Poesi om psykisk ohälsa kan vara välgörande och avdramatiserande. När man läser dikter om psykisk ohälsa kan det exempelvis få en att känna sig mindre ensam i sin psykiska sjukdom, eller att förstå en anhörig bättre.

Eftersom jag själv nyligen har gett ut en diktsamling om psykisk sjukdom tänkte jag tipsa om den och två andra poesiböcker om psykisk ohälsa som jag gillar väldigt mycket. Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus. Köper du böckerna via köplänkarna får jag ett par kronor av köpesumman.

1. ”Väggen” av Pia Dellson

Den här diktsamlingen av psykiatrikern och cancerläkaren Pia Dellson handlar om Pias egen väg tillbaka från utmattningssyndrom. Dikterna är korta, kärnfulla och tydliga, inte alls så mångtydiga och svårtolkade som dikter ibland kan vara:

Jag säckar ihop
mellan varje patient.
En sjunkande ballong
som desperat tar sig över
det ena berget efter den andra
med allt mindre marginal
tills kraschen tycks allt mer
oundviklig.

Läs gärna hela min recension av Väggen, och lyssna på min intervju med Pia i min podcast Sinnessjukt.

Finns att köpa här

2.  ”Ariel” av Sylvia Plath

Diktsamlingen Ariel gavs ut första gången 1965, två år efter Sylvia Plaths självmord, och innehåller hennes kanske mest kända dikter. Plaths framgångar som författare och poet var nämligen som störst efter hennes död. Hon vann exempelvis Pulitzer-priset postum 1982.

I ”Ariel” finns bland annat den berömda dikten ”Daddy”, där Plath beskriver sitt ambivalenta förhållande till pappan Otto. Dikten har också tolkats som en dikt om patriarkala strukturer. Hon tycks insinuera att pappan varit nazist och en hemsk person, men skriver samtidigt att hon försökt begå självmord för att återförenas med honom:

I was ten when they buried you.
At twenty I tried to die
And get back, back, back to you.
I thought even the bones would do

Förutom ilskan känner man Plaths desperation och förvirring i hennes dikter. Man märker att hon varit psykiskt sjuk länge och vårdats på mentalsjukhus, inte minst eftersom hon använder psykiatriska termer. I dikten “Lesbos” skriver hon om sin dotter som en ”schizofren”, även om det antagligen snarare är i överförd bemärkelse. Den skrevs 18:e oktober 1962, mindre än fyra månader innan Plath begick självmord 11 februari 1963 – djupt deprimerad i sviterna av bland annat det då nyligen kraschade äktenskapet med poeten Ted Hughes.

Hon skriver flera gånger om sina självmordsförsök och självmordstankar, som här i dikten ”Ariel”:

And I

Am the arrow

The dew that flies
Suicidal, at one with the drive
Into the red

Eye, the cauldron of morning

Även i ”Lady Lazarus” beskriver hon hur hon återigen försökt begå självmord, och att hon under sitt liv varit nära döden flera gånger. Dikten inleds med ”I have done it again”, vilket man senare förstår syftar på ett självmordsförsök. Sedan beskriver hon att hon till synes varit nära att dö i en olycka vid tio års ålder, för att sedan försöka begå självmord vid tjugo års ålder:

The first time it happened I was ten.
It was an accident.
The second time I meant
To last it out and not come back at all.

[…]

Dying
Is an art, like everything else.
I do it exceptionally well.

Diktsamlingen “Ariel” är verkligen ingen feel good-bok, skriven under de sista månaderna av en djupt deprimerad och självmordsbenägen människas liv. Den finns i tre versioner: den först utgivna versionen från 1965 (finns på antikvariat) som redigerats av ex-maken Ted Hughes, den senare utgivna originalversionen och numera även en svensk översättning som jag själv inte har läst. Den senare är baserad på Sylvia Plaths egen originalversion av diktsamlingen men innehåller även de dikter som lades till i de första utgåvorna 1965 och 1966. Översättningen är gjord av Jonas Ellerström och Jenny Tunedal.

Köp boken här

3. ”Ångestens mamma: dikter om psykisk sjukdom och vardagsångest” av Christian Dahlström

Min diktsamling från 2021 med dikter om depression, ångest, schizofreni, självmordstankar och mycket annat. Många av dikterna handlar om mina egna upplevelser av depression, som den här (som f.ö. min vän psykiatrikern Pär Höglund använt för att beskriva depressioner på en föreläsning för läkarstudenter):

Depressionen är en dånande smärta
som vibrerar i ditt huvud
under dygnets alla timmar.

En luktfri, färglös
och meningslös plåga
som sakta äter upp dig
inifrån.
Som oavbrutet skaver
på ditt utmärglade psyke.

Ett tinnitus av hopplöshet
som du bär med dig
genom livet,
väl medveten om
att det bara är du
som hör
det förbannade pipet.

Jag skriver även om min ständigt närvarande ångest och hur den påverkar mig på ett väldigt påtagligt vis, inte bara när jag varit svårt sjuk utan även slängar av vardagsångest som gör det svårt att försörja mig:

De senaste dagarnas ångest
ger inte med sig.
Ifrågasätter min planering,
inkräktar i min kalender.

Möte med förlaget på fredag,
fixar jag det?
Jobb och möten prioriteras
efter ekonomisk vinning.

Jag prissätter ångesten.

En del av dikterna handlar om de märkliga fördomar och orealistiska tankar som jag upplever att många i samhället har på exempelvis depression:

Biverkningar av antidepressiva
är till exempel
minskad sexlust, muntorrhet
och huvudvärk.

Biverkningar av depression
är till exempel
att man hoppar framför tåg,
skär sönder sin egen kropp,
eller bara går runt
och tycker att livet
är helt jävla meningslöst.

Även rädslan för att ärva min mammas schizofreni förekommer i exempelvis den här dikten:

Någonstans i min arvsmassa
finns anlag för schizofreni.
Sovande terroristceller
bakom fiendens linje,
redo att lämna dvalan
och trasa sönder mitt liv
och alla mina relationer.
Närsomhelst kan de
göra mig till åtlöje
inför min familj
och mina vänner
och alla andra.

Finns att köpa här eller signerad direkt i min webbshop.

Under tio år som psykiatrijournalist har jag läst en hel del bra böcker om psykisk ohälsa. Jag tänkte därför lista några av de bästa böckerna inom olika diagnoser och ämnen som jag läst.

Numera ges det ut en väldig massa böcker om psykisk sjukdom i Sverige. Så var det inte för bara tio år sedan, då var det betydligt färre. Jag har tagit med mina favoriter på både svenska och engelska, och eftersom jag själv är författare och skriver böcker om just psykisk ohälsa kunde jag inte låta bli att ta med mina egna böcker som jag givetvis är väldigt stolt över.

Jag har delat upp listan i olika kategorier: utmattningssyndrom, depression, bipolär sjukdom, social fobi, paniksyndrom, anorexi, adhd, Sigmund Freud, schizofreni och psykoser, självmord och suicidprevention, sömn, ungdomsböcker, psykisk ohälsa i idrott och övrigt.

Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus. Köper du böckerna via köplänkarna får jag ett par kronor av köpesumman.

Utmattningssyndrom

Man dör inte av stress : man slutar bara att leva – om utmattningssyndrom – Marie Åsberg och Selene Cortez

Marie Åsberg är professor emerita på Karolinska institutet i Stockholm och en av världens främsta experter på utmattningssyndrom. I den här boken skriver hon och Selene Cortez – som själv drabbats av utmattningssyndrom – om en av vår tids vanligaste sjukskrivningsorsaker. De blandar personliga och kliniska erfarenheter med forskning om utmattning.

Finns att köpa här

Ur balans : om stress, utbrändhet och vägar tillbaka till ett balanserat liv – Aleksander Perski

Aleksander Perski är stressforskare och psykolog. Han har forskat på stress i över trettio år och är en av Sveriges och världens ledande experter på utmattning. Boken är mycket bra och informativt för alla som drabbas av utmattningssyndrom, även om den kanske hade behövt lite mer redaktionellt jobb.

Finns att köpa: här

Pia Dellson – Väggen: en utbränd psykiaters funderingar

Den här diktsamlingen fick en hel del uppmärksamhet när den kom och jag skulle gissa att den har sålt väldigt bra, vilket i så fall är högst välförtjänt. Pia Dellson är själv psykiatriker och beskriver här i runt tvåhundra korta dikter sin egen väg genom utmattningssyndrom. Jag har faktiskt intervjuat Pia om boken och om utmattning i min podcast Sinnessjukt:

• Del 1
• Del 2
• Del 3

Hursomhelst är det här en väldigt bra bok om utmattning som jag alltid rekommenderar till folk som drabbats. Perfekt som gåva till någon i din närhet som drabbats, eller till dig själv.

Finns att köpa: här

Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? – Christian Rück

En slags debattbok som handlar om mycket mer än utmattningssyndrom. Rück riktar en del kritik mot hur begreppet utmattningssyndrom vuxit fram, utan att ha utvärderats vetenskapligt på ett korrekt vis. Hur vet man exempelvis vad skillnaden är mellan depression och utmattningssyndrom? Att patienterna lider råder det inga tvivel om, men exakt hur man ska etikettera lidandet är kontroversiellt. Jag har f.ö. intervjuat Christian i min podcast. Väldigt intressant att höra honom resonera om sådana här saker.

 Finns att köpa här

Robert Sapolsky – Varför zebror inte får magsår

Robert Sapolsky är en av världens främsta stressforskare och en uppskattad populärvetenskaplig författare, ”Varför zebror inte får magsår” handlar inte om utmattningssyndrom men behandlar alla olika sätt stress kan påverka vår kropp, både fysiskt och psykiskt. Läs gärna min recension av den här boken här.

Finns att köpa: här

Depression

Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar – Christian Dahlström

En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se. Rekommenderas av ledande depressionsforskare såsom Marie Åsberg: ”Jag tycker den är jättebra! Jag har läst den från pärm till pärm och har inte hittat någonting som inte är rätt, det är schysst information. Jag skulle tycka om ifall den fanns tillgänglig på akutmottagningar.”

Finns att köpa: här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)

Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige – Christian Dahlström

En bok om depression och annan psykisk ohälsa. Medverkar gör bland andra Therése Lindgren (utmattningsdepression), Kristoffer Triumf (depression) och Linus Thörnblad (utmattningsdepression). Dessutom är några av världens främsta experter intervjuade, till exempel Marie Åsberg som ses som en av världens ledande auktoriteter på depression. Åsberg har även skrivit bokens förord.

Förutom psykiatriker och patienter har boken hyllats av andra författare, till exempel Alex Schulman som sagt: ”Otroligt välformulerat, drabbande och smärtsamt – och faktiskt vackert”.

Finns att köpa: här (finns även som e-bok och går att köpa signerad)

Ut ur mörkret: en bok om depressioner – Miki Agerberg

Miki Agerbergs bok hjälpte mig väldigt mycket mot min depression. Miki har själv haft fem djupa depressioner och skriver oerhört bra och kunnigt om det.

Finnas att köpa: här

Ångestens mamma: dikter om psykisk sjukdom och vardagsångest – Christian Dahlström

En diktsamling som handlar mycket om ångest och depression. Korta haikuliknande dikter med personliga erfarenheter av depression, som den här dikten till exempel:

Finns att köpa här (går att köpa signerad)

Bipolär sjukdom

Mitt galna liv – Arvid Lagercrantz

Arvid Lagercrantz var en av de första svenska offentliga personerna i Sverige som berättade öppet om sina psykiska problem. Hans självbiografiska bok ”Mitt galna liv” handlar om hans tuffa tider med bipolär sjukdom och hur det har påverkat hans yrkesliv såväl som hans privatliv. Jag rekommenderar alltid den här boken när jag träffar någon som har bipolär sjukdom, mest eftersom det är en så träffande beskrivning av hur ett liv med bipolär sjukdom kan se ut.

Finns att köpa: här

Handbok för psykon: leva med ADHD och bipolär sjukdom – Tove Lundin

Tove Lundin är frilansjournalist från Stockholm som har bipolär sjukdom och ADHD. Det här en slags handbok för ”psykon” precis som titeln antyder, som jag verkligen kan rekommendera. Där ger hon tips om allt från hur man söker sjukpenning till hur man klarar sin vardag och förhållanden.

Finns att köpa: här

An Unquiet Mind – Kay Redfield Jamison

Min egen favoritbok om bipolär sjukdom, skriven av psykiatrikern Kay Redfield Jamison som är en av världens främsta experter på bipolär sjukdom. Hon har själv bipolär sjukdom och har valt att vara öppen med det i USA. I den här boken skriver hon väldigt informativt om sjukdomen och berättar samtidigt om sina egna erfarenheter, bland annat om gången då hon försökte begå självmord. Boken har översatts till svenska, den svenska versionen finns dock enbart på antikvariat.

Finns att köpa: här

Social fobi (social ångest)

Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT – Tomas Furmark, Annelie Holmström, Elisabeth Sparthan, Per Carlbring, Gerhard Andersson

Ett slags standardverk för social fobi eller social ångest, skriven av de främsta svenska experterna på ämnet. Bland andra medverkar Tomas Furmark, som är en ledande forskare vid Uppsala universitet (jag har f.ö. intervjuat honom i min podcast). Den här boken kan läsas som en väldigt bra faktabok om social fobi, eller användas som ett KBT-program – antingen som självhjälp eller under en psykoterapi.

Finns att köpa här

Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns – Susan Cain

En bok som egentligen inte handlar om social fobi, utan om introversion, men som ändå på ett intressant vis beskriver hur olika människor skiljer sig åt i sociala situationer. Kan vara skönt att läsa på lite om introversion/extroversion även om jag först och främst rekommenderar ”Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT” här ovanför om du har besvär med social fobi.

Finns att köpa här

Paniksyndrom/panikångest

Åsa Hanell och Per Carlbring – Ingen panik

Per Carlbring är professor i psykiatri, Åsa Hanell som är journalist och författare. Det här är en väldigt lättillgänglig och informativ bok om paniksyndrom, skriven som ett KBT-program men som går alldeles utmärkt att läsa som en vanlig faktabok. Används i psykoterapier och kan användas som en självhjälpsbok.

Finns att köpa: här

Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar – Christian Dahlström

En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se. Rekommenderas av ledande depressionsforskare såsom Marie Åsberg: ”Jag tycker den är jättebra! Jag har läst den från pärm till pärm och har inte hittat någonting som inte är rätt, det är schysst information. Jag skulle tycka om ifall den fanns tillgänglig på akutmottagningar.”

Finns att köpa: här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)

Anorexi

Och runt mig faller världen – Marit Sahlström

En roman baserad på verkliga händelser. I en familj med fyra systrar drabbas flera av syskonen av anorexi, samtidigt som andra tragedier inträffar i deras omgivning. Väldigt välskriven och berörande.

Finns att köpa här

ADHD

Ingen familj är en ö: ADHD, föräldraskap och skuld – Anja Wikström

En roman där huvudkaraktären Ada lever med sambon Axel och barnen My och Hugo. Storasyster My har adhd och i boken får vi följa familjens kamp för att få en ordentlig adhd-utredning. Man får även en bild av hur dynamiken kan se ut i en familj där en eller flera (adhd är väldigt ärftligt) har adhd. Skildringen av livet i en familj med adhd-diagnoser är gripande och autentisk. Boken innehåller också ett kort avsnitt i slutet med fakta och tips om adhd och autism.

Jag har även intervjuat Anja i min podcast.

Finns att köpa här

Coolt med ADHD – Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg

En ungdomsbok om ADHD skriven av Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg. Boken handlar om Alice som är 11 år och har adhd, och hennes diagnos ställer till problem för henne i skolan. Hon inser dock att adhd:n har fördelar som hjälper henne. Det här är den första boken i serien om Alice som har fått en uppföljare hittills i boken ”Jag har ADHD” där Alice har blivit ett år äldre, även den boken försöker lyfta fram fördelar med adhd.

Malin Roca Ahlgren har även skrivit flera andra böcker, bland annat den superfina barn- och ungdomsboken ”Vad är det med Lisa? : en bok om ångest” som jag läste när den släpptes 2016.

Finns att köpa här

Underbara ADHD: den svåra superkraften – Georgios Karpathakis

Georgios Karpathakis driver organisationen Underbara ADHD sedan ett par år tillbaka, en organisation som arbetar med att sprida kunskap om adhd. Den här boken är precis som organisationen ett sätt att göra detta, både via hans personliga erfarenheter och med hjälp av fakta om ADHD. Jag har för övrigt intervjuat  Georgios i min podcast.

Finns att köpa här

Fördel ADHD: var på skalan är du? – Anders Hansen

Anders Hansen berättar om adhd-diagnosens historia på ett lättbegripligt vis, men framför allt förklarar han vilka stora fördelar adhd för med sig, utan att för den sakens skull underskatta de svårigheter som diagnosen också kan orsaka. Hansen visar på ett pedagogiskt sätt hur man kan hantera ADHD för att få sitt liv att fungera bättre.

Finns att köpa här

Freuds sista suck – Charlotta Sjöstedt

Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt skriver om psykoanalysen i Sverige och hur många av de freudianska villfarelserna har ställt till det i psykiatrin under 1900-talet. Boken handlar inte om ADHD utan främst om just Sigmund Freud och psykoanalysen, men den ger en väldigt värdefull bakgrund till de många psykoanalytiska myter som cirkulerar om ADHD, autism och andra diagnoser.

Finns att köpa här

Schizofreni och psykoser

Vid vansinnets rand – Pebbles Karlsson Ambrose

Pebbles Karlsson Ambrose lever med schizoaffektivt syndrom, en slags mellanting mellan schizofreni och bipolär sjukdom. Det här är en ögonöppnande, spännande, rolig och välskriven bok om psykoser som jag rekommenderar varmt. Jag har även intervjuat Pebbles i min podcast.

Finns att köpa här

En lång väg hem – Marcus Sandborg 

Marcus Sandborg lever med schizofreni och berättar i den här boken om hur han blev sjuk och vilka besvär sjukdomen ställde till med. Boken skulle behöva lite redigering, men är gripande, välberättad och ger stor insikt i hur en schizofren hjärna fungerar. Jag har intervjuat Marcus i min podcast för ett par år sedan, ett väldigt uppskattat dubbelavsnitt.

Finns att köpa här

Självmord och suicidprevention

Suicidprevention i praktiken – Ullakarin Nyberg

Ullakarin Nyberg är psykiatriker, forskare och en av de främsta experterna på självmord i Sverige. Den här boken är otroligt välskriven och innehåller mycket värdefull information om suicidfrågan, inte minst hur man kan hantera någon som lider av självmordstankar. Jag har intervjuat Ullakarin i min podcast, och faktiskt blivit intervjuad i hennes podcast Inferno.

Det här är en otrolig bok som jag rekommenderar alla att läsa.

Finns att köpa här

När någon tar sitt liv: tragedierna vi kan förhindra – Alfred Skogberg

Alfred Skogberg är journalist och en av grundarna bakom organisationen Suicide Zero. Den här boken är lättläst, faktaspäckad, välskriven, personlig och känslomässig. Jag har även intervjuat Alfred i min podcast.

Finns att köpa här

Sömn

En perfekt natt: varför du sover och hur du gör det bättre – Björn Hedensjö

En perfekt natt är skriven av psykologen och journalisten Björn Hedensjö, som numera bland annat hörs i podcasten ”Dumma människor” som han har tillsammans med Lina Thomsgård. Den här boken har några år på nacken men är väldigt lättläst och intressant om sömn. Björn berättar om varför vi sover och vilka metoder för att sova bättre som har bäst vetenskapligt stöd. Jag har intervjuat Björn i min podcast för ett par år sedan.

Finns att köpa här

Ungdomsböcker

Ångestpodden: Vi borde vara lyckliga – Sofie Hallberg och Ida Höckerstrand

Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg gör till vardags podcasten Ångestpodden som är en av Sveriges största poddar. Den här boken är som en slags förlängning av podden, en utmärkt bok att sätta i händerna på unga människor som lider av psykiska besvär och känner sig ensamma eller förvirrade. Jag har intervjuat Ida och Sofie i min podcast flera gånger och är väldigt förtjust i dem båda, väldigt goda förebilder för unga människor.

Finns att köpa här

Ibland mår jag inte så bra – Therése Lindgren

Therése Lindgren är en av landets mest kända Youtube-stjärnor och har hundratusentals följare i sociala medier. I den här boken berättar hon på ett gripande vis om sina problem med psykisk ohälsa. Bitvis något slarvigt hantverk som så ofta när influencers skriver böcker, men ett fint och genuint budskap från en bra förebild för unga. Therése har också varit med i min podcast för ett par år sedan.

Finns att köpa här

Sigmund Freud

Freud Evaluated: The Completed Arc – Malcolm Macmillan

Den mest genomgående och noggranna analysen av Sigmund Freuds värv, och varför praktiskt taget ingenting av hans så kallade ”upptäckter” är värda att använda annat än som kuriosa. Malcolm Macmillan klär av Freud på ett närmast smärtsamt vis.

Finns att köpa här

Freud: The Making of An Illusion – Frederick Crews

Frederick Crews är en av de mest ihärdiga och skickligaste Freud-debunkarna i modern tid. Han har utöver den här boken bland annat varit redaktör för antologin ”Unauthorized Freud: doubters confront a legend” som dessvärre bara finns på antikvariat. Den här boken är en av de mest uppdaterade Freud-uppgörelserna, som fångar mycket av det som pö om pö har blivit känt om Freud de senaste decennierna.

Finns att köpa här

Remembering Anna O.: A Century of Mystification – Mikkel Borch-Jacobsen

En av de viktigaste nycklarna till förståelsen av de felaktiga teorier och förfalskade historiebeskrivningarna som skapat myten om Sigmund Freud. Mikkel Borch-Jacobsen visar hur Anna O. (Berta Pappenheim) – kvinnan som kan beskrivas som psykoanalysens första patient – i själva verket inte alls blev frisk och att mycket annat i historien om henne är helt felaktigt.

Finns att köpa här

Freuds sista suck – Charlotta Sjöstedt

Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt skriver om psykoanalysen i Sverige och hur många av de freudianska villfarelserna har ställt till det i psykiatrin under 1900-talet. Boken handlar inte om ADHD utan främst om just Sigmund Freud och psykoanalysen, men den ger en väldigt värdefull bakgrund till de många psykoanalytiska myter som cirkulerar om ADHD, autism och andra diagnoser.

Finns att köpa här

Psykisk ohälsa i idrott

Allt jag förlorade genom att vinna – Albin Tingsvall

Albin Tingsvall är före detta landslagsspelare i handboll och numera utbildad psykolog. I den här boken berättar han om baksidan med att leva i en vinnarkultur och vad han tycker går förlorat när idrott inte handlar om att ha roligt och att motionera för att må bra. Jag har intervjuat Albin i min podcast.

Finns att köpa här

Övrigt

Galenskap: en bok om vetenskap – Mikael Landén

Den här boken är skriven av Mikael Landén som är en av landets främsta psykiatriforskare. Han forskar främst på bipolär sjukdom men långtifrån bara. I ”Galenskap” berättar han om den moderna psykiatrins forskningsframsteg, men problematiserar också psykiatrisk vetenskap på ett intressant vis. En av få riktigt bra svenska populärvetenskapliga böcker om psykiatri under de senaste åren tycker jag. Jag har intervjuat Mikael i min podcast, i en lång special om bipolär sjukdom.

Finns att köpa här

Psyksystrar berättar – Gunnel Svedberg, Lillemor Sundström, Louise Seimyr, Ingrid Sandin, Lena Lundh

Fem pensionerade psykiatrisjuksköterskor berättar om sin tid inom psykiatrin. Väldigt intressant om hur psykiatrin i Sverige utvecklades under andra halvan av 1900-talet, med mentalsjukhus, sektorpsykiatrin, psykiatrireformen och mycket annat.

Finns att köpa här

Den stökiga psykiatrin – PC Jersild

PC Jersild ser tillbaka på psykiatrins utveckling i Sverige, både på egen hand och i samtal med olika psykiatriexperter. Många insikter och en kortfattad överblick över psykiatrin utveckling i Sverige.

Finns att köpa här

Bryt det sista tabut: mental ohälsa ut ur garderoben! – Maria Borelius

Maria Borelius växte upp med en älskad bror som drabbades av schizofreni. Brodern dog i en lägenhetsbrand och i den här boken vill Borelius lyfta psykiatrins brister och vikten av att prata öppet om psykisk ohälsa.

Finns att köpa här

Smartare än din telefon: hur du använder mobilen för att må bättre, bli effektivare och stärka dina relationer – Siri Helle

I skuggan av Anders Hansens bok ”Skärmhjärnan”, som en del forskare anser vara väldigt bristfällig (vilket jag intervjuat Anders om), släpptes den här boken ungefär samtidigt och på samma tema. Enligt de forskare jag talat med speglar den här forskningsläget mycket bättre med sitt betydligt mindre alarmistiska budskap.

Finns att köpa här

Fallet Thomas Quick : att skapa en seriemördare – Hannes Råstam

Den mästerliga boken av Hannes Råstam som avslöjade den osannolika historien om Thomas Quick och rättspsykiatrins stora brister i hanteringen av den påstådda seriemördaren. En klassiker.

Finns att köpa här

Den sårade divan: Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S) – Karin Johannisson

En otroligt bra bok om livet på mentalsjukhus, och inte minst Beckomberga sjukhus, skriven av medicinhistorikern Karin Johannisson. Innehåller en del ganska stora faktafel, men otroligt välskriven rent stilistiskt och fina skildringar av spännande kvinnliga konstnärssjälar.

Finns att köpa här

Christian Dahlström föreläsning – boka föreläsning med Christian Dahlström

Föreläsning med Christian Dahlström – Årets folkbildare och en av Sveriges mest anlitade föreläsare om psykisk ohälsa.

Christian Dahlström har utsetts till Årets folkbildare 2019 och är en av mest anlitade föreläsare inom psykisk ohälsa. Christian har föreläst i hela landet sedan 2014 och har gjort hundratals föreläsningar om psykisk ohälsa, depression och ångest. Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus.

Om Christian Dahlström

Christian Dahlström (f. 1985) är civilekonom och journalist och har vunnit en rad prestigefulla priser för sin bevakning av psykiatrin i Sverige. Hans granskningar av charlataner inom psykisk ohälsa och dokumentärer om psykiatrihistorien har fått stort genomslag i SVT, SR, TV4, Expressen, SvD, DN och en rad andra stora medier. De publiceras i podden Sinnessjukts särskilda Dokument-serie på Patreon.

Bakom engagemanget finns en personlig historia av depression och panikångest, men även en uppväxt med en schizofrenisjuk missbrukande mamma, vilket han har beskrivit i boken ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige” (Ordfront, 2017). Han har också skrivit den bästsäljande faktaboken ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” (Natur och Kultur, 2014) som bland annat rekommenderas av 1177.se.

Christian föreläser på vårdkonferenser och för yrkesarbetande inom psykiatrin, men även för allmänheten under kommunala psykiatridagar, för elever på skolor – eller på företag och organisationer som vill lyfta frågan om psykisk ohälsa. Hans uppskattade föreläsning om psykisk ohälsa, depression och panikångest handlar både om hans personliga erfarenheter och om vetenskapen bakom psykiska sjukdomar – där hans erfarenheter av intervjuer med några av världens främsta forskare i olika fält inom psykiatrin ger honom en perfekt blandning av fakta och egen erfarenhet.

Christian Dahlström föreläsning – boka nu

En föreläsning med Christian Dahlström är perfekt både som inspirationsföreläsning för allmänheten och som fortbildning för professionella. Under 75-90 minuter berättar han om:

• Egna erfarenheter av psykisk ohälsa
• Grundläggande fakta om psykisk ohälsa
• Vetenskap i psykiatrin
• Stigmatisering och kampen mot tabu

För att boka en föreläsning med Christian Dahlström, gå in på länken och fyll i dina uppgifter.

För poddens räkning har jag läst en riktigt bra bok om social fobi, skriven av bland andra Tomas Furmark, som är professor i psykologi vid Uppsala universitet. Läs hela min recension av boken här.

Jag och läkaren Pär Höglund ska göra ett par program om social fobi (som numera officiellt kallas social ångest) till min podcast Sinnessjukt. Inför det programmet har jag frågat runt lite i mitt nätverk — vem anses vara Sveriges främsta expert på just social fobi?

Många svarade Tomas Furmark, som alltså är psykolog och professor i psykologi. Han disputerade på just social fobi i slutet av år 2000, och har forskat på ämnet i två decennier. Jag tror även att han arbetar kliniskt som psykolog, vilket jag ska fråga honom i den intervju med honom som jag förhoppningsvis ska göra till podden i samband med vår serie om social fobi. 

Självhjälpsbok om social fobi

Boken är en slags självhjälpsbok och heter ”Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT”. Uttrycket social ångest har lagts till i titeln till en ny upplaga som släpptes i juni 2019, då även omslaget byttes ut. En del av er känner kanske igen det gamla omslaget eftersom boken har varit en bästsäljare de senaste åren:

Förutom Tomas Furmark är författarna bakom boken Annelie Holmström, Elisabeth Sparthan, Per Carlbring och Gerhard Andersson. Alla fem är legitimerade psykologer, och Per Carlbring och Gerhard Andersson är precis som Tomas Furmark professorer i klinisk psykologi. Per Carlbring har även skrivit boken ”Ingen panik: fri från panik- och ångestattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi” tillsammans med journalisten Åsa Hanell, som var boken som mer eller mindre räddade mig när jag själv drabbades av paniksyndrom 2007. Den boken bygger också på KBT och påminner väldigt mycket om den här. Gerhard Andersson har skrivit en liknande bok om depression som heter ”Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi: ett effektivt självhjälpsprogram” som jag tyvärr inte tycker var alls lika bra som ”Ingen panik” och ”Social fobi”.

Den här boken består i varje fall av nio kapitel, enligt följande:

1. Om social fobi och social ångest
2. Tankarnas betydelse
3. Tankefällor och ifrågasättande tankar
4. Utmana tankar genom att ändra beteende
5. Exponering — att närma sig det som är svårt
6. Om uppmärksamhet och fokus
7. Fortsatt exponering
8. Utveckla dina sociala färdigheter
9. Avslutning och råd inför framtiden

Varje kapitel består av informativ och välskriven text om ämnet den behandlar. Först förstås lite övergripande om social fobi och vad det är för något. Författarna skriver även om sådant som samsjuklighet med andra ångestsjukdomar och ger gott om trovärdiga exempel på hur social fobi kan ta sig uttryck. Det här är för övrigt bokens största styrka — förutom givetvis att den bygger på vetenskaplig forskning och bevisat effektiva metoder — att författarnas enorma samlade erfarenhet märks tydligt i deras exempel på både problem och lösningar. När jag själv var sjuk hade jag främst problem med panikattacker och depression, men jag uppfyllde även kriterierna för en social fobi-diagnos, jag känner igen mig väldigt väl mig i deras exempel.

Kombinationen mellan författarnas vetenskapliga grund och deras kliniska erfarenhet är hela grejen med den här boken. Man märker att de har förstått sig på sina patienters problem på djupet, att de har gott om exempel på hur olika människor kan reagera olika vid social fobi. Det skapar igenkänning och gör att man får förtroende för boken och författarna. Jag tror att det är bra att man har varit flera författare och att det inte bara är män (som i fallet med ”Ut ur depression och nedstämdhet”), på så sätt får man med fler perspektiv och ett större urval av kliniska erfarenheter att dra slutsatser från.

Kognitiv beteendeterapi rakt igenom

Förutom den inledande informativa texten i varje kapitel, blandas texten upp med grafiska modeller, övningsblad, skattningsformulär och informationsrutor. Varje kapitel avslutas också med lite sammanfattning och repetition, samt ett kunskapstest som kallas ”Testa dig själv”:

Jag vill passa på att lyfta fram Libers förläggare Helena Ekholm och bokens redaktör Cecilia Björk Tengå, som jag gissar har jobbat hårt med bokens struktur, grafik och inte minst språk. Som författare själv vet jag att redaktören och förläggaren ofta får för lite uppmärksamhet när en bok blir bra. Inte minst eftersom författarna här är forskare misstänker jag att manuset har varit till stora delar obegripligt innan Cecilia Björk Tengås bearbetade det.

Som kapitelförteckningen här ovanför avslöjar, så är boken strukturerad enligt klassisk KBT-modell. Efter det inledande översiktskapitlet, börjar man med tankar (kognitioner, k:et i KBT, som ju står för kognitiv beteendeterapi) och förklarar hur tankar påverkar oss känslomässigt och i våra beteenden, och hur tankar och beteenden (framför allt undvikanden) samspelar och förstärker den sociala fobin. 

Sen skriver man om tankefällor och negativa automatiska tankar, och hur man kan ifrågasätta dem, nästan som en egen liten vetenskapsman. Sen följer beteendedelen av behandlingen, som man också väver ihop med de tidigare tankemässiga resonemangen och övningarna (kapitel fyra heter ju till och med ”Utmana tankar genom att ändra beteende”). Läsaren får genomföra beteendeexperiment för att ifrågasätta sina invanda tankemönster och exponeringsövningar för att vänja sig vid det man tycker är obehagligt (tala inför grupp, gå på restaurang, eller vad det nu är man fruktar). 

Tonen är hela tiden vänlig och uppmuntrande. Det känns lite som att man har en vän som håller en i handen under självhjälpsprogrammet. Inte alls som den arketypen av en psykolog av den gamla skolan (stroppig, självgod och auktoritär). Författarna i den här boken visar sig själva mänskliga, de uppmärksammar logiska luckor i sina egna resonemang och förklarar dem så att man aldrig tappar tråden. Samtidigt försöker de inte bagatellisera social fobi som sjukdom, eller släta över hur farligt och begränsande det kan vara för den som drabbas. Man är uppmuntrande, men ändå realistiska, genom hela boken.

Boken avslutas i varje fall med en sammanfattande del där man bland annat får skapa en egen åtgärdsplan ifall man åker på bakslag i framtiden. Sådana har jag själv gjort när jag gått i KBT och tycker att det är ett väldigt bra sätt att sy ihop säcken.

Sammanfattning: bästa boken om social fobi

Av de få böckerna jag har läst i ämnet så tycker jag att det här är den överlägset bästa boken om social fobi på svenska hittills. Den är väldigt behandlingsinriktad förstås (det är ju en självhjälpsbok), men författarnas empatiska förmåga och kliniska erfarenhet gör att man som patient känner igen sig och förstår sig på sjukdomen även ur ett patientperspektiv. Det vore intressant att läsa en bok skriven ur ett rent patientperspektiv också, som skulle kunna komplettera den här utmärkta boken. Jag vet inte om det finns någon sån (bra) bok på svenska än, men om man är ute efter en praktisk självhjälpsbok att använda på egen hand eller som en del av en psykoterapeut-ledd behandling (såsom den här boken ofta används inom vården redan), så kan jag varmt rekommendera den här.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Liber
Antal sidor: 277
Utgivningsdatum: 2019-06-14
Upplaga: 3
Vikt: 365 gram
Dimensioner: 210 x 148 x 15 mm
ISBN: 9789147128297

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

I slutet av augusti förra året hörde Hedvig, en av min podcast Sinnessjukts lyssnare, av sig till mig och uppmärksammade mig på en underlig intervju i Sveriges Televisions ”Fråga Doktorn”. Journalisten och programledaren Susanne Axell intervjuade en forskare och författare vid namn Soki Choi, som sa flera häpnadsväckande saker om psykiska och neurologiska sjukdomar.

Eftersom jag har arbetat med psykisk ohälsa i snart tio år, skrivit två böcker i ämnet, föreläst över hela landet och intervjuat en lång rad psykiatriker, forskare och andra experter, känner jag ganska ofta till de experter som uttalar sig i ämnet. Och om jag själv inte gör det, vet personer i mitt nätverk allt som oftast vem det är.

Men varken jag eller någon annan hade hört talas om Soki Choi, åtminstone inte i de här sammanhangen. Någon kände igen hennes namn från hennes doktorsavhandling om sammanslagningen av Karolinska sjukhuset i Stockholm, som fick en del uppmärksamhet, främst i branschpress.

Vem var hon? Vad hade hon för grund för sina uttalanden? Och vad var det för bok hon hade släppt?

Jag bestämde mig för att granska boken till podden och ifall du vill höra granskningen finns den på Patreon.com/sinnessjukt, trailers med de första nio minuterna av respektive del finns i spelarna nedan . Om du istället föredrar att läsa granskningen har jag lagt ut kortare version av manuset nedanför spelarna.

