. Det låter inte riktigt som ett radioprogram brukar, vilket också är lite av poängen: varför ska inte alla typer av människor höras och synas i radio och tv?

Det låter kanske lite klyschigt men jag kände en sådan otrolig värme och kärlek i hela lokalen, det var så långt ifrån Solsidan-Sverige och titta-på-mig-jag-är-så-normal-och-lyckad-fejor man kan komma och jag älskade det. Efter halva programmet var det fikapaus med kaffe och kardemummabullar som Fabrique hade skänkt (tror jag). Jag stannade även kvar efter programmet och pratade med alla som varit med, det var många som kom fram och frågade om boken och bloggen och tyckte att det var kul att jag kommit dit.

Stort tack förresten till Bodil Lundmark och Emma Lundenmark, två fantastiska tjejer som roddar med programmet med lika delar professionalism och kärlek, och till alla andra på Radio Totalnormal som gör en otrolig show varje vecka! Jag blev inbjuden att vara med fler gånger och jag kommer definitivt att dyka upp igen om jag får och de tror att jag kan tillföra någonting.

Det finns mycket intressant forskning om panikångest. Bland annat om ärftlighet, där man studerar tvillingpar och hur ofta den ena tvillingen får panikångest om den andra redan fått det. Det finns också forskning om livvstilsfaktorer, biologi och behandlingar som är riktigt intressant.

Igår skrev jag om depressionsforskning här i bloggen. Det verkar vara ett ämne som många tyckte var intressant, därför tänkte jag skriva om heta forskningsspår idag igen. Den här gången handlar det om panikångest.

Frågan ”Var står forskningen om panikångest?” i min bok om depression och panikångest inleds så här:

”Panikångest och olika ångestsjukdomar har intresserat forskare länge. Till exempel publicerade militärläkaren Jacob Mendez DaCosta redan 1871 artikeln ”On Irritable Heart”, som handlade om hur militärer i pressade situationer uppvisade symtom som hyperventilation, skakningar, värk i hjärtat och dödsångest.

Symtomen påminner väldigt mycket om dem som uppstår vid en panikångestattack, men trots att forskningen nosade på ämnet redan på 1800-talet är det först de senaste tjugofem åren som forskningen på panikångest och därmed också på olika ångestsjukdomar (paniksyndrom, agorafobi, specifik fobi, social fobi, generaliserat ångestsyndrom, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom) verkligen har tagit fart.”

Jag tyckte att det var intressant att man kan spåra forskningen nästan 150 år tillbaka i tiden, men synd att det är först de senaste tjugofem åren som man verkligen gjort framsteg.

I frågan i boken har jag tagit med fyra områden där forskningen om panikångest har gjort framsteg: genetik, livsstilsfaktorer, biologi och behandlingar. Jag tänkte skriva något kort här om två av dem: genetik och behandlingar.

Genetik

Genetik är ett viktigt spår när det gäller forskning om panikångest. De olika ångestsjukdomarna har alla ganska start ärftlighet, men paniksyndrom verkar ha starkast påverkan av genetiken. Jag skriver bland annat så här i boken:

”Forskning har visat att genetiken spelar en ganska viktig roll, framför allt vid paniksyndrom, men också vid andra ångestsjukdomar. Ärftligheten bland enäggstvillingar är ungefär mellan 20 och 50 procent för de olika ångesttillstånden, lite beroende på undersökning och vilken diagnos man tittar på. För paniksyndrom, där ärftligheten verkar vara särskilt stor, har en stor tvillingstudie visat en ärftlighet på 48 procent.”

Det här är så klart väldigt intressant, jag personligen kan känna att det är lite lättare att inte känna skam och skuld om man vet att ångestsjukdomar åtminstone till viss del ligger i vår arvsmassa.

I boken finns även en fråga om bara just ärftlighet för panikångest, den heter ”Är panikångest ärftligt?” och ligger i panikångest-delen av boken.

Behandlingar

Behandlingsområdet är ett av de där det också har hänt mycket de senaste åren. Framför allt är det bland terapierna man har gjort framsteg, även om det har hänt litegrann bland medicinerna också.

Det som har hänt bland terapierna är bland annat att KBT har vuxit fram och utvecklats i snabb takt. Innan KBT började växa fram på större front under 1980-talet var psykodynamiska terapier nästan helt dominerande, vilket var illa eftersom de inte vetenskapligt kunde (eller ville) visa sin effekt mot panikångest.

KBT och andra mer praktiskt inriktade terapier har inte bara kunnat visa sin effekt vetenskapligt mot exempelvis panikångest, de har även satt press på psykodynamiker att tydligare visa att deras metoder håller för granskning. På senare tid har det till exempel kommit studier som tyder på att vissa psykodynamiska korttidsterapier kan vara effektiva, men än så länge ligger den psykodynamiska terapigrenen efter de kognitiva och beteendeterapeutiska metoderna.

På sätt och vis är det som att man har avreglerat en monopolmarknad, det har skapats konkurrens vilket gör att terapier som inte har vetenskapligt stöd ifrågasätts mer av både experter och patienter.

I boken skriver jag mer om både kognitiv beteendeterapi och psykodynamisk terapi (bland annat). Där skriver jag också om ytterligare ett riktigt intressant forskningsspår på behandlingssidan: internetterapi.

***

Jag hoppas att det här inlägget gav er en liten inblick i vad som händer inom forskningen kring panikångest. Precis som jag skrev igår i inlägget om depressionsforskning tycker jag att det ger hopp att läsa om heta forskningsspår. Det gör att det känns lite lättare att se ett slut på ångesten, att det finns metoder som funkar och att de utvecklas hela tiden.

Eftersom man ofta har fått höra att antidepressiv medicin är ”Big Business” för läkemedelsbolagen och att de tjänar så mycket pengar på antidepressiv medicin tänkte jag titta lite närmare på antideppbranschen. Det visar sig att det är en bransch i kris.

Ett hyfsat vanligt argument mot att äta antidepressiv är att det bara är läkemedelsbolagen som ska tjäna pengar och att det är därför läkare skriver ut medicinen. Men hur mycket pengar tjänar egentligen läkemedelsbolag på antidepressiv medicin? Finns det andra mediciner som de tjänar bättre på? Varför får i så fall inte de patienterna höra att de är läkemedelsbolagens slavar?

