Det finns en hel del fonder och stiftelser som arbetar för människor med psykisk ohälsa i alla dess former. Alla de här fonderna och stiftelserna nedanför har hjälpt mig (och dig) på ett eller annat sätt. Nu är det dags att du hjälper dem.

Jag vet att det finns många därute som vill hjälpa till i kampen mot psykisk ohälsa. Många känner sig handfallna och vet inte hur de ska hjälpa till. Man har kanske inte heller tid att engagera sig fullt ut heller, vilket jag verkligen respekterar.

Tur då att det finns andra som gör det åt dig. Här nedan har jag listat sex organisationer som på olika sätt bidrar till att göra livet lättare för de som har exepmelvis depression, ångest, bipolär sjukdom eller schizofreni.

Alla kan inte gör allt, men alla kan göra någonting. Se nu till att ni stödjer någon (eller alla!) de här organisationerna som gör ett sådant hästjobb:

Fonden för Psykisk Hälsa

90-konto: Ja

Fonden för Psykisk Hälsa är en mycket bra fond där i princip varenda jäkla krona som sätts in går till forskning och opinionsarbete. Psykiatri- och psykologiforskning får så offantligt mycket mindre anslag än forskning på kroppssjukdomar, trots att runt hälften av alla sjukskrivningar i Sverige idag beror på psykisk sjukdom. Det är faktiskt en skandal att det ser ut så. Fonden för Psykisk Hälsa har funnits sedan 1993 och de delar varje år ut flera stipendier till unga lovande forskare inom psykiatri, vilket är otroligt viktigt.

Fonden har 90-konto vilket är det bästa kvalitetsmärke man kan få i Sverige, kraven för att få det är otroligt höga i termer av hur stor andel av pengarna som måste gå direkt till fondens ändamål. Du kan även starta en egen insamling för psykisk hälsa och stötta forskningen på det viset.

Jag är en av Fonden för Psykisk Hälsas ambassadörer sedan 2015 och vet vilket viktigt arbete de gör. Det finns gott om sätt att hjälpa Fonden för Psykisk Hälsa i deras arbete, och det är dessutom busenkelt. Gå in här för att läsa mer!

Numera anordnar de också Mental Health Evening, som är en gala där man uppmärksammar psykisk ohälsa lite extra. Här är en video från galan:

Mind

90-konto: Ja

Mind grundades redan 1931. De arbetar med att sprida kunskap och information, samtidigt som de driver stödverksamheter (de har telefonlinjer och onlinechat till exempel) för personer som mår psykiskt dåligt. Mind är en ideell förening med c:a 2000 medlemmar. I deras stödverksamheter arbetar närmare 100 volontärer som svarare.

Jag har själv suttit i Minds styrelse (utan betalt) och rekommenderar dem så klart väldigt gärna. Utomordentligt bra organisation som är väldigt professionella. De har även rekommenderat min bok om depression och panikångest på sin Facebook-sida.

Det är jättelätt att engagera sig i Mind. Du kan bli medlem (240 kr om året just nu), volontär, eller skänka pengar. Allt du behöver veta finns här.

Suicide Zero

90-konto: Ja

Suicide Zero arbetar för att radikalt minska självmorden i Sverige. De är en relativt nybildad förening som grundades 2013 men som har vuxit väldigt snabbt. Föreningen arbetar mycket med opinionsarbete och utbildning inom suicid, bland annat Våga Fråga-utbildningar både på plats och via nätet och som ”ger dig verktygen du behöver för att kunna agera om någon i din närhet verkar må dåligt och har självmordstankar”.

Hjälp Suicide Zero i deras viktiga arbete, mer info finns här.

Sankt Lukas

90-konto: Nej

När jag blev sjuk var Sankt Lukas faktiskt ett av de ställen jag sökte hjälp på, jag skriver även om dem i frågan ”Var kan man söka hjälp?” i min bok. De erbjuder subventionerad psykoterapi till dem som inte tjänar så mycket. Jag var student och hade svårt att få terapi genom vårdcentralen och psykiatrin eftersom det är (var?) dålig tillgång på terapi inom landstinget i Stockholm.

Det blev aldrig att jag gick till Sankt Lukas, jag tror att jag trots allt fick hjälp någon annanstans eller att jag struntade i det just då, men jag vet att många söker till Sankt Lukas får hjälp. I grund och botten tycker jag så klart att alla borde få hjälp av den offentliga sjukvården även för psykiska problem, men så ser det inte ut idag och då tycker jag att Sankt Lukas är en toppenorganisation om man vill ge ett konkret stöd till dem som behöver hjälp.

Så här skriver de om sin insamlingsfond:

”Insamlade medel används till att subventionera samtalsavgifter för personer som behöver psykoterapeutisk hjälp vid mottagningen, men inte har råd med hela avgiften. Din gåva är av stor betydelse i svåra livssituationer och skickas till S:t Lukas Insamlingsfond, bankgiro 5299-3953. Märk inbetalningen GÅVA.”

FOUNTAIN HOUSE

90-konto: Nej

Fountain House är en internationell organisation som föddes i New York på 40-talet. Deras verksamhet innebär att psykiskt sjuka människor får en meningsfull vardag. De har aktiviteter där alla som vill får vara med och bidra, bland annat genom deras prisbelönta radioshow Radio Totalnormal där jag har varit med och blivit intervjuad. Det var otroligt inspirerande att se deras verksamhet, de GÖR verkligen skillnad, varje dag, året runt.

För att stödja Fountain House kan du till exempel bli medlem, läs mer här: http://www.fountainhouse.se/hur-blir-man-medlem/

Föreningen Balans

90-konto: Nej

Jag är medlem i Föreningen Balans, jag tror att det kostar hundra spänn om året eller något sådant. De gör en massa bra saker, bland annat sysslar de med opinionsbildning och sprider kunskap. Det är en organisation med eldsjälar som försöker göra livet enklare för alla oss som har eller har haft problem med depression eller bipolär sjukdom.

Här hittar du deras medlemsansökan.

Som vanligt vill jag påminna om att jag inte har fått betalt av någon av de här organisationerna för att det här inlägget, eller något annat inlägg här i bloggen. Bara så att ni vet. Däremot älskar jag dem, så skänk pengar nu!

En sammanställning över de vanligaste psykiska sjukdomarna visar att depression är den vanligaste psykiska sjukdomen (livstidsprevalens: 16,6 procent), följt av bland annat alkoholmissbruk (13,2 procent) och specifik fobi (12,5 procent. Läs hela listan här nedanför.

Att avgöra vilka som är de vanligaste psykiska sjukdomarna är svårt, för att inte säga omöjligt. Det beror på en massa olika saker, men framför allt på att psykisk sjukdom i första hand diagnostiseras genom symtombeskrivning. Patienten får helt enkelt beskriva hur den mår eller fylla i ett självskattningsformulär, eftersom det än så länge inte finns några så kallade biomarkörer (röntgen, blodprov eller liknande) som kan avgöra ifall du är sjuk eller inte.

Förutom att det i första hand är patientens symtombeskrivningar som avgör om man är sjuk eller inte, så varierar studiers uppskattningar av hur många som drabbas av psykisk ohälsa av andra skäl. Till exempel beroende på vilka skattningsskalor som används, vilket urval av människor som är med i respektive studie, och så vidare.

Siffrorna är alltså osäkra och varierar kraftigt mellan olika undersökningar. Dessutom är definitionerna av vad som är en sjukdom, ett syndrom, en funktionsnedsättning omtvistat och varierande över tid. Det här skriver jag om i både min bok om depression och ångest och i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”.

De 10 vanligaste psykiska sjukdomarna/diagnoserna

Den mest citerade studien publicerades 2005 (Kessler, RC., et al) och är gjord på engelskspråkiga amerikaner. Det är en av de största studierna som gjorts någonsin och innehåller hela 9282 försökspersoner, som intervjuades av professionella intervjuare från Institute for Social Research at the University of Michigan, mellan februari 2001 och april 2003. Svarsfrekvensen var 70,9 procent.

Den baseras på den amerikanska diagnosmanualen DSM-IV (som sedan dess har uppdaterats till DSM-V vilket gör det ännu mer komplicerat). Enligt den studien var de vanligaste psykiska sjukdomarna/diagnoserna:

1. Depression (livstidsprevalens: 16,6 %)

Egentlig depression (major depressive disorder, MDD, på engelska), var den vanligast förekommande psykiska sjukdomen. Det finns flera olika former av depressioner, egentlig depression är den i särklass vanligaste och mest beforskade formen.

2. Alkoholmissbruk (13,2 %)

Alkoholmissbruk (alcohol abuse) är den näst vanligaste psykiska sjukdomen, precis före specifika fobier. Man skiljer mellan alkoholmissbruk (abuse) och alkoholberoende/alkoholism (dependence) som är den svårare formen där man utvecklat ett beroende och i princip inte kan leva utan alkohol. Den här uppdelningen är dock borttagen i nya DSM-V.

3. Specifik fobi (12,5 %)

Specifik fobi är den tredje vanligaste psykiska sjukdomen enligt den här undersökningen. Specifika fobier är till exempel spindelfobi, kräkfobi eller sprutfobi. Oftast är specifika fobier inte lika handikappande som andra tyngre psykiatriska diagnoser (se till exempel Merikangas et. al 2010).

4. Social fobi (12,1 %)

Social fobi (eller social ångest som det kallas allt oftare) är den fjärde vanligaste psykiska sjukdomen, precis efter specifik fobi. Social fobi/ångest innebär att man är rädd för att hamna i situationer med andra människor där man riskerar att känna sig bortgjord eller granskad.

5. Uppförandestörning (9,5 %)

Kallas ”Conduct disorder” eller CD på engelska.

6. Trotssyndrom (8,5 %)

Heter ”oppositional defiant disorder” eller ODD på engelska. Omstridd diagnos (se till exempel Christopher Gillbergs inlägg i debatten).

7. ADHD (8,1 %)

ADHD står för ”attention deficit hyperactivity disorder” och är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som påverkar din förmåga att koncentrera dig och att styra och kontrollera ditt beteende.

8. Drogmissbruk (7,9 %)

Även här skiljer man mellan drogmissbruk och den svårare varianten drogberoende (drug dependence) som enligt den här studien är betydligt ovanligare (3,0 procent).

9. Posttraumatiskt stressyndrom/PTSD (6,8 %)

Den nionde vanligaste psykiska sjukdomen/diagnosen är PTSD, som är en ångestsjukdom knuten till ett specifikt trauma, till exempel en våldtäkt eller trauman i krig och konflikter.

10. Generaliserat ångestsyndrom/GAD (5,7 %)

Den tionde vanligaste psykiska sjukdomen är GAD eller generaliserat ångestsyndrom, som innebär att man känner sig mer eller mindre konstant ängslig och osäker.

De vanligaste sjukdomsgrenarna

De här psykiska sjukdomarna/diagnoserna klassas i olika huvudkategorier: ångestsyndrom, förstämningssyndrom, impulskontrollstörningar och substanssyndrom (substance use disorders på engelska).

I den här undersökningen var ångestsyndrom störst (28,8 %), följt av impulskontrollstörningar (24,8 %), förstämningssyndrom (20,8 %) och substanssyndrom (14,6 %).

Sammanfattning

Vilka som är de vanligaste psykiska sjukdomarna varierar från studie till studie. Enligt den mest kända studien som gjorts är depression den vanligaste psykiska sjukdomen, och ångestsyndrom (specifika fobier, social fobi, GAD m.m.) den vanligaste sjukdomsgrenen.

Källor

Kessler, Ronald C., et al. ”Lifetime prevalence and age-of-onset distributions of DSM-IV disorders in the National Comorbidity Survey Replication.” Archives of general psychiatry 62.6 (2005): 593-602.

Läkartidningen

Merikangas, Kathleen Ries, et al. ”Lifetime prevalence of mental disorders in US adolescents: results from the National Comorbidity Survey Replication–Adolescent Supplement (NCS-A).” Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry 49.10 (2010): 980-989.

WebMD.com: https://www.webmd.com/mental-health/addiction/alcohol-abuse-and-dependence-topic-overview

I det senaste avsnittet av podden pratar vi om panikångest. Det här är del ett av två i den här tvådelade panikångestspecialen som jag och psykiatrikern Markus Takanen spelade in idag.

UPDATE: Nu finns andra avsnittet tillgängligt. Finns på iTunes, Acast-appen, Sinnessjukt.se eller där du hittar dina poddar. Eller i spelaren här nedanför:

Trevlig lyssning!

Låtar om psykisk ohälsa var temat när jag och artisten Hampus Nessvold spelade in ett nytt avsnitt av min podcast Sinnessjukt i förra veckan. Musik som handlar om psykisk sjukdom är så klart oerhört vanligt förekommande, men vi valde att fokusera på låtar som på ett väldigt uttalat sätt berör psykisk ohälsa, inte bara sådana låtar som man kanske kan gissa gör det.

Vi tog till exempel upp ”Everybody hurts” av R.E.M., som bandet själva har kallat för en anti-självmords-anthem, men framför allt pratade vi om Amy Winehouses låt ”Back to black”, The Arks låt ”The worrying kind” och om Hampus egen låt ”Harder faster”. De tre låtarna framförde Hampus live i studion ackompanjerad av sin barndomsvän Axel Karlsson på piano (han var fantastisk för övrigt).

Jag är sjukt nöjd med det här avsnittet, ett av de bästa hittills tycker jag själv. Hampus är en otrolig talang som inte bara är programledare i radio och TV (snubben är 20 år), utan också har släppt två singlar som finns på Spotify. Förutom ”Harder faster” finns ”Thinking out loud” där, som jag också rekommenderar.

Utöver de låtarna jag redan har nämnt pratar vi bland annat om David Bowie, som under hela sin karriär återkom till psykisk ohälsa gång på gång, vilket de flesta inte känner till. Bowies halvbror Terry hade schizofreni och dog tragiskt i ett självmord 1985. Många låtar och hela album (Alladin Sane till exempel, en ordlek för ”a lad insane”) är inspirerade av broderns sjukdom, en sjukdom som är oerhört ärftlig vilket också innebar att flera andra i Bowies familj också hade den.

Dessutom pratar vi om Emil Jenssens ”Stressa inte, oroa dig inte”, Markus Krunegårds superfina ”Piller i badkaret” och mycket mer.

Jag tycker verkligen inte att ni ska missa just det här avsnittet. Låtar om psykisk ohälsa är ett väldigt intressant tema tycker jag själv. Musik som handlar om psykiska sjukdomar på ett uttalat sätt är väldigt spännande att analysera, och att dessutom höra ett underbarn som Hampus sjunga dem var verkligen en upplevelse jag sent kommer att glömma.

Lyssna gör ni som vanligt i spelaren längst upp i inlägget, på iTunes, i Acast-appen eller var ni hittar era poddar annars. Trevlig lyssning!

”Psykisk ohälsa” är ett vagt begrepp, som är svårt att definiera. Uttrycket används ofta, både i forskning och till vardags, men trots det finns faktiskt ingen etablerad definition av vad som är psykisk ohälsa. I frågan ”Vad är psykisk ohälsa?” i min bästsäljande bok om panikångest och depression, skriver jag bland annat så här:

”Ibland använder man uttrycket när man pratar om de olika psykiska sjukdomar som det finns diagnoser för. Det finns många sådana sjukdomar, till exempel personlighets- störningar, psykossjukdomar eller ätstörningar. Panikångest och depression är psykiska sjukdomar.

Ibland använder man uttrycket psykisk ohälsa på ett bredare sätt, och då kan det innebära mycket mer än de väldefinierade psykiska sjukdomarna. Det kan vara mer allmänna problem, som inte räknas som en psykisk sjukdom men som ändå har med den mentala hälsan att göra, som sömnproblem, sorg eller stress. Då är psykisk ohälsa helt enkelt alla psykiska problem som gör det svårare för någon att fungera och utvecklas normalt.”

Den sista fetstilade definitionen tycker jag själv bäst om. Visst, den kan tyckas vara väl inkluderande (nästan vad som helst kan räknas som psykisk ohälsa om man tolkar det för bokstavligt), men framför allt tycker jag om den därför att den inte utesluter de som har mer eller mindre odefinierbara problem som inte passar in i en mallad diagnos. Ibland blir ”psykisk sjukdom” för smalt för att vara användbart. Bara för att man inte uppfyller kraven för en diagnos betyder det inte att man inte mår dåligt. Vi behöver helt enkelt ett begrepp för att kunna prata om de psykiska problem som inte har en diagnos, men som ändå är viktiga.

Och att psykisk ohälsa gör det svårare att ”fungera och utvecklas normalt” är faktiskt inte så himla luddigt, det utesluter de som bara är lite deppiga en dag för att avgassystemet på bilen har rasat. Det handlar inte om psykisk ohälsa.

Andra definitioner av psykisk ohälsa

Även om det inte finns någon etablerad definition av begreppet psykisk ohälsa, en definition som alla använder och som det inte råder några oklarheter kring, så har olika myndigheter och organisationer skapat egna definitioner.

Ett exempel är Barnpsykiatrikommiténs definition av psykisk ohälsa, här återges den i SBU:s (Statens beredning för medicinsk utvärdering) rapport Förebygga psykisk ohälsa hos barn:

Sammanfattning

Sammanfattningsvis tycker jag att definitionen att ”psykisk ohälsa är alla psykiska problem som gör det svårare för någon att fungera och utvecklas normalt” är bäst även om den kan tolkas som lite luddig. Barnpsykiatrikommitténs definition om ”symtom som är varaktiga, som hindrar den unge att fungera och utvecklas optimalt och som orsakar lidande som psykisk ohälsa” är lite snävare men helt okej den med.

Idag publicerades en podcast om hypokondri och panikångest som jag spelade in med tjejerna från Ångestpodden i förra veckan. Det här är den andra delen av den intervjun som blev ganska lång (1,5 timme). Om du inte har lyssnat på första delen rekommenderar jag att du gör det innan du lyssnar på den här delen. Den finns på länken eller på iTunes, i Acast-appen eller varsomhelst där du lyssnar på poddar annars.

Ida pratar i podden om sin hypokondri och panikångest och hur de påverkar varandra. Eftersom jag känner igen mig tycker jag det är intressant att höra henne berätta om hennes kroppsnoja, som bara blivit värre efter att hon fick paniksyndrom förra sommaren. Hon berättar till exempel om hennes hypokondri inför podcasten, då hon dagen innan fick för sig att hon fått en matförgiftning och skulle bli tvungen att ställa in intervjun.

Hoppas du gillar det här avsnittet, lyssnar gör du antingen direkt i spelaren längst upp i inlägget, på Sinnessjukt.se, i iTunes (Podcaster-appen i din iPhone/iPad, i Acast-appen (funkar för alla smarta telefoner och paddor) eller vart du nu laddar ner dina poddar.

Släppte en podcast om panikångest med tjejerna från Ångestpodden idag, som jag spelade in med Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg i förra veckan. Ida har själv haft panikångest, både som enstaka panikattacker under ett par år på gymnasiet, och senare som paniksyndrom som hon drabbades av förra sommaren. Sofie är Idas bästa kompis som också flyttade med henne från Karlshamn till Stockholm, de bor ihop på Gärdet och producerar Ångestpodden tillsammans.

Vi pratade bland annat om hur lång tid det tog för Ida att få diagnosen panikångest. Under flera år trodde hon att hon hade allt från en blodpropp till MS, utan att läkarna lyckades lista ut att det istället var psykiska problem hon hade. Sofie berättar hur det var att vara anhörig och se sin bästa kompis förtvivlad och ledsen, hur hon försökte hjälpa Ida och vad hon gjorde för att ta hand om sig själv.

Det här är den första delen av två i den här intervjun, som jag valde att dela på två eftersom den blev drygt en och en halv timme lång. I denna den första delen fokuserar vi mer på panikångest i sig, vilka symtomen är, hur det känns, hur livet förändras, vilken hjälp som finns och mycket mer. Dessutom pratar vi om skillnaden mellan att drabbas av psykisk ohälsa i en storstad och att göra det i en småstad som Karlshamn. Ida och Sofie berättar hur man kan bli stigmatiserad i en liten stad där alla känner alla och snacket går.

Lyssna på denna podcast om panikångest antingen direkt i spelaren längst upp i inlägget, på Sinnessjukt.se, i iTunes (Podcaster-appen i din iPhone/iPad, i Acast-appen (funkar för alla telefoner och paddor) eller vart du nu laddar ner dina poddar.

Den andra delen av denna podcast om panikångest publiceras samtidigt som första delen, så du kan lyssna på den här i bloggen eller på de andra ställena.

En podcast om ångest! Idag spelade jag in en podcast om ångest tillsammans med läkaren och forskaren Pär Höglund. Ångest är den vanligaste sjukdomsgruppen inom psykisk ohälsa och det kändes som att det var på tiden att någon gjorde en podcast om ångest och de vanligaste ångestsjukdomarna, nämligen: paniksyndrom, agorafobi, tvångssyndrom (OCD), generaliserat ångestsyndrom (GAD), posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), specifik fobi och social fobi.

I podden tar vi upp sjukdomarna i storleksordning. Vi berättar lite kort om varje diagnos, med fakta hämtad från min bok om ångest och depression (Sveriges mest sålda i ämnet). Sedan berättar vi ungefär hur många som drabbas av respektive sjukdom, hur fördelningen mellan kvinnor och män för ångestsjukdomarna ser ut, och sedan berättar Pär lite om vilken behandling som är bäst för respektive diagnos.

Att få rätt behandling vid ångest är viktigt och många känner inte till vilka behandlingar som är effektiva, därför kändes det bra att spela in en podcast om ångest med just Pär, som är läkare och forskare och arbetar dagligen med att diagnosticera patienter med till exempel ångestsjukdomar. Jag tyckte också att det var viktigt att ta upp skillnaderna mellan kvinnor och män eftersom det skiljer sig väldigt mycket mellan könen, kvinnor får de flesta ångestsjukdomarna ungefär dubbelt så ofta som män. Vad beror det på? Varför har kvinnor överlag mer ångest (i alla fall sjuklig ångest som de söker professionell vård för)?

Eftersom jag själv har haft ångest och fortfarande idag tar antidepressiva mediciner mot både min ångest och depressionen som jag hade i fem år innan jag äntligen blev frisk, så känner jag väldigt mycket för de som drabbas av ångest. Det är verkligen ett helvete att ha ångest som är så stark att den genomsyrar hela ens liv och gör att man får svårt att leva ett normalt liv. Men det är också nästan alltid möjligt att behandla ångest vilket många inte känner till, många går i flera år med en ångestsjukdom och skäms för mycket för att söka hjälp. Om de visste att de kan bli friska tror jag fler hade vågat ta steget att söka hjälp och sedan gå i till exempel KBT-terapi vilket har visat sig effektivt mot flera ångestsjukdomar (läs om exakt vilka i min bok där jag har listat behandlingar för ångest).

I podden berättar vi även om den nya presentasken som jag tagit fram till min bok. Eftersom så många ger bort boken till någon anhörig eller vän som drabbats av ångest eller depression har jag länge velat kunna erbjuda en presentförpackning till boken. Nu finns den alltså att köpa tillsammans med boken (signerad om du vill så klart) i min egen butik.

Jag har länge sett fram emot att spela in en podcast om ångest och de olika ångestdiagnoserna, så det känns fantastiskt att vi äntligen fick tid att göra det. Jag tycker att det blev väldigt bra, hoppas ni gillar det också. Som vanligt kan ni lyssna här ovanför i spelaren, på iTunes (podcaster-appen), i Acast-appen, på Sinnessjukt.se eller där ni lyssnar på era andra poddar. Om du prenumererar i till exempel iTunes (iPhone eller iPad) får du de nya avsnitten levererade direkt till telefonen och kan dessutom bläddra bland alla gamla avsnitten på ett mycket enklare sätt än att lyssna här på bloggen eller på sinnessjukt.se! Dessutom påverkar det var man hamnar på topplistorna på iTunes vilket är oerhört viktigt för mig, så att jag kan fortsätta göra podden och lägga all den tid som jag gör just nu utan betalt.

