Det finns en hel del fonder och stiftelser som arbetar för människor med psykisk ohälsa i alla dess former. Alla de här fonderna och stiftelserna nedanför har hjälpt mig (och dig) på ett eller annat sätt. Nu är det dags att du hjälper dem.

Jag vet att det finns många därute som vill hjälpa till i kampen mot psykisk ohälsa. Många känner sig handfallna och vet inte hur de ska hjälpa till. Man har kanske inte heller tid att engagera sig fullt ut heller, vilket jag verkligen respekterar.

Tur då att det finns andra som gör det åt dig. Här nedan har jag listat sex organisationer som på olika sätt bidrar till att göra livet lättare för de som har exepmelvis depression, ångest, bipolär sjukdom eller schizofreni.

Alla kan inte gör allt, men alla kan göra någonting. Se nu till att ni stödjer någon (eller alla!) de här organisationerna som gör ett sådant hästjobb:

Fonden för Psykisk Hälsa

90-konto: Ja

Fonden för Psykisk Hälsa är en mycket bra fond där i princip varenda jäkla krona som sätts in går till forskning och opinionsarbete. Psykiatri- och psykologiforskning får så offantligt mycket mindre anslag än forskning på kroppssjukdomar, trots att runt hälften av alla sjukskrivningar i Sverige idag beror på psykisk sjukdom. Det är faktiskt en skandal att det ser ut så. Fonden för Psykisk Hälsa har funnits sedan 1993 och de delar varje år ut flera stipendier till unga lovande forskare inom psykiatri, vilket är otroligt viktigt.

Fonden har 90-konto vilket är det bästa kvalitetsmärke man kan få i Sverige, kraven för att få det är otroligt höga i termer av hur stor andel av pengarna som måste gå direkt till fondens ändamål. Du kan även starta en egen insamling för psykisk hälsa och stötta forskningen på det viset.

Jag är en av Fonden för Psykisk Hälsas ambassadörer sedan 2015 och vet vilket viktigt arbete de gör. Det finns gott om sätt att hjälpa Fonden för Psykisk Hälsa i deras arbete, och det är dessutom busenkelt. Gå in här för att läsa mer!

Numera anordnar de också Mental Health Evening, som är en gala där man uppmärksammar psykisk ohälsa lite extra. Här är en video från galan:

Mind

90-konto: Ja

Mind grundades redan 1931. De arbetar med att sprida kunskap och information, samtidigt som de driver stödverksamheter (de har telefonlinjer och onlinechat till exempel) för personer som mår psykiskt dåligt. Mind är en ideell förening med c:a 2000 medlemmar. I deras stödverksamheter arbetar närmare 100 volontärer som svarare.

Jag har själv suttit i Minds styrelse (utan betalt) och rekommenderar dem så klart väldigt gärna. Utomordentligt bra organisation som är väldigt professionella. De har även rekommenderat min bok om depression och panikångest på sin Facebook-sida.

Det är jättelätt att engagera sig i Mind. Du kan bli medlem (240 kr om året just nu), volontär, eller skänka pengar. Allt du behöver veta finns här.

Suicide Zero

90-konto: Ja

Suicide Zero arbetar för att radikalt minska självmorden i Sverige. De är en relativt nybildad förening som grundades 2013 men som har vuxit väldigt snabbt. Föreningen arbetar mycket med opinionsarbete och utbildning inom suicid, bland annat Våga Fråga-utbildningar både på plats och via nätet och som ”ger dig verktygen du behöver för att kunna agera om någon i din närhet verkar må dåligt och har självmordstankar”.

Hjälp Suicide Zero i deras viktiga arbete, mer info finns här.

Sankt Lukas

90-konto: Nej

När jag blev sjuk var Sankt Lukas faktiskt ett av de ställen jag sökte hjälp på, jag skriver även om dem i frågan ”Var kan man söka hjälp?” i min bok. De erbjuder subventionerad psykoterapi till dem som inte tjänar så mycket. Jag var student och hade svårt att få terapi genom vårdcentralen och psykiatrin eftersom det är (var?) dålig tillgång på terapi inom landstinget i Stockholm.

Det blev aldrig att jag gick till Sankt Lukas, jag tror att jag trots allt fick hjälp någon annanstans eller att jag struntade i det just då, men jag vet att många söker till Sankt Lukas får hjälp. I grund och botten tycker jag så klart att alla borde få hjälp av den offentliga sjukvården även för psykiska problem, men så ser det inte ut idag och då tycker jag att Sankt Lukas är en toppenorganisation om man vill ge ett konkret stöd till dem som behöver hjälp.

Så här skriver de om sin insamlingsfond:

”Insamlade medel används till att subventionera samtalsavgifter för personer som behöver psykoterapeutisk hjälp vid mottagningen, men inte har råd med hela avgiften. Din gåva är av stor betydelse i svåra livssituationer och skickas till S:t Lukas Insamlingsfond, bankgiro 5299-3953. Märk inbetalningen GÅVA.”

FOUNTAIN HOUSE

90-konto: Nej

Fountain House är en internationell organisation som föddes i New York på 40-talet. Deras verksamhet innebär att psykiskt sjuka människor får en meningsfull vardag. De har aktiviteter där alla som vill får vara med och bidra, bland annat genom deras prisbelönta radioshow Radio Totalnormal där jag har varit med och blivit intervjuad. Det var otroligt inspirerande att se deras verksamhet, de GÖR verkligen skillnad, varje dag, året runt.

För att stödja Fountain House kan du till exempel bli medlem, läs mer här: http://www.fountainhouse.se/hur-blir-man-medlem/

Föreningen Balans

90-konto: Nej

Jag är medlem i Föreningen Balans, jag tror att det kostar hundra spänn om året eller något sådant. De gör en massa bra saker, bland annat sysslar de med opinionsbildning och sprider kunskap. Det är en organisation med eldsjälar som försöker göra livet enklare för alla oss som har eller har haft problem med depression eller bipolär sjukdom.

Här hittar du deras medlemsansökan.

Som vanligt vill jag påminna om att jag inte har fått betalt av någon av de här organisationerna för att det här inlägget, eller något annat inlägg här i bloggen. Bara så att ni vet. Däremot älskar jag dem, så skänk pengar nu!

Den senaste tiden har vi pratat mycket om bemötande inom psykiatrin i min podcast Sinnessjukt. Inte minst i avsnitten om psykakuten (lyssna på del 1 och del 2 här), där många lyssnare har berättat om exempel på väldigt dåligt bemötande inom psykiatrin på olika ställen i Sverige.

Därför var det skönt att läsa en uppmuntrande bok om bemötande, nämligen ”Suicidprevention i praktiken” som är skriven av psykiatrikern och forskaren Ullakarin Nyberg. Jag ska intervjua Ullakarin i nästa för Sinnessjukts räkning, därför läste jag den här nya boken som kom ut på Natur & Kultur Akademisk nyligen, och jag är väldigt imponerad både av boken och av Ullakarins otroliga arbete inom psykiatrin.

Jag har även gästat Ullakarins podcast ”Inferno” förresten, och pratat om mina egna böcker om psykisk ohälsa (bilden nedan är tagen från fotograferingen efter det avsnittet).

Bygger på verklighetsbaserade fall

Förutom att hon har en trettioårig karriär som psykiatriker och forskare inom suicidområdet, så är hon en fantastisk skribent. Sådana är man ju inte direkt bortskämd med när man som jag mest läser böcker om psykiatri, men det finns några undantag. Förutom Ullakarin kan man nämna Alexander Perski och Pia Dellson till exempel.

Hursomhelst, ”Suicidprevention i praktiken” är uppbyggd kring olika patientgrupper och riskgrupper – depression hos äldre, depression hos yngre, kroppslig sjukdom och depression, och så vidare – där varje kapitel har ett verklighetsbaserat case. Fallen beskrivs ur patientens perspektiv, men även vårdpersonalen och de anhöriga får förklara hur de har uppfattat situationen.

Mellan deras vittnesmål förklarar Ullakarin vad man bör lägga särskilt märke till i deras berättelser, och kompletterar dem med sin egen kliniska erfarenhet och fakta kring de olika ämnena. Det låter ganska straight-forward och kanske inte så omskakande, men det är faktiskt precis vad det är. Ullakarin är en god berättare som förstår värdet av dramaturgi för att väcka engagemang, vilket hon också lyckas med. Själv läste jag boken under korta bussresor till och från kontoret, och flera gånger fick jag stänga igen boken med gråten i halsen. Jag tänker ibland att jag är härdad och hårdhudad numera, men Ullakarin vet exakt vart hon ska trycka för att nå rakt in i hjärtat.

Till exempel i första kapitlet som handlar om den deprimerade 72-åringen Torsten, där hans åttaåriga barnbarn Tina beskriver sin morfar:

”Min morfar är världens snällaste. När jag var liten brukade han leka häst med mig och han blev aldrig trött som mina mammor blir. De säger att jag får leka själv för att jag blivit så tung. Så säger aldrig morfar. Men det beror nog på att han är så stark. Eller, nu är han inte det. Jo, han kanske fortfarande är stark, men han är så trött. Ibland blir han ledsen och då gråter han fast jag sitter där. ’Din morfar är ingenting att ha’, säger han. Men det tycker inte jag! Han är min bästa morfar och jag försöker trösta honom. Ibland klappar jag honom på kinden och så har jag ritat en teckning som han har på väggen bredvid ett kort av mormor. Den föreställer honom och mig när vi leker häst. Jag har ritat ett stort hjärta runt omkring oss. Hjärtat betyder att jag tycker mest om morfar efter mamma och mammi och Nils. Eller kanske före Nils, jag vet inte. Nils är så jobbig ibland. Morfar är aldrig jobbig. Jag längtar efter att han ska orka leka igen.”

Ett enkelt men effektivt grepp som direkt sätter tonen för resten av boken.

Ett facit för bemötande inom psykiatrin

Det jag tar med mig mest från boken är dock inte de personliga berättelserna, utan Ullakarins otroliga känsla för vad som är bra bemötande. Aldrig tidigare har jag läst någon som har så fantastiska tankar och tips om hur man bäst bemöter psykiskt sjuka patienter (och i första hand deprimerade människor eftersom boken handlar om självmord).

Ullakarin understryker bland annat vikten av att lyssna på den sjuke, ställa öppna frågor och att ha stor respekt för dennes upplevelse. Hon uppmuntrar vårdpersonal att våga prata om suicidförsök utan att släta över eller bagatellisera, men också att förstärka patientens friska sidor och att banka in att man faktiskt har väldigt god prognos även om det känns hopplöst. För en deprimerad människa – som ser livet ur ett pessimistiskt filter är det kanske det allra viktigaste.

”Boken känns som ett facit för bemötande inom psykiatrin”

Den här boken känns som ett facit för bemötande inom psykiatrin, en handbok som alla blivande psykiatriker borde läsa innan de sätter sin fot på en psykiatrisk avdelning. Jag själv har varit både deprimerad och psykpatient och dessutom intervjuat väldigt många andra patienter, och tror faktiskt att de flesta som någon gång fått psykiatrisk vård skulle hålla med mig. Å andra sidan är majoriteten av dem vana vid en ganska dålig vård – förväntningarna är så låga att det mesta får ses som ett fall framåt.

Rekommenderas till nästan alla

Förutom äldre, yngre och kroppsligt sjuka, består boken av kapitel om smärta och depression, bipolär sjukdom och självmordsrisk, grundpersonlighet och depression och psykiska funktionshinder utan psykiatrisk diagnos. Det mörkaste kapitlet av alla är sist ut – depression och suicidrisk hos asylsökande, som handlar om 19-årige Josef som blir nekad asyl och tar livet av sig. Hjärtskärande och bottenlöst sorgligt – även om små glimtar av hopp finns även här.

Boken i stort är (tack och lov) fylld av hopp och goda exempel på handlingskraftiga, empatiska och kunniga människor. Men alltså också av den här typen av avgrundsdjup förtvivlan och bedrövelse. Därför rekommenderar jag den kanske inte till de känsligaste depressionspatienterna, som förmodligen behöver något mer okomplicerat och hoppingivande (till exempel ”Ut ur mörkret” av Miki Agerberg). Men för alla andra, och särskilt alla som arbetar med psykiskt sjuka människor inom vården eller någon annanstans, rekommenderar jag definitivt den här fantastiska boken.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Natur & Kultur Akademisk
Antal sidor: 215
Utgivningsdatum: 2018-01-13
Upplaga: 1
Medarbetare: Waldersten, Petra (form)
Vikt: 337 g
Dimensioner: 211 x 139 x 14 mm
ISBN: 9789127141728

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

I avsnitt 16 av min podcast är Georgios Karpathakis, Underbara ADHD:s grundare, intervjuad om hans livsresa med ADHD, självmordsförsök, PR-branschen och tips på hur man som vuxen kan tackla sin ADHD:

Jag träffade Georgios Karpathakis, eller Jojje som han kallas, första gången på Acast-festen i våras där vi pratade om allt från hans olika ADHD-projekt och om min bok om depression och panikångest, podcasten och vår gemensamma kärlek till Djurgårdens IF.

Eftersom Georgios skulle vara sommarpratare i Sommar i P1 nu den 1 juli hade han väldigt mycket att stå i, men vi lyckades ändå hitta en intervjutid vilket gjorde mig väldigt glad. Podden går att lyssna på i spelaren ovanför, i iTunes, i Acast-appen eller på Sinnessjukt.se Så om ni vill höra en podcast med Georgios Karpathakis och dessutom lära er mer om ADHD och hans organisation Underbara ADHD: trevlig lyssning!

Idag spelade jag och författaren, frilansskribenten och AIK-fanatikern Josefine Lindén in avsnitt femton av min podcast om psykisk ohälsa, Sinnessjukt. Vi pratade dels om vart man kan få billig psykoterapi, och dels om hur omgivningen reagerar när man ”kommer ut” med sin psykiska ohälsa.

Att få psykoterapi är ofta viktigt för att komma till bukt med sina psykiska problem, och vi rekommenderar ofta våra lyssnare att söka psykoterapi ifall de känner att de behöver hjälp. Samtidigt är det ofta svårt att få psykoterapi om man inte har en fet plånbok, en psykoterapi kostar i genomsnitt 1000 kronor och det är många av oss som inte har råd att betala så mycket för att få psykologhjälp.

Därför har vi satt samman en lista i podden där vi ger er de bästa ställena man kan söka sig om man vill ha billig psykoterapi. Bland annat nämner vi mottagningar på psykologutbildningar på landets universitet där man kan få hjälp av psykologstudenter som är i slutet av sin utbildning, men också Sankt Lukas-stiftelsen, företagshälsan, elevhälsan och religiösa samfund (där man oftast inte kan få terapi, men samtalshjälp).

Ifalll ni vill veta mer om vart ni kan söka hjälp, kolla under frågan ”Var kan man söka hjälp” i min bok om depression och panikångest, Sveriges mest sålda bok i ämnet sedan den gavs ut. Ni kan också köpa den signerad till er själva eller till någon ni känner som kanske behöver den.

Förutom billigt psykoterapi pratar vi om omgivningens reaktioner på psykisk ohälsa. Josefine har både fått negativ och positivt feedback från människor i hennes närhet som hon berättat om sina problem för. Vissa arbetsgivare är bra på att tackla psykisk ohälsa, men långt ifrån alla. Josefine berättar hur Bonnier och TV4, som hon har jobbat för tidigare, har behandlat hennes psykiska skörhet.

Hon tar också upp den undersökning som Hjärnkoll som visade att 1 av 4 svenskar inte vill arbeta tillsammans med någon som har psykisk sjukdom. Varför är det så egentligen? Och vad kan man göra åt det?

Ifall ni gillar avsnittet får ni gärna prenumerera på podden i iTunes eller i Acast-appen. Gå gärna in på poddens egen hemsida också (Sinnessjukt.se). Trevlig midsommar, ta hand om er tills vi hörs igen!

Igår spelade vi inte det senaste avsnittet av min podcast om psykisk ohälsa, där ger vi er en lista på de fem bästa ideella organisationerna och fonderna inom psykisk ohälsa.

Idag finns många organisationer som jobbar med psykisk ohälsa, i podden ger jag er min topp 5-lista på de som är bäst i mitt tycke. Det blev en topplista med föreningar och fonder som satsar på forskning, stödlinjer, opinionsbildning, självmordsbekämpning och ungdomar som har problem med psykisk ohälsa. Som en liten bonus tar jag med två bubblare, som jag också tycker väldigt mycket om men som behöver bli ytterligare något bättre för att ta sig in på min topp 5.

Min vän Pär Höglund, läkare och forskare, ger dig också en guide om hur du kan anmäla vården ifall du har blivit felbehandlad inom psykiatrin eller någon annanstans i vården. Han berättar bland annat om patientnämnden och om IVO, Inspektionen för vård och omsorg, dit vemsomhelst kan anmäla behandlare eller vårdinrättningar som misskött din vård på ett eller annat sätt.

Jag tycker att det här är väldigt viktigt, särskilt eftersom jag får intrycket av att många av oss som har problem med psykisk ohälsa drar oss för att anmäla psykiatrin. Kanske beror det på att man helt enkelt har kraften och drivet för att orka klaga när det blir fel, men för att psykiatrin ska kunna bli bättre är det viktigt att man anmäler dem när det blir fel.

Om ni vill veta mer om hur man gör kan ni läsa mer i frågan ”Vad gör jag om jag inte är nöjd med den hjälp jag får?” i min bok om depression och panikångest, som är Sveriges mest sålda bok i ämnet sedan den gavs ut, som ni även kan köpa signerad till er själva eller till någon ni känner som kanske behöver den.

Vi tar också upp vikten av att kontrollera att din behandlare har legitimation, eftersom man annars inte kan anmäla dem. Icke legitimerade ”behandlare” har inte heller samma krav på sig som de som är legitimerade av Socialstyrelsen, till exempel behöver de inte föra journal och liknande. Om ni vill veta mer om det kan ni läsa mer i frågan ”Vem får kalla sig terapeut?” i min bok.

Om ni gillar det här avsnittet om bästa organisationerna inom psykisk ohälsa och hur man anmäler psykiatrin, så får ni gärna prenumerera på podden i iTunes eller i Acast-appen. Både jag och Pär finns på Twitter också, där jag heter @c_dahlstrom och Pär heter @doctor4quality. För att boka mig som föreläsare, läs mer här, för att boka Pär, läs mer här.

Kolla gärna in poddens egen hemsida också på Sinnessjukt.se. Trevlig lyssning, ta hand om er därute!

Spelade in en podcast om förlossningsdepression med författaren Josefine Lindén idag, och den blev superbra! Hon har själv haft förlossningsdepression och var med i en podcast från Expressen för ett tag sedan, det var så jag fick upp ögonen för henne. I det här avsnittet berättar hon allt om sin egen erfarenhet av förlossningsdepression med allt vad det innebär.

Hon berättar till exempel om hur det känns att inte kunna amma sitt barn, och att kunna amma sitt barn – men att inte märka att barnet får för lite mjölk. Josefine berättar hur känslan av att vara en värdelös mamma till sina döttrar sköljde över henne och hur hon önskade att hennes döttrar borde få en bättre mamma än henne själv. Det blir en omvälvande resa genom hennes upplevelser av att föda två döttrar och ångesten som drabbade henne.

Förlossningsdepression drabbar ungefär 8-15 procent av alla nyblivna mödrar i Sverige, det vill säga ungefär 10 000 kvinnor varje år. Dessutom kan det även drabba män vilket i sig är ett tabubelagt ämne. Exakt vad det beror på vet man inte, men det tycks vara en blandning av psykosociala effekter och biologi – kvinnokroppen påverkas givetvis kraftigt under en graviditet med hormoner som progesteron och östrogen.

Förutom förlossningsdepression pratar vi även om digital fasta, eller digital detox som det också kallas. Det innebär att man under perioder, till exempel under helgen, avstår från att använda mobiltelefoner, datorer och surfplattor. Jag har själv testat från och till de senaste månaderna eftersom jag blev sjukskriven för utmattningsdepression i höstas, något som jag också går i behandling för just nu.

Jag berättar om mina egna erfarenheter av att inte använda internet under helgerna och under utlandssemestrar för att försöka låta hjärnan vila. Dessutom läser jag ett stycke ur den utmärkta boken Ur balans som är skriven av stressforskaren Alexander Perski, där han talar om omställningen från industrisamhälle till informations- och tjänstesamhälle och hur det skapar anpassningssjukdomar som utmattningsdepression. I min bok om depression och panikångest skriver jag lite om både utmattningsdepression och förlossningsdepression. Kolla gärna in Josefines böcker också, och följ henne på Twitter.

Du kan lyssna på det här pinfärska avsnittet i spelaren här ovanför, eller i Acast-appen, iTunes (iPhone/Macbook), eller på podcastens hemsida Sinnessjukt.se. Hoppas ni tycker den är bra, puss!

Det blev en podcast om ADHD och ADD i det här avsnittet av Sinnessjukt! Jag intervjuar min vän, läkaren och forskaren Pär Höglund som arbetar med just ADHD-utredningar inom barnpsykiatrin här i Stockholm. Han svarar på alla mina och lyssnarnas frågor om de här neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna.