Del 1:

Del 2:

”Massiva evidens”

Boken heter alltså ”Kimchi och kombucha: Den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna” och beskrivs så här av förlaget och författaren:

“Har vi lagt en massa tid, energi och pengar på mediciner, självhjälpsböcker, psykologer och andra terapier i onödan – när en enkel bajsöverföring egentligen var lösningen? Forskning visar nämligen att tarmbakterierna inte bara spelar en avgörande roll när det gäller vårt immunsystem. De verkar även spela en viktig roll i alzheimer, parkinson, autism, adhd, stress, ångest, depression med mera. […] Soki ger bevisade tips (Red: förlaget har efter granskningen tagit bort ordet ’bevisade’ här) på hur mat kan bidra med goda bakterier och därmed stärka ditt immunförsvar och din hjärnhälsa.”

I boken skriver Soki att maten nu ”intar den medicinska scenen”, och att “massiv evidens visar att fibrer och bakterier i mat inte bara spelar roll som förebyggande livsstilsmedicin, utan även besitter potential att behandla svårare åkommor som depression, alzheimer och autism”.

Hon riktar kritik mot läkemedelsindustrin både i boken och i intervjuer, som i podcasten Hälsosnack med Lotta och Victoria där hon säger:

– Och nu när man har upptäckt bakteriernas intelligens, alltså man behöver inte vara Einstein för att förstå att ja men det kanske har en viss påverkan, att du faktiskt får i dig massa nyttiga… bakterier, och jag kallar dem minidoktorer, för att ta bort deras taskiga rykte. Att liksom förstå att det här är dina egna doktorer som hjälper dig på plats i tarmen. Och så brukar jag också säga att tarmen är vår läkemedelsfabrik, vår egen, som har funnits i tre miljarder år, och du får så fantastiskt fina läkemedel utan biverkningar. Så valet är liksom att antingen så knaprar du de här pillren som har utvecklats sen 50-talet, av läkemedelsindustrin, och så får du massa biverkningar. Det är ju väldigt amerikanskt, att du har en bipacksedel och så har du alla biverkningar så friskriver de sig så här: ‘Jamen du kan dö på cupen, nu har vi sagt det, du får skylla dig själv’. Eller så har du din egen läkemedelsfabrik.

I min granskning riktar flera av Sveriges främsta forskare inom de olika områdena som boken behandlar kritik mot boken, författaren och bokförlaget Bonnier Fakta, eftersom de menar att boken är ovetenskaplig och vilseledande. Granskningen handlar delvis om läkemedel, därför vill jag först passa på att redovisa eventuella jävsförhållanden hos de forskarna som intervjuas i podden:

Ingrid Larsson sitter i Livsmedelsverkets expertgrupp för nutrition och folkhälsa men har inga kopplingar till läkemedelsindustrin, Christian Rück har inga jävsförhållanden att redovisa, Agnes Wold har grundat ett företag som heter Premune AB som är verksamma inom veterinärmedicin, och Flora Innovation AB som har patent inom allergiforskning, Göran Engberg har inga jävsförhållanden att redovisa och Lars Lannfelt är grundare och ägare i läkemedelsbolaget Bioarctic.

Jag har också intervjuat en colombiansk forskare och en kanadensisk, men inte kring läkemedel. Ingen som har medverkat i podden har heller fått betalt för det.

Jag har även kontaktat Soki Choi vid flera tillfällen. Hon vill inte ställa upp på en intervju. Jag har även erbjudit henne att svara på frågorna på mejl och att publicera samtliga frågor och svar oredigerade på sinnessjukt.se, vilket hon först gick med på, men när hon fick frågorna valde hon att avböja det med.

Frågorna finns i sin helhet på Sinnessjukt.se/soki, och berör mycket av det som nämns i podden, men även frågor om huruvida hon verkligen har forskat på Harvard, vilket inte har gått att få bekräftat eller dementerat av Harvard. Det finns dock inga vetenskapliga artiklar med hennes namn på från Harvard. (Red: hon hade aldrig forskat på Harvard visade det sig, vilket hon tog bort från sin hemsida direkt efter granskningen)

På samma sida finns dessutom en helt oredigerad version av mitt samtal med bokens förläggare Cecilia Viklund.

Patienten Hedvig

Det är den 20:e augusti 2018 som Soki Choi intervjuas av journalisten Susanne Axell i SVT-programmet Fråga Doktorn:

Du har ju skrivit en fantastisk bok om det här som har namn efter två saker som man kan äta faktiskt, vad heter den?

– Kimchi och kombucha. Och det kan man ju fråga sig varför, men jag tycker att de är en fantastisk symbol för den här bakterierika maten och de toppar ständigt den här psykobiotiska eller probiotiska listan på just den nyttigaste maten i världen. Sen kommer de från Sydkorea som är mitt andra hemland, och det är inte många som känner till det men de har faktiskt gått om Japan när det gäller att leva längst i världen.

Men jag tänker att vi har ju proppat i oss socker, antibiotika, och mat som inte kallas mat. Många ligger på äldreboende till exempel, får inte en värdig måltid ens en gång i vårt land. Hur påverkar det hjärnan och hälsan i hjärnan, tror du?

– Tror? Jag behöver inte ens tro, utan, man kan verkligen tydligt visa på den samlade forskningen att det är en otroligt förödande effekt, vi kan ju se just psykisk ohälsa som eskalerar, var tionde svensk knaprar mediciner.

Soki, som är ekonom med en bakgrund som IT-entreprenör och har forskat på organisationsförändringar inom sjukvården, får frågor om psykiska sjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar, som Parkinson och Alzheimer. Journalisten Suzanne Axell kallar boken ”fantastisk” och ”världsomvälvande”. Efter intervjun toppar boken både Adlibris och Bokus bästsäljarlistor.

Flera poddlyssnare ser intervjun och tipsar mig om den. En av dem är Hedvig, en biologilärare som uppfattar intervjun i Fråga Doktorn som okritisk, berättar hon:

– Jag tycker att det mest förfärliga var att hon fick sitta helt oifrågasatt. Hon fick sitta och göra reklam för sin bok och Fråga Doktorn-personen, alltså hon som leder det (Susanne Axell), bara: ‘Ja, det knapras ju en massa piller’. Hon fick sitta där och göra reklam för boken, sitta där och säga: ‘det här botar depressioner’.

Intervjun med Hedvig i granskningen är gjord via telefon i januari 2019, från en sluten psykiatrisk avdelning där hon då har varit inlagd i två månader. Hedvig har nämligen själv stora problem med flera av diagnoserna som Soki skriver om i boken, till exempel depression och ADHD.

Jag frågar varför hon ville att jag skulle granska boken:

– För att jag blev så upprörd att hon fick sitta och berätta om dessa bakteriers verkan och att de botar depressioner, utan att bli ifrågasatt det minsta. Hon fick sitta och göra reklam för en bok och istället (för kritiska frågor) fick hon medhåll av programledaren, med orden ‘det knapras ändå så mycket piller’. Och piller kan ju rädda så pass många liv.

Har du själv haft användning av mediciner, var det därför du reagerade?

– Visst har jag haft användning av mina antidepressiva, det går ju inte att säga annat, eftersom jag har fått en uppsving, särskilt nu när jag äter Voxran. Jag tyckte mer att intervjun var farlig, att man så stort tog bort tabletternas betydelse, eftersom de kan rädda så pass många liv. Att inslaget kan få människor att inte vilja ta tabletter, särskilt när det sägs i ett sånt program som borde ha en ganska stor bas som Fråga Doktorn.

Flera personer har ju hört av sig till mig och tycker att Soki Choi bagatelliserar psykisk sjukdom. Varför tror du att de känner så?

– Därför att det här med kost och motion, det är det där vanliga: ’ja men ryck upp dig’ eller ‘ta en promenad eller börja motionera så kommer du må bättre’. Och så fort man har varit i det här läget själv eller har någon som står en nära som har det, så vet man att det är inte bara att ta sig i kragen eller äta rätt eller motionera mer. Det är ju liksom hjärnan som har fått en sjukdom, och det är farligt att inte ta psykisk ohälsa på allvar. 1600 självmord om året säger väl en hel del om att det inte är att leka med.

Flera tv-tittare anmäler intervjun till granskningsnämnden, som friar SVT och skriver att nämnden konstaterar att forskaren var en ”tillfälligt medverkande som var inbjuden i egenskap av expert”.

I intervjun framgår dock inte att Soki helt saknar utbildning i ämnena hon skriver om i boken. Hon är ekonom och saknar helt medicinsk utbildning. Hennes forskning berörde inte heller det boken handlar om, utan handlade om organisationsförändringar och fusioner av sjukhus.

Dessutom får tittarna aldrig veta, att Soki Choi i samband med att boken släpps har startat ett företag som ska sälja produkterna hon i intervjun rekommenderar mot bland annat Alzheimers och depression.

Susanne Axell ställer inte heller några kritiska frågor:

Du jag måste fråga dig, det här tyckte jag var så intressant med just när det gäller den psykiska ohälsan, du menar att man kan äta sig bort från de här preparaten, till och med alzheimers skriver du om. Det här är ju världsomvälvande?

 – Ja men det är klart det är. Och det är det, och i forskarvärlden (sker) en kapplöpning om vem som ska komma med den, ja, första upptäckten och det ena med det andra. Ska vi ta till exempel… ja, Alzheimer? Så är det en ganska nyligen studie där man tittar på svåra alzheimerpatienter i Iran och de fick då yoghurt med bakterier, och efter tolv veckor så hade de alltså fått 30 procent förbättrad kognition! Det som också är intressant med Alzheimer är att du också kan, till exempel genom att äta vanliga fibrer som finns i grönsaker och frukt, stimulera bakterier som producerar smörsyra, och den är väldigt antiinflammatorisk och har också visat sig förbättra kraftig minnesnedgång och andra funktioner i hjärnan.

Iran-studien

Den iranska alzheimerstudien återkommer Soki till i flera intervjuer. Hon listar den också som en av sina tio favoritstudier i ett inlägg på sin blogg.

Lars Lannfelt är alzheimerforskare på Uppsala universitet. Han är inte lika imponerad av den iranska studien:

– Hon är ju väldigt förrädisk och förförisk i sitt sätt att skriva, får man lov att säga. Skicklig skribent på många sätt, men det är ju väldigt löst alltså grundat alltihop. Det finns ju enormt mycket olika studier kring Alzheimers sjukdom som jag behärskar bäst, man kan skriva och visa vadsomhelst och hänvisa… för det finns ju alltid någon artikel eller någon uppsats som hävdar någonting. Det kan gå rakt emot… vad som helst, så att säga. Och sen har hon hittat någon artikel från Iran där de visar att probiotika har effekt, och den är extremt liten, patienterna är ganska svårt sjuka, och det är väldigt kort tid också. Det är otroligt osannolikt att man kan få så kraftiga effekter, säger vi som håller på med stora studier som… idag gör man ju aldrig studier kortare än arton månader.

Och den här var tolv veckor, eller hur?

– Ja, tolv veckor var det, och det var väl sextio patienter om jag minns rätt. Så det är helt, helt osannolikt, helt osannolikt.

Den här studien har ju blivit kritiserad i olika vetenskapstidningar också, urvalet var litet, uppföljningstiden kort, det var till och med så att åtta av försökspersonerna dog under de här tolv veckorna. En annan svensk forskare som jag pratade med, han sa att man hade kunnat bevisa precis vad som helst med ett så litet urval och så kort uppföljning, är det ditt intryck också?

– Jaja, visst. Ja, absolut, absolut. Det är helt oseriöst att hänvisa till en sådan studie.

Trots att den blivit så kritiserad så kallar den här Soki Choi studien för en av hennes tio favoritstudier som har överraskat henne och forskarvärlden, vad säger det tycker du om hennes omdöme som någon slags vetenskaplig granskare?

– Nej, hon är helt omdömeslös, hon driver ju en tes här snarare än att försöka ta reda på vad som är sant så att säga. Så det är min uppfattning. Mitt allmänna intryck av hennes sätt att skriva är hon är väldigt opålitlig.

Lars Lannfelt har forskat på Alzheimers sjukdom i snart trettio år. 1992 upptäckte han en mutation hos en svensk familj, en mutation som leder till tidig utveckling av Alzheimers sjukdom och var startskottet för den forskning som 2018, alltså 26 år senare, ska beskrivas som ett av de största genombrotten inom alzheimerforskning någonsin.

Svenska och internationella medier rapporterar om det positiva beskedet från en klinisk prövning, en så kallad fas 2b-prövning, som är ett av de sista stegen innan ett läkemedel kan godkännas och börja produceras. Lars och kollegan Pär Gellerfors bolag BioArctic rusar på börsen, och både Lars och Pär blir i praktiken miljardärer på ett par dagar, trots att ett läkemedel som bäst kan lanseras först om ett par år.

Lars Lannfelt är kritisk till både Sokis bok och tv-inslaget i Fråga Doktorn. Han menar att en person som inte är bekant med forskningsområdet lätt kan överskatta värdet av djurstudier. Till exempel den studie på möss som Soki skriver om i boken, som enligt henne visar att mjölksyrabakterier har positiva effekter på en rad alzheimersymtom hos möss.

Det är bara det att trots att Alzheimer hos människor är en komplicerad och mycket svårbehandlad sjukdom, menar Lars att alzheimerliknande symtom hos möss tvärtom behandlas framgångsrikt med nästan vad som helst:

– Om det här nu är transgena alzheimermöss, som vi också har använt oss av, så är det som så att man måste vara ganska försiktig med att tolka resultaten. En del av de här musmodellerna, de är oerhört lättbehandlade. Därför att analyten i hjärnan är väldigt lättlöslig, och då har det visat sig att nästan vad man än gör med dem, får en positiv effekt. Till exempel rödvin från Bordeaux har vissa franska forskare visat kunna ha väldigt god effekt på de här mössen. Så man måste vara väldigt försiktig med sina slutsatser.

De forskare jag talat med, de menar ju att det är precis det hon inte är, och du såg den här intervjun i Fråga Doktorn, där sitter hon och säger att man kanske ska börja med att dricka yoghurt och sådär när man är i fyrtio- eller femtioårsåldern, för att då på något sätt undvika Alzheimers när man blir äldre. Kan det inte finnas stora faror med att sprida en sådan här bild av Alzheimers? 

– Ja, det är fruktansvärt. Det är ju rena lögner tycker jag. Det är helt obelagt det hon säger, det är hypoteser möjligtvis. Att gå ut så kraftigt, skulle ett läkemedelsbolag gå ut sådär, då skulle de bli dömda i domstol för falsk marknadsföring. När man håller på med hälsokost och sådant där då kan man hävda vadsomhelst, det är liksom ett annat regelverk.

Jag antar att om man hör att yoghurt funkar mot Alzheimers, då kanske man inte gör andra saker som att ta de mediciner som kanske finns, eller gör andra livsstilsförändringar som man kanske har sett har effekt. Är det den typen av saker som skulle kunna bli farligt?

– Ja absolut, man kan ju förhindra en korrekt diagnos till exempel. Och det är inte bra. Det är ovederhäftigt, och det är skrämmande att svensk television visar sådant. Att de visar sådant på tv, det tycker jag är oerhört upprörande. Det är fruktansvärt, det är jättebra att du ägnar dig åt det här hörru. Hahaha, det är förjävligt! Ja, det är förjävligt. Jag ger dig allt mitt stöd, hörru.

Ett antal andra påståenden i boken saknar helt vetenskaplig grund berättar Lars. Till exempel ett stycke där Soki skriver att inflammationer är orsaken till Alzheimers. Enligt Lars är orsaken till Alzheimers en helt annan, och dessutom mycket välbelagd.

– Det här är väldigt förrädiskt tycker jag. Det är ju väldigt välskrivet på många sätt alltså, och sen skriver hon, om man tittar på sidan sextiofyra högst upp i vänstra spalten: ’ny banbrytande forskning visar att inflammation snarare är en orsak till Alzheimers’ skriver hon.

Stämmer det då?

– Nej! Det tycker jag absolut inte man kan säga. Det finns en inflammatorisk komponent i Alzheimers sjukdom, en ganska låggradig inflammatorisk komponent. Vi vet ju väldigt väl vad Alzheimers sjukdom uppkommer av. Alla de här neurodegenerativa sjukdomarna handlar om proteiner som börjar aggregera. I Alzheimers fall handlar det om amyloid beta som aggregerar och klumpar ihop sig och faller ut som plack. Vid Parkinsons sjukdom handlar det om ett annat ämne som heter alfasynuklein, som aggregerar och bildar Lewykroppar inne i nervcellerna.

Inflammationer är inte orsaken till Alzheimers om man får tro Lars Lannfelt, utan istället en av många konsekvenser av sjukdomen. Alzheimers påverkar kroppen på flera olika sätt som inte har något med själva grundorsaken till sjukdomen att göra, förklarar han.

Till exempel så är det långt ifrån säkert att alzheimerpatienternas avvikande tarmflora, som Soki också lägger stor vikt vid i boken, har någonting med sjukdomens orsaker att göra. Sådana observationer har lett alzheimerforskningen fel flera gånger tidigare.

– Det är klart att tarmfloran skiljer sig säkert åt hos alzheimerpatienter om du tar en frisk kontrollgrupp, för hela kroppen förändras. Patienterna lever ju väldigt annorlunda, det påverkar ju alla möjliga saker. Det är därför epidemiologi ofta kan vara en ganska farlig vetenskap, för att man kan hitta saker där det är någon annan faktor, confounding factors som man säger, som man inte riktigt har koll på, och som ger ett resultat så att den här alzheimergruppen skiljer sig. Under många år var det ett väldigt snack om att D-vitamin orsakade Alzheimers sjukdom. Det handlade i grunden om att folk som höll på att bli dementa, de fick mycket sämre nutrition. De hade svårt att hitta till kylskåpet helt enkelt. Sådana faktorer spelar ofta in.

Det fejkade Hippokrates-citatet

Soki medverkar den 18:e september 2018 även i podcasten ”Lungcancerpodden”, som drivs av två lungcancerpatienter. Trots att hon helt saknar medicinsk utbildning ger hon råd om hur cancerpatienter bör äta:

Har du några tips för oss cancerpatienter, hur vi kan äta och dricka för att stärka vårt immunförsvar?

– Jag tror att tipsen som samtliga som forskar inom det här området skulle se, de är ganska generiska, och det är… brukar jag säga, man kan se det som fyra F, för att bara komma ihåg någonting, det är att äta fiberrikt, mycket växtbaserad mat, hela frukter och grönsaker, och råa.

Sedan följer en samma utläggning om fermenterad, färgrik mat som hon återkommer till i alla intervjuer. Tipsen i Sokis bok handlar mycket om just maten, och främst hur den kan påverka våra hjärnor till det positiva. Bokens längsta och mest centrala kapitel heter till exempel “Låt maten vara din medicin”, en kortare variant av ett citat som hon återger i kapitlet, nämligen: “Låt maten vara din medicin och medicinen din mat”.

Citatet tillskrivs Hippokrates, som brukar kallas läkekonstens fader. Det här citatet kommer dock inte från Hippokrates.

Diana Cardenas är nutritionsforskare på El Bosque-universitetet i Bogotá, Colombia. Tillsammans med Jaques Jouanna, som är professor emeritus i grekiska och har skrivit flera böcker om Hippokrates, har hon i en studie visat att citatet inte bara är falskt, utan att Hippokrates och hans lärljungar tvärtom noga skilde medicin och mat åt. Jag ringer upp Diana på hennes arbetsrum i Bogotá för att fråga om citatet, och hon poängterar särskilt att det inte bara är ett falskt citat, utan även en missuppfattning:

– It’s important to say that it’s not only a misquotation but a misconception, food is important to health and disease, and it’s a lot of scientific evidence about this relationship, but this phrase is not true. It’s a misconception because for Hippocrates he distinguished, or generally Hippocratic medicine, we can find difference between food and drugs or medicines or remedies. For the Hippocratic medicine, you can’t confound food and remedies or medicines or drugs.

Diana menar vidare att seriösa forskare alltid är noga med sina källor. Att använda citat utan källa är ”bad science”:

– The researchers that are not looking at the source… good researchers are looking at the source of each phrase and each statement. So if you want to make a quotation, and if you want to reference some author, even if its Hippocrates, you can look for and exactly search… but everybody just put in ’Hippocrates’. It’s bad science, because you are not looking at the real source, the origin of the idea.

I det här fallet har Soki alltså inte gått till källan, och hade hon försökt göra det hade hon upptäckt att det inte finns någon sådan.

Att låta övertygelsen styra

Ingrid Larsson är klinisk näringsfysiolog och forskare på Sahlgrenska akademin i Göteborg och har läst ”Kimchi och kombucha”. Hon menar att Soki Chois bok dels innehåller en rad rena faktafel, till exempel att det felaktigt påstås att det finns ett rekommenderat dagsintag av inulin och att resistent stärkelse är bra för viktnedgång.

Förutom faktafelen, tycker Ingrid Larsson att Soki saknar kunskap och att hon har låtit sin egen övertygelse styra, snarare än vetenskapliga principer:

– Boken bygger på ett väldigt skakigt underlag, kan man säga. Jag får uppfattningen att här är det en person som har väldigt mycket tro på det hon skriver, men som inte kan få ihop det vetenskapliga underlaget. Hon försöker få ihop det vetenskapliga underlaget med sin tro, men gång på gång märker man att här saknas kunskap i ämnet. Det hade varit helt okej om författaren hade skrivit en bok om kimchi och kombucha och recept och så kring det, utan att plocka in det här sambandet, eller de påstådda sambanden rättare sagt, mellan tarmfloran och sjukdomar som då enligt författarens uppfattning medieras av mjölksyrabakterier och så vidare.

Ingrid arbetar till vardags med behandling av vuxna med svår fetma på Sahlgrenska universitetssjukhuset, där hon utvärderar och utvecklar fetmabehandling, och bedriver klinisk behandlingsforskning. Hon sitter även i Livsmedelsverkets expertgrupp för nutrition och folkhälsa, och har blivit utsedd till Årets dietist av Dietisternas Riksförbund.

Ingrids invändningar mot Soki är desamma som de andra forskarna jag intervjuar. Soki saknar kunskap, drar för stora växlar av djurstudier och vilseleder läsarna genom att använda sin doktorstitel i boken, trots att hon inte har doktorerat på det boken handlar om:

– När man har en tes, som man ska bevisa med ett vetenskapligt underlag, så måste man vara så väl förtrogen med det vetenskapliga underlaget, och inte bara det: man måste ha kunskap i området. Som i det här fallet: nutritionell kunskap, det räcker inte med att veta att kimchi innehåller mjölksyrabakterier, man måste ha den stora bilden: både helikopterperspektivet på nutritionen, men också detaljerad fysiologisk kunskap om metabolism, fysiologi, anatomi. Särskilt viktigt är det när man rör sig i ett forskningsområde som är väldigt nytt, för då finns det mycket studier gjorda på cellkulturer eller djurstudier. Och så är det i fallet vad gäller tarmfloran, den största kunskapen vi har, det gäller djurstudier.

Ingrid förklarar att djurstudier visserligen är viktiga för forskare, men att de måste tolkas med stor försiktighet. Det är nämligen långt ifrån alltid så att resultaten från dem går att översätta till människor och människokroppens anatomi.

– Djurstudier är vad vi kallar mekanistiska studier. Vi kan titta och studera mekanismer, och utifrån dem etablera hypoteser. Så vi kallar djurstudier hypotesgenererande studier. Men det betyder inte att om man finner en mekanism i en djurstudie, att det automatiskt kan översättas på människa. Om vi nu tar gnagare till exempel, möss och råttor, som är de vanligaste djurmodellerna. Möss och råttor är helt olika arter jämfört med människa, och i det ligger att det finns en helt annan anatomi. Om vi nu håller oss till tarmen, så finns det en helt annan anatomi i musens tarm, jämfört med människotarmen. Det finns andra metabola processer och fysiologin är också annorlunda.

– Dessutom när vi pratar om olika bakterier, så finns det helt olika bakteriestammar i mustarmen, jämfört med människotarmen. Det är ju en av anledningarna till varför man gör studier på bakteriefria möss, alltså att man gör dem helt rena och sen tillsätter de bakterier eller bakteriekombinationer man vill studera. Men det betyder ändå inte att vi kan säga att vi överför resultat från djurstudier till humanstudier. Författaren har ju upptäckt detta, att det största vetenskapliga underlaget är från musstudier. Hon försöker då förklara hur resultat från djurstudier kan överföras till människostudier, men där faller de här resonemangen helt igenom.

På vilket sätt?

– Därför att det är så stora skillnader, att vi inte kan översätta resultat från djurstudier med den förklaringen jag gav med anatomi och fysiologi och metabolism. Men också för att människan lever i helt andra förhållanden jämfört med möss som man har i burar. Särskilt viktigt blir det ju när man studerar psykisk hälsa. Man försöker göra möss med autistiska symtom, men det är ju inte autism. Man försöker få alzheimerplack i möss, men det är inte alzheimers sjukdom.

– Det kapitlet i boken har jag reagerat allra mest på, just den forskningen och hur författaren uttrycker sig om samband mellan tarmfloran och olika sjukdomar och olika utvecklingar och stress och depression och ångest. Det är så förfärligt, i och med att patientgrupper med psykiska sjukdomar, det är de mest sårbara vi har inom hälso- och sjukvården. De är så utsatta dels på grund av sin sjukdom, och dels på grund av att de har en väldigt viktig läkemedelsbehandling, som är oerhört viktig för dem. Tänk om man då har en psykiatrisk sjukdom, eller man är närstående till en person med en psykiatrisk sjukdom, och så läser man att om man äter yoghurt och kimchi så kan man bli mycket bättre eller kanske till och med bli botad? Tänk om man då avbryter en viktig läkemedelsmedicinering, för att testa detta som låter så övertygande, på grund av att författaren också utger sig för att vara doktor? Hon är ju akademisk doktor, men inte inom detta området, och detta är ett djupt allvarlig etiskt problem. Inte att hon kallar sig för doktor, för det är hon ju, men hon är inte doktor inom det här området, och då ska hon inte skriva någonting om det i det här området.

Att använda sin forskartitel när man undersöker ett helt annat forskningsområde, det är vilseledande?

– Absolut! Hade hon skrivit en bok om komplexa sjukvårdsorganisationer och kallat sig doktor så hade det varit helt okej, för då rör hon sig ju inom det området som hon har doktorerat i. Men att skriva en bok om medicin och hälsa och mat och nutrition och sjukdomar, det hjälper inte att man har en akademisk titel. Hon skriver ju också i texten att hon tack vare sin forskarutbildning, eller hur hon uttrycker det, så kan hon läsa vetenskapliga artiklar. Men det är inte samma sak att läsa vetenskapliga artiklar inom komplexa sjukvårdsorganisationer, som att läsa inom medicin eller psykiatri eller nutrition eller vad som helst.

Att kopplingen mellan tarmen och hjärnan verkligen är ett spännande forskningsområde ifrågasätter ingen av de experter jag talat med. Men om man ska skriva om ett nytt forskningsområde måste man vara försiktig menar de, värdet av nya och trendiga forskningsområden överskattas ofta, och inte bara inom populärvetenskapliga böcker och i media utan även i vetenskapliga tidsskrifter.

Detta kallas för publikationsbias, berättar Ingrid Larsson:

– När man går in i ett nytt forskningsområde, så kommer det så väldigt mycket studier om allt möjligt i alla olika delar av det här forskningsområdet. Men det betyder inte att alla studier är korrekta, så när man har forskat ett tag, så upptäcker man att: ’jaha, det här var ju inte sant’ och ’den här metoden kanske inte fungerade på människa som på mus’. När man går in i ett nytt forskningsområde så finns det också någonting som vi kallar för en publikationsbias, som innebär att det bara är positiva studier som publiceras. Att negativa och nollstudier, där man inte finner något samband mellan det man undersöker och det man vill ha undersökt, publiceras inte lika ofta. Då blir det en skev bild av resultaten. Det här slipas bort med tiden när forskningsfältet blir mer etablerat och man ser att: ’jaha, det är det här spåret som verkar vara aktuellt’. Att skriva en sådan här bok i ett så ungt forskningsområde, det är mycket tveksamt. Och särskilt tveksamt är det när man är akademisk doktor.

Soki Chois doktorstitel

Ingrid Larsson återkommer flera gånger till att Soki Choi kallar sig för “Doktor Choi” i boken. Faktum är att nästan alla jag talar med som har läst boken reagerar på det här, trots att det egentligen inte är emot några regler. Soki Choi har en akademisk doktorstitel, hon har som ekonom doktorerat på sammanslagningen av Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Men doktorstiteln uppfattas av många som att en person är läkare, menar Jimmie Trevett, som är förbundsordförande i RSMH, en riksorganisation för människor med psykiska sjukdomar som har 8 000 medlemmar i 130 lokalföreningar över hela landet:

– Jag tycker boken är vagt underbyggt med fakta och hon utger sig för att vara doktor, men är ju ekonomidoktor och inte någonting annat och detta kan missuppfattas. En sådan här bok som handlar om tarmfloran som lösning på många svåra psykiatriska tillstånd kan ge en helt felaktig bild och felaktig information, också farlig information till patienter och anhöriga om att detta kan lösa svåra problem. Detta kan ge vilseledande information och därför är det konstigt att det får speglas i morgon-tv i TV4 och i Fråga Doktorn, och stå oemotsagt av expertis som kan bemöta dessa påståenden, om att man ska äta några asiatiska rätter som gör att tarmfloran gör att du blir frisk och botad från svåra tillstånd, och att detta är lösningen på allvarliga problem.

Förutom patientorganisationen RSMH, är Sveriges läkarförbund kritiska till att Soki Choi och Bonnier använder sig av doktorstiteln i det här sammanhanget.

Thomas Lindén, professor och specialistläkare i neurovetenskap och psykiatri vid Sahlgrenska universitetssjukhus, är ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd. Han menar att både författaren och förlaget agerar vilseledande i boken:

– Det är inte förbjudet att göra så och jag tycker att man har ett moraliskt ansvar att inte vilseleda. Om man har doktorerat i medicinsk vetenskap, och är medicine doktor, men inte läkare, men marknadsför sig så gentemot allmänheten, så kommer allmänheten att uppfatta att man är läkare när man uttalar sig i medicinska frågor – och det är vilseledande. Det tycker jag är ett moraliskt fel som den här personen gör då, hon lever nog inte upp till sitt akademiska instituts etiska standard. Sen tycker jag att bokförlaget har ett ansvar gentemot de läsare och kunder de vänder sig till, och borde vara medvetna om att läsekretsen uppfattar en sådan här presentation av författaren som att den är läkare, när personen använder titeln doktor och uttalar sig i medicinska frågor. Jag tycker att det är beklagligt att man inte på bokförlaget håller en högre etisk standard i den frågan.

Thomas Lindén tror alltså inte att Soki Choi lever upp till Karolinska Institutets etiska standard, men Soki och Bonnier Fakta hänvisar ofta till hennes koppling till Karolinska Institutet i marknadsföringen av boken. I boken skriver Soki: “Jag vill också tacka Karolinska Institutet, för att ha utrustat mig med forskningskompetens. Utan min doktorsexamen i ryggen hade jag nog inte kunnat sammanställa över 400 vetenskapliga artiklar på så kort tid.”

Peter Andréasson är presschef på Karolinska Institutet. I ett mejl skriver han:

“Choi har förstås rätt att berätta för omvärlden att hon doktorerat vid KI eftersom det stämmer. Hon kan dock inte hävda att hon fortfarande är knuten till KI eller att hon har någon form av medicinsk examen från KI. KI är generellt inte positivt inställt till personer som på olika sätt använder sin examen eller annan relation till KI för att uppnå någonting som inte har relevans för denna relation eller som inte bygger på vetenskaplig pregnans. Det skadar vårt anseende som ett seriöst universitet.”

Men vad säger förlaget Bonnier Fakta om den här kritiken? Borde man inte ha förstått att läsaren riskerar att missförstå doktorstiteln?

Bokens förläggare på Bonnier Fakta heter Cecilia Viklund. Förutom ”Kimchi och kombucha”, varit ansvarig för andra kritiserade böcker som ”Food Pharmacy”, en bästsäljande bok på samma tema skriven av en copywriter och en statsvetare.

Lyllo mig – har ju hur många smarta, roliga och alldeles, alldeles underbara författare (och hela bokteam) som helst ??? #förlagsfest #bonnierfakta #lycka #kimchiochkombucha #sömnsömnsömn #kallabad #starkhelalivet #stoltförläggare #party #photobooth

62 Likes, 4 Comments – Cecilia Viklund (@halsoforlaggaren) on Instagram: ”Lyllo mig – har ju hur många smarta, roliga och alldeles, alldeles underbara författare (och hela…”

Jag ringer upp Cecilia (till vänster på bilden ovan):

– Alltså hon är ju inte läkare, men hon är ju doktor, och det där förklarar vi ju i… det står ju tydligt i texten om henne. Doktor Choi-boxarna är ju, där har vi satt ’Doktor Choi’ därför att det låter lite spännande, lite bra. Men vi har ju aldrig någonsin påstått att hon är läkare, och det är hon ju inte. 

Nej, just det. Men har hon någon medicinsk utbildning överhuvudtaget?

– Nej, inte medicinsk utbildning. Hon har ju forskat och gjort andra saker. Hon är ju otroligt duktig på att läsa forskning och har varit intresserad av ämnet och läst mycket.

Men du tror inte att läsare kan missledas att tro att Soki är läkare när ni skriver ’Doktor Choi’, det är ju ändå en medicinsk bok tänker jag?

– Hon skriver ju också i boken att hon inte är läkare, så det bör man ju inte tro, då har man ju inte läst. Och vi hymlar ju inte, vi skriver ju inte det heller i beskrivningen av henne. Det känner jag mig inte orolig för.

Fast hon skriver ju inte att hon inte är läkare? 

– Jo, det gör hon, ’jag är inte läkare’ står på… jag kan ju inte exakt sida, men det finns med.

Jag har boken framför mig här, vart står det någonstans?

– Jamen jag kan ju inte exakt sida, det måste jag ju få kolla upp då, jag sitter inte med boken framför mig.

Cecilia Viklund insisterar flera gånger på att man varit extra tydliga och skrivit ut att Soki Choi inte är läkare – allt för att undvika missuppfattningar. Detta stämmer inte, vilket Cecilia Viklund medger efter intervjun i ett mejl.

Bland dem som tycker att det är fel att skriva ’Doktor Choi’ finns till exempel Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH, som ju representerar 8000 medlemmar i 130 lokalföreningar i landet. De menar att det här är vilseledande och allvarligt. Hur ser du på det?

– Hon är ju de facto… alltså hennes titel är ju doktor, och vi vill ju absolut inte vilseleda någon, självklart. Men det är… det är hennes titel och det här är en populärvetenskaplig bok, där det inte känns speciellt kontroversiellt att göra det här. Och vi påstår ju som sagt ingenstans att hon är läkare, så det… jag tycker inte att det känns konstigt.

Nej, men jag tänker att gemene man förknippar kanske ordet doktor till läkaryrket, och särskilt kanske i en bok som handlar om just medicin och sjukvård?

– Ja, fast hon måste ju kunna använda sin titel och det görs ju, alla som har den titeln använder ju den på olika sätt. Nej, jag tycker inte att det… jag tycker inte att det känns som ett problem, och jag hoppas ju att om folk skulle tro det när de har läst hela boken, vilket jag (skratt) inte kan förstå om de gör, att de i så fall hör av sig till oss.

Cecilia ser alltså inga risker för förväxling. Men i mejlet hon skickar till mig efter intervjun, skriver hon plötsligt: “När det gäller Sokis titel så har vi från början varit medvetna om risken för förväxling, och därför diskuterat det här flera gånger på förlaget under arbetet med boken.”

Jag har även talat med Läkarförbundet, och de är ju väldigt kritiska till att ni använder hennes doktorstitel i en medicinsk bok. De kallar det vilseledande och omoraliskt, och säger att det är beklagligt att Bonnier inte har en högre etisk standard än så. Vad tänker du om det?

– Ja, det är ju synd att de säger så. Senast igår var hon och föreläste för ett stort antal läkare varav hon fick jättemycket spännande frågor, de uppmuntrade henne, hon har fått otroligt mycket positivt från just läkare om den här boken, så… men det är klart att uppfattas det så där, då ska vi naturligtvis fundera på det framöver. Det är ju ingenting som är… vi är ju verkligen inte ute för att… med något ont uppsåt. Tvärtom, vi vill ju bara sprida kunskap och forskning och hjälpa människor.

