I det femte avsnittet av Psykpodden tar vi bland annat upp ett ämne som många lyssnare har efterfrågat – panikångest. Vi talar om panikångestens hemska fysiska symtom – allt från hjärtklappning och tryck över bröstet till att bli övertygad om sin egen stundande död. Vad är det som händer och vad kan man göra åt det?

Vi pratar även om alkohol och psykisk ohälsa, samt pratar om tonårsperioden och varför vissa mår dåligt under den delen av sitt liv. Innan programmet frågade vi er på Twitter och Facebook vad ni skulle vilja säga till den sextonåriga versionen av er själva. Responsen var otrolig och vi läser upp några av era förslag och pratar om våra egna upplevelser. Dessutom gör Rebeccas mormor ÄNTLIGEN debut i Psykpodden!

Christian har också en lätt förvirrad utläggning om psykisk ohälsa som film. Han behöver din hjälp till nästa avsnitt. Hur och varför han behöver din hjälp, det får du reda på om du lyssnar – NU!

I podden lovar vi att länka till någonstans där man kan tala med någon om tonårsproblem. Det finns många ställen att söka hjälp på, till exempel Ungdomsmottagningen (hitta din ungdomsmottagning här) eller Nationella hjälplinjen:

http://www.1177.se/hjalplinjen
Ring 020-22 00 60
Texttelefon 020-22 00 70
Facebook

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här nedanför eller i iTunes.

Kaffe och panikångest är inte alltid en bra kombination. Innan jag fick panikångest drack jag kaffe, te, Coca-Cola och andra drycker med koffein lite när som. Nu har jag börjat igen, men under min period med paniksyndrom drack jag mindre kaffe för att inte få panikattacker lika ofta.

Att kaffe kan orsaka panikångest är verkligen en sanning med modifikation, det är snarare stress orsakar panikångest, men det finns ändå anledning att skära ner lite på koffeinet om man lider av panikångest. Jag vet, jag har varit där.

När jag fick mina första panikångestattacker för sex år sedan läste jag ganska snart att kaffe och koffein överlag kunde trigga en panikångestattack. Den som har panikångest blir ofta väldigt uppmärksam på vad som händer i kroppen, kroppsliga ”sensationer” som hjärtklappning och svettningar kan utlösa en panikångestattack till exempel.

Det var samma sak för mig. SÅ FORT någonting hände i min kropp, nästan vad som helst, bubblade skräcken i hela kroppen, jag domnade bort, blev varm och yr och pang! så hade jag fått en panikångestattack. Eftersom koffein påverkar kroppen (beroende på hur mycket man dricker och hur van kroppen är vid kaffe) genom att det höjer blodtrycket och pulsen till exempel, så kan kaffe alltså trigga en panikattack.

Förutom de kroppsliga symtomen som kaffe ger (som kan misstolkas av någon som ofta har panikångestattacker), så finns det en annan sak med kaffe som gör att du borde tänka efter: stress. Panikångest orsakas av stress (jag skriver mycket om det i min bok om depression och panikångest , och om du dricker mycket kaffe för att orka med kanske du borde fundera över om du stressar för mycket?

Det är självklart inte så att ALLA som dricker kaffe stressar för mycket, jag dricker själv kaffe nuförtiden även under perioder som inte är stressiga för mig, men jag tycker ändå att man bör vara uppmärksam på det. Visst, en kaffe under en stressig period då man måste orka mycket kan verkligen sitta fint, men om man hela tiden dricker mycket kaffe för att orka mer är det kanske dags att fundera på att lägga om sitt liv. Särskilt om man har panikångest.

Panikångest och te, Red Bull och Coca-Cola

Förutom kaffe som innehåller väldigt mycket koffein, finns koffein bland annat i te, Coca-cola och Red Bull. Jag lånade en tabell från Wikipedia där mängden koffein i olika livsmedel listas, kolla här:

En sak som var intressant för mig var att även te innehåller koffein, men att det är stora skillnader på olika sorters te. Svart te innehåller hälften så mycket koffein per centiliter som kaffe, men fyra gånger så mycket som Coca-Cola. Grönt te innehåller hälften så mycket koffein som svart. Ta de här siffrorna med en nypa salt, eftersom det beror på hur tet produceras, vissa gröna teer innehåller mer koffein än vissa svarta teer till exempel, men överlag stämmer listan ganska väl ändå.