Ifall ni gillar den här poddspecialen får ni gärna hojta till mig och Pär på Twitter, där jag heter c_dahlstrom och Pär heter doctor4quality. Ta hand om er därute, ciao!

Min podcast om psykisk ohälsa heter Sinnessjukt och idag släpptes första avsnittet! Det heter ”Mindfulness och Försäkringskassan” och finns att lyssna på direkt i spelaren här ovanför eller på iTunes (Podcaster-appen i nya iPhones) eller i Acast-appen som funkar till både iPhone och Android.

I podden pratar jag och läkaren och forskaren Pär Höglund om allt från depression, ångest och social fobi till bemötande inom psykiatrin, behandlingar och hur anhöriga kan hjälpa till. I första avsnittet av min podcast om psykisk ohälsa pratar jag och Pär om avslappningstekniken Mindfulness: hur det fungerar, vad det går ut på och var man kan göra det.

Vi pratar också om Försäkringskassan, jag berättar bland annat om min egen skräckupplevelse av myndigheten som får så mycket skit hela tiden. Ingen podcast om psykisk ohälsa kan undgå att prata om sjukskrivningar så vi tänkte att det är lika bra att göra det med en gång.

Om du vill komma i kontakt med mig eller Pär finns vi båda på Twitter. Där fortsätter också diskussionen om det vi pratar om i podcasten, så in och häng med där och säg vad du tycker om podden.

Podden görs för övrigt i samarbete med Acast, som gör det möjligt för mig att producera podden på ett enkelt och smidigt sätt. Trevlig lyssning!

Till att börja med: för att veta hur panikångest ska behandlas måste man titta på vad som orsakar den. Har man bara haft någon enstaka panikångestattack behövs förmodligen ingen behandling alls. Många får för eller senare en panikångestattack utan att det behöver påverka livet särskilt mycket.

Panikångesten i såg är en slags uråldrig stressreaktion som man kan råka ut för om man till exempel har haft det väldigt stressigt ett tag. Reaktionen kallas för ”kamp- och flyktreaktionen” och är en urtida försvarsmekanism som aktiveras när faran är extrem.

Tänk dig till exempel att du plötsligt står framför ett lejon, eller att någon hotar dig med kniv. Då skulle reaktionen förmodligen vara ungefär densamma som vid en panikångestattack: hjärtklappning, svettningar, yrsel och andnöd. Tyvärr har kroppen inte hittat något bättre sätt att försvara dig mot ”samtida” stress.

Men: panikångest kan också vara ett symtom på paniksyndrom och andra ångestsjukdomar, som då kan (läs: bör) behandlas på ett eller annat sätt.

Så här skriver jag till exempel i min bok om panikångest och depression (som är Sveriges mest sålda bok om ångest sedan den gavs ut förra året):

”För paniksyndrom och de ångestsjukdomar som ofta hänger samman med panikångest (se s. 87) finns det enligt Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) på det hela taget inget skäl att rekommendera medicin före psykoterapi eller tvärtom.

Undantaget bland ångestsjukdomarna är specifika fobier (se s. 90), som läkemedel inte fungerar bättre mot än ”sockerpiller”. Man har också̊ sett att de som har paniksyndrom (se s. 76) har en större chans att få bestående effekt av behandlingen om de går i psykoterapi än om de får medicin.”

Väldigt förenklat kan man alltså säga att enstaka panikångestattacker inte behöver behandlas alls ifall man vet att de beror på tillfällig stress. Panikångest som kommer av specifika fobier (som spindelfobier, sprutfobier och så vidare) ska INTE behandlas med läkemedel, utan med psykoterapi. I övrigt menar SBU som är statens expertråd att det inte finns några skäl att rekommendera medicin framför psykoterapi eller tvärtom, undantaget paniksyndrom där effekten verkar vara mer långvarig av terapi.

Viktigt att påpeka är också att långt ifrån alla terapiformer är effektiva mot panikångest i form av ångestsjukdomar, mer om det i boken. Samma sak gäller också mediciner, även det skriver jag mer om i boken.

Källa:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

För att svara på frågan om panikångestens orsaker måste vi först bestämma vad vi menar med orsak. Panikångestattacker är ju i grunden en naturlig reaktion på̊ något hotfullt. Kroppen förbereder sig för att antingen försvara sig eller fly, och därför drabbas den av en extrem stressreaktion. Reaktionen kallas för ”kamp- och flyktreaktionen” och är en urtida försvarsmekanism som aktiveras när faran är extrem.

Om man med orsak menar vad som utlöser en attack så är det alltså stress, panikångest utlöses oftast/alltid av någon form av stress.

Det kan handla om både intensiv kortvarig stress och långvarig stress, eller både och. Kortvarig stress kan till exempel innebära att vara i ett socialt sammanhang som man känner sig mycket obekväm i, som att stå på en scen om man har social fobi eller att befinna sig i en stor folksamling om man har agorafobi. Då kan man få panikångest.

Långvarig stress kan till exempel innebära att man har mycket att göra på jobbet under en lång period, ett jobbigt förhållande som eller att en nära anhörig är svårt sjuk. Långvarig stress kan, slarvigt uttryckt, lagras i kroppen och göra oss sårbara på olika sätt. Till exempel kan det göra dig mer känslig för akut stress eller att den långvariga stressen i sig ”rinner över” till slut, så att du får en panikattack (eller andra sjukdomar och symtom, läs mer om det i den här boken).

Stress är alltså orsak i betydelsen att det finns ett starkt samband mellan stress i en mer vid bemärkelse och panikångest. Inom KBT arbetar man mycket med de här psykologiska dimensionerna (”stress”) och de kroppsliga symtom som uppstår, för att minska eller hantera dem bättre. Till exempel genom att arbeta med automatiska negativa tankar, ifrågasätta ”måsten” i vardagen och utmana sina mest centrala rädslor, så kallad interoceptiv exponering.

Men stress är bara en del av förklaringen och inte hela ”orsaken”. Hade stress ensamt varit orsaken bakom panikångest hade ju alla människor varit lika stresståliga eller stresskänsliga, vilket vi idag vet inte är fallet.

Genetik

Varför vissa aldrig får panikångest eller kanske bara någon enstaka attack medan andra drabbas hårdare vet man inte säkert, men genetik/ärftlighet är i varje fall en del av förklaringen om man talar om ångestsjukdomar (där panikattacker kan vara ett symtom). Så här skriver jag i min bok om panikångest, som är Sveriges mest sålda i ämnet sedan den kom ut och rekommenderas av 1177.se, under frågan ”Är panikångest ärftligt?”:

”Ärftligheten för att bara få någon enstaka panikångestattack vet vi inte mycket om. Däremot har det gjorts undersökningar på̊ ärftligheten hos många ångestsjukdomar, till exempel paniksyndrom, agorafobi, specifik fobi, social fobi, generellt ångestsyndrom, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom. De undersökningarna visar att ångestsjukdomar är klart ärftliga, även om ärftligheten inte är lika stark som vid en del andra psykiska sjukdomar, som bipolär sjukdom och schizofreni.”

Exakt hur genetiken påverkar oss, till exempel hur de olika generna påverkar risken för att drabbas, vet man däremot inte. Under frågan ”Var står forskningen?” skriver jag bland annat så här:

”Ännu vet man inte exakt hur de olika generna påverkar risken; de enskilda generna inverkar på̊ många olika saker i kroppen och verkar dessutom samspela både med varandra och med omgivningen. Precis som när det gäller andra sjuk- domar verkar också̊ varje enskild gens betydelse vara liten. Det verkar dessutom som att genetiken påverkar på̊ olika sätt och olika mycket beroende på̊ till exempel när i livet man får paniksyndrom eller någon annan ångestsjukdom.”

Biologi (?)

Förutom stress och genetik finns andra tänkbara orsaker till panikångest, och med tiden kommer vi givetvis att förstå mer exakt hur de här orsakssambanden ser ut. Ett spår som forskare undersöker är biologin bakom panikångest, som jag också skriver om i frågan ”Var står forskningen?”:

”Många studier har gjorts och görs för att hitta eventuella biologiska förklaringar till panikångest, till exempel om man kan framkalla en panikångestattack hos en person genom att tillföra eller minska vissa ämnen i kroppen. Forskning pågår om ämnen som orexin, en signalsubstans som påverkar sömn och aptit, laktat (mjölksyra) och koldioxid. Det är alla ämnen där studier har visat vissa samband mellan dem och panikångest.

Här finns det i dagsläget många intressanta resultat att forska vidare på̊ men än så länge vet man för lite för att slå̊ fast några samband eller dra några slutsatser.”

Koldioxid är intressant eftersom hyperventilering orsakar att koldioxidhalten i blodet sjunker. Under en panikattack hyperventilerar man ofta, vilket gör att man får symtom som yrsel och bröstsmärtor, men det kan också vara så att man hyperventilerar lite grann hela tiden och att man på så sätt skapar symtom som påminner om en panikattack och därmed blir orolig. Man skapar alltså en ond cirkel.

Observera att de här sambanden behöver undersökas mer, hyperventilering verkar bara vara en av problemet hos vissa med panikångest och inte hos andra. Det kan också vara svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Jag själv tycker att jag haft viss användning av andningsövningar, som ofta är en del av KBT-behandlingar mot panikångest (paniksyndrom i mitt fall). Läs mer om hyperventilering här.

Sammanfattning

Panikångest orsakas alltså av en blandning av stress (både långvarig och kortvarig/akut), genetisk ärftlighet och eventuellt biologi.

Biologin verkar vara inblandad på något sätt, även om man i så fall ännu inte med säkerhet kan säga hur den skulle kunna bidra till panikångestattacker. Man vet dock rätt väl hur panikångesten i sig påverkar kroppens biologi i det akuta skedet med adrenalinpåslag och annat genom det som kallas kamp-/flyktresponsen som är en del av det autonoma nervsystemet.

Även om man vet mycket om panikångestens orsaker redan idag och att det finns många effektiva behandlingar som jag skriver om i boken, är det ett område som kräver mer forskning.

Jag skriver också en hel del om panikångest i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige” som du kan köpa på exempelvis Adlibris eller signerad i min webbshop. Boken har hyllats av Alex Schulman, Therése Lindgren (som själv har haft problem med panikångest och är intervjuad i boken) och av några av världens främsta psykiatriker.

Källor:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Doktorn.com [webb] ”Hyperventilera”

Sapolsky, Robert M., and Per Rundgren. Varför zebror inte får magsår. Natur och kultur, 2003.

I onsdags var jag i Norrköping och föreläste om depression och panikångest på deras psykiatriska vecka inför 150 personer. Det var min första större föreläsning på egen hand och det gick otroligt bra faktiskt. Jag hade rejäl ångest inför av lite olika anledningar, men väl där presterade jag verkligen grymt bra vilket känns skönt att kunna göra även om man inte är på topp.

Jag berättade om min uppväxt, hur jag fick panikångest (paniksyndrom) och depression och vad som fick mig på fötter igen. Jag berättade även om vetenskapen bakom de här folksjukdomarna, bland annat om stress/sårbarhets-modellen och om biologin och genetiken bakom framför allt depression.

Efter föreläsningen, som var 75 minuter ungefär, fick publiken ställa frågor. Jag fick många bra frågor, det var bara någon eller kanske två som jag hade svårt att svara på. Efter frågestunden sålde jag min bok om depression och panikångest och de gick åt som smör i solsken, alla överöste mig med beröm för föreläsningen och jag mådde genast lite bättre.

Jag har arbetat hårt på den här föreläsningen, så insatserna var höga för mig. Nu vet jag att föreläsningen är riktigt bra och att jag kan leverera den, så inför nästa gång krävs inte alls lika mycket arbete. Och förhoppningsvis inte lika mycket ångest heller.

Om ni vill boka mig kan ni höra av er till Talarpoolen.

I avsnitt 17 av Psykpodden intervjuade vi Roza Güclü Hedin på riksdagen, hon blev därmed den första framstående svenska politikern som berättat om sin psykiska ohälsa. Det var ett historiskt steg i rätt riktning, men i många andra delar av världen har politiker berättat om sina psykiska sjukdomar långt innan det skedde i Sverige.

Här är en lista med politiker, inklusive fina Roza, som har valt öppenhet istället för skam. Vissa av dem, som Winston Churchill, finns med i min bok om depression och panikångest som du kan köpa signerad om du klickar på länken.

Sverige

Roza Güclü Hedin – panikångest

Socialdemokraternas riksdagsledamot Roza Güclü Hedin har berättat om sina panikångestattacker i Psykpodden. Hon blev därmed den första framstående svenska politiker med psykisk ohälsa som berättat offentligt om sina problem. Hon berättade hur prestationsångest och stress flera gånger fått henne att ställa in politiska möten.

Jimmie Åkesson – utmattningssyndrom

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson sjukskrev sig under hösten 2014 för utmattningssyndrom, eller utbrändhet som det kallas i folkmun. När han 17 oktober skrev om det i ett öppet brev som publicerades i bland annat Aftonbladet, blev han därmed första svenska partiledare att berätta om sin psykiska ohälsa offentligt.

Gabriel Wikström – utmattningsdepression

Den socialdemokratiske sjukvårdsministern och tidigare SSU-ordföranden Gabriel Wikström blev 26 november 2014 förste svenska ministern att berätta om sin erfarenhet av psykisk ohälsa. I Uppsala Nya Tidning berättade Wikström att han under studietiden drabbades av utmattningsdepression, något han först trodde var hjärtproblem.

Norge

Kjell Magne Bondevik – depression

Norges statsminister sjukskrev sig för depression under fyra veckor 1998, något som väckte stor uppmärksamhet i internationell media. Han kom sedan tillbaka och blev omvald som statsminister 2001.

Reiulf Steen – depression

Den nyligen avlidne Reiulf Steen, före detta ledare för Arbeiderpartiet, berättade ofta om sina problem med bland annat depression.

Island

Jón Gnarr Kristinsson – ADHD

Skådespelaren och komikern Jón Gnarr, som flera gånger har berättat om sin ADHD offentligt, gav sig 2009 in i politiken som en reaktion på finanskrisen på Island. Hans satiriska parti ”Best Party” fick 34,7 procent av rösterna i Reykjaviks regionala val 2010 och blev därmed borgmästare i den isländska huvudstaden, och var det i fyra år. Han är därmed en av få politiker med ADHD som berättat öppet om sin diagnos.

Storbritannien

Winston Churchill – depression

Den förre brittiske premiärministern beskrev sina depressioner som ”svarta hunden” (The Black Dog), vilket har blivit ett känt uttryck världen över.

Kevan Jones – depression

Förre försvarsministern Kevan Jones berättade om sin depression i det brittiska underhuset under en uppmärksammad debatt i juni 2012.

Sarah Wollaston – förlossningsdepression

Ledamoten Sarah Wollaston i det konservativa Toriespartiet berättade om sin förlossningsdepression i det brittiska underhuset under en uppmärksammad debatt i juni 2012.

Andrea Leadsom – förlossningsdepression

Ledamoten Andrea Leadsom i det konservativa Toriespartiet berättade om sin förlossningsdepression i det brittiska underhuset under en uppmärksammad debatt i juni 2012.

Charles Walker – OCD (tvångssyndrom)

Labourledamoten Charles Walker berättade om sina trettio år med tvångssyndrom i det brittiska underhuset under en uppmärksammad debatt i juni 2012.

Australien

Andrew Robb – depression

Australiens handelsminister Andrew Robb har skrivit en bok om sina depressioner, som heter Black Dog Daze.

Geoff Gallop – depression

Ledaren för delstaten West Australia Geoff Gallop sade upp sig från alla sina politiska uppdrag den 16 januari 2006, för att få behandling mot sin depression. På en presskonferens sa han bland annat:

– Living with depression is a very debilitating experience, which affects different people in different ways.

– It has certainly affected many aspects of my life. So much so that I sought expert help last week. My doctors advised me that with treatment, time and rest this illness is very curable. However, I can’t be certain how long that will take. So in the interests of my health and my family I have decided to rethink my career.

Neil Cole – bipolär sjukdom

Neil Cole är advokat, författare och satt tidigare i delstaten Victorias parlament. 1993 fick han diagnosen bipolär sjukdom. 1995 läckte hans politiska motståndare hans diagnos, och han gick själv ut och berättade om sin sjukdom som den första politikern i Australiens historia. Han lades in för behandling och blev återvald 1996, innan han slutade som politiker efter att ha förlorat valet 1999. Han har skrivit en bok om sin bipolära sjukdom som heter Stability in mind.

Michael Costa – bipolär sjukdom

Michael Costa har haft flera höga poster i delstaten New South Wales, bland annat ”Minister for Police” (polisminister ungefär) och ”Treasurer” (skatteminister ungefär). Han är helt öppen med sin bipolära sjukdom, som bland annat gett sig uttryck i att han ibland ringt sina medarbetare mitt i natten med politiska idéer. Han har också anklagat sina politiska motståndare för personliga påhopp kring hans sjukdom istället för att möta hans politik med sakliga argument:

– Mood disorder at least is a legitimate illness – they haven’t found a cure for stupidity. If people resort to personal attacks it’s a sign of weakness in their own arguments.

USA

Lawton Chiles – depression

Senatorn och sedermera guvernören i Florida, Lawton Chiles, var öppen med sina depressioner. Han pensionerade sig 1989 efter sina psykiska problem och problem med hjärtat, men blev övertalad av sina väljare att ställa upp i guvernörsvalet i Florida mot republikanen Bob Martinez. Han vann och blev dessutom omvald fyra år senare då han ställdes mot Jeb Bush.

Mark Dayton – depression

Mark Dayton berättade om sin depression och sina problem med alkoholism 2009 och sa bland annat: ”I am a candidate for governor and I think people have a right to know this about me”. Han blev ändå vald till guvernör i Minnesota året efter, trots att republikanerna gick starkt framåt i resten av USA.

Lynn Rivers – bipolär sjukdom

Lynn Rivers valdes in i den amerikanska kongressen ett år efter hon berättat om sin bipolära sjukdom i media. Hon återvaldes sedan tre gånger i rad.

I avsnitt 17, det första efter vårt sommaruppehåll, får vi vara med om något historiskt. För första gången i svensk historia berättar en ledande politiker om sin psykiska ohälsa. Riksdagsledamoten Roza Güclü Hedin från Socialdemokraterna berättar om sina panikångestattacker, prestationsångesten och hur hon hanterar sina problem.

Roza Güclü Hedin är riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Hon bor i Falun och tog sig till Stockholm bara för att göra den här intervjun med mig. Vi pratar om hennes problem med psykisk ohälsa i form av panikångest. Hon berättar hur hon hanterar stressen när hon känner att hon arbetar för mycket. Vi pratar också om tabu, stigmatisering och har ett litet quiz som är riktigt flippat.

Sponsorer det här avsnittet är Natur och Kultur och Firmify. Stort tack!

Avsnittet går att lyssna på på iTunes eller i spelaren här nedanför!

I höst kommer jag att föreläsa om depression, ångest och psykisk ohälsa i allmänhet. Min föreläsning om depression, ångest och psykisk ohälsa kommer att utgå från min egen sjukdomsperiod, erfarenheter som patient inom psykiatrin och min bästsäljande bok om depression och panikångest. Jag tar upp mina personliga erfarenheter och varvar det med fakta, vetenskap och även lite diskussion om stigmatisering och tabu.

Redan i våras hade jag tre föreläsningar i ämnet, varav en var en intervju och frågestund på Stockholms Stadsbibliotek med Aftonbladets Kerstin Alex som intervjuare (bilden). Det var i samband med releasen av min bok om depression och panikångest. Det blev fullsatt, över hundra personer kom trots nästan obefintlig marknadsföring.

Efter det blev jag kontaktad av Sveriges största talarförmedling Talarforum som hade fått förfrågningar från kunder som ville boka mig. Därför har jag tagit fram en föreläsning om depression, ångest och psykisk ohälsa som jag kommer att köra i höst. Än så länge har jag bara en föreläsning om depression och ångest inbokad på en större konferens, men det kommer att bli fler. Förhoppningsvis kommer jag även att göra lite framträdande på bibliotek också.

För att boka mig som föreläsare om depression, ångest och psykisk ohälsa (föreläsningen kan anpassas lite efter vad som efterfrågas): mejla mig eller Helena Vågberg på Talarforum:

I söndags publicerades en intervju med mig i Aftonbladet Söndag där jag berättar om min panikångest och depression. De skrev även om min bok om panikångest och depression och om min och Rebecca Anseruds podcast om psykologi och psykisk ohälsa – Psykpodden.

Intervjun med Aftonbladets Nneka Amu gjorde jag i mars någon gång, i samband med att min bok om panikångest och depression släpptes, så det var ett tag sedan. De har tydligen rätt lång pressläggning.

Hursomhelst var det en jättebra intervju, Nneka var väldigt snäll och proffsig. Vi pratade om hur det var när jag en gång blev sjuk, hur jag tog mig ur det och varför jag skrev boken och startade podcasten med Rebecca.

Intervjun ligger inte uppe på nätet än, jag ska försöka kolla då och då så att jag kan länka till den här. Aftonbladet Söndag säljs dock fortfarande i butik, så om ni vill läsa är det bara att springa och köpa den.

***

Har för övrigt lagt upp en ny sida med all media (tv, radio, tidningar, bloggar) som jag gjort den senaste tiden. Gå gärna in och kika om ni vill veta mer om min historia och om boken.

Där hittar ni bland annat intervjun med Kattis Ahlström i Tv4 Nyhetsmorgon, intervjun med Kerstin Brunnberg i UR:s ”En bok, en författare” och min och Rebeccas intervju i Modern Psykologi.

Är ångest vanligt undrar många, både de som själva drabbats och de som hör talas så mycket om panikångest, social fobi och andra ångestsjukdomar. Därför tänkte jag bjuda på lite statistik om ångest, hur vanligt det är och vilka som drabbas.

Hur vanligt är paniksyndrom? Hur vanligt är tvångssyndrom? Hur vanligt är generaliserat ångestsyndrom (GAD)? När man själv eller någon i ens närhet drabbas är det självklart att man undrar om det är vanligt eller inte.

Statistiken nedanför är i huvudsak hämtad från tre olika undersökningar som gjorts i USA och Norge. Jag har avrundat litegrann för enkelhetens skull. Källhänvisning hittar du längst ned som vanligt.

Prevalens

Prevalens förklarar hur vanligt en sjukdom är under ett givet ögonblick eller en kortare period, till exempel ett år. Här är siffror på ungefär hur vanligt ångest är på ett år.

• Samtliga ångestsjukdomar: 17-20 procent.
• Specifik fobi: 8-10 procent.
• Social fobi: 7-8 procent.
• PTSD: 2-3 procent.
• GAD: 2-3 procent.
• Paniksyndrom: 2 procent.
• Tvångssyndrom: 0,7-1 procent.
• Agorafobi: 1-3 procent.
• Panikångestattack: var tredje har haft det senaste året (attackerna behöver inte vara en del av en ångestsjukdom).

Livstidsrisk

Livstidsrisk är precis vad det låter som, den kalkylerade risken för att en människa ska drabbas av sjukdomen någon gång under sitt liv. Här är siffror på ungefär de olika ångestsjukdomarna är över ett liv.

• Samtliga ångestsjukdomar: 20-25 procent.
• Specifika fobier: 10-15 procent.
• Social fobi: 12-13 procent.
• PTSD: 7-8 procent.
• GAD: 5 procent.
• Paniksyndrom: 4-5 procent.
• Tvångssyndrom: 1,5 procent.
• Agorafobi: 2-5 procent.

Värt att nämna om statistiken är att den inte skiljer på kön. Ångestsjukdomar är nästan dubbelt så vanligt hos kvinnor som hos män, läs mer om det här. Om du vill läsa mer om ångest kan du göra det i min bok om panikångest och depression.

Källor:

Carlbring, P., Hanell, Å. ”Ingen panik: Fri från panik-och ångestattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi.” (2007).

von Knorring, L., Andersson, G., Lichtenstein, P., Rück, C., & Lindefors, N. (2011). Vanliga folksjukdomar som debuterar tidigt i livet. Läkartidningen, 108, 787-791.