Pär får bland annat frågor om vad som är skillnaden mellan ett syndrom eller en sjukdom och en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (vilket ADHD och ADD är,) huruvida man föds med ADHD eller får det senare, hur pass vanligt ADHD och ADD är och ifall skolor och samhället borde öka sin kunskap? Vi går också igenom hur man går tillväga när man ställer en ADHD-diagnos? I podden ger vi er svaret på den frågan.

Jag frågar även om vilka problem ADHD och ADD kan ge för den som drabbas, både för vuxna och barn. Vi poängterar också att ADHD och ADD inte bara ger problem utan även kan innebära stora fördelar, så som att man får mycket idéer och är väldigt kreativ. Dessutom ställer jag en något kontroversiell fråga till Pär: om du fick välja att ha eller att inte ha ADHD, givet fördelarna och nackdelarna, vad skulle du då välja? Hans svar kommer att överraska er.

Sist men inte minst, en podcast om ADHD och ADD måste så klart innehålla frågor om behandlingar, som mediciner (Concerta, Ritalin och Strattera till exempel) men även anpassningar i skolan och på arbetsplatsen. Vi diskuterar vilka metoder som är förstahandsval och vad man måste tänka på när man ger barn de här amfetaminliknande medicinerna. Det finns biverkningar som viktnedgång och ökat blodtryck vilket kan ställa till stora problem för till exempel barn med hjärtproblematik.

Vi har länge tänkt göra en podcast om ADHD och ADD, så vi vill så klart få feedback från er. På Twitter heter Pär @doctor4quality och jag @c_dahlstrom, kommentera gärna podden där om ni har åsikter. Jag tipsar förresten om min bok om depression och panikångest i podden, om du vill köpa min bok om depression och panikångest (Sveriges mest sålda om ångest) finns den att köpa signerad här! Jag pratar också om min vän Malin Roca Ahlgrens bok Coolt med ADHD, klicka på länken för att läsa mer om den.

Du kan lyssna på avsnittet i spelaren här ovanför, i Acast-appen, iTunes, eller på podcastens hemsida Sinnessjukt.se. Hoppas ni gillar den, puss och kram!

En podcast om depression – igen! Nu har jag och läkaren Pär Höglund spelat in en ny podcast om depression, den här gången om vilka bra behandlingar som finns och vilka biverkningar de ger. Vi går igenom psykoterapier, mediciner och elbehandlingar (ECT) och pratar om vilka behandlingar som har visat sig fungera bäst för olika typer av depression.

Jag har själv testat både antidepressiva mediciner och olika typer av terapier, och i podden berättar jag om mina erfarenheter av dem. Till exempel berättar jag om insättningssymtom och utsättningssymtom och varför det är vanligt att man många gånger måste byta medicin och/eller terapi ett antal gånger innan man hittar någonting som funkar. Vi diskuterar också vilka nya metoder som kan komma att utvecklas för att bättre veta innan vilka metoder som fungerar olika vissa patienter.

Pär berättar om vilka hans erfarenheter är som läkare inom psykiatrin, och hur vetenskapen bakom ser ut. Vi talar också lite kort om elbehandlingar, eller ECT (elektrokonvulsiv terapi), som är ett minerat område eftersom metoden har många (eller snarare högljudda) motståndare. Varför är metoden så kontroversiell än idag, trots att man vet att den är en av de mest effektiva metoderna av alla?

Om du vill veta mer om vilka behandlingar mot depression som fungerar bäst, beställ min bästsäljande bok om depression (och panikångest) som kostar 150 kronor inklusive frakt, signerad om du vill. Köp ett ex till dig själv eller till en vän som har depression och som behöver få mer kunskap om sjukdomen. Ifall ni har åsikter om det här avsnittet finns både jag och Pär på Twitter, skriv till oss där i så fall!

Hoppas att ni gillar även den här podden om depression, många tyckte väldigt bra om det förra avsnittet, tack för allt beröm.

Du lyssnar som vanligt i spelaren här ovanför, i Acast-appen, på iTunes, eller på Sinnessjukt.se. Trevlig lyssning!

En podcast om självmord! I det nya avsnittet av min podd Sinnessjukt åkte jag till Uppsala för att prata med läkaren och KBT-terapeuten Ludmilla Rosengren. Hennes fjortonåriga dotter Linnéa tog livet av sig i maj 2008. Dessutom drabbades Ludmilla av moderkakscancer ett och ett halvt år senare – hon har en livshistoria som är minst sagt väldigt annorlunda.

Vi pratar om Linnéas självmord, varför hon blev deprimerad, om vården hon fick (eller rättare sagt inte fick) och om hur det är att som förälder försöka räcka till men känna sig otillräcklig. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år och den näst vanligaste dödsorsaken bland kvinnor. Jag frågar Ludmilla varför hon tror att det är så och vad hon tycker om svensk psykiatri.

Ludmilla berättar också för första gången offentligt om sina egna självmordstankar, självmordsförsöket i tonåren och om sina problem med depression. Dessutom berättar hon att Linnéa var utsatt för så kallad ”grooming”, det vill säga äldre män som utnyttjat henne över internet, något som hon heller aldrig berättat om i intervjuer.

Startade Suicide Zero

Linnéas självmord var också anledningen till att Ludmilla för två år sedan startade organisationen Suicide Zero som arbetar för att minska antalet självmord radikalt. Suicide Zero har fått stort genomslag i debatten och har ambassadörer som Mia Skäringer och Mattias Sunneborn. Tillsammans försöker de påverka opinionen och sprida kunskap om självmord och självmordsprevention.

I slutet av denna podcast om självmord fick mina lyssnare också ställa frågor som jag fått av dem via Twitter. Det kom många bra frågor och Ludmilla svarade på dem alla, lyssna på podden så får du höra vad hon hade att säga! Du lyssnar i spelaren ovan, i Acast-appen, på iTunes, eller direkt på Sinnessjukt.se. Trevlig lyssning!

En annan podcast om självmord som jag spelade in förra året är avsnitt sju av Psykpodden, där vi intervjuade Kerstin Alex. Också väldigt bra tycker jag.

Om ni vill köpa min bok signerad som jag nämner i avsnittet, gå in här. Ta hand om er nu tills vi hörs nästa gång. Puss och kram!

Depression är vanligt både bland män och bland kvinnor eftersom det är en oerhört vanligt förekommande sjukdom, men vetenskapliga undersökningar har visat att det är stora skillnader mellan könen. Statistiken visar nämligen att kvinnor blir deprimerade dubbelt så ofta som män.

En vanlig uppskattning av hur många som lider av depression är fem procent av befolkningen. Det innebär att var tjugonde svensk är inne i en depression just nu. Men hur många är kvinnor och hur många är män? Är det stora skillnader i statistiken?

Svaret är att kvinnor drabbas av depression ungefär dubbelt så ofta som män, vilket har fastslagits i en rad vetenskapliga studier. Siffrorna varierar givetvis lite beroende på vilken undersökning man tittar på, men ungefär sju procent av kvinnorna och tre procent av männen lider av en depression.

[Tweet ”Ungefär sju procent av kvinnorna och tre procent av männen lider av en depression.”]

Livstidsrisk: var fjärde man, var tredje kvinna

Man kan alltså slå fast att kvinnor dubbelt så ofta lider av depression under varje givet tillfälle eller under en kortare period, till exempel det senaste året. Inom vetenskapen kallas det för ”prevalens”, ett slags stickprov i tiden för att mäta förekomsten av egentligen vadsomhelst.

För att verkligen få veta hur vanliga depressioner är måste man titta på hur många som drabbas någon gång i livet. Människor blir ju som bekant friska från depressioner. Är det fortfarande vanligare med depressioner bland kvinnor om man mäter i livstidsrisk?

Så här skriver jag i min bok om depression och panikångest på sidan 130, under frågan ”Är depression vanligt?” (min feststil):

Måttet på hur många som lider av en sjukdom vid ett och samma tillfälle kallas ”prevalens” medan måttet på hur många som drabbas av en sjukdom under en längre period kallas ”incidens”. Incidensen kan användas för att räkna ut livstidsrisken, det vill säga hur många som till exempel blir deprimerade någon gång i sitt liv.

En av de mest kända studierna på incidens och livstidsrisk för depression är svensk och är känd som Lundbystudien. Studien är välkänd bland depressionsforskare världen över, eftersom den följer ett helt samhälle mycket länge och grundligt. Vid tre tillfällen mellan 1947 och 1972 intervjuades varenda människa i Dalby och Bonderups församlingar utanför Lund om sin psykiska hälsa. Psykiatrerna som utförde studien gjorde ordentliga intervjuer istället för att använda frågeformulär, vilket gör det lättare att upptäcka en depression. Bortfallet var i princip obefintligt och underlaget bestod alltså av en stor grupp människor som inte var patienter utan bara råkade bo på samma ställe.

Det studien visade var att så många som 22,5 procent av alla män och 42,2 procent av alla kvinnor i trakten någon gång under sina liv blev så allvarligt deprimerade att de borde ha behandlats. Det ger en bra fingervisning om hur läget ser ut för hela den svenska befolkningen.

Femtio år efter den första gjordes en fjärde intervju. Resultatet visade att livstidsrisken för depression hade minskat lite för kvinnor och var oförändrad för män. Det är fortfarande väldigt höga siffror: ungefär var fjärde man, och nästan var tredje kvinna, blir deprimerade någon gång i livet.

Skillnaden tycks alltså bestå även mätt i livstidsrisk, även om skillnaden blir något mindre. Det här sambandet skriver även SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, om i sin rapport ”Behandling av depressionssjukdomar – En systematisk litteraturöversikt” från 2004:

Skillnaden uppträder först under tidiga tonår medan det hos barn är något vanligare hos pojkar. Bland äldre förefaller i de flesta studier skillnaderna vara mindre.

Sammanfattning

Statistiken är tydlig när det gäller könsskillnader bland deprimerade. Kvinnor drabbas dubbelt så ofta av depression, både under kortare mätperioder och i livstidsrisk, även om skillnaden tycks bli något mindre ju äldre vi blir. En intressant detalj är dock att även självmord är starkt könsrelaterat, fast där är sambandet precis det motsatta. Självmord är dubbelt så vanligt bland män som kvinnor. 2012 tog 1072 män och 451 kvinnor över 14 år livet av sig.

För övrigt är även ångestsjukdomar ungefär dubbelt så vanligt bland kvinnor, det är också nästan dubbelt så vanligt att kvinnor går i terapi som män (32 mot 20 procent).

Källor:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

SBU, F., Hagberg, B., Henriksson, F., Håkanson, I., Karlsson, I., Kimbré, S., & Åsberg, M. (2004). Behandling av depressionssjukdomar: en systematisk litteraturöversikt.

I min bok om depression och panikångest, som består av sextio frågor och svar (och är Sveriges mest sålda bok om ångest), har jag ett par frågor som behandlar vilka behandlingar som är bäst för depression respektive panikångest, samt vilka terapier/mediciner som fungerar bäst. Jag tänkte skriva lite kort om depressionsbehandlingar här.

Mycket av underlaget i boken kring de här frågorna har jag tagit från SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering. Det är regeringens expertråd som utvärderar olika behandlingar av vanliga fysiska och psykiska sjukdomar. De har gjort två jättegenomgångar av all tillgänglig forskning om behandling av depression (som kom ut 2004) och ångest (2005).

I frågan ”Vilka behandlingar finns mot depression?” skriver jag till exempel så här:

”Oftast behandlas depressioner med psykoterapi eller med läkemedel. Man kan behandlas med enbart medicin eller terapi, men det är också vanligt att kombinera dem. Vid svårare depressioner används ibland elbehandling, ECT (se s. 161). Det finns också andra behandlingar mot depression som inte har studerats lika mycket, till exempel ljusterapi och magnetbehandling.”

I en annan fråga, ”Medicin eller terapi, vad fungerar bäst?” skriver jag om när man, generellt sett, har bäst hjälp av medicin respektive terapi. Något förenklat kan man säga att sannolikheten är större att man blir hjälpt av medicin än terapi om man har en svår egentlig depression eller dystymi.

Terapier: korta terapier + här och nu

Om man vill testa terapi finns många olika alternativ. Tyvärr är det långt ifrån alla som har vetenskapligt stöd, men eftersom psykoterapi inte omfattas av den så kallade ”kvacksalverilagen” måste du själv ta reda på vad som hjälper (du kan inte lita på att din terapeut gjort det åt dig).

Kvacksalverilagen finns inte kvar, och hette aldrig kvacksalverilagen även om den kallades det i folkmun, men reglerna finns kvar som en del av patientsäkerhetslagen. Den går i stora drag ut på att den som inte är legitimerad INTE får behandla svåra sjukdomar som cancer, HIV, diabetes, epilepsi och så vidare.

Däremot får vemsomhelst idag utge sig för att kunna bota psykiska sjukdomar, även alltså dödliga psykiska sjukdomar som svåra depressioner och psykossjukdomar som schizofreni. Man får kalla sig certifierad, auktoriserad eller licensierad terapeut till exempel, det enda man inte får kalla sig är legitimerad, till exempel legitimerad psykolog.

Hursomhelst, så här skriver jag i frågan ”Vilka behandlingar finns mot depression?” om terapier:

”Bland psykoterapierna finns det många olika typer att välja på. De terapier som har fått vetenskapligt stöd för sin effekt på depression har vissa saker gemensamt. Bland annat rör det sig om kortare terapier, ofta på runt 20 tillfällen, som koncentrerar sig på problemen här och nu istället för att fokusera på händelser tidigare i livet. Läs mer om terapi på s. 43.”

Jag skriver mycket mer om terapier i boken om du vill veta mer om de olika terapiformerna.

Antidepressiva mediciner

Om man vill testa medicin mot depression finns även här en massa alternativ. I samma fråga som ovan skriver jag så här:

”När det gäller läkemedel är antidepressiva mediciner de vanligaste att använda mot depression. Det finns många olika sorters antidepressiva mediciner och de har olika effekt på olika människor och olika sjukdomar. Man kan antingen använda bara medicin eller kombinera den med terapi. Läs mer om läkemedel mot depression på s. 149.”

Det vanligaste alternativet (som flest använder alltså) är de nya SSRI-medicinerna, som står för selektiva serotoninhämmare. De är egentligen inte så himla nya längre, Prozac som var först ut började säljas i USA 1987. Men jämfört med första generationens antidepressiva (”tricykliska” antidepressiva) som började säljas i USA 1958, är de väldigt nya.

Läs mer om medicinerna och hur de fungerar i boken om du funderar på det, jag själv tar Sertralin (Zoloft) och har haft bra hjälp av dem, men antidepressiva mediciner är ingen mirakelkur och hjälper långtifrån alla.

Stora individuella skillnader

Sist men inte minst vill jag återigen understryka att de individuella skillnaderna är stora. Det är vanligt att man behöver prova flera metoder innan man hittar rätt behandling. Till exempel är det inte ovanligt att man behöver byta medicin eller anpassa dosen flera gånger innan den fungerar som den ska.

LYCKA till!

Källor:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Fitzpatrick, L. (2010). A Brief History of Antidepressants”. [Webb]

Inför valet tänkte jag att jag skulle undersöka hur mycket de olika politiska partierna talar om psykisk ohälsa. Först ut är partiernas partiprogram, som är deras viktigaste styrdokument. Hur ofta pratar de psykisk ohälsa där egentligen?

Om jag har tid framöver ska jag även granska antalet motioner/interpellationer i riksdagen angående psykiatrin, men vi börjar alltså med partiernas partiprogram. Jag har förutom riksdagspartierna valt att ta med Feministiskt initiativ, eftersom de kom in i Europaparlamentet och ligger bra till i opinionsundersökningar inför riksdagsvalet.

Alla partier förutom Centerpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna har dokument som de kallar för partiprogram. Centerpartiet och Moderaterna har istället ”idéprogram” och Sverigedemokraterna kallar sitt övergripande strategidokument för ”principprogram”.

De här dokumenten är inte helt jämförbara med varandra, jag är medveten om det. Vissa partier väljer att vara väldigt övergripande och kortfattade i partiprogrammet och ha andra mer specialiserade dokument (som Moderaternas ”handlingsprogram” och Socialdemokraternas ”framtidskontrakt”) som kompletterar partiprogrammet. De här dokumenten har jag valt bort.

Alla partier har dessutom massvis av riktlinjer utöver partiprogrammet, så jämförelsen kan aldrig bli riktigt rättvis, det finns helt enkelt ingen koncensus kring hur man presenterar sin politik.

Metod

Jag har i varje fall tittat på partiernas partiprogram och sökt efter ”psyk” i dem, för att täcka in alla ord som är kopplade till psykisk ohälsa på ett eller annat sätt (”psykiatri”, ”psykisk ohälsa”, ”psykolog”, ”psykiater” och så vidare) Jag har tagit bort de ord som inte varit kopplade direkt till psykisk ohälsa och vård (i KD:s program talar de om psykologiskt militärt försvar, annars har jag inte tagit bort något).

Eftersom programmen varierar väldigt i omfattning har jag sedan delat antal ”psyk”-omnämningar på antal ord i programmet för att ge en rättvisare bild av hur ofta de nämner psykisk ohälsa på olika sätt. Slutligen har jag multiplicerat den siffran med 1000 för att få en ”psykdensitet” per tusen ord.

* Jag har strukit 4 ”psyk” ur KD:s program, (psykologiskt militärt försvar).
** C, M = Idéprogram, SD = Principprogram
*** Per 1000 ord

Analys

Vilka slutsatser kan man dra av de här siffrorna? Ni får gärna berätta vad ni drar för slutsatser, personligen reagerar jag över ett par saker:

1. Två partier nämner inte psykisk ohälsa ALLS i sina partiprogram: Vänsterpartiet och Moderaterna.

2. Feministiskt initiativ och Miljöpartiet nämner psykisk ohälsa överlägset oftast. FI är det enda partiet som hade ”Psykisk ohälsa” som en egen rubrik i sitt partiprogram. Deras partiprogram var å andra sidan överlägset längst (fler ord än alla de rödgröna partiernas tillsammans).

3. Folkpartiet har högst psykdensitet i Alliansen. De skriver en del riktigt bra saker, bland annat ”Rätten till vård och behandling är lika självklar för både fysiska och psykiska sjukdomar. Psykisk hälsa ska vara ett uttalat folkhälsomål. Även all behandling av psykisk ohälsa ska omfattas av patientsäkerhetslagen.”

4. Miljöpartiet skriver om psykisk ohälsa på flera områden, förutom sjukvården bland annat kopplat till skola, arbetsplatser och stadsplanering. De skriver också om stigmatisering (BRA!) kring psykisk ohälsa:

”Den psykiska ohälsan växer, och leder till stort lidande. Miljöpartiet ser att vi i Sverige måste arbeta långt mer målinriktat med hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser. För barn och unga krävs det en aktiv samverkan mellan elevhälsa, föräldrar, primärvård, ungdomsmottagning och psykiatri. Till skillnad från kroppsliga sjukdomar är psykisk ohälsa ofta stigmatiserande och många skäms för att söka vård. Detta bör motverkas genom attitydförändringar och genom att erbjuda behandling av god kvalitet i ett tidigt skede. Den psykiatriska och psykologiska kompetensen i primärvården ska vara stark och kvalitetssäkrad.”

5. De rödgröna partierna har i snitt 18 procents högre psykdensitet än Allianspartierna.

Sammanfattning

Alla partier förutom Vänsterpartiet och Moderaterna skriver om psykisk ohälsa i sina partiprogram (eller idéprogram/principprogram). De rödgröna skriver oftare om psykisk ohälsa (18 procent högre psykdensitet) än Alliansen. Av riksdagspartierna är Miljöpartiet överlägset bäst (0,74), om man räknar in Feministiskt initiativ är de ännu något bättre (0,8). Bland allianspartierna är Folkpartiet (0,49) överlägset bäst.

Ni får gärna uppmärksamma mig på eventuella felberäkningar eller andra missuppfattningar så ska jag uppdatera texten löpande.

Obs! Jag är inte själv medlem i något politiskt parti och bloggen är politiskt obunden. Jag har inte fått betalt av något parti eller någon annan för att skriva det här. 

I söndags publicerades en intervju med mig i Aftonbladet Söndag där jag berättar om min panikångest och depression. De skrev även om min bok om panikångest och depression och om min och Rebecca Anseruds podcast om psykologi och psykisk ohälsa – Psykpodden.

Intervjun med Aftonbladets Nneka Amu gjorde jag i mars någon gång, i samband med att min bok om panikångest och depression släpptes, så det var ett tag sedan. De har tydligen rätt lång pressläggning.

Hursomhelst var det en jättebra intervju, Nneka var väldigt snäll och proffsig. Vi pratade om hur det var när jag en gång blev sjuk, hur jag tog mig ur det och varför jag skrev boken och startade podcasten med Rebecca.

Intervjun ligger inte uppe på nätet än, jag ska försöka kolla då och då så att jag kan länka till den här. Aftonbladet Söndag säljs dock fortfarande i butik, så om ni vill läsa är det bara att springa och köpa den.