”Så ovetenskapligt det kan bli”

Förutom att Soki och Bonnier missbrukar den akademiska doktorstiteln så menar Ingrid Larsson, fetmaforskaren på Sahlgrenska, att det faktum att Soki ändå har forskat och ofta hänvisar till sin tid som forskare på Karolinska Institutet, gör att man kan ställa högre vetenskapliga krav på boken, än om någon utan akademisk utbildning skrivit den.

– Jag har tagit mig för pannan nästan vid varje sidvändning. Hur ska man tolka det här? Hur ska gemene man och kvinna som läser det här tolka det? Ska man börja äta mjölksyrabakterier i tron att ens närstående med svår Alzheimer ska bli bättre? Eller om man själv har en psykiatrisk sjukdom. Det är det allra värsta, tycker jag, att den riktar sig mot en mycket sårbar grupp av patienter. Jag som forskare ställer mycket högre krav på en författare som har en akademisk utbildning, jämfört med om hon skulle skriva som vem som helst. Jag kräver av den här personen ett helt annat tänk, ett helt annat uttryck, en helt annan förmåga att tolka och översätta resultat från studier med alla dess styrkor och begränsningar, jämfört om jag skulle läsa en bok där författaren skriver att ’jag heter si och så, och jag är intresserad av det här området’.

Hon väljer studier med ett urval som är omdömeslöst, hon uttalar sig i ämnen som hon inte har forskat på, hon använder fejkade citat, hon försöker missleda med sin akademiska titel, och så kallar hon det här för vetenskapligt. Är det inte i själva verket själv motsatsen till vetenskap?

– Ja, exakt. Det är så ovetenskapligt som det kan bli. Om vi går in på det etiska problemet, så sätter hon forskningen i en dålig dager, därför att hon skriver den här som forskare, eller som akademiskt utbildad. Men när vi diskuterar vetenskap så diskuterar vi dem inom mycket givna ramar. Vi vet hur vi ska uttrycka oss, vi vet vilka slutsatser vi kan dra från olika studier, mot bakgrund av vad det här är för typ av studie, om det är studier gjorda på cellkulturer i ett laboratorium, eller om det är djur, eller om det är människa. Sen så finns det många olika typer av studier man gör på människor, och från dessa kan man dra olika slutsatser. De här sambandsstudierna, som det mesta är (i boken) då, det största underlaget på forskning kring tarmflora, det är ju gjort på djurstudier och cellkulturer. Sedan den gruppen av humanstudier som finns, där är den största andelen observationsstudier, och där kan man inte etablera ett orsakssamband. Det kan man bara vid kontrollerade interventionsstudier. Det vill säga: man ger en viss diet, och så mäter man effekt. Eller man ger yoghurt och så mäter man effekt.

– Men de allra flesta av de här studierna är så kallade observationsstudier, där man kan etablera ett samband men man kan aldrig säga åt vilket håll sambandet går. Det kanske är så, om jag ska ta ett exempel, att om en viss kombination av bakterier i tarmen har ett samband med en viss sjukdom, så kan det ju vara så att de som har den sjukdomen äter på ett annat sätt än personer som inte har sjukdomen. Det vill säga att sjukdomen medierar sammansättningen av bakteriekombinationen i tarmen, det är inte bakteriekombinationen i tarmen som medierar sjukdomen. Man kan inte etablera åt vilket håll de här sambanden går när man gör observationsstudier.

Precis som alzheimerforskaren Lars Lannfelt, menar Ingrid Larsson alltså att Soki Choi drar slutsatser om orsakssamband med vetenskapliga studier som grund, där forskarna redan innan studierna genomförts vet att man aldrig kommer att kunna etablera något sådant samband.

Det är helt enkelt inte det studierna är till för.

Livsmedel som medicin?

Men om det nu skulle visa sig att en viss typ av mjölksyrabakterier verkligen var effektiva mot svåra psykiatriska och neurologiska sjukdomar, vilka garantier finns det för att ett livsmedel innehåller exakt rätt bakteriestammar och i rätt dos? Hur vet man att bakterierna inte i själva verket har dött innan de når patienten?

Ingrid Larsson menar att det i princip är helt omöjligt:

– Det saknas ju kontroll, det enda man då får lita på, det är ju vad som står etiketten, och det är ju inte säkert att etiketten överensstämmer med innehållet i en grupp livsmedel där det inte är kontrollerat. Det är ju det som är styrkan med läkemedel, de är utvecklade under lång tid, de är hårt kontrollerade. Man vet att står det 50 milligram på etiketten så är det 50 milligram i tabletten. Det är ju därför man kan ordinera och på så sätt veta vad det blir för effekt på det man vill behandla, om personen äter medicinen enligt ordination.

– Att som författaren gå på läkemedelsindustrin och säga att den skulle förlora på den här kunskapen, så är det ju inte. Att de vill undanhålla kunskap om mjölksyrabakterier, det är ju bara humbug. Jag har för mig att det står i den här texten om läkemedelsindustrin att mycket av psykiatrisk sjukdom ska kunna behandlas med kost och meditation. Det är ju helt vilseledande. Och återigen: hon är inte medicinskt utbildad, men hon är akademisk doktor, som sådan ska man inte skriva på det här sättet. Man får inte skriva på det här sättet. Därför att man har ett ansvar, och det ansvaret stavas: etik.

I ”Kimchi och kombucha” skriver Soki Choi att “maten intar den medicinska scenen”, men näringsfysiologen och dietisten Ingrid Larsson verkar alltså ta ganska lätt på den visionen.

Dessutom kan man fråga sig ifall livsmedelsindustrin verkligen är villiga att ta på sig det ansvar som den medicinska scenen för med sig? Elisabet Rytter är forsknings- och nutritionsansvarig på Livsmedelsföretagen, bransch- och arbetsgivarorganisationen för livsmedelsföretag i Sverige.

– Det är nog en vision som hon kanske har och tror, men det kommer aldrig vara så att livsmedel kan ta över läkemedel. Jag kan möjligtvis tänka mig att det skulle kunna komplettera, inom vissa sjukdomar, i vissa fall. Det är ju en väldig skillnad på ett livsmedel, ett livsmedel är en biologisk massa som består av en otrolig massa olika ämnen, och med en viss biologisk variation, den är ju liksom inte exakt. Tittar du på läkemedel, då har du en substans riktad mot en sjukdom, bara det får en att förstå att de aldrig kan ersätta varandra.

Läkemedelsindustrin har ju helt andra kontrollkrav på sig, som ni inte har?

– Ja! Vi har ju olika sorts kontroller: läkemedelsindustrin har ju kontrollen att det måste vara exakt det där ämnet i exakt den mängden, det är ju väldigt exakt uträknat för att till exempel förtunna blodet på exakt nivå. Den världen är ju inte vi i, vi däremot måste veta väldigt väl att vi har en säker livsmedelshantering, utan klimatgifter och bakterier. Att alla oönskade främmande ämnen inte finns där, och så vidare. Vi har ju mest lagar av alla industribranscher, jag tror att hälften av EU:s alla lagar och paragrafer berör livsmedel. Men de ser så olika ut, därför att det är två olika saker. Livsmedel är inte detsamma som ett läkemedel, tvärtom. Det är två skilda saker.

– När det handlar om allvarliga sjukdomar där man behöver gå in med väldigt effektfulla läkemedel, om man nu vill uttrycka det så, så kommer inte en livsmedelsprodukt vara där. Då får man omforma den och göra den till det där standardiserade exakta läkemedlet. Och då har vi nog förflyttat oss bort en bit från där vi är i dag.

Elisabet Rytter är själv associerad forskare på avdelningen för klinisk nutrition och metabolism på Uppsala universitet. Jag frågar vad hon tycker om boken i allmänhet, och det visar sig att hon har ungefär samma invändningar som de andra forskarna jag talar med:

– Det här är ännu en i raden av böcker där disputerade (personer) ger sig på att skriva böcker om ett område som de inte har disputerat inom. Och det slår mig att de då har glömt bort det som man faktiskt ska ha med sig när man är färdig utbildad forskare: att lika mycket som man ska veta vad man kan, så ska man också ha en ödmjukhet inför vad man inte kan. Och Soki Choi är ju disputerad inom ett helt annat område än just tarm och mat och hälsa.

Jag frågar också vad Elisabet Rytter tycker om den vetenskapliga nivån i boken:

– Den är faktiskt ganska låg. Om man vet vad vetenskap är så använder man inte så här många överdrivna uttryck och ovederhäftiga uttryck, man drar inte så stora växlar av de studier man har läst. Och vad gäller de studier som författaren säger att hon har läst, 400 stycken som finns med i boken, det vet man mycket väl om man är forskare att då måste man faktiskt berätta hur man valt ut dem och sammanfattat dem. En transparent metodbeskrivning alltså, och den lyser med sin frånvaro.

Renlevnadsmänniskan Hedvig

Låt oss återvända till patienten Hedvig, biologiläraren som tipsade om Soki Choi i augusti. Hedvig berättar från den slutna psykiatriska avdelningen om sina egna kostvanor:

– Jag tänker ju på att få i mig utav alla näringsämnen och sen proteiner och vitaminer och mineraler för att orka träna som jag gör. Sen kan jag äta onyttigt också för att det är gott, men inte i allt för stor mängd. Så mycket frukt och grönsaker och yoghurt och sådana saker. Sen första augusti har jag i stort sett helt slutat äta vitt socker också.

Och du har fortsatt träna under den perioden?

– Japp. Lika mycket som vanligt. Jag springer och kör styrketräning. Jag springer typ femton kilometer tre gånger i veckan och så kör jag styrketräning tre gånger i veckan.

Vad springer du en mil på?

– Nu senast sprang jag på strax under trettiofem minuter, men då har jag varit inlagd ett bra tag så att jag inte har kunnat träna på den nivån. Så … det går ganska fort.

Du har alltså uteslutit socker, du äter varierat, äter bakterierik mat som hon rekommenderar, och ändå så åker du in på psyket gång på gång. Hur länge har du varit inlagd den här vändan?

– Jag har varit inlagd sedan mitten av november, och ska väl förhoppningsvis kunna skrivas ut nästa vecka. Så det är nästan två månader den här gången.

Soki skriver väldigt mycket i boken om just ADHD och depression och hur pass bra det här är mot de diagnoserna. Du följer omedvetet hennes råd, och nu har du varit inlagd i två månader, är det en…

– Det är en korrekt beskrivning. Och jag har tidigare varit inlagd fyra gånger, på grund av depressionen och min sömnlöshet.

Hedvig är alltså, visar det sig, en renlevnadsmänniska. Yoghurt, frukt, motion och inget socker. Trots det fortsätter hon åka ut och in på psyket. Men innan vi kommer in på frågan om tarmflorans koppling till vår mentala hälsa, finns det anledning att titta närmare på bokens sydkoreanska tema.

Historierevisionism

Soki hävdar både i intervjuer och i boken att kombucha kommer från Sydkorea, som hon beskriver som sitt andra hemland. Men hur är det egentligen med det där: är kombucha verkligen sydkoreanskt?

I en intervju berättar kombucha-forskaren Ben Wolfe, som är mikrobiolog på Tufts University utanför Boston, att det i princip är omöjligt att fastställa vart ifrån drycken kommer ifrån:

– What we do know is that it was originally produced in parts of China as well as in Russia. It’s very very popular there and has been historically, many different families would have them in their kitchens and drink them. There’s various different names for them in different cultures, but how someone learned to make kombucha and that it’s a good thing, I’m not really sure. I mean, it makes sense that it would happen pretty spontaneously: if someone was making tea and then added sugar to it, if you leave it out, there are yeast and there are bacteria in the air that could colonize that if you’re in the right place. But when did that happen? When did people start purposely start cultivating it? What was the original kombucha in terms of which yeast or which bacteria? We don’t know.

Ben Wolfe säger alltså att kombucha sannolikt har sitt ursprung i Kina eller Ryssland, men att man inte kan veta säkert.

Var har Soki Choi i så fall fått uppgifterna om att Sydkorea är kombuchans ursprung?

I slutet av boken listar Soki Choi över 400 referenser, men anger inte från vilken studie respektive påstående i boken härstammar ifrån. Det är inte ovanligt att man gör så i populärvetenskapliga böcker, men det stora antalet referenser i just den här boken gör det svårt att kontrollera Sokis uppgifter.

Jag läser de åtta vetenskapliga referenserna som har ordet ’kombucha’ i titeln. I dem anges kombuchans ursprung inte överhuvudtaget i fyra av de åtta studierna. I två av Sokis referenser skriver man att drycken kommer från ’orienten’, det vill säga Asien eller österlandet. I ett av fallen anges Japan som ursprungsland, och i ett fall Kina.

Det verkar alltså råda stor osäkerhet om kombuchans ursprung även i de studier som Soki själv säger sig ha läst.

Men inte nog med det, ingen av källorna uppger just Sydkorea som ursprungsland.

Trots det skriver Soki Choi i boken att Japans kejsare Ingiyo led av magsmärtor och att han år 220 före kristus därför tillkallade sig den mystiske koreanske läkaren Doktor Kombu, som botade honom med kombucha-te. Detta kan dock inte stämma, för enligt det japanska kejsarhusets officiella hemsida, föddes kejsaren Ingiyo först år 412 efter kristus, det vill säga mer än 600 år efter händelsen Soki hänvisar till.

Den studie bland Sokis referenser som, likt mikrobiologen Ben Wolfe och de flesta sajter på nätet, anger Kina som ursprungsland, är skriven av den numera pensionerade forskaren Edward Farnworth. Under 32 år forskade han på mat och nutrition, bland annat just kombucha och kefir, en annan asiatisk fermenterad dryck.

Edward berättar över telefon att eftersom kombucha inte är ett särskilt hett forskningsområde, så hör folk fortfarande av sig till honom och frågar om den studie som Soki Choi refererar till, som trots att den publicerades år 2000 fortfarande är den mest citerade av de förhållandevis få studier som finns.

Han medger att även om han och hans forskarkollega angav Kina som ursprungsland, så kan ingen veta säkert varifrån kombucha kommer ifrån:

– You know, a lot of these things were developed in countries and cultures that travelled a lot and whatever, so they picked something up and brought it home and called it their own. So the exact place where it started, I think probably would be very difficult to trace down. The same with yoghurt, the same with kefir, the same with a lot of things. Who started fermenting foods? It probably started in many places around the same time. So for one particular little case to say, you know: ‘we are the origin of kombucha’? Well, perhaps, perhaps. It would be hard to justify a claim where it came from without some really good scientific evidence, and I don’t think there’s an easy way of ever verifying those sort of statements for sure.

Jag ringer även koreanska fakulteten på Stockholms universitet och frågar om kombucha. En av lärarna, som själv bott i Korea, berättar att hon aldrig ens sett kombucha-te i Korea.

Förutom att Soki skriver att kombucha är sydkoreanskt hävdar hon även, både i boken och i ett antal intervjuer, att sydkoreaner lever längst i världen. Jag ringer till Statistiska Centralbyråns Avdelning för Befolkning och Välfärd, som berättar för mig att Japaner utan tvekan lever längst i världen. OECD, WHO och FN listar alla Japan som landet där folk har högst förväntad livslängd, och Sydkorea är som bäst nia på deras respektive listor.

Den studie som Soki hänvisar till i boken känner handläggaren på SCB till väl och förklarar att den inte handlar om vilket folkslag som lever längst i världen just nu, utan är en prognos om vilka folkslag som skulle kunna leva längst i världen i framtiden, närmare bestämt år 2030.

Att hänvisa till den är inte bara en överdrift, förklarar handläggaren, det är helt enkelt inte sant. Han menar att den typen av studier är helt opålitliga eftersom de nästan alltid visar olika länder. När jag själv läser studien ser jag att forskarna själva, i studien som Soki grundar sitt påstående på, understryker att deras prognosmodeller är förknippade med stor osäkerhet.

Metchnikoff och bulgarers livslängd

Soki gör även andra kopplingar mellan lång livslängd och fermenterad mat. I boken och i intervjuer tar Soki Choi till exempel upp den ryske vetenskapsmannen Ilja Metchnikoff som fascinerades av bulgariska bönder, vars långa liv han enligt Soki “misstänkte berodde på den fermenterade mjölken, känd som yoghurt”.

Enligt forskaren Agnes Wold fanns det i själva verket helt andra skäl till bulgarernas osannolika livslängd.

– Det stämmer att Metchnikoff var i Bulgarien och träffade en massa människor som påstod att de var 102 år gamla, och han blev väldigt fascinerad. Men det visade ju sig att de inte hade någon folkbokföring. De hade tydligen haft något krig också där man kunde bli uttagen som soldat, och då gällde det att säga att man var för gammal eller så, för att slippa bli uttagen, det var något sådant. Det vet ju alla människor att man inte lever jättelänge i Bulgarien (skratt). Det gjorde man naturligtvis inte då heller, nej.

Soki förklarar heller aldrig varför hon kopplar psykiska sjukdomar till lång livslängd i boken, och faktum är att det finns ett stort folkhälsoproblem i hennes andra hemland som hon inte nämner, som påverkar just medellivslängden negativt, och som dessutom är kopplat till psykiska sjukdomar: självmorden.

Den statligt finansierade tv-kanalen Arirang rapporterar om problemet i en av sina sändningar:

“Highest suicide rate among OECD member nations, Korea has maintained that status for well over a decade now, the government announced a new set of measures the number of the tragic incidents. Park Ji-Won outlines for us what they are: ’On average, 36 people per day commit suicide in Korea. That’s over 13 000 suicides a year, 25.6 suicides for every 100 000 people in this country. This figure is 2.5 times higher than the traffic accident death rate. And Korea has had the highest suicide rate in the OECD since 2003. Against this backdrop, the government aims to lower the suicide rate from 25.6/100 000 people in 2017, to 17/100 000 by 2022’.”

Självmordsvågen i Sydkorea de senaste decennierna har blivit en nationell angelägenhet. Förutom att så många sydkoreaner begår självmord varje år, har en rad kända sydkoreaner begått självmord, kulturpersonligheter som skådespelare och K-pop-stjärnor, men även politiker, till exempel landets tidigare president Roh Moo-hyun.

Allt detta har sammantaget har gjort att frågan blivit ännu mer uppmärksammad och blivit prioriterad även på regeringsnivå.

Samtidigt som självmordsvågen pågår, berättar Soki Choi i svensk media om sydkoreaners bakterierika kök och hur nationalrätten kimchi vårdar sydkoreanernas hjärnor:

– Nu har man ju kunnat konstatera att det finns nästan hundra miljarder bakterier i ett gram kimchi, kan det finnas, så att om du tar det gånger två hundra, jag tror det blir två biljoner bakterier som du får varje dag. Så det är klart att de har ju fått en fantastisk tarm- och hjärnvård bara av att de har råkat få den här kimchin som är någon slags institution.

Förrädiskt om forskarvärlden

Mycket av Soki Chois budskap i boken handlar om tarmfloran. Agnes Wold, forskaren som menar att Soki har fel om bulgarers långa livslängd, är professor i klinisk bakteriologi med särskild inriktning mot normalflora på Sahlgrenska akademin i Göteborg.

Hon tycker precis som Ingrid Larsson och Lars Lannfelt att Soki uttalar sig utanför sitt kompetensområde.

–Jag tycker att det är väldigt förrädiskt sätt, hon pratar ju om att hon har lärt sig att forska på KI. Hon har ju doktorerat, men hon har doktorerat i ekonomi, och hon har naturligtvis lärt sig att i viss mån forska och skriva artiklar och så vidare. Det betyder ju inte att hon kan någonting om bakterier, eller immunsystemet eller än mindre om hjärnan förstås. Det är lite bedrägligt, för hon pratar så otroligt mycket om forskarna, att ’forskarna säger nu’ och ’forskarna är ense om’ och så där. Och så denna mängd av artiklar, och att hon har doktorerat på KI. Om man inte själv är förtrogen med det här så kan man ju lätt få intrycket av att hon har suttit med en massa mikrobiologiska, immunologiska forskare, hjärnforskare och psykiatriker på KI och snackat förtroligt med dem. Att de har diskuterat och kommit överens om att tarmfloran är sådan och sådan, ett organ och så vidare. Så är det naturligtvis inte alls, men det kan ju inte vara en slump att hon skriver så.

Agnes tycker att det är märkligt att Soki ser sig själv som ett språkrör för forskarvärlden, vilket ger oinsatta läsare intrycket av att det hon skriver i boken är konsensus bland experter i ämnet. 

– På något konstigt sätt så anser hon att hon är en uttolkare av vad forskarvärlden säger, och jag förstår alls varifrån hon har fått det mandatet, att hon anser det då. Att forskarna är överens om ditten och datten. Hon har ju skrivit en kokbok? Hon får ju jättegärna (skriva en kokbok), om hon har fina recept på kimchi och någon annan koreansk specialitet. Det är ju jättetrevligt och så kan hon säga att: ’Åh, det här har vi ätit i Sydkorea, och vi tror att det var det här som räddade oss från SARS’. Javisst, kan alla säga då, det var ju en skojig anekdot, så kan man prova recepten och se om man tycker det är gott och så.

Förutom forskningen, undervisar Agnes i normalfloran på läkarlinjen, och arbetar dessutom kliniskt som immunolog och mikrobiolog på ett mikrobiologiskt labb på Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Hon reagerar på att Soki Choi blandar etablerade sanningar med helt grundlösa teser som är svåra att motbevisa, men också på att språket i boken enligt Agnes signalerar att Soki själv har större insikt i ämnet än hon i själva verket har.

– Det är det som de här lite charlatanerna lever på, att det är lika svårt att bevisa att något är fel som att bevisa någonting. Forskarna har inte tid att springa omkring och bevisa att SARS inte botades av kimchi, för det får man ju inga pengar för. Så då kan man påstå vadsomhelst. Hon har något försåtligt… ibland säger hon att ’ja, det behöver ju inte vara så här, vi får vara väldigt försiktiga, det är bara djurförsök, men om…’, och ’forskarna tror ändå’, och så vidare.

– Så det är ju väldigt försåtligt gjort. En människa som inte kan forskning kan ju lätt tro att det här är en människa som har pratat med forskarna och är förtrogen med det här. Forskare pratar precis på det här sättet: ’det är så här och så här, men vi vet ännu inte, det är bara djurförsök’. Hon har ju lyckats, i viss mån, fånga upp det här forskarspråket. Men sen i nästa sekund är det onda och goda bakterier och brandbomber och så, då har hon ju glömt det då. Men jag tror att hon kan lura en del folk med det här.

I själva verket menar Agnes, att det för någon som verkligen kan området, snabbt blir tydligt att Soki inte har tillräckliga kunskaper i ämnet:

– Jag kan bedöma mikrofloran och immunsystemet. Hon säger en väldig massa saker, mycket av det är fel. Men vad som är värre är det ångestframkallande budskapet om att man inte sköter om sina bakterier kan de förgifta oss. Det är förfärligt, det är klart att de inte kan det. Och än värre är att hon talar om autistiska barn, och att barnen fått diagnosen för att de fötts med kejsarsnitt eller fått en antibiotikakur. Det är fullständigt barockt! Och även om det vore sant, vilket det inte är, så är det väldigt hemskt att skriva sådant. Hon är ju inte psykiatriker eller mikrobiolog, hon kan inte uttala sig om detta. Och en som vore det skulle ju inte skriva på det här sättet.

Tarmfloran och autism

Flera personer med autism hör av sig till mig om boken efter intervjun i Fråga Doktorn, men även föräldrar till barn med autism. Autism och andra neuropsykiatriska diagnoser som ADHD är ett känsligt ämne, menar de.

De här diagnoserna omges nämligen av mycket fördomar och misstroende från omgivningen, men också välvilliga tips från människor som själva inte har diagnoserna, eller lever med någon som har det. Även människor som helt saknar psykiatrisk kompetens har ofta åsikter om orsakerna till neuropsykiatriska funktionsvariationer, eller om hur man kan lindra eller bota dem. I de åsikterna ligger också en värdering, menar personerna jag talar med, om att diagnoserna är ensidigt negativa – vilket även många personer som verkligen haft problem med diagnoserna vänder sig emot.

Under intervjun med Agnes Wold återkommer hon gång på gång till olika påståenden i boken om framför allt autism, som hon reagerar på. Som att Soki påstår att forskning visar att stress, diabetes och fetma kan trigga igång autism hos sitt barn via sin tarmflora:

– Det stämmer inte och det är fruktansvärt att säga så här, fruktansvärt! Jag får ofta mejl och tweets från framför allt kvinnor som tror att de åsamkat saker och ting hos sina barn, till exempel genom att säga att det beror på att de inte har ammat och så. Det som är hemskt, är att även om de vet det (att det inte stämmer), så är det så att när man är gravid och förälder så har man en enorm beredskap till panik och ångest och katastroftänkande gällande sitt barn. Så det är väldigt, väldigt, väldigt hemskt att säga så här till folk. Vi som inte är gravida och inte har autistiska barn kan ju säga att det förstår du ju att det inte är så, men om är i den sitsen… du skulle kunna ha doktorerat i mikrobiologi och veta att det är helt fel, men har du ett autistiskt barn så blir du helt knäckt av sådant här.

I boken skriver Soki även att det är vida känt att risken för att få autism är högre bland de barn som har fötts med kejsarsnitt, jämfört med dem som har fötts med vaginal förlossning, och att allt fler forskare tror att det måste bero på att barn födda med kejsarsnitt inte får i sig tillräckligt mycket goda bakterier.

Agnes Wold menar att Soki har rätt i att barn som föds med kejsarsnitt oftare får en autismdiagnos. Men hon menar dels att det är en relativt liten skillnad– ungefär tjugo procent – men framför allt, att Soki har helt fel i att forskarvärlden tror att det beror på bakterierna.

– Att det skulle vara just bakterierna, det finns ju kanske med på listan, men det är absolut inte så att några forskare är ense om detta. Tvärtom, det är en liten överrisk och den vet man absolut inte vad den beror på. Det finns många mycket mer troligare förklaringar än att det skulle handla om någon tarmflorerubbning.

Att tarmfloran hos barn som fötts vaginalt påminner om mammans vaginala tarmflora, som domineras av goda bakterier, stämmer inte heller:

– Några goda bakterier har jag aldrig hört talats om. De är ju så att vi har en normalflora i slidan som består av mycket lactobaciller bland annat, och de passerar naturligtvis över till barnet om barnet föds den vägen. Men det vet man ju väldigt väl att de bakterierna kan ju inte överleva i tarmen, de är inte anpassade till en tarmmiljö. Så barnet får absolut inte mammans vaginalflora, barnet kanske har det första dagen eller så, och sedan kommer de att konkurreras ut av andra bakterier.

Soki skriver i boken att färre än hundra bakteriearter orsakar infektionssjukdomar hos människan, medan tusentals är ofarliga och till och med livsviktiga för oss. Även i intervjuer berättar hon om vilka bakterier som är goda och vilka som är onda.

Enligt Agnes Wold är en sån här uppdelning missledande och felaktig.

– Ja, jag skrattar. Nu hann jag inte det, men jag skulle gå ner och titta på vårt labb här, hur många hundra bakterier som vi diagnosticerad som kan ge infektioner. Det är naturligtvis inte bara hundra, det är många många hundra som kan ge en infektion. De flesta infektioner orsakas av 40-50 bakterier kanske, men det finns ju otroligt många saker du kan få infektioner av. Det beror ju mycket på hur frisk du är i övrigt. Här på sjukhuset har vi högspecialiserad vård med transplantation och personer som kan få starka immunnedsättande mediciner för att inte stöta bort organ, och då kan du bli sjuk av till exempel lactobaciller då, som skulle vara så goda. Det är naturligtvis jätteovanligt med tanke på hur mycket människor som har lactobaciller, men att de skulle vara goda, det är ju jättekonstigt.

De onda bakterierna sprider sig enligt Soki Choi inte bara vid kejsarsnitt, utan även via bröstmjölksersättning. Hon skriver att förekomsten av autism och ADHD har ökat dramatiskt och att det kan bero på att man matar spädbarn med bröstmjölkserättning, vilket i sin tur kan ge sämre tarmflora.

Enligt Agnes Wold är Soki Chois resonemang felaktigt i flera led:

– Det är också så fruktansvärt hemskt att skriva något sånt. Det är så hemskt att det är inte klokt. Jag har kämpat mot att man i vården säger att barnen får allergi om man inte ammar dem. Men det här är ju sju resor värre, att säga att ens barn har fått autism för att man har fått flaska, det är så hemskt att jag vet inte vad. Men det är naturligtvis inte så: för det första så har ju inte autism och ADHD ökat i förekomst, utan det som har ökat är hur ofta man ställer diagnoser. Det kan du prata med någon annan som kan mer om, men det är helt klart bevisat, i bland annat Sverige.

– Om hon tror att man ammade mer för trettio år sen så har hon helt fel. Man ammade mycket på 40- och 50-talet, sen gick det ner på 60-talet när man fick de nya bra produkterna, och man gjorde en väldig reklam för det. Då sjönk amningen väldigt mycket. Den var som lägst 1973 i Sverige, då var det 20 procent som ammades tre månader eller mer, 30 procent som ammades två månader eller mer. Så den stora majoriteten av alla barn som är födda i mitten på 70-talet, de är uppfödda på flaska helt enkelt. Så om hon tror att de här diagnoserna har ökat, så beror det i så fall på att de ammas för mycket (skratt). Man ammas mycket mer idag än på 70-talet.

Förutom amningen menar Soki Choi att sydkoreansk fermenterad mat och annan bakterierik kost kan fylla en central funktion vid autism. Hon skriver: ”Den stora frågan är om vanliga mjölksyrabakterier intagna via maten eller som kosttillskott också kan fungera på så pass allvarliga neuropsykiatriska tillstånd som autism. Svaret är faktiskt ja!”. På ett annat ställe i boken skriver hon: ”Huvudbudskapet är snarare att sammansättningen av tarmfloran verkar spela en central roll i autism”.

Inte heller det här stämmer enligt Agnes Wold.

– Det är en total missuppfattning, den är säkert väldigt medveten. Autism är ett tillstånd i hjärnan, som alla psykiska sjukdomar och neurofunktionshinder. Vi har en massa nerver som styr tarmen naturligtvis, som styr motorik och hur den tar upp saker och utsöndrar. Det är väldigt känt att barn med autism har mycket mag-tarmproblem, framför allt förstoppning och liknande saker. Blir du förstoppad så får du en något ändrad tarmflora, det är ju inte jättestor skillnad, men du får lite mer av vissa bakterier och lite färre av andra.

– Så det är sant att austistiska barn har lite annan sammansättning på tjocktarmsfloran, vilket med all sannolikhet beror på att de ofta har förstoppningssymptom. Det är också väldigt förfärligt att påstå att man skulle bota dem med lactobaciller eller mjölksyra eller surkål, det är ett hån mot de här stackars föräldrarna och deras stackars barn. Det är så hemskt för naturligtvis är man desperat i sådana här lägen, och man provar allting, det är väldigt fräckt att utnyttja sådant.

Faran med att varna för antibiotika

Soki Choi och Cecilia Viklund på Bonnier Fakta kallar bokens innehåll för ”spjutspetsforskning”, och understryker vikten av att den nya forskningen når allmänheten. Men de forskare jag talar med återkommer istället gång på gång till vikten av att låta forskningen ha sin gång, och att man alltid måste verifiera forskning innan den når allmänheten.

Agnes Wold är inget undantag. Hon kommer in på ämnet när jag frågar henne om en passage i boken, där Soki skriver att koloniseringen av tarmbakterier under barnets första tre år är oerhört viktig, och att det sammanfaller med den tidiga utvecklingen av hjärnan, vilket gör att antibiotika och kejsarsnitt kan försämra barnets hjärnkapacitet för livet.

– Det är fruktansvärt att säga något sånt. Det är klart att det inte kan. Det är fruktansvärt. Det finns ju bakteriefria djur, som du kan uppgöda i isolatorer och hålla dem bakteriefria. Jag har aldrig hört talas att de skulle ha något fel på hjärnan. Alltså, de är mycket piggare än andra råttor, jag har ju jobbat med dem: de är jättesvåra att söva till exempel. Så har de lite lägre kroppstemperatur och så, och det beror väl på att de inte har några bakterier – som skapar en viss liten inflammation i kroppen – så nära oss själva. Det är bara en liten tunn slemhinna som skiljer. Det kommer in bakterier då och då, vi har lite inflammation.

– Varför det skulle vara bra för hjärnan med bakterier, det kan jag verkligen inte begripa, det är liksom helt obegripligt. Jag tycker så otroligt illa när man tar grejer som är i sin linda och kan vara intressant att hålla på med, och börja snacka om att barn får hjärnskador om de äter antibiotika. Det är förfärligt. Folk måste få forska i lugn och ro på saker och ting som bakterierna sysslar med i tjocktarmen utan att någon människa skriver en bok och säger att om man äter antibiotika så får man skador på hjärnan. Det är väldigt hemskt.

Det finns stora faror med att varna för antibiotika, särskilt när det gäller småbarnsföräldrar som ofta är osäkra och rädda för allt som kan tänkas skada barnet, menar Agnes Wold. I boken skriver Soki återkommande om just antibiotika. Till exempel skriver hon att forskning visar att barn som behandlas med antibiotika under de tre första levnadsåren får betydligt lägre mångfald av tarmbakterier.

Även här förkastar Agnes Wold resonemanget kategoriskt. Faktum är att Agnes själv har forskat på just det här området.

– Det stämmer ju inte. Nej, nej, nej, nej. Alltså antibiotika… det är ju också så okunnigt, för det finns ju en massa olika sorters antibiotika och de slår på olika bakterier, och så brukar man prata om antibiotika med smalt spektrum, som bara dödar vissa grupper, och antibiotika med brett spektrum, som tar död på väldigt många olika bakterier.

– Om vi tar den vanligaste antibiotikan som man använder: penicillin. Jag har ju forskat på detta, vi har tittat på tarmfloran hos barn, alltså spädbarn, om det blir någon skillnad om de äter antibiotika eller inte. Och då kan man säga att på svenska barn, där såg man absolut ingen skillnad på barn som ätit antibiotika och inte. På italienska barn såg man vissa skillnader, och det är ju så att de italienska barnen får antibiotika med lite bredare spektrum när de har öroninflammationer och så vidare, och då får du lite större rubbningar i floran. Men det är klart att sen så efter några veckor och månader, då har du ju plockat upp nya bakterier, så då… det är alltid fullt i tarmen så att säga, slår du ut några (bakterier), så kommer andra att breda ut sig där istället. Är det något man inte behöver oroa sig för så är det att det ska bli tomt i tarmen, för det blir det inte. Det är ju helt… nej, usch!

Eftersom små barn har en ökad risk för infektioner, kan ett ogenomtänkt och obalanserat budskap kring antibiotika få fatala effekter, menar Agnes.

– Man ska ju naturligtvis inte äta antibiotika i onödan, men antibiotika är ju livräddande. Till exempel: små spädbarn har ju mycket högre risk att få svåra bakteriella infektioner än senare i livet, och det kan ju gå väldigt snabbt, de kan bland annat få urinvägsinfektioner. Vuxna har ju urinvägsinfektioner, man blir kissnödig och tråkiga symtom, men hos ett litet barn kan det här gå upp i njurarna och bli väldigt mycket farligare. Då måste de in och få antibiotika, och det är ju relativt tuff antibiotika, men herregud, det är ju livräddande!

– Det är ju förfärligt, tänk om någon människa skulle låta bli att åka till sjukhus för att någon människa säger att man ska äta kimchi istället, eller att det är jättefarligt och att vi inte ska ha antibiotika? Tänk om det kommer in ett barn som fått en njurinflammation, för att de fått upp just en tarmbakterie i urinvägarna, vilket inte är så ovanligt hos små barn. Och så säger läkaren att nu ska vi sätta in antibiotika. ’Nej, nej, nej, då blir det oordning i tarmfloran så att de får fel på hjärnan’. Det är ju förfärligt! Alltså, det är ju jätte-jätte-jätte-jätteviktigt att man äter antibiotika om ett barn har fått en farlig bakteriell infektion. Sedan om tarmfloran blir lite rubbad, ja, det är väl tråkigt kanske, men det är smällar man få ta. Det går ju inte att jämföra med faran av att inte behandla med antibiotika när du har en riktig bakteriell infektion, det är ju jätteviktigt.