Det finns dessutom vita teer som är ännu ”svagare” och rött te (Roibooste) och örtteer som inte innehåller något koffein alls. Jag gillar inte Roibooste, men drack väldigt mycket vitt te när jag hade paniksyndrom vilket hjälpte en del. Ett tips om du vill dricka vitt te är Liptons White Tea som är väldigt gott, om än inte lika gott som svart te kanske.

Nuförtiden, när jag inte har haft en panikångestattack på flera år, så dricker jag kaffe igen och även te. Men jag dricker mycket mindre än innan och inte varje dag. Märker jag att jag dricker mycket kaffe frågar jag mig själv om jag i stället borde jobba mindre, eller försöka sova bättre, det är ofta en varningsklocka för mig.

Sammanfattning

Kaffe är inte farligt och orsakar inte panikångest i sig, men om du har lätt för att få panikångestattacker kan kaffe trigga en attack. Det beror på att koffein höjer blodtrycket och pulsen, vilket många som har panikångest misstolkar eftersom man är för uppmärksam på vad som händer i kroppen. Att dricka med måtta kan vara nyttigt om du har problem, och var även uppmärksam på ifall du dricker mycket kaffe för att du stressar för mycket. Då borde du kanske lägga om din livsstil i vilket fall. I min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige” skriver jag mycket om panikångest, och har intervjuat flera kändisar som haft panikångest, till exempel Therése Lindgren.

Källor:

Wikipedia om koffein [www] hämtad den 7 november 2013
Askville om te [www] hämtad den 7 november 2013

Hur ofta man får panikattacker? Den frågan får jag ofta. Här är en genomgång av hur ofta man får panikångestattacker baserad på amerikansk forskning och lite egen erfarenhet.

När jag själv mådde som värst (sommaren 2007) fick jag flera panikattacker varje dag. Så fort jag skulle gå utanför dörren, gå på ICA eller åka tunnelbana fick jag hjärtklappning, svettning, kände mig yr och fick ont i bröstkorgen.

När jag började få behandling sjönk antalet ju bättre jag mådde. Först hade jag kanske ett par attacker i veckan, sedan en eller två i månaden, sedan bara några gånger per år. Det krävdes en hel del KBT och hårt jobb att minska attackerna, det gick alltså inte bara över (om någon nu trodde det).

Nu har jag inte fått en attack på flera år, men vet att det kan hända om jag känner mig stressad eller råkar ut för något som gör att jag mår dåligt. Om någon dör, om jag skulle bli dumpad eller om jag blev av med jobbet till exempel. Då vet jag att risken ökar.

***

Hursomhelst, att bara utgå från mig själv är så klart ett väldigt dåligt statistiskt underlag. Jag sökte efter forskning i ämnet och hittade en amerikansk studie från 1985. Där frågade man 186 ”normala” ungdomar ifall de hade fått panikattacker och i så fall hur ofta.

Forskarna fick följande svar (antal panikattacker under det senaste året):

• 34.4 % hade haft minst en panikångestattack
• 17.2 % hade haft minst två panikångestattacker
• 11.3 % hade haft antingen tre eller fyra panikångestattacker
• 6 % hade haft fem eller fler panikångestattacker

Det här ger en bild av hur ofta man får panikångest. Väldigt många har fått någon enstaka attack det senaste året, medan ganska få har fått många attacker.

Jag tycker kanske att siffrorna ser lite höga ut – att sex procent eller fler hade haft fem eller fler panikångestattacker låter lite högt eftersom ”bara” runt två procent av befolkningen har paniksyndrom.

I och för sig behöver man inte ha paniksyndrom för att man har fått fem eller fler panikattacker på ett år, men en annan siffra från studien var att 4,8 % av ungdomarna hade haft minst två panikångestattacker den senaste veckan.