För ett par veckor sedan spelade jag in ett tv-program i tv-huset här i Stockholm. Det var UR:s magnifika program ”En bok, en författare” där jag pratade om min bok om panikångest och depression. Programmet sändes idag på Kunskapskanalen.

Intervjuare var Kerstin Brunnberg, journalisten som bland annat har varit vd för Sveriges Radio och som numera gör bland annat intervjuer för Utbildningsradion. Hon är även god bekant med Arvid Lagercrantz som skrivit förordet till min bok. För den som vill köpa min bok signerad (klicka på länken) så kostar den bara 150 kronor inkl. frakt. Annars kan du köpa den här.

Om du inte såg programmet kan du titta på det här nedanför:

I avsnitt tio avslöjar Rebecca en hemlighet som hon burit inom sig hela livet fram tills nu. Vi pratar om alkoholism och varför vuxna inte bör missbruka alkohol bland barn, hur det kan skada förhållandet mellan barn och förälder. Vi pratar även om att resa utomlands med psykisk sjukdom, och hur socioekonomisk status påverkar människors risk att drabbas av psykisk ohälsa.

Alkoholism är intimt förknippat med psykisk ohälsa, något som det sällan pratas om. Att prata om sin egen eller ens familjemedlemmars alkoholism har länge varit tabu, Rebecca slår ett slag för att öppna upp och prata om det här enorma problemet. Hashtaggen #ingenalkoholblandbarn är ett sätt för oss att försöka skapa debatt kring ämnet.

Christian berättar om sina stora svårigheter med att resa med sin psykiska sjukdom. Panikångest är ofta förknippat med ångest inför att resa, men även depression och andra psykiska sjukdomar kan göra att man inte reser trots att man kanske väldigt gärna vill. Vad kan man göra för att bli av med sin resefobi? Vad kan vara bra att tänka på om man ska resa och är psykiskt sjuk?

Christian berättar också om en vetenskaplig studie kring psykisk ohälsa och klass, eller socioekonomisk status, som fullständigt golvade honom. Läs studien själv här om du vill.

I avsnittet lovar vi också att lägga upp länkar för den som själv har problem med alkoholism eller har någon närstående som har det:

Barnens rätt i samhället (BRIS) 
Nationella hjälplinjen
1177.se om alkoholism

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här nedanför eller i iTunes.

Nu på morgonen var jag med i Nyhetsmorgon och berättade om min bok om panikångest och depression. Kattis Ahlström ställde frågor om boken och min egen historia. Sedan fick jag komma tillbaka och svara på frågor från tittarna som ställde många intressanta frågor.

Om du inte såg klippen imorse kan du se det första här:

Här är det andra klippet där tittarnas frågor besvaras:

Om du vill köpa boken hittar du bästa pris här, du kan också köpa den signerad här. Hoppas att ni gillade min medverkan, det var riktigt nervöst så jag hoppas det var värt det!

I tisdags hade jag en föreläsning om depression och panikångest på Stockholms stadsbibliotek med anledning av att min bok ges ut om en vecka. Det blev fullsatt till slut och en riktigt trevlig kväll. Tack till alla som kom!

Efter en kort presentation av biblioteket blev jag intervjuad i cirka 40 minuter av Kerstin Alex som ställde frågor om boken. Det var riktigt intressanta och bra frågor som jag svarade på så gott jag kunde. Hon frågade bland annat om varför jag skrev boken och lite om varför jag tar upp de olika frågor som jag gör.

Publiken fick också chans att ställa sina frågor när vi var klara och det kom en hel del frågor som handlade mycket om mediciner men också om sambandet mellan genus och psykisk ohälsa vilket jag ärligt talat inte är jättepåläst på. Jag tror jag svarade helt okej på den frågan i varje fall, hoppas det.

Jag stannade kvar länge efter föreläsningen och pratade med människor i publiken som ville ställa ytterligare frågor eller diskutera någonting jag pratat om. Vi sålde också signerade exemplar av boken.

Allt som allt är jag otroligt nöjd med den här fina kvällen på Stockholms stadsbibliotek, alla var väldigt vänliga och verkade intresserade av ämnet. Tack till alla som kom trots att det var en fin vårkväll utanför bibliotekets väggar. Hoppas att vi ses snart igen!

I det åttonde avsnittet av Psykpodden träffar vi renässansmänniskan Cissi Wallin som våra lyssnare tjatat så om. Det visar sig vara en fullträff, Cissi är inte bara en multitalang utan även väldigt empatisk och frispråkig. Vi pratar om allt från tvångssyndrom (OCD) till hennes farfar, de antidepressiva medicinerna, panikångestattackerna, agorafobin och den posttraumatiska stressen.

Cissi Wallin bor just nu med sin fästman Linus Blomberg i New York där hon bland annat skriver om mat för Alltommat.se och arbetar med Hjärnkolls Twitterkonto. När vi träffar henne i hennes hem på Södermalm i Stockholm är hon på besök i några dagar och vi får möjlighet att intervjua henne om hennes erfarenheter av psykisk ohälsa. Eftersom Rebecca inte kunde komma till Stockholm den här gången hoppade fantastiska Anne Lichtenstein in och hjälpte till.

Hon har fått diagnoser som ADHD, tvångssyndrom och posttraumatisk stress (PTSD), något som hon också äter Zoloft (Sertralin) mot. Hon berättar väldigt öppet om hur hennes förhållande med en psykopatisk pojkvän och hennes farfars död gav henne posttraumatisk stress som gjorde att hon ville dö.

Vi pratar även om insättningsperioden på de antidepressiva medicinerna, om våldtäkten, panikångesten, torgskräcken, hur hon träffade sin fästman Linus, om hashtaggen #dettaärjag som hon startat på Twitter för att uppmärksamma psykisk ohälsa och arbetslivet där många inte känner sig hemma på grund av sina bokstavskombinationer. Ni hittar henne på Twitter där hon heter @cissiwallin och @hjarnkolls.

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här nedanför eller i iTunes.

Nästa vecka på tisdag 11/3 kl. 18.30 kommer jag att stå på scen på Stockholms stadsbibliotek och prata om min bok om panikångest och depression. Det blir jag och Kerstin Alex som pratar om boken och om panikångest och depression i största allmänhet.

Efteråt kommer alla som vill kunna beställa signerade böcker och ställa frågor till mig. Det kostar ingenting att komma och titta, vill ni veta mer kan ni läsa mer här.

Det vore jättekul om vi blev några stycken så jag slipper stå där själv och orera, men även om det bara kommer en enda människa så kommer jag att köra stenhårt. Välkomna!

Väldigt många frågar oss på Twitter hur man lyssnar på Psykpodden i Android-telefoner. Svaret är att du antingen kan lyssna på podcasten i webbläsaren genom att gå in här på bloggen (klicka på ”Psykpodden” i menyn och hitta det avsnitt du vill lyssna på) eller lyssna via en RSS-läsare som till exempel Beyondpod.

Beyondpod är en av de bästa podcastspelarna till Android, den har väldigt höga användarbetyg och används av många podcastlovers. Det finns många smarta funktioner i den, till exempel att du kan söka bland populära podcasts precis som i iTunes/Podcast-appen för iPhone.

Så här gör du för att lyssna på Psykpodden via Beyondpod:

1. Ladda ner Beyondpod.

2. Öppna appen och tryck på ”Feeds in”/”Feed” i övre vänstra hörnet.

3. Tryck på ”Add feed” nere i högra hörnet.

4. Sök efter ”Psykpodden” i sökrutan ELLER klistra in feedens URL-adress:

https://vadardepression.se/feed/psykpodden/

och tryck på förstoringsglaset.

5. Nu kan du börja prenumerera på Psykpodden i ett flöde (RSS-feed) och avsnitten nedladdade till din Android-telefon automatiskt så fort ett nytt avsnitt släpps!

Hoppas att den här beskrivningen var till någon nytta och att ni gillar vår pod! Puss och kram!

Igår besökte jag konferensen Psykisk Ohälsa Samhällets Barn & Unga 2014 för att vara gäst i Radio Totalnormal. Jag fick frågor om min bok och min och Rebecca Anseruds podcast Psykpodden som på kort tid har blivit väldigt populär. Här kan ni lyssna på intervjun.

Konferensen ägde rum på Folkets hus vid Norra Bantorget här i Stockholm. Det var ganska mycket folk på plats vilket gjorde att ljudet blev halvbra, det var lite svårt att höra vad man sa. Men jag tycker ändå att det gick bra, ni får lyssna och avgöra själva.

Jag stannade kvar efteråt och snackade med tjejerna som roddar Radio Totalnormal, Emma Lundenmark och Bodil Lundmark, som gör ett OTROLIGT jobb för showen och människorna på Fountain House. Det är så lätt att säga att någon gör ett bra jobb, men jag beundrar verkligen Emma och Bodil, de lägger ner själ och hjärta och ser det inte bara som ett jobb.

Lyssna gärna på hela programmet där Thomas läser dikter direkt från huvudet efter 23 minuter bland annat, det var väldigt trevligt och underhållande.

I det femte avsnittet av Psykpodden tar vi bland annat upp ett ämne som många lyssnare har efterfrågat – panikångest. Vi talar om panikångestens hemska fysiska symtom – allt från hjärtklappning och tryck över bröstet till att bli övertygad om sin egen stundande död. Vad är det som händer och vad kan man göra åt det?

Vi pratar även om alkohol och psykisk ohälsa, samt pratar om tonårsperioden och varför vissa mår dåligt under den delen av sitt liv. Innan programmet frågade vi er på Twitter och Facebook vad ni skulle vilja säga till den sextonåriga versionen av er själva. Responsen var otrolig och vi läser upp några av era förslag och pratar om våra egna upplevelser. Dessutom gör Rebeccas mormor ÄNTLIGEN debut i Psykpodden!

Christian har också en lätt förvirrad utläggning om psykisk ohälsa som film. Han behöver din hjälp till nästa avsnitt. Hur och varför han behöver din hjälp, det får du reda på om du lyssnar – NU!

I podden lovar vi att länka till någonstans där man kan tala med någon om tonårsproblem. Det finns många ställen att söka hjälp på, till exempel Ungdomsmottagningen (hitta din ungdomsmottagning här) eller Nationella hjälplinjen:

http://www.1177.se/hjalplinjen
Ring 020-22 00 60
Texttelefon 020-22 00 70
Facebook

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här nedanför eller i iTunes.

I avsnitt nummer två av psykpodden pratar jag och Rebecca om den jul- och nyårsångest som många känner: är man värdelös om man firar ensam eller inte firar alls? Var kan man fira jul om man känner sig ensam och vill umgås med andra? Rebecca slår ett slag för en vit jul utan julklappar, och istället med mer kärlek.

Vi pratar också om ekonomi och psykisk ohälsa. Flera nya studier visar att pengar är ett stort problem för många med psykisk ohälsa. Jag har tre förslag på saker som borde förändras i samhället för att göra den ekonomiska situationen lättare för alla med psykisk ohälsa. Rebecca berättar om hur hon köpte glitterpennor för mer än tusen kronor under en av sina manishoppingrundor, något som många med bipolär sjukdom råkar ut för. Hon ger tips på hur man kan göra för att undvika det.

Som en bonus håller Rebecca ett inspirationstal som alla med psykisk ohälsa borde lyssna på och inse att man är lika mycket värd som alla andra. Dessutom har vi kontaktat Umeå Psykiatri, precis som vi lovade i förra avsnittet. Lyssna här nedanför eller på iTunes. Enjoy!

Äntligen en podcast om psykisk ohälsa! Jag och Rebecca ”Känd från tv” Anserud har startat Psykpodden som kommer att komma ut ungefär varannan vecka från och med nu. Det är en podcast om psykisk ohälsa i alla dess former: depression, ångest, bipolär sjukdom, adhd, add, schizofreni och så vidare. Den kommer att finnas på iTunes eller här i bloggen (lyssna längst ner i inlägget), om du har en RSS-läsare är feedens adress: https://vadardepression.se/feed/psykpodden/

Jag har aldrig riktigt fattat helt hur det funkar med RSS-feeds men jag tror att det räcker med feed-adressen om ni inte har iTunes och inte vill vara tvungna att läsa min blogg för att få avsnitten automatiskt.

Psykpodden, avsnitt 1: Malou och skräckpsykologen

I första avsnittet pratar vi om Rebeccas besök hos Malou von Sivers i programmet ”Efter tio” (se klippet här) där de pratar om hur det är att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa. Vi pratar också om skräckpsykologer, där jag berättar om min första upplevelse av en psykolog som gick åt skogen, men också andra skräckhistorier som jag hört. Dessutom pratar vi om självmordstankar, hur det kommer sig att män har svårare att prata om psykisk ohälsa, vintermörkret, varför empati är viktigt inom psykoterapi och varför det inte finns några hopplösa fall av psykisk sjukdom!

Det är med andra ord ett proppfullt premiäravsnitt som du har att se fram emot. Det dröjer någon dag innan den dyker upp i iTunes, tills dess kan ni alltså lyssna här nedanför. Hoppas ni gillar det!

Många undrar om genetik och psykiska sjukdomar. Är panikångest ärftligt till exempel? Det finns en del forskning på det området och svaret är att panikångest är ärftligt om det är ett symtom på en ångestsjukdom, men att man bara ärver själva sårbarheten, inte sjukdomen i sig.

I min bok om panikångest och depression skriver jag i frågan ”Är panikångest ärftligt?” om vad forskningen har att säga om genetiken bakom panikångest. Många psykiska sjukdomar är ärftliga, men i olika stor utsträckning och man ärver normalt sett inte själva sjukdomen, utan bara en sårbarhet som gör att man lättare drabbas av sjukdomen än någon som inte har det i generna.

Vad gäller panikångest så är det ofta ett symtom på en ångestsjukdom. Framför allt paniksyndrom där det ju är huvudsymtomet, men panikångest kan även dyka upp om man har andra ångestsjukdomar (även om det ur medicinsk synvinkel oftast ses som att man har samsjuklighet med paniksyndrom i de fallen, att man till exempel har GAD med ”en släng” av paniksyndrom typ). Enstaka panikångestattacker behöver dock inte betyda att man är sjuk, det får ungefär var tredje person varje år, men långt ifrån alla har en ångestsjukdom.

Ärftligheten för panikångest måste därför delas upp mellan enstaka panikångestattacker och de olika ångestsjukdomarna där panikångest kan vara ett symtom (eller som har hög samsjuklighet med paniksyndrom, beroende på hur man ser det).

I min bok skriver jag bland annat så här om ärftligheten för enstaka panikångestattacker:

”För att säga något om ärftligheten hos panikångest måste man titta på vad panikångesten beror på. Ärftligheten för att bara få någon enstaka panikångestattack vet vi inte mycket om.”

Och senare om de olika ångestsjukdomarna:

”De [undersökningarna] visar att ångestsjukdomar är klart ärftliga. Undantaget är posttraumatiskt stressyndrom, som inte är klarlagd än.”

Jag skriver också så här:

”Ärftligheten bland enäggstvillingar är ungefär mellan 20 och 50 procent för de olika ångesttillstånden, lite beroende på undersökning och vilken diagnos man tittar på.”

Svaret på frågan om panikångest är ärftligt är alltså ja ifall det är en del av en ångestsjukdom, men att man inte vet ifall enstaka panikångestattacker är ärftliga eller inte. Man ärver hursomhelst inte själva sjukdomen utan bara en sårbarhet. Dessutom varierar ärftligheten mellan olika ångestsjukdomar och är aldrig högre än ungefär 50 procent.

Källor:

Carlbring, P., Hanell, Å. ”Ingen panik: Fri från panik-och ångestattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi.” (2007).

von Knorring, L., Andersson, G., Lichtenstein, P., Rück, C., & Lindefors, N. (2011). Vanliga folksjukdomar som debuterar tidigt i livet. Läkartidningen, 108, 787-791.

Jag satt och funderade över vilka situationer man får panikångest i oftast. När jag hade paniksyndrom med agorafobi fick jag panikattacker i väldigt specifika situationer, panikångest hos frisören var till exempel inte ovanligt. Nu får jag nästan aldrig panikattacker längre, men jag har skrivit en lista över de situationer då det hände oftast.

Jag skriver mycket om panikångest i min bok om panikångest och depression, men det mesta handlar om vilka behandlingar som är bäst, var man kan söka hjälp, hur många som drabbas, vad panikångest beror på och så vidare. Det är så klart viktigare egentligen, men jag hade gärna fått med mer om var och hur man får panikångest. Därför tänkte jag att jag skulle ge lite exempel på situationer man får panikångest i här i bloggen istället.

Listan är i ungefärlig inbördes ordning, med de värsta situationerna först, men alla de här situationerna har jag haft panikattacker i. Panikångest hos frisören, i klassrummet, i flygplanet, på arbetsintervjuer och på biografer – en härlig mix av ångest helt enkelt. Nu kör vi!

1. Muntlig presentation/hålla tal

Att ha en muntlig presentation inför klassen eller hålla tal på ett bröllop, en fest eller på en middag är en klassisk situation där många får panikångest eller tror att man ska få det.

Min erfarenhet: När min brorsa gifte sig kände jag mig manad att hålla ett tal. Det här var för typ fem år sedan när jag fortfarande hade svåra problem med panikattacker, vilket gjorde att jag hade sådan sjuk förväntansångest inför talet flera månader i förväg. Talet gick bra, jag var väldigt nervös vilket säkert syntes, men jag klarade av det och blev så jävla stolt efteråt.

Att hålla tal är någonting som jag fortfarande idag tycker är jobbigt. Jag gillar inte att stå i centrum, men vet att det går att träna bort hyggligt. Nu har jag varit med i direktsänd radio inför publik bland annat, så jag försöker inte låta det stoppa mig. Det går att komma över.

2. Resa i flygplan

Att resa överhuvudtaget är riktigt jobbigt för många som har panikångest, särskilt om man har agorafobi (torgskräck). Det är ofta med i toppen över paniksituationer och jag har träffat många som helt enkelt slutat resa utanför sin egen stad på grund av rädslan för panikattacker. Att resa är jobbigt, att göra det i flygplan är nästan alltid värst eftersom man är så instängd.

Min erfarenhet: Jag har skrivit om det här i bloggen förut (läs det tvådelade inlägget: resa med panikångest), att resa var länge omöjligt för mig. Jag flög inte mellan typ 18-24 år eftersom jag var rädd för panikångest och att mina öron skulle paja (vilket de gjort en gång när jag flög från Köpenhamn). Sedan dess har jag metodiskt arbetat bort min flygrädsla och reseångest, nu har jag nästan inga problem alls och har varit i Thailand, USA, Kenya och nästan överallt i Europa.

3. Gå på arbetsintervjuer

Att gå på arbetsintervju är inte bara jobbigt för panikångestdrabbade, men panikångest bidrar till en extra dos av obehag så klart. Det är någonting med den formella tonen, att man känner sig granskad och instängd som gör det jobbigt tror jag. Särskilt för agorafobiker.

Min erfarenhet: Eftersom jag är egenföretagare slipper jag arbetsintervjuer nuförtiden, men jag har många liknande situationer som jag inte hade pallat med om jag haft panikångesten kvar. Till exempel kundmöten där jag förväntas hålla presentationer eller lägga fram planer och sälja in mina tjänster. Jag hatar arbetsintervjuer fortfarande, men jag känner panikångestdrabbade som går på arbetsintervjuer och klarar av det ändå.

4. Gå till frisören

Det här kanske låter sjukt. Men att få panikångest hos frisören är inte ovanligt. Återigen är det ofta om man är agorafobiker (har torgskräck) som det blir extra jobbigt. Panikångest hos frisören känns jobbigt eftersom man inte kan gå därifrån. Man vet att man måste sitta still och dessutom konversera med en okänd människa.

Min erfarenhet: När jag hade panikångest var det här en av mina skräcksituationer. Det satt dessutom i länge, långt efter att min panikångest hade börjat släppa i andra situationer levde den här skiten kvar. Panikångest hos frisören, och särskilt inför, gjorde att jag ofta gick runt och var ful i håret. Nu är jag snygg igen!

5. Gå på föreläsning/bio/teater

Att sitta instängd på en stolsrad på en föreläsning, biograf eller teater när man har panikångest är ingen höjdare. Man känner att man har allas blickar på en om man skulle behöva gå därifrån. Man fruktar de besvärade blickarna hos dem som måste resa på sig när man ska gå förbi.

Min erfarenhet: Panikångest på föreläsningar, biografer och teater begränsade mitt liv otroligt mycket när jag hade paniksyndrom. Jag har skrivit om det här i bloggen tidigare, särskilt biografer gjorde mig panikslagen nästan varje gång. Nu går jag på bio så ofta jag kan och känner inte ett skit av paniken längre.

Många (läs: alla) av de här situationerna har med agorafobi att göra. Jag skriver om agorafobi i min bok om panikångest och depression, läs också mitt blogginlägg ”Så blir man av med Agorafobi”.

Och kom ihåg: du KAN bli frisk!

Kaffe och panikångest är inte alltid en bra kombination. Innan jag fick panikångest drack jag kaffe, te, Coca-Cola och andra drycker med koffein lite när som. Nu har jag börjat igen, men under min period med paniksyndrom drack jag mindre kaffe för att inte få panikattacker lika ofta.

Att kaffe kan orsaka panikångest är verkligen en sanning med modifikation, det är snarare stress orsakar panikångest, men det finns ändå anledning att skära ner lite på koffeinet om man lider av panikångest. Jag vet, jag har varit där.

När jag fick mina första panikångestattacker för sex år sedan läste jag ganska snart att kaffe och koffein överlag kunde trigga en panikångestattack. Den som har panikångest blir ofta väldigt uppmärksam på vad som händer i kroppen, kroppsliga ”sensationer” som hjärtklappning och svettningar kan utlösa en panikångestattack till exempel.

Det var samma sak för mig. SÅ FORT någonting hände i min kropp, nästan vad som helst, bubblade skräcken i hela kroppen, jag domnade bort, blev varm och yr och pang! så hade jag fått en panikångestattack. Eftersom koffein påverkar kroppen (beroende på hur mycket man dricker och hur van kroppen är vid kaffe) genom att det höjer blodtrycket och pulsen till exempel, så kan kaffe alltså trigga en panikattack.

Förutom de kroppsliga symtomen som kaffe ger (som kan misstolkas av någon som ofta har panikångestattacker), så finns det en annan sak med kaffe som gör att du borde tänka efter: stress. Panikångest orsakas av stress (jag skriver mycket om det i min bok om depression och panikångest , och om du dricker mycket kaffe för att orka med kanske du borde fundera över om du stressar för mycket?

Det är självklart inte så att ALLA som dricker kaffe stressar för mycket, jag dricker själv kaffe nuförtiden även under perioder som inte är stressiga för mig, men jag tycker ändå att man bör vara uppmärksam på det. Visst, en kaffe under en stressig period då man måste orka mycket kan verkligen sitta fint, men om man hela tiden dricker mycket kaffe för att orka mer är det kanske dags att fundera på att lägga om sitt liv. Särskilt om man har panikångest.

Panikångest och te, Red Bull och Coca-Cola

Förutom kaffe som innehåller väldigt mycket koffein, finns koffein bland annat i te, Coca-cola och Red Bull. Jag lånade en tabell från Wikipedia där mängden koffein i olika livsmedel listas, kolla här:

En sak som var intressant för mig var att även te innehåller koffein, men att det är stora skillnader på olika sorters te. Svart te innehåller hälften så mycket koffein per centiliter som kaffe, men fyra gånger så mycket som Coca-Cola. Grönt te innehåller hälften så mycket koffein som svart. Ta de här siffrorna med en nypa salt, eftersom det beror på hur tet produceras, vissa gröna teer innehåller mer koffein än vissa svarta teer till exempel, men överlag stämmer listan ganska väl ändå.