Jag är civilekonom i grunden (och äter själv antidepressiv medicin), därför går jag igång på den här typen av statistik. Ord som ”miljardindustri” och ”rekordvinster” används ofta i TV, radio och tidningar för att beskriva läkemedelsbranchen. Ibland är det befogat, ibland inte. Låt oss se vad som döljer sig bakom rubrikerna om antideppbranschen.

Innan jag börjar vill jag bara stryka under att jag inte har fått betalt av någon för att skriva det här inlägget, eller något annat inlägg på den här bloggen eller i boken för den delen. Särskilt inte något läkemedelsbolag. Bara så ni vet.

Försäljningen var som högst 2002

Antidepressiv medicin är i varje fall ett av de vanligaste läkemedlen i Sverige idag. Ungefär fem procent av Sveriges befolkning äter varje dag antidepressiv medicin mot depression och ångest, det motsvarar en halv miljon svenskar.

Användandet i Sverige tog fart på riktigt 1993, sedan dess har antalet svenskar som äter antidepressiv medicin skjutit i höjden. Anledningen till ökningen var framför allt att de nya SSRI-medicinerna blev godkända i Sverige. SSRI-mediciner har inte lika starka biverkningar som de äldre så kallade tricykliska medicinerna, och kan därför skrivas ut även av läkare på till exempel vårdcentralen.

Ökningen har varit enorm sedan dess. År 2010 åt svenskarna mer än sju gånger så mycket antidepressiv medicin som i början av 1990-talet. Att kurvan pekar så starkt uppåt borde betyda att försäljningen i kronor också borde peka lika starkt uppåt. Det gör den inte.

Faktum är att året då antidepressiv medicin drog in mest pengar till läkemedelsindustrin på den svenska marknaden var 2002, trots att användandet har fortsatt öka sedan dess. Då såldes antidepressiva mediciner för totalt en och en halv miljard kronor i Sverige (samma år såldes till exempel alkohol för 18 miljarder).

2002 var kulmen på en lång och stadig ökning av inkomster, men sedan hände någonting. Kurvan vände nedåt igen, även om Zoloft fortfarande var det mest sålda läkemedlet räknat i kronor i Sverige även 2003 och 2004.

Patenten har gått ut

Förklaringen är att originalpatenten sedan dess har gått ut i nästan alla fall. Zoloft hängde kvar något längre eftersom patentet gick ut först under hösten 2005. När patentet går ut betyder att det är fritt fram för andra läkemedelsföretag att sälja billigare kopior (så kallad generika), vilket pressar ner priserna och gör medicinerna mycket mindre lönsamma.

Bra eller dåligt, så fungerar läkemedelsindustrin. Patenten är moroten för dem att ta fram nya mediciner, och de som tagit fram originalpatenten har med stor säkerhet tjänat massor av pengar i Sverige på antidepressiv medicin så länge de hade patenten.

Det handlar exempelvis om företaget Eli Lilly från USA som tog fram Prozac som har varit en storsäljare i hela världen. Men eftersom Prozac inte godkändes i Sverige förrän 1995, och då under namnet Fontex, blev istället Citalopram snabbt dominerande i Sverige, då det godkändes redan 1992 (för akut bruk, 1999 för längre bruk).

Citalopram lanserades av det danska läkemedelsföretaget Lundbeck under namnet Cipramil. Både Lundbeck och Eli Lilly har med all säkerhet tjänat massor av pengar på antidepressiv medicin, liksom Pfizer som tog fram Zoloft, men om det är ett argument för att inte äta medicinerna borde det argumentet ha slutat gälla någon gång kring 2002.

Hur mycket tjänar läkemedelsbolagen på antidepp idag?

Efter 2002 har lönsamheten dalat. I boken ”Ut ur mörkret” som är skriven av vetenskapsjournalisten Miki Agerberg som själv har haft flera djupa depressioner, beskriver han antidepressiva mediciner som en ”krisbransch”. Under 2010 finns bara en enda antidepressiv medicin (Cipralex) på topp 50-listan över Sveriges mest sålda läkemedel räknat i pengar.

Han har intervjuat professor Björn Mårtensson som säger att läkemedelsbranschen följer olika spår för att hitta mediciner som fungerar på något annat sätt än dagens mediciner. Till exempel tittar man på läkemedel som påverkar substans P eller andra så kallade peptider, men hittills har det inte gett något. Därför tjänar läkemedelsbolagen inte alls mycket pengar på antidepressiv medicin längre.

Om man vill titta på ännu färskare siffror än de från 2010 finns statistik från USA på hemsidan drugs.com, där man kan följa utvecklingen kvartal för kvartal. Den senaste statistiken där är från andra kvartalet i år, det vill säga perioden april-juni 2013.

Jag tittade på de tio medicinerna som drog in mest pengar i USA under den perioden. Här är hela listan med en kort beskrivning av medicinen (beskrivningen är min egen och därför kanske inte helt korrekt):

1. Abilify (antipsykotisk medicin mot schizofreni)
2. Nexium (magsyramedicin, typ som Omeprazol)
3. Humira (inflammationsmedicin, används bland annat mot Crohns sjukdom)
4. Cymbalta (SSNRI, antidepressiv medicin)
5. Crestor (kolesterolmedicin)
6. Advair Diskus (astmamedicin)
7. Enbrel (medicin mot reumatism)
8. Remicade (medicin mot reumatism)
9. Copaxone (MS-medicin, multipel skleros)
10. Neulasta (en slags cancermedicin)

Ingen SSRI-medicin fanns med på listan och bara en antidepressiv medicin överhuvudtaget. Det var SSNRI-medicinen Cymbalta som det här kvartalet dessutom tappade tredjeplatsen till inflammationsmedicinen Humira och nu ligger först på fjärde plats.

Låt patienten välja!

Det finns säkert anledning att diskutera ifall antidepressiv medicin skrivs ut för lättvindigt i Sverige. Personligen tycker jag att tillgången till terapi, till exempel KBT, borde vara mycket större än den är idag så att varje patient får chansen att välja. När det inte finns tillräckligt med psykologer inom sjukvården är det lätt för en stressad läkare på en vårdcentral att skriva ut antidepressiv medicin i brist på annat. Jag har själv råkat ut för det.