För att få diagnosen paniksyndrom krävs (bland annat) ”återkommande panikattacker” enligt både ICD10 och DSM-IV (de två vanligaste diagnosverktygen som används i hela världen). I ICD10 delar man också upp paniksyndrom i måttlig och svår: vid måttligt paniksyndrom har man haft minst fyra panikattacker under den senaste fyraveckorsperioden, vid svårt paniksyndrom måste man ha haft minst fyra panikattacker i veckan den senaste fyraveckorsperioden.

Om 4,8 % hade fått minst två panikattacker den senaste veckan uppfyller de flesta av dem (troligen alla) kriterierna för måttligt paniksyndrom. Därför tror jag att siffrorna kan vara aningen höga, men jag tror ändå att de ger en ganska bra fingervisning ändå.

***

I min bok står det mer om hur vanligt panikångest, paniksyndrom och andra ångestsjukdomar är i frågorna ”Är psykisk ohälsa vanligt?” och ”Är panikångest vanligt?”. Där kan du också läsa mer om vilka behandlingar som finns och mycket annat som kan hjälpa lite på vägen mot att bli frisk.

***

Källor:

Norton, G. Ron, et al. ”Characteristics of people with infrequent panic attacks.” Journal of Abnormal Psychology 94.2 (1985): 216.

http://www.who.int/classifications/icd/en/GRNBOOK.pdf (ICD10 hämtad den 28 augusti 2013)

American Psychiatric Association. ”Diagnostic and statistical manual of mental disorders: DSM-IV”. Amer Psychiatric Pub Inc, 1994.

I frågorna ”Vilka behandlingar finns mot panikångest?” och ”Vad fungerar bäst: medicin eller terapi?” i min bok går jag igenom vilka behandlingar mot panikångest som har stöd för sin effekt. I stora drag kan man säga att det finns två behandlingar som hjälper: psykoterapi och antidepressiv medicin. Det finns oftast ingen anledning att föredra den ena före den andra.

Svaret på frågan i boken baserar jag bland annat på SBU:s (Statens beredning för medicinsk utvärdering) jättestora studie av olika behandlingar mot paniksjukdomar. Du kan läsa den utredningen på deras hemsida, den finns i flera versioner – bland annat en patientversion som är lättläst och bra.

Olika typer av ångest – olika behandlingar

För att veta vilken behandling som är bäst måste man skilja på olika typer av panikångest. Om man bara har haft en eller några enstaka attacker behöver man förmodligen ingen behandling alls, det är väldigt vanligt att man får en panikångestattack på grund av stress utan att få några problem alls med panikångest efter det. Då behöver man inte söka hjälp.

Panikångestattacker kan också vara ett symtom på att man har en ångestsjukdom. Då finns oftast finns ingen orsak att rekommendera medicin framför psykoterapi eller tvärtom, med undantag för den som får panikångest på grund av att man har en specifik fobi (typ spindelfobi, blodfobi etc.)

Specifik fobi behandlas inte med antidepressiv medicin eftersom det inte har någon effekt, å andra sidan kan de flesta bli av med en specifik fobi genom KBT till exempel. Ibland behövs bara ett enda tillfälle för att bli av med en specifik fobi.

Paniksyndrom skiljer sig också lite från de andra ångestsjukdomarna, eftersom man har större chans att få en mer ”bestående effekt” av psykoterapi än av läkemedel. Det innebär inte att antidepressiv medicin inte fungerar mot paniksyndrom, bara att det generellt sett är bättre på lång sikt att gå i terapi istället.

De terapier som enligt SBU har effekt mot de olika ångestsjukdomarna är kortare, praktiska terapier. Det innebär att terapierna riktar in sig på att förändra beteenden och tankar som är kopplade till ångesten. En ”kort” terapi innebär att de oftast är mellan ungefär 10-20 tillfällen.

Det vanligaste exemplet på terapier som är korta och praktiska är kognitiv beteendeterapi (KBT, läs mer i frågan ”Vad är kognitiv beteendeterapi?” i boken), men det finns även andra, som beteendeterapi och kognitiv terapi till exempel.