***

Har för övrigt lagt upp en ny sida med all media (tv, radio, tidningar, bloggar) som jag gjort den senaste tiden. Gå gärna in och kika om ni vill veta mer om min historia och om boken.

Där hittar ni bland annat intervjun med Kattis Ahlström i Tv4 Nyhetsmorgon, intervjun med Kerstin Brunnberg i UR:s ”En bok, en författare” och min och Rebeccas intervju i Modern Psykologi.

För ett par veckor sedan spelade jag in ett tv-program i tv-huset här i Stockholm. Det var UR:s magnifika program ”En bok, en författare” där jag pratade om min bok om panikångest och depression. Programmet sändes idag på Kunskapskanalen.

Intervjuare var Kerstin Brunnberg, journalisten som bland annat har varit vd för Sveriges Radio och som numera gör bland annat intervjuer för Utbildningsradion. Hon är även god bekant med Arvid Lagercrantz som skrivit förordet till min bok. För den som vill köpa min bok signerad (klicka på länken) så kostar den bara 150 kronor inkl. frakt. Annars kan du köpa den här.

Om du inte såg programmet kan du titta på det här nedanför:

Nu på morgonen var jag med i Nyhetsmorgon och berättade om min bok om panikångest och depression. Kattis Ahlström ställde frågor om boken och min egen historia. Sedan fick jag komma tillbaka och svara på frågor från tittarna som ställde många intressanta frågor.

Om du inte såg klippen imorse kan du se det första här:

Här är det andra klippet där tittarnas frågor besvaras:

Om du vill köpa boken hittar du bästa pris här, du kan också köpa den signerad här. Hoppas att ni gillade min medverkan, det var riktigt nervöst så jag hoppas det var värt det!

Jag har skrivit två inlägg tidigare om hur mycket pengar läkemedelsbolagen tjänar på antidepressiva mediciner, eftersom jag är trött på att folk har åsikter om hur mycket pengar psykiska sjukdomar drar in till läkemedelsbranschen. Här är tredje inlägget där jag ringde upp ett läkemedelsföretag och frågade vad de verkligen tjänar pengar på.

Del 1: ”Så mycket tjänar läkemedelsbolagen (inte) på antidepressiva mediciner”
Del 2: ”Så mycket tjänar läkemedelsbolagen på mina antidepressiva varje år: 183 kr”

Kort resumé för den som inte läst de tidigare inläggen: antidepressiva mediciner kallas ofta för en kassako för läkemedelsbranschen, inte minst av Scientologer och andra stollar. Men faktum är att nästan alla patent har gått ut, vilket gör att vem som helst kan tillverka och sälja medicinerna.

Antidepressiva mediciner är därför inte längre dyra att köpa, varken för apoteken eller för den som är sjuk, det är en handelsvara i ett relativt väl fungerande system, förstod jag efter att ha intervjuat Martin Eriksson, hälsoekonom på Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) om just detta. Läs mer om det i inlägget: Byta märke på antidepressiv medicin (SSRI) – så funkar det.

Det man möjligen kan ha åsikter om är till vilket pris man ska få sälja till och hur länge man ska få ha patentet (20 år som det är nu), men det gäller i så fall alla andra mediciner med. Nu är hur som helst antidepp-patenten utgångna, här är intervjun med Annette Rietz på Teva Sweden:

Ni tillverkar ju generiska antidepressiva mediciner, till exempel Sertralin Teva som jag tar, och där har patenten gått ut vad jag förstår?

– Ja, antidepressiva är det en grupp där det har funnits generika under väldigt lång tid, priset sjunker med nittiofem procent inom loppet av fyra till sex månader efter att patentet går ut, om jag generaliserar för det är väldigt olika så klart. Om inte generika hade funnits, om originalpatenten hade fått fortsätta gälla, hade det kostat åtta miljarder kronor mer om året för samhället. Så det sparar väldigt mycket pengar.

Vad jag förstått gäller läkemedelspatenten i Sverige tjugo år i sitt grundutförande, men kan förlängas ytterligare upp till fem år?

– Det finns olika sätt att förlänga det på, en barndindikation till exempel, vilket inte finns när det gäller antidepressiva. Sedan kan det vara så att man under de 20 åren har ändrat något steg i tillverkningen, eller att man under tiden tar fram en munsönderfallande tablett, som kan upplevas som bättre och blir ytterligare patenterat. Mirtazapin är ett sådant fall, där finns både tabletter och munsönderfallande. Med olika beredningsformer är det produkter i sig som inte är utbytbara mot varandra.

Så det är inte det verksamma ämnet utan produkten i sig som blir patenterad?

– Ja, precis, så det är ganska komplext det där.

Men man kan säga att det är patenterade mediciner som läkemedelsbolagen verkligen tjänar pengar på?

– Ja, i de flesta fall. Sedan finns det ju de patenterade läkemedel som inte blev en succé, så klart, där man inte tjänar pengar. De mediciner där det kommer generika är ju oftast stora produkter, och där måste vi därför räkna med att priset faller på dem.

Tack till Annette Rietz på Teva Sweden för intervjun. Jag vill som vanligt understryka att jag inte har fått betalt av något läkemedelsföretag eller någon annan för att skriva det här eller något annat inlägg i bloggen.

I tisdags hade jag en föreläsning om depression och panikångest på Stockholms stadsbibliotek med anledning av att min bok ges ut om en vecka. Det blev fullsatt till slut och en riktigt trevlig kväll. Tack till alla som kom!

Efter en kort presentation av biblioteket blev jag intervjuad i cirka 40 minuter av Kerstin Alex som ställde frågor om boken. Det var riktigt intressanta och bra frågor som jag svarade på så gott jag kunde. Hon frågade bland annat om varför jag skrev boken och lite om varför jag tar upp de olika frågor som jag gör.

Publiken fick också chans att ställa sina frågor när vi var klara och det kom en hel del frågor som handlade mycket om mediciner men också om sambandet mellan genus och psykisk ohälsa vilket jag ärligt talat inte är jättepåläst på. Jag tror jag svarade helt okej på den frågan i varje fall, hoppas det.

Jag stannade kvar länge efter föreläsningen och pratade med människor i publiken som ville ställa ytterligare frågor eller diskutera någonting jag pratat om. Vi sålde också signerade exemplar av boken.

Allt som allt är jag otroligt nöjd med den här fina kvällen på Stockholms stadsbibliotek, alla var väldigt vänliga och verkade intresserade av ämnet. Tack till alla som kom trots att det var en fin vårkväll utanför bibliotekets väggar. Hoppas att vi ses snart igen!

Nästa vecka på tisdag 11/3 kl. 18.30 kommer jag att stå på scen på Stockholms stadsbibliotek och prata om min bok om panikångest och depression. Det blir jag och Kerstin Alex som pratar om boken och om panikångest och depression i största allmänhet.

Efteråt kommer alla som vill kunna beställa signerade böcker och ställa frågor till mig. Det kostar ingenting att komma och titta, vill ni veta mer kan ni läsa mer här.

Det vore jättekul om vi blev några stycken så jag slipper stå där själv och orera, men även om det bara kommer en enda människa så kommer jag att köra stenhårt. Välkomna!

Igår besökte jag konferensen Psykisk Ohälsa Samhällets Barn & Unga 2014 för att vara gäst i Radio Totalnormal. Jag fick frågor om min bok och min och Rebecca Anseruds podcast Psykpodden som på kort tid har blivit väldigt populär. Här kan ni lyssna på intervjun.

Konferensen ägde rum på Folkets hus vid Norra Bantorget här i Stockholm. Det var ganska mycket folk på plats vilket gjorde att ljudet blev halvbra, det var lite svårt att höra vad man sa. Men jag tycker ändå att det gick bra, ni får lyssna och avgöra själva.

Jag stannade kvar efteråt och snackade med tjejerna som roddar Radio Totalnormal, Emma Lundenmark och Bodil Lundmark, som gör ett OTROLIGT jobb för showen och människorna på Fountain House. Det är så lätt att säga att någon gör ett bra jobb, men jag beundrar verkligen Emma och Bodil, de lägger ner själ och hjärta och ser det inte bara som ett jobb.

Lyssna gärna på hela programmet där Thomas läser dikter direkt från huvudet efter 23 minuter bland annat, det var väldigt trevligt och underhållande.

Att hjärnan krymper vid depression verkar de flesta forskare vara överens om. Men vilka delar är det egentligen som krymper, och hur mycket? Vad betyder de nya fynden för framtida behandlingar av depression?

Nuförtiden finns det gott om forskning på hjärnans anatomi och hur olika delar av hjärnan reagerar på stress och depression. Genom att undersöka avlidna människors hjärnor och hjärnor på djur, men även levande människors hjärnor med de nya hjärnbildsteknikerna MR (magnetkamera) och PET, som utnyttjar radioaktivt märkta ämnen för att ”fota” hjärnan, kan man se hur vissa delar av hjärnan krymper.

Det man har kunnat se är att vissa delar av hjärnan, framför allt delar av pannloben men även till exempel hippocampus, krymper hos människor som har depression. Just hippocampus har till exempel undersökts i en känd amerikansk studie som visade att både vänstra och högra hippocampus är mindre hos människor som haft återkommande depressioner (se tabell).

Det tabellen visar är jämförelsen i studien mellan människor som haft återkommande depressioner (Depressed subjects) och friska kontrolldeltagare (Matched controls). Det vitmarkerade området (min markering) visar volymen på vänster respektive höger hippocampus för deprimerade och friska människor, samt standardavvikelsen (SD), det vill säga hur mycket storleken på hippocampus skiljde sig i genomsnitt mellan deltagarna i en grupp.

Resultatet av studien är att volymen för både vänster och höger hippocampus är betydligt mindre hos människor med depression, 2159 respektive 2283 kubikmillimeter (mm³) hos deprimerade mot 2544 respektive 2577 kubikmillimeter hos friska. Standardavvikelsen är i stort sett samma, och hjärnan verkar i övrigt inte ha krympt enligt forskarna. Så här skriver de i sin rapport:

”Den viktigaste slutsatsen av denna studie är att patienter med en historia av återkommande depression, men utan aktuell depression eller historia av medicinsk samsjuklighet, hade mindre volymer av grå substans i hippocampus än en grupp av parvis matchade normala kontroller. Denna minskning var inte ett resultat av att den totala hjärnvolymen minskat, den totala hjärnvolymen skilde sig inte mellan grupperna. Vid undersökningen av den vänstra och högra hippocampus individuellt, skilde sig båda signifikant mellan deprimerade patienter och kontroller.” (Sheline 1996, min översättning och fetmarkering)

En annan intressant detalj i den undersökningen är att ju längre en depression hade varat, desto större var volymminskningen i hippocampus. Det verkar alltså vara skadligt för hjärnan att ha depression under långa perioder, vilket är en bra anledning att söka hjälp i tid så att man blir frisk snabbare.

Andra delar av hjärnan som krymper vid depression

Men det är inte bara hippocampus som krymper. Faktum är att andra delar av hjärnan tycks krympa mer än hippocampus. Det gäller vissa delar av pannloben, till exempel främre cingulum (bild 2) och orbitofrontala cortex (bild 3).

I en så kallad metastudie, det vill säga en studie som väger samman resultaten av många studier, som gjordes 2009 och som tittade på totalt 64 andra studier gjorda med MR-teknik (magnetkamera), kunde man se tydliga samband mellan depression och volymminskning av olika delar av hjärnan:

”Patienterna uppvisade stora volymminskningar i frontala regioner, särskilt i främre cingulum och orbitofrontala cortex med mindre minskningar i prefrontala cortex. Hippocampus, putamen och nucleus caudatus visade måttliga volymminskningar.” (Koolschijn 2009, min översättning)

Det verkar alltså som att flera delar av hjärnan krymper av depression och stress, vilket har gjort att mycket forskning de senaste åren har riktat in sig på att undersöka dem. Man har till exempel hittat tecken på att en särskild transkriptionsfaktor (en sorts molekyl som ”sätter på” och ”stänger av” gener) som heter GATA1 har med saken att göra. Man tror att vissa gener inte aktiveras som de ska, vilket påverkar synapsernas utveckling och kan leda till att hjärnan krymper.

Fortfarande behövs mycket mer forskning på det här området, men att vissa delar av hjärnan krymper av depression verkar de flesta forskare vara överens om. Vad det betyder för behandlingen och tillfrisknandet från en depression vet man inte, men det finns stora förhoppningar om att de nya hjärnbildteknikerna ska resultera i bättre behandlingar i framtiden.

Låt oss hoppas att det stämmer.

Källor:

Fox News ”How depression shrinks the brain” [www]  hämtad den 7 januari 2014

Koolschijn, P. C. M. P., et al. ”Brain volume abnormalities in major depressive disorder: A meta‐analysis of magnetic resonance imaging studies.” Human brain mapping 30.11 (2009): 3719-3735.

Sheline, Yvette I., et al. ”Hippocampal atrophy in recurrent major depression.” Proceedings of the National Academy of Sciences 93.9 (1996): 3908-3913.

Svenska Dagbladet, ”Stress får hjärnan att krympa”. [www] hämtad den 7 januari 2014

Häromdagen när jag tog min antidepressiva medicin Sertralin fick jag en sådan jävla halsbränna att jag inte kunde sova på hela natten. Min mage är visserligen utomordentligt jävla känslig, men det var ändå rätt obehagligt.

Jag vill inte skrämma upp någon i onödan med biverkningar av Sertralin eller antidepressiv medicin, överlag tycker jag att jag inte har några biverkningar alls nästan bortsett från att jag är lite trött. Om man vill veta mer om biverkningar av antidepressiv medicin så skriver jag om det i min bok om panikångest och depression i frågan ”Ger antidepressiva mediciner biverkningar?”

Att man får sura uppstötningar och halsbränna är vanligt bland dem som stressar och oroar sig mycket, så det behöver inte bero på medicinen, men jag tänkte ändå att jag skulle skriva om det här ifall någon annan råkar ut för samma sak:

Häromdagen kom jag hem sent efter att ha varit på restaurang med två kompisar. Jag hade käkat riktigt mycket god mat och druckit Cola, vilket brukar påverka min mage. Kaffe och te under dagen dessutom, men om jag får halsbränna brukar det ändå vara ganska lätt ordnat att bli av med den, en Samarin och sedan sover jag som en baby.

Den här gången ballade min mage ur fullständigt. Jag tog min Sertralin precis innan jag gick och lade mig i sängen, svalde den dessutom bara med en klunk vatten direkt från kranen, istället för ett helt glas vatten som jag brukar. Jag kände hur det kittlade i halsen av medicinen som jag inte sköljt ner ordentligt, men tänkte inte mer på det.

Efter typ tio minuter i sängen började kittlingen kännas mer som syra i halsen på mig. Det bubblade och sved. Jag gick upp och tog en Samarin, väntade en stund på att det skulle gå över men det blev bara värre. Det gick inte över med två Novalucol (skitmedicin förresten) heller, men jag var tvungen att sova så jag satte mig i soffan och sov dåligt hela natten.

Jag tycker nog att jag får skylla mig själv egentligen, jag hade käkat så mycket skit den dagen så Sertralinen var nog bara droppen som fick bägaren att rinna över. Men den rann över väldigt mycket och jag tror att det kan bero på Sertralinen. Överlag vill jag ändå säga att jag inte har haft några problem med halsbränna de andra hundratals dagar jag har tagit Sertralin, och jag vill som sagt inte skrämma någon. Men om ni drabbas av halsbränna och nyligen har tagit Sertralin: det kan ha med det att göra. Kanske en anledning att inte ta Sertralin på kvällen?

Eftersom jag läst en del bra böcker om depression vill jag tipsa om ett par av dem här. De flesta som är bra är på engelska, men jag tänkte att jag skulle tipsa om bra böcker om depression på svenska. Här är min lista.

Uppdatering 2/1-2014: Jag har lagt till tre bra böcker om depression!
Uppdatering 10/1-2018: Jag har lagt till min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”!
Uppdatering 12/12-2021: Jag har lagt till min nya diktsamling ”Ångestens mamma: dikter om psykisk sjukdom och vardagsångest”!

I min bok om panikångest och depression (du kan köpa den signerad här) har jag två frågor om vilka böcker som är bra i respektive ämne: ”Finns det några bra böcker om panikångest?” (läs mer här) och ”Finns det några bra böcker om depression?” Där finns mer utförliga beskrivningar av de olika böckerna och tips om var man kan hitta fler, men jag tänkte ändå ge er lite tips här.

Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus.

Min lista – 9 bra böcker om depression:

1. Ut ur mörkret: en bok om depressioner (Miki Agerberg)

Miki Agerbergs bok hjälpte mig väldigt mycket mot min depression. Han har besökt Nordamerika och pratat med forskare, men även träffat kända och okända människor som har eller har haft depression. Miki har själv haft fem djupa depressioner och skriver oerhört bra och kunnigt om det. Läs gärna min intervju med honom som jag gjorde i november 2011 inför nyutgåvan av ”Ut ur mörkret”.

Finnas att köpa: här

2. Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar (Christian Dahlström)

En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den mest sålda boken sedan den kom ut och enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se.

Boken är en slags handbok innehåller allt från frågor om antidepressiv medicin och terapi till var man kan söka hjälp, var man kan träffa andra med liknande problem, statistik om hur vanligt det är med depression och så vidare. Korta och lättbegripliga svar som även den som har svårt att koncentrera sig kan läsa (till exempel om man har en djup depression och inte orkar läsa långa stunder).

Finns att köpa: här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)

3. Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige (Christian Dahlström)

En bok om depression och annan psykisk ohälsa. Medverkar gör bland andra Therése Lindgren (utmattningsdepression), Kristoffer Triumf (depression) och Linus Thörnblad (utmattningsdepression). Dessutom är några av världens främsta experter intervjuade, till exempel Marie Åsberg som ses som en av världens ledande auktoriteter på depression. Åsberg har även skrivit bokens förord.

Förutom psykiatriker och patienter har boken hyllats av andra författare, till exempel Alex Schulman som sagt: ”otroligt välformulerat, drabbande och smärtsamt – och faktiskt vackert”.

Finns att köpa: här (finns även som e-bok och går att köpa signerad)

4. Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi (Gerhard Andersson, Jan Bergström, Fredrik Holländare, Jan Lenndin och Kristofer Vernmark)

En självhjälpsbok mot depression, som även kan användas tillsammans med en behandlare (till exempel en psykolog) under en behandling. Det här är motsvarigheten till ”Ingen panik” av Per Carlbring och Åsa Hanell som handlar om panikångest. Jag tycker dock att ”Ingen panik” är mycket bättre skriven än ”Ut ur depression och nedstämdhet”, säkert mycket tack vare att Åsa Hanell är erfaren journalist. Hon och Per Carlbring är ett riktigt radarpar tycker jag.

Hursomhelst tycker jag att den här boken är bra, den innehåller många bra tips och övningar för den som vill testa KBT för att bli av med sin depression.

Finns att köpa: här

5. Behandling av depression (patientversionen, Katti Björklund på uppdrag av Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU).

Ett gratishäfte baserat på en stor utredning som SBU gjorde, för att ta reda på vilka behandlingar som är mest effektiva mot depression. Patientversionen är lättläst och kortfattad och den sammanfattar alla de viktigaste slutsatserna utredningen kom fram till.

Finns att läsa här (du kan också beställa hem hela rapporten i tre böcker på deras hemsida mot att du betalar frakten).

6. Ångestens mamma: dikter om psykisk sjukdom och vardagsångest – Christian Dahlström

En diktsamling om psykiska sjukdomar och vardagsångest, men inte minst om depression som många av de hundratio dikterna i boken handlar om.

 Finns att köpa här (går att köpa signerad)

7. Ett bipolärt hjärta – Rebecca Anserud

För den som verkligen vill förstå sig på bipolär sjukdom tycker jag att man ska läsa Rebecca Anseruds bok ”Ett bipolärt hjärta”. Det är en självbiografisk bok om hennes tid med bipolär sjukdom som på ett väldigt naket sätt förklarar hur det känns att ha bipolär sjukdom, hur det påverkar ens eget och anhörigas liv.

Rebecca föreläser om bipolär sjukdom och dyker upp en hel del i tv, radio och tidningar om ni kanske känner igen hennes namn. Hon är även andra halvan av podcasten Psykpodden som hon och jag gör tillsammans.

Finns att köpa: här

8. Too fast for love – Jonas Inde och Martin Kellerman

Kompisarna Jonas Inde och Martin Kellerman (Rocky) åker på en roadtrip genom USA. Men det här är ingen feel-good-bok om två vänner på en härlig roadtrip i det förlovade landet: det är en svart, naken och utlämnande berättelse om Jonas Indes kamp mot sin depression. Han berättar om hur de antidepressiva medicinerna (Zoloft/Sertralin) ”zonkar apan”, det vill säga dämpar depressionen. En tung bok som inte passar alla, men många som har egna erfarenheter av depression känner igen sig i Jonas osminkade bild av sjukdomen.

Boken trycks inte längre, finns på bibliotek.