Men mediciner hjälper också många att leva utan ångest och depression, och det är lätt för kritiker att haspla ur sig att det bara är en fråga om pengar när man inte har någonting annat att komma med. Jag tror att det här speglar att vissa fortfarande inte ser på depression och ångest som sjukdomar, utan som karaktärsdrag som man bara kan ”rycka upp sig” ifrån.

Jag har i varje fall aldrig hört någon säga att astmamediciner, mediciner mot reumatism och cancermediciner bara skrivs ut för att läkemedelsbolagen ska tjäna pengar på det. Har du?

Källor:

Agerberg, M. (2011). Ut ur mörkret. En bok om depressioner. Lund: Studentlitteratur.
Folkhälsoinstitutet (2003). Alkoholstatistik 2002. [www] Hämtat den 2013-09-02
Drugs.com (2013) U.S. Pharmaceutical Sales – Q2 2013 [www] Hämtat den 2013-09-02
Wikipedia (2013) Fluoxetin / Citalopram / Sertralin [www] Hämtat den 2013-09-02

Hur ofta man får panikattacker? Den frågan får jag ofta. Här är en genomgång av hur ofta man får panikångestattacker baserad på amerikansk forskning och lite egen erfarenhet.

När jag själv mådde som värst (sommaren 2007) fick jag flera panikattacker varje dag. Så fort jag skulle gå utanför dörren, gå på ICA eller åka tunnelbana fick jag hjärtklappning, svettning, kände mig yr och fick ont i bröstkorgen.

När jag började få behandling sjönk antalet ju bättre jag mådde. Först hade jag kanske ett par attacker i veckan, sedan en eller två i månaden, sedan bara några gånger per år. Det krävdes en hel del KBT och hårt jobb att minska attackerna, det gick alltså inte bara över (om någon nu trodde det).

Nu har jag inte fått en attack på flera år, men vet att det kan hända om jag känner mig stressad eller råkar ut för något som gör att jag mår dåligt. Om någon dör, om jag skulle bli dumpad eller om jag blev av med jobbet till exempel. Då vet jag att risken ökar.

***

Hursomhelst, att bara utgå från mig själv är så klart ett väldigt dåligt statistiskt underlag. Jag sökte efter forskning i ämnet och hittade en amerikansk studie från 1985. Där frågade man 186 ”normala” ungdomar ifall de hade fått panikattacker och i så fall hur ofta.

Forskarna fick följande svar (antal panikattacker under det senaste året):

• 34.4 % hade haft minst en panikångestattack
• 17.2 % hade haft minst två panikångestattacker
• 11.3 % hade haft antingen tre eller fyra panikångestattacker
• 6 % hade haft fem eller fler panikångestattacker

Det här ger en bild av hur ofta man får panikångest. Väldigt många har fått någon enstaka attack det senaste året, medan ganska få har fått många attacker.

Jag tycker kanske att siffrorna ser lite höga ut – att sex procent eller fler hade haft fem eller fler panikångestattacker låter lite högt eftersom ”bara” runt två procent av befolkningen har paniksyndrom.

I och för sig behöver man inte ha paniksyndrom för att man har fått fem eller fler panikattacker på ett år, men en annan siffra från studien var att 4,8 % av ungdomarna hade haft minst två panikångestattacker den senaste veckan.

För att få diagnosen paniksyndrom krävs (bland annat) ”återkommande panikattacker” enligt både ICD10 och DSM-IV (de två vanligaste diagnosverktygen som används i hela världen). I ICD10 delar man också upp paniksyndrom i måttlig och svår: vid måttligt paniksyndrom har man haft minst fyra panikattacker under den senaste fyraveckorsperioden, vid svårt paniksyndrom måste man ha haft minst fyra panikattacker i veckan den senaste fyraveckorsperioden.

Om 4,8 % hade fått minst två panikattacker den senaste veckan uppfyller de flesta av dem (troligen alla) kriterierna för måttligt paniksyndrom. Därför tror jag att siffrorna kan vara aningen höga, men jag tror ändå att de ger en ganska bra fingervisning ändå.

***

I min bok står det mer om hur vanligt panikångest, paniksyndrom och andra ångestsjukdomar är i frågorna ”Är psykisk ohälsa vanligt?” och ”Är panikångest vanligt?”. Där kan du också läsa mer om vilka behandlingar som finns och mycket annat som kan hjälpa lite på vägen mot att bli frisk.

***

Källor:

Norton, G. Ron, et al. ”Characteristics of people with infrequent panic attacks.” Journal of Abnormal Psychology 94.2 (1985): 216.

http://www.who.int/classifications/icd/en/GRNBOOK.pdf (ICD10 hämtad den 28 augusti 2013)

American Psychiatric Association. ”Diagnostic and statistical manual of mental disorders: DSM-IV”. Amer Psychiatric Pub Inc, 1994.

I frågorna ”Vilka behandlingar finns mot panikångest?” och ”Vad fungerar bäst: medicin eller terapi?” i min bok går jag igenom vilka behandlingar mot panikångest som har stöd för sin effekt. I stora drag kan man säga att det finns två behandlingar som hjälper: psykoterapi och antidepressiv medicin. Det finns oftast ingen anledning att föredra den ena före den andra.

Svaret på frågan i boken baserar jag bland annat på SBU:s (Statens beredning för medicinsk utvärdering) jättestora studie av olika behandlingar mot paniksjukdomar. Du kan läsa den utredningen på deras hemsida, den finns i flera versioner – bland annat en patientversion som är lättläst och bra.

Olika typer av ångest – olika behandlingar

För att veta vilken behandling som är bäst måste man skilja på olika typer av panikångest. Om man bara har haft en eller några enstaka attacker behöver man förmodligen ingen behandling alls, det är väldigt vanligt att man får en panikångestattack på grund av stress utan att få några problem alls med panikångest efter det. Då behöver man inte söka hjälp.

Panikångestattacker kan också vara ett symtom på att man har en ångestsjukdom. Då finns oftast finns ingen orsak att rekommendera medicin framför psykoterapi eller tvärtom, med undantag för den som får panikångest på grund av att man har en specifik fobi (typ spindelfobi, blodfobi etc.)