Förutom det här finns det några andra saker som man bör tänka på som står i boken, som snart kommer att finnas att köpa både i bokhandeln, på internet och som e-bok. Men, eftersom det inte fanns plats för mina personliga reflektioner i boken tänkte jag säga något kort om det här.

Min egen erfarenhet: terapi

Jag är ingen läkare (du bör självklart söka hjälp hos en läkare om du har problem med panikångest eller någon annan typ av psykisk ohälsa) så jag kan inte rekommendera någonting i det enskilda fallet. Det kanske låter ”goddag yxskaft”, men det är viktigt att påpeka. Jag är själv bara en patient som har blivit frisk.

Jag tänkte ändå skriva lite kort om min egen erfarenhet, eftersom jag har testat både terapi och antidepressiv medicin.

För mig fungerade terapi bäst mot panikångesten (i mitt fall paniksyndrom med en släng av social fobi och agorafobi). Jag gick både i gruppterapi och enskild terapi, båda KBT. Jag har även gått i internetterapi, men det var mot depression (jag skulle tro att det hade fungerat bra mot panikångest det med).

Gruppterapin var väldigt bra, det rekommenderar jag VERKLIGEN. Jag ska säga att det var jobbigt i början, att sitta i en ring med människor man inte känner och berätta om sin ångest är nervöst. Det gick över väldigt fort som tur var, bara efter några träffar kändes det inte pinsamt eller jobbigt alls.

Min egen erfarenhet: antidepressiv medicin

Jag testade även antidepressiv medicin mot panikångesten innan jag började med KBT. Det fungerade faktiskt hyfsat, men det var jobbigt att fasa in (man trappar upp dosen) och jag kände att jag ville testa KBT istället eftersom jag hade läst att det var en mer långsiktig lösning.

Det var ett bra beslut då, eftersom jag lyckades bli av med panikångesten nästan helt efter några månader. Jag hade fortfarande panikångestattacker då och då i något år eller två men väldigt sällan. Jag skulle säkert fortfarande kunna få en panikångestattack om jag blev riktigt stressad någon gång, men det kan vem som helst.

Eftersom jag hade depression också (dystymi) så började jag ändå ta antidepressiv medicin ett par år senare, vilket jag fortfarande gör (Sertralin i mitt fall, det finns massor av olika typer). KBT bet aldrig riktigt mot depressionen för mig. Den gjorde det bättre, men jag kunde fortfarande falla ner i ganska djupa svackor ibland, vilket jag inte gör nu även om jag vet att återfallsrisken är stor. Jag lär trilla dit igen förr eller senare.

Sammanfattning

Oftast finns det alltså ingen anledning att föredra terapi framför medicin eller tvärtom. Undantagen är specifik fobi, där medicin inte fungerar, och paniksyndrom, där terapi oftast är en mer långsiktig lösning.

Självklart bör du söka hjälp hos en läkare om du har problem med panikångest eller annan psykisk ohälsa, jag är inte läkare. Mina egna erfarenheter är att både terapi och medicin fungerade, terapi mest mot panikångesten och medicin mest mot depression. Vill du läsa mer kan du köpa min bok om depression och panikångest när den kommer ut (i början av 2014), läs gärna SBU:s rapport också som är väldigt bra.

I mitt första inlägg om att resa med panikångest beskrev jag vägen ner, hur jag först fick reseångest och sedan även panikångest och paniksyndrom. I den andra delen ska jag nu berätta om hur jag gick tillväga för att bli av med rädslan för att resa med panikångest.

(Det här är del 2 av 2 om att resa med panikångest, vill du läsa det förra inlägget kan du göra det här)

Jag fick alltså min första panikångestattack 2007, sedan fick jag nästan direkt paniksyndrom. Då hade jag redan avstått från att resa under ett par års tid, jag flög till exempel inte på fem-sex år efter resan från Köpenhamn till Stockholm. En slags flygrädsla på grund av mina problem med öronen kombinerat med min reseångest överlag.