9. Hjälp! Vem är jag? – Caroline af Ugglas och Ulf Karl Olov Nilsson

Ytterligare en naken skildring av depression och ångest, den här gången i terapiform. Caroline af Ugglas har helt enkelt spelat in och skrivit ner ett och ett halvt år av terapi med psykologen Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) och gjort en bok av det. Hon pratar om sina depressioner, sin ångest, rädslan för att bli galen och sina band till hennes familj. En bra bok för den som känner sig ensam i sin psykiska skörhet och vill läsa om någon som är öppen med sin depression och ångest.

Finns att köpa: här

Där har ni min lista med bra böcker om depression. Läs som sagt gärna min lista med bra böcker om panikångest också om ni är intresserade. Ha det bra, ta hand om varandra därute!

Det finns en bild av att svenskar begår självmord oftare än andra nationaliteter. I andra länder förknippas Sverige med depraverade, alkoholiserade och självmordsbenägna människor. Men hur vanligt är självmord i Sverige, och hur vanligt är det i jämförelse med andra länder? Låt oss ta en titt på statistiken.

I min bok om depression och panikångest skriver jag om självmord i flera frågor, bland annat ”Är depression farligt?” där jag skriver att ”Depression är en av de vanligaste orsakerna till självmord, vilket i sin tur är den vanligaste dödsorsaken bland män som är mellan 15 och 44 år gamla och den näst vanligaste bland kvinnor i samma ålder”. Men faktum är att antalet självmord sjunker, och att vi inte är mer självmordsbenägna i Sverige än i andra länder.

Om vi börjar med hur vanligt självmord är i Sverige så kan man konstatera att antalet självmord har sjunkit dramatiskt sedan 80-talet. 1980 var till exempel antalet självmord 2237 i Sverige, 2003 var det bara 1376. Förr året var det 1523, vilket alltså är en ökning från 2003 som är det lägsta talet de senaste 30 åren. Men den långsiktiga trenden är ändå klart nedåtgående (se diagram nedan).

Att bara titta på det totala antalet självmord ger dock inte hela sanningen, befolkningsmängden förändras och det är i förhållande till den man bör räkna för att se ifall en trend verkligen är nedåtgående eller inte. I Sveriges fall har befolkningen ökat från 8,3 miljoner invånare 1980 till 9,5 miljoner för 2012, en ökning med drygt 1,2 miljoner människor. Trots det har alltså antalet självmord sjunkit snabbt, men hur snabbt?

Självmordstal – antal självmord per 100 000 invånare

Eftersom befolkningsmängden förändras brukar man istället för totalt antal självmord räkna på ”självmordstal”. Det innebär att man tittar på hur många som begår självmord per 100 000 invånare i ett land. Då får man mer pålitliga siffror för hur trenden ser ut i ett visst land.

För Sverige ser trenden ut så här sedan 1980 till 2012, samt med en prognos fram till 2020 (diagram från Karolinska Institutet):

Självmordstalet i Sverige har sjunkit från 33.4 till 19.2 under perioden 1980-2012. Lägsta självmordstalet hittills i Sverige är från 2011, då det låg på 17.5. Det innebär att 17.5 invånare per 100 000 invånare i Sverige begick självmord 2011. Man räknar med att det kommer att sjunka till ungefär 16 fram till år 2020. Det skulle innebära att antalet självmord i Sverige sjunkit med mer än hälften på bara 40 år.

Sverige jämfört med andra länder

Hur ligger vi till om vi jämför med andra länder då? Även här ligger vi ganska medelmåttiga nästan oavsett hur man räknar. I en jämförelse med andra EU-länder ligger vi precis på medel (se diagram nedan från Eurostat från 2010, länderna längst ned är europeiska länder som inte var med i EU då)

Som du ser låg vi exakt på medel 2010, på 12.3 självmord per 100 000 invånare (att siffran är lägre än Karolinska Institutets siffra beror på att man räknar lite olika, till exempel kan det bero på att man inte tar med osäkra självmord). Faktum är att Kroatien, som har högre självmordstal än Sverige, har gått med i EU 1 juli i år vilket skulle kunna putta ner oss till under medel.

Om vi jämför Sverige med resten av världen ligger vi på 44:e plats av 110 länder som är med på Wikipedias självmordstalsranking, efter länder som USA, Kanada, Danmark, Frankrike, Japan och Nya Zeeland. Wikipedias ranking är förmodligen inte lika pålitlig, eftersom siffrorna är tagna från väldigt olika årtal samt att flera länder (Haiti till exempel) har rapporterat noll självmord, men den ger en ungefärlig bild av hur det ser ut.

Varför sjunker antalet självmord i Sverige?

Under de senaste åren har användningen av antidepressiva mediciner ökat samtidigt som antalet självmord sjunkit. Men det behöver inte betyda att sambandet är så enkelt, minskningen skulle kunna bero på andra orsaker, som ökad öppenhet och minskat tabu till exempel. Många experter verkar ändå vara överens om att antidepressiva mediciner är en stor del av förklaringen.

I Finland har psykiatern Jari Tiihonen undersökt sambandet mellan medicinering och självmordsfrekvens. Han letade upp alla finländare som legat på sjukhus för självmordsförsök under sju år. Totalt var det 15 400 personer, han följde sedan upp dem under tre år.

Under de tre åren tog över sexhundra av personerna livet av sig, vilket inte var överraskande eftersom det var en väldigt självmordsbenägen grupp människor. Det som däremot var överraskande var att antidepressiv medicin tycktes ha en skyddande effekt.

Av de som tagit antidepressiv medicin förut och fortsatt med det, reducerades risken för självmord med 30 procent. ”Såvitt vi vet är det ingen som tidigare kunnat prestera hållbara bevis för dessa samband. Våra Resultat antyder att antidepressiv medicin kan bidra till en betydande minskning av dödligheten i denna patientgrupp.” säger Tiihonen i Miki Agerbergs bok ”Ut ur mörkret”.

Sammanfattning

Antalet självmord i Sverige har sjunkit dramatiskt de senaste trettio åren, med nästan hälften räknat på antalet självmord per 100 000 invånare. En fördom om svenskar är att vi tar livet av oss oftare än vad man gör i andra länder, men om man jämför med andra länder tar svenskar livet av sig varken oftare eller mer sällan än andra nationaliteter. Varför antalet självmord sjunkit vet man inte, men en stor del av förklaringen tycks vara den ökade användningen av antidepressiva mediciner.

Källor:

Aftonbladet, ”Självmord minskar med antidepressiva”. [www] hämtad den 13 november 2013

Agerberg, M. (2011). Ut ur mörkret En bok om depressioner. Lund: Studentlitteratur.

Eurostat Statistics Database. Data are age-standardised to the WHO European standard population. [www] Hämtad den 13 november 2013

Karolinska Institutet, Självmord i Stockholms län och Sverige
1980 – 2008. [www] hämtad den 13 november 2013

Statistiska Centralbyrån, Befolkningsutveckling; födda, döda, in- och utvandring, gifta, skilda 1749 – 2012 [www] hämtad den 13 november 2013. Länk bruten och därför borttagen 17 november 2017.

Wikipedia, List of countries by suicide rate. [www] hämtad den 13 november 2013

I sin podcast Fredagspodden med Hannah & Amanda avsnitt 86 som kom ut idag pratar Hannah Widell och Amanda Schulman om depression. De uppmanar alla sina lyssnare att prata öppet om depression och att söka hjälp om de känner sig deprimerade, Amanda Schulman berättar även om sin egen depression.

Amanda Schulman och Hannah Widell har en av Sveriges största podcasts, Fredagspodden med Hannah & Amanda, där de pratar om allt möjligt som händer i deras liv. Imorse när jag lyssnade på deras nya avsnitt ”Gillar du mina looks?” pratade de om depression.

De började med att säga att de ofta tidigare har pratat om ångest, men aldrig om depression, trots att det är så vanligt (mer om det i min bok om depression och panikångest under frågan ”Är depression vanligt?”) Amanda Schulman beskriver depression som en våt filt som kväver livslusten.

– En depression kan ju lägga sig som en våt filt över ens psykiska hälsa, men man kan fortsätta att leva på. Man kan gå till jobbet man kan umgås med kompisar, man kan klara av det allra mesta, men det man inte vet när man är i det att det tar bort det mesta av ens lycka och ens välmående.

Amanda Schulman har varit deprimerad berättar hon, en lätt depression som hon upptäckte när hon fyllde i ett skattningsformulär.

– De har olika formulär, jag har en gång fyllt i ett sådant formulär där det visade sig att jag var deprimerad under den tiden.

Hon uppmanar alla som tror att de är deprimerade att söka hjälp, så att man inte går runt och är sjuk i onödan eftersom det finns effektiva behandlingar. Många har depressioner som de själva inte upptäcker, de tror att deras nedstämdhet är normal och tycker att det är skämmigt att söka hjälp.

– Jag tror så här i efterhand att det finns många gånger i mitt liv där jag har varit deprimerad ganska lång tid utan att veta om det.

De pratar om att det finns hjälp, både terapi och antidepressiva mediciner, som kan hjälpa till om man inte känner att man klarar sig själv. Att gå till en psykolog eller att ta medicin en period för att komma på rätt köl kan vara en lösning, tycker Amanda Schulman.

– Väldigt, väldigt ofta är medicin en lösning, för att komma upp där, och då menar inte jag att ni ska äta antidepressiv medicin hela livet, men för att komma upp till en viss nivå så man faktiskt kan förändra saker kanske man behöver professionell hjälp.

Hannah Widell berättar att hon aldrig har varit deprimerad men att det kan bero på att hon väldigt tidigt, som fjortonåring, kom i kontakt med sin terapeut Monika som hjälpte henne ända tills hon blev nitton år. Det som då hette PBU, som nu heter BUP, hjälpte henne att ta tag i problemen och gå i terapi när hon kände att hon behövde det.

– Det gjorde ju också att varje gång som jag har känt minsta lilla tendens till depression eller till att jag inte mådde så bra så har jag kontaktat en terapeut.

Om du vill lyssna på avsnittet där de pratar om depression finns det här eller på iTunes. Själva samtalet om depression börjar 37 minuter in i podden, men lyssna på hela för bövulen!

Priser på psykolog och psykiater inom landstinget trodde jag kostade (ungefär) lika mycket i de olika delarna av landet. Nu vet jag bättre, variationerna är stora, och även om högkostnadsskyddet är lika för alla finns det problem med skillnaderna i avgifter mellan olika län och regioner.

Jag satt och gjorde lite research till de sista ändringarna i min bok om depression och panikångest. Jag skulle kolla upp vad patientavgifterna för psykologbesök och besök hos psykiater ligger på i olika delar av landet, och upptäckte att det varierar ganska mycket.

Innan jag listar de olika patientavgifterna vill jag bara nämna att vi har ett högkostnadsskydd i Sverige som ligger på max 1100 kronor per år (landstingen och regionerna får ha lägre belopp men inte högre) just nu, det vill säga att om du når det beloppet spelar avgiften inte längre någon roll, eftersom du inte betalar den då.

Så skiljer sig patientavgifter mellan länen – jämförelse

Trots det tycker jag att det är viktigt att belysa avgifterna på psykologbesök och besök hos psykiater (läkare som är specialiserad på psykiatri) eftersom det säger någonting om hur man ser på psykisk ohälsa i de olika regionerna.

För någon som bara behöver besöka psykolog ett par gånger, och alltså inte kommer upp i fribeloppet, eller som inte är frisk nog att ens klara av att hålla koll på det där stämpelkortet, kan skillnaderna vara kännbara. Dessutom kan en skillnad mellan 50 kronor och 160 kronor (se nedan) göra att den som inte har mycket pengar avstår från att söka hjälp, även om vi har ett högkostnadsskydd.

Missförstå mig rätt, jag tycker i grund och botten att den svenska modellen med högkostnadsskydd är väldigt bra, en enda psykologtimme kostar ofta just en tusenlapp om man går privat, men det finns utrymme för förbättring tycker jag. Här är fem regioner/landsting slumpmässigt valda (eller ja, de dök upp först i Google) och deras avgifter för psykolog och psykiatri.

Som ni ser varierar priserna ganska mycket. Jag blev faktiskt lite chockad när jag betalade 350 kr hos min psykiater senast. Jag hör till dem som försöker hålla reda på de där jäkla stämpelkorten men ofta glömmer dem när jag ska till läkaren och sedan inte orkar stämpla ihop dem så att jag går gratis. Visst, jag borde inte vara så slarvig, men kan det verkligen vara så svårt att digitalisera skiten?

Bäst tycker jag Örebro läns landsting är, där psykologen alltid kostar 80 kronor, och psykiatern kostar 250 kronor om man inte söker akut på helg eller kvällar, och dessutom bara 130 kronor vid första besöket. Enkla och billiga priser.

Sämst tycker jag Region Skåne är, som tar 160 kronor för psykologbesök och 300 kronor för specialistläkare, samt har den sämsta informationen på sin hemsida (psykologavgiften hittade jag på mottagningarnas sida, men inte i deras avgiftshandbok, där däremot dietist var specificerat). Jag har mejlat Region Skåne och frågat om det här, publicerar deras svar här i bloggen när jag fått det.

Sammanfattning

Avgifterna i de fem slumpmässigt utvalda landstingen varierar kraftigt, från 50 kr till 160 kronor för ett psykologbesök, och från 150 kronor till 350 kronor för ett besök hos psykiater. Man betalar alltid max 1100 kronor på ett år (högkostnadsskyddet), men det finns anledning att undra varför priser på psykolog och psykiater när man går via landstinget varierar så mycket eftersom det ändå kan ställa till problem för psykiskt sjuka. Till exempel kan en hög kostnad per gång göra att man avstår från att söka hjälp, trots att man vet att man betalar max 1100 kronor på ett år.

Källor:

Region Halland: http://www.regionhalland.se/PageFiles/23710/Patientavgifter2013-till-avgiftshandboken.pdf [www] hämtad den 5 november 2013

Region Skåne: https://www.skane.se/avgiftshandboken samt http://www.skane.se/sv/Webbplatser/Primarvarden_Skane/Vardcentraler/Vara-vardcentraler/Malmo/Malmo—Sorgenfrimottagningen/Vara-mottagningar/Psykolog-och-Kurator/ [www] hämtad den 5 november 2013. Länk bruten och därför borttagen 17 november 2017.

Stockholms läns landsting: http://www.sll.se/SLL/Templates/NewsPage.aspx?id=59772 [www] hämtad den 5 november 2013

Västra Götalandregionen:
http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Regler-och-rattigheter/Patientavgifter-i-Vastra-Gotaland/ [www] hämtad den 5 november 2013

Örebro läns landsting: http://www.orebroll.se/avgifter [www] hämtad den 5 november 2013

Väldigt många har frågat mig om när och hur man kan köpa boken. Goda nyheter för er – NU finns det äntligen möjlighet att förboka den på CDON.com inför releasen 22 mars. Om du bokar den nu får du den hemskickad direkt när den släpps i mars!

CDON.com tar emot förbokningar av boken från och med igår vilket betyder att du kan lägga vantarna på ditt ex så att du får det direkt när boken släpps. Den kostar 129 kronor (plus frakt) hos dem, vilket jag tycker är ett bra pris eftersom jag vet att de som har depression eller panikångest många gånger inte har så mycket pengar att röra sig med.

Tack till CDON.com som fixat möjligheten att förboka boken (många andra bokhandlare har slutat med det), tack även till mitt förlag Natur & Kultur som verkligen har varit med på min linje om att boken skulle bli billig och lättillgänglig. Se till att köpa boken nu så blir de glada också, det är de värda! Här är en länk till min bok på CDON.com!

Ciao!

Igår var jag på möte på Natur & Kultur, där jag träffade Kristina Billow som är PR-ansvarig för illustrerad facklitteratur och Nina Västerbro som är min förläggare. De är superduktiga och vi hade ett bra möte som resulterade i flera nyheter om boken.

Eftersom boken har lagts upp i bokrondellen (bokförlagens gemensamma bokdatabas) är en del nyheter som jag vetat om ett tag nu officiella. Det gäller framför allt bokens omslag (bilden) som Niklas Lindblad på Mystical Garden Design har formgivit. Han är en av landets bästa bokdesigners och jag är så j-vla glad och hedrar att just han gjorde det.

Han har verkligen fångat mitt budskap med boken, jag blev faktiskt en smula tårögd när jag såg det första gången. Många andra böcker i samma genre har deprimerande omslag. Konturerna av en person som gömmer sig eller något annat dystert.

Jag ville inte att min bok skulle sända det budskapet. Det fick absolut inte bli oseriöst eller flamsigt, men jag ville att det skulle vara upplyftande och inte för allvarligt. En fin bok som man vill ha på nattduksbordet eller i väskan. Som man blir sugen på att köpa och längtar efter att få läsa när man kommer hem.

Paraplyet är Niklas idé, och när jag först hörde att det skulle vara ett paraply på omslaget blev jag skräckslagen: Vad ÄR nu detta? När jag sedan såg omslaget, var det som att hela kroppen skrek ”YES!” Det symboliserar att det är lite stormigt ibland (och KANSKE tappar man sitt paraply i regnet), men att det går över förr eller senare. Efter regn kommer solsken och så vidare.

Omslaget är säkert sådant som jag bryr mig mer om än den som ska köpa den, ni kanske skiter i det fullständigt, men jag ville som sagt vara noggrann med vad omslaget signalerar. Den bästa boken om depression och panikångest ska ha det snyggaste omslaget, så är det bara. Tack Niklas!

Releasedatum och pris

Förutom omslaget fick jag reda på releasedatum och ungefärligt pris igår. Boken kommer att ges ut 22 mars nästa år, den går redan nu att bevaka på Adlibris, Bokus och de andra stora internetbokhandlarna, men inte att förbeställa än så länge.

Priset kommer att landa på ungefär 130-150 kronor, kanske något dyrare i fysiska bokaffärer som har högre påslag. Jag har inget exakt pris eftersom det är bokhandlarna som lägger på sina marginaler, priset som bokhandlarna köper boken för är däremot satt (fast det vet jag inte om jag får skriva här, det kanske inte är så intressant heller).

Just nu tar Bokus 134 kronor för boken och Adlibris 137 kronor, det ger nog en ganska bra bild av vart det kommer att hamna när boken går att köpa. Gå gärna in och bevaka boken så får ni meddelande när den går att beställa!

Tack förresten för alla fina kommentarer på bokens Facebooksida, många frågar var och när man kan köpa boken så jag hoppas att ni är nöjda med svaret här. Det är så mycket jag vet just nu, så fort jag vet mer skriver jag om det här!

I morse kom jag på att jag glömt ta antidepressiva igår kväll innan jag gick och la mig. Jag drömde som vanligt helt sjuka drömmar, men det har hänt så många gånger tidigare att jag inte oroar mig alls längre. Tänkte skriva lite om vad man bör göra om man glömmer sin antidepressiva medicin ifall det är någon som undrar.

Jag tar min antidepressiva medicin (Sertralin) på kvällen eftersom jag tyckte att jag blev trött av att ta dem på morgonen. Nuförtiden är jag nästan alltid trött så jag har funderat på att börja ta dem på morgonen igen, men tycker inte att det spelar så stor roll egentligen. Fördelen med att ta dem på morgonen är att man, om man missar, har hela dagen på sig att ta dem.

Uppdatering 16 juli 2021: om du vill veta mer om antidepressiva mediciner har jag och forskaren och barn- och ungdomspsykiatrikern Pär Höglund gjort en poddserie i tre delar om antidepressiva. Finns i min podcast Sinnessjukt som du hittar på alla poddplattformar, första avsnittet finns även här.

Om man sover på saken, som jag alltså gjorde i natt, har man förskjutit det i rätt många timmar på ett bräde. Oftast rekommenderas då att man struntar i att ta gårdagens dos och ta medicinen som vanligt på kvällen (utan att ta dubbla doser för att kompensera med andra ord).

Själv tog jag min medicin i morse direkt när jag kom på det och tog nästa som vanligt nu under kvällen, vilket man alltså inte ska göra.

Så säger FASS om att glömma SSRI

Vad som händer om man glömmer ta sina antidepressiva mediciner verkar vara väldigt individuellt. Jag drömmer alltid mardrömmar om jag missat till exempel, ibland får jag lite ont i huvudet också. Men sedan är jag tillbaka på banan nästan direkt. Det är ingen biggie nu, jag kunde bli väldigt orolig i början.

Jag har läst en del skräckhistorier om folk som får väldigt jobbiga bieffekter, men jag tänker inte skrämma upp er genom att lista dem här. Jag vill verkligen inte nedvärdera dem som får jobbiga bieffekter, jag tror bara att man om man läser om hemska bieffekter har lättare att få placebo-bieffekter och oroar sig mer.

Förresten pratar vi ganska mycket om antidepressiva i min nya bok som heter ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”, där jag intervjuar både de främsta experterna och kända personer som tar eller har tagit antidepp (Therése Lindgren, Kristoffer Triumf och Linus Thörnblad bland annat).

Även i min förra bok ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” som rekommenderas av både depressionsexperter och patienter, skriver jag väldigt mycket om antidepp. Den rekommenderas även av 1177.se faktiskt, vilket är otroligt ovanligt!

Jag kikade runt på lite olika SSRI-mediciner (det kanske är annorlunda för tricykliska mediciner och SNRI-mediciner till exempel) på FASS.se, det verkar vara samma sak som gäller för de flesta: om du glömt ta antidepressiv medicin, kompensera INTE dagen efter genom att ta dubbel dos, ta som vanligt samma tid som du brukar.