Specifik fobi behandlas inte med antidepressiv medicin eftersom det inte har någon effekt, å andra sidan kan de flesta bli av med en specifik fobi genom KBT till exempel. Ibland behövs bara ett enda tillfälle för att bli av med en specifik fobi.

Paniksyndrom skiljer sig också lite från de andra ångestsjukdomarna, eftersom man har större chans att få en mer ”bestående effekt” av psykoterapi än av läkemedel. Det innebär inte att antidepressiv medicin inte fungerar mot paniksyndrom, bara att det generellt sett är bättre på lång sikt att gå i terapi istället.

De terapier som enligt SBU har effekt mot de olika ångestsjukdomarna är kortare, praktiska terapier. Det innebär att terapierna riktar in sig på att förändra beteenden och tankar som är kopplade till ångesten. En ”kort” terapi innebär att de oftast är mellan ungefär 10-20 tillfällen.

Det vanligaste exemplet på terapier som är korta och praktiska är kognitiv beteendeterapi (KBT, läs mer i frågan ”Vad är kognitiv beteendeterapi?” i boken), men det finns även andra, som beteendeterapi och kognitiv terapi till exempel.

Förutom det här finns det några andra saker som man bör tänka på som står i boken, som snart kommer att finnas att köpa både i bokhandeln, på internet och som e-bok. Men, eftersom det inte fanns plats för mina personliga reflektioner i boken tänkte jag säga något kort om det här.

Min egen erfarenhet: terapi

Jag är ingen läkare (du bör självklart söka hjälp hos en läkare om du har problem med panikångest eller någon annan typ av psykisk ohälsa) så jag kan inte rekommendera någonting i det enskilda fallet. Det kanske låter ”goddag yxskaft”, men det är viktigt att påpeka. Jag är själv bara en patient som har blivit frisk.

Jag tänkte ändå skriva lite kort om min egen erfarenhet, eftersom jag har testat både terapi och antidepressiv medicin.

För mig fungerade terapi bäst mot panikångesten (i mitt fall paniksyndrom med en släng av social fobi och agorafobi). Jag gick både i gruppterapi och enskild terapi, båda KBT. Jag har även gått i internetterapi, men det var mot depression (jag skulle tro att det hade fungerat bra mot panikångest det med).

Gruppterapin var väldigt bra, det rekommenderar jag VERKLIGEN. Jag ska säga att det var jobbigt i början, att sitta i en ring med människor man inte känner och berätta om sin ångest är nervöst. Det gick över väldigt fort som tur var, bara efter några träffar kändes det inte pinsamt eller jobbigt alls.

Min egen erfarenhet: antidepressiv medicin

Jag testade även antidepressiv medicin mot panikångesten innan jag började med KBT. Det fungerade faktiskt hyfsat, men det var jobbigt att fasa in (man trappar upp dosen) och jag kände att jag ville testa KBT istället eftersom jag hade läst att det var en mer långsiktig lösning.

Det var ett bra beslut då, eftersom jag lyckades bli av med panikångesten nästan helt efter några månader. Jag hade fortfarande panikångestattacker då och då i något år eller två men väldigt sällan. Jag skulle säkert fortfarande kunna få en panikångestattack om jag blev riktigt stressad någon gång, men det kan vem som helst.

Eftersom jag hade depression också (dystymi) så började jag ändå ta antidepressiv medicin ett par år senare, vilket jag fortfarande gör (Sertralin i mitt fall, det finns massor av olika typer). KBT bet aldrig riktigt mot depressionen för mig. Den gjorde det bättre, men jag kunde fortfarande falla ner i ganska djupa svackor ibland, vilket jag inte gör nu även om jag vet att återfallsrisken är stor. Jag lär trilla dit igen förr eller senare.

Sammanfattning

Oftast finns det alltså ingen anledning att föredra terapi framför medicin eller tvärtom. Undantagen är specifik fobi, där medicin inte fungerar, och paniksyndrom, där terapi oftast är en mer långsiktig lösning.

Självklart bör du söka hjälp hos en läkare om du har problem med panikångest eller annan psykisk ohälsa, jag är inte läkare. Mina egna erfarenheter är att både terapi och medicin fungerade, terapi mest mot panikångesten och medicin mest mot depression. Vill du läsa mer kan du köpa min bok om depression och panikångest när den kommer ut (i början av 2014), läs gärna SBU:s rapport också som är väldigt bra.

I mitt första inlägg om att resa med panikångest beskrev jag vägen ner, hur jag först fick reseångest och sedan även panikångest och paniksyndrom. I den andra delen ska jag nu berätta om hur jag gick tillväga för att bli av med rädslan för att resa med panikångest.

(Det här är del 2 av 2 om att resa med panikångest, vill du läsa det förra inlägget kan du göra det här)

Jag fick alltså min första panikångestattack 2007, sedan fick jag nästan direkt paniksyndrom. Då hade jag redan avstått från att resa under ett par års tid, jag flög till exempel inte på fem-sex år efter resan från Köpenhamn till Stockholm. En slags flygrädsla på grund av mina problem med öronen kombinerat med min reseångest överlag.

Hade jag inte träffat min flickvän Emma hade jag kanske fortfarande inte flugit eller rest överhuvudtaget. Hon hade rest väldigt mycket och ville gärna att vi skulle resa tillsammans.

Länge var det här ett stort problem för mig och vårt förhållande eftersom jag hade reseångesten. När jag fick paniksyndrom kunde jag inte ens åka tunnelbana en station utan att få panikångest och tänka att jag skulle dö. Nu kan jag skratta åt det, men samtidigt känner jag stor beundran för den killen som ändå tog sig till tunnelbanan trots att det kändes som att han skulle dö.

När jag började fatta att panikångesten i sig inte var farlig började jag utmana ångesten. Jag minns att jag åkte Roslagsbanan till slutstationen Österskär en dag. Det var en stor utmaning, det kändes nästan förödmjukande. Att jag, som var tjugotvå år gammal och hade åkt kommunalt i hela mitt liv skulle behöva öva upp den förmågan igen. Jag kunde ändå också känna att det var ett litet äventyr: Här sitter jag på ett litet ”secret mission” som ingen omkring känner till!