Symbiosen mellan människa och bakterier

I en intervju i podden ”Lära från lärda” beskriver Soki västerlänningars kostvanor som skadliga för tarmfloran:

– Maten du äter speglar ju direkt sammansättningarna av de olika bakterierna, så äter du en massa skräpmat, eller ja, klassisk västerländsk mat med mycket mättat fett och socker i – jag kallar det för McDonald’s-mat – så får du en McDonald’s-flora, som består just av väldigt mycket… alltså då får du en bakterieflora som blir väldigt ohälsosam och sjukdomsalstrande.

Enligt Soki Choi är förhållandet mellan människan och bakterierna en slags symbios, där vi ger bakterierna husrum och bakterierna i utbyte sköter viktiga kroppsliga funktioner åt oss. Hon beskriver bakterier som livsviktiga och utvecklingen inom forskningen som en ”bakteriell revolution”.

Agnes Wold menar att det här är en felaktig bild av både forskningsutvecklingen och förhållandet till våra magbakterier.

– Allt snack om att de hjälper oss, att det skulle vara en bakteriell revolution, det stämmer inte alls. Den stora bakteriella revolutionen skedde i slutet av 1800-talet då man upptäckte bakterierna och alla sjukdomsframkallande bakterierna, och lärde sig att odla dem och så. Sedan på 60-talet lärde man sig att uppföda djur helt utan mikroorganismer, bakteriefria djur, bland annat i Stockholm. Bengt Gustavsson hette den professorn. Han beställde, från Alfa Laval tror jag, stora isolatorer i rostfritt stål där de här djuren får leva hela sitt liv. De måste förlösas med kejsarsnitt inne i isolatorn och så får de äta steriliserad mat och dricka sterilt vatten och så vidare. Då kan man hålla dem bakteriefria ett helt liv. Och då har man undersökt dem jättemycket, och det är inte alls så att de mår dåligt, utan de lever faktiskt längre. Man får ge dem lite K-vitamin tror jag, för det tillverkas av tarmfloran. Men annars mår de jättebra, och lever som sagt längre. Så det är inte alls som folk säger att det är en symbios mellan oss och floran, utan de lever på oss.

Agnes förklarar också att nedbrytningen av födan inte alls fungerar så som Soki beskriver det.

– Sen påstår hon, jag vet inte vad hon fått det ifrån, att man har outsourcat nedbrytningen av proteiner och fetter till tarmfloran? Det är ju helt rubbat. Nästan all digestion, alltså att man bryter ner födan, det sker ju först i magsäcken och sen i tunntarmen, och där absorberas det ju till 99 procent. Det enda som inte absorberas där, det är ju de här så kallade fibrerna då, resistent stärkelse och så, men naturligtvis sköter vi själva om vår matsmältning till 99,9 procent, med enzymer som kommer från bukspottskörteln som bryter ner fett och proteiner och så.

Eftersom tarmfloran är så viktig för kroppens funktioner och vår förmåga att undvika och lindra eller behandla sjukdomar, så är det enligt Soki Choi väldigt viktigt att ta hand om tarmfloran. Hon skriver att “om du börjar mata svamparna med skräp som socker kan de övergå till en mer aggressiv form och skada dig”.

Här blir det tydligt att Soki inte förstår hur kemin i våra tarmsystem fungerar, säger Agnes:

– Det är ju väldigt skojigt. Där har du verkligen världens största myt, därför att socker absorberas ju till hundra procent uppe i tunntarmen. Det kommer inte en molekyl socker ner i tjocktarmen, det är så extremt komiskt, den här tanken liksom att tjocktarmsbakterierna skulle bry sig om ifall du äter socker eller inte.

– Det är väldigt skojigt, för hon skriver också att det är så bra med bakterier för de kan bryta ner fibrer. Det är ju helt sant, bakterierna lever på fibrer, som de klipper sönder, men vad blir det av dem då? Jo, det blir ju socker! Fibrerna är ju långa kolhydrater, alltså sockerserier som sitter ihop. Hon tycker ju att fruktos är något fruktansvärt, man dör ju nästan av det, levern pajar ihop. Det är ju lustigt, för samtidigt älskar hon ju fruktooligosackarider som finns i pektin och frukter och så där – och det blir ju fruktos när tarmfloran har spjälkat dem! Så jag tror inte hon kan så mycket om kemin direkt här.

Förutom gravida, människor med autism och småbarnsföräldrar, skriver Soki att tonåringar specifikt bör vara extra uppmärksamma på sin tarmflora, och att mat, stress, sömnbrist och alkohol kan leda till en kraftigt försämrad tarmflora. Hon menar till och med att den dåliga tarmfloran i sin tur kan förvärra tonåringens ångest och depression.

Stämmer det här?

– Nej, men däremot om de läser den här boken så kan de ju verkligen förvärra sin ångest och depression. Det är klart man inte ska vårda sin tarmflora, det är väl det absolut dummaste av allting man någonsin skulle kunna komma på att tänka att ägna sitt liv åt, säger Agnes Wold.

Men det är ju hela tesen med boken?

– Jo, jag vet det. Men nu gjorde man ju studier… eftersom jag har forskat på tarmfloran sen 80-talet, då gjorde man ju riktiga ordentliga studier på den tiden. Man gjorde så kallade crossover-design-studier: man tog folk som var i princip strikta vegetarianer, och sådana som bara åt kött, och med stor möda odlade man deras tarmflora, vilket var ett enormt jobb på den tiden. Och sen fick de byta mat så att vegetarianer fick äta kött, och de andra fick äta vegetariskt. Och i princip behöll de sin flora.

– Det är ju lite mysterium med tarmfloran, för dels är det ju så att den byts ut hela tiden, du har ju nya stammar, men lik förbaskat så om du tittar på det totala mönstret så behåller en människa ganska mycket samma sammansättning av de här tarmbakterierna. Det är lite konstigt kan man tycka, men det har inte så jättestor betydelse om du äter ditten eller datten.

– Man har ju gjort sådana studier. Bland annat så finns det ett ämne som heter inulin som finns i sockerbetor. Jag tror att det var EU som hade pengar, det blev en sådan restprodukt från sockerbetor, och då var det någon som hittade på att det kunde man slå mynt av, och ge till folk. För just bifidobakterier då, de älskar inulin, och då hade man en stor forskningsstation i England, och man stoppade i folk så mycket inulin, det finns i kronärtskockor och jordärtskockor också. Och då kunde man ju pressa upp mängden, vi har ju alla bifidobakterier i vår tarmflora, men det är klart att om du verkligen matar dem med en massa sådana här betavfall så kunde du få bifidobakterierna att kanske dubblas i antal, och så någon stackare som inte åt inulin blev väl nedpressad istället, men vad skulle det vara bra för?

– Det är den här idén att det finns en tarmfloresammansättning som är bättre än någon annan, och det är ju ingen som har kunnat visa det. Det skulle ju kunna vara så att några tarmbakterier är mycket elakare än andra, och några är lite till och med nästan goda, men det är ju ingenting som vi känner till idag, det kanske vi känner till om 30 år. Sen är nästa steg hur vi ska kunna påverka detta? Det är nog väldigt väldigt svårt. Men det är ju absolut inte så att du idag vet någonting om att tarmfloran ska se ut så här: A, B, C, D, E, F, G — och om du äter X, Y och Z, så kommer det att ske. Absolut inte. Av alla viktiga saker att ägna sig åt, till exempel klimatet, sina grannar, sina barn och så vidare, så är din egen tarmflora det absolut sista på jorden du ska ägna någon energi åt. Jag tycker att det är rent upprörande alltså, bortskämda västerlänningar ska sitta och kontemplera sin tarmflora, det är verkligen too much.

Boken innehåller enligt Agnes Wold innehåller väldigt mycket felaktigheter, alla fick inte plats i granskningen, men en längre version av intervjun finns att lyssna på där Agnes går igenom boken mer grundligt.

Flera felaktigheter om bröstmjölk

Till exempel stämmer det inte att 80 procent av immunsystemets celler sitter i tarmen, som Soki skriver i boken. Den siffran härstammar från en studie från 80-talet och Agnes menar att även hon själv trodde att det var så det låg till på den tiden, men att detta har motbevisats sen länge.

Sokis påstående om att bröstmjölk innehåller fibrer, kallar Agnes för skrattretande och helt felaktigt, och även föreställningen om att bröstmjölk göder goda bakterier, vilket är helt fel enligt Agnes eftersom bröstmjölk är väldigt tuff mot bakterier, något som innebär att man har betydligt färre bakterier när man är ammad. Idén om att bakteriell mångfald är bra för både knopp och kropp, som Soki skriver i boken, har inte heller mycket för.

– Nej, nej. (skratt) Absolut inte.

Jag frågar också om så kallade LPS-molekyler, som Soki skriver mycket om i boken. Agnes förklarar grundligt vad LPS-molekyler är (hela utläggningen finns i intervjun), men det är inte lätt att hänga med. Det verkar dock som att Agnes menar att Soki har fel i det mesta vad gäller den här typen av molekyler.

– Ja, det kan man säga. Allt det här med LPS:et, förutom att det finns LPS, det är ju snurrigt.

Rent generellt är Agnes Wold alltså långt ifrån lika optimistisk inför bakteriernas kraft som Soki Choi är. Soki menar att forskarna till och med har enats om att tarmfloran uppfyller kriterierna för ett kroppsligt organ, och att tarmfloran tillsammans med tarmen numera kallas för vårt nya ”superorgan”.

– Ja, det var ju också väldigt skojigt. Det går ju inte till så att citat ’forskarna enas’, det finns liksom inte på kartan. Det är många som tror att det är så: att man sitter och röstar att ’nu har forskarna kommit fram till’. Så förhåller det sig liksom aldrig. Det finns ju en oändlig mängd olika små segment man kan forska på, till och med inom medicinen. Det är klart att om du råkar forska på tarmfloran, vilket även jag har gjort, då är det klart att det lilla gänget gillar att ha på sina Powerpoint-bilder att ’Åh, tarmfloran väger 1,5 kilo och har tio gånger fler celler än i människokroppen, det är som ett organ!’ Jag menar, det kan du skriva på dina Powerpoint-bilder, och alla de som sitter på kongressen kommer att applådera och säga att: ’Jajamen, det är ett organ!’

– Men det är klart att ingen hjärtläkare kommer att gå med på att tarmfloran är ett organ (skratt)! Ett organ är ju liksom sådant som anläggs under fosterlivet, växer till, du kan plocka ut det, transplantera det, det har blodförsörjning och gör vissa grejer och så vidare. Det är klart att det inte är ett organ.

Förebilden: Hans Rosling

Enligt forskarna innehåller ”Kimchi och kombucha” alltså väldigt mycket faktafel och överdrifter. Dessutom poängterar de alla vikten av att inte uttala sig i områden man inte är expert inom.

Hans Rosling, den svenska läkaren och professorn i internationell hälsa som gick bort i februari 2017, och som Soki ser som sin förebild, skriver i sin bok ”Factfulness” om vikten av att hålla sig till fakta, och att inte uttala sig i ämnen man inte behärskar:

”Jag älskar experter, men de har sina begränsningar. För det första, och mest uppenbart, är experter bara experter på sitt eget område. Som bekant kan det vara svårt för experter att medge, vi är ju alla experter på något. Vi tycker om att känna oss kunniga och att känna oss nyttiga. Vi tror gärna att våra speciella färdigheter gör oss allmänt bättre.”

Factfulness var Sveriges mest sålda bok i Sverige under 2018, och rekommenderas bland annat av Barack Obama och Bill Gates, som har kallat boken en av de viktigaste böcker han har läst. Så viktig, att Gates själv bestämde sig för att köpa boken till alla som tog examen från college i USA förra året. Enligt Time.com handlar det om 3,6 miljoner studenter som får möjligheten att ladda ner boken gratis på Gates hemsida.

I slutet av boken tackar den bortgångne professorn, bland andra: Agnes Wold. Jag frågar Agnes ifall hon ser några paralleller mellan Soki Chois arbete och vännen Hans Roslings.

– Jag kan säga att han hade blivit vansinnig om han hört det här dravlet som hon håller på med. Eftersom han sysslade med riktiga infektioner i fattiga länder, han var ju besatt av folk som lever under svåra omständigheter och får farliga infektioner, och att försöka förbättra för dem. Att folk sitter och filosoferar över sin löjliga tarmflora i Stockholm, och dessutom inbillar sig att den ger upphov till en massa sjukdomar och att man ska äta en massa kimchi, då hade han blivit väldigt arg faktiskt, tror jag. Han hade blivit lika arg som den här danska journalisten som han skällde ut.

Närmast bisarra felaktigheter om hjärnan

Nästa expert i granskningen är Göran Engberg, professor i farmakologi vid institutionen för fysiologi och farmakologi på Karolinska Institutet. Han har forskat på hjärnan och psykiatriska sjukdomar sedan slutet av 70-talet.

Göran berättar först att han tycker att tarmbakteriernas koppling till vår mentala hälsa är ett intressant ämne för en bok:

– Jag kan väl tycka att själva temat för boken är bra, därför att vår kunskap om tarmbakteriers betydelse för olika sjukdomar, och särskilt då de psykiska sjukdomarna, den är inte fullständig. Jag kan väl säga att i min egen forskning där vi studerar sjukdomsmekanismer bakom psykossjukdomar som schizofreni och så vidare, så ingår det även analyser av patienternas tarmbakterieprofil. Så att ur den här aspekten så, tycker jag att boken borde vara intressant.

Tyvärr innehåller boken så mycket felaktigheter även när det kommer till hjärnans uppbyggnad och funktioner att boken faller platt, menar Göran.

– Det här är ju en populärvetenskaplig bok och den riktar ju sig så vitt jag kan förstå till en intresserad allmänhet som inte har några särskilda kunskaper i fältet, och jag kan väl tycka att en sådan här bok kan ju naturligtvis inte skrivas på ett strikt vetenskapligt sätt, utan man måste ju hålla en populärvetenskaplig ton. Men samtidigt så är det ju oerhört angeläget att alla de fakta som presenteras i boken är korrekta, och jag kan väl tycka att som helhet i boken – som är språkligt välskriven, den är lättläst och den är faktiskt spännande på många sätt – så varvar författaren helt korrekta påståenden med direkta felaktigheter, som ibland är närmast bisarra, och det är tyvärr alldeles för många sådana felaktigheter. Författaren drar ju utöver detta egna alldeles överdrivna slutsatser som är baserade på de här felaktigheterna.

Göran Engberg menar att boken innehåller många felaktigheter vad gäller hur hjärnan och psykisk sjukdom fungerar. Men framför allt återkommer han till att mycket i boken är överdrivet.

Till exempel att Soki i boken och i intervjuer kallar tarmen för vår ”andra hjärna”:

– Det här ju inte hennes eget påfund, det förekommer ju ibland i litteraturen att man kallar tarmen för den andra hjärnan, och jag tycker återigen att det här är överdrivet. Jag tycker inte man ska kalla tarmens nervsystem för en hjärna. Tarmen har visserligen ett komplicerat nervsystem som syftar till att befrämja tarmmotorik i första hand, men nerverna i tarmen, de är ju inte alls strukturerade som i den riktiga hjärnan. Till skillnad från vår riktiga hjärna så har tarmens nervsystem ingen förmåga till att lagra minnen, ingen förmåga till att tänka och saknar naturligtvis helt förmåga till egna slutsatser.

Hon skriver någonstans att det är hundra miljoner nervceller, men hjärnan har väl hundra miljarder hjärnceller, eller oändligt mycket mer?

– Oändligt mycket mer, ja, och de är inte alls organiserade på samma sätt. I hjärnan finns det dessutom det som vi kallar för gliaceller som kanske uppgår till tusen miljarder celler som hela tiden understödjer de här nervcellerna i hjärnan, och någon riktigt motsvarighet finns ju inte riktigt i tarmen.

I boken skriver Soki också att nittio procent av signalsubstansen serotonin, och femtio procent av en annan signalsubstans som kopplas till vår psykiska hälsa, dopamin, tillverkas i tarmarna. Hon skriver till och med att vi har en hel läkemedelsfabrik i våra tarmar.

Göran Engberg underkänner även det här resonemanget:

– Det är i och för sig korrekt att en stor del av kroppens serotoninnivåer återfinns i tarmen och möjligtvis så finns det också dopamin i tarmen, troligtvis i lite lägre nivåer. Och det finns faktiskt studier som utvisar att tarmbakterier kan påverka produktionen av serotonin i tarmen, men i övrigt har hon ju missuppfattat detta. De här signalsubstanserna som finns i tarmen, de kommer inte hjärnan tillgodo på minsta sätt. Det serotonin som hjärnan använder, det måste tillverkas i hjärnan, i nervterminalerna. Och tarmens serotonin, det används av nervcellerna i tarmen i första hand, och det är för att styra tarmmotorik, det når aldrig fram till hjärnan. Det kan inte direkt påverka vårt stämningsläge, det är alldeles klart.

Göran Engberg tycker precis som de andra forskarna jag talar med, att det är olämplig att ge råd till psykiskt sjuka människor om man inte har medicinsk utbildning. Soki skriver till exempel så här: “Sammantaget pekar forskningen på att prebiotiska fibrer har stressreducerande, ångestdämpande och antidepressiv effekt. Så skulle du känna dig lite deppig se då till att få i dig lite galaktooligosackarider”.

– Det finns ju några få studier som möjligtvis påvisar att sådana här oligosackarider skulle ha effekt, men gemensamt för dem alla är att de är bristfälliga. Det är inga kontrollerade studier, och det kan mycket väl vara en placeboeffekt. I allt väsentligt så saknas det övertygande kontrollerade studier som verkligen visar att de här ämnena kan påverka psykiatriska sjukdomstillstånd, och jag tycker definitivt inte att författaren ska ge patienterna råd om hur de ska behandla sina psykiatriska tillstånd, till exempel depression. Hon kan ställa till med stor skada och olycka och det kan faktiskt bli allvarliga konsekvenser om en patient avslutar sin medicinering på hennes rekommendationer. Det är min uppfattning.

Att personer som inte har någon utbildning inom psykiatri har åsikter om både orsaken till psykiska sjukdomar, och hur man bäst behandlar det, skiljer psykiatrin från andra delar av sjukvården, enligt Göran Engberg.

– Det är så här, att till skillnad från andra medicinska discipliner, så har ju psykiatrin blivit ett forum för amatörtyckare. Vi forskare som studerar sjukdomsmekanismer i hjärnan, vi är ganska förhärdade av liknande böcker och artiklar i tidningar och så vidare. Om en patient insjuknar i en psykisk sjukdom så har ofta omgivningen synpunkter på orsaker till varför sjukdomen bryter ut, och det här händer ju sällan inom andra sjukdomsgrupper som hjärtsjukdomar, njursjukdomar och invärtes sjukdomar. Där har amatörtyckare ofta inga synpunkter.

– Och i det här fallet, så är det ju mestadels sociala faktorer som föreslås ligga bakom. Det kan vara allt ifrån uppväxtmiljö till fattigdom, separation, eller att man har spelat bort sina pengar på Solvalla till exempel, sådana faktorer kan ju givetvis bidra, men vi ska samtidigt komma ihåg att vår hjärna är otroligt komplicerad. Det är kroppens i särklass mest avancerade organ. Det finns kanske tusentals möjliga orsaker, biologiska eller psykologiska, till att något kan gå fel, och vi hjärnforskare som studerar patofysiologi och mekanismerna bakom psykiatriska sjukdomar, vi fokuserar ju naturligtvis i första hand på de komplicerade samspelen mellan olika strukturer i hjärnan.

Sammantaget är Göran Engbergs omdöme om boken att Soki underskattar hjärnans komplexitet och överskattar sina egna kunskaper i ämnet.

Dessutom är han likt de andra forskarna extra bekymrad över den vetenskapliga fonden som författaren och förlaget byggt kring boken, trots att den enligt honom framstår som en Google-produkt snarare än en vetenskapligt förankrad text.

– Vad som skiljer den här boken mot många andra artiklar och böcker, det är att boken är förrädisk så till vida att den är välskriven på ett närmast förföriskt sätt, och den lurar alla som inte har någon medicinsk utbildning, att tro att orsaken till deras psykiska sjukdom är någonting så enkelt som en felaktig kost. Och det är klart att man lätt kan köpa det här, det är ju oerhört skönt om man kan konstatera att: ’Jaja, det var inte så farligt, jag har bara ätit lite fel’.

– Jag tror att vad som ligger till grund för många uppgifter i den här boken, det är att författaren har googlat fram information på nätet. Och på nätet så cirkulerar en fruktansvärd massa information om tarmfloran, om ätrekommendationer och deras eventuella effekter på mentala funktioner. Men merparten av den här informationen speglar subjektiva tyckanden och hypoteser som inte alls är vetenskapligt förankrade, och hon drar sina slutsatser på basis utav det här. Jag tror att har man inte de rätta bakgrundskunskaperna så  är det näst intill omöjligt att sortera fram värdefulla och korrekta fakta i det här fältet, och det borde hon nog kanske ha insett innan hon valde att publicera boken. Återigen: vår hjärna är ju närmast ofattbart komplicerad. Världens hjärnforskare har ju studerat mekanismer bakom sjukdomarna under decennier, och det är klart att det får ju naturligtvis lite av ett löjets skimmer över sig att en person som saknar både biologisk och medicinsk kunskap, försöker ställa allting tillrätta här, om orsaken och bakgrunden till de här sjukdomarna. Det tycker jag.

Enfaktorsförklaringarnas historia

En annan person som också forskar på hjärnan och psykiatriska sjukdomar är Christian Rück. Christian är psykiater, lektor i psykiatri och forskningsgruppsledare vid Karolinska Institutet. Hans forskar bland annat på hur genetisk variation kan påverka behandlingseffekten av kognitiv beteendeterapi vid olika psykiska sjukdomar och neuropsykiatriska funktionsvariationer.

Christian Rück menar att ”Kimchi och kombucha” är kraftigt överdriven. Eller som han själv uttrycker det: den saknar proportionalitet.

– Jag tycker att det på ytan är en välskriven bok. Det som är svårt och som är väldigt tydligt i det här fallet, är att på något sätt väga ihop allting, eller sätta saker i rätt sammanhang, i ett slags proportionerligt sammanhang. Där tänker jag mig att boken kraftigt överdriver vikten av de här fynden, och det finns väldigt många påståenden om att det här är det mest avgörande och viktigt, som jag ser som stora överdrifter. Så på så sätt är den ju inte välskriven kan man säga.

Christian Rück berättar att det finns en lång historia inom psykiatrin av att försöka förklara komplicerade sjukdomar med enkla orsakssamband. Precis som Göran Engberg menar han att Soki underskattar hjärnans komplexitet.

– Den finns ju en lång historia av enfaktorförklaringar till psykiatriska problem, där man tänker sig att det beror på en sak, och om man tittar mer generellt på förklaringar till psykisk ohälsa så kan man säga att alla de som har pekat ut en enda speciell sak som förklaring, de har ju inte visat sig sanna tidigare. Så det gör ju att jag från början är rätt så skeptiskt inställd till påstådda fynd som typ förklarar allting, om du förstår hur jag menar. Och det tror jag är svårt för en vanlig läsare att ha, som inte har en bakgrund inom forskning och har sett vilka fantastiska idéer som har gått samma öde till mötes som Titanic. På ytan sett verkar det här oerhört trovärdigt, och det är väl det problematiska tänker jag.

Att Soki i boken kommer med mycket praktiska tips och livstilsförändringar, menar Christian Rück gör “Kimchi och kombucha” till en potentiellt farlig bok.

– Problemet med boken är att den berättar för folk att de ska göra kraftiga livsstilsförändringar för att undvika psykisk ohälsa eller bota sin psykiska sjukdom. Och jag tänker att i stort sett inte finns något fog för de påståendena alls. På så sätt tänker jag mig att den går långt utöver att bara beskriva forskning från ett spännande forskningsfält, eller komma med lite trevliga recept på mat eller så. Det tänker jag mig att man inte borde göra, eftersom det riskerar att leda en massa människor fel och kanske avsluta andra verksamma behandlingar eller göra saker som är farliga för deras hälsa, på basen av att de tror att allt det här stämmer.

Precis som Göran Engberg reagerar Christian Rück på skrivningen i boken, där Soki Choi rekommenderar galaktooligosackarider ifall man skulle känna sig lite deppig.

– Det finns ett problem i att personer som har bivtis plågsamma långvariga och jobbiga tillstånd som depression och ångest kan vara… det blir lite tokigt om man skriver att ’fibrer löser dina problem och den behandlingen du tar nu är dumheter’, vilket det ju egentligen står i den här boken. Den är ju väldigt kritisk mot läkemedelsbehandling, men inte särskilt självkritisk.

Under rubriken “Ät dig till en friskare hjärna” skriver Soki bland annat att “vi är många som kan intyga om att en god kopp kaffe och mörk choklad helt klart har goda effekter på vårt humör”. Blandningen av så kallad spjutspetsforskning och den här typen av tips, kan uppfattas som bagatelliserande av svåra sjukdomar, menar Christian Rück.

– Jag själv gillar IFK Norrköping till exempel, men jag skulle ändå inte föreslå att gilla IFK Norrköping som behandling till mina patienter. Så jag tänker mig att den här boken blandar ihop trevliga saker att göra och sådant man kan prata om med andra människor, med behandling för sjukdom för människor som behöver professionell hjälp. Det blir lite som en livsstilsbilaga till personer som har rätt allvarliga problem om du förstår vad jag menar.

Vilseledande, oansvarigt och potentiellt farligt

Precis som gravida eller småbarnsföräldrar, är människor med exempelvis depression en sårbar grupp. Men till skillnad från småbarnsföräldrar, som ofta är överdrivet uppmärksamma och kan ha svårt att sålla mellan olika alternativ som presenteras för dem, kan problemet med deprimerade människor ofta vara att få dem att söka hjälp överhuvudtaget.

Därför är det särskilt viktigt att vara noga med vad man rekommenderar – man kanske bara får en enda chans att hjälpa till, menar Christian Rück.

– Den här hajpen som hon skapar kring kimchi och kombucha och saker som skulle påverka tarmfloran, den riskerar ju att göra att man får en helt felaktig bild av vad som är mest adekvat att göra när man är deprimerad till exempel. Det finns ju andra typer av råd som har betydligt större stöd i forskning, det vill säga att de har bevisad effekt. Det finns ju psykologiska metoder som beteendeaktivering till exempel som har ett stöd, och då om du istället fokuserar på kimchi när du borde få annan behandling så riskerar du ju att förvärra ditt problem. På så sätt är det vilseledande, oansvarigt och potentiellt farligt att ge ut och skriva sådana här böcker tänker jag mig.

Förutom Sokis tips på livsstilsförändringar, har Christian Rück ungefär samma invändningar mot den vetenskapliga metoden i boken som de andra forskarna jag talar med. Hon drar för stora växlar av djurstudier, av experimentella studier och av preliminära fynd som inte ännu har bekräftats, men hon drar även felaktiga slutsatser kring orsakssamband, det vill säga vad som är hönan och vad som är ägget.

Till exempel skriver Soki Choi i boken att forskning visar att depression och ångest är så mycket som tre gånger så vanligt bland personer som använder många olika sociala medier, jämfört med personer som använder få eller inga.

– Man kan säga att om man menar att det skulle orsakas av sociala medier, så tänker jag mig att det finns starka bevis mot att det är så. Det är ungefär som att säga att en person som tittar tio timmar på tv varje dag har oftare en psykisk sjukdom än de som tittar en timme om dagen. Men det behöver ju inte bero på att tv:n orsakar schizofreni till exempel, utan det kan vara så att om man har schizofreni så kanske man tittar på tv på ett annat sätt. Då det finns inget samband mellan de här två.

– Det har precis i veckan kommit en stor analys av skärmtid. Det är ju inte riktigt det som avses i boken, utan där är det ju antal olika sociala medier man använder. Men den nya studien visar då en minimal effekt av hur mycket skärmtid man använder, och ens välbefinnande. Alltså, en minimalt negativ effekt. Men det intressanta i den studien var att de analyserade diverse olika andra faktorer på ett enormt datasätt, och då kunde man se att det här var ungefär i nivå med om man äter potatis eller inte, har glasögon eller inte, är lång eller kort… en del sådana faktorer där man har svårt att tro att det finns ett orsakssamband. Så jag tror inte att det finns starka skäl att påstå att sociala medier skulle ha orsakat en våg av ohälsa eller någonting liknande.

Precis som Agnes Wold, vänder sig Christian Rück mot Sokis beskrivningar om att det sköljer en “tsunami av psykisk ohälsa” över oss, eller att det sker en “lavinartad ökning av psykisk ohälsa”. Han understryker att det finns oroande trender i vissa delar av befolkningen och i vissa specifika diagnosgrupper, som gör att frågan bör prioriteras högt i vården.

Men det finns också positiva trender, till exempel kring självmordstalen som minskat drastiskt i både Sverige och världen under de senaste decennierna, även om vissa länder, som Sydkorea, har ökande självmordstal. Att fler får psykiatriska diagnoser kan bero på att folk mår sämre, men det kan också bero på att fler söker hjälp.

– I många undersökningar så ligger – om man frågar i befolkningen personer kring ohälsa, psykiatriska problem, ouppmärksamhet och andra typer av symtom – nivåerna relativt stabilt de senaste 10-15 åren hos många grupper i samhället. Så att det är lite svårt att veta ifall det faktum att fler söker hjälp och får behandling, om det verkligen betyder att befolkningen överlag mår sämre.

De fem ”faktagranskarna”

“Kimchi och kombucha” är en populärvetenskaplig bok, det är inte en vetenskaplig avhandling. Men vad är egentligen skillnaden, och vilka krav kan man ställa på en populärvetenskaplig bok?

Det finns inget enkelt svar på den frågan. Det man kan konstatera är att det inte finns några särskilda formella krav på forskare som skriver populärvetenskapliga böcker, även om både de akademiska institutionerna och andra forskare jag talar med verkar tycka att man har ett informellt etiskt ansvar när man uttalar sig i rollen som forskare.

Förläggare på andra förlag jag talar med menar att förlagen precis som press och tv har en slags frihet under ansvar, men att det även här finns informella krav i form av branschpraxis som de flesta förlagen följer.

Det gäller till exempel faktagranskning, det vill säga att man låter externa sakkunniga granska böckerna innan de ges ut. I inledningen av ”Kimchi och kombucha” skriver Soki Choi följande:

“Eftersom jag själv inte har forskat om tarmbakterier och hjärnan (utan om komplexa sjukvårdssystem) har jag låtit fem faktagranskare kvalitetssäkra texten – allt för att göra dig trygg.”

I bokens tacklista tackar Soki bland andra Cecilia Viklund, och Linnea von Zweigbergk, som är bokens redaktör på Bonnier Fakta. Men i tacklistan preciserar hon även vilka som faktagranskat boken. Hon skriver:

“Med tanke på att det är ett nytt och föränderligt forskningsfält har jag även anlitat fem faktagranskare. Ett riktat tack går därför till Johanna Sundin, Lina Tingö, Niclas Branzell, Nils Joneborg och Fredrik Paulún. Framför allt vill jag tacka Johanna och Lina, som med sin djupa expertis om hjärn-tarm-axeln, kom med många värdefulla kommentarer. Ett särskilt tack går även till Niclas, som har assisterat mig på olika sätt.”

Vilka är då de här fem faktagranskarna?

Niclas Branzell är 29 år gammal när boken publiceras och är utbildad farmakolog. Han är dock inte forskare och hans enda kommentar när jag försöker få tag på honom är ett kort meddelande på Facebook:

”Hej Christian. Jag har varit med och bidragit med min kunskap i form av en sedvanlig granskning av fakta på utvalda delar av boken. Författare och förlag får ses som ansvariga för slutgiltigt resultat och vetenskaplig garanti. Kontakta gärna dem direkt om du har fler frågor.”

Han vill inte svara på frågor om vilka delar av boken han har granskat eller hur granskningen har gått till.

Fredrik Paulún är inte heller forskare, han är kanske mest känd för sina livsmedelsprodukter, som müsli, gröt och knäckebröd. Men har också en magisterexamen i nutrition, skriver han på sms.

Han berättar också att han har skrivit ett stort antal böcker om nutrition, där Cecilia Viklund har varit hans redaktör i flera av böckerna, men att han inte har läst den slutgiltiga versionen av Soki Chois bok.

Han har heller ingen aning om ifall Soki och förlaget genomfört ändringarna hans föreslagit eller tagit hänsyn till hans anmärkningarna på texten.

Jag frågar om det inte känns konstigt att stå som faktagranskare om han inte vet vad som står i boken. Fredrik Paulún svarar:

“Jag håller med om att det blir jättekonstigt att de anger mig som faktagranskare om de inte gjort de ändringar jag föreslagit. Dessutom fick jag bara ett ganska litet antal sidor att granska så det var bara ett fragment av hela boken. Om de har gjort de ändringar jag föreslog borde det framgå vilka sidor som jag granskat, ifall de ska ange mig som faktagranskare. I annat fall vill jag inte stå med eftersom jag på intet sätt ansvarar för innehållet i boken.”

Fredrik Paulún tycker alltså att det ska stå i boken vilka sidor han granskat, men ingenstans i boken står det angivet vem som har granskat vad. Förläggarna jag talar med menar att det är vanligt att man låter olika faktagranskare granska olika delar av boken, men att man i så fall alltid anger det tydligt i boken, annars är det underförstått att granskaren har granskat hela boken.

Boken handlar till stor del om svåra psykiatriska sjukdomar. Därför är nästa granskare särskilt intressant: Nils Joneborg, 54 år gammal.

Nils Joneborg är den enda psykiatrikern av de fem, men Nils vill inte berätta om han läst boken eller inte. Han vill helst inte svara på några frågor alls på telefon utan hänvisar till sin mejl, och svarar sedan aldrig på mina frågor via mejl heller.

Stämmer det att du har faktagranskat boken?

– Ja, alltså delar i boken, ett kapitel.

Ett kapitel?

– Ja, precis.

Vilket kapitel då?

– Nu har jag inte namnet på det i huvudet här. Kan du göra så här, kan du mejla mig, jag sitter lite tokigt till, lite kontaktuppgifter och vilka frågor du har så kan jag titta på det?

Jag vill egentligen bara veta vilket kapitel du… eller vilken del du har faktagranskat?

– Jaja, men, men du kan ta min mejl så, så kan jag jättegärna svara på det, men jag har inte det i huvudet just nu.

Okej, okej. Jamen får jag din mejladress då, så kan jag…

– Ja. Det är (mejladress).

Okej. För att bara upplysningsvis så… du står ju som faktagranskare för hela boken, har du läst boken?

– Kan inte du ställa de frågor du har till mig, så får jag titta på det i lugn och ro?

Du vet väl om du har läst boken eller inte?

– Men nu… nu tror jag att jag var tydlig här, du får hemskt gärna skicka frågor till mig på mejl, så kan jag titta på det.

Mm, okej. Tack, hej.

– Tack så mycket.

Av de fem faktagranskarna återstår nu bara två stycken: Lina Tingö och Johanna Sundin.

Lina Tingö är 34 år gammal och forskar bland annat på probiotika på Linköpings universitet.

Johanna Sundin är 36 år gammal och forskar inom immunologi och mikrobiologi i Göteborg. Johanna är den mest erfarna forskaren av faktagranskarna, och forskar dessutom på ämnen som är relevanta för boken. En av de fem forskarna jag själv intervjuat till granskningen, skriver följande i ett mejl:

“Jag tittade på de fem faktagranskare hon anger. Av dem verkar bara en vara expert på riktigt, en kvinna på Sahlgrenska. Kanske vore intressant att höra vad hon tycker?”

Jag bestämmer mig för att ringa Johanna Sundin och få hennes bild av faktagranskningen.

”Jag blir jätteförvånad när du säger att jag står som faktagranskare”

När jag ringer Johanna Sundin tar granskningen en oväntad vändning:

– Jag har faktagranskat en liten… faktagranskat en liten del av boken. Det har jag gjort.

Fast du står ju som faktagranskare för hela boken?

– Ja, men det har jag inte gjort. Utan jag har faktagranskat ett kapitel i boken.

Och vilket kapitel är det?

– Det vet jag faktiskt inte. Vet du vad, om du vill så skulle du kunna skicka frågorna till mig, för jag är hemma föräldraledig, jag har en liten enmånadersbebis på min höft här, så att jag är inte helt hundra på att jag klarar av att multitaska.

Okej.

– Men om det är något särskilda frågor så kan du ju skicka dem till min mejl så ska jag ta tag i det när jag är tillbaka på jobbet.

När är du tillbaka på jobbet?

– Det vet jag faktiskt inte om jag ska vara helt ärlig, i alla fall inte, ja, det… vi får väl se hur det går här, hoppas att hon är frisk och att allting blir bra.