Så här står det på FASS.se (läkemedelstillverkarnas uppslagsbok, min fetstil) om några av de vanligaste SSRI-medicinerna:

Sertralin

”Om du glömmer en tablett, ta inte den missade tabletten. Ta nästa tablett i rätt tid. Ta inte dubbel dos för att kompensera för glömd dos.”

Cipralex

”Ta inte dubbel dos för att kompensera för glömd dos. Om du glömmer att ta en dos och du kommer på detta innan du går och lägger dig, ta dosen på en gång. Fortsätt som vanligt nästa dag. Om du under natten eller nästa dag kommer på att du glömt en dos, låt då bli den missade dosen och fortsätt som vanligt.”

Citalopram

”Ta inte dubbel dos för att kompensera för glömd dos. Om du glömmer att ta en dos och du kommer på detta innan du går och lägger dig, ta dosen på en gång. Fortsätt som vanligt nästa dag. Om du under natten eller nästa dag kommer på att du glömt en dos, låt då bli den missade dosen och fortsätt som vanligt.”

Det här är bara ett urval av SSRI-mediciner, kolla alltid i bipacksedeln vad som gäller för just din medicin. Om du har slängt den finns den på FASS.se att läsa direkt på nätet.

Alla medicinerna ovan är SSRI-mediciner, jag vet inte vad som gäller om man har glömt att ta andra typer av antidepressiva läkemedel, till exempel tricykliska mediciner eller SNRI-mediciner. Så här skriver FASS i varje fall om Efexor Depot som är en SNRI-medicin:

”Om du missar en dos ska du ta den så snart du kommer ihåg det. Om det är dags för din nästa dos ska du dock hoppa över den missade dosen och bara ta en dos som vanligt. Ta inte mer än den mängd Efexor Depot som du har blivit ordinerad per dag.”

Vad jag förstår är det ungefär samma sak där, fast om man kommer på det i någorlunda tid efter man brukar ta den ska man ta den direkt. Man ska i varje fall inte ta dubbel dos om man kommer på det först när man ska ta nästa dos. Hursomhelst, kolla som sagt ALLTID i bipacksedeln vad som gäller för just din medicin!

Om du vill veta mer om antidepressiv medicin har jag som sagt två frågor om det i min bok om panikångest och depression, nämligen: ”Vad är antidepressiv medicin?”, ”Ger antidepressiva mediciner biverkningar?”, ”Är antidepressiv medicin beroendeframkallande?” och ”Kan man dricka alkohol när man tar antidepressiv medicin?” Dessutom finns medicinerna med i en massa andra av de sextio frågorna så klart.

Ciao!

Källa:

FASS.se [www] hämtad den 24 oktober 2013

I tisdags var jag på föreläsning på ABF-huset i Stockholm, där författaren och föreläsaren Rebecca Anserud berättade om sin bipolära sjukdom. En väldigt bra föreläsning som balanserade mellan hopp och förtvivlan.

Många som har bipolär sjukdom känner nog redan till Rebecca Anserud som är en 26-årig tjej från Umeå som har skrivit boken ”Mitt bipolära hjärta” som jag skrev ett blogginlägg om här för några veckor sedan. Om ni inte redan har läst den boken borde ni verkligen göra det.

I tisdags var hon alltså på ABF-huset här i Stockholm och höll en 1,5-timmes föreläsning om sin bipolära sjukdom. Hon berättade i kronologisk ordning om hur hon blev sjuk i tonåren, hur hon föll ned i depression och hamnade i manier och var nära att gå under innan hon fick sin diagnos.

Det var när hon läste i en psykologibok om manodepressivitet (ett annat ord för bipolär sjukdom) som hon fattade vad hon råkat ut för. Hon berättar att hon läste sidan flera gånger och kände igen sig så väl att hon nästan med en gång förstod att det var bipolär sjukdom hon led av.

Att hon fick sin diagnos ledde dock inte till en spikrak väg mot att må bättre och få kontroll på sin sjukdom. Hon visar upp en lista på 35 mediciner som hon har testat och berättar vilka av dem som gjorde henne sjukare, vilka som fungerade någorlunda och vilka hon fortfarande tar. Hon berättar även att hon varit intagen ett tjugotal gånger under sina svåra skov.

Föreläsningen var både personlig och allmän, sorglig och rolig, känslomässig och informativ. För den som vill veta mer om bipolär sjukdom tycker jag att ni ska gå och titta på någon av Rebeccas föreläsningar. Nästa stopp för henne är Jönköping, men hennes företag Psykepedia anordnar konferenser över hela landet, läs mer här.

Det var inte bara en tillfällighet att jag gick på Rebeccas föreläsning, hon och jag kommer att starta ett jättespännande projekt snart som jag lovar att återkomma till här i bloggen. Vi passade på att fotograferas utanför ABF-huset inför det projektet eftersom Rebecca bor i Umeå och inte är i Stockholm så ofta.

***

Häromdagen fick jag även ett telefonsamtal från Anne som har grundat UDDA!, som är en nystartad organisation som vill göra det mer okej att prata om depression och mediciner. UDDA! står för Ung Depression och Dess Anhöriga och verkar vara en toppenorganisation. Jag ska träffa Anne i veckan, det ska bli jättespännande att höra vad hon och de andra tjejerna som startat UDDA! har tänkt göra för att bli av med tabun. De verkar vara ett gäng skarpa och kreativa människor som det ska bli väldigt spännande att följa. Heja UDDA!

Jag kommer att skriva mer om dem här i bloggen vad det lider, så länge får ni gärna gå in på deras sajt, där kan ni läsa mer om deras organisation och vad de står för!

Som vanligt har jag inte fått betalt av någon för att skriva det här eller något annat inlägg i bloggen. Psykepedia och UDDA är två bra organisationer som jag tycker att ni ska stötta om ni har möjlighet.

Att byta märke på sin antidepressiva medicin (SSRI-mediciner till exempel) kan kännas nervöst. Är det verkligen samma medicin? Varför är vissa märken billigare vissa månader men inte andra? Jag tänkte försöka klargöra litegrann vad som gäller.

När jag började ta antidepressiv medicin för två år sedan irriterade jag mig på att jag alltid fick olika märken på medicinen (sertralin i mitt fall) när jag var på apoteket. Att börja ta medicin överhuvudtaget var ett stort och svårt beslut för mig, eftersom jag visste att det fanns biverkningar och en rätt jobbig insättningsperiod. Därför kändes det nervöst för mig att också behöva byta från en form av sertralin till en annan från gång till gång.

Jag googlade det och läste om väldigt olika upplevelser av att byta märke på sin antidepressiva medicin. Vissa märkte ingen skillnad alls medan vissa kände av jättejobbiga biverkningar när de bytte mellan olika märken.

Då menar jag alltså inte byten mellan olika typer av mediciner, som när man byter från sertralin (Zoloft, Sertralin Krka etc.) till fluoxetin (Fontex, Prozac etc.) till exempel, utan att byta mellan samma medicin fast med olika märken (från Sertralin Krka till Sertralin Teva eller Zoloft till exempel). Att byta från en sorts antidepressiv medicin till en annan medicin med ett annat verksamt ämne kan så klart vara jobbigt, men mer om det någon annan gång.

Att googla hjälpte mig inte, andras erfarenheter gjorde mig snarare mer rädd och osäker. Nuförtiden byter jag märke i stort sett varje gång, jag har nästan aldrig märkt någon skillnad alls. En gång minns jag att jag fick lite ont i huvudet första dagarna, men det kan lika gärna ha någon annan anledning.

Om du frågar mig så är min erfarenhet alltså att märket på förpackningen inte spelar någon roll. Men eftersom jag minns min frustration över att hela tiden behöva byta märke tänkte jag att jag skulle kolla upp varför det är så, för den som kanske oroar sig över ett byte just nu.

Därför får du olika märken på din SSRI

För att ta reda på varför det är så här ringde jag till Martin Eriksson, hälsoekonom på Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) och frågade honom. Eller rättare sagt, jag ringde hundra olika samtal till deras växel och mejlade till deras ej fungerande mejladress, innan jag hittade Martin som var otroligt schysst och tillmötesgående. Men ändå:

Hej Martin, hur kommer det sig att vissa mediciner är billigast en månad, nästa gång man hämtar ut mediciner så rekommenderar apoteket ett annat märke som är billigare, fast det är samma substans?

– Systemet är till för att se till att patienten och samhället får lägsta möjliga kostnad för medicinerna över tid. Det går till så att tillverkarna sätter vilket pris de har sin produkt tillgänglig för varje månad, och därefter bestämmer TLV vilken som är periodens vara för olika substanser, för olika förpackningsstorlekar och olika styrka just den månaden. För varje förpackningsstorlek där det finns en utbytbar medicin (alltså olika generiska kopior, min anm.) är det TLV:s val som expedieras på apoteken plus två reserver. Anledningen till att det utses på det här sättet är som sagt att man ska få så låg kostnad för dels patienten och dels för samhället (som subventionerar medicinerna, min anm.)

Har apoteken samma vinstmarginal på alla mediciner?

– Oftast är det samma, men det finns undantag. Om man vill veta mer om apotekens marginaler finns mer att läsa på vår hemsida (http://www.tlv.se/apotek/apotekets-marginaler/). Sedan får apoteken ersättning för att de rekommenderar billigare läkemedel än det man har fått recept på, där det finns generisk konkurrens. Tidigare var det tio kronor, nu är det tretton kronor. Har de kvar av någonting i lager från förra månaden så finns det ytterligare bestämmelser för hur länge de får sälja ut det. Det kan ju vara så att de har kvar i laget och vill sälja slut det. Parallellimporterade läkemedel har de större möjlighet att påverka priset på. På grund av till exempel valutaskillnader kan vissa läkemedel finnas billigare att köpa från utlandet, det kallas parallellimport. Men det är inte så vanligt för psykofarmaka, det gäller mest nya läkemedel, men för de som har provat många andra mediciner kan det hända att det finns vissa sådana läkemedel.

Köper alla apotek in medicinerna för exakt samma pris, alltså det pris som ni sätter?

– Ja, så länge det gäller läkemedel som är inom förmånen, så länge de inte är paralellimporterade. Då spelar det ingen roll om det är Apotetek AB eller något utav de andra apoteken som köper in medicinerna. Utanför förmånen är det helt fri marknad. Det är inte så vanligt, jag kan inte komma på något antidepressivt läkemedel som inte ingår in förmånen på rak arm, faktiskt.

Tack Martin!

– Tack själv, det var så lite så.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis verkar det vara så att olika människor reagerar olika på att byta märke på mediciner med samma verksamma substans, till exempel från Sertralin Krka till Sertralin Teva. Jag tror att det kan finnas en placeboeffekt här, jag har själv aldrig haft några problem trots att jag bytt mellan de flesta märkena på mitt sertralin, men har man problem ska man givetvis berätta det för sin läkare.

Systemet som gör att man ofta behöver byta medicin när man hämtar ut nya verkar ändå vara vettigt tycker jag. Priset sätts centralt av myndigheten TLV som gör en upphandling där alla tillverkare får säga vilket pris de vill sälja till den perioden, den som är billigast blir periodens vara och är den som du kan köpa på apoteket (plus två reserver och eventuellt sådant som apoteket har kvar i lager, där finns det bestämmelser som de måste följa).

Om du vill veta mer finns en del information på TLV:s hemsida, du kan också kontakta dem och ställa dina frågor, även om det kan hända att du blir runtkopplad ett par gånger innan du hittar rätt!

Som vanligt har jag inte fått betalt av någon för att skriva det här inlägget eller något annat inlägg på bloggen. Om ni vill får ni däremot gärna köpa min bok om panikångest och depression där ni kan läsa mer om antidepressiva mediciner bland annat.

För den som vill läsa en riktigt bra bok om bipolär sjukdom rekommenderar jag Rebecca Anseruds självbiografiska bok ”Ett bipolärt hjärta”. Äntligen har jag börjat fatta vad bipolär sjukdom går ut på. Här är några tankar om boken.

I min bok om panikångest och depression skriver jag litegrann om bipolär sjukdom, bland annat i frågan som heter just ”Vad är bipolär sjukdom?” Dessutom är faktiskt flera av dem som hjälpt mig med boken bipolära: Arvid Lagercrantz som skrivit förordet och Staffan Ulfvebrand som hjälpt till med korrekturläsning bland annat.

Trots det så förstod jag inte riktigt fullt ut hur pass allvarlig bipolär sjukdom är förrän jag läste Rebecca Anseruds bok ”Ett bipolärt hjärta”. Visst, jag kände till symtomen och mycket fakta kring sjukdomen (som jag skriver om i boken också), men någonting hände när jag läste hennes bok.

Hon beskriver hur hennes bipolära sjukdom verkligen har trasat sönder hennes liv i perioder, hur den har fått henne att bli svårt självmordsbenägen i depressiva skov men också hög på livet i sjukdomens maniska faser (mani är när man blir väldigt aktiv, kreativ, uppe i varv och känner sig ostoppbar, typ).

Eftersom stora delar av boken utspelar sig i Vasastan i Stockholm, där jag själv bor, blir historien nästan kuslig för mig. Hon berättar bland annat om hur hon är helt väck på en krog vid Vasaparken (jag tror att det är vid ett självmordsförsök), hur hon vinglar runt på stan hjälplös och ensam i just de kvarter där jag själv går varje dag. Hur hon är intagen på Sabbatsbergs sjukhus där jag själv aldrig fått vård, men där jag var bara häromdagen och begärde ut mina journaler från psykiatrin (som har flyttat från Serafen på Kungsholmen där jag gick på den tiden).

Hon berättar om de mörkaste, sorgligaste scenerna ur hennes liv, så tomt och hopplöst att man nästan bryter ihop bara man läser det. Men hon bjuder också på skratt och kärlek, hon berättar bland annat om hur hon kastar ut en julgran som ”jävlas” med henne, man får också läsa citat från hennes familj och vänner som berättar hur de har upplevt hennes sjukdom.

Jag sträckläste den här boken under en flygresa till Palma i somras, det tog ungefär tre timmar. Så bra tycker jag att den var. Jag kan tycka att förlaget (Lindqvist publishing) borde ha hjälpt Rebecca lite bättre, bland annat med korrekturläsningen som är dålig, men en bra story från en så inspirerande människa som Rebecca flyger ändå.

Om man struntar i små förlagsmissar (ingen skugga ska falla över Rebecca) så tycker jag att den här boken är briljant. En bra bok om bipolär sjukdom som fick mig att förstå hur sjukdomen fungerar mycket bättre än innan. Jag ger den full pott.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa: här

Bara ”for the record” vill jag påpeka att jag känner Rebecca, men varken hon, någon på hennes förlag eller någon annan har betalat för det här inlägget (eller för något annat inlägg heller för den delen). Jag har inte sagt till henne att jag ska skriva om den här heller, betyget beror bara på att boken verkligen var så bra.

Eftersom jag tycker att det är viktigt att sprida goda nyheter om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar satt jag idag och skrev ihop en lista på sex saker har blivit bättre de senaste tio-tjugo åren. Läs gärna listan och sprid den om du gillar den!

Listan handlar främst om depression och panikångest, precis som min bok gör, men nästan allt går igen i andra psykiska sjukdomar också. De sex områden där positiva saker har hänt de senaste två decennierna är: större öppenhet, förbättrade attityder, effektivare behandlingar, bättre information, organiserade patienter och forskningsframsteg.

Hoppas att det här kan göra någon lite mer hoppfull inför sin psykiska sjukdom, det finns väldigt mycket hopp och positiva saker som jag tycker att man ska ta fasta på!

1. Större öppenhet

En av de saker som vi som har eller har haft problem med psykisk ohälsa tycker är viktigast är öppenhet bland folk, ett minskat tabu helt enkelt. Här har det faktiskt blivit mycket bättre de senaste tio-tjugo åren.

Ett exempel på att det verkligen är en tydlig och stark trend, får man när man läser i Miki Agerbergs bok ”Ut ur mörkret”. Den kom ut första gången 1998 och gavs ut i en ny upplaga 2011 med ett nyskrivet inledningskapitel där han, angående att få kända personer att berätta om sin psykiska ohälsa, skriver:

”Vid den här tiden, i mitten av nittiotalet, var depressioner inte något man talade offentligt om i Sverige, och ytterst få vågade bryta det mönstret.[…] Idag har det offentliga klimatet blivit mycket öppnare även i Sverige. I media är det inte längre svårt att hitta kända personer som berättar om egna erfarenheter av depressioner; som författarna Bodil Malmsten, Carina Rydberg och Karin Alvtegen, skådespelarna Krister Henriksson och Magnus Krepper, sångerskorna Caroline af Ugglas och Jasmine Kara, eller förra riksdagsledamoten Camilla Lindberg, för att bara ta några exempel från dagstidningarna de senaste åren.”

Han fick idén att berätta om kända personer från USA, där han som vetenskapsjournalist för Läkartidningen rest mycket och intervjuat experter. Han blev chockad av öppenheten i USA kring psykisk ohälsa, där verkade ingen skämmas för att berätta öppet om sin psykiska sjukdom.

När han skrev boken i mitten av nittiotalet ville han därför ha med svenska kändisar som berättade, men hade svårt att få tag på någon eftersom det var så tabu. Han fick med några halvkända personer: Lars Forssell, Kerstin Thorvall, Ingmar Ström, Peter Paul Heinemann, Britt Mogård och Täppas Fogelberg, men de riktigt stora namnen fanns inte med.

Idag hade han kunnat lätt kunnat få många människor, både kända och okända, att ställa upp i boken. Läs gärna de här listorna över kända personer med panikångest, depression och bipolär sjukdom som har berättat öppet om sina problem.

2. Förbättrade attityder

En annan sak som hänger ihop med större öppenhet är allmänhetens attityder mot psykiskt sjuka. Här har regeringens kampanj Hjärnkoll lyckats mycket bra i sitt arbete med attitydambassadörer. De har kunnat visa med statistiskt säkerställda siffror att attityderna i de län där de varit mest aktiva har förändrats till det bättre.

Här har ni siffror på hur invånarna i deras kampanjlän (Uppsala, Västerbotten och Västra Götaland) har förändrats bara på tre år. Siffrorna är hämtade från deras befolkningsundersökning från 2012 som du kan läsa här.

3. Effektivare behandlingar

Här har det framför allt blivit bättre på terapisidan, där KBT (kognitiv beteendeterapi) har utvecklats och kunnat visa sin effekt i vetenskapliga studier, vilket man tidigare inte gjort med psykodynamisk terapi, som därför saknade bevis för att de är effektiva.

Dessutom har metoderna utvecklats, inte minst i Sverige. Framför allt inom just KBT, där gruppterapier, självhjälpsböcker och internetbehandlingar har gjort terapimetoderna tillgängliga för fler.

På medicinsidan är SSRI det senaste genombrottet. SSRI är visserligen inte mer effektivt än de äldre tricykliska medicinerna, men har inte lika svåra bieffekter och kan användas av fler. Det behövs ändå bättre mediciner med högre precision, det är vanligt att man får prova väldigt många olika mediciner innan man hittar rätt. Vissa hittar aldrig rätt.

Men det forskas faktiskt på det området också. Kanske kommer man i framtiden genom till exempel ett blodprov kunna se vilken medicin som passar ens gener. Så här sa vetenskapsjournalisten och författaren Miki Agerberg när jag intervjuade honom 2011:

– Jag har läst någonting om det ganska nyligen, att man skulle kunna se att om du har vissa gener så är du liksom känslig för en viss medicin. Farmakogenetik som det kallas. Det är ett rätt enkelt sätt att använda sig av genforskning, det borde man kunna komma fram på. Att man ser till exempel att ”du ska ha Efexor” eller så, det vore bra.

Allt som allt är det ändå helt klart så att behandlingarna har blivit bättre och mer effektiva. Även om psykiatrin fortfarande måste förbättras mycket har de fått fler verktyg att arbeta med, till exempel internetterapi (där Sverige har varit en föregångare i utvecklingen) som gör det billigare att erbjuda terapi till fler.

De här framstegen skriver jag mycket om i min bok, bland annat i frågorna ”Var står forskningen om panikångest?”, ”Var står forskningen om depression?” och ”Vad fungerar bäst: medicin eller terapi?” (som finns i två frågor: en för panikångest och en för depression).

4. Bättre information

En av anledningarna till att jag skrivit min bok om panikångest och depression som kommer ut i vår, och en gång startade 1000glada.se, är att viktig information som psykiskt sjuka behöver inte var tillgänglig.

Här finns det fortfarande mycket att göra, jag hoppas att min bok kan hjälpa till i det arbetet, men faktum är att det har blivit lättare att få tag på tillförlitlig information om psykisk ohälsa bara de senaste åren.

Det finns många andra sajter än mina och det har börjat dyka upp bra böcker även på svenska (tidigare har nästan alla bra böcker om psykisk ohälsa varit på engelska), bland annat ”Ingen panik” av Per Carlbring och Åsa Hanell om panikångest och ”Ut ur mörkret” av Miki Agerberg om depression.