Det finns dessutom vita teer som är ännu ”svagare” och rött te (Roibooste) och örtteer som inte innehåller något koffein alls. Jag gillar inte Roibooste, men drack väldigt mycket vitt te när jag hade paniksyndrom vilket hjälpte en del. Ett tips om du vill dricka vitt te är Liptons White Tea som är väldigt gott, om än inte lika gott som svart te kanske.

Nuförtiden, när jag inte har haft en panikångestattack på flera år, så dricker jag kaffe igen och även te. Men jag dricker mycket mindre än innan och inte varje dag. Märker jag att jag dricker mycket kaffe frågar jag mig själv om jag i stället borde jobba mindre, eller försöka sova bättre, det är ofta en varningsklocka för mig.

Sammanfattning

Kaffe är inte farligt och orsakar inte panikångest i sig, men om du har lätt för att få panikångestattacker kan kaffe trigga en attack. Det beror på att koffein höjer blodtrycket och pulsen, vilket många som har panikångest misstolkar eftersom man är för uppmärksam på vad som händer i kroppen. Att dricka med måtta kan vara nyttigt om du har problem, och var även uppmärksam på ifall du dricker mycket kaffe för att du stressar för mycket. Då borde du kanske lägga om din livsstil i vilket fall. I min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige” skriver jag mycket om panikångest, och har intervjuat flera kändisar som haft panikångest, till exempel Therése Lindgren.

Källor:

Wikipedia om koffein [www] hämtad den 7 november 2013
Askville om te [www] hämtad den 7 november 2013

Priser på psykolog och psykiater inom landstinget trodde jag kostade (ungefär) lika mycket i de olika delarna av landet. Nu vet jag bättre, variationerna är stora, och även om högkostnadsskyddet är lika för alla finns det problem med skillnaderna i avgifter mellan olika län och regioner.

Jag satt och gjorde lite research till de sista ändringarna i min bok om depression och panikångest. Jag skulle kolla upp vad patientavgifterna för psykologbesök och besök hos psykiater ligger på i olika delar av landet, och upptäckte att det varierar ganska mycket.

Innan jag listar de olika patientavgifterna vill jag bara nämna att vi har ett högkostnadsskydd i Sverige som ligger på max 1100 kronor per år (landstingen och regionerna får ha lägre belopp men inte högre) just nu, det vill säga att om du når det beloppet spelar avgiften inte längre någon roll, eftersom du inte betalar den då.

Så skiljer sig patientavgifter mellan länen – jämförelse

Trots det tycker jag att det är viktigt att belysa avgifterna på psykologbesök och besök hos psykiater (läkare som är specialiserad på psykiatri) eftersom det säger någonting om hur man ser på psykisk ohälsa i de olika regionerna.

För någon som bara behöver besöka psykolog ett par gånger, och alltså inte kommer upp i fribeloppet, eller som inte är frisk nog att ens klara av att hålla koll på det där stämpelkortet, kan skillnaderna vara kännbara. Dessutom kan en skillnad mellan 50 kronor och 160 kronor (se nedan) göra att den som inte har mycket pengar avstår från att söka hjälp, även om vi har ett högkostnadsskydd.

Missförstå mig rätt, jag tycker i grund och botten att den svenska modellen med högkostnadsskydd är väldigt bra, en enda psykologtimme kostar ofta just en tusenlapp om man går privat, men det finns utrymme för förbättring tycker jag. Här är fem regioner/landsting slumpmässigt valda (eller ja, de dök upp först i Google) och deras avgifter för psykolog och psykiatri.

Som ni ser varierar priserna ganska mycket. Jag blev faktiskt lite chockad när jag betalade 350 kr hos min psykiater senast. Jag hör till dem som försöker hålla reda på de där jäkla stämpelkorten men ofta glömmer dem när jag ska till läkaren och sedan inte orkar stämpla ihop dem så att jag går gratis. Visst, jag borde inte vara så slarvig, men kan det verkligen vara så svårt att digitalisera skiten?

Bäst tycker jag Örebro läns landsting är, där psykologen alltid kostar 80 kronor, och psykiatern kostar 250 kronor om man inte söker akut på helg eller kvällar, och dessutom bara 130 kronor vid första besöket. Enkla och billiga priser.

Sämst tycker jag Region Skåne är, som tar 160 kronor för psykologbesök och 300 kronor för specialistläkare, samt har den sämsta informationen på sin hemsida (psykologavgiften hittade jag på mottagningarnas sida, men inte i deras avgiftshandbok, där däremot dietist var specificerat). Jag har mejlat Region Skåne och frågat om det här, publicerar deras svar här i bloggen när jag fått det.

Sammanfattning

Avgifterna i de fem slumpmässigt utvalda landstingen varierar kraftigt, från 50 kr till 160 kronor för ett psykologbesök, och från 150 kronor till 350 kronor för ett besök hos psykiater. Man betalar alltid max 1100 kronor på ett år (högkostnadsskyddet), men det finns anledning att undra varför priser på psykolog och psykiater när man går via landstinget varierar så mycket eftersom det ändå kan ställa till problem för psykiskt sjuka. Till exempel kan en hög kostnad per gång göra att man avstår från att söka hjälp, trots att man vet att man betalar max 1100 kronor på ett år.

Källor:

Region Halland: http://www.regionhalland.se/PageFiles/23710/Patientavgifter2013-till-avgiftshandboken.pdf [www] hämtad den 5 november 2013

Region Skåne: https://www.skane.se/avgiftshandboken samt http://www.skane.se/sv/Webbplatser/Primarvarden_Skane/Vardcentraler/Vara-vardcentraler/Malmo/Malmo—Sorgenfrimottagningen/Vara-mottagningar/Psykolog-och-Kurator/ [www] hämtad den 5 november 2013. Länk bruten och därför borttagen 17 november 2017.

Stockholms läns landsting: http://www.sll.se/SLL/Templates/NewsPage.aspx?id=59772 [www] hämtad den 5 november 2013

Västra Götalandregionen:
http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Regler-och-rattigheter/Patientavgifter-i-Vastra-Gotaland/ [www] hämtad den 5 november 2013

Örebro läns landsting: http://www.orebroll.se/avgifter [www] hämtad den 5 november 2013

Väldigt många har frågat mig om när och hur man kan köpa boken. Goda nyheter för er – NU finns det äntligen möjlighet att förboka den på CDON.com inför releasen 22 mars. Om du bokar den nu får du den hemskickad direkt när den släpps i mars!

CDON.com tar emot förbokningar av boken från och med igår vilket betyder att du kan lägga vantarna på ditt ex så att du får det direkt när boken släpps. Den kostar 129 kronor (plus frakt) hos dem, vilket jag tycker är ett bra pris eftersom jag vet att de som har depression eller panikångest många gånger inte har så mycket pengar att röra sig med.

Tack till CDON.com som fixat möjligheten att förboka boken (många andra bokhandlare har slutat med det), tack även till mitt förlag Natur & Kultur som verkligen har varit med på min linje om att boken skulle bli billig och lättillgänglig. Se till att köpa boken nu så blir de glada också, det är de värda! Här är en länk till min bok på CDON.com!

Ciao!

Igår var jag på möte på Natur & Kultur, där jag träffade Kristina Billow som är PR-ansvarig för illustrerad facklitteratur och Nina Västerbro som är min förläggare. De är superduktiga och vi hade ett bra möte som resulterade i flera nyheter om boken.

Eftersom boken har lagts upp i bokrondellen (bokförlagens gemensamma bokdatabas) är en del nyheter som jag vetat om ett tag nu officiella. Det gäller framför allt bokens omslag (bilden) som Niklas Lindblad på Mystical Garden Design har formgivit. Han är en av landets bästa bokdesigners och jag är så j-vla glad och hedrar att just han gjorde det.

Han har verkligen fångat mitt budskap med boken, jag blev faktiskt en smula tårögd när jag såg det första gången. Många andra böcker i samma genre har deprimerande omslag. Konturerna av en person som gömmer sig eller något annat dystert.

Jag ville inte att min bok skulle sända det budskapet. Det fick absolut inte bli oseriöst eller flamsigt, men jag ville att det skulle vara upplyftande och inte för allvarligt. En fin bok som man vill ha på nattduksbordet eller i väskan. Som man blir sugen på att köpa och längtar efter att få läsa när man kommer hem.

Paraplyet är Niklas idé, och när jag först hörde att det skulle vara ett paraply på omslaget blev jag skräckslagen: Vad ÄR nu detta? När jag sedan såg omslaget, var det som att hela kroppen skrek ”YES!” Det symboliserar att det är lite stormigt ibland (och KANSKE tappar man sitt paraply i regnet), men att det går över förr eller senare. Efter regn kommer solsken och så vidare.

Omslaget är säkert sådant som jag bryr mig mer om än den som ska köpa den, ni kanske skiter i det fullständigt, men jag ville som sagt vara noggrann med vad omslaget signalerar. Den bästa boken om depression och panikångest ska ha det snyggaste omslaget, så är det bara. Tack Niklas!

Releasedatum och pris

Förutom omslaget fick jag reda på releasedatum och ungefärligt pris igår. Boken kommer att ges ut 22 mars nästa år, den går redan nu att bevaka på Adlibris, Bokus och de andra stora internetbokhandlarna, men inte att förbeställa än så länge.

Priset kommer att landa på ungefär 130-150 kronor, kanske något dyrare i fysiska bokaffärer som har högre påslag. Jag har inget exakt pris eftersom det är bokhandlarna som lägger på sina marginaler, priset som bokhandlarna köper boken för är däremot satt (fast det vet jag inte om jag får skriva här, det kanske inte är så intressant heller).

Just nu tar Bokus 134 kronor för boken och Adlibris 137 kronor, det ger nog en ganska bra bild av vart det kommer att hamna när boken går att köpa. Gå gärna in och bevaka boken så får ni meddelande när den går att beställa!

Tack förresten för alla fina kommentarer på bokens Facebooksida, många frågar var och när man kan köpa boken så jag hoppas att ni är nöjda med svaret här. Det är så mycket jag vet just nu, så fort jag vet mer skriver jag om det här!

I morse kom jag på att jag glömt ta antidepressiva igår kväll innan jag gick och la mig. Jag drömde som vanligt helt sjuka drömmar, men det har hänt så många gånger tidigare att jag inte oroar mig alls längre. Tänkte skriva lite om vad man bör göra om man glömmer sin antidepressiva medicin ifall det är någon som undrar.

Jag tar min antidepressiva medicin (Sertralin) på kvällen eftersom jag tyckte att jag blev trött av att ta dem på morgonen. Nuförtiden är jag nästan alltid trött så jag har funderat på att börja ta dem på morgonen igen, men tycker inte att det spelar så stor roll egentligen. Fördelen med att ta dem på morgonen är att man, om man missar, har hela dagen på sig att ta dem.

Uppdatering 16 juli 2021: om du vill veta mer om antidepressiva mediciner har jag och forskaren och barn- och ungdomspsykiatrikern Pär Höglund gjort en poddserie i tre delar om antidepressiva. Finns i min podcast Sinnessjukt som du hittar på alla poddplattformar, första avsnittet finns även här.

Om man sover på saken, som jag alltså gjorde i natt, har man förskjutit det i rätt många timmar på ett bräde. Oftast rekommenderas då att man struntar i att ta gårdagens dos och ta medicinen som vanligt på kvällen (utan att ta dubbla doser för att kompensera med andra ord).

Själv tog jag min medicin i morse direkt när jag kom på det och tog nästa som vanligt nu under kvällen, vilket man alltså inte ska göra.

Så säger FASS om att glömma SSRI

Vad som händer om man glömmer ta sina antidepressiva mediciner verkar vara väldigt individuellt. Jag drömmer alltid mardrömmar om jag missat till exempel, ibland får jag lite ont i huvudet också. Men sedan är jag tillbaka på banan nästan direkt. Det är ingen biggie nu, jag kunde bli väldigt orolig i början.

Jag har läst en del skräckhistorier om folk som får väldigt jobbiga bieffekter, men jag tänker inte skrämma upp er genom att lista dem här. Jag vill verkligen inte nedvärdera dem som får jobbiga bieffekter, jag tror bara att man om man läser om hemska bieffekter har lättare att få placebo-bieffekter och oroar sig mer.

Förresten pratar vi ganska mycket om antidepressiva i min nya bok som heter ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”, där jag intervjuar både de främsta experterna och kända personer som tar eller har tagit antidepp (Therése Lindgren, Kristoffer Triumf och Linus Thörnblad bland annat).

Även i min förra bok ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” som rekommenderas av både depressionsexperter och patienter, skriver jag väldigt mycket om antidepp. Den rekommenderas även av 1177.se faktiskt, vilket är otroligt ovanligt!

Jag kikade runt på lite olika SSRI-mediciner (det kanske är annorlunda för tricykliska mediciner och SNRI-mediciner till exempel) på FASS.se, det verkar vara samma sak som gäller för de flesta: om du glömt ta antidepressiv medicin, kompensera INTE dagen efter genom att ta dubbel dos, ta som vanligt samma tid som du brukar.

Så här står det på FASS.se (läkemedelstillverkarnas uppslagsbok, min fetstil) om några av de vanligaste SSRI-medicinerna:

Sertralin

”Om du glömmer en tablett, ta inte den missade tabletten. Ta nästa tablett i rätt tid. Ta inte dubbel dos för att kompensera för glömd dos.”

Cipralex

”Ta inte dubbel dos för att kompensera för glömd dos. Om du glömmer att ta en dos och du kommer på detta innan du går och lägger dig, ta dosen på en gång. Fortsätt som vanligt nästa dag. Om du under natten eller nästa dag kommer på att du glömt en dos, låt då bli den missade dosen och fortsätt som vanligt.”

Citalopram

”Ta inte dubbel dos för att kompensera för glömd dos. Om du glömmer att ta en dos och du kommer på detta innan du går och lägger dig, ta dosen på en gång. Fortsätt som vanligt nästa dag. Om du under natten eller nästa dag kommer på att du glömt en dos, låt då bli den missade dosen och fortsätt som vanligt.”

Det här är bara ett urval av SSRI-mediciner, kolla alltid i bipacksedeln vad som gäller för just din medicin. Om du har slängt den finns den på FASS.se att läsa direkt på nätet.

Alla medicinerna ovan är SSRI-mediciner, jag vet inte vad som gäller om man har glömt att ta andra typer av antidepressiva läkemedel, till exempel tricykliska mediciner eller SNRI-mediciner. Så här skriver FASS i varje fall om Efexor Depot som är en SNRI-medicin:

”Om du missar en dos ska du ta den så snart du kommer ihåg det. Om det är dags för din nästa dos ska du dock hoppa över den missade dosen och bara ta en dos som vanligt. Ta inte mer än den mängd Efexor Depot som du har blivit ordinerad per dag.”

Vad jag förstår är det ungefär samma sak där, fast om man kommer på det i någorlunda tid efter man brukar ta den ska man ta den direkt. Man ska i varje fall inte ta dubbel dos om man kommer på det först när man ska ta nästa dos. Hursomhelst, kolla som sagt ALLTID i bipacksedeln vad som gäller för just din medicin!

Om du vill veta mer om antidepressiv medicin har jag som sagt två frågor om det i min bok om panikångest och depression, nämligen: ”Vad är antidepressiv medicin?”, ”Ger antidepressiva mediciner biverkningar?”, ”Är antidepressiv medicin beroendeframkallande?” och ”Kan man dricka alkohol när man tar antidepressiv medicin?” Dessutom finns medicinerna med i en massa andra av de sextio frågorna så klart.

Ciao!

Källa:

FASS.se [www] hämtad den 24 oktober 2013

Att byta märke på sin antidepressiva medicin (SSRI-mediciner till exempel) kan kännas nervöst. Är det verkligen samma medicin? Varför är vissa märken billigare vissa månader men inte andra? Jag tänkte försöka klargöra litegrann vad som gäller.

När jag började ta antidepressiv medicin för två år sedan irriterade jag mig på att jag alltid fick olika märken på medicinen (sertralin i mitt fall) när jag var på apoteket. Att börja ta medicin överhuvudtaget var ett stort och svårt beslut för mig, eftersom jag visste att det fanns biverkningar och en rätt jobbig insättningsperiod. Därför kändes det nervöst för mig att också behöva byta från en form av sertralin till en annan från gång till gång.

Jag googlade det och läste om väldigt olika upplevelser av att byta märke på sin antidepressiva medicin. Vissa märkte ingen skillnad alls medan vissa kände av jättejobbiga biverkningar när de bytte mellan olika märken.

Då menar jag alltså inte byten mellan olika typer av mediciner, som när man byter från sertralin (Zoloft, Sertralin Krka etc.) till fluoxetin (Fontex, Prozac etc.) till exempel, utan att byta mellan samma medicin fast med olika märken (från Sertralin Krka till Sertralin Teva eller Zoloft till exempel). Att byta från en sorts antidepressiv medicin till en annan medicin med ett annat verksamt ämne kan så klart vara jobbigt, men mer om det någon annan gång.

Att googla hjälpte mig inte, andras erfarenheter gjorde mig snarare mer rädd och osäker. Nuförtiden byter jag märke i stort sett varje gång, jag har nästan aldrig märkt någon skillnad alls. En gång minns jag att jag fick lite ont i huvudet första dagarna, men det kan lika gärna ha någon annan anledning.

Om du frågar mig så är min erfarenhet alltså att märket på förpackningen inte spelar någon roll. Men eftersom jag minns min frustration över att hela tiden behöva byta märke tänkte jag att jag skulle kolla upp varför det är så, för den som kanske oroar sig över ett byte just nu.

Därför får du olika märken på din SSRI

För att ta reda på varför det är så här ringde jag till Martin Eriksson, hälsoekonom på Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) och frågade honom. Eller rättare sagt, jag ringde hundra olika samtal till deras växel och mejlade till deras ej fungerande mejladress, innan jag hittade Martin som var otroligt schysst och tillmötesgående. Men ändå:

Hej Martin, hur kommer det sig att vissa mediciner är billigast en månad, nästa gång man hämtar ut mediciner så rekommenderar apoteket ett annat märke som är billigare, fast det är samma substans?

– Systemet är till för att se till att patienten och samhället får lägsta möjliga kostnad för medicinerna över tid. Det går till så att tillverkarna sätter vilket pris de har sin produkt tillgänglig för varje månad, och därefter bestämmer TLV vilken som är periodens vara för olika substanser, för olika förpackningsstorlekar och olika styrka just den månaden. För varje förpackningsstorlek där det finns en utbytbar medicin (alltså olika generiska kopior, min anm.) är det TLV:s val som expedieras på apoteken plus två reserver. Anledningen till att det utses på det här sättet är som sagt att man ska få så låg kostnad för dels patienten och dels för samhället (som subventionerar medicinerna, min anm.)

Har apoteken samma vinstmarginal på alla mediciner?

– Oftast är det samma, men det finns undantag. Om man vill veta mer om apotekens marginaler finns mer att läsa på vår hemsida (http://www.tlv.se/apotek/apotekets-marginaler/). Sedan får apoteken ersättning för att de rekommenderar billigare läkemedel än det man har fått recept på, där det finns generisk konkurrens. Tidigare var det tio kronor, nu är det tretton kronor. Har de kvar av någonting i lager från förra månaden så finns det ytterligare bestämmelser för hur länge de får sälja ut det. Det kan ju vara så att de har kvar i laget och vill sälja slut det. Parallellimporterade läkemedel har de större möjlighet att påverka priset på. På grund av till exempel valutaskillnader kan vissa läkemedel finnas billigare att köpa från utlandet, det kallas parallellimport. Men det är inte så vanligt för psykofarmaka, det gäller mest nya läkemedel, men för de som har provat många andra mediciner kan det hända att det finns vissa sådana läkemedel.

Köper alla apotek in medicinerna för exakt samma pris, alltså det pris som ni sätter?

– Ja, så länge det gäller läkemedel som är inom förmånen, så länge de inte är paralellimporterade. Då spelar det ingen roll om det är Apotetek AB eller något utav de andra apoteken som köper in medicinerna. Utanför förmånen är det helt fri marknad. Det är inte så vanligt, jag kan inte komma på något antidepressivt läkemedel som inte ingår in förmånen på rak arm, faktiskt.

Tack Martin!

– Tack själv, det var så lite så.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis verkar det vara så att olika människor reagerar olika på att byta märke på mediciner med samma verksamma substans, till exempel från Sertralin Krka till Sertralin Teva. Jag tror att det kan finnas en placeboeffekt här, jag har själv aldrig haft några problem trots att jag bytt mellan de flesta märkena på mitt sertralin, men har man problem ska man givetvis berätta det för sin läkare.

Systemet som gör att man ofta behöver byta medicin när man hämtar ut nya verkar ändå vara vettigt tycker jag. Priset sätts centralt av myndigheten TLV som gör en upphandling där alla tillverkare får säga vilket pris de vill sälja till den perioden, den som är billigast blir periodens vara och är den som du kan köpa på apoteket (plus två reserver och eventuellt sådant som apoteket har kvar i lager, där finns det bestämmelser som de måste följa).

Om du vill veta mer finns en del information på TLV:s hemsida, du kan också kontakta dem och ställa dina frågor, även om det kan hända att du blir runtkopplad ett par gånger innan du hittar rätt!

Som vanligt har jag inte fått betalt av någon för att skriva det här inlägget eller något annat inlägg på bloggen. Om ni vill får ni däremot gärna köpa min bok om panikångest och depression där ni kan läsa mer om antidepressiva mediciner bland annat.

En av de saker som jag tyckte var jobbigast när jag hade svår panikångest var att gå på bio, teater eller föreläsningar. Jag hade agorafobi (torgskräck) vilket innebär att man har fobi för offentliga platser, vilket väldigt många med paniksyndrom har.

För mig var bio särskilt svårt, det var ett av de problem som hängde med längst. Även när jag hade blivit av med panikångesten vid middagar, restaurangbesök, på jobbet, i tunnelbanan, när jag åkte buss och så vidare så tycktes biobesök alltid resultera i en ordentlig panikångestattack. Yummie.

Det här var så klart ganska handikappande, jag gick bara på bio med min flickvän och knappt det. Jag pallade inte. Det var någonting med att sitta instängd i mörker och värme, med högt ljud och en storbildsskärm i ansiktet och en massa datagjorda effekter som fick mig att bli yr.

Jag märker att jag låter som en pensionär när jag beskriver hur det är att gå på bio, men make no mistake, jag älskade bio då och jag gör det fortfarande, det var bara det att det triggade mina panikkänslor under den här tiden.

Situationer agorafobiker undviker

Jag kom att tänka på agorafobi häromdagen när jag var på Dramaten här i Stockholm och tittade på ”Other Desert Cities” med Marie Göranzon, Hans Klinga och Reuben Sallmander. Även om det var teater och inte bio hade jag aldrig pallat med det för bara några år sedan.

Vi satt på rad nummer två, precis i mitten. Det är typ det värsta jag hade kunnat tänka mig förut. Sveriges finaste och snobbigaste teater. Nästan längst fram, så att jag har allas blickar i nacken, men inte på första raden där man lätt kan gå ut utan att någon behöver resa på sig, och i mitten av raden så att jag måste störa maximalt med människor för att ta mig ut. Usch.

Nuförtiden har jag nästan aldrig panikångestattacker, det måste ha varit flera år sedan jag hade en fullt utvecklad attack, så jag njöt bara av teaterföreställningen utan att bry mig om flyktvägar. Men tanken slog mig som sagt: tänk om jag hade varit här för ett par år sedan. Vilken mardröm.

Förutom teatrar och bio finns det många sociala situationer som en person med agorafobi undviker. Här är en lista på några av de vanligaste:

• Gallerior
• Att vara långt hemifrån
• Åka bil (både köra bil och åka som passagerare)
• Vara ensam hemma
• Åka buss
• Åka tåg
• Åka tunnelbana
• Breda gator
• Tunnlar
• Gå på restaurang
• Stå i kö
• Mataffärer
• Affärer
• Folksamlingar
• Flygplan
• Åka hiss
• Rulltrappor

Som ni ser är det en ganska störig lista. Det är typ allt som är kul, egentligen, som man undviker när man har agorafobi (särskilt åka rulltrappa är ju kul).