Första utlandsresan med panikångest

Efter ett och ett halvt år av panikångest åkte jag på min första utlandsresa med Emma och min ångest. Jag hade fått lite koll på attackerna efter KBT-gruppterapi bland annat, men hade fortfarande hemska attacker och fruktade flygresor mest av allt.

Vi reste till Riga. En kort resa, vi åkte dessutom färjan dit och stannade bara en weekend. Det var givetvis ingen slump, hela vägen mot att kunna resa med panikångest (eller rättare sagt utan panikångest till slut) har varit en gradvis upptrappning av ”svårighetsgraden”.

Första resan gick bra, jag hade en del ångesttoppar i Riga men jag hade också roligt. Jag kände mig trygg med Emma och det var ett stort steg för mig.

Andra och tredje resan med panikångest

Nästa steg var att åka lite längre, men jag vågade fortfarande inte flyga. Vi bestämde oss för att åka på tågcharter till Garda i Italien. På så sätt slapp jag flyga, men kunde åka till ett varmt land som låg lite längre bort. Vi var där i en vecka.

I Garda fick jag faktiskt en rejäl panikångestattack en dag när det var varmt och kvavt ute. Det var ett bakslag så klart, jag blev ledsen och besviken, men hade ändå en mycket bra tid resten av veckan. Vi åkte bland annat till Venedig och Milano, där jag återvände till arenan San Siro där mitt favoritlag Milan spelar sina matcher (jag hade varit där första gången jag flög när jag var 18 år).

Den tredje utlandsresan med panikångest gick till Grekland sommaren efter tågchartern. Vi åkte till Skiathos som är en väldigt fin ö där de spelade in delar av Mamma Mia-filmen. Den resan var en av mina bästa, jag fick bada i Medelhavet, gå i olivlunden utanför hotellet och fota kossorna som var fastknutna vid olivträden.

Även på Skiathos hade jag små ångestattacker, men mådde överlag bättre än på länge. Eftersom jag hade depression var det ändå ingen sprudlande glädje jag kände, men ångesten var betydligt lägre.

Resor utanför Europa

Nästa steg för mig var att resa utanför Europa, samt att resa till värmen på vinterhalvåret eftersom jag avskyr vintern. Därför åkte vi till Thailand, vilket också var ett stort steg. Lång flygresa, en helt annan kultur, två veckor istället för en, och så vidare.

Även Thailandsresan blev en otrolig resa för mig. Jag var fortfarande inte helt fri från mina panikångestattacker, och verkligen inte från min depression, men ångesten var betydligt lägre än 2007. Jag minns att jag hade med mig en plastpåse när vi åkte långa taxiresor i Thailand av rädsla för att få panikångest och spy (vilket jag ALDRIG har gjort under en panikångestattack för övrigt), men jag fick inte en enda panikångestattack under hela resan.

Sedan dess har jag rest till bland annat USA och Kenya på långresor. Även om jag inte känner alls samma rädsla för att resa längre, så har jag valt att resa ännu mer, delvis för att jag verkligen vill trycka tillbaka rädslan riktigt jävla ordentligt, eftersom jag hatar den. Dessutom älskar jag att resa förstås.

Sammanfattning

Som du ser har det varit en lång väg till att bli av med panikångest och reseångest och känna att jag kan resa hur jag vill. Jag har tagit det från att åka Roslagsbanan till Österskär, till Riga med färja, Italien med tåg, Grekland med flyg, Thailand, USA och Kenya.

Jag har fortfarande några steg kvar. När jag skriver det här är jag till exempel i Rom på egen hand, min första utlandsresa som jag gör själv på tio år eller så. Sista steget för mig är förmodligen att resa med vänner, vilket jag kommer att göra förr eller senare.

Jag hoppas verkligen att det här kan vara lite peppande för dig som läser det om du har problem med panikångest och resor. Det här är fortfarande lite känsligt för mig, men jag tänker att min historia faktiskt skulle kunna vara intressant även för andra än mina närmast sörjande – jag vet ju att många med panikångest inte tror att det går att resa med panikångest!

Lycka till!

En av sakerna som var värst för mig under åren med panikångest var att resa. Att resa med panikångest kan verkligen vara påfrestande, många som jag känner som har panikångest reser inte överhuvudtaget. Jag tänkte berätta lite om hur jag blev av med min reseångest, kanske kan det hjälpa någon.

(Det här är del 1 av 2 om att resa med panikångest, del 2 av 2 kan du läsa här)

Reseångesten kom faktiskt innan panikångesten för mig. Jag flög exempelvis för första gången när jag var 18 år. Mina föräldrar har inte rest så mycket och med dem reste vi bara i norden i husbil.

Annars var vi på vårt landställe i Värmland, som visserligen var det bästa man kunde tänka sig när man var liten men som inte gjorde mig resvan, vilket skulle bli ett stort problem när jag blev äldre.

En resa som var förödande för mig var en gång då jag skulle flyga hem från Köpenhamn när jag var 19 år, det var andra gången jag flög. Eftersom jag är öronbarn har jag alltid haft känsliga öron. Jag har tappat räkningen på alla öroninflammationer som jag har haft genom åren, den här gången var jag ”bara” förkyld men det gick åt skogen ändå.

På väg upp i luften märkte jag att trycket mot öronen blev väldigt starkt. När man är förkyld är öronen extra känsliga, en läxa som skulle stå mig dyrt.

Den ena av mina trumhinnor sprack när vi låg på marschhöjd. Det gjorde ONT.

Flygrädsla och resefobi

Varför berättar jag det här? Jo, för efter det flög jag inte igen på flera år. Öronincidenten gjorde mig skräckslagen inför tanken att flyga igen. Jag har alltid varit lite mesig dessutom, så att resa i sig tyckte jag också var läskigt. Att flyga, både med öronproblemet och resefobin, var helt enkelt uteslutet.

Det här påverkade mig så klart psykiskt också. Varje gång någon kompis ville åka utomlands fick jag hitta på en ursäkt att tacka nej. När jag själv blev sugen på att besöka något land som kändes spännande värkte det i hela kroppen av ångest och självhat eftersom jag visste att det aldrig skulle bli av.