Dessutom har Statens beredning för medicinsk utvärdering de senaste tio-tjugo åren gjort stora genomgångar av alla vetenskapliga studier för ångestsjukdomar och depression bland annat. Man kan läsa hela deras studier eller bra och lättbegripliga sammanfattningar som är specialskrivna för patienter. Alla rapporter finns att läsa gratis på deras hemsida.

Man kan också få mycket bra information från sjukvårdens sidor 1177.se och vardguiden.se, som bara de senaste åren har satsat mycket på att ge bra och lättbegriplig information om symtom, behandlingar och annat som är viktigt att veta för den som blir psykiskt sjuk.

5. Organiserade patienter

Många fysiska sjukdomar har haft rikstäckande patientföreningar länge, vilket har gjort att de kunnat påverka både beslutsfattare och allmänhet för att underlätta för sina medlemmar. Eftersom de har funnits länge har de haft längre tid att organisera sig och har fler lokalföreningar runt om i landet. Här är några exempel på vanliga fysiska sjukdomars patientföreningar, när de startade och antal lokal-/länsföreningar:

1943 Diabetesförbundet (96 lokalföreningar)
1956 Astma- och allergiförbundet (112 lokalföreningar)
1982 Bröstcancerföreningarnas Riksförbund (33 lokalföreningar)
1986 Parkinsonförbundet (25 länsföreningar)

För psykiska sjukdomar har det inte funnit patientföreningar förrän ganska nyligen. Svenska Ångestsyndromsällskapet registrerades först 1992, Föreningen Balans (för depressioner) bildades ännu senare, nämligen 1997 och blev Riksförbundet Balans först i augusti 2012:

1992 Svenska Ångestsyndromsällskapet (33 lokalföreningar)
1997 Föreningen Balans (9 länsföreningar)

Patientföreningarna för psykiska sjukdomar växer snabbt och får mer och mer inflytande. Ett exempel på det är att socialförsäkringsministern, Ulf Kristersson, besökte Föreningen Balans årsmöte 21 mars i år.

Psykisk ohälsa börjar sakta men säkert komma på agendan genom att patienterna organiserar sig. Det här området är väldigt viktigt och har tagit stora kliv framåt de senaste tio åren.

6. Forskningsframsteg

Mycket forskning världen över riktar in sig på psykisk ohälsa idag. Jag har två frågor i boken där jag skriver om forskningsframsteg inom panikångest respektive depression. Där skriver jag bland annat om hjärnbildsteknik:

”Modern hjärnbildsteknik, som PET-kameran och magnetkameran, har för första gången gjort det möjligt att ”se” in i levande människors hjärnor. Man kan till exempel studera vilka delar av hjärnan som är mest aktiva för stunden, eller följa vad som händer när ett visst läkemedel når hjärnan.

I hjärnbildsstudier av deprimerade människor är det några delar av hjärnan som återkommer särskilt ofta, för att forskare hittar förändringar i utseende eller funktion just där: hippocampus, amygdala och pannloben. Hippocampus (en liten del av hjärnan där bland annat lokalsinne och minnesbildning sitter) är särskilt intressant.

De här studierna av deprimerade människors hjärnor visar ofta att hippocampus har blivit mindre, eller har lägre aktivitet, än friska människors hjärnor. Men nu har forskare kunnat visa att nya nervceller kan bildas i hippocampus om man får behandling med antidepressiv medicin, ECT eller psykoterapi, så att området växer till sig igen.”

Jag skriver även om framsteg inom genetikområdet, där till exempel 5-HTT-genen är väldigt intressant, om kopplingen till fysiska sjukdomar, livsstilsfaktorer (till exempel har det visat sig i att panikångest och paniksyndrom är vanligare i länder med längre vintrar) och så vidare.

Forskningen går framåt hela tiden med andra ord, vi kan mer idag om psykisk ohälsa än vad vi någonsin kunnat förut och det finns anledning att tro att det kommer att bli ännu bättre i framtiden.

Sammanfattning

Jag tycker att det finns mycket positivt att säga om utvecklingen inom området psykisk ohälsa. Det viktigaste tycker jag är öppenheten eftersom den har legat så långt efter så länge, men nu har börjat bli oerhört mycket bättre. Behandlingarna är också viktiga så klart, men också att psykpatienter börjat organisera sig såsom patienter med andra sjukdomar har gjort länge.

Det finns bättre och mer lättillgänglig information om psykisk ohälsa idag, vilket bidrar till att folks attityder kring psykisk ohälsa blir bättre. Dessutom händer det mycket inom forskningen. Allt som allt finns det med andra ord mycket som har förändrats till det positiva de senaste tio-tjugo åren, eller hur!

Källor:

Agerberg, M. (2011). Ut ur mörkret. En bok om depressioner. Lund: Studentlitteratur.

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Hjärnkoll. (2012). Personliga möten som förändrar attityder och beteenden. [www] Hämtat den 2 oktober 2013

Information om olika patientföreningar har jag hämtat på deras respektive hemsidor, Wikipedia samt Allabolag.se.

Idag var jag inbjuden till Radio Totalnormal som är ett radioprogram av och med människor med psykisk ohälsa. Jag blev intervjuad av deras medarbetare Tomas som frågade mig om min bok, om bloggen och om depression och panikångest i allmänhet.

Den som aldrig har lyssnat på Radio Totalnormal, som sänds från Fountain House lokaler på Götgatan 38 i Stockholm borde verkligen se till att göra det. Programmet sänds live med publik varje torsdag klockan 14 och är en upplevelse att se på plats, men går även att lyssna på hemifrån (FM 101,1 MHz eller som podcast på radiototalnormal.se eller i iTunes)

Intervjun som Tomas gjorde med mig handlade om min bok, min blogg här, 1000glada.se, om min egen sjukdom och vad jag tycker om psykiatrin i största allmänhet. Det var första gången jag var med i liveradio och jag tycker att det var spännande och roligt men så klart också lite nervöst.

Min intervju var precis i början av programmet så jag kunde sedan sitta kvar och titta på programmet. Det var dikter, livemusik, resereportage och intervjuer gjorda av alla sköna lirare som gör Radio Totalnormal.

De är inte tränade radiopratare, men man märker att de som varit med i programmet ett tag har börjat bli duktiga och självsäkra. De är människor som har erfarenhet av psykisk ohälsa i alla dess former med allt vad det innebär. Det gör att det blir en väldigt annorlunda upplevelse. Showen skaver, på ett härligt sätt. Det låter inte riktigt som ett radioprogram brukar, vilket också är lite av poängen: varför ska inte alla typer av människor höras och synas i radio och tv?

Det låter kanske lite klyschigt men jag kände en sådan otrolig värme och kärlek i hela lokalen, det var så långt ifrån Solsidan-Sverige och titta-på-mig-jag-är-så-normal-och-lyckad-fejor man kan komma och jag älskade det. Efter halva programmet var det fikapaus med kaffe och kardemummabullar som Fabrique hade skänkt (tror jag). Jag stannade även kvar efter programmet och pratade med alla som varit med, det var många som kom fram och frågade om boken och bloggen och tyckte att det var kul att jag kommit dit.

Stort tack förresten till Bodil Lundmark och Emma Lundenmark, två fantastiska tjejer som roddar med programmet med lika delar professionalism och kärlek, och till alla andra på Radio Totalnormal som gör en otrolig show varje vecka! Jag blev inbjuden att vara med fler gånger och jag kommer definitivt att dyka upp igen om jag får och de tror att jag kan tillföra någonting.

Arbetsrelaterad stress står för stora delar av ökningen av psykisk ohälsa i Sverige. Den dåliga nyheten är att det är svårt att behandla i efterhand, den goda nyheten är att det är ganska enkelt att upptäcka innan det blir akut och går att förebygga – vilket gör området väldigt intressant.

Arbetsrelaterad stress har ökat mycket i Sverige de senaste tjugo åren. Jag skulle tro, och det är i och för sig ingen vågad gissning, att arbetsrelaterad stress (utmattningssyndrom och utmattningsdepression) är den form av psykisk ohälsa som ökar mest just nu.

Bara mellan åren 1992 och 2001 fyrdubblades antalet kvinnor som blivit sjukskrivna på grund av en psykiatrisk diagnos (för män fördubblades det för övrigt). Siffrorna som Socialstyrelsen använder är inte uppdelade i olika diagnoser men de flesta verkar överens om att arbetsrelaterad stress står för nästan hela ökningen (till exempel har tyngre psykiatriska diagnoser som schizofreni och psykoser inte ökat nämnvärt under samma period enligt stickprovsundersökningar från Riksförsäkringsverket).

Jag skriver om utmattningsdepression och utmattningssyndrom på flera ställen i min bok. Boken handlar inte om arbetsrelaterad stress, utan om depression och panikångest i allmänhet, men jag tycker att ämnet är intressant och det var självklart att det skulle få plats i boken.

Kanske är det till och med det mest intressanta depressionsområdet på sätt och vis, eftersom den verkar ha en ganska (med betoning på ganska) enkel förklaring – att vi stressar för mycket på jobbet – och att vi därför borde kunna lösa problemet.

Utmattningssyndrom går att förebygga

Även om utmattningssyndrom säkert orsakas av en ”cocktail” av olika psykologiska, genetiska och biologiska förklaringar (precis som all psykisk ohälsa) verkar just stressande arbetsfaktorer vara en tydlig förklaring till en stor del av alla utmattningssyndrom.

Det borde ju betyda att det har en ganska enkel lösning – att vi slutar stressa på jobbet. Jag förstår att det för den enskilda personen är allt annat än enkelt att bara ”sluta” stressa på jobbet. Man har hyror och räkningar att betala och chefer som vill att man jobbar hårt.

Dessutom verkar det vara en statusgrej att arbeta mycket nuförtiden, jag har själv märkt att jag ibland skryter med att jag jobbat mycket under en period, vilket är ganska puckat förstås. Men med en så tydlig förklaring till en stor del av samhällets psykiska ohälsa borde det finnas sätt att minska den tycker jag, problemet med psykiska sjukdomar är ju annars ofta att de är komplexa och därför svåra att förebygga.

Marie Åsberg, en av världens bästa depressionsforskare, har skrivit att utmattningssyndrom är ”svårt att behandla men lätt att förebygga”. Jag tycker att det är intressant – arbetsrelaterad stress borde vara ett problem som går att lösa. Hon skriver att man i utmattningssyndromets prodromalfas (perioden innan den akuta fasen, pågår ofta i flera år) förmodligen kan förebygga den relativt enkelt: ”I detta skede är symtomen identifierbara med intervju eller skattningsskalor som KEDS (Karolinska Exhaustion Disorder Scale) och sannolikt fullt reversibla med stressreduktion.”

Hoppingivande och positivt

Jag vet inte exakt vad Marie menar med stressreduktion här, men jag antar att det har att göra med att till exempel arbeta mindre och hitta sätt att inte sätta så stor press på sig själv att vara en perfekt människa som klarar allt.

Det här är någonting som jag själv arbetar med även om jag inte har fått diagnosen utmattningssyndrom (utan egentlig depression). I mitt fall tror jag att stress och press har varit en förklaring till att jag blev sjuk, även om jag har andra ganska tydliga orsaker (dödsfall i familjen och liknande) och förmodligen inte bara har haft tydliga utmattningssymtom.

Jag tycker faktiskt att jag har lyckats minska min egen stress lite grann i varje fall. Det bästa exemplet är att jag tar lediga dagar eller går hem tidigare från kontoret då jag känner att kroppen signalerar att jag jobbar för mycket. Men även småsaker, som mindfulnessövningar och att jag aldrig springer till tunnelbanan längre. Jag hoppas att det hjälper.

Hursomhelst är det intressant att det finns verktyg som KEDS som kan upptäcka symtom på att man är på väg in i ett utmattningssyndrom, och att det innan den akuta fasen faktiskt finns sätt att förebygga och förhindra att sjukdomen bryter ut överhuvudtaget. Jag tycker att det känns hoppingivande och positivt.

Om du är intresserad kan du läsa mer om utmattningssyndrom och stress i min bok om panikångest och depression, bland annat i frågorna ”Hur är stress kopplat till psykisk ohälsa?”, ”Vad är stress?” och ”Finns det olika typer av depression?”

Källor:

Åsberg, M., et al. ”Utmattningssyndrom–en kunskapsöversikt om stressrelaterad psykisk ohälsa.” Stockholm: Socialstyrelsen (2003).
Åsberg, M., et al. ”Att skilja mellan depression och utmattningssyndrom.” Läkartidningen 9 (2013).

Nu börjar det hända saker med boken. Även om jag har bloggat här hela sommaren har det varit tunt med nyheter kring själva boken. Nu har jag äntligen lite mer att berätta inför våren, bland annat har vi spikat titeln!

Jag har fem härliga nyheter om boken, här har ni dem:

1. Titeln spikad!

Som rubriken avslöjar blir titeln ”Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar”. Vi ville att titeln skulle bli så tydlig det bara går och jag tror att vi lyckades med det.

2. Förord av Arvid Lagercrantz!

Vissa av er känner redan till det här, jag har till exempel skrivit om det på Twitter: förordet till boken har den legendariske författaren och journalisten Arvid Lagercrantz skrivit. Han är själv bipolär sedan mer än 50 år tillbaka och berättar i förordet personligt och naket om sjukdomen, medicinerna, sjukhusvistelserna och hur han lyckades bli vd på Sveriges Radio trots sin bipolära sjukdom.

Ur Arvid Lagercrantz förord:

”Den som vill få en snabb och kortfattad översikt av psykisk ohälsa ska läsa den här boken. […] En stor del av tillfrisknandet består i att få kontroll över sig själv, och den som vet mer om sin sjukdom har kommit en bit på väg.”

3. Fem nya frågor!

Nu är även själva bokmanuset klart. Förutom att jag och min redaktör Eva Frisendahl har finslipat alla frågor och gjort dem ännu bättre, så har vi lagt till fem nya frågor! Totalt blir det alltså 60 frågor istället för 55, och de nya frågorna och svaren är väldigt bra precis som de andra.

Nu när manuset är klart kan jag ge er alla frågor som kommer att vara med i boken, jag har lagt upp dem här om ni vill läsa.

4. Köp boken signerad direkt på nätet!

Jag har öppnat en webbshop som gör att alla som vill köpa boken signerad kommer att kunna göra det direkt av mig på nätet. Webbshopen kommer att ligga på min egen sajt textbearbetning.se (kanske även här i bloggen). Man kan betala med de flesta kredit- och betalkort (MasterCard, VISA, Amex etc.) eller med sitt PayPal-konto. Signering och personlig hälsning utan extra kostnad så klart!

5. Förboka redan i höst!

Det är många som hör av sig och frågar när boken släpps, där kan jag tyvärr inte ge några nyheter just nu. Boken har inget releasedatum än, men den kommer någon gång i vår (jan – april är vårsäsong i bokbranschen). Däremot kommer man att kunna förboka boken redan under hösten, även signerad. Jag återkommer med alla datum för boken framöver.

***

Där har ni de nyheter jag kan släppa just nu. Det är mycket annat på gång kring boken, så mycket kan jag säga. Intresset är väldigt stort och jag tror faktiskt inte att jag kommer att göra någon besviken. Jag kommer att lägga upp lite kommentarer och omdömen från det fåtal personer som redan har fått läsa boken här snart.

***

Tack också för alla glada tillrop på Twitter förresten! Jag heter c_dahlstrom där om ni vill skriva någonting till mig.

Hej då!

När jag var sjuk tänkte jag ibland på forskningen kring depression. Jag tänkte att forskarna kanske hade gett upp eftersom det aldrig hände någonting. Därför blev jag alltid glad när jag upptäckte att det faktiskt fanns heta forskningsspår.

Ibland kan det ju kännas som att kunskaperna om depression inte blir bättre, man undrar nästan om det existerar någon forskning alls. Varför tar det så lång tid? Varför kommer det inga nya behandlingar? Finns det någonting som kan hjälpa mig att hålla ut med min depression och ge mig mer hopp?

Forskningsframsteg är en av de saker som jag själv tyckte gjorde det lättare att se ett slut på min depression. Även om forskningen jag läste om kanske inte i sig hjälpte mig att komma ur min depression, så kunde vetskapen om att det görs framsteg hjälpa mig att stå ut och fortsätta kämpa.

I min bok om depression och panikångest har jag en fråga om depressionsforskning som heter ”Var står forskningen om depression?” (det finns en för panikångest också!) Om ni vill läsa hela frågan får ni köpa eller låna boken när den kommer, men jag tänkte ge er två av höjdpunkterna från svaret på frågan redan här i bloggen.

Hjärnbildsteknik och depression

Hjärnbildsteknik är ett av de största framstegen inom depressionsforskning de senaste decennierna. Så här skriver jag bland annat i boken:

”Modern hjärnbildsteknik, som PET-kameran och magnetkameran, har för första gången gjort det möjligt att ”se” in i levande människors hjärnor. Man kan till exempel studera vilka delar av hjärnan som är mest aktiva för stunden, eller följa vad som händer när ett visst läkemedel når hjärnan.”

Hjärnbildsteknik är alltså en av de mest hoppfulla saker som har hänt inom forskningen kring depression. Med hjälp av dem har man kunnat se att vissa delar av hjärnan krymper hos deprimerade, eller har mindre aktivitet.

Genom att se vilka delar av hjärnan som påverkas av en depression är det lättare att förstå vad som händer rent fysiskt under en depression, följa utvecklingen under sjukdomen och vad man kan göra för att förhindra den.

Här är förresten ett exempel på hur utseendet kan skilja sig mellan en deprimerad hjärna och en frisk hjärna med bilder från en PET-kamera (PET betyder positron emission tomography):

Genetik och depression

Ett av de andra forskningsområdena som det forskas mest på är genetik. Så här skriver jag bland annat i boken:

”Ett annat viktigt forskningsfält är DNA-tekniken. Snabba framsteg på det här området gjorde att man för omkring tjugo år sedan kunde starta en jakt på generna bakom de stora folksjukdomarna, däribland depression. Idag har forskare identifierat en hel del gener som antingen är eller kan vara kopplade till depression, precis som för många andra av de stora folksjukdomarna.”

Genetik är alltså hett inom depressionsforskningen precis som den är för andra sjukdomar, men det är ett komplext område. Mer komplext än man trodde från början.

I boken finns också en fråga som heter ”Är depression ärftligt?” där jag berättar om en studie där man tittade på genen 5-HTT. Den studien är en av de intressantaste någonsin inom depressionsforskning.

Kroppsliga sjukdomar, läkemedel och framtiden

Förutom hjärnbildsteknik och genetik finns tre andra rubriker i forskningsfrågan om depression i boken: ”Kopplingen till kroppsliga sjukdomar”, ”Läkemedel” och ”Om framtiden” heter de och är alla tre riktigt intressanta.

Forskningen kring depression går kanske inte så snabbt som man hade önskat, men det finns en del riktigt intressanta fynd och spår som forskare arbetar hårt på att följa upp. Bara vetskapen om det tyckte jag gjorde det lättare att stå ut med min depression, jag hoppas att det kanske kan hjälpa dig med.

En fördom om psykiskt sjuka människor är att de är våldsamma, att de misshandlar och mördar folk till höger och vänster. Men vad säger forskningen? Jo, det finns vissa studier som visar på en högre risk för våld hos psykiskt sjuka. Men det finns också nya, större undersökningar som inte funnit något samband.

Den här frågan hade jag med i min bok om depression och panikångest (”Är psykiskt sjuka personer våldsamma?” ligger i ”Allmänt”-delen av boken) eftersom jag är trött på fördomar om psykiskt sjuka människor. De fördomarna om psykiskt sjuka gjorde att jag själv fruktade att jag skulle balla ur och börja slåss med folk när jag blev sjuk, trots att jag aldrig har gjort det tidigare.

Självklart kan man inte dra alla psykiska sjukdomar över en kam, lika lite som man kan göra det med kroppsliga sjukdomar. Men det finns två intressanta studier från Karolinska Institutet som i samarbete med Oxford University har studerat två av de sjukdomar som kanske är mest förknippade med psykotiskt beteende och fördomar om våldsbrott: bipolär sjukdom och schizofreni.

Missbruk ökar risken

Tidigare studier hade visat på högre risk för våldsbrott bland personer med bipolär sjukdom och schizofreni, men man visste inte om det berodde på förväxlingsfaktorer (till exempel missbruk eller andra faktorer som kan göra människor mer våldsamma). Dessutom var de studierna betydligt mindre än de här två studierna från KI, som är de största som har gjorts hittills.

När man undersökte 3700 bipolära patienter (perioden 1993-2004) respektive 8000 schizofrena patienter (perioden 1993-2007) med normalbefolkningen såg man att de var obetydligt mer våldsamma, förutsatt att de inte också var missbrukare. Det var alltså kombinationen missbruk och psykisk sjukdom som gjorde dem våldsamma, inte den psykiska sjukdomen i sig.

Bland personer med bipolär sjukdom och missbruk var 21 procent av patienterna dömda för våldsbrott jämfört med tre procent för normalbefolkningen. Om man istället tittade på bipolära personer utan missbruk var bara fem procent dömda för våldsbrott.