Jag har själv barn så jag vill verkligen inte ringa och stressa dig i onödan men den här granskningen kommer att sändas inom ett par veckor, och jag menar du står som granskare för hela boken och…

– Men det är jag inte, så i såna fall då är det Bonnier som du får vända dig till, för det är jag inte och det står det inte på mitt kontrakt heller, utan då är det de som skrivit fel, och det vore väl jättebra om de ändrade, för så ska det inte stå, det hade jag gärna velat ha fått betalt för i såna fall, för jag har fått… jag har läst igenom ett kapitel… ja, och fått fem tusen kronor för det. Så att det, det tar jag inte på mig.

Nej, jag förstår, men jag har intervjuat professorer på en massa olika ämnen och de sågar den här boken fullständigt, så att jag…

– Jamen precis, jag har också tyckt att det har funnits väldigt mycket… det fanns mycket brister i det kapitel som jag läste igenom också. Men jag kan inte stå som faktagranskare, utan jag har hjälpt henne att läsa igenom ett kapitel och, vad heter det… kommenterat de bristerna som finns. Och det har jag gjort. Och vi har inte jobbat med det mer än så, utan jag har fått manuset och skrivit att det har väldigt mycket brister och att hon måste läsa igenom litteraturen mer noggrant, och fått en… ja, en liten summa, för att hjälpa henne helt enkelt. Men det gäller ett kapitel, och det handlar om att jag… hon får inte jämföra djurstudier med humanstudier egentligen. Men jag kan inte ta på mig att jag skulle ha faktagranskat boken, för så är det inte och så står det inte i mitt kontrakt, hon har bett mig att läsa igenom ett kapitel, egentligen Bonnier…

Ja, jag hör vad du säger, och jag tänker inte lasta dig för det här så klart, men…

– Nej, det vore snällt för det känns lite jobbigt i såna fall. Särskilt om det är en massa fel i boken, för jag har inte fått boken.

Men jag kan ju bara se vad jag läser så att säga och där står det att hon har…

– Men kan du inte skriva det då, att jag inte har faktagranskat boken, det är sant. Det får du ju jättegärna skriva. För jag har inte ens fått hela boken.

Så du har dels inte läst boken, och den delen du har läst har du haft ganska mycket invändningar emot, stämmer det?

– Absolut! Jamen absolut, jag har ju haft kommentarer på mina delar, absolut. Men hon har rättat till mycket kommentarer, det har hon ju gjort. Men alltså det har inte varit ett sånt arbete, alltså om man tänker att jag har, som jag gör om jag hade läst någons avhandling… utan hon bad mig läsa igenom och hjälpa henne med texten så att det skulle bli mer vetenskapligt. Jag läste igenom, hon fick ganska mycket kommentarer om att hon måste läsa en hel del artiklar igen, och precis som jag gör om jag har en student, så har jag lämnat kommentarer och försökt hjälpa henne så att det ska bli ett bättre arbete. Men jag är inte ansvarig på något sätt för hennes arbete, hon har skrivit boken, hon är ansvarig för det som står där. Jag har inte något… någon annan information till mig, att jag skulle vara ansvarig för något, och jag har ju dessutom lämnat ganska breda kommentarer, till exempel att hon inte kan jämföra djurstudier med humanstudier.

Du säger ju att hon har ändrat det, men hon har alltså inte ändrat allting, det finns fortfarande fel och brister som du ser det?

– Det vet jag inte, för jag har inte fått… jag har bara fått liksom det första utkastet, där jag har skrivit kommentarer, och sen har inte vi jobbat vidare med det så att det liksom, så att jag har sagt att liksom ’nu är det bra’. Utan jag har fått det en gång i, alltså ett rå… ett råutkast, då var inte ens texten hel kan jag säga, alltså det var stavningsfel och det var… och hennes, vad heter det? Ja, den på Bonnier som jag egentligen har jobbat med, Linnéa hette hon va? Hon hade inte läst igenom det då, så det stämde liksom (inte)… texten var inte löpande text.

Okej, så du har bara sett den i ett väldigt tidigt stadium, du har inte läst hela boken, du har gett en massa kommentarer som du inte har en aning om ifall hon har rättat till eller inte. Det låter ju häpnadsväckande att hon har skrivit dig som faktagranskare?

– Det låter jättekonstigt, det håller jag med om, och jag blir jätteförvånad när du säger att jag står som faktagranskare. Och framför allt för hela boken, det känns ju helt vansinnigt, för jag har bara fått en jätte-jätteliten del utav boken, som handlade just om mitt lilla område. Så att nej, det verkar ju jättekonstigt, men det känns ju som att det är Bonnier som är ansvariga för det i och för sig.

Nja, hon har ju ansvar för en bok som hon ger ut i sitt namn så klart.

– Det här känns ju inte alls bra, usch vad jobbigt, ja. Ja, det är klart, jamen då får… Soki får väl stå för det. Vet du vad, det kanske är det absolut bästa, att man hör med henne vad hon menar med det, för så… så kan det inte se ut.

Ja det är klart att jag ska höra med henne, men hon är ju inte forskare inom det här ämnet, utan hon har ju angivit dig och ett par andra, det är ju ni som får ta ansvaret för de delarna som handlar om den typen av forskning, eftersom hon inte har…

– Men vi kan ju inte ta ansvar för hennes text. Så går det ju inte att göra, att man skickar… för det hon har bett mig göra är att: ’kan du kolla på en bit av texten, och hjälpa mig så att den är lite mer vetenskaplig’. Jag har gett henne lite kommentarer på det, fick en liten ersättning för det, det handlar verkligen om 5000 kronor.

Givet det du säger så kan du ju absolut inte ta ansvar för det, men jag menar, det står ju att du är faktagranskare, och det är ju det faktagranskare gör, det är det att de… eller hur? Jag har ju själv skrivit böcker och faktagranskarna står ju som garanter för att det som står i boken stämmer.

– Men i sådana fall så måste de ju… det måste ju finnas något kontrakt, om jag skulle stå som garant, för det är en helt annan sak. Och ett sånt kontrakt finns inte, jag har inte fått en fråga om att stå som garant. Så att… utan jag har bara fått en fråga, kan du läsa igenom den här texten och säga om du tycker att den ser bra ut, och jag har gett ganska mycket kommentarer, jättemycket kommentarer, och på saker som jag skulle ändra om jag var henne, och sen så har jag inte hört något mer, utan jag fick inbjudan till en releasefest.

I ett sms dagen efter samtalet med Johanna skriver Lina Tingö, den sista faktagranskaren följande:

Bonnier: det saknas ekonomiskt utrymme att faktagranska

Cecilia Viklund, bokens förläggare på Bonnier Fakta, är märkbart irriterad när jag pratar med henne om faktagranskningen. Hon menar att jag gått allt annat än ”varsamt” fram:

– Vet du vad, så här var det: du ringde våra faktagranskare gång på gång, och de… vi har pratat med dem, och de blev självklart oroliga när du på ett väldigt intensivt sätt påstod att de skulle stå som vetenskaplig garant för hela boken, det stämmer självfallet inte, och det vet du ju också, vi har pratat… 

Fast vad är i så fall meningen med att ha en faktagranskare?

– Att hjälpa till att granska faktan längst vägen, ta fram kunskap och så vidare, bolla och vrida, det är ju så man gör i populärvetenskap.

Men det är inte så de anger att er process har gått till, de säger uttryckligen att de ha skickat in en massa fel och brister som de sett i texten, och sen har de aldrig hört tillbaka från er?

– Nej, men det… det är så lite man gör, det är det jag försöker förklara. Vi har inte försökt dolt någonting, vi har…

Så ni har återkopplat till dem på de felen?

– Lyssna: vi har pratat med dem och bett dem granska och hjälpa oss med olika delar av boken för olika personer, som de har gjort, vi har tagit in deras korrektur och fört in i boken, det ingick inte i uppgörelsen, vilket det inte brukar för populärvetenskap – det är olika från fall till fall där, det finns inga direkta regler – att de skulle göra någon slutgiltig granskning av det här, utan sen är ansvaret Sokis och vårt. Alltså de står inte som någon garant här, utan det ansvaret är vårt, och det är ju en tolkning som du har gjort av, utifrån tacket. Och där har vi sett över… där kanske vi skulle varit lite tydligare, så att man inte kan missuppfatta, men det här är absolut ingenting vi har dolt, vi kan svara på det direkt om någon hör av sig, det är inget konstigt och det är ingen av dem som har hoppat av.

Hon skriver ju så här: ’jag har låtit fem faktagranskare kvalitetssäkra texten’, vad betyder det då om det inte betyder att de har gjort just det, faktagranskat att de står bakom boken?

– De står bakom boken, men de står bakom de delar de har granskat och de bär inte det slutgiltiga ansvaret utan det gör vi och Soki.

Hur ska läsaren veta vilka delar av boken som faktagranskarna har faktagranskat då?

– Då… är de väldigt intresserade av det så kan de höra av sig till oss, vi har inga problem med det, men det här är ett ganska normalt förfarande när det gäller populärvetenskap, att skriva så här.

Fast jag har ju kontaktat flera andra förlag som säger att i de fall man tar in faktagranskare för olika delar av boken, då anger man alltid det. Varför gör ni en annan bedömning av den saken?

– Därför att det är olika från fall till fall, det är också en ganska arbetsam process, och det går fort i vissa fall. Med facit i hand, eftersom du blev så fundersam kring det här, så tycker jag att vi kanske skulle ha angett på ett noggrannare sätt här, men det är till syvende och sist Soki och förlaget som står som ansvariga för det som står i boken. De har hjälpt oss längst vägen, och det är deras bidrag, med att granska och komma med viktig input.

Men till exempel…

– Men vet du vad, jag föreslår så här: nu måste jag iväg på ett möte, men om du har fler frågor så… jag ses gärna på en lunch, och pratar, vi kanske ska ha med Soki också, och då skulle jag jättegärna se den här listan med felaktigheter för som sagt, vi har jobbat… Soki har jobbat jättenoggrant, hon har ju också forskat på komplexa system, hon är superduktig.

Men hon har ju inte forskat på de här områdena?

– Men hon är superduktig på att läsa forskning, och det hon har gjort är att sammanställa…

Men hur kommer det sig att de andra som har forskat på just de här ämnena säger att hon inte alls är duktig på just det här, utan att hon är duktig på ekonomi, och att hon har missförstått hela området?

– Forskning kan tolkas på olika sätt, och det görs den ju, är vi helt… jag vet ju inte vilka personer du pratar om så jag skulle gärna höra med dem också, har de läst alla studier som Soki har tittat på, eller har de inte det? Och som sagt: forskning kan tolkas på olika sätt, det är många variabler som spelar in men det är också därför vi välkomnar en diskussion, det är ju också därför jag vill att du ska skicka in en lista med de här felaktigheterna som de säger sig ha hittat, så att vi kan titta på dem, bemöta dem, eller ändra om det behövs i boken.

Cecilia Viklund menar att faktagranskningen ser ut på olika sätt för olika böcker och på olika förlag. Enligt Publishers Weekly är Bonnier Nordens största bokförlag, med en omsättning på ungefär sju miljarder kronor.

Cecilia menar också att förlaget kommer förtydliga vad faktagranskarna har granskat i kommande tryckningar av boken.

På vilket sätt kommer ni förtydliga det då, så jag förstår?

– Alltså dels att de inte har läst hela boken självfallet, men också att det… att det är som det självfallet är, det behöver man ju egentligen inte förtydliga i text tycker jag, att det är Soki som har det slutgiltiga ansvaret.

Så nu är det självklart att de inte har faktagranskat hela boken, att det är självklart att man ska ange det, för nyss lät det ju som att man inte brukar göra det, eller?

– Nej, jag säger… nej, det är inte självklart att man anger det, men om det uppstår sådana här missförstånd så vill ju vi självklart rätta till. För det… det känns bara onödigt att någon går och tror att det är så, så därför lägger vi till det. Men det är inget fel, det finns liksom inget rätt och fel i den här frågan, och faktagranskning när det gäller populärvetenskap sker på så många olika nivåer, allt från en mindre input till större granskningar, det plockar man in utefter hur man tycker att det behövs.

Okej, för Johanna Sundin sa ju till exempel att hon blev väldigt överraskad när jag berättade att hon stod som faktagranskare och att hon har haft väldigt mycket anmärkningar i boken som hon inte hon vet om de har genomförts. Har ni gått igenom dem nu då eller?

– Nej nej men så här: hon blev överraskad när du sa att hon ska stå som garant för hela boken, för det ska hon inte, det är helt normalt förfarande. Faktagranskarna har inte bett om att få se införda ändringar, och det hade de fått om de hade velat…

Men är inte det…

– Nej, det är det inte, det finns liksom inga regler som säger det.

Nej inga regler, men jag menar jag har själv skrivit böcker och jag har kollat med flera andra förlag, de säger att liksom det är någon liksom branschpraxis att man gör det normalt sett. Alltså: ‘jamen det här är fel, vad kommer ni att göra åt det?’ och så får man tillbaka det och så kikar man på det. Annars låter det som att ni bara liksom tar in deras input och sedan så vet man ingenting, jag tänker också för läsarens skull?

– Nej, vi har självfallet… ja, vi har självfallet använt oss av deras input, men man har, det här var ett jätteintensivt projekt, det är väldigt mycket att göra också, det är väldigt ovanligt att man har fem externa som är med och granskar, det går inte, vi… det finns inte utrymme tidsmässigt och ekonomiskt att… att gå igenom och skicka fram och tillbaka, fram och tillbaka, det här är inget konstigt förfarande.

Fast jag har ju själv gett ut böcker, och där gör man exakt så. Hur kommer det sig att ni inte har råd att göra det, har ni lägre krav på er fakta då eller?

– Nej, jag skulle säga tvärtom att vi jobbar väldigt väldigt mycket, du kan titta på utgivningen idag och se hur den ser ut, så kan du ganska snabbt konstatera att vi jobbar ganska ordentligt med att ha vetenskap på fötterna.

De andra förläggarna jag talar med tycks ha en helt annan bild av faktagransningsprocessen än Cecilia Viklund.

Bland annat menar de att det är förlagets ansvar att se till att ha tid och pengar till faktagranskning. En förläggare med lång erfarenhet skriver i ett meddelande:

”Det är helt knäppt, allt i denna härva. Ibland låter vi faktagranskare vara anonyma, men vi låter faktagranskaren veta vad vi tagit till oss av och vad vi ändrat. Många fackgranskare säger också att allt som står i boken är rimligt, men jag vill inte synas. Det är konstigt att de inte från början tagit ändringarna från faktagranskarna och angivit vilka kapitel vem har faktagranskat. De är alltid känsliga på Bonnier, för de tror att de lever i en speciell upphöjdhet. Just Bonnier Fakta jobbar med typ trädgård och vanliga kokböcker, jag tror inte de alls är vana med att jobba med något liknande. Det vore ju bättre om de backade och bad om ursäkt, men som story för dig så gräver de sig allt djupare, djupare och djupare ner.”

Kan leda till självmord

Även forskarna jag talar med har en annan bild av faktagranskning än Cecilia Viklund. Många av dem får ofta förfrågningar om att faktagranska olika böcker i deras område.

Ingrid Larsson, fetmaforskaren från Sahlgrenska i Göteborg, förklarar hur hon ser på faktagranskning:

– Ett generellt problem när man blir tillfrågad om att faktagranska en text och sätta sitt namn på det, det är ju att man tar ansvar för fakta i hela boken. Man kan inte komma efteråt och säga ‘nej, det var bara det här stycket som jag har faktagranskat, jag har inte ansvar för resten av boken’, utan då får det vara väldigt tydligt specificerat att den här personen har faktagranskat det här kapitlet, den här personen har faktagranskat det här kapitlet. Men jag har inte läst att man har specificerat det så. Som faktagranskare har man ansvar för hela innehållet, likväl som att om man är författare till en vetenskaplig artikel, och man kanske är åtta-tio författare, så har samtliga av de tio författarna ansvar för det som står i den vetenskapliga artikeln. Så det är vanskligt att ta ett sådant uppdrag och man måste tänka efter väldig noga när man går in i ett sådant arbete, att vara faktagranskare.

Även Jimmie Trevett, förbundsordförande på RSMH, är kritisk:

– Ett budskap är att man ska vara trovärdig i den informationen om vem som har skrivit boken. Jag har också lyssnat på faktagranskare som hävdar att de inte har granskat det som framgår i boken. De ställer inte upp på det som står i boken så som Bonnier vill göra sken utav när de ger ut den här boken. När man ska ge ut en mera populärskriven bok om lösningen på svåra psykiatriska tillstånd så bör Bonnier så att säga tänka en gång till och man bör kolla upp med de som är faktagranskare om trovärdigheten och riktigheten i det de har gjort. Och sen bör man tydligt framställa författarinnans bakgrund, vilket man inte har gjort.

Jimmie Trevett har själv haft psykiska sjukdomar, och har arbetat i decennier med människor som hamnat i samma utsatta läge. Han menar att boken i värsta fall kan få fatala konsekvenser.

– Jag har haft psykoser och träffar dagligen människor som har svåra problem med sin psykiska hälsa, och anhöriga som stöttar sina systrar och bröder. Och det är ju så att man kan bli lurad att lägga av med behandling – psykologisk behandling, psykosocial behandling, medicinsk behandling – i tron att detta är lösningen. Och när man i en bok berättar om denna enfrågelösning, en lösning på väldigt stora både fysiska och psykiska problem, jag såg själv inslaget i tv, så kan detta medföra att folk far väldigt illa. Att folk faktiskt hamnar i svårare psykiatriska tillstånd, att anhöriga blir lurade och vill berätta för sina anhöriga att ’nu ska du göra si eller så för att bli bra och må bra’. Detta kan leda till och med att människor i svåra tillstånd kanske till och med tar livet av sig när man inte fortsätter den behandling som kanske är nödvändig.

Agnes Wold tycker också att en stor del av ansvaret ligger hos förlaget.

– Som läkare och forskare tycker jag ju att det är lite hemskt att det inte finns någon ansvarskänsla, från förlag till exempel. Att man inte tänker lite grann på hur man kan drabba folk med det här. Det är ju det här med att man får skriva vad som helst, och det får man ju, vi har ju yttrandefrihet och så, och jag anser inte att man ska ha censur. Men jag kan säga att om jag hade ett förlag och någon kom med någonting sådant här till mig, där det stod att om barnet får antibiotika eller är förlöst med kejsarsnitt så kan det få fel tarmflora och det kan drabba hjärnan så att de får en livslång psykisk funktionsnedsättning. Då skulle jag säga, att en sån här bok vill inte jag ge ut, det är ju förfärligt att påstå det.

– Jag kan inte riktigt begripa det, det gäller ju inte bara hennes bok, men att man tar så lätt på det här att människor säger de hemskaste saker. Man utmålar sådana här fullständiga skräckscenarier ifall man inte äter ditten eller gör datten, mycket ländvindigt. Det anses vara något ofarligt nöje, men det är ju inget ofarligt nöje om du har ett barn med autism. Det är det jag inte förstår, att man tar så lättsinnigt på det, att ge ut sådana här böcker. Det är samma med ’Food Pharmacy’ och de här (andra böckerna), att: ’Åh, vi har en inflammation som gnager i kroppen, om du inte äter ditten och datten så kommer den att gnaga sönder dig’.

– Det är inget trevligt budskap att ge till folk.

***

Granskningen finns alltså att lyssna på i poddform på Patreon.com/sinnessjukt. Där kan du även lyssna på en kortversion om du inte orkar lyssna på fullversionen som är ungefär 2,5 timmar lång. Dessutom finns längre versioner av intervjuerna med Agnes Wold och Ingrid Larsson i poddens feed och på sinnessjukt.se, där finns också en uppföljning av granskningen som jag gjort med Hanna Brus.

SVT:s ansvarige utgivare Bengt Strömbro har gjort en pudel efter granskningen, som finns att läsa här. Flera stora nyhetsmedier rapporterade om den dessutom: Dagens Nyheter, Expressen, TV4 med flera. Här finns ett urval av mediabevakningen.

Essie Majkovitz hjälpte mig med juridisk rådgivning under granskningen. Tack även till Hanna Brus och Clara Onell. Patienten Hedvig heter egentligen någonting annat.

Psykakuten: kontrollen och insynen är obefintlig

I den första delen av den här psykakuten-specialen pratade jag och läkaren och forskaren Pär Höglund (som själv arbetar på länsakuten i Stockholm då och då) bland annat om den helt obefintliga insynen i psykakuternas verksamhet. Inför avsnittet hade Pär faktiskt frågat sjukhusledningen om han fick visa mig lokalerna på länsakuten. Att vi frågade var mer en formalitet trodde vi, eftersom vi var övertygade om att han skulle få visa akuten för mig. Vi fick dock avslag, vilket var oerhört märkligt och som vi pratar mer om i podden.

Där pratar vi också om den i stort sett obefintliga kontrollen av psykakuter i Sverige. IVO, som är sjukvårdens tillsynsmyndighet, gjorde enligt uppgifter till podden inför inspelningen endast två (2) besök på psykakuter under hela förra året. Det kan jämföras med det norska systemet där samtliga psykakuter får besök av IVO:s motsvarighet varje månad! Lyssna på del 1 här:

Tips: psykakuten och hur man bör förbereda sig

Idag släpptes även del två av den här specialen. I det avsnittet pratar vi bland annat om hur man som patient kan förbereda sig för ett besök på psykakuten. Pär Höglund ger lite bakom kulisserna-tips som kan vara väldigt nyttiga att känna till när man mår så pass dåligt att man behöver akut psykiatrisk vård.

Vi pratar även om det väldigt viktiga, men svåra, momentet som är så centralt på just psykakuten: suicidriskbedömningen. Hur går man tillväga för att försöka avgöra om en patient är självmordsbenägen eller inte? Pär berättar om problemet med att det inte finns något tillräckligt tillförlitligt bedömningsverktyg, utan att mycket kokar ner till läkarens egen skicklighet och kliniska erfarenhet.

Jag frågade också Pär om ett fenomen jag har hört om från flera tjejer som sökt till psykakuten, nämligen att de uppfattar att läkarna inte tar dem på lika stort allvar om man är välvårdad och fräsch när man kommer in. Lyssna på del 2 här:

Hoppas verkligen att ni gillar den här podden om psykakuten och det arbete vi lägger ner för att kunna göra detta. Sätt gärna ett betyg på iTunes om du gillar podden, det betyder väldigt mycket för oss. Trevlig lyssning!

Jag föreläser om psykisk ohälsa fyra gånger under våren, i Västerås, Göteborg, Stockholm respektive Örebro. Min föreläsning handlar främst om depression och ångest utifrån mina egna erfarenheter, men även om vetenskapen och fakta kring psykisk sjukdom, samt en hel del om tabut kring psykisk ohälsa och varför det är viktigt att bryta.

Vill du veta mer om min föreläsning om psykisk ohälsa kan du göra det på länken, där hittar du mer om innehållet, omdömen och betyg från mina tidigare föreläsningar, mina slides, en videoinspelning från min föreläsning på Umeå universitet som ABF gjorde, samt prislista och mycket annat.

FÖRELÄSNING OM PSYKISK OHÄLSA, DEPRESSION OCH ÅNGEST

Min nästa föreläsning går i Västerås nästnästa tisdag den 13 mars klockan 18.00-19.45. Den är öppen för allmänheten och det är dessutom fritt inträde, läs mer på länken:

https://www.facebook.com/events/195632891020498

Självklart tar jag med mig mina böcker som du kan köpa av mig signerade om du vill, efter föreläsningen.

Föreläsningen i Göteborg (15 mars) är för ett privat företag, Stockholmsföreläsningen är på Skolsköterskekongressen på Stockholmsmässan (19 april), och i Örebro är det på Örebro universitet (20 april) och anordnas av Örebro studentkår, osäker på om den är öppen för allmänheten eller om det bara är för studenter. Håll utkik!

Om du vill boka mig som föreläsare kan du göra det antingen direkt på länken, eller via Athenas, Talarpoolen, Talarforum och Holmbergs talare.

Att hitta psykolog är väldigt mycket svårare än det borde vara, vilket är någonting som vi har pratat om i podden rätt ofta. Nu har vi spelat in ett avsnitt av podden som handlar om just att hitta psykolog eller psykoterapeut, i samarbete med onlinetjänsten Ahum som också är poddens nya huvudsponsor. Tjänstens grundare är psykolog och heter Fredrik Sandin (till vänster på bilden), i ett dubbelavsnitt intervjuar jag Fredrik och frågar honom om problematiken med att söka psykolog och hur Ahum vill hjälpa till att lösa det här problemet. Första delen går att lyssna på här:

Ahum matchar den som söker terapi med psykolog eller psykoterapeut, genom att man får fylla i ett formulär som genom en algoritm hittar en passande terapeut i närområdet, som är specialiserad på den problematik man söker för. En ganska enkel affärsidé egentigen, och jag tycker att det är märkligt att ingen har startat en sån här tjänst tidigare. Alla som likt mig har sökt psykolog på nätet vet att det är i princip omöjligt att överskåda utbudet och förstå vad som är det bästa alternativet.

Eftersom psykologhjälp är relativt dyrt dessutom, så blir det oftast att man inte söker hjälp överhuvudtaget, man vill ju inte få dålig hjälp samtidigt som det kostar skjortan. Om man däremot kunde ta ett informerat beslut så hade det så klart underlättat väldigt mycket. Hittar man en bra psykolog är det ju värt pengarna alla dagar i veckan.

Ahum gör det mycket enklare att hitta en psykolog som passar en. Man kan dessutom boka tid direkt på nätet och slipper därför vänta på telefontider och riskera att det inte finns några tider när man väl kommer fram.

Videoterapi och gruppterapi online

I min intervju med Ahums grundare, psykologen Fredrik Sandin, berättar han om hur han fick idén till den här psykoterapitjänsten. Del 1 hittar ni högst upp här om ni vill lyssna, del 2 publiceras snart.

I del 2 berättar Fredrik bland annat att de under våren kommer att lansera psykoterapi via videosamtal också. Dessutom kommer snart också möjligheten att boka gruppterapi via Ahum. Både videoterapi och gruppterapi gör psykoterapin mer lättillgänglig och dessutom billigare. Framför allt gruppterapin kommer att bli billigare eftersom en psykolog då arbetar med flera patienter under samma session, jag har själv gått i gruppterapi i två omgångar och kan verkligen rekommendera det.

Ahum kommer att erbjuda gruppterapi online men även fysiskt, men det senare kanske framför allt i storstäder eftersom det är svårt att få ihop rent praktiskt på landsbygden. Gruppterapi online är i den meningen väldigt smart, eftersom det inte blir lika avgörande vart man bor i landet.

Söka psykoterapi online

Ahum gör det alltså lättare att hitta psykolog och psykoterapeut online, vilket är en tjänst som jag har efterlyst länge. De har bara legitimerade psykologer och psykoterapeuter, vilket är viktigt eftersom det är en kvalitetsgaranti och en försäkring om att terapeuten för journal och går att anmäla vid felbehandling (det kan du inte göra annars). Ahum har också en nöjd kund-garanti som vi pratar mer om i podden, där du får pengarna tillbaka för det första besöket om du inte klickar med din terapeut.

Lyssna gärna på dubbelavsnittet med Fredrik Sandin och ge oss feedback på Twitter där jag heter c_dahlstrom, Fredrik heter idrottspsykolog och Ahum heter socialahum. Trevlig lyssning!

En sammanställning över de vanligaste psykiska sjukdomarna visar att depression är den vanligaste psykiska sjukdomen (livstidsprevalens: 16,6 procent), följt av bland annat alkoholmissbruk (13,2 procent) och specifik fobi (12,5 procent. Läs hela listan här nedanför.

Att avgöra vilka som är de vanligaste psykiska sjukdomarna är svårt, för att inte säga omöjligt. Det beror på en massa olika saker, men framför allt på att psykisk sjukdom i första hand diagnostiseras genom symtombeskrivning. Patienten får helt enkelt beskriva hur den mår eller fylla i ett självskattningsformulär, eftersom det än så länge inte finns några så kallade biomarkörer (röntgen, blodprov eller liknande) som kan avgöra ifall du är sjuk eller inte.

Förutom att det i första hand är patientens symtombeskrivningar som avgör om man är sjuk eller inte, så varierar studiers uppskattningar av hur många som drabbas av psykisk ohälsa av andra skäl. Till exempel beroende på vilka skattningsskalor som används, vilket urval av människor som är med i respektive studie, och så vidare.

Siffrorna är alltså osäkra och varierar kraftigt mellan olika undersökningar. Dessutom är definitionerna av vad som är en sjukdom, ett syndrom, en funktionsnedsättning omtvistat och varierande över tid. Det här skriver jag om i både min bok om depression och ångest och i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”.

De 10 vanligaste psykiska sjukdomarna/diagnoserna

Den mest citerade studien publicerades 2005 (Kessler, RC., et al) och är gjord på engelskspråkiga amerikaner. Det är en av de största studierna som gjorts någonsin och innehåller hela 9282 försökspersoner, som intervjuades av professionella intervjuare från Institute for Social Research at the University of Michigan, mellan februari 2001 och april 2003. Svarsfrekvensen var 70,9 procent.

Den baseras på den amerikanska diagnosmanualen DSM-IV (som sedan dess har uppdaterats till DSM-V vilket gör det ännu mer komplicerat). Enligt den studien var de vanligaste psykiska sjukdomarna/diagnoserna:

1. Depression (livstidsprevalens: 16,6 %)

Egentlig depression (major depressive disorder, MDD, på engelska), var den vanligast förekommande psykiska sjukdomen. Det finns flera olika former av depressioner, egentlig depression är den i särklass vanligaste och mest beforskade formen.

2. Alkoholmissbruk (13,2 %)

Alkoholmissbruk (alcohol abuse) är den näst vanligaste psykiska sjukdomen, precis före specifika fobier. Man skiljer mellan alkoholmissbruk (abuse) och alkoholberoende/alkoholism (dependence) som är den svårare formen där man utvecklat ett beroende och i princip inte kan leva utan alkohol. Den här uppdelningen är dock borttagen i nya DSM-V.

3. Specifik fobi (12,5 %)

Specifik fobi är den tredje vanligaste psykiska sjukdomen enligt den här undersökningen. Specifika fobier är till exempel spindelfobi, kräkfobi eller sprutfobi. Oftast är specifika fobier inte lika handikappande som andra tyngre psykiatriska diagnoser (se till exempel Merikangas et. al 2010).

4. Social fobi (12,1 %)

Social fobi (eller social ångest som det kallas allt oftare) är den fjärde vanligaste psykiska sjukdomen, precis efter specifik fobi. Social fobi/ångest innebär att man är rädd för att hamna i situationer med andra människor där man riskerar att känna sig bortgjord eller granskad.

5. Uppförandestörning (9,5 %)

Kallas ”Conduct disorder” eller CD på engelska.

6. Trotssyndrom (8,5 %)

Heter ”oppositional defiant disorder” eller ODD på engelska. Omstridd diagnos (se till exempel Christopher Gillbergs inlägg i debatten).

7. ADHD (8,1 %)

ADHD står för ”attention deficit hyperactivity disorder” och är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som påverkar din förmåga att koncentrera dig och att styra och kontrollera ditt beteende.

8. Drogmissbruk (7,9 %)

Även här skiljer man mellan drogmissbruk och den svårare varianten drogberoende (drug dependence) som enligt den här studien är betydligt ovanligare (3,0 procent).

9. Posttraumatiskt stressyndrom/PTSD (6,8 %)

Den nionde vanligaste psykiska sjukdomen/diagnosen är PTSD, som är en ångestsjukdom knuten till ett specifikt trauma, till exempel en våldtäkt eller trauman i krig och konflikter.

10. Generaliserat ångestsyndrom/GAD (5,7 %)

Den tionde vanligaste psykiska sjukdomen är GAD eller generaliserat ångestsyndrom, som innebär att man känner sig mer eller mindre konstant ängslig och osäker.

De vanligaste sjukdomsgrenarna

De här psykiska sjukdomarna/diagnoserna klassas i olika huvudkategorier: ångestsyndrom, förstämningssyndrom, impulskontrollstörningar och substanssyndrom (substance use disorders på engelska).

I den här undersökningen var ångestsyndrom störst (28,8 %), följt av impulskontrollstörningar (24,8 %), förstämningssyndrom (20,8 %) och substanssyndrom (14,6 %).

Sammanfattning

Vilka som är de vanligaste psykiska sjukdomarna varierar från studie till studie. Enligt den mest kända studien som gjorts är depression den vanligaste psykiska sjukdomen, och ångestsyndrom (specifika fobier, social fobi, GAD m.m.) den vanligaste sjukdomsgrenen.

Källor

Kessler, Ronald C., et al. ”Lifetime prevalence and age-of-onset distributions of DSM-IV disorders in the National Comorbidity Survey Replication.” Archives of general psychiatry 62.6 (2005): 593-602.

Läkartidningen

Merikangas, Kathleen Ries, et al. ”Lifetime prevalence of mental disorders in US adolescents: results from the National Comorbidity Survey Replication–Adolescent Supplement (NCS-A).” Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry 49.10 (2010): 980-989.

WebMD.com: https://www.webmd.com/mental-health/addiction/alcohol-abuse-and-dependence-topic-overview

Sveriges bästa vårdcentral är Gustavsbergs vårdcentral. I varje fall om man ser till vilka vårdcentraler som satsar på psykologer och behandling mot psykisk ohälsa, vilket vi pratade om i senaste avsnittet av Sinnessjukt, min podcast om psykisk ohälsa.

I Gustavsberg har man nämligen totalt femton anställda psykologer och kuratorer som arbetar i ett psykosocialt team där patienter som har någon form av lättare psykisk ohälsa – till exempel ångest, depression och stress – får hjälp.

I Gustavsberg så erbjuder man: “psykologisk rådgivning, KBT i grupp mot ångest, depression, stress eller sömnsvårigheter. Vi erbjuder även guidad självhjälp, fysisk aktivitet i grupp vid depression samt mindfulnessgrupper. Samtliga behandlingar utvärderas kontinuerligt.”

Man håller också öppna föreläsningar. Nu i höst har man till exempel fyra olika föreläsningar som rullar återkommande varje månad. 4 oktober går föreläsningen “Sömnbesvär – att sova bättre och bryta dåliga sömnvanor”, 11 oktober går “Nedstämdhet – att hitta engagemang i livet och bryta den depressiva spiralen”, 18 oktober “Stress – att hitta balans i livet och hantera stress och utmattning”, 25 oktober går “Ångest – om hur man kan hjälpa sig själv ur ångest och oro”. Föreläsningarna hålls av legitimerade psykologer som arbetar med de här frågorna kliniskt, föreläsningen kostar som ett vanligt besök, 100 kronor eller frikort. Ingen föranmälan, det är bara att dyka upp och man får gå på flera föreläsningar om man vill. Kostnadseffektivt, inkluderande och ett smart sätt att sänka trösklarna till kunskap och eventuellt behandling, vilket vissa kanske inte ens behöver om man bara får en puff i rätt riktning.

Psykologer på vårdcentral är en bristvara

När psykologförbundet undersökte Sveriges alla vårdcentraler 2015, visade det sig att patienterna på var tredje vårdcentral i landet inte hade tillgång till psykolog överhuvudtaget. Det var dessutom en förbättring från 2011, då hela 46 procent saknade psykolog. Av alla landsting i Sverige var det bara Gotland som hade psykologer på alla sina vårdcentraler.

Ett stort problem här att ersättningssystemen inte uppmuntrar vårdcentralerna att anställa psykologer. Vårdcentraler tjänar dels pengar per antal listade patienter, sedan får man betalt per besök. Sedan får man bonus om man till exempel följer kloka listan, alltså de läkemedel som rekommenderas bland annat på grund av kostnadseffektivitet, men i grunden är det listning och antal besök som ger pengar, oavsett hur långa besöken är. Siffrorna som nämns i podden har tydligen ändrats mot att ge mer betalt för besök till legitimerad psykolog eller psykoterapeut.

Kersti Ejeby är verksamhetschef på Gustavsberg och berättar att hon hela tiden får slåss för att få ha psykologerna kvar. Kersti verkar dock vara en väldigt stridbar person som till och med har lyckats öka personalstyrkan och därför gör att man är Sveriges bästa vårdcentral när det kommer till psykisk ohälsa.