Vad hjälper mot agorafobi?

Men hur blir man av med agorafobi då? I min bok om panikångest och depression har jag en fråga som heter ”Vad är agorafobi?” där jag skriver:

”Agorafobi behandlas framför allt med kognitiv beteendeterapi (KBT), som har visat sig ha effekt på lindrig och måttlig agorafobi, om exponeringsövningar ingår i behandlingen. Vid svår agorafobi är det inte visat att KBT har någon effekt. Antidepressiv medicin har bara begränsad effekt på agorafobi, men det minskar antalet panikångestattacker om man har paniksyndrom samtidigt.”

För att bli av med agorafobi är det alltså framför allt kognitiv beteendeterapi (KBT) som hjälper, men det är viktigt att exponeringsövningar ingår. Exponeringsövningar är helt enkelt att man får utsätta sig för sina värsta rädslor. Man får helt enkelt gå till mataffären och anteckna hur man känner, försöka hitta strategier för hur man ska tänka och sedan träna bort det. Det låter inte så kul, och det är det inte heller, men jag lovar er att det är skönt när man väl kan göra vad man vill utan att behöva bry sig.

För mig personligen var, förutom biobesök, att resa och särskilt att flyga det absolut svåraste. Jag har skrivit ett tvådelat blogginlägg om att resa med panikångest här tidigare.

Vad gäller antidepressiv medicin så har det som jag skriver i boken bara begränsad effekt. Även om jag tror att det faktum att jag äter antidepressiv medicin nu hjälper litegrann var det viktigt för mig att kämpa ner agorafobin bara med hjälp av KBT, så att jag vet att det inte bara är medicinerna som hjälper. Men om man äter medicin och går i KBT hjälper det ofta väldigt bra också så klart (om man kämpar hårt).

Tyvärr är det så, paniksyndrom med agorafobi är för jävligt, och du måste utsätta dig för hemska saker för att bli av med skiten. Men det går, och belöningen du får gör det värt mödan. Tio gånger om.

(Förresten, om ni har möjlighet: gå och titta på Other Desert Cities på Dramaten, den var väldigt bra! Som vanligt har jag inte fått betalt för att skriva det eller någonting annat här i bloggen. Bara så ni vet.)

Källor:

Barlow, DH., VM Durand. 2011. Abnormal psychology: An integrative approach. CengageBrain.

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Idag, torsdag den 10 oktober 2013, är det världspsykiatridagen eller World Mental Health Day, som har firats på samma datum sedan 1992 på initiativ av World Federation for Mental Health (Världsförbundet för psykisk hälsa). Här är min önskelista inför framtiden.

För att fira världspsykiatridagen 2013, eller World Mental Health Day som det heter internationellt, tänkte jag skriva en liten önskelista. Tre saker som jag önskar mig vad gäller psykisk ohälsa:

1. Mer öppenhet

Kanske borde bättre behandlingar ta förstaplatsen, egentligen är det ju viktigast så klart, men eftersom det här är min lista skiter jag i det idag. Mer öppenhet kring psykisk ohälsa är så viktigt att det förtjänar förstaplatsen ändå, eftersom tabut kring psykisk ohälsa orsakar minst lika mycket smärta som själva sjukdomarna.

Det här är på väg att bli bättre, jag efterlyser ännu mer öppenhet. Alla kan påverka genom att prata om sin egen eller sina vänners psykiska ohälsa öppet utan att skämmas för det. En konkret grej som alla kan göra och som tar en sekund är att gå in på Hjärnkolls Facebooksida och trycka på gilla, gilla gärna även Radio Totalnormals Facebooksida, de gör ett hästjobb. Gör det NU!

2. Bättre behandlingar

Behandlingar av psykiska sjukdomar blir hela tiden bättre, men det går inte tillräckligt fort tycker jag. Dessutom borde de nya behandlingar som kommer hitta till sjukvården snabbare. Jag tänker exempelvis på KBT som har kunnat visa sin effekt mot flera olika psykiska sjukdomar länge, men som fortfarande är svårt att få inom vården på de flesta platser i Sverige.

Förklaringen till att KBT inte är tillgängligt är att de flesta psykologerna inom sjukvården fortfarande har psykodynamisk inriktning. Det håller på att förändras, och jag tycker att man ska kunna få psykodynamisk terapi också (i varje fall de korttidsterapier som har visat sin effekt vetenskapligt), men:

I andra branscher, om ny teknik visar sig vara bättre än den gamla, så överlever man inte om man inte använder den nya tekniken. Detsamma borde gälla inom psykiatrin – ut med det gamla och in med det nya. Om psykologer inom sjukvården har psykodynamisk inriktning, låt dem vidareutbildas inom psykodynamiska korttidsterapier eller andra terapier som kan visa sin effekt mot psykisk sjukdom (t.ex. KBT, det finns även andra) istället för att låta dem sitta och syssla med terapi som inte hjälper.

Min bok om panikångest och depression handlar mycket om behandlingar: vilka behandlingar fungerar bäst mot olika typer av depression och ångestsjukdomar? I vilka fall är medicin bättre än terapi och vice versa? Jag har också två frågor om var forskningen står för panikångest respektive depression (”Var står forskningen om depression?” och ”Var står forskningen om panikångest?”) i boken där jag tar upp bland annat hur behandlingarna har utvecklats och blivit bättre.

3. Större kunskap

Här håller någonting på att hända. Till exempel firar man Världspsykiatridagen idag på stadsbiblioteket här i Stockholm där skådespelerskan och författaren Lo Kauppi berättar om sin syn på psykisk ohälsa. Predrag Petrovic, forskare på Karolinska Institutet, föreläser om hjärnan och emotionell instabilitet. Psykisk ohälsa blir mer och mer uppmärksammat, öppenheten blir större, och därmed ökar kunskapen. Regeringens kampanj Hjärnkoll gör till exempel ett jättebra jobb, men det behövs mer och större insatser.

Skulle man till exempel inte kunna ha en ”psykisk hälsa-vecka” i landets alla grundskolor? Jag hade ”hälsovecka” när jag gick i skolan, vilket var jättebra. Kanske ingår psykisk ohälsa i hälsoveckorna nuförtiden, jag vet inte, men jag tycker att det vore ett bra statement att ha en egen vecka istället. Så viktigt är det.

Eller ett certifikat för psykisk ohälsa, typ som Hjärt- och lungräddningsutbildningen Skol-HLR som alla i grundskolan får göra? Man får läsa på och göra ett prov, som vilket annat prov som helst och så måste man klara det för att få sitt lilla certifikat med sig hem i ryggsäcken?

(4. Förresten önskar jag mig en resa till Kuba i vinter och en bostadsrätt i centrala Stockholm också. Tack på förhand.)

Där har ni min önskelista, se till att fira World Mental Health Day 2013 riktigt ordentligt idag så hörs vi snart igen! Om ni twittrar, använd hashtaggen #wmhd idag så att den trendar!

Eftersom jag tycker att det är viktigt att sprida goda nyheter om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar satt jag idag och skrev ihop en lista på sex saker har blivit bättre de senaste tio-tjugo åren. Läs gärna listan och sprid den om du gillar den!

Listan handlar främst om depression och panikångest, precis som min bok gör, men nästan allt går igen i andra psykiska sjukdomar också. De sex områden där positiva saker har hänt de senaste två decennierna är: större öppenhet, förbättrade attityder, effektivare behandlingar, bättre information, organiserade patienter och forskningsframsteg.

Hoppas att det här kan göra någon lite mer hoppfull inför sin psykiska sjukdom, det finns väldigt mycket hopp och positiva saker som jag tycker att man ska ta fasta på!

1. Större öppenhet

En av de saker som vi som har eller har haft problem med psykisk ohälsa tycker är viktigast är öppenhet bland folk, ett minskat tabu helt enkelt. Här har det faktiskt blivit mycket bättre de senaste tio-tjugo åren.

Ett exempel på att det verkligen är en tydlig och stark trend, får man när man läser i Miki Agerbergs bok ”Ut ur mörkret”. Den kom ut första gången 1998 och gavs ut i en ny upplaga 2011 med ett nyskrivet inledningskapitel där han, angående att få kända personer att berätta om sin psykiska ohälsa, skriver:

”Vid den här tiden, i mitten av nittiotalet, var depressioner inte något man talade offentligt om i Sverige, och ytterst få vågade bryta det mönstret.[…] Idag har det offentliga klimatet blivit mycket öppnare även i Sverige. I media är det inte längre svårt att hitta kända personer som berättar om egna erfarenheter av depressioner; som författarna Bodil Malmsten, Carina Rydberg och Karin Alvtegen, skådespelarna Krister Henriksson och Magnus Krepper, sångerskorna Caroline af Ugglas och Jasmine Kara, eller förra riksdagsledamoten Camilla Lindberg, för att bara ta några exempel från dagstidningarna de senaste åren.”

Han fick idén att berätta om kända personer från USA, där han som vetenskapsjournalist för Läkartidningen rest mycket och intervjuat experter. Han blev chockad av öppenheten i USA kring psykisk ohälsa, där verkade ingen skämmas för att berätta öppet om sin psykiska sjukdom.

När han skrev boken i mitten av nittiotalet ville han därför ha med svenska kändisar som berättade, men hade svårt att få tag på någon eftersom det var så tabu. Han fick med några halvkända personer: Lars Forssell, Kerstin Thorvall, Ingmar Ström, Peter Paul Heinemann, Britt Mogård och Täppas Fogelberg, men de riktigt stora namnen fanns inte med.

Idag hade han kunnat lätt kunnat få många människor, både kända och okända, att ställa upp i boken. Läs gärna de här listorna över kända personer med panikångest, depression och bipolär sjukdom som har berättat öppet om sina problem.

2. Förbättrade attityder

En annan sak som hänger ihop med större öppenhet är allmänhetens attityder mot psykiskt sjuka. Här har regeringens kampanj Hjärnkoll lyckats mycket bra i sitt arbete med attitydambassadörer. De har kunnat visa med statistiskt säkerställda siffror att attityderna i de län där de varit mest aktiva har förändrats till det bättre.

Här har ni siffror på hur invånarna i deras kampanjlän (Uppsala, Västerbotten och Västra Götaland) har förändrats bara på tre år. Siffrorna är hämtade från deras befolkningsundersökning från 2012 som du kan läsa här.

3. Effektivare behandlingar

Här har det framför allt blivit bättre på terapisidan, där KBT (kognitiv beteendeterapi) har utvecklats och kunnat visa sin effekt i vetenskapliga studier, vilket man tidigare inte gjort med psykodynamisk terapi, som därför saknade bevis för att de är effektiva.

Dessutom har metoderna utvecklats, inte minst i Sverige. Framför allt inom just KBT, där gruppterapier, självhjälpsböcker och internetbehandlingar har gjort terapimetoderna tillgängliga för fler.

På medicinsidan är SSRI det senaste genombrottet. SSRI är visserligen inte mer effektivt än de äldre tricykliska medicinerna, men har inte lika svåra bieffekter och kan användas av fler. Det behövs ändå bättre mediciner med högre precision, det är vanligt att man får prova väldigt många olika mediciner innan man hittar rätt. Vissa hittar aldrig rätt.

Men det forskas faktiskt på det området också. Kanske kommer man i framtiden genom till exempel ett blodprov kunna se vilken medicin som passar ens gener. Så här sa vetenskapsjournalisten och författaren Miki Agerberg när jag intervjuade honom 2011:

– Jag har läst någonting om det ganska nyligen, att man skulle kunna se att om du har vissa gener så är du liksom känslig för en viss medicin. Farmakogenetik som det kallas. Det är ett rätt enkelt sätt att använda sig av genforskning, det borde man kunna komma fram på. Att man ser till exempel att ”du ska ha Efexor” eller så, det vore bra.

Allt som allt är det ändå helt klart så att behandlingarna har blivit bättre och mer effektiva. Även om psykiatrin fortfarande måste förbättras mycket har de fått fler verktyg att arbeta med, till exempel internetterapi (där Sverige har varit en föregångare i utvecklingen) som gör det billigare att erbjuda terapi till fler.

De här framstegen skriver jag mycket om i min bok, bland annat i frågorna ”Var står forskningen om panikångest?”, ”Var står forskningen om depression?” och ”Vad fungerar bäst: medicin eller terapi?” (som finns i två frågor: en för panikångest och en för depression).

4. Bättre information

En av anledningarna till att jag skrivit min bok om panikångest och depression som kommer ut i vår, och en gång startade 1000glada.se, är att viktig information som psykiskt sjuka behöver inte var tillgänglig.

Här finns det fortfarande mycket att göra, jag hoppas att min bok kan hjälpa till i det arbetet, men faktum är att det har blivit lättare att få tag på tillförlitlig information om psykisk ohälsa bara de senaste åren.

Det finns många andra sajter än mina och det har börjat dyka upp bra böcker även på svenska (tidigare har nästan alla bra böcker om psykisk ohälsa varit på engelska), bland annat ”Ingen panik” av Per Carlbring och Åsa Hanell om panikångest och ”Ut ur mörkret” av Miki Agerberg om depression.

Dessutom har Statens beredning för medicinsk utvärdering de senaste tio-tjugo åren gjort stora genomgångar av alla vetenskapliga studier för ångestsjukdomar och depression bland annat. Man kan läsa hela deras studier eller bra och lättbegripliga sammanfattningar som är specialskrivna för patienter. Alla rapporter finns att läsa gratis på deras hemsida.

Man kan också få mycket bra information från sjukvårdens sidor 1177.se och vardguiden.se, som bara de senaste åren har satsat mycket på att ge bra och lättbegriplig information om symtom, behandlingar och annat som är viktigt att veta för den som blir psykiskt sjuk.

5. Organiserade patienter

Många fysiska sjukdomar har haft rikstäckande patientföreningar länge, vilket har gjort att de kunnat påverka både beslutsfattare och allmänhet för att underlätta för sina medlemmar. Eftersom de har funnits länge har de haft längre tid att organisera sig och har fler lokalföreningar runt om i landet. Här är några exempel på vanliga fysiska sjukdomars patientföreningar, när de startade och antal lokal-/länsföreningar:

1943 Diabetesförbundet (96 lokalföreningar)
1956 Astma- och allergiförbundet (112 lokalföreningar)
1982 Bröstcancerföreningarnas Riksförbund (33 lokalföreningar)
1986 Parkinsonförbundet (25 länsföreningar)

För psykiska sjukdomar har det inte funnit patientföreningar förrän ganska nyligen. Svenska Ångestsyndromsällskapet registrerades först 1992, Föreningen Balans (för depressioner) bildades ännu senare, nämligen 1997 och blev Riksförbundet Balans först i augusti 2012:

1992 Svenska Ångestsyndromsällskapet (33 lokalföreningar)
1997 Föreningen Balans (9 länsföreningar)

Patientföreningarna för psykiska sjukdomar växer snabbt och får mer och mer inflytande. Ett exempel på det är att socialförsäkringsministern, Ulf Kristersson, besökte Föreningen Balans årsmöte 21 mars i år.

Psykisk ohälsa börjar sakta men säkert komma på agendan genom att patienterna organiserar sig. Det här området är väldigt viktigt och har tagit stora kliv framåt de senaste tio åren.

6. Forskningsframsteg

Mycket forskning världen över riktar in sig på psykisk ohälsa idag. Jag har två frågor i boken där jag skriver om forskningsframsteg inom panikångest respektive depression. Där skriver jag bland annat om hjärnbildsteknik:

”Modern hjärnbildsteknik, som PET-kameran och magnetkameran, har för första gången gjort det möjligt att ”se” in i levande människors hjärnor. Man kan till exempel studera vilka delar av hjärnan som är mest aktiva för stunden, eller följa vad som händer när ett visst läkemedel når hjärnan.

I hjärnbildsstudier av deprimerade människor är det några delar av hjärnan som återkommer särskilt ofta, för att forskare hittar förändringar i utseende eller funktion just där: hippocampus, amygdala och pannloben. Hippocampus (en liten del av hjärnan där bland annat lokalsinne och minnesbildning sitter) är särskilt intressant.

De här studierna av deprimerade människors hjärnor visar ofta att hippocampus har blivit mindre, eller har lägre aktivitet, än friska människors hjärnor. Men nu har forskare kunnat visa att nya nervceller kan bildas i hippocampus om man får behandling med antidepressiv medicin, ECT eller psykoterapi, så att området växer till sig igen.”

Jag skriver även om framsteg inom genetikområdet, där till exempel 5-HTT-genen är väldigt intressant, om kopplingen till fysiska sjukdomar, livsstilsfaktorer (till exempel har det visat sig i att panikångest och paniksyndrom är vanligare i länder med längre vintrar) och så vidare.

Forskningen går framåt hela tiden med andra ord, vi kan mer idag om psykisk ohälsa än vad vi någonsin kunnat förut och det finns anledning att tro att det kommer att bli ännu bättre i framtiden.

Sammanfattning

Jag tycker att det finns mycket positivt att säga om utvecklingen inom området psykisk ohälsa. Det viktigaste tycker jag är öppenheten eftersom den har legat så långt efter så länge, men nu har börjat bli oerhört mycket bättre. Behandlingarna är också viktiga så klart, men också att psykpatienter börjat organisera sig såsom patienter med andra sjukdomar har gjort länge.

Det finns bättre och mer lättillgänglig information om psykisk ohälsa idag, vilket bidrar till att folks attityder kring psykisk ohälsa blir bättre. Dessutom händer det mycket inom forskningen. Allt som allt finns det med andra ord mycket som har förändrats till det positiva de senaste tio-tjugo åren, eller hur!

Källor:

Agerberg, M. (2011). Ut ur mörkret. En bok om depressioner. Lund: Studentlitteratur.

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Hjärnkoll. (2012). Personliga möten som förändrar attityder och beteenden. [www] Hämtat den 2 oktober 2013

Information om olika patientföreningar har jag hämtat på deras respektive hemsidor, Wikipedia samt Allabolag.se.

Nu börjar det hända saker med boken. Även om jag har bloggat här hela sommaren har det varit tunt med nyheter kring själva boken. Nu har jag äntligen lite mer att berätta inför våren, bland annat har vi spikat titeln!

Jag har fem härliga nyheter om boken, här har ni dem:

1. Titeln spikad!

Som rubriken avslöjar blir titeln ”Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar”. Vi ville att titeln skulle bli så tydlig det bara går och jag tror att vi lyckades med det.

2. Förord av Arvid Lagercrantz!

Vissa av er känner redan till det här, jag har till exempel skrivit om det på Twitter: förordet till boken har den legendariske författaren och journalisten Arvid Lagercrantz skrivit. Han är själv bipolär sedan mer än 50 år tillbaka och berättar i förordet personligt och naket om sjukdomen, medicinerna, sjukhusvistelserna och hur han lyckades bli vd på Sveriges Radio trots sin bipolära sjukdom.

Ur Arvid Lagercrantz förord:

”Den som vill få en snabb och kortfattad översikt av psykisk ohälsa ska läsa den här boken. […] En stor del av tillfrisknandet består i att få kontroll över sig själv, och den som vet mer om sin sjukdom har kommit en bit på väg.”

3. Fem nya frågor!

Nu är även själva bokmanuset klart. Förutom att jag och min redaktör Eva Frisendahl har finslipat alla frågor och gjort dem ännu bättre, så har vi lagt till fem nya frågor! Totalt blir det alltså 60 frågor istället för 55, och de nya frågorna och svaren är väldigt bra precis som de andra.

Nu när manuset är klart kan jag ge er alla frågor som kommer att vara med i boken, jag har lagt upp dem här om ni vill läsa.

4. Köp boken signerad direkt på nätet!

Jag har öppnat en webbshop som gör att alla som vill köpa boken signerad kommer att kunna göra det direkt av mig på nätet. Webbshopen kommer att ligga på min egen sajt textbearbetning.se (kanske även här i bloggen). Man kan betala med de flesta kredit- och betalkort (MasterCard, VISA, Amex etc.) eller med sitt PayPal-konto. Signering och personlig hälsning utan extra kostnad så klart!

5. Förboka redan i höst!

Det är många som hör av sig och frågar när boken släpps, där kan jag tyvärr inte ge några nyheter just nu. Boken har inget releasedatum än, men den kommer någon gång i vår (jan – april är vårsäsong i bokbranschen). Däremot kommer man att kunna förboka boken redan under hösten, även signerad. Jag återkommer med alla datum för boken framöver.

***

Där har ni de nyheter jag kan släppa just nu. Det är mycket annat på gång kring boken, så mycket kan jag säga. Intresset är väldigt stort och jag tror faktiskt inte att jag kommer att göra någon besviken. Jag kommer att lägga upp lite kommentarer och omdömen från det fåtal personer som redan har fått läsa boken här snart.

***

Tack också för alla glada tillrop på Twitter förresten! Jag heter c_dahlstrom där om ni vill skriva någonting till mig.

Hej då!

Det finns mycket intressant forskning om panikångest. Bland annat om ärftlighet, där man studerar tvillingpar och hur ofta den ena tvillingen får panikångest om den andra redan fått det. Det finns också forskning om livvstilsfaktorer, biologi och behandlingar som är riktigt intressant.

Igår skrev jag om depressionsforskning här i bloggen. Det verkar vara ett ämne som många tyckte var intressant, därför tänkte jag skriva om heta forskningsspår idag igen. Den här gången handlar det om panikångest.

Frågan ”Var står forskningen om panikångest?” i min bok om depression och panikångest inleds så här:

”Panikångest och olika ångestsjukdomar har intresserat forskare länge. Till exempel publicerade militärläkaren Jacob Mendez DaCosta redan 1871 artikeln ”On Irritable Heart”, som handlade om hur militärer i pressade situationer uppvisade symtom som hyperventilation, skakningar, värk i hjärtat och dödsångest.

Symtomen påminner väldigt mycket om dem som uppstår vid en panikångestattack, men trots att forskningen nosade på ämnet redan på 1800-talet är det först de senaste tjugofem åren som forskningen på panikångest och därmed också på olika ångestsjukdomar (paniksyndrom, agorafobi, specifik fobi, social fobi, generaliserat ångestsyndrom, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom) verkligen har tagit fart.”

Jag tyckte att det var intressant att man kan spåra forskningen nästan 150 år tillbaka i tiden, men synd att det är först de senaste tjugofem åren som man verkligen gjort framsteg.

I frågan i boken har jag tagit med fyra områden där forskningen om panikångest har gjort framsteg: genetik, livsstilsfaktorer, biologi och behandlingar. Jag tänkte skriva något kort här om två av dem: genetik och behandlingar.

Genetik

Genetik är ett viktigt spår när det gäller forskning om panikångest. De olika ångestsjukdomarna har alla ganska start ärftlighet, men paniksyndrom verkar ha starkast påverkan av genetiken. Jag skriver bland annat så här i boken:

”Forskning har visat att genetiken spelar en ganska viktig roll, framför allt vid paniksyndrom, men också vid andra ångestsjukdomar. Ärftligheten bland enäggstvillingar är ungefär mellan 20 och 50 procent för de olika ångesttillstånden, lite beroende på undersökning och vilken diagnos man tittar på. För paniksyndrom, där ärftligheten verkar vara särskilt stor, har en stor tvillingstudie visat en ärftlighet på 48 procent.”

Det här är så klart väldigt intressant, jag personligen kan känna att det är lite lättare att inte känna skam och skuld om man vet att ångestsjukdomar åtminstone till viss del ligger i vår arvsmassa.

I boken finns även en fråga om bara just ärftlighet för panikångest, den heter ”Är panikångest ärftligt?” och ligger i panikångest-delen av boken.

Behandlingar

Behandlingsområdet är ett av de där det också har hänt mycket de senaste åren. Framför allt är det bland terapierna man har gjort framsteg, även om det har hänt litegrann bland medicinerna också.

Det som har hänt bland terapierna är bland annat att KBT har vuxit fram och utvecklats i snabb takt. Innan KBT började växa fram på större front under 1980-talet var psykodynamiska terapier nästan helt dominerande, vilket var illa eftersom de inte vetenskapligt kunde (eller ville) visa sin effekt mot panikångest.