Bland personer med schizofreni och missbruk var 28 procent dömda för våldsbrott, jämfört med fem procent i normalbefolkningen (siffran är högre här än i den förra undersökningen, förmodligen beror det på statistisk varians – det var inte samma urval som användes helt enkelt). Bland personer med schizofreni utan missbruk var siffran bara åtta procent och alltså obetydligt högre än för normalbefolkningen.

Minska fördomar om våld och psykisk sjukdom

Studierna är publicerade i två ansedda vetenskapliga tidskrifter, Archives of General Psychiatry och JAMA (Journal of the American Medical Association). Docent Niklas Långström som är en av forskarna bakom de två studierna säger på KI:s hemsida att han hoppas att studierna ska minska fördomar kring psykisk ohälsa.

– Att personer med schizofreni i allmänhet skulle vara mer våldsamma än icke-schizofrena stämmer alltså inte. De som har schizofreni men inte något missbruk är obetydligt mer våldsamma än gemene man, säger Niklas Långström.

Jag tycker att de här studierna är väldigt intressanta eftersom de visar att det stora problemet kring våldsbrott i samhället snarare är missbruk än psykisk sjukdom. Till exempel är alkohol inblandat i minst 75 procent av våldsbrotten som begås enligt sajten Drugnews.

Att vissa människor är rädda för psykiskt sjuka människor, men gärna umgås med människor som dricker mycket alkohol är alltså en lite paradoxalt. Jag är inte nykterist heller ska jag säga, men jag dricker mycket mindre nu än tidigare och funderar oftare över hur alkohol och droger påverkar samhället vi lever i.

Källor:

Drugnews (2010) Drogfakta [www] Hämtat den 2013-09-10. Länk bruten och därför borttagen 17 november 2017.

Fazel, Seena, et al. ”Bipolar disorder and violent crime: new evidence from population-based longitudinal studies and systematic review.” Archives of General Psychiatry 67.9 (2010): 931.

Fazel, Seena, et al. ”Schizophrenia, substance abuse, and violent crime.” JAMA: the journal of the American Medical Association 301.19 (2009): 2016-2023.

Depression är den vanligaste av alla psykiska sjukdomar. Ungefär fem procent av alla svenskar har depression just nu, och en fjärdedel av alla kommer att drabbas någon gång under sina liv. Men hur handikappande är depression i jämförelse med andra sjukdomar?

I min bok om depression och panikångest har jag flera frågor som handlar om hur vanligt det är med depression och panikångest (”Är psykisk ohälsa vanligt?”, ”Är depression vanligt?” och ”Är panikångest vanligt?”) Det är några av de viktigaste frågorna tycker jag, eftersom jag själv kände mig så ensam i början av min sjukdomsperiod.

En sak som jag inte tog med i boken av platsskäl var frågan om hur pass stort depression är som funktionshinder globalt. Därför tänkte jag att det vore på sin plats att göra det här istället.

YLD och DALY-måtten

När man mäter hur stora funktionshinder olika sjukdomar orsakar, till exempel i de globala hälsoundersökningar som Världshälsoorganisationen WHO genomför, mäter man bland annat i måtten YLD och DALY. Det är två olika mått på hur pass mycket olika sjukdomar påverkar ens liv i form av funktionshinder.

YLD betyder ”Years Lived with Disability”. Jag tror inte att det finns någon svensk definition, men levnadsår med funktionsnedsättning skulle man kanske kunna kalla det. Det är alltså ett mått på hur många år av funktionsnedsättning som olika sjukdomar orsakar.

Om man mäter funktionshinder i levnadsår med funktionsnedsättning (YLD) låg depression på första plats i WHO:s mätning från 2004, både bland män och bland kvinnor, före bland annat alkoholmissbruk och hörselproblem.

Det är inte konstigt. Depression är som sagt den vanligaste psykiska sjukdomen och debuterar dessutom ofta tidigt (om man jämför med till exempel hörselproblem), och även om det finns bra behandlingar får man ingen behandling alls i många länder i världen.

Psykiatrin varierar mycket länder emellan

För att mäta hur pass bra psykvård olika länder har, kan man till exempel titta på hur många psykologer varje land har per hundratusen invånare. Generellt är det bättre i rikare länder och tvärtom.

Bäst i världen på det är Argentina som har 106 psykologer per hundratusen invånare (siffror från 2005). Danmark är bäst av de nordiska länderna med 85. I Sverige har vi 76 psykologer per hundratusen invånare.

I fattigare länder är det betydligt sämre ställt. I Somalia har man noll psykologer per hundratusen invånare, i Zimbabwe har man en. I Europa har till exempel Rumänien bara fyra och Lettland två.

Samma mönster finns när man mäter antalet psykiatrer (läkare som är specialiserade på psykiatri) per hundratusen invånare. Där har Sverige ungefär tjugo, Schweiz har tjugotre, medan Sudan har 0,09 psykiatrer per hundratusen invånare.

Det är alltså inte konstigt att man får leva med sin depression i många år eftersom många länder inte behandlar dem alls. Det gäller så klart även andra sjukdomar, särskilt i fattiga länder, men överlag är psykiatrin sämre utvecklad än vården för kroppsliga sjukdomar i både fattiga och rika länder.

DALY – funktionsjusterade levnadsår

Även om man mäter funktionshinder i det andra måttet jag nämnde i början, DALY, är depression en av de värsta sjukdomarna. DALY betyder ”Disability Adjusted Life Years”, funktionsjusterade levnadsår på svenska.

Man räknar ut DALY genom att lägga ihop YLD (Years Lived with Disability) och YLL (Years of Life Lost). DALY är alltså ett mått på hur många år av funktionsnedsättning en sjukdom orsakar, plus hur många år sjukdomen förkortar ens liv.

I WHO:s mätning från 2004 kom depression på tredje plats av alla sjukdomar mätt i funktionsjusterade levnadsår, bara luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar låg före.

Även om man mäter på det här sättet är alltså depression en av världens absolut värsta sjukdomar. Det är med andra ord ingen överdrift att säga att depression är en av de mest handikappande sjukdomarna som finns, som kostar mest lidande och pengar för samhället även ur ett globalt perspektiv.

Källor:

Vos, Theo, et al. ”Years lived with disability (YLDs) for 1160 sequelae of 289 diseases and injuries 1990–2010: a systematic analysis for the Global Burden of Disease Study 2010.” The Lancet 380.9859 (2013): 2163-2196.

Wikipedia (2013) Funktionsjusterade levnadsår [www] Hämtat den 2013-09-08

World Health Organization. Part 4: Burden of disease: DALYs – World Health Organization [www] Hämtat den 2013-09-08

World Health Organization. Dept. of Mental Health, and Substance Abuse. Mental health atlas: 2005. World Health Organization, 2005.

Att ångest är vanligare hos kvinnor är välkänt. Men hur stor skillnad är det för de olika ångestsjukdomarna? Och varför är kvinnor oftare sjuka i ångestsjukdomar egentligen?

I frågorna ”Vad är paniksyndrom?” och ”Vad är generaliserat ångestsyndrom?” i min bok nämner jag kort att de flesta ångestsjukdomar är vanligare bland kvinnor än bland män. Jag tänkte att jag skulle gå in lite närmare på hur stor skillnaden är här eftersom det inte fick plats i boken.

Här nedanför har ni en tabell på hur vanligt de olika ångestsjukdomarna är i genomsnitt under en livstid, siffrorna är hämtade från en undersökning från 2011. Den enda som saknas i tabellen är OCD, tvångssyndrom, där är det ungefär lika vanligt bland män som bland kvinnor. Tvångssyndrom och social fobi är lika vanligt bland kvinnor och män (ungefär), annars är ångest alltså vanligare bland kvinnor.

I tabellen ser man bland annat att kvinnor har nästan dubbelt så stor risk att drabbas av paniksyndrom, agorafobi, GAD (generaliserat ångestsyndrom), specifik fobi (nästan), och PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Totalt sett drabbas kvinnor av ångestsjukdomar ungefär 50 procent oftare än män (33,3 procent respektive 22 procent), eller 11 procentenheter.

Varför har kvinnor mer ångest än män?

Än så länge är det ingen som vet varför kvinnor drabbas oftare än män av ångest. Det finns teorier om att män uppfostras annorlunda, att de uppmuntras att utmana sina rädslor (”Go get them, tiger!”) medan kvinnor inte gör det (”Ska du verkligen hoppa bungyjump, är inte det farligt, hjärtat?”)

Det skulle i så fall vara en genusfråga, och jag tror att det kan ligga mycket i det. Ärligt talat har jag nästan alltid varit en liten rädd rackare som inte utmanat mina rädslor. Jag minns när familjen skulle åka till Vilda Vanadis när jag var liten, men jag ville åka till en insjö istället för ”där finns det fiskar”. Egentligen var jag bara rädd, vem vet: kanske hade jag inte fått panikångest om jag varit mer styv i korken när jag var liten?

Om det inte är en genusfråga skulle det vara en fråga om biologi och genetik, jag har inte läst några rapporter som antyder att det skulle finnas sådana samband. Jag tror att det är osannolikt, men det finns säkert de som kan mer om det än jag.

Källa: McLean, Carmen P., et al. ”Gender differences in anxiety disorders: prevalence, course of illness, comorbidity and burden of illness.” Journal of psychiatric research 45.8 (2011): 1027-1035.

Häromdagen såg jag Iron Man 3 med Robert Downey Jr. och Gwyneth Paltrow. Tony Stark (Robert Downey Jr.) får i filmen flera panikångestattacker, vilket gjorde mig lite lyckligt i biomörkret. Jag tycker att man sällan ser panikångest porträtteras i film, till skillnad från andra psykiska sjukdomar, vilket jag kan tycka adderar lite till känslan av att ”ingen annan” brottas med panikångest.

Det är intressant att studera vilka psykiska sjukdomar som porträtteras i filmer, samt hur de framställs. Jag har ofta stört mig på hur vanligt schizofreni och dissociativ identitetsstörning (en person med multipla personligheter) är i filmer till exempel.

Jag kan inte så mycket om de här sjukdomarna, men jag vet att de är mycket ovanliga. Någonstans kring en procent av befolkningen drabbas av schizofreni någon gång i livet och ungefär lika många har dissociativ identitetsstörning (ta de här siffrorna med en nypa salt).

Även om jag inte har något som helst statistiskt underlag för detta vågar jag påstå att de är väldigt mycket vanligare än så i Hollywoodfilmer. Om man sedan jämför dem med betydligt vanligare sjukdomar blir fördelningen ännu mer snedvriden.

Depression (som min bok handlar om jämte panikångest) är till exempel mycket vanligare än både schizofreni och dissociativ identitetsstörning. Var fjärde person kommer att drabbas av depression under sin livstid, alltså tjugofem gånger så många som drabbas av schizofreni. Trots det kan jag bara komma på en enda film på rak arm med en tydligt porträtterad depression (Steve Carells självmordsbenägna karaktär Frank Ginsberg i Little Miss Sunshine).

Jag förstår ju varför man gör så här, en person som tappar verklighetsuppfattningen eller känner sig förföljd är ett enkelt sätt att bygga en intressant karaktär i en film (A Beautiful Mind, The Fisher King, Pi). För att inte tala om dissociativ identitetsstörning (multipla personligheter), som ger manusförfattaren nästan oändliga möjligheter.

Många av de största mindfucks som Hollywoodfilmer åstadkommit har blivit till med hjälp av dissociativ identitetsstörning. Fight Club med Brad Pitt, Shutter Island med Leonardo DiCaprio och många andra filmer har använt en huvudkaraktär med multipla personligheter för att skapa dramatik i slutet av en film och lämna publiken häpen. Andra filmer som använder dissociativ identitetsstörning för att ge krydda åt en karaktär är Sagan om ringen (Gollum/Smeagol), Mina jag & Irene (Jim Carrey karaktär Charlie Baileygates och alter egot Hank Evans), Norman Bates i Psycho och klassikern Dr Jekyll (Dr Jekyll/Mr Hyde).

Hollywood har ingen skyldighet att anpassa antalet karaktärer med olika psykiska sjukdomar till verkligheten eller göra dem verklighetstrogna, men det påverkar definitivt vår uppfattning om hur vanligt psykisk sjukdom är och hur olika psykiska sjukdomar yttrar sig. Framför allt tror jag att det bidrar till att folk förknippar ALLA psykiska sjukdomar med schizofreni och dissociativ identitetsstörning. Att bli ihopklumpade på det sättet drabbar nog både de som är schizofrena eller har en dissociativ identitetsstörning och de som har andra psykiska sjukdomar eller besvär.

Dessutom skildrar de här filmerna nästan aldrig hur det är att bli frisk, eller att få mediciner som gör att man kan fungera bättre. Faktum är att schizofreni är en sjukdom där stora framsteg har gjorts på behandlingssidan, där många kan återgå till ett normalt liv när de väl fått rätt behandling.

Man ska inte försköna eller förringa allvaret i sjukdomen, men jag tror att gemene man behöver ett litet kunskapslyft kring olika psykiska sjukdomar, som motvikt till den ofta väldigt förenklade bild av psykisk sjukdom som Hollywood ger oss. Dessutom tycker jag att det vore härligt om andra, mindre spektakulära och dramaturgiskt tilltalande (men mer vanligt förekommande) psykiska sjukdomar porträtterades i mainstreamfilmer framöver.

Iron Man 3 (panikångest, PTSD) är ett bra exempel, Little Miss Sunshine är ett annat och Melancholia med Kirsten Dunst är ett tredje (båda depression). Heja.

Om du vill läsa en lista på Wikipedia över filmer där psykiska sjukdomar förekommer i manuset, kolla här!

Det finns en hel del kändisar som har gått i terapi. De flesta av de som har berättat om det öppet rekommenderar alla att gå i terapi om de behöver det, och att man inte ska skämmas. Här är en lista på tretton svenska kändisar som har gått hos psykolog och berättat om det.


I min bok har jag två listor med kändisar, en som heter ”Vilka kändisar har haft panikångest?” och ”Vilka kändisar har haft depression?” (du hittar dem i panikångest- respektive depressionsavsnittet). Där har jag listat både svenska och internationella kändisar som berättat om sina problem med panikångest och depression.

De flesta av dem har så klart gått i terapi, jag tänkte därför att jag skulle lista några av dem här. Jag tar med svenska kändisar bara den här gången, både kvinnor och män, kanske återkommer jag med en lista med internationella kändisar med. Hoppas att det här kan avdramatisera terapi litegrann för dig som läser, det är ingenting att skämmas för – sök hjälp!

1. Carolina Gynning

Fotomodellen, programledaren och konstnären Carolina Gynning har berättat om sina problem med panikångest för tidningen Plaza. Hon har gått i kognitiv beteendeterapi (KBT) för att bli av med problemen. Hennes psykolog har gett henne verktyg för att hantera ångesten.
– Låta dem åka med på bussen, men fortsätt vara chaufför, säger hon bland annat.

2. Cissi Elwin

Programledaren och mediakvinnan som bland annat har varit VD på Svenska Filminstitutet har berättat för tidningen MåBra att hon fick en utmattningsdepression 2010. Antidepressiv medicin och terapi gjorde att hon kunde ta sig tillbaka. Jobbar nu som VD och chefredaktör på tidningen Chef.

3. Hanna Fahl

Journalisten och radioprataren Hanna Fahl har i podcasten ”Arkiv samtal” berättat om sina problem med depression och ångest. Hon har gått i terapi under flera år och även ätit antidepressiva, något som hon nyligen slutat med. Hon mår nu ”bättre än på evigheter”.

4. Isabella ”Blondinbella” Löwengrip

Bloggdrottningen Blondinbella har berättat för Expressen om hennes problem med panikångest och hur kognitiv beteendeterapi (KBT-gruppterapi) hjälpte henne att ta sig ut det.
– Jag hamnade i en ångestterapigrupp. Det är KBT-terapi. Man går i den här gruppen och så får man med sig små läxor. Jag har svårt att åka kommunalt eftersom det är jobbigt när folk känner igen en och så där, så jag har fått testat att åka buss och sådana saker. Man får lära sig verktyg för att hantera och motverka panikångesten när den kommer.
– Jag har insett att jag kan leva ett bra liv och ändå ha de här känslorna, att det är okej.

5. Jessica Zandén

Skådespelerskan som bland annat är känd för sin roll som Rebecka Bovallius i TV-serien ”Skilda världar” och flera roller på Dramaten och Stockholms Stadsteater med flera, har berättat för tidningen Allas om hennes återkommande problem med depression. Terapin har hjälpt henne ta sig tillbaka. Faktum är att hon själv arbetar som terapeut på deltid nuförtiden.

6. Kristian Luuk

Programledaren har flera gånger i sin podcast med parhästen Andres Lokko talat om att han går hos psykolog.

7. Magnus Krepper

Skådespelaren som bland annat har spelat ”Palle” i Solsidan och huvudrollen i Kommisarie Winter, har berättat om sina problem med depression och hur kognitiv beteendeterapi hjälpte honom.
– Jag gick i kognitiv terapi hos en psykolog, det funkade jättebra för mig. Arbetet gör man ju själv, liksom. Man får professionell vägledning men det stora arbetet gör man själv. Det är en fantastisk resa när man väl är där. Det tycker jag är viktigt, att man lyfter upp det till något positivt. Det finns ingenting att vara rädd för egentligen, har han berättat för Gomorron Sverige i SVT.

8. Martin Timell

En av Sveriges mest populära programledare som bland annat leder ”Äntligen hemma” i TV4 har berättat för Aftonbladet att han har gåt i terapi för att hantera ångesten.
– Jag har gått i terapi för panikångesten, säger han.
– Jag känner av en riktig panikångest ibland och då är det som om allting börjar svaja. Men jag har lärt mig att hantera den genom att säga ”kom då, din jävel”.

9. Mikael Persbrandt

Skådespelaren Mikael Persbrandt, som berättat om sin bipolära sjukdom offentligt har gått i terapi. Han slutade eftersom han till slut tyckte att han inte längre orkade ”älta skiten” som han uttrycker det i en intervju med tidningen Vi.

10. Morgan Alling

Skådespelaren och programledaren Morgan Alling har berättat i Anna Lithanders bok ”Jag är inte galen” om sina problem med panikångest och att han gick i terapi för att bli av med dem.
– Jag fattade att jag levt mitt liv för att tillfredsställa andra, att jag faktiskt aldrig riktigt gjort vad jag velat själv. Nu bestämde jag mig för att bara göra det jag själv verkligen kände för, det var en enorm frihet.

Morgan Alling får fortfarande panikattacker ibland, men han låter de aldrig få fäste och stannar alltid kvar i situationen tills den gått över. Hans budskap till alla som har panikångest är tydligt.
– Skäms inte – sök hjälp! Att stänga in det jobbiga gör bara problemet värre.

11. Oskar Linnros

I Kristoffer Triumfs podcast värvet har sångaren Oskar Linnros berättat om att han började gå i terapi efter att ha fått panikångest och svimmat flera gånger.
– Jag hade en kompis som jag spelade med som gick till en terapeut som rekommenderade mig att börja göra det. Jag hade börjat svimma och få panikångest.

Han rekommenderar alla att gå i terapi men tycker att det är djupt orättvist att han som har pengar kan få psykolog medan någon som inte har det inte kan gå i terapi.
– Jag rekommenderar alla att göra det, även om man inte går omkring och svimmar typ. Men det är klart att det är ju en lyxprodukt, jag lade ner hundrafemtio tusen på det, för att jag kunde göra det. Och det är ju helt sjukt vilken… det är ju för fan som liksom städhjälp, egentligen, terapi. Jag kan tycka att det finns något djupt orättvist med det där och djupt osympatiskt liksom med… att söka sig till… jag vet inte, jag ryser lite inför det faktum att en person med mycket pengar, eller i alla fall hyfsat mycket pengar, kommer på idén att gå i terapi, och söker sig till terapi och genomför terapi, medan man kanske inte ens kommer på idén om man ingår i ett annat sammanhang.

12. Peter LeMarc

Den folkkäre sångaren Peter Lemarc har haft panikångest och gått i terapi för att bli av med det, något han berättat för Expressen.
– I terapin har jag gått igenom och rotat i allt så det finns inget kvar. Tror jag.

13. Robert Gustafsson

Komikern Robert Gustafsson har berättat i sin självbiografiska bok ”Från vaggan till deadline” om sina problem med panikångest och utmattning.
”Kostymören på teatern, Inger Persson, var lite bekymrad. Hon såg på mig att något var väldigt fel. ”Du mår inte så bra, va?” sa hon. När jag berättade hur det låg till skrev hon en lapp till mig. På den stod numret till en psykolog. Det som drabbat mig var ett tillstånd som kallades panikångest. Psykologen lärde mig vissa knep att ta till när det drabbade mig.”

14. Robert Pettersson

Takidas och Stiftelsens sångare Robert Pettersson har haft problem med depression under flera år. Han blev intagen efter att ha försökt begå självmord, terapi och antidepressiv medicin har fått honom på fötterna igen. För Malou von Sivers i TV4:s Efter tio (se klipp nedan) har han berättat att han är tacksam för att han blev tvångsintagen.
– Jag blev tvingad att ta emot hjälp och det är det bästa som hänt mig.