Hade jag inte träffat min flickvän Emma hade jag kanske fortfarande inte flugit eller rest överhuvudtaget. Hon hade rest väldigt mycket och ville gärna att vi skulle resa tillsammans.

Länge var det här ett stort problem för mig och vårt förhållande eftersom jag hade reseångesten. När jag fick paniksyndrom kunde jag inte ens åka tunnelbana en station utan att få panikångest och tänka att jag skulle dö. Nu kan jag skratta åt det, men samtidigt känner jag stor beundran för den killen som ändå tog sig till tunnelbanan trots att det kändes som att han skulle dö.

När jag började fatta att panikångesten i sig inte var farlig började jag utmana ångesten. Jag minns att jag åkte Roslagsbanan till slutstationen Österskär en dag. Det var en stor utmaning, det kändes nästan förödmjukande. Att jag, som var tjugotvå år gammal och hade åkt kommunalt i hela mitt liv skulle behöva öva upp den förmågan igen. Jag kunde ändå också känna att det var ett litet äventyr: Här sitter jag på ett litet ”secret mission” som ingen omkring känner till!

Första utlandsresan med panikångest

Efter ett och ett halvt år av panikångest åkte jag på min första utlandsresa med Emma och min ångest. Jag hade fått lite koll på attackerna efter KBT-gruppterapi bland annat, men hade fortfarande hemska attacker och fruktade flygresor mest av allt.

Vi reste till Riga. En kort resa, vi åkte dessutom färjan dit och stannade bara en weekend. Det var givetvis ingen slump, hela vägen mot att kunna resa med panikångest (eller rättare sagt utan panikångest till slut) har varit en gradvis upptrappning av ”svårighetsgraden”.

Första resan gick bra, jag hade en del ångesttoppar i Riga men jag hade också roligt. Jag kände mig trygg med Emma och det var ett stort steg för mig.

Andra och tredje resan med panikångest

Nästa steg var att åka lite längre, men jag vågade fortfarande inte flyga. Vi bestämde oss för att åka på tågcharter till Garda i Italien. På så sätt slapp jag flyga, men kunde åka till ett varmt land som låg lite längre bort. Vi var där i en vecka.

I Garda fick jag faktiskt en rejäl panikångestattack en dag när det var varmt och kvavt ute. Det var ett bakslag så klart, jag blev ledsen och besviken, men hade ändå en mycket bra tid resten av veckan. Vi åkte bland annat till Venedig och Milano, där jag återvände till arenan San Siro där mitt favoritlag Milan spelar sina matcher (jag hade varit där första gången jag flög när jag var 18 år).

Den tredje utlandsresan med panikångest gick till Grekland sommaren efter tågchartern. Vi åkte till Skiathos som är en väldigt fin ö där de spelade in delar av Mamma Mia-filmen. Den resan var en av mina bästa, jag fick bada i Medelhavet, gå i olivlunden utanför hotellet och fota kossorna som var fastknutna vid olivträden.

Även på Skiathos hade jag små ångestattacker, men mådde överlag bättre än på länge. Eftersom jag hade depression var det ändå ingen sprudlande glädje jag kände, men ångesten var betydligt lägre.

Resor utanför Europa

Nästa steg för mig var att resa utanför Europa, samt att resa till värmen på vinterhalvåret eftersom jag avskyr vintern. Därför åkte vi till Thailand, vilket också var ett stort steg. Lång flygresa, en helt annan kultur, två veckor istället för en, och så vidare.

Även Thailandsresan blev en otrolig resa för mig. Jag var fortfarande inte helt fri från mina panikångestattacker, och verkligen inte från min depression, men ångesten var betydligt lägre än 2007. Jag minns att jag hade med mig en plastpåse när vi åkte långa taxiresor i Thailand av rädsla för att få panikångest och spy (vilket jag ALDRIG har gjort under en panikångestattack för övrigt), men jag fick inte en enda panikångestattack under hela resan.