På nätterna drömde jag ofta att jag åkte till New York, reste runt i Brooklyn och Bronx och såg miljonprojekten där mina hiphopidoler växt upp. Härliga drömmar som gjorde så ont när jag vaknade upp från dem och insåg att jag fortfarande bara var en rädd liten stackare som inte kunde resa någonstans.

Panikångesten och reseångest

När jag var 21 fick jag dessutom panikångest för första gången, något som nästan direkt ledde till paniksyndrom. Att jag inte vågade resa bidrog säkert i sig till paniksyndromet, eftersom man MÅSTE våga utmana sina rädslor för att hålla panikångesten stången. Panikångesten lever på dina rädslor.

Panikångesten spädde sedan bara på reseångesten ännu mer. Nu var det inte bara öronen och resorna i sig som var svårt, nu var jag tvungen att oroa mig för panikångestattacker dessutom.

New York-resan hade aldrig känts så avlägsen som den gjorde under den här perioden. Ändå var det här vändpunkten för mig, den absoluta nollpunkten. Jag insåg att jag var tvungen att ta tag i problemet och sluta blunda för mina rädslor.

Jag kom till New York till slut, och en massa andra ställen i världen, men det krävde mycket och hårt jobb. I nästa blogginlägg kommer jag att berätta hur jag gjorde, så att det här inlägget inte blir för långt. Till dess får ni ha det bra, ta hand om varandra! (Uppdatering: här kan du läsa del 2 av 2)

Att ångest är vanligare hos kvinnor är välkänt. Men hur stor skillnad är det för de olika ångestsjukdomarna? Och varför är kvinnor oftare sjuka i ångestsjukdomar egentligen?

I frågorna ”Vad är paniksyndrom?” och ”Vad är generaliserat ångestsyndrom?” i min bok nämner jag kort att de flesta ångestsjukdomar är vanligare bland kvinnor än bland män. Jag tänkte att jag skulle gå in lite närmare på hur stor skillnaden är här eftersom det inte fick plats i boken.

Här nedanför har ni en tabell på hur vanligt de olika ångestsjukdomarna är i genomsnitt under en livstid, siffrorna är hämtade från en undersökning från 2011. Den enda som saknas i tabellen är OCD, tvångssyndrom, där är det ungefär lika vanligt bland män som bland kvinnor. Tvångssyndrom och social fobi är lika vanligt bland kvinnor och män (ungefär), annars är ångest alltså vanligare bland kvinnor.

I tabellen ser man bland annat att kvinnor har nästan dubbelt så stor risk att drabbas av paniksyndrom, agorafobi, GAD (generaliserat ångestsyndrom), specifik fobi (nästan), och PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Totalt sett drabbas kvinnor av ångestsjukdomar ungefär 50 procent oftare än män (33,3 procent respektive 22 procent), eller 11 procentenheter.

Varför har kvinnor mer ångest än män?

Än så länge är det ingen som vet varför kvinnor drabbas oftare än män av ångest. Det finns teorier om att män uppfostras annorlunda, att de uppmuntras att utmana sina rädslor (”Go get them, tiger!”) medan kvinnor inte gör det (”Ska du verkligen hoppa bungyjump, är inte det farligt, hjärtat?”)

Det skulle i så fall vara en genusfråga, och jag tror att det kan ligga mycket i det. Ärligt talat har jag nästan alltid varit en liten rädd rackare som inte utmanat mina rädslor. Jag minns när familjen skulle åka till Vilda Vanadis när jag var liten, men jag ville åka till en insjö istället för ”där finns det fiskar”. Egentligen var jag bara rädd, vem vet: kanske hade jag inte fått panikångest om jag varit mer styv i korken när jag var liten?

Om det inte är en genusfråga skulle det vara en fråga om biologi och genetik, jag har inte läst några rapporter som antyder att det skulle finnas sådana samband. Jag tror att det är osannolikt, men det finns säkert de som kan mer om det än jag.

Källa: McLean, Carmen P., et al. ”Gender differences in anxiety disorders: prevalence, course of illness, comorbidity and burden of illness.” Journal of psychiatric research 45.8 (2011): 1027-1035.

En vanlig fråga som den som drabbats av panikångest ställer sig är: Varför får man panikångest? Svaret är att panikångestattacker kan drabba vem som helst som en reaktion på stress, men kan också vara ett av symtomen för de flesta ångestsjukdomarna. 

Panikångest är en stressreaktion, men vad som orsakar en panikångestattack kan variera mycket. Det kan dels vara ett symtom på en ångestsjukdom, till exempel är det vanligt att personer med social fobi får panikångestattacker, men det kan också handla om enstaka panikattacker som bara är ett tecken på att man har stressat för mycket på jobbet till exempel.

Faktum är att så mycket som var tredje person har haft en panikångestattack det senaste året, de flesta förstår nog inte ens att det är panikångest. De får bara en väldigt obehaglig reaktion i kroppen som de inte förstår sig på och glömmer det sedan. Innan jag själv fick paniksyndrom hade jag en eller ett par panikattacker några år tidigare som jag först så här i efterhand förstått att det var just det.

Även om man får panikattacker som ett symtom på en ångestsjukdom är det stress som är orsaken, men i en annan bemärkelse. Personer med social fobi kan till exempel få panikångestattacker i en pressad social situation som man känner sig obekväm i, då är det själva situationen som är den utlösande stressen (eftersom personen med social fobi uppfattar den så).

Kamp/flykt-reaktionen

Panikångestattacker är i grunden en helt naturlig reaktion på någonting hotfullt. Reaktionen kallas för kamp/flykt-reaktionen, en slags urtida försvarsmekanism som aktiveras vid extrem fara.

Tänk dig till exempel att du plötsligt står framför ett lejon (som våra förfäder kunde råka ut för), eller att en person hotar dig med kniv. Då skulle förmodligen din reaktion vara ungefär samma som vid en panikångestattack: hjärtklappning, svettningar, yrsel och andnöd.

De här kroppsliga symtomen är rimliga i det läget. Kroppen spänner sig, hjärtklappningen gör att kroppen blir bättre syresatt för att kunna slåss eller fly, andningen blir djupare och snabbare för att man ska andas in mer syre, och så vidare. Problemet är att panikångestattacker är orsakade av ”modern” stress, men att kroppen ändå reagerar med den uråldriga stressreaktionen.