En av de svåraste frågorna att skriva i boken var ”Hur känns det att vara deprimerad?” Hur det känns är ganska personligt och individuellt, men jag utgick från några av de vanligaste symtomen, egna och andras upplevelser och tror att jag fick med det viktigaste.

Jag tänkte just skriva att jag ofta får frågan om hur det känns att vara deprimerad, men när jag tänker efter har jag nästan aldrig fått den. Inte för att ingen bryr sig, jag gissar att det helt enkelt känns konstigt att fråga någon hur det känns att ha en depression.

Hursomhelst pratar jag ibland med människor om hur det känns, jag har ju till och med berättat om det i radio och när jag skrev frågan i boken utgick jag från fem av de vanligaste områdena.

1. Anhedoni – oförmåga att känna glädje

Det här är förmodligen det viktigaste symtomet. Egentligen är svaret på frågan om hur en depression känns: det känns ingenting! Visst, man har ofta en väldig ångest, grubblar mycket och känner sig ledsen, men det som är nästan mest sorgligt är att man slutar känna.

Min redaktör Eva tipsade mig om en rolig seriestrip om depression från Hyperbole and a half (en blogg) som beskriver den känslan sjukt bra.

2. Psykomotorisk retardation – allting känns utmattande

Som deprimerad känns allting utmattande. Har man en lätt depression är det kanske inte lika tydligt, men ju djupare depressionen blir ju svårare har man att ta sig för saker.

Tänk dig att du vaknar upp bakfull efter att ha festat tre dygn i sträck och att din mamma/flickvän/pojkvän/någon-annan-jävligt-störig person kommer in och väcker dig och säger att du ”SKA tvätta dina kläder”. Ungefär så sugen är du på att göra typ ALLTING som någon föreslår.

3. Vegetativa symtom – kroppen säger ifrån

Det här beskriver jag mycket bättre i boken, men kort kan man säga att vegetativa symtom är saker som händer i kroppen utan att vi kan styra dem med tanken. Typ att dina tarmar ballar ur eller att ditt hjärta slår dubbelt.

För deprimerade människor är vanliga vegetativa symtom till exempel att man sover sämre och att aptiten förändras. Det vanligaste är att man sover sämre, vaknar tidigt på morgonen och att man väldigt sällan blir hungrig. Man är alltså nästan alltid trött och sällan hungrig.

4. Pessimism och bedrövelse

Det är vanligt att man känner pessimism inför det mesta, inte minst sina egna chanser att bli frisk. Om man säger att det är fint väder kan den som är deprimerad svara typ ”Ja, men de sa på TV att det skulle regna imorgon”.

5. Skuld och skam

Många som är deprimerade känner skuld och skam över sin sjukdom. Man kanske inte ens vågar berätta om det för sina närmaste vänner. Det kan också vara så att man tänker att det är ens eget fel att man blivit sjuk, att man förtjänar att vara deprimerad.

***

Det här är bara en kort beskrivning av hur det känns att vara deprimerad, i boken finns ett mycket mer utförligt svar. Jag vill förresten påminna en gång till om att det här är olika från person till person, men jag tror att de flesta som är eller har varit deprimerade skulle skriva under på de här fem områdena.

Och just det! Jag finns numera på Twitter också, jag heter c_dahlstrom där. Skriv gärna till mig och följ mig om du vill!

… skriver en bok om depression och panikångest.

Häromdagen satt jag om min redaktör Eva hela dagen och jobbade med manuset, då tog jag den här bilden. Jag kan inte avslöja för mycket, men om jag var övertygad om att det här kommer bli den bästa boken om depression och panikångest på svenska innan vi började redigera den, så är jag helt säker på det nu! Bra jobbat Eva!

När man drabbas av depression är det viktigaste att man söker professionell hjälp, men vad kan man göra själv? Depression har likt de flesta typer av psykisk ohälsa en koppling till vår fysiska hälsa: hur vi sover, äter, motionerar och ifall vi missbrukar droger (inklusive alkohol) påverkar hur vi mår.

Innan jag går in på vad man kan göra själv när man hamnar i en depression vill jag verkligen förtydliga igen: sök professionell hjälp! Depression är en sjukdom, som visserligen många gånger går över av sig själv men som kan och bör behandlas med exempelvis psykoterapi och läkemedel.

Det finns effektiva behandlingar, jag vet eftersom jag själv har gått i terapi och fortfarande äter antidepressiv medicin. Det är hur många som helst som får hjälp, både av psykolog och av läkemedel. Det finns även andra behandlingar som är effektiva, som elbehandling till exempel. I min bok har jag bland annat en fråga som heter Vilka behandlingar finns mot depression? och en som heter Vilket fungerar bäst: medicin eller terapi? om du vill läsa mer om vilka behandlingar som har vetenskapligt stöd för sin effekt.

Med det sagt så finns det vissa livsstilsval man kan göra för förbättra sina odds mot depression. I boken finns en mer utförlig beskrivning av dem under frågan Vad kan man göra själv?, men jag tänkte ändå ge er några tips i väntan på boken (om den inte är utgiven redan när du läser detta förstås).

Tips: depression – vad kan man göra själv?

1. Motion och träning

Forskning visar att regelbunden träning hjälper mot olika typer av depressions- och ångestbesvär.

Själv tränar jag minst fyra gånger i veckan när jag är frisk. Jag tycker att konditionsträning påverkar mitt humör positivt mer än exempelvis gym och styrketräning. Men man är ju fåfäng också, därför är det ungefär 50/50 mellan gym och kondition för min del.

2. Sömn

Sömn och psykisk hälsa är intimt förknippade. För människor med bipolär sjukdom till exempel kan svårigheter att sova vara ett tidigt tecken på en mani, sömnbrist kan också utlösa en mani. Sömnsvårigheter är också vanliga vid depression.

Jag sover dåligt i perioder och märker direkt att mina depressiva drag förstärks av för lite eller för dålig sömn. Jag tycker att det är viktigt att ha svalt och skönt och att det är riktigt mörkt i mitt sovrum. Jag tänker till exempel också på att inte äta för sent eller träna för sent så att jag är uppe i varv. Spelar jag fotbollsmatch för sent på kvällen somnar jag alldeles försent (men oftast sover jag djupare efter en fotbollsmatch när jag väl somnar).

3. Alkohol och droger

I frågan i boken skriver jag om olika studier som har gjorts på sambandet mellan depression och alkohol. Det är riktigt intressanta siffror som får en att tänka efter.

Sedan jag fick min depression har jag skurit ner nästan helt på alkoholen. På sätt och vis är det skönt, och jag vet att jag inte pallar bakfylleångesten, men jag saknar det också.

4. Mat

Även här finns det intressant forskning som har undersökt sambandet mellan vad vi äter och i vilken utsträckning vi drabbas av depression och ångest. I boken skriver jag bland annat om studier som har undersökt snabbmat, japansk mat och västerländsk mat.

Överlag kan man säga att nyttig mat (frukt, grönsaker men även rött kött och fisk) är bättre, samt att processad mat och liknande är sämre. Mer om det i boken, men jag kan ändå säga att jag själv försöker att äta så bra mat som möjligt.

Jag äter till exempel aldrig frysta färdigrätter, försöker att undvika socker och snabbmat och äter så mycket frukt och grönsaker som möjligt. Sedan unnar jag mig flottig och onyttig mat ibland för att jag tycker om det också, jag blir inte lycklig av att leva för kontrollerat heller.

Jag ska säga att det här området är ett område där forskningen har kommit igång på riktigt först de senaste fem åren eller så, men de studier som finns är riktigt intressanta.

Där har ni några tips om vad man kan göra själv, om ni vill läsa mer finns det att läsa om i boken. Och för sista gången: sök hjälp för bövulen

Jag satt idag och läste om skolhälsovården som jag skriver om i frågan Var kan jag söka hjälp? i min bok om depression och panikångest som kommer efter årsskiftet. Psykisk ohälsa bland ungdomar och barn ökar och skolhälsovården är många gånger otillräcklig.

En sak som gjorde mig upprörd när jag läste om skolhälsovården var en rapport från OECD, en organisation som verkar för ekonomiskt samarbete mellan länder bland annat, som visar att skolhälsovården i Sverige inte håller måttet.

Bristerna i den svenska skolhälsovården har det ju talats en hel del om i media redan men rapporten väger ändå tungt. En trend som är väldigt oroande är att psykisk ohälsa blir allt vanligare bland barn och ungdomar, därför är det särskilt illa att just skolhälsovården inte fungerar.

Det går 2000 elever på varje psykolog inom skolhälsovården. Det mest uppseendeväckande och upprörande med rapporten tycker jag ändå är att väntetiden för att få en psykologträff är mer än dubbelt så lång på privata skolor som på kommunala skolor. I en kommunal skola är väntetiden på en psykologträff tio veckor, på privata skolor får man vänta i 22 veckor.

Läs de siffrorna igen. 22 veckor. Det är nästan ett halvår, för någon som mår väldigt dåligt psykiskt är det en evighet. Den yttersta konsekvensen av en sådan lång väntetid är, tyvärr, självmord.

Det är långt ifrån alla som tar livet av sig bara för att man inte får träffa en psykolog, de flesta överlever så klart ändå. Men jag kan med all säkerhet lova er att det händer att ungdomar inte orkar vänta, som har besökt så mörka platser och haft sådan ångest att de aldrig skulle hitta energin att vänta så länge.

Dessutom, vad sänder det för signaler till de här barnen och ungdomarna? ”Jaha, du mår psykiskt dåligt? Kom tillbaka om ett halvår.” Jag vet vad det sänder för signaler, eftersom jag själv har fått liknande besked på vårdcentraler och psykiatriska öppenvårdsmottagningar. Man känner sig misstrodd, man känner att det kanske är ens eget fel att man mår dåligt, att andra människor minsann tacklar sådana saker på egen hand.

Som egen företagare förstår jag dessutom drivkrafterna bakom att privata skolor har längre väntetider för psykologträffar. Psykologer kostar pengar, pengar som antingen kan hamna i ägarens fickor eller användas för att köpa in psykologtimmar till barnen. Jag blir inte ett dugg upprörd över att företag vill tjäna pengar, jag blir upprörd över att vi tillåter att de tjänar pengar på att offra andras barns hälsa.

Att sälja ut skolor och tillåta vinstuttag inom välfärdssektorn, och särskilt i skolan, tycker jag är osmakligt. Jag tycker inte nödvändigtvis att all välfärd ska vara anordnat av det offentliga, men pengarna ska återinvesteras i verksamheten på ett eller annat sätt. Den som vill bedriva välfärd av rätt skäl, ska få göra det. Den som likt den här pajasen endast är ute efter det goda livet borde få fingret direkt.

Det saknas även en demokratisk grund för att sälja ut våra gemensamma egendomar på det här sättet och låta riskkapitalbolag leka affär med det som har tagit så lång tid att bygga upp. Hela åttio procent av svenskarna är emot vinstuttag inom välfärden. Bara fjorton procent av svenskarna som deltog i Novus Opinions undersökning som LO beställt svarade att de tycker att företagen ska få välja själva.

Hursomhelst tycker jag att frågan om skolhälsovård är en av de viktigaste i debatten just nu. Det här kommer att slå tillbaka mot samhället i framtiden om vi inte gör någonting nu. Att återupprätta skolhälsovårdens standard i Sverige vore, om ni ursäktar uttrycket, en mycket bra investering.

Det finns många kändisar som har gått in i väggen och varit modiga nog att berätta om det. Att ”gå in i väggen” eller bli utbränd är dock begrepp som normalt inte används inom sjukvården, där man kallar det för utmattningsdepression eller egentlig depression med utmattningssyndrom. Här är en lista över de som berättat om sina problem med utmattningsdepression.

I min bok har jag en fråga som heter Vilka kändisar har haft depression? där jag har skrivit en lista med ett 20-tal kändisar som berättat om sina problem med depression, hur de blev sjuka och hur de blev friska igen. Depression är dock en heterogen sjukdom, det vill säga att det finns många olika typer av depression. Därför tänkte jag skriva en kortare lista med kändisar som har drabbats av utmattningsdepression.

Utmattningsdepression, utbrändhet eller att man ”går in i väggen” är nämligen mycket vanligt. Sedan mitten på nittiotalet har antalet sjukskrivningarna för psykisk ohälsa ökat kraftigt i Sverige, mycket tror man beror just på stressrelaterade psykiska syndrom som utmattningsdepression.

Att vara högpresterande är en dygd i dagens samhälle och kändisar porträtteras inte sällan som människor som lyckas med att hålla det här höga tempot utan att gå in i väggen. Men detta stämmer så klart inte, därför tycker jag att det är starkt att våga gå ut och berätta att man gått in i väggen.

1. Björn Gustafsson

Björn Gustafsson fick sitt genombrott i Melodifestivalen och var en av Sveriges mest hyllade komiker innan han gick in i väggen och drog sig tillbaka från rampljuset under några år. För Göteborgsposten har han berättat att det tog flera år för honom att återhämta sig helt.

– Jag mår väldigt bra nu men det har tagit några år att få ihop livet igen och lära sig hantera stress, säger han.

2. Cissi Elwin

Cissi Elwin är en framgångsrik journalist och programledare som tog över som VD för Svenska Filminstitutet i mars 2006. I december 2010 var hon tvungen att meddela personalen att hon skulle sluta eftersom hon drabbats av en utmattningsdepression.

Utmattningsdepression var så kraftig att hon knappt orkade ta sig ur sängen, under en period var hon tvungen att ha öronproppar dygnet runt eftersom hon blivit så ljudkänslig.

– Jag kände mig totalt hudlös och skör, och jag kunde inte sluta gråta, har hon berättat för tidningen MåBra.

– Jag blir rädd än i dag när jag tänker på hur det var att befinna sig i det där avgrundsdjupa tunga.

3. Jessica Zandén

Skådespelerskan Jessica Zandén, mest känd för karaktären Rebecka Bovallius i tv-serien ”Skilda världar”, har under livet lidit av depressioner i perioder. Senast var 2001 då hon drabbades av just utmattningsdepression. Hon har själv beskrivit det i tidiningen Allas.

– När man är deprimerad tappar man styrfart och ältar en massa negativa tankar. Det är en fruktansvärd sjukdom.

4. Robert Gustafsson

”Sveriges roligaste man”, Robert Gustafsson, har bland annat i sin biografi ”Från vaggan till deadline” och i intervjuer berättat om att hans omänskliga arbetstempo gjort att han flera gånger gått in i väggen.

– Jag har gått in i väggen några gånger men man lär sig tolka kroppens varningssignaler, för jag vill inte tillbaka dit.

Ja, där har ni en liten lista på kändisar som gått in i väggen och varit modiga nog att berätta om det. En längre lista med kändisar som berättar om sina depressioner (inte bara utmattningsdepressioner) finns alltså i boken. Frågan Vilka kändisar har haft depression? hittar du i depressionsavsnittet! Hej så länge!

En av de viktigaste frågorna i min bok om depression och panikångest är: Hur uppstår en depression? I det svaret skriver jag om Robert Sapolsky, som är en amerikansk forskare och författare. Han är för professor i biologi, och professor i neurologi och neurovetenskap vid Stanford University. Jag tänkte ägna det här blogginlägget åt att tala lite om den föreläsning som jag refererar till i svaret. Föreläsningen finns på Youtube, jag har klistrat in klippet längst upp så att du kan titta på det om du vill.

I föreläsningen går Robert Sapolsky igenom depressionens orsaker, symtom och hur behandling av depression har utvecklats under andra delen av 1900-talet. För att besvara frågan ”Vad är depression?” använder han lite humor, han säger:

”Om jag var tvungen att definiera depression i en mening skulle jag säga: det är en biokemisk sjukdom med en genetisk komponent, påverkad av tidiga händelser i livet, där någon inte längre kan uppskatta solnedgångar.” (Min egen översättning, originalcitaten på engelska hittar du längst ned i inlägget)

Personligen tycker jag att det är den bästa definitionen av depression jag har hört. Sapolsky är otroligt duktig på att konkretisera avancerad forskning och göra den begriplig för vem som helst. Dessutom har han humor och den där entertainergenen som alla amerikaner tycks ha från födseln.

Ett genomgående tema i föreläsningen är att han på ett mycket övertygande sätt förklarar varför depression är en lika biologisk sjukdom som exempelvis typ 1-diabetes. Han är dock noga med att understryka att man inte kan förstå depression som sjukdom om man inte förstår både den biologiska och den psykologiska dimensionen av depression.

”Det jag ska prata om idag är två till synes mycket olika områden som jag ska knyta ihop i slutet. Den viktigaste poängen här är att om du bara undersöker ett av dessa två områden så kommer du inte att förstå sjukdomen överhuvudtaget. Det första området handlar om vad biologi har att göra med depression, andra området vad psykologi har att göra med det.”

Det här är viktigt. Att förstå att depression har både psykologiska och biologiska/genetiska komponenter, och att dessa samspelar, är avgörande för att förstå vad en depression egentligen är.

Sapolsky går sedan igenom vad som är utmärkande för depression som sjukdom. Oförmågan att känna glädje och njutning är det viktigaste menar han, och säger att det är detta som gör depression till en så allvarlig sjukdom. Han jämför med cancer och säger att även människor med oerhört svåra sjukdomar, till och med dödliga, ofta har förmågan att hitta glädje och mening. Något som deprimerade inte har.

”Människor har en häpnadsväckande förmåga att hitta glädje i de mest osannolika källor man kan tänka sig. Så, vad kan vara värre än en sjukdom vars främsta symptom är oförmågan att känna glädje? Följaktligen, i toppen av listan: anhedoni. Hedonism betyder strävan efter njutning. Anhedoni betyder oförmåga att känna glädje. Det är vad depression handlar om.”

Även detta har han så klart alldeles rätt i. Trots att depression är en sjukdom som tar sig väldigt olika uttryck är anhedoni, oförmågan att känna glädje, det mest utmärkande och vanliga symtomet. Den minsta gemensamma nämnaren kan man säga.

Han går sedan igenom det han menar är de viktigaste symtomen för depression (som står på whiteboardtavlan bakom honom i klippet):

• Anhedoni
• Sorg
• Skam/skuld
• Självskadebeteende
• Psykomotorisk retardation (Allting är utmattande: att tänka saker, att göra saker. Sapolsky tar som exempel att tvätta kläder: Var är tvättkorgen? Har jag bokat tvättid? Har jag sköljmedel? Allting känns som ett stort hinder.)
• Vegetativa symtom (Sömn, aptit, stresshormoner)

De här symtomen bygger han sedan resten av föreläsningen på. Mycket av tiden går alltså åt till att förklara hur tydliga biologiska förklaringar depression har, och varför det är svårt för dem som inte har depression att skilja på egentlig depression och vanlig sorg och deppighet.

”Det är en förrädisk känsla, eftersom vi alla har perioder av att vara deppiga och komma ut i andra änden helskinnade. När man tittar på folk som istället går ner i depression och stannar där nere nästan som förlamade, då finns det alltid en liten röst mellan raderna som tänker: ’Kom igen, ta dig samman, vi alla måste ta itu med sådana problem!’ Jag kommer att argumentera för att depression är en lika konkret biologisk sjukdom som typ 1-diabetes. Och du lär inte sätta dig ner med en diabetiker och säga: ’Kom igen, vad är det med den där insulingrejer, sluta tyck synd om dig själv, ta dig samman!’ Du kommer att se att det är lika mycket av en biologisk sjukdom (som diabetes). En aspekt av det som gör det klart är ett gäng symptom kallas vegetativa symtom. Deprimerade människors kroppar fungerar annorlunda.”

Jag kan inte nog understryka hur mycket jag rekommenderar alla att titta på den här föreläsningen. Den är lång (52 minuter) men oerhört välformulerad och underbyggd med vetenskap.

Det var allt för mig den här gången. Ta hand om er!

Originalcitaten på engelska:

”If I had to define major depression in one sentence I would say it’s a biochemical disorder with a genetic component and early experiences influences, where someone can’t appreciate sunsets.”

”So, what I am going to talk about today is seemingly two very different topics and tie them together at the end, and what the main point is is that if you live inside only one of those topics you are not going to understand this disease at all. First topic being what does biology have to do with depression, second topic being what does psychology have to do with it.”

”Humans have this astonishing capacity to derive pleasure out of the most unlikely domains, what could possibly be worse than a disease who’s defining symptom is the inability to feel pleasure. Thus, at the top of the list: anhedonia. Hedonism, the pursuit of pleasure. Anhedonia, the inability to feel pleasure. That is what depression is about.”

”And there is this lurking sense that, Given that all of us have periods of being depressed and come out the other end, When you look at people who instead go down and stay down there to this crippling extent, there is always this little voice between the lines there of ”Come on, pull yourself together, we all deal with this sort of thing. I will make the argument throughout here that depression is as real of a biological disorder as is juvenile diabetes. And you don’t sit down to a diabetic, and say ”Oh, come on, what´s with this insulin stuff, stop babying yourself, pull it together” You will see, this is just as much of a biological disorder. Part of what makes that clear are a bunch of symptoms called vegetative symptoms. The bodies of major depressed work differently.”