Det är någon slags forskningsanslag som bekostar många av psykologerna i Gustavsberg, sedan verkar det som att det är Värmdö kommun som betalar någon eller två av dem och att ett fåtal bekostas av landstinget. Eftersom ingen annan vårdcentral i Stockholm, så vitt jag vet, satsar på det här är det väldigt många som söker sig från andra delar av länet till Gustavsberg.

Kersti har forskat på det här med psykiatri i primärvården, och många andra med. Och det man har sett är att det leder till en minskning av psykiska symtom och bättre livskvalitet, vilket ju är väldifgt positivt, men att det däremot inte verkar ha någon effekt på sjukfrånvaro. Å andra sidan så skriver man någonstans att: “Kostnaden för vårdkonsumtion minskar om man kommer åt den psykiska komponenten. Personer med bakomliggande psykiska besvär söker dubbelt så mycket vård som personer med fysisk sjukdom”.

Det verkar alltså som att det här, även om det inte sänker sjukskrivningstiden och kostnaderna för det, sparar pengar på den minskade vårdkonsumtionen. Men ännu viktigare, patienterna blir friskare.

Det är väl hela poängen med att driva en vårdcentral?

Träning mot psykisk ohälsa i form av ångest, stress, depression och adhd var något som jag diskuterade i det senaste avsnittet av min podcast. Där intervjuade jag läkaren Anders Hansen som skrivit boken ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna”. Vill ni läsa min recension av den boken kan ni läsa den på länken. Han har även skrivit boken ”Fördel adhd” som släpps nu i september och som handlar om vilka positiva sidor adhd-diagnoser kan innebära och hur man kan ta vara på dem.

Det här avsnittet är för övrigt del 2 av 2 av här intervjun. Om du inte redan lyssnat på första delen finns den till exempel här:

Träning och psykisk ohälsa – psykiatrikern om fysisk aktivitet och psykisk hälsa

I den här andra delen pratar vi till exempel om vilka typer av träning (samt i vilka doser) som är bäst för hjärnan och vad man kan göra istället för att köra spinning eller springa om man nu tycker sådant är trist, men också varför även lättare pulsträning är så bra.

Vi pratar också om träning som en klassfråga. Anders tycker det är viktig att belysa att socioekonomi spelar stor roll för vilka som tränar och vilka som inte gör det. Han slår exempelvis ett slag för mer idrott i skolan, som han menar kan förbättra elevers resultat även i teoretiska ämnen som matematik eller svenska. Om man ser till hur svenska elever presterat i de senaste årens Pisa-studier, kan fysisk aktivitet vara viktigt för att vända den mycket dystra trenden.

Förutom de kortsiktiga fördelarna med fysisk aktivitet berättar Anders även vilka positiva effekter träning har om man fortsätter träna på lite längre sikt. Efter ett par månader av lätt träning förstärks nämligen vissa av effekterna. Vi pratade dessutom lite om varför kosttillskott nästan alltid är bortkastade pengar och varför personer som har adhd ofta får extra stora fördelar av att röra på sig mycket.

Att prata om träning mot psykisk ohälsa med en psykiatriker som verkligen försökt gå till botten med forskningen inom ämnet var verkligen intressant. Jag tycker också att det är skönt och viktigt att Anders inte, likt en del andra mindre seriösa pro-motion-debattörer, överskattar fysisk aktivitet som ett medel mot psykisk sjukdom av olika slag. Ångest, depression, stress, adhd och annat är ofta betydligt mer komplicerat än att bara snöra på sig joggingskorna ett par gånger i veckan. Samtidigt så behöver motion värderas högre än det gör idag, inte minst mot just psykisk ohälsa och ofta som ett komplement till annan behandling som antidepressiva mediciner till exempel.

Lyssna gör du i spelaren högst upp i inlägget eller på iTunes om du har iPhone, eller i Acast-appen eller där du annars hittar dina poddar. Sök i så fall på ”Sinnessjukt” så hittar ni podden där. Den här specialen är avsnitt 88 och 89 i flödet, så in och lyssna nu!

Träning och psykisk ohälsa är ämnet i den långa intervju som jag gjorde i måndags med psykiatrikern och bästsäljande författaren Anders Hansen. Han har skrivit boken ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna” som handlar om hur fysisk aktivitet förbättrar vår psykiska hälsa. Det är en av Sveriges mest sålda bok alla kategorier det senaste året, just nu lanseras den dessutom i USA och i många andra länder.

Vi pratade mycket om vilka träningsformer som är bäst (kondition eller styrketräning till exempel), vilka doser som är optimala och vad han rekommenderar till sina egna patienter vid problem med till exempel med depression eller stress.

Träning mot stress och depression

Anders berättade också att våra hjärnor är anpassningsbara och föränderliga (så kallad plasticitet), vilket går stick i stäv med den seglivade myten som säger att vi har ett visst antal hjärnceller sedan födseln som sedan sakta förbrukas. Vi pratade till exempel om Michelle Mack och savanten Kim Peek – förlagan till Dustin Hoffmans karaktär i filmen Rain Man – två amerikaner som båda hade hjärnskador sedan födseln som gjorde dem oerhört handikappade. Deras hjärnor anpassade sig med tiden och kompenserade för hjärnskadorna, vilket Anders menar är ett bevis för att våra hjärnor är väldigt dynamiska.

För att hålla hjärnan i form är fysisk aktivitet väldigt viktigt menar Anders. Jag frågar hur våra stressystem påverkas av träning och varför vissa väldigt vältränade människor ändå blir psykiskt sjuka. Till exempel finns det färska stora undersökningar bland professionella fotbollsspelare i Sverige och en rad andra länder, som visar att de överlag mår oerhört dåligt trots att de så klart är väldigt vältränade.

Vi snackade också om hur koncentration, kreativitet och minne förbättras av något så enkelt som en promenad, samt hur risken för att drabbas av demens minskas av just promenader. Anders menar att ett läkemedel som kunde minska risken för att drabbas av demens med 40 procent, som forskning har visat att promenader kan, så hade det varit den mest sålda medicinen i världen och gett uppfinnaren Nobelpriset. Promenader är inte lika sensationella och high-tech, dessutom kan ingen tjäna pengar på det, varför budskapet inte tycks nå fram.

Lyssna på intervjun i spelaren här ovan eller på iTunes, i Acast-appen eller där du hittar dina poddar vanligtvis (sök på ”Sinnessjukt”). Läs gärna min recension av Anders bok Hjärnstark också.

Skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi var ett av de stora ämnena när jag intervjuade psykologen och psykodynamikern Peter Lilliengren. Han har praktiserat och forskat kring psykodynamisk terapi i Stockholm. Det här är den andra delen av intervjun, den första finns här, men i denna den andra och sista delen fokuserar vi alltså ganska mycket på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, vad särskiljer kognitiv beteendeterapi från PDT (psykodynamisk terapi)?

Peter berättar bland annat att man har ett mer förbehållningslöst sätt att arbeta inom psykodynamisk terapi jämfört med KBT som är mer manualbaserat. Dessutom berättar han att PDT fokuserar mer på hela människan snarare än bara sjukdomar och diagnoser. Vi pratar även om vilka vetenskapliga bevis som finns för effekten vid PDT jämfört med KBT, men det mesta av den diskussionen hittar ni i del 1 så lyssnar gärna på den delen först.

Dessutom diskuterar vi psykoanalysens fader, den mytomspunne och dyrkade – men också starkt ifrågasatte – Sigmund Freud. Vad gjorde han bra, och vad var mindre bra med hans teorier? Hur mycket av hans forskning var förfalskad och hur hög verkshöjd höll resten av hans studier? Vi talar även om det väldigt aktuella ämnet bortträngda minnen, ett mörkt kapitel inom psykologin och juridiken som blivit uppmärksammat i till exempel Kevin-fallet alldeles nyligen, men även i mordet på Catrin Da Costa och turerna kring Thomas Quick. Peter menar bland annat att vissa psykologer och vetenskapsmän, som Sven Å Christianson från Quick- och Kevin-fallen, tycks ha missuppfattat begreppet bortträngning.

Jag hoppas verkligen att ni gillar det här avsnittet och att jag fokuserade en del på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, något som jag själv inte hade full koll på innan. Mycket om mina fördomar om barndomens betydelse, fixeringen vid olika komplex och en hel del annat kom på skam. Tusen tack för intervjun till Peter och trevlig lyssning till er andra. Avsnittet finns i spelaren högst upp i blogginlägget eller på iTunes, i Acast-appen eller där ni vanligen hittar era poddar.

En podcast om psykodynamisk terapi (PDT) har jag tänkt spela in länge, men idag blev det äntligen dags. Med mig i studion hade jag psykodynamikern Peter Lilliengren som är psykolog och forskare i Stockholm. Jag har ju varit ganska skeptisk till PDT i podden då och då och kände att det inte var mer än rätt att låta en kunnig psykodynamiker få bemöta mina fördomar.

För det är ju så att psykodynamisk terapi har fått en del vetenskaplig evidens för sin effekt mot psykisk ohälsa de senaste åren, vilket har beskrivits som en comeback för de freudianska psykologerna. Jag har hela tiden varit tydlig med att jag tycker att det är utmärkt om PDT visar sig vara effektivt eftersom det viktiga är att patienter blir friska, inte vilken metod som används. Därför tycker jag att det är kul både att man numera låter sina metoder undersökas vetenskapligt, men också att psykodynamiskt psykoterapi visat sig vara effektivt mot vissa tillstånd.

Det råder dock ganska delade meningar om exakt hur stark den vetenskapliga evidensen är och hur pass mycket PDT borde uppgraderas i förhållande till andra behandlingar, både andra psykoterapier och till exempel mediciner. En del metaanalyser har visat att PDT är lika effektivt som KBT mot exempelvis lätta och måttliga depressioner, men större nationella undersökningar som tittar på många fler studier, och som har större krav på studierna som kommer med, tycks fortfarande idag framhålla KBT framför PDT. Vid ångestsyndrom är det i de undersökningarna fortfarande idag nästan uteslutande KBT som anses vara tillräckligt underbyggt.

I vilket fall som helst var det intressant att prata med den mycket sympatiske och kloke Peter som svarade på alla mina frågor om psykodynamiskt terapi. Vi pratade om evidensen, men också om Socialstyrelsens kritiserade riktlinjer som ytterligare petar ned PDT i hackordningen, om varför psykodynamiker traditionellt sett varit oerhört motvilliga till att visa upp sina metoder i vetenskapliga sammanhang och varför Svenska Psykologförbundet varit så senkomna med att anta en policy kring evidensbaserad praktik.

Det här är för övrigt del ett av två i den här podden om psykodynamiskt terapi. Del två kommer i nästa vecka så håll till godo. Det är många som frågat efter en pod om psykodynamisk terapi så jag hoppas att ni gillar den här intervjun. Gå gärna in på Twitter och kommentera avsnittet förresten, jag heter c_dahlstrom där. Lyssna gör du i spelaren hör ovanför eller i iTunes, Acast-appen eller där du annars hittar dina poddar.

Trevlig lyssning och glad midsommar!

Anders Hansens bok ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna” är en storsäljare som fått goda recensioner. Om ett par veckor ska jag intervjua Anders om just motion och psykisk ohälsa, men redan nu kan du läsa min recension av hans bok här.

Anders Hansen är psykiatriker och utbildad civilekonom. Han arbetar som överläkare men skriver också böcker och sitter i olika bolagsstyrelser inom hälsosektorn. Han har även podden ”Psykiatrikerna” tillsammans med kollegan Simon Kyaga, där de intervjuar ledande psykiatriforskare över hela världen.

Kopplingen mellan motion och psykisk hälsa är som många redan känner till stark. Sedan ett par år tillbaka vet man till exempel att träning kan vara lika effektivt mot lindrigare depressioner som antidepressiva mediciner. Fysisk aktivitet på recept (FaR) används inom vården inte bara mot psykiska diagnoser utan även mot hjärt- och kärlsjukdomar och en massa andra fysiska diagnoser.

Men det finns skäl att uppgradera motionens betydelse ytterligare, åtminstone om man ska tro den här boken.

Motion bättre än appar

Jag har tidigare talat om motion och psykisk hälsa i min podcast Sinnessjukt, jag har också skrivit om det litegrann i min förra bok (Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar), men måste säga att jag under läsningen ändå blev överraskad av hur starkt forskningsstödet är för motionens positiva effekter på hjärnan. I boken Hjärnstark hamrar Hansen in det här budskapet på ett väldigt effektivt sätt, man riktigt känner hans frustration över att sambandet inte är mer uppmärksammat än det är.

Boken inleds med ett kapitel som handlar om att den mänskliga hjärnan faktiskt är föränderlig, vilket är en viktig förutsättning att ha med sig om man ska förstå resten av boken. Tidigare trodde man nämligen inte att vi fick fler hjärnceller under livet, utan att vi föddes med en uppsättning hjärnceller som vi sedan fick dras med i resten av livet. Trots att man kunde visa att så inte var fallet redan för par decennier sedan har den seglivade myten om vår statiska hjärna levt kvar.

I själva verket är hjärnan anpassningsbar och dynamisk. Den kan kompensera för allvarliga hjärnskador och sjukdomar. Det visar sig dessutom, inte helt oväntat, att det bästa sättet att hålla hjärnan frisk och fräsch är att motionera. Sudoku, korsord, datorspel och kognitiva appar kan slänga sig i väggen, menar Hansen, att snöra på sig joggingskorna är överlägset mycket bättre.

Förenklande men upplysande

Resten av boken handlar om hur motion påverkar hjärnan på olika sätt och hur man kan optimera sin träning för hjärnans skull. Med motion kan man hantera stress bättre, förbättra sitt fokus, bli av med nedstämdhet (till viss gräns, vilket Hansen tack och lov är tydlig med), få bättre minne, bli mer kreativ och åldras saktare.

Det är en misstänkt bra deal som utlovas för den som kan tänka sig att träna 20-30 minuter ett par gånger i veckan. En mindre seriös författare hade kunnat bortse från det finstilta i den här dealen, men även om Hansen ibland förenklar väl mycket och medvetet gör budskapet spetsigare tycker jag att han håller sig inom de vetenskapliga råmärkena. Han är noga med att påpeka sådant som att det oftast kräver en viss sorts träning (framför allt konditionsträning) och långsiktighet, samt att man inte ska ersätta exempelvis antidepressiva mediciner med träning för effekt mot ångest och depression, utan att man ibland kan behöva både och, eller till och med bara mediciner.

Han problematiserar också vetenskapliga studier och orsakssamband, men ibland får man som sagt intrycket av att sambanden är förenklade och att kritik eller invändningar mot vissa slutsatser har rationaliserats bort. Jag hade nog hellre sett mer av sådant, men då hade boken blivit mindre lättillgänglig och kanske inte nått ut så bra som den har gjort. Målen helgar eventuellt medlen alltså.

Budskap som förtjänar uppmärksamhet

Förutom det väl renodlade budskapet finns det små logiska frågetecken som borde ha rätats ut. Till exempel i slutet av boken, där han för argumentet att människor har minskat sin rörelse när man gått från jägare och samlare, till mer stationära jordbrukare, och slutligen till urbaniserade, digitala och ännu mer stillasittande. Vi rör oss bara mindre och mindre enligt Hansen.

Han jämför sedan det sista existerande jägare och samlar-folket i världen, Hadza-folket i Tanzania, med Amish-folket i USA som lever ungefär som människor gjorde under jordbrukseran, och dagens européer och amerikaner. Hadza-folket tar 11-14 000 steg om dagen, Amish-folket 18 000 steg och urbaniserade människor tar 6-7000 steg. Kanske missar jag något här, men om analogin skulle funka borde väl Amish-folket inte motionera mest, eller?

Det finns ett par andra liknande exempel, men det är inte så viktigt och förstör inte läsupplevelsen jättemycket. För det här är verkligen en väldigt bra bok med ett budskap som förtjänar större uppmärksamhet. Hansen skriver bra och engagerat, han tillåter sig någon gång ibland att bli personlig men vill mest av allt understryka de vetenskapliga evidensen för tesen han torgför.

Jag rekommenderar den här boken varmt till alla som vill få vetenskapliga bevis för att de borde genomföra den där löprundan som aldrig blir av. Läs!

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Fitnessförlaget
Språk: Svenska
Antal sidor: 253
Utgivningsdatum: 2016-07
Medarbetare
Zachrisson, Lisa (form)
ISBN: 9789173630788

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

>

Aaron Temkin Beck ses som grundaren av kognitiv beteendeterapi och kanske framför allt den kognitiva delen av denna psykoterapi som idag är den i särklass mest använda och vetenskapligt undersökta av alla psykoterapiformer. Aaron Becks livshistoria är på många sätt helt osannolik, inte minst i det att han var den som nästan på egen hand lyckades skaka om hela psykologi-skrået och bryta den psykoanalytiska och freudianska dominansen som rådde under stora delar av 1900-talet.

Därför var det ämnet för den podcast-dokumentären som jag arbetat med den senaste tiden. Om du vill lyssna på podden kan du göra det på Patreon.com/sinnessjukt. Trailern kan du lyssna på gratis i spelaren här ovan, eller i iTunes/Podcaster-appen (om du har iPhone) eller Acast-appen (funkar i alla telefoner och plattor).

Annars kan du läsa hela historien om Aaron Beck och den kognitiva beteendeterapin här nedanför.

Uppväxt
Universitetstiden och psykiatrin
Psykoanalysutbildningen och drömstudierna
Beteendeterapin och automatiska tankar
Albert Ellis och kognitiv terapi
Evidensen och David Burns
KBT-boomen och revanschen på Freud

Uppväxt

Aaron Beck föddes den 18 juli 1921 i staden Providence i USA, strax söder om Boston. Han är det yngsta barnet i en syskonskara om fyra syskon. Hans föräldrar Elizabeth Temkin och Harry Beck, var ryska judar som emigrerade till USA som tonåringar i början av 1900-talet. Harry och Elizabeth hade redan förlorat två barn innan Aaron föddes, först deras förstfödde son, och sedan deras förstfödda dotter. När dottern Beatrice dog, bara tre år gammal, fick hans mamma Elizabeth en depression som varade under flera års tid, ända till Aaron föddes, då hon till slut tillfrisknade. Aaron har själv sagt att han på sätt och vis var ett ersättningsbarn för den förlorade dottern, och skojat om att det var imponerande av honom att bota depression redan vid så tidig ålder.

Beck växte upp i en trygg medelklass-miljö på den amerikanska östkusten och var engagerad i pojkscouterna och idrott av olika slag. Hans mamma, som kallades Lizzie, var något överbeskyddande men både mamma och pappa var kärleksfulla och ordnade, vilket faktiskt ställde till det för honom senare i livet när han under psykoanalys-sessioner på psykiatriker-utbildningen inte riktigt hade några barndomstrauman att komma med.

Det mest dramatiska som hände under Aaron Becks uppväxt var en olycka där han bröt armen. Han var åtta år gammal och utvecklade en allvarlig infektion som gjorde att han blev intagen på sjukhus och inte kunde idrotta eller leka med andra barn. Läkarna övervägde att amputera armen, men valde att avstå. Infektionen var av en typ som i slutet av 20-talet innebar mycket hög dödlighet eftersom antibiotikan lanserades till allmänheten först 1941. Faktum är att så mycket som 95 procent av alla som drabbades av den här typen av infektioner dog.

Beck överlevde mirakulöst infektionen och blev till slut helt friskförklarad. Men sjukhusvistelsen och en dramatisk operation satte djupa spår i honom. Han utvecklade blodfobi och en stark rädsla för medicinska ingrepp. Dessutom gjorde tiden i sjuksäng att han hamnade efter i skolan redan under första klass, vilket också gjorde att han kände sig korkad. Men han bestämde sig för att ta igen på sina klasskamrater och gick till och med om dem i kunskapsnivå, vilket i sig var en viktig lärdom för den unge Aaron: om han hamnade i problem kunde han faktiskt ta sig ur dem också, bara han var fokuserad och kämpade tillräckligt hårt.

Fobin för blod och kirurgiska ingrepp däremot, var en hårdare nöt att knäcka, och fortfarande när han själv pluggade till läkare på 40-talet hade han stora problem med sina rädslor. Han blev illamående och var flera gånger nära att svimma när han såg blod eller ingrepp av olika slag. Men även om han var något ängslig hade han också en stark vilja och övertygelse om att försöka komma över det han var rädd för, en inställning som han själv tror att han fått under sina år som pojkscout, där han fick lära sig saker som livräddning och att simma långa sträckor över djupa vatten.

Universitetstiden och psykiatrin

Hans handlingskraft gjorde att han tog sig igenom läkarstudierna och blev av med sina rädslor. Han var en toppstudent vart han än kom och under universitetsåren på Brown University skrev han för universitetets tidning, var medlem i prestigefulla studentföreningar och under studiernas gång fick han flera utmärkelser och stipendier.

Det var långt ifrån en självklarhet att Beck skulle bli just psykiatriker. Under medicinstudierna hade den psykiatriska fakulteten på hans skola en ledare som såg psykiatripatienter som uppdelade i två kategorier: antingen var de psykotiska eller så var de psykopater, men oavsett vilket så gick de inte att behandla. Beck och de andra läkarstudenterna ville så klart hjälpa människor, och psykiatrin framstod inte direkt som ett attraktivt karriärval.

Under de obligatoriska psykiatristudierna hade han dessutom en föreläsare i psykoanalys som var så obegriplig och svårtillgänglig att ingen riktigt förstod vad han pratade om. Psykiatrin verkade flummig och oseriös, men neurologi framstod som konkret och lättare att förstå för någon som Aaron Beck. Den var mer vetenskaplig, tyckte han: man kunde undersöka, mäta och dela in hjärnan i olika områden som var knutna till konkreta funktioner.

Han bestämde sig därför för att specialisera sig inom neurologi, och trivdes väldigt bra under de studieåren, ända tills chefen för neurologiutbildningen bestämde att alla studenter var tvungna att också ägna sig åt psykiatri under ett halvår, eftersom de hade ont om psykiatristudenter vid den tiden. Beck protesterade men fick inget gehör och var tvungen att ägna sig åt psykiatri i sex månader.

Under den första perioden inom psykiatrin fick han bland annat hålla i gruppterapier, där vissa patienter bara satt och pratade för sig själv medan andra var neddrogade och satt helt utslagna på sina stolar. Tillvaron kändes meningslöst tyckte Aaron, och längtade tillbaka till den förlovade neurologin. Men han fick goda vänner bland de andra studenterna inom psykiatrin, som till slut lyckades övertala honom att stanna.

Efter ytterligare ett halvår var han ännu en gång fast besluten att lämna psykiatrin och återvända till neurologin. Men en av hans vänner påstod då, att anledningen till att han inte förstod sig på psykiatrin var att han själv inte gått i psykoanalys. Beck lät sig ännu en gång övertalas och började praktisera på psykiatrikliniken Austen Riggs Center i Stockbridge, som ligger två timmar in i landet från Providence och Boston.

I en lång intervju från 2011, när Beck alltså är 90 år gammal, frågas han ut av ett av de fyra barn som han fått med sin fru Phyllis Beck, nämligen dottern Judith Beck som själv är en framstående KBT-terapeut. Där berättar Aaron bland annat att han på kliniken i Stockbridge blev en övertygad psykoanalytiker:

”I then went to the Austen Riggs Center in Stockbridge, Massachusetts. I did not get analyzed there, but it was kind of an analytic atmosphere, and it began to dawn on me that psychoanalysis really did have the answer not only to neuroses but to all kinds of human problems: War and peace and even medical problems like cancer could be due to some kind of psychodynamic conflict that people had.”

Aaron var vid det här laget övertygad om att psykoanalys var inte bara var psykiatrins framtid, utan kanske också lösningen på flera andra av världens stora problem, till och med cancer och andra fysiska sjukdomar som skulle kunna bero på någon psykodynamisk konflikt i människan som bar på sjukdomen.

Aaron Beck studerade och praktiserade sedan psykoanalys i ett drygt decennium, och var fast besluten att försöka leda Sigmund Freuds teorier i bevis på ett vetenskapligt sätt. Det skulle visa sig svårare än han hade trott, men inte nog med det: hans vetenskapliga approach och hans ovilja att underordna sig psykoanalysens auktoritära och ortodoxa elit, skulle ställa till stora problem för honom, så stora att de faktiskt hade kunnat betyda slutet för hela hans karriär inom psykiatrin.

Psykoanalysutbildningen och drömstudierna

Aaron Beck blev 1954 chef för en psykiatrisk klinik i Philadelphia. Där ansvarade han för diagnos och behandling av posttraumatiskt stressyndrom och depressionstillstånd hos amerikanska före detta soldater. Samtidigt genomförde han en utbildning till psykoanalytiker vid University of Pennsylvania som han slutförde 1958.

Beck var numera beredd att arbeta hårt för att ge psykoanalysen en vetenskaplighet som han tyckte den saknade, men att införa vetenskapliga normer inom psykoterapi var både banbrytande och kontroversiellt. Donald Freedheim är professor emeritus i psykologi vid Case Western Reserve University, och har skrivit boken History of Psychotherapy: A Century of Change, som handlar om psykoterapins historia. Han menar att det från början av 1900-talet till och med 1950-talet inte fanns någon kunskap alls om vad som fungerade inom psykoterapi och vad som inte gjorde det. Det fanns en tumregel, berättar han i en intervju i den amerikanska tidskriften The American Scholar: ungefär en tredjedel av patienterna blev bättre, en tredjedel blev sämre och en tredjedel blev varken bättre eller sämre. Och varför vissa blev bättre, och om det överhuvudtaget berodde på psykoterapin, visste ingen än så länge.

Beck ville i varje fall ändra på det här och bevisa att Freud hade rätt. En av Freuds centrala teser var att depression är en fientlighet eller en aggression som inte får uttryckas, och som istället vänds inåt mot det egna jaget. Beck beslöt att tillsammans med kollegan Marvin Hurvich testa denna teori vetenskapligt genom att jämföra en grupp deprimerade patienter med en kontrollgrupp.

Vetenskapsjournalisten Miki Agerberg är en av få svenska journalister som intervjuat Beck. Han fick en telefonintervju med Beck inför hans besök i Sverige i juni 2005. Om Becks psykoanalytiska forskning säger Agerberg så här:

”Freud hade sagt att drömmarna är kungsvägen till det undermedvetna. Därför lät Beck försökspersonerna berätta om just sina drömmar, som han och hans forskarkollega klassificerade på en skala över hur mycket fientlighet de uttryckte. Han förväntade sig att de deprimerade patienternas drömmar skulle uttrycka mycket mer fientlighet än kontrollgruppens, men resultatet blev tvärtom vilket överraskade de två unga forskarna. Resultaten, som publicerades 1959, visade att deprimerade människors drömmar i själva verket var mindre aggressiva än de friska kontrollernas. Istället var deras drömmar präglade av hopplöshet, besvikelse och nedstämdhet – samma känslor som de kände när de var vakna.”

Istället för aggression och självhat var det alltså hopplöshet och en allmän nedstämdhet som präglade de deprimerade människornas drömmar. Beck var dock så övertygad om att Freud visst hade rätt, att han istället för att erkänna studiens resultat, skrev att självhatet i själva verket fanns hos patienterna, det var bara begravt ännu djupare i människorna än Freud och andra tidigare hade trott.

Förutom att resultaten av studierna inte riktigt blev vad han hade hoppats, visade det sig att hans försök att blanda in vetenskap i psykoterapi var långt ifrån okontroversiellt bland psykoanalytiker, trots att han alltså var på Freuds sida. De psykoanalytiska ledarna, som Beck uppfattade som godtyckliga, ritualistiska och nästan religiösa, uppmuntrade honom inte i hans försök att göra vetenskap av psykoanalysen, tvärtom.

När han ett år efter dröm-studien ansökte om medlemskap i den mäktiga amerikanska psykoanalytiska föreningen, blev han nekad medlemskap inte bara en, utan två gånger. Ledarskapet i föreningen uppskattade inte hans studier och tyckte inte att han fått tillräckligt med psykoanalys, trots att han gått i analys i två år. Dessutom hade hans egna patienter börjat må bättre lite väl snabbt tyckte dom. Så här berättar han om tiden i intervjun med sin dotter från från 2011:

”In fact, I applied for accreditation by the American Psychoanalytic Society, having already gotten my credentials as an analyst. I got turned down twice. The first time was because I hadn’t been analyzed long enough; I’d been analyzed for only two years, and they didn’t like that. Then I had had four cases in analysis, but they all got better within a year, and they thought that I really was not really imbued with the whole psychoanalytic ethos, so they turned me down a second time.”

Den godtycklighet som genomsyrade inte bara den psykoanalytiska skolan utan i princip all psykoterapi vid den här tiden, gjorde att intellektuell hederlighet och patienternas bästa inte var det viktigaste. Eftersom det helt saknades en måttstock för olika psykoterapiers effektivitet, blev istället olika terapeuters personliga karisma och övertygelseförmåga avgörande för vilka metoder och terapeuter som blev populära bland patienter och andra terapeuter.

Den här så kallade guru-modellen var någonting som vetenskapsmannen Beck tyckte var oacceptabel. Han var visserligen inte den enda som tyckte att psykoterapier skulle vila evidens som gick att replikera, han var inte ens den förste, men han blev den mest ihärdiga, noggranna och inflytelserika förespråkaren av den här evidensbaserade linjen.

Beck själv har aldrig varit särskilt extravagant. Hans kollega på University of Pennsylvania, professor Robert DeRubeis, har sagt att förutom att han alltid bär fluga, så är Beck inte alls flamboyant och larger than life som många andra psykoterapi-ledare har varit genom historien. Det nya vetenskapliga arbetssättet gynnade definitivt en mer strikt och tråkig typ, som Beck själv.

Efter drömstudien försökte Aaron Beck utforma fler tester för att bevisa Freuds teorier om att deprimerade människor var aggressiva mot sig själva och att de sökte sig till smärta och misslyckanden. Men, resultaten av hans olika tester visade istället gång på gång att de deprimerade patienterna inte alls ville må dåligt, utan att de i själva verket försökte hitta uppmuntran och en väg ut ur sitt elände. De här studierna gjorde visserligen inte att Beck förlorade sin tro på psykoanalysen, men han har i efterhand beskrivit dom som den första sprickan i fasaden som fick honom att börja tvivla.

Hans studier misslyckades, och han blev alltså dessutom utestängd från den psykoanalytiska gemenskapen. Vid det här laget, i början av 60-talet, sågs han av andra analytiker som en avvikare som inte förstod sig på psykoanalysen. Man tyckte kanske mest av allt synd om honom, han sågs trots allt som en bra person som bara hade behövt ett par år till på divanen för att verkligen förstå sig på psykoanalysens krafter.

Aaron Beck var utstött och nere för räkning. Men, han var inte ensam om att ifrågasätta den ovetenskapliga traditionen och den psykoanalytiska skolans arrogans.

Beteendeterapin och automatiska tankar

Den andra stora psykoterapeutiska skolan under 1900-talets första hälft, den beteendeterapeutiska eller behavoristiska skolan, anses ha grundats av de amerikanska psykologerna John Watson och Burrhus Frederic Skinner. Det var en mer vetenskaplig men till en början också ganska kallhamrad skola som utgick från att människors beteenden kunde styras med straff och belöningar likt råttor i vetenskapsmännens laboratorium.

Behavoristerna hade dock redan under 1950-talet börjat röra sig bort från det ganska enkelspåriga och kyliga förhållningssättet till människors psyke som någonting som var helt och hållet beteendestyrt, och den empatiska Aaron Beck och hans sätt att förhålla sig även till människors tankar på ett vetenskapligt sätt gjorde att han sågs som en nyttig tillgång. Allmänheten såg ofta på beteendeterapeuter som mekaniska och rätt omänskliga, man var därför i stort behov av en makeover för att förbättra sitt rykte.

Den här oheliga alliansen mellan en misslyckad psykoanalytiker och den beteendeterapeutiska skolans behov av bättre PR, var åtminstone en förklaring till den kognitiva revolutionen, som bland annat skulle komma att mynna ut i den idag mest populära och vetenskapligt undersökta psykoterapin av alla, KBT ‒ den kognitiva beteendeterapin.

Aaron Beck började med tiden ifrågasätta psykoanalysen mer och mer. Han återvände ofta till sina tester på deprimerade patienter, och tänkte att resultaten kanske inte alls skulle tolkas som att deras nedstämdhet och pessimism var ett undermedvetet sätt att straffa sig själva. Kanske skulle han istället ta de deprimerade patienternas känslor för vad de var, att deras mående genomsyrades av negativa tankar för att de fastnat i ett slags negativt tankemönster.

Under åren när han behandlade deprimerade patienter med psykoanalytiska metoder började han se ett mönster. Särskilt en patient gjorde intryck på honom. Hon låg på divanen och berättade om sina många sexuella förbindelser. Aaron satt på en stol bakom henne och i slutet av sessionen frågade han henne hur hon kände sig. Hon sa att hon kände sig väldigt ångestfylld, och Aaron förklarade på sitt psykoanalytiska manér att ångesten var en manifestation av att hon undermedvetet såg sex som oacceptabelt och förbjudet. Kvinnan svarade artigt att det var en väldigt bra analys, men, la sen till att det hon egentligen tänkte på hela tiden var att hon tråkade ut honom. Han blev konfunderad av det hon sa, och när han frågade henne om hon ofta kände så, visade det sig att hon nästan alltid var rädd för att tråka ut människor.

Han förstod att det inte alls var de sexuella berättelserna som gav henne ångest, utan hennes självkritiska tankar om sig själv som tråkig och färglös. Han upptäckte sedan samma mönster av olika självkritiska tankar även hos andra patienter. En slags automatiska negativa tankar som kom att bli en viktig del av den kognitiva terapin.

“After having seen this in a number of patients, it occurred to me that there was a whole stream of preconscious thinking that goes on that people don’t generally report to the analyst, or at least they weren’t reporting it to me, and that these thoughts that they were having had to do with some kind of internal communication system. Not the kind of things that one reports to other people, but the kind of automatic thoughts that one has—such as when you’re driving, and you have an automatic thought: ’There’s a bump in the road; I’ll steer around it.’ These thoughts happen automatically, and not only are they very quick but they go away very quickly, and people don’t pay too much attention to them. But even though they don’t pay much attention to them, they can trigger all kinds of emotions: anger, euphoria, sadness, and so on.”

Med tiden började Beck fokusera mer på de här automatiska tankarna. Han bestämde sig också för att göra sig av med divanen och låta patienterna sitta upp och diskutera med honom ansikte mot ansikte. Han började urskilja olika automatiska tankemönster från varandra. Övergeneralisering till exempel, där en liten händelse uppfattas som ett mönster som är typiskt för hela livet, eller förstoring, där man drar för stora slutsatser av negativa händelser, eller istället förminskar positiva händelser.

Albert Ellis och kognitiv terapi

Med hjälp av sina patienter hade han upptäckt de automatiska tankarna och kategoriserat dem, men han visste fortfarande inte vad han skulle göra åt tankarna och hur han kunde hjälpa patienterna. 1963 blev han kontaktad av Albert Ellis, en oortodox och omtvistad psykolog som brukade kallas för the Lenny Bruce of psychotherapy, efter den kontroversielle amerikanske ståupp-komikern. Ellis var karismatisk och provokativ. Han hade precis som Beck varit övertygad psykoanalytiker innan, men hade med tiden börjat se mönster i hur människor tänkte och vilka känslor och beteenden tankarna resulterade i.

Ellis hade redan skrivit en bok om sin egen terapimetod, rational emotive therapy, som senare kom att kallas rational emotive behavior therapy, eller REBT. Tanken bakom metoden var att inte bara prata om patientens problem, utan att istället konfrontera dem.

Ellis själv hade växt upp i New York med en pappa som var affärsman och ständigt frånvarande, och en mamma som han beskrivit som känslomässigt frånvarande. Ett känt exempel på hur Albert Ellis uppväxt fick honom att utveckla en mer direkt psykoterapiform, var när han i tonåren hade svårt att ta kontakt med tjejer eftersom han trodde att han skulle bli bortgjord, och att det skulle leda till någon form av personlig katastrof. Under en 30-dagarsperiod tog tonåringen Albert därför kontakt med 100 tjejer i New York för att testa sin rädsla. Han blev visserligen avvisad gång på gång, men det ledde aldrig till den katastrof han hade fruktat. Precis som Aaron Beck hade han på ett praktiskt sätt lärt sig att han kunde konfrontera sina problem och övervinna sina rädslor.