KBT och andra mer praktiskt inriktade terapier har inte bara kunnat visa sin effekt vetenskapligt mot exempelvis panikångest, de har även satt press på psykodynamiker att tydligare visa att deras metoder håller för granskning. På senare tid har det till exempel kommit studier som tyder på att vissa psykodynamiska korttidsterapier kan vara effektiva, men än så länge ligger den psykodynamiska terapigrenen efter de kognitiva och beteendeterapeutiska metoderna.

På sätt och vis är det som att man har avreglerat en monopolmarknad, det har skapats konkurrens vilket gör att terapier som inte har vetenskapligt stöd ifrågasätts mer av både experter och patienter.

I boken skriver jag mer om både kognitiv beteendeterapi och psykodynamisk terapi (bland annat). Där skriver jag också om ytterligare ett riktigt intressant forskningsspår på behandlingssidan: internetterapi.

***

Jag hoppas att det här inlägget gav er en liten inblick i vad som händer inom forskningen kring panikångest. Precis som jag skrev igår i inlägget om depressionsforskning tycker jag att det ger hopp att läsa om heta forskningsspår. Det gör att det känns lite lättare att se ett slut på ångesten, att det finns metoder som funkar och att de utvecklas hela tiden.

Eftersom man ofta har fått höra att antidepressiv medicin är ”Big Business” för läkemedelsbolagen och att de tjänar så mycket pengar på antidepressiv medicin tänkte jag titta lite närmare på antideppbranschen. Det visar sig att det är en bransch i kris.

Ett hyfsat vanligt argument mot att äta antidepressiv är att det bara är läkemedelsbolagen som ska tjäna pengar och att det är därför läkare skriver ut medicinen. Men hur mycket pengar tjänar egentligen läkemedelsbolag på antidepressiv medicin? Finns det andra mediciner som de tjänar bättre på? Varför får i så fall inte de patienterna höra att de är läkemedelsbolagens slavar?

Jag är civilekonom i grunden (och äter själv antidepressiv medicin), därför går jag igång på den här typen av statistik. Ord som ”miljardindustri” och ”rekordvinster” används ofta i TV, radio och tidningar för att beskriva läkemedelsbranchen. Ibland är det befogat, ibland inte. Låt oss se vad som döljer sig bakom rubrikerna om antideppbranschen.

Innan jag börjar vill jag bara stryka under att jag inte har fått betalt av någon för att skriva det här inlägget, eller något annat inlägg på den här bloggen eller i boken för den delen. Särskilt inte något läkemedelsbolag. Bara så ni vet.

Försäljningen var som högst 2002

Antidepressiv medicin är i varje fall ett av de vanligaste läkemedlen i Sverige idag. Ungefär fem procent av Sveriges befolkning äter varje dag antidepressiv medicin mot depression och ångest, det motsvarar en halv miljon svenskar.

Användandet i Sverige tog fart på riktigt 1993, sedan dess har antalet svenskar som äter antidepressiv medicin skjutit i höjden. Anledningen till ökningen var framför allt att de nya SSRI-medicinerna blev godkända i Sverige. SSRI-mediciner har inte lika starka biverkningar som de äldre så kallade tricykliska medicinerna, och kan därför skrivas ut även av läkare på till exempel vårdcentralen.

Ökningen har varit enorm sedan dess. År 2010 åt svenskarna mer än sju gånger så mycket antidepressiv medicin som i början av 1990-talet. Att kurvan pekar så starkt uppåt borde betyda att försäljningen i kronor också borde peka lika starkt uppåt. Det gör den inte.

Faktum är att året då antidepressiv medicin drog in mest pengar till läkemedelsindustrin på den svenska marknaden var 2002, trots att användandet har fortsatt öka sedan dess. Då såldes antidepressiva mediciner för totalt en och en halv miljard kronor i Sverige (samma år såldes till exempel alkohol för 18 miljarder).

2002 var kulmen på en lång och stadig ökning av inkomster, men sedan hände någonting. Kurvan vände nedåt igen, även om Zoloft fortfarande var det mest sålda läkemedlet räknat i kronor i Sverige även 2003 och 2004.

Patenten har gått ut

Förklaringen är att originalpatenten sedan dess har gått ut i nästan alla fall. Zoloft hängde kvar något längre eftersom patentet gick ut först under hösten 2005. När patentet går ut betyder att det är fritt fram för andra läkemedelsföretag att sälja billigare kopior (så kallad generika), vilket pressar ner priserna och gör medicinerna mycket mindre lönsamma.

Bra eller dåligt, så fungerar läkemedelsindustrin. Patenten är moroten för dem att ta fram nya mediciner, och de som tagit fram originalpatenten har med stor säkerhet tjänat massor av pengar i Sverige på antidepressiv medicin så länge de hade patenten.

Det handlar exempelvis om företaget Eli Lilly från USA som tog fram Prozac som har varit en storsäljare i hela världen. Men eftersom Prozac inte godkändes i Sverige förrän 1995, och då under namnet Fontex, blev istället Citalopram snabbt dominerande i Sverige, då det godkändes redan 1992 (för akut bruk, 1999 för längre bruk).

Citalopram lanserades av det danska läkemedelsföretaget Lundbeck under namnet Cipramil. Både Lundbeck och Eli Lilly har med all säkerhet tjänat massor av pengar på antidepressiv medicin, liksom Pfizer som tog fram Zoloft, men om det är ett argument för att inte äta medicinerna borde det argumentet ha slutat gälla någon gång kring 2002.

Hur mycket tjänar läkemedelsbolagen på antidepp idag?

Efter 2002 har lönsamheten dalat. I boken ”Ut ur mörkret” som är skriven av vetenskapsjournalisten Miki Agerberg som själv har haft flera djupa depressioner, beskriver han antidepressiva mediciner som en ”krisbransch”. Under 2010 finns bara en enda antidepressiv medicin (Cipralex) på topp 50-listan över Sveriges mest sålda läkemedel räknat i pengar.

Han har intervjuat professor Björn Mårtensson som säger att läkemedelsbranschen följer olika spår för att hitta mediciner som fungerar på något annat sätt än dagens mediciner. Till exempel tittar man på läkemedel som påverkar substans P eller andra så kallade peptider, men hittills har det inte gett något. Därför tjänar läkemedelsbolagen inte alls mycket pengar på antidepressiv medicin längre.

Om man vill titta på ännu färskare siffror än de från 2010 finns statistik från USA på hemsidan drugs.com, där man kan följa utvecklingen kvartal för kvartal. Den senaste statistiken där är från andra kvartalet i år, det vill säga perioden april-juni 2013.

Jag tittade på de tio medicinerna som drog in mest pengar i USA under den perioden. Här är hela listan med en kort beskrivning av medicinen (beskrivningen är min egen och därför kanske inte helt korrekt):

1. Abilify (antipsykotisk medicin mot schizofreni)
2. Nexium (magsyramedicin, typ som Omeprazol)
3. Humira (inflammationsmedicin, används bland annat mot Crohns sjukdom)
4. Cymbalta (SSNRI, antidepressiv medicin)
5. Crestor (kolesterolmedicin)
6. Advair Diskus (astmamedicin)
7. Enbrel (medicin mot reumatism)
8. Remicade (medicin mot reumatism)
9. Copaxone (MS-medicin, multipel skleros)
10. Neulasta (en slags cancermedicin)

Ingen SSRI-medicin fanns med på listan och bara en antidepressiv medicin överhuvudtaget. Det var SSNRI-medicinen Cymbalta som det här kvartalet dessutom tappade tredjeplatsen till inflammationsmedicinen Humira och nu ligger först på fjärde plats.

Låt patienten välja!

Det finns säkert anledning att diskutera ifall antidepressiv medicin skrivs ut för lättvindigt i Sverige. Personligen tycker jag att tillgången till terapi, till exempel KBT, borde vara mycket större än den är idag så att varje patient får chansen att välja. När det inte finns tillräckligt med psykologer inom sjukvården är det lätt för en stressad läkare på en vårdcentral att skriva ut antidepressiv medicin i brist på annat. Jag har själv råkat ut för det.

Men mediciner hjälper också många att leva utan ångest och depression, och det är lätt för kritiker att haspla ur sig att det bara är en fråga om pengar när man inte har någonting annat att komma med. Jag tror att det här speglar att vissa fortfarande inte ser på depression och ångest som sjukdomar, utan som karaktärsdrag som man bara kan ”rycka upp sig” ifrån.

Jag har i varje fall aldrig hört någon säga att astmamediciner, mediciner mot reumatism och cancermediciner bara skrivs ut för att läkemedelsbolagen ska tjäna pengar på det. Har du?

Källor:

Agerberg, M. (2011). Ut ur mörkret. En bok om depressioner. Lund: Studentlitteratur.
Folkhälsoinstitutet (2003). Alkoholstatistik 2002. [www] Hämtat den 2013-09-02
Drugs.com (2013) U.S. Pharmaceutical Sales – Q2 2013 [www] Hämtat den 2013-09-02
Wikipedia (2013) Fluoxetin / Citalopram / Sertralin [www] Hämtat den 2013-09-02

Hur ofta man får panikattacker? Den frågan får jag ofta. Här är en genomgång av hur ofta man får panikångestattacker baserad på amerikansk forskning och lite egen erfarenhet.

När jag själv mådde som värst (sommaren 2007) fick jag flera panikattacker varje dag. Så fort jag skulle gå utanför dörren, gå på ICA eller åka tunnelbana fick jag hjärtklappning, svettning, kände mig yr och fick ont i bröstkorgen.

När jag började få behandling sjönk antalet ju bättre jag mådde. Först hade jag kanske ett par attacker i veckan, sedan en eller två i månaden, sedan bara några gånger per år. Det krävdes en hel del KBT och hårt jobb att minska attackerna, det gick alltså inte bara över (om någon nu trodde det).

Nu har jag inte fått en attack på flera år, men vet att det kan hända om jag känner mig stressad eller råkar ut för något som gör att jag mår dåligt. Om någon dör, om jag skulle bli dumpad eller om jag blev av med jobbet till exempel. Då vet jag att risken ökar.

***

Hursomhelst, att bara utgå från mig själv är så klart ett väldigt dåligt statistiskt underlag. Jag sökte efter forskning i ämnet och hittade en amerikansk studie från 1985. Där frågade man 186 ”normala” ungdomar ifall de hade fått panikattacker och i så fall hur ofta.

Forskarna fick följande svar (antal panikattacker under det senaste året):

• 34.4 % hade haft minst en panikångestattack
• 17.2 % hade haft minst två panikångestattacker
• 11.3 % hade haft antingen tre eller fyra panikångestattacker
• 6 % hade haft fem eller fler panikångestattacker

Det här ger en bild av hur ofta man får panikångest. Väldigt många har fått någon enstaka attack det senaste året, medan ganska få har fått många attacker.

Jag tycker kanske att siffrorna ser lite höga ut – att sex procent eller fler hade haft fem eller fler panikångestattacker låter lite högt eftersom ”bara” runt två procent av befolkningen har paniksyndrom.

I och för sig behöver man inte ha paniksyndrom för att man har fått fem eller fler panikattacker på ett år, men en annan siffra från studien var att 4,8 % av ungdomarna hade haft minst två panikångestattacker den senaste veckan.

För att få diagnosen paniksyndrom krävs (bland annat) ”återkommande panikattacker” enligt både ICD10 och DSM-IV (de två vanligaste diagnosverktygen som används i hela världen). I ICD10 delar man också upp paniksyndrom i måttlig och svår: vid måttligt paniksyndrom har man haft minst fyra panikattacker under den senaste fyraveckorsperioden, vid svårt paniksyndrom måste man ha haft minst fyra panikattacker i veckan den senaste fyraveckorsperioden.

Om 4,8 % hade fått minst två panikattacker den senaste veckan uppfyller de flesta av dem (troligen alla) kriterierna för måttligt paniksyndrom. Därför tror jag att siffrorna kan vara aningen höga, men jag tror ändå att de ger en ganska bra fingervisning ändå.

***

I min bok står det mer om hur vanligt panikångest, paniksyndrom och andra ångestsjukdomar är i frågorna ”Är psykisk ohälsa vanligt?” och ”Är panikångest vanligt?”. Där kan du också läsa mer om vilka behandlingar som finns och mycket annat som kan hjälpa lite på vägen mot att bli frisk.

***

Källor:

Norton, G. Ron, et al. ”Characteristics of people with infrequent panic attacks.” Journal of Abnormal Psychology 94.2 (1985): 216.

http://www.who.int/classifications/icd/en/GRNBOOK.pdf (ICD10 hämtad den 28 augusti 2013)

American Psychiatric Association. ”Diagnostic and statistical manual of mental disorders: DSM-IV”. Amer Psychiatric Pub Inc, 1994.

I frågorna ”Vilka behandlingar finns mot panikångest?” och ”Vad fungerar bäst: medicin eller terapi?” i min bok går jag igenom vilka behandlingar mot panikångest som har stöd för sin effekt. I stora drag kan man säga att det finns två behandlingar som hjälper: psykoterapi och antidepressiv medicin. Det finns oftast ingen anledning att föredra den ena före den andra.

Svaret på frågan i boken baserar jag bland annat på SBU:s (Statens beredning för medicinsk utvärdering) jättestora studie av olika behandlingar mot paniksjukdomar. Du kan läsa den utredningen på deras hemsida, den finns i flera versioner – bland annat en patientversion som är lättläst och bra.

Olika typer av ångest – olika behandlingar

För att veta vilken behandling som är bäst måste man skilja på olika typer av panikångest. Om man bara har haft en eller några enstaka attacker behöver man förmodligen ingen behandling alls, det är väldigt vanligt att man får en panikångestattack på grund av stress utan att få några problem alls med panikångest efter det. Då behöver man inte söka hjälp.

Panikångestattacker kan också vara ett symtom på att man har en ångestsjukdom. Då finns oftast finns ingen orsak att rekommendera medicin framför psykoterapi eller tvärtom, med undantag för den som får panikångest på grund av att man har en specifik fobi (typ spindelfobi, blodfobi etc.)

Specifik fobi behandlas inte med antidepressiv medicin eftersom det inte har någon effekt, å andra sidan kan de flesta bli av med en specifik fobi genom KBT till exempel. Ibland behövs bara ett enda tillfälle för att bli av med en specifik fobi.

Paniksyndrom skiljer sig också lite från de andra ångestsjukdomarna, eftersom man har större chans att få en mer ”bestående effekt” av psykoterapi än av läkemedel. Det innebär inte att antidepressiv medicin inte fungerar mot paniksyndrom, bara att det generellt sett är bättre på lång sikt att gå i terapi istället.

De terapier som enligt SBU har effekt mot de olika ångestsjukdomarna är kortare, praktiska terapier. Det innebär att terapierna riktar in sig på att förändra beteenden och tankar som är kopplade till ångesten. En ”kort” terapi innebär att de oftast är mellan ungefär 10-20 tillfällen.

Det vanligaste exemplet på terapier som är korta och praktiska är kognitiv beteendeterapi (KBT, läs mer i frågan ”Vad är kognitiv beteendeterapi?” i boken), men det finns även andra, som beteendeterapi och kognitiv terapi till exempel.

Förutom det här finns det några andra saker som man bör tänka på som står i boken, som snart kommer att finnas att köpa både i bokhandeln, på internet och som e-bok. Men, eftersom det inte fanns plats för mina personliga reflektioner i boken tänkte jag säga något kort om det här.

Min egen erfarenhet: terapi

Jag är ingen läkare (du bör självklart söka hjälp hos en läkare om du har problem med panikångest eller någon annan typ av psykisk ohälsa) så jag kan inte rekommendera någonting i det enskilda fallet. Det kanske låter ”goddag yxskaft”, men det är viktigt att påpeka. Jag är själv bara en patient som har blivit frisk.

Jag tänkte ändå skriva lite kort om min egen erfarenhet, eftersom jag har testat både terapi och antidepressiv medicin.

För mig fungerade terapi bäst mot panikångesten (i mitt fall paniksyndrom med en släng av social fobi och agorafobi). Jag gick både i gruppterapi och enskild terapi, båda KBT. Jag har även gått i internetterapi, men det var mot depression (jag skulle tro att det hade fungerat bra mot panikångest det med).

Gruppterapin var väldigt bra, det rekommenderar jag VERKLIGEN. Jag ska säga att det var jobbigt i början, att sitta i en ring med människor man inte känner och berätta om sin ångest är nervöst. Det gick över väldigt fort som tur var, bara efter några träffar kändes det inte pinsamt eller jobbigt alls.

Min egen erfarenhet: antidepressiv medicin

Jag testade även antidepressiv medicin mot panikångesten innan jag började med KBT. Det fungerade faktiskt hyfsat, men det var jobbigt att fasa in (man trappar upp dosen) och jag kände att jag ville testa KBT istället eftersom jag hade läst att det var en mer långsiktig lösning.

Det var ett bra beslut då, eftersom jag lyckades bli av med panikångesten nästan helt efter några månader. Jag hade fortfarande panikångestattacker då och då i något år eller två men väldigt sällan. Jag skulle säkert fortfarande kunna få en panikångestattack om jag blev riktigt stressad någon gång, men det kan vem som helst.

Eftersom jag hade depression också (dystymi) så började jag ändå ta antidepressiv medicin ett par år senare, vilket jag fortfarande gör (Sertralin i mitt fall, det finns massor av olika typer). KBT bet aldrig riktigt mot depressionen för mig. Den gjorde det bättre, men jag kunde fortfarande falla ner i ganska djupa svackor ibland, vilket jag inte gör nu även om jag vet att återfallsrisken är stor. Jag lär trilla dit igen förr eller senare.

Sammanfattning

Oftast finns det alltså ingen anledning att föredra terapi framför medicin eller tvärtom. Undantagen är specifik fobi, där medicin inte fungerar, och paniksyndrom, där terapi oftast är en mer långsiktig lösning.

Självklart bör du söka hjälp hos en läkare om du har problem med panikångest eller annan psykisk ohälsa, jag är inte läkare. Mina egna erfarenheter är att både terapi och medicin fungerade, terapi mest mot panikångesten och medicin mest mot depression. Vill du läsa mer kan du köpa min bok om depression och panikångest när den kommer ut (i början av 2014), läs gärna SBU:s rapport också som är väldigt bra.

I mitt första inlägg om att resa med panikångest beskrev jag vägen ner, hur jag först fick reseångest och sedan även panikångest och paniksyndrom. I den andra delen ska jag nu berätta om hur jag gick tillväga för att bli av med rädslan för att resa med panikångest.

(Det här är del 2 av 2 om att resa med panikångest, vill du läsa det förra inlägget kan du göra det här)

Jag fick alltså min första panikångestattack 2007, sedan fick jag nästan direkt paniksyndrom. Då hade jag redan avstått från att resa under ett par års tid, jag flög till exempel inte på fem-sex år efter resan från Köpenhamn till Stockholm. En slags flygrädsla på grund av mina problem med öronen kombinerat med min reseångest överlag.

Hade jag inte träffat min flickvän Emma hade jag kanske fortfarande inte flugit eller rest överhuvudtaget. Hon hade rest väldigt mycket och ville gärna att vi skulle resa tillsammans.

Länge var det här ett stort problem för mig och vårt förhållande eftersom jag hade reseångesten. När jag fick paniksyndrom kunde jag inte ens åka tunnelbana en station utan att få panikångest och tänka att jag skulle dö. Nu kan jag skratta åt det, men samtidigt känner jag stor beundran för den killen som ändå tog sig till tunnelbanan trots att det kändes som att han skulle dö.

När jag började fatta att panikångesten i sig inte var farlig började jag utmana ångesten. Jag minns att jag åkte Roslagsbanan till slutstationen Österskär en dag. Det var en stor utmaning, det kändes nästan förödmjukande. Att jag, som var tjugotvå år gammal och hade åkt kommunalt i hela mitt liv skulle behöva öva upp den förmågan igen. Jag kunde ändå också känna att det var ett litet äventyr: Här sitter jag på ett litet ”secret mission” som ingen omkring känner till!

Första utlandsresan med panikångest

Efter ett och ett halvt år av panikångest åkte jag på min första utlandsresa med Emma och min ångest. Jag hade fått lite koll på attackerna efter KBT-gruppterapi bland annat, men hade fortfarande hemska attacker och fruktade flygresor mest av allt.

Vi reste till Riga. En kort resa, vi åkte dessutom färjan dit och stannade bara en weekend. Det var givetvis ingen slump, hela vägen mot att kunna resa med panikångest (eller rättare sagt utan panikångest till slut) har varit en gradvis upptrappning av ”svårighetsgraden”.

Första resan gick bra, jag hade en del ångesttoppar i Riga men jag hade också roligt. Jag kände mig trygg med Emma och det var ett stort steg för mig.

Andra och tredje resan med panikångest

Nästa steg var att åka lite längre, men jag vågade fortfarande inte flyga. Vi bestämde oss för att åka på tågcharter till Garda i Italien. På så sätt slapp jag flyga, men kunde åka till ett varmt land som låg lite längre bort. Vi var där i en vecka.

I Garda fick jag faktiskt en rejäl panikångestattack en dag när det var varmt och kvavt ute. Det var ett bakslag så klart, jag blev ledsen och besviken, men hade ändå en mycket bra tid resten av veckan. Vi åkte bland annat till Venedig och Milano, där jag återvände till arenan San Siro där mitt favoritlag Milan spelar sina matcher (jag hade varit där första gången jag flög när jag var 18 år).

Den tredje utlandsresan med panikångest gick till Grekland sommaren efter tågchartern. Vi åkte till Skiathos som är en väldigt fin ö där de spelade in delar av Mamma Mia-filmen. Den resan var en av mina bästa, jag fick bada i Medelhavet, gå i olivlunden utanför hotellet och fota kossorna som var fastknutna vid olivträden.

Även på Skiathos hade jag små ångestattacker, men mådde överlag bättre än på länge. Eftersom jag hade depression var det ändå ingen sprudlande glädje jag kände, men ångesten var betydligt lägre.

Resor utanför Europa

Nästa steg för mig var att resa utanför Europa, samt att resa till värmen på vinterhalvåret eftersom jag avskyr vintern. Därför åkte vi till Thailand, vilket också var ett stort steg. Lång flygresa, en helt annan kultur, två veckor istället för en, och så vidare.

Även Thailandsresan blev en otrolig resa för mig. Jag var fortfarande inte helt fri från mina panikångestattacker, och verkligen inte från min depression, men ångesten var betydligt lägre än 2007. Jag minns att jag hade med mig en plastpåse när vi åkte långa taxiresor i Thailand av rädsla för att få panikångest och spy (vilket jag ALDRIG har gjort under en panikångestattack för övrigt), men jag fick inte en enda panikångestattack under hela resan.

Sedan dess har jag rest till bland annat USA och Kenya på långresor. Även om jag inte känner alls samma rädsla för att resa längre, så har jag valt att resa ännu mer, delvis för att jag verkligen vill trycka tillbaka rädslan riktigt jävla ordentligt, eftersom jag hatar den. Dessutom älskar jag att resa förstås.

Sammanfattning

Som du ser har det varit en lång väg till att bli av med panikångest och reseångest och känna att jag kan resa hur jag vill. Jag har tagit det från att åka Roslagsbanan till Österskär, till Riga med färja, Italien med tåg, Grekland med flyg, Thailand, USA och Kenya.

Jag har fortfarande några steg kvar. När jag skriver det här är jag till exempel i Rom på egen hand, min första utlandsresa som jag gör själv på tio år eller så. Sista steget för mig är förmodligen att resa med vänner, vilket jag kommer att göra förr eller senare.

Jag hoppas verkligen att det här kan vara lite peppande för dig som läser det om du har problem med panikångest och resor. Det här är fortfarande lite känsligt för mig, men jag tänker att min historia faktiskt skulle kunna vara intressant även för andra än mina närmast sörjande – jag vet ju att många med panikångest inte tror att det går att resa med panikångest!