Panikångestattacker är ett vanligt symtom vid flera ångestsjukdomar (paniksyndrom, social fobi, PTSD etc.) Dessutom finns det en stor samsjuklighet mellan de olika ångestsjukdomarna. Om man har GAD är det till exempel vanligt att man har social fobi också.

I frågan Varför får man panikångest? i min bok kan du läsa mer om varför man får panikångest, lära dig mer om kamp/flykt-reaktionen samt läsa om samsjukligheten mellan de olika ångestsjukdomarna. I boken finns också nitton andra frågor med svar om panikångest, tjugotvå frågor om psykisk ohälsa i allmänhet och arton frågor om depression.

Tänkte bjuda er på lite tips på bra böcker om panikångest. Av alla de böcker om panikångest är det här fyra av de bästa, böcker som har får en att förstå vad panikångest är för någonting, hur man ska bli av med det och att man är långt ifrån ensam om att ha drabbats.

Det finns många böcker om panikångest, jag har läst en hel del av dem. Vissa är inte alls bra, men det finns en hel del bra böcker också, även på svenska. Här är fyra bra böcker om panikångest, alla på svenska. De två sista på listan har jag skrivit själv, men de har väldigt höga betyg och rekommenderas av bland annat 1177.se så det känns rimligt att ha med dem ändå. Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus.

1. Åsa Hanell och Per Carlbring – Ingen panik (Natur & Kultur)

Den här boken bygger på KBT-terapi och ger dig bra verktyg för att komma över panikångest. Detta var den första boken jag läste om panikångest och den som har hjälpt mig bäst. Per Carlbring är professor i psykiatri och kan riktigt mycket om panikångest, men jag vill ändå ge extra props till Åsa Hanell som är journalist och författare. Utan henne tror jag inte att den här boken hade varit så jäkla bra som den är.

Om man jämför med en liknande bok om depression, Gerhard Anderssons ”Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi” som han har skrivit med några andra psykoterapeuter, blir skillnaden tydlig. Gerhard Anderssons bok är visserligen inte dålig, den är helt okej, men Per Carlbring har haft den goda smaken att ta in en journalist för att texten ska bli lätt att läsa och begriplig för alla. Resultatet är att boken blev otroligt bra, om jag skulle rekommendera en bok förutom min egen till någon som har problem med panikångest skulle det vara den här. Jag har även använt den under terapi inom sjukvården här i Stockholm, vad jag förstår är det vanligt att man använder just den här boken inom KBT-terapier. Man kan även använda den själv som en självhjälpsbok.

Finns att köpa: här

2. Lars Weiss – Framgångsfällan (DN förlag)

Lars Weiss bok om sin utmattningsdepression där han även berättar om sina problem med panikångest. Länge var Lars Weiss övertygad om att det var något fysiskt fel på honom. Han berättar i boken om otaliga läkarbesök hos allmänläkare och specialister som aldrig hittar något fysiskt fel på honom. När någon till slut föreslår att det kanske är ett psykiskt problem han har blir han först mycket upprörd, men inser till slut att det är rätt. Boken är en uppgörelse med det och hur han blev frisk till slut.

Även den här boken är välskriven och ärlig, Lars Weiss är även han journalist vilket gör att boken är lätt att läsa. Den handlar mest om utbrändhet, men panikångest och depression är också väldigt närvarande, och igenkänningsfaktorn är hög igenom hela boken. Jag tycker att den här boken är en av de mest läsvärda svenska böckerna om panikångest, utbrändhet och hur psykiska problem kan drabba även en framgångsrik, stor och stark man som alla tror är den mest stabila av människor.

Just nu finns boken inte att köpa

3. Christian Dahlström – Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar (Natur & Kultur)

En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den mest sålda boken sedan den kom ut och enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se.

I boken finns svar på vilka behandlingar som finns, vilka som är effektiva, var man kan söka hjälp, vad anhöriga kan göra, vilka biverkningar olika mediciner har osv. Innehåller även frågan ”Finns det några bra böcker om panikångest?” där man får fler tips på bra böcker om panikångest. Journalisten och författaren Arvid Lagercrantz (Sveriges Radios förra vd) har skrivit förordet till boken och skriver så här om boken: ”Den som vill få en snabb och kortfattad översikt av psykisk ohälsa ska läsa den här boken. Det är viktigt för den som är sjuk, men också för närstående att få ökad kunskap om de psykiatriska diagnoserna. En stor del av tillfrisknandet består i att få kontroll över sig själv och vet man mer om sin sjukdom har man kommit en bit på väg.”

Finns att köpa här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)

4. Christian Dahlström – Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige

En bok som handlar om panikångest och annan psykisk ohälsa. Medverkar gör bland andra Therése Lindgren som har haft mycket problem med panikångest. Förutom psykiatriker och patienter har boken hyllats av andra författare, till exempel Alex Schulman som sagt: ”otroligt välformulerat, drabbande och smärtsamt – och faktiskt vackert”.

Finns att köpa här (finns även som e-bok och går att köpa signerad)

Det kan kännas som att man håller på att dö eller bli galen, men är panikångest farligt? Nej, panikångest är inte farligt. Det värsta som kan hända rent fysiskt är att man kräks eller svimmar.

Jag vet hur det känns att få en panikångestattack, jag har fått hundratals genom åren även om det var några år sedan sist nu. Det går verkligen inte att beskriva hur hemskt det känns, men faktum är att det är helt ofarligt att få en panikångestattack.

I min bok har jag en fråga som heter Är panikångestattacker farliga?, där skriver jag bland annat att det värsta som kan hända rent fysiskt är att man kräks eller svimmar. Att man kräks av panikångestattacker är dessutom mycket ovanligt och även det är helt ofarligt. För att svimma krävs att blodtrycket faller drastiskt, under en panikångestattack när sympatiska nervsystemet är i full gång ökar istället blodtrycket. Det är därför mycket ovanligt att man svimmar av panikångest.

Jag själv har många gånger känt att jag är på väg att kräkas eller svimma när jag har haft panikångest, särskilt spy eftersom man blir så illamående. Trots det har jag ALDRIG spytt eller svimmat av panikångest. Det finns de som gör det men det är som sagt mycket ovanligt och dessutom ofarligt.