Beck lånade många av Ellis teorier och tekniker, men anpassade dem efter sina egna tankar och erfarenheter. Till exempel uppmanade han sina patienter att utforska och undersöka sina tankar snarare än att utmana och ifrågasätta dem direkt som Ellis gjorde. Han gillade inte att Ellis berättade för patienterna vad han själv trodde var deras problem, Beck tyckte bättre om att låta patienterna upptäcka det på egen hand. Förutom Ellis metoder och teorier, lånade Beck en hel del från den beteendeterapeutiska skolan, som till exempel tanken om att strukturera terapin och att utvärdera patientens utveckling kontinuerligt under behandlingens gång.

1967 återvände Beck sedan till University of Pennsylvania. Men, trots att Beck redan under början av 60-talet börjat frångå den psykoanalytiska traditionen både i hjärtat och i sina behandlingar, kallade han sig för Neo-Freudian. Han öppnade en liten klinik på universitetet som han kallade The Mood Clinic, där han och hans kollegor kunde ha behandling, forskning och utbildning av nya psykoterapeuter.

I en instruktionsvideo från 1977 demonstrerar Aaron Beck hur en kognitiv psykoterapi-session med en deprimerad patient kan gå till. Kvinnan, som spelas av en skådespelerska, har blivit lämnad av sin man och fadern till hennes barn, vilket gjort henne deprimerad. Beck bryter ned uppbrottet och försöker få patienten att hitta alternativa och mer balanserade och rationella slutsatser av mannens svek.

The Mood Clinic var en chans för Beck att forska på just de metoderna som han redan hade utvecklat och som han efter ett tag började kalla för kognitiv terapi.

Evidensen och David Burns

Efter ett tag på kliniken sa Becks kollega John Rush, att de borde testa Aarons nya kognitiva psykoterapi i en klinisk studie där man ställde den mot den antidepressiva medicinen Imipramin. Psykofarmaka hade vid det här laget vunnit mark mot psykoterapi vilket gjorde många psykologer nervösa. Läkemedelsbolagen hade pengar och kunde utföra dyra och åtråvärda randomiserade kontrollerade studier som gav deras mediciner hög status.

Ryktet spreds om att Becks fokus på att uppmärksamma negativa automatiska tankar gjorde att patienterna började må bättre. Aaron Beck ville trots det först inte göra någon klinisk studie där man jämförde psykoterapin med läkemedel. Men när John Rush erbjöd sig att sköta forskningsarbetet ifall Beck bara utbildade terapeuterna, gick han till slut med på att genomföra undersökningen. 1977 publicerades studien som var ganska liten, bara 41 försökspersoner, men som var den första vetenskapliga studien någonsin som visat att psykoterapi var mer effektivt än läkemedel. Den visade också att patienterna, som fått tolv veckors behandling med KBT, i mindre utsträckning hade hoppat av studien och att de vid uppföljning hade bättre långsiktigt skydd mot depression.

Sedan dess har KBT undersökts i väldigt många studier, och ofta visat goda resultat inte bara mot depression utan även andra diagnoser när metoden har anpassats efter dem, något som Beck själv arbetat med sedan 80-talet och fortfarande håller på med idag, snart 96 år gammal.

Men, det har också funnits studier som visat sämre resultat, bland annat en stor och påkostad studie från National Institute of Mental Health, NIMH, som gjordes under senare delen av 1980-talet. Beck var från början tänkt att vara en del av studien, men ansåg att det inte fanns tillräckligt med välutbildade terapeuter för att genomföra en så stor studie. Därför hoppade han av innan studien genomfördes och kunde konstatera att resultaten inte alls var lika fördelaktiga som deras första studie.

De mest mest negativa resultaten av den stora studien publicerades 1989 och väckte en del uppståndelse. Trots det har KBT bara blivit mer populärt sedan dess. Det har flera skäl, till exempel publicerades redan 1990 en studie som kunde visa att terapeuternas skicklighet i NIMH-studien hade ett samband med hur väl KBT:n hade fungerat, vilket bekräftade Aaron Becks farhågor. De senare studierna har dessutom visat bättre effekter av KBT än NIMH-studien, och inte bara för depression utan för många andra diagnoser som ångest och fobier, vilket också bidragit till att populariteten fortsatt öka.

Men, KBT nådde faktiskt den stora massan i USA långt innan både NIMH-studien och de uppföljande studierna. 1980 publicerades nämligen en riktig bästsäljarbok i ämnet som innebar det definitiva genombrottet för KBT i USA, och som gav den en plattform för att spridas även i andra delar av världen.

Aaron Beck och hans kollegor publicerade en bok 1979 som hette “Cognitive Therapy of Depression” och som ses som en milstolpe inom KBT-behandlingar. Men det var först året efter den boken, som den riktiga kioskvältaren lanserades av en av Becks tidiga adepter, läkaren David Burns. 1980 publicerade han nämligen boken “Feeling good: the new mood therapy” som tog Becks teorier från Philadelfia och vetenskapliga kretsar, ut till den stora amerikanska massan. Boken var en stor bestsäljare under hela 80-talet och har sålts i mer än fyra miljoner exemplar bara i USA.

KBT-boomen och revanschen på Freud

KBT har sedan dess spridit sig över hela västvärlden. I Sverige har Socialstyrelsen sedan ett par år tillbaka ändrat sina riktlinjer, som bland annat fastställer att KBT om möjligt ska erbjudas som förstahandsalternativ vid behandling av bland annat lindrig och måttlig depression och flera olika ångesttillstånd. Fortfarande idag råder det dock, enligt Socialstyrelsen, brist på KBT-terapeuter i Sverige.

Även i länder med en mycket stark psykoanalytisk tradition, som till exempel Argentina, har KBT de senaste åren slagit igenom stort. KBT är den nya dominanten inom psykoterapier i världen även om psykoanalysens efterföljare, den psykodynamiska terapin, har kunnat visa vetenskapliga evidens för sin effekt i flera fall och därmed börjat sin väg tillbaka.

Kritiken mot Aaron Beck och kognitiv beteendeterapi har genom åren bland annat bestått i att patienterna bara blir ytligt bättre, att man inte går till botten med de riktiga problemen. Men KBT har ofta visat goda effekter även på lång sikt, vilket Beck själv tycker tyder på att kritiken är obefogad. En annan kritik mot metoden är att det sker fler avhopp från KBT-behandlingar än andra behandlingsformer, men en stor metaanalys från 2012 som undersökte fenomenet kunde inte hitta några sådana mönster.

Aaron Beck har alltså fått sin revansch på psykoanalysen med råge. Han har bland annat utsetts till en av de fem mest inflytelserika psykoterapeuterna i historien. Beck har även utvecklat flera kända skattningsskalor, däribland Beck Depression Inventory och Beck Hopelessness Scale. 2006 tilldelades han det mest prestigefyllda medicinpriset i USA, den så kallade Lasker-utmärkelsen, även kallat det amerikanska nobelpriset och rankat som världens näst finaste medicinpris. Han lär också ha varit en av kandidaterna till det riktiga nobelpriset i medicin 2007, trots att han inte alls ägnat sig åt biologiska eller fysiologiska studier, vilket i så fall är unikt i utmärkelsens mer än 100 år långa historia. Den amerikanska organisationen för psykoanalytiska läkare gav honom dessutom, ironiskt nog, utmärkelsen Sigmund Freud Award 2010.

Trots att han länge blev ganska illa behandlad av den psykoanalytiska eliten tycks inte Aaron Beck vara särskilt revanschlysten eller bitter. Han tycker inte att det spelar någon roll vilken metod som lyckas bäst, utan att det viktiga är att man kan slå fast vetenskapligt att den fungerar. Oavsett vad som händer med KBT i framtiden har Aaron Beck förändrat synen på psykoterapi för alltid. Den nobelprisvinnande neurologiforskaren Eric Kandel har sagt så här:

“De flesta psykoterapeuterna ägnar sig medvetet eller omedvetet åt saker som Beck fört fram, de är mer direkt involverade i terapin, de ger mer förslag till patienten, de belyser olika tankeprocesser. Oavsett om de kallar det Beckianskt eller inte, och oavsett om de gör andra saker också, så ägnar de sig åt Beckianska metoder.”

Ett annat symboliskt uttalande kommer från Peter Fonagy, en av Englands ledande psykoanalytiker och chef för Anna Freud Center i London. Han har ironiskt uppmuntrat sina psykoanalytiska kollegor att avsluta sin citat härliga isolering från omvärlden och att “ta till sig en vetenskaplig attityd som hyllar värdet av replikerbarheten av observationer snarare än deras egenart.”

För att lyssna på dokumentären om Aaron Beck, gå in på Patreon.com/sinnessjukt

Källor i urval:

“Det började med försök att visa att Freud hade rätt”, reportage i Läkartidningen av Miki Agerberg
The American Scholar: The Doctor Is IN, reportage av Daniel B. Smith
”A pioneer in psychotherapy research: Aaron Beck.” Australian and New Zealand Journal of Psychiatry 38.11-12 (2004): 855-867, av Sidney Bloch.
Theoretical Models of Counseling and Psychotherapy av André Marquiz
A Conversation with Aaron T. Beck (Youtube och transkribering på AnnualReviews.org)
Psykologiguiden.se om Aaron Beck, Albert Ellis och den kognitiva revolutionen

Psykiatrins historia i Sverige var ämnet för podden som publicerades idag. För att lyssna på hela avsnittet om mentalsjukhuseran, gå in på Patreon.com/sinnessjukt, du kan även lyssna på trailern till avsnittet i spelaren här under, eller läs redogörelsen nedanför spelaren om du hellre vill det!

Om du vill veta mer om psykiatrin som den ser ut idag så kan du läsa min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige” som går att köpa på till exempel Bokus eller signerad i min webbshop. Den har hyllats av några av världens främsta psykiatriker, men också av Alex Schulman och Therése Lindgren (som också medverkar i boken).

Innehållsförteckning psykiatrins historia:

Innan mentalsjukhusen (år 800-1800)
Sveriges första mentalsjukhus (år 1800-1850)
Mentalsjukhusboomen (år 1850-1950)
Medicinerna (år 1950-1970)
Slutet för mentalsjukhusen (år 1970-2000)

Innan mentalsjukhusen (år 800-1800)

För att förstå mentalsjukhusens betydelse är det nödvändigt att förstå vad som fanns innan och vad mentalsjukhusen ersatte.

Hur man behandlat psykiskt sjuka har berott på hur man sett på det som vi idag kallar för psykisk sjukdom. Under mänsklighetens begynnelse och långt in i modern tid har mental ohälsa setts som förbundet med magiska krafter. Man trodde helt enkelt att det var gudar eller mörka krafter som besatte den sjuke och det var genom medicinmän och schamaner man skulle fördriva demonerna ur de sjuka.

En metod för demonutdrivning som användes i antikens Egypten var så kallad trepanering. De egyptiska läkarna brukade försöka bota plågade patienter genom att borra ut ett litet lock i skallbenet på patienten, som var vid fullt medvetande, och lyfte sedan på locket för att släppa ut de onda andarna. Många dog av behandlingen och ingen av de som mot förmodan överlevde blev frisk. Som medicin mot sjukdomarna användes annars krokodilavföring och ödleblod, vilket, som vi snart ska bli varse, var en av de metoderna som ändå gjort minst skada genom århundradena, för utöver trepaneringen har det genom åren funnits en rad mycket smärtsamma behandlingar inom psykiatrin.

Världens första systematiska läkarutbildningar uppstod under medeltiden på de sjukhus som växte fram inom den muslimska världen och som kallades bimaristan. Sådana sjukhus fanns i nästan alla större muslimska städer och på 800-talet, på sjukhuset i Kairo, lär för första gången en humanistisk präglad vård av psykiskt sjuka uppstått, men även om det var en symboliskt viktig händelse skulle den dessvärre följas av mer än tusen år av övergrepp och experimenterande på oskyldiga människor.

De magiska och religiösa förklaringsmodellerna av psykisk ohälsa levde kvar långt in i modern tid innan de gradvis ersattes av andra förklaringsmodeller. Inom kristendomen fanns bitvis en viss respekt för människor som var annorlunda, i varje fall om denna särart var kopplad till en religiös upplevelse. Till exempel kunde hallucinationer ses som gudomliga gåvor, att man istället för att vara straffad av gud faktiskt hade en kontakt med Gud som andra inte hade. Men den kristna kyrkan har precis som andra religioner framför allt sett psykisk sjukdom som ett straff från Gud och trepaneringar har skett även i kristna samhällen.

Inte ens religiösa uppenbarelser var förresten ett säkert kort. En som tillbringade omkring 20 år på Stora dårhuset i Vadstena under 1800-talet var en kvinna som kallades ”predikar-Lena”. Likt den heliga Birgitta lär hon ha fått en uppenbarelse och gav sig ut för att predika. Men kvinnor var inte tillåtna att predika på den tiden, och hon till skillnad från heliga Birgitta låstes predikar-Lena alltså in i istället.

Under medeltiden vårdades psykiskt sjuka oftast av sina familjer, men i mer allvarliga fall fick de bo på helgeandshus. De var ett slags halvreligiösa institutioner, helgeandshus står för den helige andes hus, som i Sverige började byggas på 1200-talet. Där tog man hand om fattiga, gamlingar, psykiskt och fysiskt sjuka, vilket har varit en ganska vanlig indelning på sina ställen ända in i 1900-talet.

Så småningom började de psykiskt sjuka skiljas ut och spärras in på separata dårhus. Dårhuset kunde bestå av ett eller två gemensamma rum. Kring dessa låg en rad isoleringsceller. Där låste man in de sjuka på livstid. Dörren ut från den lilla cellen hade bara en fönsterglugg och framför dörren satt en vakt. Detta var en relativt human behandling, men man satte även ofta psykiskt sjuka i fängelse bland brottslingar, tryckte ner dem i mörka underjordiska hålor. De oroliga fick kedjor runt armar och ben.

Fortfarande idag är många psykiskt sjuka i till exempel Indonesien fastkedjade och undanstuvade på det här sättet. Enligt indonesiska myndigheter är det hela 18.800 psykiskt sjuka människor som lever instängda eller fastkedjade än idag bara i Indonesien.

Sveriges första mentalsjukhus (1800-1850)

Helgeandshusen blev med tiden dårhus eller hospital, vilket i princip var samma sak. I historieskrivningen ses ofta tiden runt sekelskiftet 1800 som en brytpunkt för synen på psykisk sjukdom. Från och med nu blev det medicinska perspektivet dominerande och från att ha setts som besatta, syndiga och sämre människor började man sakta men säkert se psykisk ohälsa som sjukdomar som gick att bota. Enligt en stadga från 1823 skulle de sjuka till exempel inte längre kallas dårar utan patienter.

Eftersom det hela tiden fanns ett samspel mellan politik och vetenskap i den historiska utvecklingen av mentalvården i västvärlden, innebar detta nya synsätt en radikal förändring i de politiska besluten kring sinnessjuka människor. När psykisk ohälsa betraktades som obotligt gick politiken ut på att skapa förvaringsutrymmen, att låsa in dem och kasta bort nyckeln. Nu ansågs det i västvärlden för första gången i historien rimligt att satsa pengar på vård och behandling. Dessutom fanns ekonomiska motiv, eftersom man hoppades att boten av sjuka skulle leda till mindre kostnader för de institutioner som ändå fanns.

I början av 1800-talet började man därför bygga mentalsjukhus i Europa. Tyvärr var behandlingarna ofta mycket värre än bara förvaring, ofta till och med dödliga, men förändringen i synen på psykiskt sjuka var ändå ett nödvändigt steg i rätt riktning.

Så småningom började även Sverige bygga mentalsjukhus. En skrivelse från en av riksdagens ständer till kungen den 14 oktober 1854 anses varit viktigt för utvecklingen.

“Hurusom erfarenheten ådagalagt, det en mängd sinnessjuke kunde till helsan återställas, om de erhölle den särskilda behandling, som deras sjukdoms tillstånd påkallade, och om åtgärder vidtoges att åt så beskaffade sjuke bereda möjligheten af en egen synnerlig vård; men att ernåendet af ett sådant hospitalsinrättningarnas hufvudsyftemål, eller de sjukes botande, förhindrades derigenom, att de gamla författningarna rörande hospitalsväsendet i riket hitintills i det närmaste blifvit oförändrade, så att hospitalerna ännu, liksom i början af deras inrättande, vore att anse mera såsom försörjningsinrättningar för obotliga och fattiga än såsom läkeanstalter för sinnessjuke.”

Kungen tillsatte en expertgrupp som skulle utreda frågan, vilket låg till grund för en kunglig stadga angående sinnessjukas behandling och vård i Sverige som kom 1858 och anses vara den första stadgan som behandlar sinnessjukvård i dess helhet. Redan 1855 hade man tjuvstartat utvecklingen genom att bygga Konradsberg, som räknas som det första riktiga mentalsjukhuset.

Förutom Konradsberg fanns sedan tidigare Danvikens hospital i Stockholm och Vadstena hospital där man till viss del försökte behandla de psykiskt sjuka patienterna. Exakt när man gick från dårhus till mentalsjukhus är alltså en definitionsfråga, men den moderna mentalsjukvården uppstod i Sverige någon gång i början av 1800-talet.

Att läkarna tog över efter excorister och ren och skär förvaring innebar tyvärr inte nödvändigtvis en förbättring för de psykiskt sjuka. Ingen visste hur man botade psykiskt sjuka och de experiment som följde var ofta mycket värre än ingen behandling alls. Ofta bestod behandlingen av någon form av fysisk smärta eller skräckfylld upplevelse som skulle skrämma den sjuke frisk.

Även de som kritiserade den gamla inhumana behandlingen av psykiskt sjuka, som den amerikanske professorn Benjamin Rush, och den inflytelserika tyska läkaren Johann Christian Reil, var eniga om att åtminstone delar av behandlingsarsenalen skulle bestå av olika former av tortyr.

En av Reils kurer var till exempel att långsamt droppa vatten på de fastbundna patienternas hjässor, en behandling som kunde pågå i veckor. En annan vattenkur var att med kraftigt tryck spruta vatten på patientens huvud. Andra mer diaboliska metoder var att placera likdelar, till exempel avhuggna fingrar, där patienten skulle hitta dem, eller att nattetid klä väktarna i djurpälsar för att sprida skräck på anstalten. Fantasin visste inga gränser.

En metod som importerades till dårhusen i Sverige i början av 1800-talet, var den så kallade svängmaskinen. Patienten bands bast i en stol eller säng som med hjälp av kugghjul och drivremmar kunde roteras i rummet i väldigt hög hastighet. En ensam sjukvakt kunde få svängstolen att snurra mer än hundra varv i minuten. Inom någon minut svimmade patienten och behandlingen var färdig. Den svenske läkaren Eric Gadelius har entusiastiskt beskrivit hur lugn patienten blir av en tur i svängmaskinen:

“Utomdess har denna maskin ett välgörande inflytande på sinnet genom den räddhåga den orsakar, och man behöver blott hota med dess bruk, när den några gånger varit försökt, för att bringa den galne till eftertanke och lydnad.”

Att kalla den sjuke för galen och att se lydnad efter misshandel som en behandlingsframgång ger en fingervisning om den vetenskapliga verkshöjden under den här perioden. Mentalsjukhusen saknade visserligen länge verksamma behandlingar, men i början var vården i praktiken helt ovetenskaplig. I sin doktorsavhandling från 1982 beskriver idéhistorikern och professorn Roger Qvarsell förloppet:

“Först under 1800-talets senare hälft blev psykiatrin en vetenskap. Då hade nämligen ett neuropatologiskt synsätt etablerats som grundval för psykiatrin. Ämnet blev i Sverige kring 1860 ett obligatoriskt inslag i läkarutbildningen och professurer inrättades vid universiteten och Karolinska institutet. Slutligen utarbetades ett klassificeringssystem och en terminologi som bl a möjliggjorde offentlig statistik över sjukdomarna. Detta betyder att den praktiska sinnessjukvården uppstod innan vi kan tala om en vetenskaplig psykiatri och vi kan därför inte se sinnessjukvården som i strikt mening tillämpad vetenskap.”

Alla var inte tillfreds med de sadistiska och ovetenskapliga behandlingarna. Svängmaskinen på Danviken föranledde till exempel en protestskrivelse från personalen mot anstaltsläkaren Sven Abraham Dahls brutalitet. Och i Europa rådde en intensiv debatt om psykiatrin, som även förmedlades till Sverige som ju fortfarande var en avlägsen och tämligen isolerad plats.

De sadistiska metoderna var dessutom allt som oftast inte i grunden ett uttryck för förakt mot människor som sågs som syndiga och ansatta av satan. Framför allt var det istället vanmakt som drev läkekonsten att prova brutala behandlingar. Ingenting bet på de sinnessjuka, de blev nästan aldrig bättre, och i frustration försökte man med ännu mer brutala metoder för att banka vett i dem. Många behandlingar och försök gjordes med goda avsikter. Ingen kunde ju veta vad som till slut skulle visa sig hjälpa. Det var anyone’s guess.

En pionjär inom den svenska psykiatrin som hämtade hem influenser från kontinenten och moderniserade psykiatrin var den legendariske läkaren Georg Engström. Under första halvan av 1800-talet var han starkt bidragande till det som sedan kom att bli en mer humanistisk modell för vården av sinnessjuka i Sverige.

Georg Engström föddes 1795 i Kvillinge socken i Östergötland. Han kom från en prästfamilj och var själv troende, men valde att bli apotekarlärling och sedan läkare. 1823 blev han kurhusläkare i Vadstena och senare hospitalsläkare vid Vadstena hospital 1826 och stannade i tjugo år. Han blev därigenom Sveriges förste heltidsanställde psykiater.

Intresset för sinnessjuka verkar dock inte ha funnits där från början. Hospitalets ledning upprördes över att Engström flera gånger lämnade staden och hospitalet utan att meddela dem i förväg. Av allt att döma förbättrades relationen mellan honom och direktionen med tiden, och han blev mer intresserad av de sinnessjukas situation.

1833 åkte Engström på studieresa, denna gång med ledningens godkännande. Han besökte tre mentalsjukhus, ett i Danmark och två i Tyskland. Förmodligen var det under de här resorna han hämtade inspiration till de reformer han genomförde på Vadstena Hospital. Särskilt imponerad blev han av det i samtiden berömda Sonnensteins hospital vid Pirna i Sachsen. Han kallade den till och med en “ fullkomlig Sjuk-Inrättning”.

Det han tyckte var beundransvärt och modernt var bland annat av de natursköna lägena, den rena luften och de fina parkerna som sjukhusen i Danmark och Tyskland erbjöd sina sinnessjuka patienter. Engström var emot bilden av sinnessjuka som syndiga och ansatta av demoner, en uppfattning som allt fler hade börjat ifrågasätta.

I Roger Qvarsells doktorsavhandling som till stora delar handlar om Georg Engström beskriver han hur Engström tagit intryck av sin resa till Sonnensteins hospital i Tyskland.

“Den tid som de intagna inte arbetade borde de, enligt Engström, ägna sig åt olika fysiska eller intellektuella sysselsättningar. Promenader, läsning, musikutövning, biljard- och kägelspel samt hantverksgöromål, var några av de typer av sysselsättningar som han hade mött på sin resa. I sin beskrivning av förhållanden vid Sonnenstein utvecklade Engström även några synpunkter på sysselsättningen som ett inslag i den psykiska behandlingen av de sjuka. Olika slags spel ansågs kunna hämma fantasins utflykter och liva de försvagade själskrafterna och dessutom befordra ett sällskapligt umgänge mellan patienterna. Patienternas sällskapsliv ansågs på Sonnenstein vara mycket värdefullt och de sjuka sammanfördes med likar för ömsesidig trevnad och som en del av behandlingen. Man uppmärksammade även högtidsdagar och födelsedagar med festligheter för att stärka sällskapslivet. Musikutövandet var på Sonnenstein huvudsakligen ett medel för förströelse och njutning, men i vissa fall kunde det även fungera som ett läkemedel.”

Georg Engström använde alltså Sonnenstein som förebild när han reformerade Vadstena hospital. Gårdarna på Vadstena fick mer parkliknande karaktär med “behagliga promenadstråk”. Istället för att bara driva runt på hospitalet skulle patienterna sysselsättas genom att till exempel hugga ved eller sköta parken om man var man, eller att sy eller baka om man var kvinna. Tanken var både att patienterna skulle må bra av att arbeta och att det skulle gynna hospitalets ansträngda ekonomi, en modell som sedan länge var vedertagen på landets alla mentalsjukhus.

Men även den gode Georg gjorde skillnad på människor och människor. I det så kallade Dårhuset på Vadstena hospital lät han de svårast sjuka bo i. Han menade att de patienterna hade “sjunkit långt under djuret, beröfvade nästan hvarje spår av psychisk verksamhet och utan medvetande”. En “ryslig tafla af menskligt elände, som så vidt möjligt är, skall döljas för andra, än dem som nödvändigt måste åskåda desamma”.

Engströms inställning var ändå totalt sett mycket progressiv, trots att han alltså såg de svårast sjuka som betydligt lägre stående varelser än djur. Under sina dryga tjugo år i Vadstena stakade han ändå ut en väg framåt för sinnessjukhusen såsom de skulle komma att se ut och fungera.

Förutom att sysselsätta patienterna med arbete, förströelse och se till att omgivningarna var natursköna, var en central idé i hans ideologi att renodla och professionalisera skrået. Fortfarande var dåshusen en slags slasktratt som inte främst innebar en gränsdragning mellan sjuk och frisk, utan snarare mellan av samhället önskade och icke önskade människor, vilket förutom sinnessjuka även innebar till exempel fattiga, gamla och andra individer som så att säga kostade mer än de smakade för samhället.

Engström kämpade hårt för att rensa hospitalet från de här patienterna han fått på köpet. Han försökte också kategorisera de verkligt sjuka i olika kategorier istället för att klumpa ihop dem. Idéhistorikern Roger Qvarsell beskriver Engströms försök så här:

“Engströms sjukdomslära och sjukdomssystem uppvisar oklarheter och vagheter. Det var dock det första försöket i Sverige att ge en samlad bild av sinnessjukdomarnas indelning och karaktär baserad på kliniska iakttagelser. Därmed är Engströms sjukdomslära även det första försöket att formulera en vetenskaplig psykiatri.”

Indelningen var både grov och nedlåtande. Patienternas tillstånd kallades saker som stupiditas, idiotismus, imbecillitas, fånighet, slöhet, nervsvaghet eller det tämligen luddiga “fixa idéer”. Fånighet var den vanligaste diagnosen från doktor Engström, ungefär hälften av patienterna 1828 och 1830 klassificerades som fåniga.

Förutom att han renodlade patienterna mot sinnessjuka och gjorde försök att individualisera diagnoser och behandling, drev han professionaliseringen av psykvården hårt. Hans egen anställning innebar i praktiken någon slags allt-i-allo-roll som han ville bort från. Han anställde bland annat en vaktmästare 1833, dessutom fick de andra anställda nya roller och titlar.

Pigor och tjänstekvinnor började till exempel under 1820-talet kallas för sjuksköterskor. De manliga anställda kallades vid slutet av 1820-talet för dårvaktare, men några år senare användes den mer neutrala benämningen drängar. I den hospitalsordning som Engström författade och som trycktes 1844 fick de till slut kallas »sjukvaktare».

Trots Engströms vetenskapliga och professionella inställning till psykisk sjukdom var religionen en viktig del av behandlingen. Han kallade religionen »detta herrliga medel”, men han hade en mer pragmatisk syn på religionen än många andra haft tidigare. Religionens betydelse för de sjuka beskrevs i psykologiserande ordalag. Det var inte fråga om en straffande religion som predikade bot och bättring.

Engströms vårdideologi byggde på övertygelsen att de som fördes till hospitalet var sjuka människor, som skulle kunna förbättras med hjälp av den nya vetenskapens metoder. Och det viktigaste medlet mot dessa sjukdomar låg i det sätt på vilket hospitalsinrättningen var organiserad och det liv som de sjuka förde där.

Trots sina brister var Georg Engström en pionjär och en visionär under en kritisk tid i svensk psykiatri. Arbete, renlevnad, rutiner och återhämtning var några av hans viktigaste inslag i vården, de sjuka skulle få vistas i välskötta vackra miljöer och målet var att de skulle kunna återanpassas in i samhället.

Hans modell var en humanistisk dröm jämfört med tidigare, men vad gav det egentligen för resultat? Sanningen är att resultaten inte matchade hans ambitioner, eller ens i närheten. Under Georg Engströms verksamhetstid i Vadstena dog nämligen i genomsnitt en patient av tolv varje år, och så lite som en av trettio skrevs ut.

Uppförsbacken för den svenska psykiatrin var fortfarande brant och flera dramatiska perioder väntade runt hörnet.

Mentalsjukhusboomen (1850-1950)

I och med etableringen av de första sinnessjukhusen började en massiv expansion av den vårdapparat som skulle ta hand om samhällets psykiskt sjuka människor. Expansionen pågick i mer än hundra år och tog sin början i mitten av 1850-talet. I Sverige fanns ungefär 1000 intagna mentalpatienter år 1860. På bara 40 år nästan femdubblades det antalet till drygt 4600 personer. Mentalsjukhus byggdes i Stockholm, Göteborg, Nyköping, Växjö, Härnösand, Kristinehamn, Piteå och Uppsala.

Andra hälften av 1800-talet innebar även att psykiatrin blev vetenskaplig, den blev ett obligatoriskt inslag i läkarutbildningen och man utvecklande mer vedertagna klassificeringssystem än Georg Engströms hemmasnickrade. Det i sin tur gjorde att man kunde föra offentlig statistik över sjukdomarna och patienterna.

Den vanligaste orsaken till att man var på mentalsjukhus på slutet av 1800-talet var inte schizofreni eller den den typen av psykoser. Det var paralysie général, som var ett senstadium av syfilis. På den tiden var syfilis en väldigt allvarlig sjukdom, mycket farligare än den är idag. Och det fanns inte heller några antibiotika som man kunde bota syfilis med.

Sjukdomen gick i flera stadier, och i det tredje stadiet så fick man angrepp på nervsystemet och framför allt på hjärnan: patienterna blev psykotiska, kunde få storhetsvansinne och kunde få svårt att röra sig. De blev dementa och efter ett par år dog dem, men eftersom det inte fanns någon behandling mot syfilis var de mest galna patienterna i princip omöjliga att hantera under åren innan deras död.

De sinnessjukhus som fanns fylldes på i rask takt med de här omöjliga patienterna, överbelagda sjukhus med obotliga patienter som betedde sig oerhört skrämmande gjorde institutionerna ofta till förskräckliga platser. Syftet med sinnessjukhus hade ju till stor del varit att avskilja de sjuka från ogynnsamma miljöer, att få en chans till lugn och ro. Syfilispatienterna var själva antitesen till lugn och ro.

För att informera sig om tillståndet i landet för de sinnesjuka och sinnesslöa människorna, beslutade riksdag och regering sedan i sekelskiftet 1900 att en statlig utredning skulle utföras. Syftet med undersökningen var att räkna antalet sjuka och uppskatta hur många av dem som ansågs vara i behov av anstaltsvård.

Behovet visade sig vara mycket stort. Syfilis var fortfarande en obotlig sjukdom som plågade mentalsjukhusen. Samtidigt tycktes antalet schizofrenier och andra psykoser också öka, varför vet man fortfarande inte, och trycket på mentalsjukhusen ökade ytterligare. Schizofreni-patienterna var också svåra att hantera och svarade inte på några behandlingar.

Som en skänk från ovan kom den första effektiva behandlingen mot syfilis 1917, när den österrikiske läkaren Julius Wagner-Jauregg upptäckte att man kunde bota syfilis med hjälp av malariainjektioner. Metoden spreds över Europa och avlastade mentalsjukhusen.

Men expansionen låg redan efter och fortsatte i samma ursinniga tempo. Från 4600 intagna i sekelskiftet ökade antalet till 16 000 svenska mentalsjukhuspatienter 1930. Det var bland annat under den här perioden som det ökända mentalsjukhuset i Säter byggdes, ett sjukhus som under femtiotalet hade plats för nästan 1600 intagna. Säter hade vid den tiden ungefär 2500 invånare. Flera jättesjukhus byggdes under de här decennierna: bland andra Restas sjukhus i Vänersborg, Sankta Gertruds sjukhus i Västervik, Sundby sjukhus i Strängnäs och Sankta Maria sjukhus i Helsingborg.

Sjukhusen påminde överlag mycket om varandra. I boken “Den galna vården” skriver forskaren och före detta mentalskötaren Bengt Sjöström att “De gamla hospitalen eller mentalsjukhusen knappast skilde sig åt – mera slående var likheterna.”

På Psykiatriska muséet i Västerviks hemsida kan man läsa om Västerviks hospital.
De skriver bland annat att:

“Sjukhuset låg naturskönt men isolerat utefter Gamlebyviken, strax norr om Västervik. Personalen bodde därför på sjukhusområdet. Sjukhuset fungerade som ett eget samhälle. Det enda som saknades var skola, systembolag och barnmorska. När sjukhuset var som störst fanns ca 1400 patienter och ca 900 personal.”

Ungefär så kan man sammanfatta mentalsjukhusen: Pampiga och lite kusliga byggnader med stora trädgårdar belägna på natursköna men avlägsna platser, där man byggde egna små självförsörjande samhällen med tusentals människor, ofta med egna kyrkor och kyrkogårdar där både patienter och anställda begravdes efter decennier av sina liv på sjukhusområdet.

I början av 1900-talet hade man tack och lov rensat ut många av de värsta avarterna av behandlingar inom psykiatrin i Sverige. Frey Svensson, professor i Uppsala och överläkare vid dåvarande Uppsala hospital och asyl, skrev i sin bok med titeln “Lärobok i sinnessjukvård”, att de basala principerna för psykiatrisk vård var “frisk luft, renlighet, föda och vila”.

Behandlingarna som ändå fanns var till exempel opium och barbiturater, en slags ångestdämpande medicin från början av 1900-talet som var föregångare till benzodiazepiner. Barbiturater används visserligen fortfarande, men endast i extrema undantagsfall eftersom de har svåra biverkningar. Varma långbad var också vanligt, vilket förmodligen låter betydligt skönare än det i själva verket var. Baden varade i upp till tio timmar och vattnet var 35 grader varmt, mest av allt var behandlingen ett sätt att undvika ännu grövre tvångsmedel. Ibland användes till och med ett slags segeldukstäcke för att tvinga kvar patienterna i badkaren.

På 1930-talet introducerades sedan elbehandlingar, insulinchocker och lobotomier som behandlingar.

Elbehandlingarna, eller ECT som det också kallas, är egentligen den enda av de tre som finns kvar, även om en extremt ovanlig form av lobotomi, så kallad kapsulotomi, utförs på ett tiotal patienter om året i Sverige än idag.

Elbehandling används numera framför allt vid svårare depressioner och är då en mycket effektiv metod, där man sövs och får muskelavslappnande medel innan. Men vid den här tiden användes den på allt möjligt och inte sällan som straff eller för att lugna ner patienter. Läkaren Jan-Otto Ottosson skriver i boken “Psykiatrin i Sverige” om sina erfarenheter på Beckomberga under 1950-talet: “ECT användes i pacificerande syfte. Någon informerat samtycke var det inte fråga om utan patienterna trycktes ner på en brits, en skärm sattes upp och behandlingen gavs på avdelningen, utan narkos eller avslappning.”

Insulinkomabehandlingarna introducerades 1935 av den polske psykiatrikern Manfred Sakel. Han såg den som en slags omskakande procedur som skulle följas av reorganisation av de psykiatriska funktionerna. De utvärderingar som gjorts uppfyller inte moderna krav på kontrollerad behandlingsforskning. Endast en del relativt nydebuterade fall förbättrades, vilket kunde tillskrivas sjukdomens naturliga förlopp och den uppmärksamhet patienterna fick vid bedömnings- och uppföljningssamtal. Behandlingen var dessutom riskabel eftersom cirkulationskollaps och allvarliga hjärnskador kunde uppstå.

Lobotomin är en historia i sig, och ett oerhört mörkt kapitel i svensk psykiatrihistoria. Lobotomin skar visserligen bort galenskapen och ångesten, men patienterna blev avtruppade och likgiltiga, dessutom var dödligheten av själv ingreppet hög. Mellan slutet av 30-talet och början av 60-talet lobotomerades ofattbara 4500 svenskar innan operationerna upphörde. Ingenting gjordes från myndigheternas sida för att stoppa ingreppen, trots vetskap om den höga dödligheten. Upp till var sjätte patient avled av ingreppen. Trots det fick neurokirurgen Egas Moniz från Portugal nobelpriset för lobotomeringstekniken 1949.