Lycka till!

En av sakerna som var värst för mig under åren med panikångest var att resa. Att resa med panikångest kan verkligen vara påfrestande, många som jag känner som har panikångest reser inte överhuvudtaget. Jag tänkte berätta lite om hur jag blev av med min reseångest, kanske kan det hjälpa någon.

(Det här är del 1 av 2 om att resa med panikångest, del 2 av 2 kan du läsa här)

Reseångesten kom faktiskt innan panikångesten för mig. Jag flög exempelvis för första gången när jag var 18 år. Mina föräldrar har inte rest så mycket och med dem reste vi bara i norden i husbil.

Annars var vi på vårt landställe i Värmland, som visserligen var det bästa man kunde tänka sig när man var liten men som inte gjorde mig resvan, vilket skulle bli ett stort problem när jag blev äldre.

En resa som var förödande för mig var en gång då jag skulle flyga hem från Köpenhamn när jag var 19 år, det var andra gången jag flög. Eftersom jag är öronbarn har jag alltid haft känsliga öron. Jag har tappat räkningen på alla öroninflammationer som jag har haft genom åren, den här gången var jag ”bara” förkyld men det gick åt skogen ändå.

På väg upp i luften märkte jag att trycket mot öronen blev väldigt starkt. När man är förkyld är öronen extra känsliga, en läxa som skulle stå mig dyrt.

Den ena av mina trumhinnor sprack när vi låg på marschhöjd. Det gjorde ONT.

Flygrädsla och resefobi

Varför berättar jag det här? Jo, för efter det flög jag inte igen på flera år. Öronincidenten gjorde mig skräckslagen inför tanken att flyga igen. Jag har alltid varit lite mesig dessutom, så att resa i sig tyckte jag också var läskigt. Att flyga, både med öronproblemet och resefobin, var helt enkelt uteslutet.

Det här påverkade mig så klart psykiskt också. Varje gång någon kompis ville åka utomlands fick jag hitta på en ursäkt att tacka nej. När jag själv blev sugen på att besöka något land som kändes spännande värkte det i hela kroppen av ångest och självhat eftersom jag visste att det aldrig skulle bli av.

På nätterna drömde jag ofta att jag åkte till New York, reste runt i Brooklyn och Bronx och såg miljonprojekten där mina hiphopidoler växt upp. Härliga drömmar som gjorde så ont när jag vaknade upp från dem och insåg att jag fortfarande bara var en rädd liten stackare som inte kunde resa någonstans.

Panikångesten och reseångest

När jag var 21 fick jag dessutom panikångest för första gången, något som nästan direkt ledde till paniksyndrom. Att jag inte vågade resa bidrog säkert i sig till paniksyndromet, eftersom man MÅSTE våga utmana sina rädslor för att hålla panikångesten stången. Panikångesten lever på dina rädslor.

Panikångesten spädde sedan bara på reseångesten ännu mer. Nu var det inte bara öronen och resorna i sig som var svårt, nu var jag tvungen att oroa mig för panikångestattacker dessutom.

New York-resan hade aldrig känts så avlägsen som den gjorde under den här perioden. Ändå var det här vändpunkten för mig, den absoluta nollpunkten. Jag insåg att jag var tvungen att ta tag i problemet och sluta blunda för mina rädslor.

Jag kom till New York till slut, och en massa andra ställen i världen, men det krävde mycket och hårt jobb. I nästa blogginlägg kommer jag att berätta hur jag gjorde, så att det här inlägget inte blir för långt. Till dess får ni ha det bra, ta hand om varandra! (Uppdatering: här kan du läsa del 2 av 2)

Att ångest är vanligare hos kvinnor är välkänt. Men hur stor skillnad är det för de olika ångestsjukdomarna? Och varför är kvinnor oftare sjuka i ångestsjukdomar egentligen?

I frågorna ”Vad är paniksyndrom?” och ”Vad är generaliserat ångestsyndrom?” i min bok nämner jag kort att de flesta ångestsjukdomar är vanligare bland kvinnor än bland män. Jag tänkte att jag skulle gå in lite närmare på hur stor skillnaden är här eftersom det inte fick plats i boken.

Här nedanför har ni en tabell på hur vanligt de olika ångestsjukdomarna är i genomsnitt under en livstid, siffrorna är hämtade från en undersökning från 2011. Den enda som saknas i tabellen är OCD, tvångssyndrom, där är det ungefär lika vanligt bland män som bland kvinnor. Tvångssyndrom och social fobi är lika vanligt bland kvinnor och män (ungefär), annars är ångest alltså vanligare bland kvinnor.

I tabellen ser man bland annat att kvinnor har nästan dubbelt så stor risk att drabbas av paniksyndrom, agorafobi, GAD (generaliserat ångestsyndrom), specifik fobi (nästan), och PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Totalt sett drabbas kvinnor av ångestsjukdomar ungefär 50 procent oftare än män (33,3 procent respektive 22 procent), eller 11 procentenheter.

Varför har kvinnor mer ångest än män?

Än så länge är det ingen som vet varför kvinnor drabbas oftare än män av ångest. Det finns teorier om att män uppfostras annorlunda, att de uppmuntras att utmana sina rädslor (”Go get them, tiger!”) medan kvinnor inte gör det (”Ska du verkligen hoppa bungyjump, är inte det farligt, hjärtat?”)

Det skulle i så fall vara en genusfråga, och jag tror att det kan ligga mycket i det. Ärligt talat har jag nästan alltid varit en liten rädd rackare som inte utmanat mina rädslor. Jag minns när familjen skulle åka till Vilda Vanadis när jag var liten, men jag ville åka till en insjö istället för ”där finns det fiskar”. Egentligen var jag bara rädd, vem vet: kanske hade jag inte fått panikångest om jag varit mer styv i korken när jag var liten?

Om det inte är en genusfråga skulle det vara en fråga om biologi och genetik, jag har inte läst några rapporter som antyder att det skulle finnas sådana samband. Jag tror att det är osannolikt, men det finns säkert de som kan mer om det än jag.

Källa: McLean, Carmen P., et al. ”Gender differences in anxiety disorders: prevalence, course of illness, comorbidity and burden of illness.” Journal of psychiatric research 45.8 (2011): 1027-1035.

Häromdagen såg jag Iron Man 3 med Robert Downey Jr. och Gwyneth Paltrow. Tony Stark (Robert Downey Jr.) får i filmen flera panikångestattacker, vilket gjorde mig lite lyckligt i biomörkret. Jag tycker att man sällan ser panikångest porträtteras i film, till skillnad från andra psykiska sjukdomar, vilket jag kan tycka adderar lite till känslan av att ”ingen annan” brottas med panikångest.

Det är intressant att studera vilka psykiska sjukdomar som porträtteras i filmer, samt hur de framställs. Jag har ofta stört mig på hur vanligt schizofreni och dissociativ identitetsstörning (en person med multipla personligheter) är i filmer till exempel.

Jag kan inte så mycket om de här sjukdomarna, men jag vet att de är mycket ovanliga. Någonstans kring en procent av befolkningen drabbas av schizofreni någon gång i livet och ungefär lika många har dissociativ identitetsstörning (ta de här siffrorna med en nypa salt).

Även om jag inte har något som helst statistiskt underlag för detta vågar jag påstå att de är väldigt mycket vanligare än så i Hollywoodfilmer. Om man sedan jämför dem med betydligt vanligare sjukdomar blir fördelningen ännu mer snedvriden.

Depression (som min bok handlar om jämte panikångest) är till exempel mycket vanligare än både schizofreni och dissociativ identitetsstörning. Var fjärde person kommer att drabbas av depression under sin livstid, alltså tjugofem gånger så många som drabbas av schizofreni. Trots det kan jag bara komma på en enda film på rak arm med en tydligt porträtterad depression (Steve Carells självmordsbenägna karaktär Frank Ginsberg i Little Miss Sunshine).

Jag förstår ju varför man gör så här, en person som tappar verklighetsuppfattningen eller känner sig förföljd är ett enkelt sätt att bygga en intressant karaktär i en film (A Beautiful Mind, The Fisher King, Pi). För att inte tala om dissociativ identitetsstörning (multipla personligheter), som ger manusförfattaren nästan oändliga möjligheter.

Många av de största mindfucks som Hollywoodfilmer åstadkommit har blivit till med hjälp av dissociativ identitetsstörning. Fight Club med Brad Pitt, Shutter Island med Leonardo DiCaprio och många andra filmer har använt en huvudkaraktär med multipla personligheter för att skapa dramatik i slutet av en film och lämna publiken häpen. Andra filmer som använder dissociativ identitetsstörning för att ge krydda åt en karaktär är Sagan om ringen (Gollum/Smeagol), Mina jag & Irene (Jim Carrey karaktär Charlie Baileygates och alter egot Hank Evans), Norman Bates i Psycho och klassikern Dr Jekyll (Dr Jekyll/Mr Hyde).

Hollywood har ingen skyldighet att anpassa antalet karaktärer med olika psykiska sjukdomar till verkligheten eller göra dem verklighetstrogna, men det påverkar definitivt vår uppfattning om hur vanligt psykisk sjukdom är och hur olika psykiska sjukdomar yttrar sig. Framför allt tror jag att det bidrar till att folk förknippar ALLA psykiska sjukdomar med schizofreni och dissociativ identitetsstörning. Att bli ihopklumpade på det sättet drabbar nog både de som är schizofrena eller har en dissociativ identitetsstörning och de som har andra psykiska sjukdomar eller besvär.

Dessutom skildrar de här filmerna nästan aldrig hur det är att bli frisk, eller att få mediciner som gör att man kan fungera bättre. Faktum är att schizofreni är en sjukdom där stora framsteg har gjorts på behandlingssidan, där många kan återgå till ett normalt liv när de väl fått rätt behandling.

Man ska inte försköna eller förringa allvaret i sjukdomen, men jag tror att gemene man behöver ett litet kunskapslyft kring olika psykiska sjukdomar, som motvikt till den ofta väldigt förenklade bild av psykisk sjukdom som Hollywood ger oss. Dessutom tycker jag att det vore härligt om andra, mindre spektakulära och dramaturgiskt tilltalande (men mer vanligt förekommande) psykiska sjukdomar porträtterades i mainstreamfilmer framöver.

Iron Man 3 (panikångest, PTSD) är ett bra exempel, Little Miss Sunshine är ett annat och Melancholia med Kirsten Dunst är ett tredje (båda depression). Heja.

Om du vill läsa en lista på Wikipedia över filmer där psykiska sjukdomar förekommer i manuset, kolla här!

En vanlig fråga som den som drabbats av panikångest ställer sig är: Varför får man panikångest? Svaret är att panikångestattacker kan drabba vem som helst som en reaktion på stress, men kan också vara ett av symtomen för de flesta ångestsjukdomarna. 

Panikångest är en stressreaktion, men vad som orsakar en panikångestattack kan variera mycket. Det kan dels vara ett symtom på en ångestsjukdom, till exempel är det vanligt att personer med social fobi får panikångestattacker, men det kan också handla om enstaka panikattacker som bara är ett tecken på att man har stressat för mycket på jobbet till exempel.

Faktum är att så mycket som var tredje person har haft en panikångestattack det senaste året, de flesta förstår nog inte ens att det är panikångest. De får bara en väldigt obehaglig reaktion i kroppen som de inte förstår sig på och glömmer det sedan. Innan jag själv fick paniksyndrom hade jag en eller ett par panikattacker några år tidigare som jag först så här i efterhand förstått att det var just det.

Även om man får panikattacker som ett symtom på en ångestsjukdom är det stress som är orsaken, men i en annan bemärkelse. Personer med social fobi kan till exempel få panikångestattacker i en pressad social situation som man känner sig obekväm i, då är det själva situationen som är den utlösande stressen (eftersom personen med social fobi uppfattar den så).

Kamp/flykt-reaktionen

Panikångestattacker är i grunden en helt naturlig reaktion på någonting hotfullt. Reaktionen kallas för kamp/flykt-reaktionen, en slags urtida försvarsmekanism som aktiveras vid extrem fara.

Tänk dig till exempel att du plötsligt står framför ett lejon (som våra förfäder kunde råka ut för), eller att en person hotar dig med kniv. Då skulle förmodligen din reaktion vara ungefär samma som vid en panikångestattack: hjärtklappning, svettningar, yrsel och andnöd.

De här kroppsliga symtomen är rimliga i det läget. Kroppen spänner sig, hjärtklappningen gör att kroppen blir bättre syresatt för att kunna slåss eller fly, andningen blir djupare och snabbare för att man ska andas in mer syre, och så vidare. Problemet är att panikångestattacker är orsakade av ”modern” stress, men att kroppen ändå reagerar med den uråldriga stressreaktionen.

Panikångestattacker är ett vanligt symtom vid flera ångestsjukdomar (paniksyndrom, social fobi, PTSD etc.) Dessutom finns det en stor samsjuklighet mellan de olika ångestsjukdomarna. Om man har GAD är det till exempel vanligt att man har social fobi också.

I frågan Varför får man panikångest? i min bok kan du läsa mer om varför man får panikångest, lära dig mer om kamp/flykt-reaktionen samt läsa om samsjukligheten mellan de olika ångestsjukdomarna. I boken finns också nitton andra frågor med svar om panikångest, tjugotvå frågor om psykisk ohälsa i allmänhet och arton frågor om depression.

Det finns en hel del kändisar som har gått i terapi. De flesta av de som har berättat om det öppet rekommenderar alla att gå i terapi om de behöver det, och att man inte ska skämmas. Här är en lista på tretton svenska kändisar som har gått hos psykolog och berättat om det.


I min bok har jag två listor med kändisar, en som heter ”Vilka kändisar har haft panikångest?” och ”Vilka kändisar har haft depression?” (du hittar dem i panikångest- respektive depressionsavsnittet). Där har jag listat både svenska och internationella kändisar som berättat om sina problem med panikångest och depression.

De flesta av dem har så klart gått i terapi, jag tänkte därför att jag skulle lista några av dem här. Jag tar med svenska kändisar bara den här gången, både kvinnor och män, kanske återkommer jag med en lista med internationella kändisar med. Hoppas att det här kan avdramatisera terapi litegrann för dig som läser, det är ingenting att skämmas för – sök hjälp!

1. Carolina Gynning

Fotomodellen, programledaren och konstnären Carolina Gynning har berättat om sina problem med panikångest för tidningen Plaza. Hon har gått i kognitiv beteendeterapi (KBT) för att bli av med problemen. Hennes psykolog har gett henne verktyg för att hantera ångesten.
– Låta dem åka med på bussen, men fortsätt vara chaufför, säger hon bland annat.

2. Cissi Elwin

Programledaren och mediakvinnan som bland annat har varit VD på Svenska Filminstitutet har berättat för tidningen MåBra att hon fick en utmattningsdepression 2010. Antidepressiv medicin och terapi gjorde att hon kunde ta sig tillbaka. Jobbar nu som VD och chefredaktör på tidningen Chef.

3. Hanna Fahl

Journalisten och radioprataren Hanna Fahl har i podcasten ”Arkiv samtal” berättat om sina problem med depression och ångest. Hon har gått i terapi under flera år och även ätit antidepressiva, något som hon nyligen slutat med. Hon mår nu ”bättre än på evigheter”.

4. Isabella ”Blondinbella” Löwengrip

Bloggdrottningen Blondinbella har berättat för Expressen om hennes problem med panikångest och hur kognitiv beteendeterapi (KBT-gruppterapi) hjälpte henne att ta sig ut det.
– Jag hamnade i en ångestterapigrupp. Det är KBT-terapi. Man går i den här gruppen och så får man med sig små läxor. Jag har svårt att åka kommunalt eftersom det är jobbigt när folk känner igen en och så där, så jag har fått testat att åka buss och sådana saker. Man får lära sig verktyg för att hantera och motverka panikångesten när den kommer.
– Jag har insett att jag kan leva ett bra liv och ändå ha de här känslorna, att det är okej.

5. Jessica Zandén

Skådespelerskan som bland annat är känd för sin roll som Rebecka Bovallius i TV-serien ”Skilda världar” och flera roller på Dramaten och Stockholms Stadsteater med flera, har berättat för tidningen Allas om hennes återkommande problem med depression. Terapin har hjälpt henne ta sig tillbaka. Faktum är att hon själv arbetar som terapeut på deltid nuförtiden.

6. Kristian Luuk

Programledaren har flera gånger i sin podcast med parhästen Andres Lokko talat om att han går hos psykolog.

7. Magnus Krepper

Skådespelaren som bland annat har spelat ”Palle” i Solsidan och huvudrollen i Kommisarie Winter, har berättat om sina problem med depression och hur kognitiv beteendeterapi hjälpte honom.
– Jag gick i kognitiv terapi hos en psykolog, det funkade jättebra för mig. Arbetet gör man ju själv, liksom. Man får professionell vägledning men det stora arbetet gör man själv. Det är en fantastisk resa när man väl är där. Det tycker jag är viktigt, att man lyfter upp det till något positivt. Det finns ingenting att vara rädd för egentligen, har han berättat för Gomorron Sverige i SVT.

8. Martin Timell

En av Sveriges mest populära programledare som bland annat leder ”Äntligen hemma” i TV4 har berättat för Aftonbladet att han har gåt i terapi för att hantera ångesten.
– Jag har gått i terapi för panikångesten, säger han.
– Jag känner av en riktig panikångest ibland och då är det som om allting börjar svaja. Men jag har lärt mig att hantera den genom att säga ”kom då, din jävel”.

9. Mikael Persbrandt

Skådespelaren Mikael Persbrandt, som berättat om sin bipolära sjukdom offentligt har gått i terapi. Han slutade eftersom han till slut tyckte att han inte längre orkade ”älta skiten” som han uttrycker det i en intervju med tidningen Vi.

10. Morgan Alling

Skådespelaren och programledaren Morgan Alling har berättat i Anna Lithanders bok ”Jag är inte galen” om sina problem med panikångest och att han gick i terapi för att bli av med dem.
– Jag fattade att jag levt mitt liv för att tillfredsställa andra, att jag faktiskt aldrig riktigt gjort vad jag velat själv. Nu bestämde jag mig för att bara göra det jag själv verkligen kände för, det var en enorm frihet.

Morgan Alling får fortfarande panikattacker ibland, men han låter de aldrig få fäste och stannar alltid kvar i situationen tills den gått över. Hans budskap till alla som har panikångest är tydligt.
– Skäms inte – sök hjälp! Att stänga in det jobbiga gör bara problemet värre.

11. Oskar Linnros

I Kristoffer Triumfs podcast värvet har sångaren Oskar Linnros berättat om att han började gå i terapi efter att ha fått panikångest och svimmat flera gånger.
– Jag hade en kompis som jag spelade med som gick till en terapeut som rekommenderade mig att börja göra det. Jag hade börjat svimma och få panikångest.

Han rekommenderar alla att gå i terapi men tycker att det är djupt orättvist att han som har pengar kan få psykolog medan någon som inte har det inte kan gå i terapi.
– Jag rekommenderar alla att göra det, även om man inte går omkring och svimmar typ. Men det är klart att det är ju en lyxprodukt, jag lade ner hundrafemtio tusen på det, för att jag kunde göra det. Och det är ju helt sjukt vilken… det är ju för fan som liksom städhjälp, egentligen, terapi. Jag kan tycka att det finns något djupt orättvist med det där och djupt osympatiskt liksom med… att söka sig till… jag vet inte, jag ryser lite inför det faktum att en person med mycket pengar, eller i alla fall hyfsat mycket pengar, kommer på idén att gå i terapi, och söker sig till terapi och genomför terapi, medan man kanske inte ens kommer på idén om man ingår i ett annat sammanhang.

12. Peter LeMarc

Den folkkäre sångaren Peter Lemarc har haft panikångest och gått i terapi för att bli av med det, något han berättat för Expressen.
– I terapin har jag gått igenom och rotat i allt så det finns inget kvar. Tror jag.

13. Robert Gustafsson

Komikern Robert Gustafsson har berättat i sin självbiografiska bok ”Från vaggan till deadline” om sina problem med panikångest och utmattning.
”Kostymören på teatern, Inger Persson, var lite bekymrad. Hon såg på mig att något var väldigt fel. ”Du mår inte så bra, va?” sa hon. När jag berättade hur det låg till skrev hon en lapp till mig. På den stod numret till en psykolog. Det som drabbat mig var ett tillstånd som kallades panikångest. Psykologen lärde mig vissa knep att ta till när det drabbade mig.”

14. Robert Pettersson

Takidas och Stiftelsens sångare Robert Pettersson har haft problem med depression under flera år. Han blev intagen efter att ha försökt begå självmord, terapi och antidepressiv medicin har fått honom på fötterna igen. För Malou von Sivers i TV4:s Efter tio (se klipp nedan) har han berättat att han är tacksam för att han blev tvångsintagen.
– Jag blev tvingad att ta emot hjälp och det är det bästa som hänt mig.

… skriver en bok om depression och panikångest.

Häromdagen satt jag om min redaktör Eva hela dagen och jobbade med manuset, då tog jag den här bilden. Jag kan inte avslöja för mycket, men om jag var övertygad om att det här kommer bli den bästa boken om depression och panikångest på svenska innan vi började redigera den, så är jag helt säker på det nu! Bra jobbat Eva!

Tänkte bjuda er på lite tips på bra böcker om panikångest. Av alla de böcker om panikångest är det här fyra av de bästa, böcker som har får en att förstå vad panikångest är för någonting, hur man ska bli av med det och att man är långt ifrån ensam om att ha drabbats.

Det finns många böcker om panikångest, jag har läst en hel del av dem. Vissa är inte alls bra, men det finns en hel del bra böcker också, även på svenska. Här är fyra bra böcker om panikångest, alla på svenska. De två sista på listan har jag skrivit själv, men de har väldigt höga betyg och rekommenderas av bland annat 1177.se så det känns rimligt att ha med dem ändå. Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus.

1. Åsa Hanell och Per Carlbring – Ingen panik (Natur & Kultur)

Den här boken bygger på KBT-terapi och ger dig bra verktyg för att komma över panikångest. Detta var den första boken jag läste om panikångest och den som har hjälpt mig bäst. Per Carlbring är professor i psykiatri och kan riktigt mycket om panikångest, men jag vill ändå ge extra props till Åsa Hanell som är journalist och författare. Utan henne tror jag inte att den här boken hade varit så jäkla bra som den är.

Om man jämför med en liknande bok om depression, Gerhard Anderssons ”Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi” som han har skrivit med några andra psykoterapeuter, blir skillnaden tydlig. Gerhard Anderssons bok är visserligen inte dålig, den är helt okej, men Per Carlbring har haft den goda smaken att ta in en journalist för att texten ska bli lätt att läsa och begriplig för alla. Resultatet är att boken blev otroligt bra, om jag skulle rekommendera en bok förutom min egen till någon som har problem med panikångest skulle det vara den här. Jag har även använt den under terapi inom sjukvården här i Stockholm, vad jag förstår är det vanligt att man använder just den här boken inom KBT-terapier. Man kan även använda den själv som en självhjälpsbok.

Finns att köpa: här

2. Lars Weiss – Framgångsfällan (DN förlag)

Lars Weiss bok om sin utmattningsdepression där han även berättar om sina problem med panikångest. Länge var Lars Weiss övertygad om att det var något fysiskt fel på honom. Han berättar i boken om otaliga läkarbesök hos allmänläkare och specialister som aldrig hittar något fysiskt fel på honom. När någon till slut föreslår att det kanske är ett psykiskt problem han har blir han först mycket upprörd, men inser till slut att det är rätt. Boken är en uppgörelse med det och hur han blev frisk till slut.

Även den här boken är välskriven och ärlig, Lars Weiss är även han journalist vilket gör att boken är lätt att läsa. Den handlar mest om utbrändhet, men panikångest och depression är också väldigt närvarande, och igenkänningsfaktorn är hög igenom hela boken. Jag tycker att den här boken är en av de mest läsvärda svenska böckerna om panikångest, utbrändhet och hur psykiska problem kan drabba även en framgångsrik, stor och stark man som alla tror är den mest stabila av människor.