Panikångest är inte farligt!

När man lär sig att panikångestattacker är ofarliga försvinner nästan hela rädslan och man har tagit ett stort steg mot att bli frisk. Jag vill poängtera att man verkligen måste köpa det rakt av: förstå helt och fullt, både intellektuellt och i hjärtat, att panikångest är ofarligt. Det är då man börjar bli bättre. Jag poängterar detta eftersom det tog lång tid efter det att jag själv läste att panikångest var ofarligt till dess att jag VERKLIGEN förstod det.

I min bok skriver jag mer om detta och alla andra frågor som jag själv velat få svar på när jag blev sjuk, då hade jag kunnat bli frisk mycket snabbare. Frågan Är panikångestattacker farliga? finns i panikångest-avsnittet av boken.

Varje gång jag ska förklara för någon hur en panikångestattack känns märker jag att min beskrivning är otillräcklig. Jag pratar om att det känns som om att man ska dö eller förlora förståndet, att bröstkorgen värker och krymper så att man får svårt att andas, att jag svettas och darrar, att det sticker i armarna, att jag blir yr och att det hela känns overkligt.

Ändå känns det o-m-ö-j-l-i-g-t för mig att verkligen få någon att förstå hur det känns. Det går helt enkelt inte att beskriva hur jävla obehagligt det är. När man däremot beskriver för någon annan som har haft en panikångestattack fyller man ofta i varandra ivrigt eftersom man vet att den andre verkligen förstår.

I min bok beskriver jag i varje fall en panikångestattack under frågan ”Vad är en panikångestattack?” på följande sätt:

”Panikångestattacker kommer plötsligt och når oftast sin kulmen inom några minuter, men kan vara både längre och kortare. Symtom som kan uppstå vid en panikångestattack är bland annat följande:

• Panik
• Rädsla
• Andnöd
• Yrsel
• Hjärtklappning
• Svettningar
• Domningar eller stickningar
• Darrningar och skakningar
• Kvävningskänslor
• Smärtor i bröstet
• Illamående
• Frossa eller värmekänslor
• Rädsla för att tappa kontrollen”

Det här är alltså de vanligaste symtomen vid en panikångestattack. Alla som drabbas av panikångest får inte alla symtom, men alla panikångestattacker har åtminstone ett par av de här symtomen.

Hjärtklappning är till exempel mycket vanligt. Det var ett av de värsta symtomen för mig personligen. Jag älskar att träna och springer ofta i skogen eller spelar fotboll för att må bra. När man då får hjärtklappning även när man inte idrottar alls, och därför börjar förknippa det med panik och sjukdom, så är det lätt att man slutar träna på grund av panikångesten.

Mitt tips till den som upplever samma sak är att inte göra det. Träning är en av de saker som gör att man mår bra överlag. Jag trappade upp min träning sakta och försökte att bortse från hjärtklappningen, läs mer om panikångest och träning på länken. Tillsammans med att jag läste på om panikångest och vad en panikångestattack är för någonting blev jag lugn och kunde börja träna igen.

Det låter förmodligen enklare än det är, och de KBT-terapier jag gick i hjälpte mig säkert mycket, men överlag är det bara det som gäller: att inte ge upp utan att ge sig fan på att man ska kunna träna igen. Panikångestattacker är obehagliga, men HELT ofarliga. Om du är mycket rädd för att du kanske har ett hjärtfel eller liknande kan du gå till en hjärtspecialist och kolla upp det, det gjorde en tjej som jag gick i gruppterapi med och blev av med sin rädsla.

Ja, det var allt för idag, nu ska jag ta helg! Ta hand om er därute! Förresten: om du vill köpa min bok om panikångest och depression (Sveriges mest sålda bok om ångest sedan den släpptes) finns den signerad eller på Bokus, Adlibris, CDON.com med flera. Läs gärna omdömen och betyg om den här.

Nu börjar det hända grejer!

Häromdagen fick jag det redigerade manuset från min redaktör Miki Agerberg. Den här veckan kommer jag att sätta mig och utvärdera de här förändringarna och se vilka jag ska behålla. Sedan är det ytterligare en korrekturläsning innan själva innehållet är klart. Det som saknas då är i stort sett bara ett förord, något som jag arbetar med nu. Jag har skrivit en inledning till boken själv, men vill helst ha ett förord också från någon klok människa som jag (och ni) gillar.

Lite småfix återstår när detta är klart, som att lägga in korrekta sidhänvisningar osv. Jag vet inte hur lång tid detta kommer att ta, jag måste ju sköta mitt ordinarie jobb också, men någon gång i vår borde ni kunna köpa boken i bokhandeln!

Läs gärna också den artikel jag skrev på 1000glada.se häromdagen som handlar om den eminenta författaren Bodil Malmsten, som berättade om sina problem med ångest och depression i en intervju med den lika eminente Kristoffer Triumf. Programmet heter Värvet, om du inte redan lyssnar på det MÅSTE du göra det från och med nu. Finns även på iTunes.

Over and out.

Ja, här på vadardepression.se kommer jag alltså att göra reklam för min bok ”Vad är depression?” Det är en bok där svarar på de femtio viktigaste frågorna som jag själv hade velat ha svar på när jag blev sjuk 2007.

En del i marknadsföringen av boken är att jag kommer att blogga här. Exakt vad bloggen kommer att handla om är ännu inte helt klart, men det är väl som det ska vara med blogg som uttryckssätt. Den kommer i varje fall att utgå från psykisk ohälsa, sedan får vi se hur pass bred eller nischad jag blir.

Kanske kommer jag att skriva om djupt personliga betraktelser från min tid egen sjukdomstid, men jag tror att jag framför allt kommer att skriva om psykisk ohälsa generellt. Kommentera aktuella händelser, försöka hitta intressanta nyheter och nya vinklar på hur vi ser på psykisk ohälsa. Nya forskningsrön, behandlingar, människor som berättar om sina problem och kanske ett och annat tips som jag vill dela med mig av.

Oj, nu har jag lovat mycket märker jag. Det är nog bäst att jag slutar så här innan jag ger mig själv allt för stor prestationsångest. Hursomhelst: varmt välkommen till den här RYKANDE färska bloggen om psykisk ohälsa!