Sedan dess har jag rest till bland annat USA och Kenya på långresor. Även om jag inte känner alls samma rädsla för att resa längre, så har jag valt att resa ännu mer, delvis för att jag verkligen vill trycka tillbaka rädslan riktigt jävla ordentligt, eftersom jag hatar den. Dessutom älskar jag att resa förstås.

Sammanfattning

Som du ser har det varit en lång väg till att bli av med panikångest och reseångest och känna att jag kan resa hur jag vill. Jag har tagit det från att åka Roslagsbanan till Österskär, till Riga med färja, Italien med tåg, Grekland med flyg, Thailand, USA och Kenya.

Jag har fortfarande några steg kvar. När jag skriver det här är jag till exempel i Rom på egen hand, min första utlandsresa som jag gör själv på tio år eller så. Sista steget för mig är förmodligen att resa med vänner, vilket jag kommer att göra förr eller senare.

Jag hoppas verkligen att det här kan vara lite peppande för dig som läser det om du har problem med panikångest och resor. Det här är fortfarande lite känsligt för mig, men jag tänker att min historia faktiskt skulle kunna vara intressant även för andra än mina närmast sörjande – jag vet ju att många med panikångest inte tror att det går att resa med panikångest!

Lycka till!

En vanlig fråga som den som drabbats av panikångest ställer sig är: Varför får man panikångest? Svaret är att panikångestattacker kan drabba vem som helst som en reaktion på stress, men kan också vara ett av symtomen för de flesta ångestsjukdomarna. 

Panikångest är en stressreaktion, men vad som orsakar en panikångestattack kan variera mycket. Det kan dels vara ett symtom på en ångestsjukdom, till exempel är det vanligt att personer med social fobi får panikångestattacker, men det kan också handla om enstaka panikattacker som bara är ett tecken på att man har stressat för mycket på jobbet till exempel.

Faktum är att så mycket som var tredje person har haft en panikångestattack det senaste året, de flesta förstår nog inte ens att det är panikångest. De får bara en väldigt obehaglig reaktion i kroppen som de inte förstår sig på och glömmer det sedan. Innan jag själv fick paniksyndrom hade jag en eller ett par panikattacker några år tidigare som jag först så här i efterhand förstått att det var just det.

Även om man får panikattacker som ett symtom på en ångestsjukdom är det stress som är orsaken, men i en annan bemärkelse. Personer med social fobi kan till exempel få panikångestattacker i en pressad social situation som man känner sig obekväm i, då är det själva situationen som är den utlösande stressen (eftersom personen med social fobi uppfattar den så).

Kamp/flykt-reaktionen

Panikångestattacker är i grunden en helt naturlig reaktion på någonting hotfullt. Reaktionen kallas för kamp/flykt-reaktionen, en slags urtida försvarsmekanism som aktiveras vid extrem fara.

Tänk dig till exempel att du plötsligt står framför ett lejon (som våra förfäder kunde råka ut för), eller att en person hotar dig med kniv. Då skulle förmodligen din reaktion vara ungefär samma som vid en panikångestattack: hjärtklappning, svettningar, yrsel och andnöd.

De här kroppsliga symtomen är rimliga i det läget. Kroppen spänner sig, hjärtklappningen gör att kroppen blir bättre syresatt för att kunna slåss eller fly, andningen blir djupare och snabbare för att man ska andas in mer syre, och så vidare. Problemet är att panikångestattacker är orsakade av ”modern” stress, men att kroppen ändå reagerar med den uråldriga stressreaktionen.

Panikångestattacker är ett vanligt symtom vid flera ångestsjukdomar (paniksyndrom, social fobi, PTSD etc.) Dessutom finns det en stor samsjuklighet mellan de olika ångestsjukdomarna. Om man har GAD är det till exempel vanligt att man har social fobi också.

I frågan Varför får man panikångest? i min bok kan du läsa mer om varför man får panikångest, lära dig mer om kamp/flykt-reaktionen samt läsa om samsjukligheten mellan de olika ångestsjukdomarna. I boken finns också nitton andra frågor med svar om panikångest, tjugotvå frågor om psykisk ohälsa i allmänhet och arton frågor om depression.