Just nu finns boken inte att köpa

3. Christian Dahlström – Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar (Natur & Kultur)

En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den mest sålda boken sedan den kom ut och enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se.

I boken finns svar på vilka behandlingar som finns, vilka som är effektiva, var man kan söka hjälp, vad anhöriga kan göra, vilka biverkningar olika mediciner har osv. Innehåller även frågan ”Finns det några bra böcker om panikångest?” där man får fler tips på bra böcker om panikångest. Journalisten och författaren Arvid Lagercrantz (Sveriges Radios förra vd) har skrivit förordet till boken och skriver så här om boken: ”Den som vill få en snabb och kortfattad översikt av psykisk ohälsa ska läsa den här boken. Det är viktigt för den som är sjuk, men också för närstående att få ökad kunskap om de psykiatriska diagnoserna. En stor del av tillfrisknandet består i att få kontroll över sig själv och vet man mer om sin sjukdom har man kommit en bit på väg.”

Finns att köpa här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)

4. Christian Dahlström – Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige

En bok som handlar om panikångest och annan psykisk ohälsa. Medverkar gör bland andra Therése Lindgren som har haft mycket problem med panikångest. Förutom psykiatriker och patienter har boken hyllats av andra författare, till exempel Alex Schulman som sagt: ”otroligt välformulerat, drabbande och smärtsamt – och faktiskt vackert”.

Finns att köpa här (finns även som e-bok och går att köpa signerad)

Det kan kännas som att man håller på att dö eller bli galen, men är panikångest farligt? Nej, panikångest är inte farligt. Det värsta som kan hända rent fysiskt är att man kräks eller svimmar.

Jag vet hur det känns att få en panikångestattack, jag har fått hundratals genom åren även om det var några år sedan sist nu. Det går verkligen inte att beskriva hur hemskt det känns, men faktum är att det är helt ofarligt att få en panikångestattack.

I min bok har jag en fråga som heter Är panikångestattacker farliga?, där skriver jag bland annat att det värsta som kan hända rent fysiskt är att man kräks eller svimmar. Att man kräks av panikångestattacker är dessutom mycket ovanligt och även det är helt ofarligt. För att svimma krävs att blodtrycket faller drastiskt, under en panikångestattack när sympatiska nervsystemet är i full gång ökar istället blodtrycket. Det är därför mycket ovanligt att man svimmar av panikångest.

Jag själv har många gånger känt att jag är på väg att kräkas eller svimma när jag har haft panikångest, särskilt spy eftersom man blir så illamående. Trots det har jag ALDRIG spytt eller svimmat av panikångest. Det finns de som gör det men det är som sagt mycket ovanligt och dessutom ofarligt.

Panikångest är inte farligt!

När man lär sig att panikångestattacker är ofarliga försvinner nästan hela rädslan och man har tagit ett stort steg mot att bli frisk. Jag vill poängtera att man verkligen måste köpa det rakt av: förstå helt och fullt, både intellektuellt och i hjärtat, att panikångest är ofarligt. Det är då man börjar bli bättre. Jag poängterar detta eftersom det tog lång tid efter det att jag själv läste att panikångest var ofarligt till dess att jag VERKLIGEN förstod det.

I min bok skriver jag mer om detta och alla andra frågor som jag själv velat få svar på när jag blev sjuk, då hade jag kunnat bli frisk mycket snabbare. Frågan Är panikångestattacker farliga? finns i panikångest-avsnittet av boken.

I frågan som heter just Vad är gruppterapi? i min bok skriver jag om vilka olika typer av gruppterapi som ryms i begreppet. Själva uttrycket gruppterapi har lagts beslag på av den klassiska psykodynamiska terapin, vilket gör att det blir förvirrande när exempelvis KBT ges i grupp. Den psykodynamiska klassiska varianten innebär att en grupp under ledning av en eller två psykoterapeuter genomgår en behandling där man fokuserar på dynamiken och relationerna i gruppen. Det är terapi som kretsar kring gruppen helt enkelt.

KBT-gruppterapi däremot handlar mycket lite om hur gruppens medlemmar förhåller sig till sig varandra, istället är det ”vanliga” KBT-terapeutiska metoder som ingår. Lite slarvigt kan man jämföra det med att gå på en föreläsning istället för att ha en privatlärare. Jämförelsen är slarvig därför att grupperna är betydligt mindre än i en föreläsningssal (ofta är det istället ungefär 6-8 personer) och eftersom det inte är envägskommunikation i en KBT-gruppterapi. Även om själva terapin inte kretsar kring gruppmedlemmarnas relationer till varandra så är det vanligt att man samtalar i gruppen, ger varandra tips, får höra om andras problem och hur det har löst dem osv. Kanske kan man jämföra det med ett seminarium snarare än en föreläsning?

Kognitiv beteendeterapi i grupp är i varje fall en mycket framgångsrik metod och ges mot många olika psykiska problem, till exempel depression och panikångest. Jag har själv gått i gruppterapi vid två tillfällen och tycker att det var mycket hjälpsamt. Eftersom man har tystnadsplikt inom gruppen behöver man inte oroa sig för att det man delar med sig om inom gruppen ska spridas vidare. Det känns skönt att få ansikten på andra som har samma problem och få höra dem berätta om dem, man känner sig inte alls lika ensam även om det är läskigt i början.

Om du vill veta mer om gruppterapi kan du läsa om det i min bok, frågan Vad är gruppterapi? ligger i ”allmänt”-sektionen som är den första av tre sektioner i boken. Nu ska jag ut och njuta av sommaren och solen som vi har i Stockholm idag! Ta hand om er!

Att framgångsrika människor drabbas och ändå kan fortsätta vara framgångsrika gjorde mig lycklig när jag mådde som sämst, jag kände att mitt liv och det jag själv ville åstadkomma inte var omöjligt, att depressionen och panikångesten inte skulle stoppa mig. I min bok om panikångest och depression som numera är Sveriges mest sålda bom om ångest har jag därför skrivit frågor som ”Vilka kändisar har haft panikångest?” och ”Vilka kändisar har haft depression?” där jag berättar om olika kändisar som berättat om sina psykiska problem.

Med det sagt så tänkte jag posta en lista på de kändisar som äter antidepressiva mediciner eller har gjort det och som berättat om det för allmänheten för att slå tillbaka tabun kring psykisk ohälsa.

17 kändisar som äter antidepressiva mediciner (eller har gjort det)

1. Anders Timell

Krogprofilen och Äntligen Morgon-radiomannen Anders Timell har berättat om sina problem med depression och att han tagit och fortfarande tar antidepressiv medicin för det.

– Jag tog mig tillbaka succesivt. Det gick, med hjälp av familjen och goda vänner och förmodligen med hjälp av medicineringen litegrann.

2. Bodil Malmsten

En av Sveriges mest framgångsrika författare genom tiderna, Bodil Malmsten, har i programmet Värvet med Kristoffer Triumf berättat om hur Venlafaxin efter många olika medicinbyten till slut hjälpte henne att hitta en antidepressiv medicin som hjälpte för henne.

– De tog två månader innan de kickade in. Jag skulle precis ge upp, och så plötsligt liksom var det som att få en spark i rumpan så att jag fick styrfart. Och dem släpper jag ju aldrig alltså.

Hon berättar att Venlafaxin var hennes räddning, att det kändes tröstlöst för henne att behöva byta medicin så många gånger innan hon hittade rätt.

– Venlafaxin, det bästa som har hänt mig. De går på två substanser. Jag är ju inte glad på grund av dem, men jag är… jag har kraft att ta till vara det jag har.

Faktum är att Bodil Malmsten till och med har skrivit en bok om antidepressiv medicin där hon går till angrepp mot dem som kallar medicinerna för ”lyckopiller”.

– Jag har skrivit en hel bok som heter ”Det finns inga lyckopiller”, för jag hatar när man säger det. Jag tycker inte att det är lycklig man blir, man blir funktionsduglig och man får tillgång till sin förmåga kanske att se på saker och inte bara med den där hinnan du pratar om utan man ser lite konturskarpare. Jag tyckte det även när jag var ung, alltså att jag inte har någon tid att slösa bort. Det har ju ingen, det är ju ingen som vet. Därför tycker jag att det är ett väldigt slöseri att gå omkring och må dåligt.

3. CajsaStina Åkerström

Den folkkära artisten har berättat om sina problem med depression och hur medicinen hjälpte henne när det var som värst.

– För mig var allt så krampaktigt mörkt och jag led av så många sociala fobier att medicinen innebar en stor lättnad för mig. Jag kunde få en vardag. Det innebar en otrolig befrielse för mig att få berätta om det här och säga som det är.

4. Camilla Henemark

Army of lovers-stjärnan har i flera intervjuer berättat om sina problem med depression och självmordstankar. Har också berättat hon både gått i KBT och tagit antidepressiv medicin för att bli kvitt sina problem.

5. Cissi Elwin

Cissi Elwin är journalist och Svenska Filminstitutets förra vd, som har berättat för tidningen MåBra om sin utmattningsdepression och hur antidepressiva mediciner hjälpte henne upp ur den. Hon tycker inte att man ska kalla antidepressiv medicin för lyckopiller.

– Den djupaste svärtan tonade bort, och jag fick så pass mycket energi att jag kunde promenera med hunden varje dag. Medicinen hjälpte mig oerhört mycket, det var som att den fyllde på depåerna i kroppen. Jag kan fortfarande bli väldigt provocerad när vissa kallar antidepressiv medicin för lyckopiller. Det har inget med någon lycka att göra, det är ren överlevnad!

6. Cissi Wallin

Cissi Wallin är skribent och programledare och har berättat om sin PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, i podcasten Livhjulet med Anna Hegestrand. Där berättade hon även att hon äter antidepressiv medicin: ”Blev ställd på Zoloft, antidepp. Alltid vägrat antidepp-piller men nu känns det nödvändigt. Och tänker inte skämmas över det.”

Cissi medverkar även i min bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”.

7. Filip Hammar

Filip Hammar har i sin podcast ”Filip och Fredriks podcast” som han och parhästen Fredrik Wikingsson producerar tillsammans berättat om sina problem med depressiva perioder. I episod 144 ”Därför drack jag” berättar han om hur han och Peter Apelgren samtalat om sina antidepressiva mediciner under inspelningen av TV-programmet Digiloo. Hammar och Wikingsson nämner att den tidigare tar Zoloft.

8. Hanna Fahl

Journalisten och radioprataren har berättat om sina problem med ångest och depression i Simon Gärdenfors podcast ”Arkiv samtal”. Hon berättar även att hon under sju års tid ätit antidepressiv medicin och nyligen slutat. Hon är inte säker på att det hjälpte henne men tycker ingen ska vara rädd för att testa.

– Jag vet inte om medicinerna hjälpte. För min del har det nog i flera års tid mest varit placebo och mest att jag har varit så himla rädd för att bli deprimerad igen och därför inte vågat sluta. Jag kanske gjorde det lite för länge, det kanske jag inte vill rekommendera. Jag tycker inte att man bara ska härda ut, det vore ju helt sjukt. Varför ska man gå runt och må dåligt i flera år om det finns saker som faktiskt hjälper?

9. Hanna Hellquist

Journalisten, författaren och P3-programledaren har många gånger berättat om sina problem med depression och att hon bland annat tar antidepressiv medicin för att må bättre som hon tycker hjälper hyfsat, men inte hela vägen.

10. Jim Carrey

Komikern Jim Carrey har berättat i CBS 60 Minutes om sina depressioner och hur han under många år tog antidepressiv medicin (Prozac, heter Fontex i Sverige) men till slut slutade och försöker leva med sina ”toppar och dalar” istället.

– Jag tog Prozac under en lång tid. Jag tror att det kan ha hjälpt mig en del, men många tar Prozac hela livet. Jag var tvungen att sluta vid en viss tidpunkt för jag kände att… allting är helt okej.

11. Jonas Inde

Killinggänget-skådisen Jonas Inde har i intervjuer och i sin book ”Too fast for love” berättat om sina problem med depression och att han under perioder har tagit Zoloft. Han kallar depressionen för ”apan” och säger att apan blev ”Zoloftzonkad” när han blev bättre.

12. Lady Gaga

Lady Gaga har under en uppmärksammad konsert i London berättat om sina problem med depression, och att hon tar medicin mot det varje dag (sannolikt antidepressiv medicin):

– Jag skäms inte för det, jag tar medicin varje dag för att hantera psykisk ohälsa och depression och jag skäms inte för det, sa Lady Gaga.

– Dagarna då jag mådde som sämst var när jag lastade mig själv för att jag ens behövde ta medicin överhuvudtaget. Jag mådde dåligt för att jag inte bara kunde vara glad, och jag visste inte ens varför. Men vi måste inte ens svara på den frågan för vi föddes så här, so fuck it.

13. Linus Thörnblad

Höjdhopparen Linus Thörnblad har berättat om sina problem med depression i både tidningar och i Sveriges Televisions program Debatt. För Svenska Dagbladet har han berättat att han till slut bad om att få antidepressiva mediciner för att ta sig ur mörkret.

– Till slut fick jag medicin, antidepressiva tabletter som jag ätit nu i nio veckor. Det har blivit mycket bättre även om det går långsamt framåt ibland. Jag har inte haft några dippar, men sover fortfarande två timmar efter ett träningspass.

Linus medverkar även i min bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”.

14. Magnus Muhrén

En av tidernas bästa bandyspelare, Magnus Muhrén, har för Sportnytt i Sveriges Television berättat om sina stora problem med depression och hur antidepressiva mediciner tog honom upp ur sängen under de värsta perioderna.

– Under ett antal år var jag tvungen att äta antidepressiva medel för att kunna hantera vardagen.

15. Peter Apelgren

Komikern från Göteborg tar enligt Filip Hammar och Fredrik Wikingsson antidepressiv medicin likt Filip Hammar själv, något som de talade om i komikerduons populära podcast ”Filip och Fredriks podcast” episod 144 ”Därför drack jag”.

16. Pontus Enhörning

Radioprataren och komikern Pontus Enhörning har berättat om sina problem med depression och sin syn på de antidepressiva mediciner han tar för att tackla dem.

– Tabletterna gör mig inte lycklig, de möjliggör lycka. De möjliggör ett vanligt liv med de upp- och nedgångar som hör till ett sådant.

17. Robert Pettersson

Robert Pettersson är sångare i banden Takida och Stiftelsen. Han har berättat för Malou von Siverts i programmet ”Efter tio” om sina problem med depression och självmordstankar, samt att han sedan flera år tillbaka äter antidepressiv medicin för att hålla depressionen stången.

Innan jag avslutar det här inlägget vill jag poängtera att jag inte har fått några pengar av något läkemedelsföretag (eller någon annan för den delen) för att skriva om kändisar som äter antidepressiv medicin. Samma sak gäller mina böcker och allt annat innehåll här på bloggen, detta är viktigt för mig att påpeka inte för att jag tycker att läkemedelsföretag är av ondo utan av anledningen att jag vet att många sajter och böcker är sponsrade av läkemedelsindustrin.

Det gör att de blir av med sin objektivitet i stor utsträckning, och den vill jag behålla här i den mån jag kan!

Det korta svaret i boken är ”Mycket tyder på att man bör undvika att blanda antidepressiva mediciner och alkohol.” I det längre svaret hänvisar jag till forskning som har undersökt hur människor som tar antidepressiva respektive bensodiazepiner (en sorts lugnande mediciner) reagerar på alkohol. Det har visat sig att alkohol tycks förstärka vissa av medicinernas effekter, bland annat de lugnande, men också att det kan ge överraskande rus och andra inte så trevliga bieffekter. Interaktioner mellan alkohol och antidepressiva mediciner kan ske redan vid låga doser av såväl alkohol som medicin.

Det ska sägas att området inte tycks ha undersökts tillräckligt noga för att kunna dra några glasklara slutsatser, vill ni läsa mer om detta ligger frågan i ”Allmänt”-avdelningen i boken. Jag skriver även lite grann om alkoholproblem i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”, där till exempel Therése Lindgren berättar om sina alkoholproblem. Den boken finns både på Adlibris och alla andra bokhandlar, eller signerad i min webbshop.

Mina egna erfarenheter av alkohol och antidepressiva

Eftersom jag inte har skrivit någonting om mina personliga upplevelser av att blanda alkohol och antidepressiva i boken (som ju inte handlar om mig) tänkte jag göra det här, kanske hjälper det någon. Detta är nämligen inget oproblematiskt ämne för mig heller.

Sedan jag själv fick psykiska problem (depression och panikångest) har jag skurit ner ordentligt på min alkoholkonsumtion. Redan innan jag började ta antidepressiva mediciner drog jag ner på spriten nästan helt. Faktum är att jag drack ganska mycket innan dess, men aldrig för att dränka sorger eller liknande. Jag drack för att jag tyckte att det var kul. Om inte annat var det ju ett sätt att träffa tjejer och ha kul med mina kompisar. Det är också detta som gör det komplicerat för mig. Jag gillar ju att dricka.

Det som har gjort att jag dragit ner på spriten är helt enkelt att bakfyllan är för ångestfylld för att väga upp det roliga med fyllan. Bakfylleångesten som jag tidigare kunde tycka var nästan lite charmig och härlig avskyr jag nuförtiden. Jag vill inte ha mer ångest i mitt liv än jag redan har.

Dessutom vet jag att det kan vara problematiskt och riskfyllt att blanda alkohol och antidepressiva. Många klarar av att dricka alkohol och ta antidepressiva, vissa verkar inte märka av någonting överhuvudtaget, medan andra berättar om hemska upplevelser.

Själv har jag aldrig fått något konstigt rus eller liknande av att blanda alkohol med antidepressiva, men jag dricker nästan aldrig mer än tre öl eller motsvarande just på grund av medicinen. Däremot känner jag nästan alltid en seg ångest som håller i sig flera dagar efter fyllan. Om det beror på medicinen eller något annat (ålder?) vet jag inte eftersom jag alltid tar medicin, men det känns som att det blir ett ”hack” i medicineringen.

Överlag tycker jag att man bör dricka mindre om man har psykiska problem och helst inte blanda alkohol och antidepressiv medicin mer än nödvändigt. Var den gränsen går måste man nog bestämma själv.

Förresten har jag skrivit en kort krönika på min nyhetssajt om psykisk ohälsa (1000glada.se) om detta och sprithetsen som kan vara jobbig. Läs den gärna, hej då!

Varje gång jag ska förklara för någon hur en panikångestattack känns märker jag att min beskrivning är otillräcklig. Jag pratar om att det känns som om att man ska dö eller förlora förståndet, att bröstkorgen värker och krymper så att man får svårt att andas, att jag svettas och darrar, att det sticker i armarna, att jag blir yr och att det hela känns overkligt.

Ändå känns det o-m-ö-j-l-i-g-t för mig att verkligen få någon att förstå hur det känns. Det går helt enkelt inte att beskriva hur jävla obehagligt det är. När man däremot beskriver för någon annan som har haft en panikångestattack fyller man ofta i varandra ivrigt eftersom man vet att den andre verkligen förstår.

I min bok beskriver jag i varje fall en panikångestattack under frågan ”Vad är en panikångestattack?” på följande sätt:

”Panikångestattacker kommer plötsligt och når oftast sin kulmen inom några minuter, men kan vara både längre och kortare. Symtom som kan uppstå vid en panikångestattack är bland annat följande:

• Panik
• Rädsla
• Andnöd
• Yrsel
• Hjärtklappning
• Svettningar
• Domningar eller stickningar
• Darrningar och skakningar
• Kvävningskänslor
• Smärtor i bröstet
• Illamående
• Frossa eller värmekänslor
• Rädsla för att tappa kontrollen”

Det här är alltså de vanligaste symtomen vid en panikångestattack. Alla som drabbas av panikångest får inte alla symtom, men alla panikångestattacker har åtminstone ett par av de här symtomen.

Hjärtklappning är till exempel mycket vanligt. Det var ett av de värsta symtomen för mig personligen. Jag älskar att träna och springer ofta i skogen eller spelar fotboll för att må bra. När man då får hjärtklappning även när man inte idrottar alls, och därför börjar förknippa det med panik och sjukdom, så är det lätt att man slutar träna på grund av panikångesten.

Mitt tips till den som upplever samma sak är att inte göra det. Träning är en av de saker som gör att man mår bra överlag. Jag trappade upp min träning sakta och försökte att bortse från hjärtklappningen, läs mer om panikångest och träning på länken. Tillsammans med att jag läste på om panikångest och vad en panikångestattack är för någonting blev jag lugn och kunde börja träna igen.

Det låter förmodligen enklare än det är, och de KBT-terapier jag gick i hjälpte mig säkert mycket, men överlag är det bara det som gäller: att inte ge upp utan att ge sig fan på att man ska kunna träna igen. Panikångestattacker är obehagliga, men HELT ofarliga. Om du är mycket rädd för att du kanske har ett hjärtfel eller liknande kan du gå till en hjärtspecialist och kolla upp det, det gjorde en tjej som jag gick i gruppterapi med och blev av med sin rädsla.

Ja, det var allt för idag, nu ska jag ta helg! Ta hand om er därute! Förresten: om du vill köpa min bok om panikångest och depression (Sveriges mest sålda bok om ångest sedan den släpptes) finns den signerad eller på Bokus, Adlibris, CDON.com med flera. Läs gärna omdömen och betyg om den här.

I måndags skrev jag på för Sveriges tredje största bokförlag, Natur & Kultur! Det innebär att boken kommer att ges ut av dem under våren 2014. För spridningen av boken är detta givetvis fantastiskt, den kommer att finnas att köpa både på internet i fysiska bokaffärer, som inbunden bok eller som e-bok.

Eftersom jag tror att boken kommer att hjälpa många som läser den blir detta en liten mini-revolution för alla som lever med psykisk ohälsa i Sverige. Inte för att det är jag som har skrivit den, utan för att boken verkligen behövs.

Jag vill understryka att Natur & Kultur var det enda förlaget jag skickade manuset till. De drivs som en stiftelse och ger ut de överlägset bästa böckerna inom medicin och psykologi. Att de vill sätta sin logotype (kvalitetsstämplarnas Rolls Royce) på min bok känns som en stor ära. Det var till exempel boken ”Ingen panik” av Per Carlbring och Åsa Hanell som hjälpte mig ur min panikångest. Cirkeln är sluten kan man säga, och jag är verkligen obeskrivligt stolt.

För dig som följer bloggen betyder detta att bloggen kommer att uppdateras oftare. Under tiden vi har diskuterat kontraktet och försökt sy ihop en plan för att ge boken så bra spridning som möjligt har bloggen blivit lidande. Från och med nu är pappersexercisen ett minne blott, nu börjar vägen mot lansering på riktigt. Bloggen kommer att bli en försmak av boken, en gratis plusmeny eller en delikat förrätt, kalla det vad du vill: nu kör vi!

Ja, här på vadardepression.se kommer jag alltså att göra reklam för min bok ”Vad är depression?” Det är en bok där svarar på de femtio viktigaste frågorna som jag själv hade velat ha svar på när jag blev sjuk 2007.

En del i marknadsföringen av boken är att jag kommer att blogga här. Exakt vad bloggen kommer att handla om är ännu inte helt klart, men det är väl som det ska vara med blogg som uttryckssätt. Den kommer i varje fall att utgå från psykisk ohälsa, sedan får vi se hur pass bred eller nischad jag blir.

Kanske kommer jag att skriva om djupt personliga betraktelser från min tid egen sjukdomstid, men jag tror att jag framför allt kommer att skriva om psykisk ohälsa generellt. Kommentera aktuella händelser, försöka hitta intressanta nyheter och nya vinklar på hur vi ser på psykisk ohälsa. Nya forskningsrön, behandlingar, människor som berättar om sina problem och kanske ett och annat tips som jag vill dela med mig av.

Oj, nu har jag lovat mycket märker jag. Det är nog bäst att jag slutar så här innan jag ger mig själv allt för stor prestationsångest. Hursomhelst: varmt välkommen till den här RYKANDE färska bloggen om psykisk ohälsa!