Under perioden 1930 till 1970 hade expansionstakten av den svenska psykiatrin i relativa termer slagit av. Men sett till antal intagna var det den kraftigaste ökningen genom tiderna, Sverige gick från 16000 till nästan 40 000 intagna mentalpatienter. Enligt vissa forskare var Sverige till slut bäst i världen på att erbjuda psykiatriplatser till sina medborgare.

Det här var också den epok under vilken man byggde Sveriges tre största mentalsjukhus: Beckomberga i Stockholm, Lillhagens sjukhus på Hisingen i Göteborg och Ryhovs sjukhus i Jönköping. Redan 1933 stod Sveriges största mentalsjukhus genom tiderna klart ‒ det mytomspunna Beckomberga sjukhus i Stockholm som peakade med plats för drygt 1900 mentalpatienter, nästan dubbelt så många som funnits i hela landet bara 70 år tidigare.

Medicinerna (1950-1970)

Under femtiotalet inträffade det som blev början till slutet för mentalsjukhuseran i Sverige och resten av västvärlden. Då introducerades nämligen den moderna psykofarmakan. Det första neuroleptikumet hette klorpromazin. Det började säljas 1952 och kom att revolutionera behandlingen av psykotiska tillstånd.

Seniorprofessor Marie Åsberg är en av få som faktiskt varit med på nästan hela resan och vet hur stor skillnaden var före och efter medicinernas intåg. När hon gästade podden frågade jag henne hur mycket det betydde för psykiatrin när klorpromazin uppfanns och började användas på mentalsjukhusen.

”Det var väldigt stort. Jag har en före detta doktorand som är sjuksköterska och som har skrivit sin avhandling om sjuksköterskornas upplevelse av när neuroleptika kom på 50-talet. Det är väldigt fascinerande för att dessförinnan så var ju de gamla mentalsjukhusen ganska… de var i och för sig länge förskräckliga ställen, men de var totalförskräckliga på den tiden. Speciellt då oroliga avdelningar och personalen som jobbade där var ju ofta rädda för patienterna, och om man är rädd blir man varken empatisk eller klok eller någonting. Så det säger sig självt att det kunde vara en väldigt svår stämning. När neuroleptika kom så blev det ju tyst och lugnt och man kunde göra saker med patienterna och för en del så klev det plötsligt fram människor ur det där som hade varit dolt bakom den här sjukdomsmasken skulle man kunna säga. Man började göra en massa saker med dem för att rehabilitera dem. Man kunde skriva ut patienter efter decenniers sjukhusvård, så det var ju fantastiskt”

Neuroleptikan var med andra ord en gamechanger för psykiatrin. Inflödet av syfilispatienter hade upphört, och nu kunde man börja skriva ut även psykotiska patienter som inte vad syfilissjuka. Men allt var inte frid och fröjd. Marie Åsberg:

”Det visade sig, som det mesta i psykiatrin alltså, att det hjälpte inte alla. Och för somliga var det väldigt tokigt. Man sa då att man ersatte den fysiska tvångströjan med en mental tvångströja som det inte är säkert kändes bättre för patienten, även om det blev lugnare runtomkring honom eller henne. Och det där har man ju kommit ifrån nu, men man använde neuroleptika väldigt ospecifikt, på många patienter som inte alls skulle ha det, och man använde det i alldeles för höga doser”

Kort efter neuroleptikan kom i varje fall även de första moderna antidepressiva medicinerna. Substansen imipramin introducerades ett par år efter klorpromazin och var faktiskt också tänkt att vara ett neuroleptikum. Det visade sig dock att den inte hade någon effekt på psykoser, och substansen var på väg att dumpas av läkemedelsföretaget innan den Schweiziske psykiatrikern Roland Kuhn förelsog att den skulle testas på depressioner, vilket visade sig fungera bättre. Imipramin fick sedermera handelsnamnet Tofranil, och även om antidepressiva likt neuroleptikan har stora brister, är resten historia.

I februari 1960 lanserades dessutom den första moderna medicinen mot ångest och oro, Librium. Därmed avslutades också ett decennium som varit lika omvälvande för psykiatrin som vad upptäckten av penicillinet hade varit för behandlingen av infektionssjukdomar. När femtiotalet började fanns det nästan inga mediciner alls mot psykiska sjukdomar och besvär. Tio år senare fanns alla tre huvudgrupper av psykofarmaka som används än idag. Psykosmediciner, ångestdämpande mediciner och antidepressiva mediciner. Litiumet började dessutom användas mot bipolär sjukdom och alla medicinerna har sedan 1950- och 60-talet fått uppföljare, även om de inte nödvändigtvis varit så mycket bättre.

Trots det kan man knappast överskatta medicinernas påverkan på psykiatrin i Sverige och världen. Vårdtiderna gick från år eller i värsta fall decennium till att man under 70-talets första år i de allra flesta fall skrevs ut efter kortare tid än trettio dygn.

Det trettiotal parallellsamhällen som fanns i Sverige under stora delar av 1900-talet skulle snart vara historia.

Slutet för mentalsjukhusen (1970-2000)

Lagstiftningen kring psykvården i Sverige börjar förändras under 60-talet för att öka rättssäkerheten för psykiskt sjuka. Man ville att psykiatrisk vård precis som kroppsvård skulle bygga på frivillighetsprincipen. De nya lagarna fick dock inte riktigt det genomslag som man ville, det var fortfarande mycket tvångsvård och obestämda vårdtider.

Huvudmannaskapet övergick från staten till landstinget 1967 och sinnessjukhusen bytte namn till mentalsjukhus. Då fanns det ungefär 36 000 sängplatser inom den svenska psykiatrin. Det skulle dock dröja länge innan mentalsjukhusen fullt ut hade ersatts av psykiatriska kliniker vid allmänna sjukhus och psykiatrisk vård fått samma ställning som annan sjukvård.

För trots att man börjat tvivla på organisationen med en från kroppssjukvården segregerad mentalsjukvård invigdes faktiskt fyra nya mentalsjukhus i början av 1960-talet. Från slutet av 1960-talet har det visserligen skett en successiv neddragning av antalet platser i psykiatrin, men det var först på 80-talet som mentalsjukhusdöden tog fart på riktigt. Det gigantiska Beckomberga var ett av sjukhusen som stängdes ned sist av alla, först 1995 avvecklades psykiatriverksamheten helt.

De vårdplatserna som existerar i psykiatrin idag finns alltså inte längre vid mentalsjukhusen eftersom de har bommat igen, utan vid psykiatriska kliniker på allmänna sjukhus. Beroende på hur man räknar finns idag någonstans mellan 3000-6000 vårdplatser kvar av de nästan 40 000 som fanns under mentalsjukhusens kulmen. Av de här vårdplatserna består dessutom 1500 av den slutna rättspsykiatrin, och resten ska alltså fördelas på landets alla svårt psykiskt sjuka människor.

De flesta mentalsjukhusen har gjorts om till lägenheter, äldreboenden eller sålts till privata företag. Vissa är övergivna och förfaller, de byggnaderna är populära platser för så kallad urban exploration, på Youtube finns klipp från bland annat de övergivna delarna av Säters mentalsjukhus i Dalarna.

Man kan fråga sig om mentalsjukhusen var bra eller dåliga för samhället. Läkaren Jan-Otto Ottosson jobbade länge på Beckomberga och Umedalens mentalsjukhus. I sin bok skriver han så här:

“Förmodligen fungerade en del mentalsjukhus bättre än Beckomberga och Umedalen som jag har mest erfarenhet av. Knappast någon vill väl dock ha dem tillbaka. De inrymde en kultur av ensidigt symtomtänkande, överbeskydd, segregering och avståndstagande som gav näring åt en fördomsfull inställning i befolkningen. Avarter i kollegialt uppträdande på dessa isolerade sjukhus kunde florera utan det korrigerande inflytande som läkare på andra kliniker kan utöva.”

Forskaren och före detta mentalskötaren Bengt Sjöström menar att livet på mentalsjukhus var oerhört tufft, vilket många verkar ha glömt bort, men poängterar att den psykiatrireform som genomfördes i princip innebar att politikerna lämnade problemet vind för våg, något som han ser som ett nästan lika dåligt alternativ.

“Att vara patient på ett mentalsjukhus var svårt. I avhospitaliseringens tidevarv glöms detta faktum ofta bort. När jag talar med vårdkollegor, får jag ofta kommentaren: ‘Patienterna hade det väl ändå bättre på de gamla hospitalen – att bli uteliggare är inget bättre alternativ.’ Nu finns det emellertid bra många fler alternativ än ‘hospitalisering’ och bostadslöshet eller ensamhet. Problemet är emellertid att politiker på såväl stats- som kommunnivå har lämnat problemet därhän.”

För att lyssna på hela dokumentären om mentalsjukhuseran, gå in på Patreon.com/sinnessjukt. Köper du min bok via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam.

Psykiatrins historia – källor i urval:

Psykiatrin i Sverige av Jan-Otto Ottosson
Bryt det sista tabut av Maria Borelius
Ut ur mörkret av Miki Agerberg
Bengt Sjöström – Den galna vården
Roger Qvarsell – Ordning och behandling
Psykmuseet.se

Nu på morgonen publicerade jag äntligen ett nytt avsnitt av min podcast om psykisk ohälsa, Sinnessjukt. I förra veckan intervjuade jag nämligen Ångestpoddens Ida Höckerstrand om depressionen som hon drabbades av i vintras. Hennes faster tog livet av sig bara någon vecka efter att Idas morfar dött i cancer. Det blev starten på en väldigt tuff tid i Idas liv. I intervjun pratar vi om hur hon blev deprimerad och om hur hon nu ska försöka ta sig ur sin depression. Vi pratade även om antidepressiva mediciner, psykakuten och tafatta vårdcentraler. Lyssna i spelaren här ovan, på iTunes, i Acast-appen eller där du vanligen laddar ned dina poddar. Trevlig lyssning!

Idag publicerades min podcast om specifika fobier som jag och läkaren Pär Höglund spelade in tidigare idag. Med oss som åskådare var även regeringens psykisk ohälsa-samordnare Kerstin Evelius som också lyssnar på podden sedan tidigare.

I det här första avsnittet av två i vår podd-special om specifika fobier pratar vi bland annat om hur specifika fobier definieras, vilka symtomen är och hur pass vanligt det är. Faktum är att specifika fobier är den vanligaste ångestsjukdomen, den är dessutom dubbelt så vanlig bland kvinnor som bland män.

Hoppas verkligen att ni tycker att denna podcast om specifik fobi är bra och glöm inte att kommentera avsnittet på Twitter där både jag och Pär finns för att svara på era frågor.

Trevlig lyssning!

I det senaste avsnittet av podden pratar vi om panikångest. Det här är del ett av två i den här tvådelade panikångestspecialen som jag och psykiatrikern Markus Takanen spelade in idag.

UPDATE: Nu finns andra avsnittet tillgängligt. Finns på iTunes, Acast-appen, Sinnessjukt.se eller där du hittar dina poddar. Eller i spelaren här nedanför:

Trevlig lyssning!

Framtidens psykiatri är ämnet för senaste avsnittet av succépodden Sinnessjukt som vi spelade in live inför publik på Haymarket by Scandic i söndags. Idag publicerades avsnittet där vi pratar om hur psykiatrin kommer att se ut i framiden, en bild som vi målat upp med hjälp av några av Sveriges (och faktiskt världens) främsta psykiatriforskare:

• Sophie Erhardt

Professor i experimentell psykiatri samt forskargruppsledare för neuropsykoimmunologi på Institutionen för fysiologi och farmakologi på Karolinska Institutet. Har tidigare gästat podden och pratat om det inom psykiatrin superheta inflammationsspåret.

• Martin Schalling

Professor i medicinsk genetik vid Institutionen för molekylär medicin och kirurgi samt Centrum för molekylär medicin vid Karolinska Institutet. Har tidigare gästat min förra podcast Psykpodden och är en gigant inom det genetiska segmentet med ett cv långt som en telefonkatalog.

• Mikael Landén

Professor i allmän psykiatri som är verksam vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska Institutet. En av världens främsta experter på bipolär sjukdom.

• Pär Höglund

Sjukvårdsforskare var forskning används av regeringskansliet för att utforma framtidens sjukvård i Sverige. Anlitad av SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, för att granska deras publikationer. Min ordinarie sidekick i podden.

Framtidens psykiatri är individualiserad och har högre status

I podden läser vi upp en beskrivning av psykiatrins utveckling genom historien fram till idag, och sedan trettio år framåt i tiden. Vi gjorde det i form av en påhittad Wikipedia-artikel från 2046, baserad på de här fyra forskarnas framtidsspaningar. I podden kan ni lyssna på när vi läser upp den och diskuterar kring den, men om du vill läsa den direkt har jag klistrat in den här nedanför. Observera att det här är en dramatiserad framtidsspaning baserad på verkliga forskningsspår och ingenting annat. En slags kvalificerad gissning, ingenting annat:

Psykiatrins historia

Sätten att förklara psykisk sjukdom, och för all del även kroppssjukdomar, har sett mycket olika ut under olika tider och i olika samhällen. Länge sågs psykisk sjukdom antingen som ett övernaturligt fenomen, där onda andar skulle bedrivas med hjälp av till exempel exorcism, eller som att de psykiskt sjuka människorna blivit straffade för sina synder av Gud, vilket sågs som ett straff i sig, men som också ledde till att människan blev utstött och straffad av samhället. Dessa magiska och religiösa sjukdomsmodellerna levde kvar långt in i modern tid.

De psykologiska sjukdomsmodellerna har sina rötter i antiken. I dessa modeller sågs starka känslor som potentiellt sjukdomsframkallande. Även om de psykologiska sjukdomsmodellerna har bidragit till, och fortfarande är en stor del av dagens syn på psykisk sjukdom, till skillnad från de magiska och religiösa förklaringsmodellerna, var det också en i högsta grad ofullständig verklighetsbeskrivning, som fick konsekvenser för de psykiskt sjuka människorna.

De sociala förklaringsmodellerna, som även dom har sina rötter tillbaka till antiken, uppfattar sjukdom som framkallad av sociala mekanismer. Även om den här uppfattningen också är starkt bidragande till dagens syn på psykisk sjukdom, där psykosocial stress ses som en självklar delkomponent, tolkades de sociala förklaringsmodellerna ibland på ett allt för ortodoxt sätt. Framför allt under 1960- och 70-talen fanns både psykiatriker och filosofer som hävdade att psykisk sjukdom i själva verket var friska reaktioner på ett sjukt samhälle, vilket ledde till slutsatsen att man varken bör eller kan behandla den sjuke. Konspiratoriska strömningar som den numera utdöda Scientologkyrkan använde sociala förklaringsmodeller för att smutskasta den, som de tyckte, “onda” psykiatrin.

Även biologiska förklaringsmodeller till psykisk sjukdom har rötter i antiken. Enligt dessa tänks sjukdomar framkallats av kroppsliga faktorer. Enligt den gamla humoralpatologin så som den beskrevs av Hippokrates på 200-talet före kristus, tänktes sjukdomar bero på en obalans mellan de fyra kroppsvätskorna: blod, slem, gul galla och svart galla. Ett övermått av svart galla kunde till exempel leda till melankoli, det vill säga en djup form av depression. De biologiska förklaringsmodellerna har varit starkt bidragande till dagens moderna medicinska förklaringsmodeller till psykisk sjukdom, men har också genom historien plågat psykiskt sjuka, till exempel genom extrema biologiska metoder för att bota psykisk sjukdom.

Diagnosrevolutionen

Redan under 1900-talet hade man börjat dela upp psykisk sjukdom i olika diagnoser. Först gjorde man väldigt grova uppdelningar mellan till exempel psykotiska patienter och nedstämda eller ångestfyllda patienter. Med tiden började man dela upp även de här patientgrupperna i subgrupper, man delade till exempel upp ångestfältet i socialfobiska patienter, paniksyndrompatienter, tvångssyndrompatienter, och så vidare.

Samma sak skedde i alla olika patientgrupper, men fortfarande under 2000-talets början var patienterna relativt grovt indelade och fick ofta liknande behandlingar som bara hjälpte en del, och av de som svarade på behandlingen var det många som inte blev helt återställda. Man visste ännu mycket lite om vad som faktiskt skedde i hjärnan under en psykisk sjukdom, och läkarna hade ofta svårt att skilja olika tillstånd från varandra eftersom diagnostiken nästan helt byggde på olika självskattningsformulär.

Under 2020- och 2030-talet kunde man för första gången på allvar börja kartlägga de patofysiologiska mekanismerna bakom de stora psykiska sjukdomarna, det vill säga vad som händer i kroppen rent fysiskt under till exempel en depression. Med hjälp av utvecklingen inom till exempel hjärnavbildning, det neurobiologiska fältet och det genetiska fältet, kunde man skapa flera och mer exakta underdiagnoser som byggde både på symtom och på biomarkörer.

Blodprov och nya röntgenmetoder, vars upplösning var mångdubbelt bättre än de tidiga hjärnavbildningsteknikerna, i kombination med automatiserade algoritmsökningar guidade läkaren till rätt diagnoser. De olika underdiagnoserna hade ofta samma grundläggande uttryck i kroppen, men kunde ha helt olika orsaker, vilket många psykiatriker hade misstänkt länge, men som nu för första gången någonsin gick att leda i bevis.

Behandlingsexplosionen

Den förbättrade diagnostiken utgjorde till stor del startskottet för utvecklingen av de nya, effektiva och individualiserade behandlingarna som växte fram under 2020- och 2030-talet. Men vägen dit hade varit nästan ofattbart lång. I samhällen där religiösa och magiska förklaringsmodeller till psykiskt sjukdom rådde var det naturligt att försöka driva ut de onda andarna genom till exempel excorsism eller trepanering, det vill säga att man borrade eller sågade upp ett hål i kraniet för att släppa ut onda andar.

På samma sätt har psykologiska, sociala och biologiska förklaringsmodeller haft en tuff resa fram till effektiva behandlingsmetoder. Under 1900-talet ägnade till exempel psykiskt sjuka människor åratal på psykoanalys och andra psykoterapeutiska behandlingar, som ofta var antingen djupt bristfälliga eller i värsta fall helt verkningslösa. De sociala förklaringsmodellerna kunde i sina mest extrema former leda till icke-behandling, eftersom man tänkte sig att det var samhället det var fel på snarare än att människan var sjuk. De kunde också leda till pyramidspelsutnyttjande av psykiskt sjuka som i fallet med Scientologkyrkan.

Den biologiska förklaringsmodellen ledde till oerhört smärtsamma behandlingsmetoder som åderlåtning och laxering, men också till verkningslösa metoder som varma eller kalla bad. Biologiska modeller innehöll ofta, men inte alltid, tankar om en genetisk bakgrund till psykisk sjukdom. Detta utgjorde en viktig pusselbit i förståelsen av psykisk sjukdom, men tanken om genetikens betydelse har också lett till utrotandet av hundratusentals psykiskt sjuka i det nazistiska Tyskland och Österrike.

Länge rådde ett skyttegravskrig mellan framför allt de psykologiska och sociala förklaringsmodellerna kontra de biologiska förklaringsmodellerna, där läkare och psykologer hade svårt att samarbeta, eftersom de inte kände tilltro till varandras metoder. Med tiden blev det emellertid uppenbart att båda sidor hade både rätt och fel, och den moderna medicinska förklaringsmodellen fick medvind.

Under 1900-talets slut och 2000-talets början sågs den biologiska förklaringsmodellen av debattörer ofta som synonym med den medicinska förklaringsmodellen. Detta var givetvis fel, eftersom den medicinska förklaringsmodellen var en integrerad modell som uppfattar såväl sociala, emotionella och biologiska faktorer som betydelsefulla för uppkomsten av psykiska sjukdomar. Med tiden kunde man allt mer övertygande bevisa detta växelspel även vetenskapligt. Man såg klart att en viss genetisk benägenhet att bli sjuk spelade in, men också att miljöfaktorer var avgörande. Man kunde också visa att psykoterapi, liksom psykofarmaka, kunde åstadkomma förändringar i hjärnans funktion som kunde mätas med hjärnavbildande metoder.

Under slutet av 1900-talet gjordes behandlingsframsteg i form av nya effektiva psykoterapier, till exempel de kognitiva och beteendeterapeutiska psykoterapierna som blev dominerande eftersom de kunde bevisa sin effekt. Detta satte den psykodynamiska skolan under press, vilket ledde till att de utvecklade sina metoder och lät dem undersökas vetenskapligt. Ur denna nya vetenskapligt förankrade och nytto-fokuserade tradition föddes under 2020- och 2030-talen mängder av effektiva psykoterapier som dessutom kunde kombineras med, och komplettera, de nya biologiska behandlingarna.

Parallellt med KBT-revolutionen hade läkemedlen haft en betydligt tuffare tid. Efter 1950-talets genombrott hade utvecklingen länge stått ganska stilla. Under 1980- och 90-talen slog den nya generationens antidepressiva mediciner igenom, vilket utgjorde ett stort framsteg tack vare de lindrigare biverkningarna, som gjorde det möjligt även för allmänläkare att skriva ut dem. De nya medicinerna var emellertid inte mer effektiva än de äldre medicinerna, och resursbristen som kom med nedläggningen av mentalsjukhusen, i kombination med de nya ersättningsmodellerna inom sjukvården, gjorde att läkare ofta skrev ut medicinerna på felaktiga grunder, inte sällan utan nödvändig uppföljning.

De nya medicinerna marknadsfördes på ett allt för aggressivt sätt, och de lukrativa patenten lockade till sig lycksökare och oseriösa aktörer. Läkemedelsbolagen mörkade ofördelaktiga studier och jobbiga biverkningar, vilket skapade en stark opinion mot företagen och en mytbildning kring psykmedicinerna, något som stod läkemedelsbolagen dyrt. Patenten gick ut och i brist på nya forskningsspår försvann pengarna från psykiatriforskningen.

Med några undantag, som SSRI-medicinerna och de nya psykosmediciner som kom i slutet av 1900-talet, uteblev läkemedelsframstegen under den här perioden. Men i takt med att man lyckades kartlägga de patofysiologiska mekanismerna bakom de stora psykiska sjukdomarna på 2020-talet och 2030-talet, kunde man återigen börja skörda framgångar inom det farmakologiska psykiatriska fältet.

De nya upptäckterna och subgrupperingarna inom psykiatriska diagnoser gjorde att man kunde ta fram nya, skräddarsydda mediciner med bättre träffsäkerhet, vilket ledde till bättre behandlingssvar och färre biverkningar. Istället för att testa sig fram genom mängder av olika läkemedel, kunde man med hjälp av blodprov i de flesta fall redan på förhand veta vilka mediciner som skulle fungera bäst. Människor som under åratal, och ibland flera decennier, levt med depressioner, ångestsjukdomar, psykoser och andra psykiska sjukdomar, kunde plötsligt med väldigt överkomliga livstilsförändringar bli friska och återgå till ett normalt liv med arbete, vänner och familj.

Följderna av de nya behandlingarna var dramatiska, inte bara för de sjuka och deras anhöriga, utan för samhället i stort. Hemlösheten sjönk, kriminaliteten minskade, trycket på sjukförsäkringssystemet blev lägre och antalet missbrukare nådde rekordlåga nivåer under 2030-talet och har förblivit låga sedan dess. Självmord var fortfarande under 2010-talet var den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 15-44, men de nya behandlingarna minskade självmordstalen dramatiskt. I Sverige minskade de med 70 procent mellan 2016-2036.

Även om en del läkemedelsbolag fortsatt var konservativa och slutna, anpassade sig många efter de nya spelreglerna och insåg att de negativa konsekvenserna av skandalerna kring millennieskiftet var större än de kortsiktiga ekonomiska vinsterna. Den nya marknadslogiken krävde transparens och en ärligare affärsmodell för att företagen skulle överleva på sikt. Bolagens samarbete med universiteten blev tätare, och de nya individualiserade medicinernas stora fördelar för patienten, gjorde att de offentliga sjukvårdssystemen tillät företagen bättre marginaler, vilket åter gjorde psykofarmakaindustrin lönsam och långsiktigt hållbar.

Avstigmatiseringen

Parallellt med utvecklingen av bättre diagnostik och bättre behandlingar, fördes en kamp mot den stimatisering som omgav de psykiska sjukdomarna. Under hela mänsklighetens historia hade psykisk ohälsa omgivits av mytbildning och okunskap. De psykiskt sjuka sågs som besatta av onda andar, eller som karaktärssvaga och syndiga människor som straffats av Gud. Under andra perioder och i andra samhällen hade man istället sett dem som offer eller som upphöjda människor som reagerade på ett sjukt samhälle.

Även långt in i den moderna psykiatrins historia fanns osunda hierarkiska strukturer, där den auktoritära psykiatrikern eller psykologen, som dessutom nästan alltid var man, satt på all information och alla maktmedel. Att hamna på mentalsjukhus var länge mer eller mindre en livstidsdom, eftersom vården saknade verktyg för att kunna hjälpa patienterna att bli friska, samtidigt som allmänhetens fördomar mot sinnessjuka var starka och djupt rotade, inte minst eftersom psykiatrin var en sluten och dunkel verksamhet. De psykiskt sjuka var, uttalat eller outtalat, inte välkomna i den samhälleliga gemenskapen.

Under 1900-talets mitt fördes en kamp för de psykiskt sjukas rättssäkerhet. Reformer gav de psykiskt sjuka större inflytande över sin vård och en bättre rättssäkerhet, men den nya frigörelsen ledde också till att man stängde mentalsjukhusen, vilket i grunden sågs som ett framsteg, men som också innebar att de svårast sjuka blev av med sin trygga punkt i livet. Många hamnade på gatan och kände sig ännu mer stigmatiserade än tidigare. Hittills hade alltså de psykiskt sjuka setts som besatta, som syndiga, som upphöjda men hjälplösa, som karaktärssvaga och oönskade eller som undergivna, men aldrig som jämlika människor som råkat bli sjuka.

Under början av 2000-talet började detta att förändras. I takt med att behandlingarna blev bättre kunde folk se att psykiskt sjuka var just sjuka och inte besatta eller karaktärssvaga. Internet innebar att information blev lättillgänglig för alla, dessutom kunde de psykiskt sjuka börja publicera sina berättelser i bloggar, chattrum, forum och sociala medier. I början skedde det mesta under anonyma alias, men med tiden insåg fler och fler att riskerna med att berätta offentligt om sina psykiska sjukdomar var mindre än det först trott.

Rörelsen tog inspiration från bland annat gayrörelsen. Man anordnade parader genom städer, skapade egna mediala kanaler och bedrev opinionsbildning. USA och Storbrittanien låg ofta steget före resten av västvärlden. Där berättade offentliga personer öppet om sina psykiatriska diagnoser. Stora statligt finansierade informationskampanjer om psykisk ohälsa lanserades. Öppenheten bland offentliga personer och de stora informationskampanjerna spred sig till bland annat Sverige, där den framgångsrika Hjärnkoll-kampanjen och kändisar som Mikael Persbrandt, Kristoffer Triumf, Cissi Wallin och Therese Lindgren gjorde att klimatet förbättrades.

I takt med att behandlingarna blev bättre och kunskapsläget inom det psykiatriska fältet blev större både inom sjukvården och bland allmänheten, försvann stigmatiseringen som tidigare varit mycket stor kring de psykiska sjukdomarna. Lagstiftningen skärptes, bland annat genom att psykisk ohälsa år 2018 införlivades i patientsäkerhetslagen. Den minskade stigmatiseringen och det starkare forskningsläget bidrog till att psykiatrins status inom sjukvården höjdes markant, och mellan 2016 och 2026 gick psykiatrins andel av sjukvårdsbudgeten i Sverige upp från nio till tjugofem procent, samtidigt som vetenskapsrådet i maj 2019 tog beslut om att minst 20 procent av de offentliga forskningsmedlen inom sjukvård skulle gå till psykisk ohälsa.

Där har ni alltså vår dramatiserade framtidsspaning kring framtidens psykiatri, baserad på psykiatriforskarnas kvalificerade gissningar om framtiden. Lyssna gärna på podden, antingen i spelaren högst upp i inlägget, eller på iTunes, i Acast-appen eller varsomhelst där poddar finns. Delar av historiebeskrivningen är för övrigt hämtad från Studentlitteraturs bok ”Psykiatri”, ur kaptilet ”Psykiatrins historia” som är skrivet av Marie Åsberg och Miki Agerberg.

Tusen tack till Scandic som sponsrade det här avsnittet och lät oss spela in live på deras lyxiga och eleganta hotell Haymarket by Scandic här i Stockholm! Tack också till Natur och Kultur som sponsrade med psykologiböcker till alla glada lyssnare.

Nu har min podcast om tvångssyndrom eller OCD som det heter på engelska släppts! Jag och läkaren och forskaren Pär Höglund spelade in avsnittet igår morse och pratade bland annat om förekomst, symtom och behandlingar av tvångssyndrom.

Tvångssyndrom är ju annars en av de mest bortglömda ångestsjukdomarna, som får betydligt mindre uppmärksamhet än till exempel social fobi eller panikångest/paniksyndrom. Det kan visserligen bero på att tvångssyndrom drabbar 1-3 procent av befolkningen, jämfört med social fobi som drabbar ungefär 10-12 procent och paniksyndrom som drabbar ungefär 4-5 procent.

Det är alltså en relativt ovanligt psykisk sjukdom, men samtidigt klassas det som en folksjukdom eftersom den gränsen enligt den vanligaste definitionen går vid 1 procent. Uppemot 200 000 svenskar lider av tvångssyndrom (årsprevalensen, det vill säga så många som lider av sjukdomen under ett givet år, ligger runt 1-2 procent), vilket motsvarar hela Uppsalas befolkning.

Ofta ses tvångssyndrom inte av gemene man som en allvarlig sjukdom utan mer som ett karaktärsdrag eller någon mindre allvarlig åkomma. Sjukdomen skiljer sig så klart mycket från person till person, men de som har allvarliga former av tvångssyndrom lever ofta ett starkt begränsat liv. Det är en av de saker som vi försöker belysa i podden.

Pär har läst på extra om vilka behandlingar som har bäst vetenskapligt stöd för sin effekt, han berättar även lite om hans egna erfarenheter av tvångssyndrom som läkare inom barn- och ungdomspsykiatrin. Bland annat berättar han hur man vanligtvis går tillväga för att diagnosticera OCD, vilka skattningsskalor man använder och vad som kan vara viktigt att tänka på.

Förutom vår egen research kring tvångssyndrom har vi även låtit några av våra följare på Twitter som lever med OCD berätta vad de tycker om sjukdomen. De har många bra inspel som vi läser upp i podden.

Allt som allt tycker jag att det här blev ett riktigt kanonavsnitt. Jag har själv lärt mig mycket om tvång och hur den här sjukdomen påverkar människor. Det var förmodligen den ångestsjukdom som jag visste minst om, därför kändes det extra kul att ta upp det här ämnet.

Som vanligt lyssnar ni antingen i spelaren här i inlägget (högst upp) eller via iTunes, Acast-appen eller där ni annars hittar era poddar. Trevlig lyssning!

Låtar om psykisk ohälsa var temat när jag och artisten Hampus Nessvold spelade in ett nytt avsnitt av min podcast Sinnessjukt i förra veckan. Musik som handlar om psykisk sjukdom är så klart oerhört vanligt förekommande, men vi valde att fokusera på låtar som på ett väldigt uttalat sätt berör psykisk ohälsa, inte bara sådana låtar som man kanske kan gissa gör det.

Vi tog till exempel upp ”Everybody hurts” av R.E.M., som bandet själva har kallat för en anti-självmords-anthem, men framför allt pratade vi om Amy Winehouses låt ”Back to black”, The Arks låt ”The worrying kind” och om Hampus egen låt ”Harder faster”. De tre låtarna framförde Hampus live i studion ackompanjerad av sin barndomsvän Axel Karlsson på piano (han var fantastisk för övrigt).

Jag är sjukt nöjd med det här avsnittet, ett av de bästa hittills tycker jag själv. Hampus är en otrolig talang som inte bara är programledare i radio och TV (snubben är 20 år), utan också har släppt två singlar som finns på Spotify. Förutom ”Harder faster” finns ”Thinking out loud” där, som jag också rekommenderar.

Utöver de låtarna jag redan har nämnt pratar vi bland annat om David Bowie, som under hela sin karriär återkom till psykisk ohälsa gång på gång, vilket de flesta inte känner till. Bowies halvbror Terry hade schizofreni och dog tragiskt i ett självmord 1985. Många låtar och hela album (Alladin Sane till exempel, en ordlek för ”a lad insane”) är inspirerade av broderns sjukdom, en sjukdom som är oerhört ärftlig vilket också innebar att flera andra i Bowies familj också hade den.

Dessutom pratar vi om Emil Jenssens ”Stressa inte, oroa dig inte”, Markus Krunegårds superfina ”Piller i badkaret” och mycket mer.

Jag tycker verkligen inte att ni ska missa just det här avsnittet. Låtar om psykisk ohälsa är ett väldigt intressant tema tycker jag själv. Musik som handlar om psykiska sjukdomar på ett uttalat sätt är väldigt spännande att analysera, och att dessutom höra ett underbarn som Hampus sjunga dem var verkligen en upplevelse jag sent kommer att glömma.

Lyssna gör ni som vanligt i spelaren längst upp i inlägget, på iTunes, i Acast-appen eller var ni hittar era poddar annars. Trevlig lyssning!

Men där ryms alltså inte psykiska sjukdomar, trots att de ofta är lika allvarliga och i värsta fall dödliga – självmord är till exempel den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år och den näst vanligaste bland kvinnor i samma ålder. Majoriteten av alla självmord beror på depression, det vill säga en psykisk sjukdom.

Hursomhelst blir jag väldigt irriterad av det faktum att det finns människor som utger sig för att kunna bota psykiska sjukdomar trots att deras metoder i bästa fall är tvivelaktiga rent vetenskapligt, eller i värsta fall dokumenterat overksamma. Därför bestämde jag mig för att spela in ett poddavsnitt på detta ämne där jag och psykiatrikern Markus Takanen tar upp ett par ämnen som antingen är pseudovetenskapliga per definition eller som används av alternativa hälsopersoner på ett ovetenskapligt sätt.

De ämnen vi tog upp i podden (som blev ett dubbelavsnitt) är: tryptofan, utmattningssyndrom, signalsubstanser, neurolingvistisk programmering (NLP) och ”naturliga” preparat. Vi har bland annat seniorprofessor Marie Åsberg med oss på telefon, som ju kallats världens främsta expert på just utmattningssyndrom och som dessutom forskat på signalsubstanser (och därför givetvis är väl bekant med tryptofan som ju är populärt bland alternativa hälsopersoner).

Förutom Marie har vi haft ett tiotal personer som hjälpt till med research- och manusarbetet inför det här avsnittet. Vi ville göra det så noggrant och stringent som möjligt eftersom vi konfronterar andra ”experter”, men om vi lyckades får ni själva avgöra.

Del 1 – Tryptofan, 4Health, Mia Lundin, naturligt vs. onaturligt

I del 1 tar vi upp tryptofan och dess effekter mot bland annat depression och ångest. Vi spelar upp klipp från podcasten 4Health som drivs av kostrådgivaren Anna Sparre, där hon bland annat rekommenderar den naturliga lösningen tryptofan mot depression och ångest. Podden är lämpligt nog sponsrad av Zenbev som säljer preparat som innehåller, just det – tryptofan.

Även hormongurun Mia Lundin och ett helt gäng andra personer (Peter Wilhelmsson med flera) rekommenderar tryptofan, trots att det är långt ifrån vetenskapligt belagt att det fungerar. Seniorprofessor Marie Åsberg, som forskat på depression och annan psykisk ohälsa i över femtio år, beskriver tryptofan-spåret som ”kallt” och skulle definitivt inte rekommendera det till någon.

Vi tar också upp skillnaden mellan naturliga och onaturliga (syntetiska) kemikalier. Det är ju så att det naturliga ofta anses som bättre eller renare än det syntetiska. Även jag själv reagerar positivt när mat bara innehåller naturliga ämnen, trots att jag inte riktigt vet någonting om skillnaden. När det kommer till medicin och svåra sjukdomar är det ju allvarligare att myten om det naturligas förträfflighet fått fäste – det visar sig nämligen att sanningen ligger ganska långt ifrån från denna bild. Markus Takanen berättar varför och vi diskuterar varför alternativa hälsopersoner vurmar så för naturliga ämnen.

Del 2 – Utmattningssyndrom, Martina Johansson, neurolingvistisk programmering (NLP) och Mindly

I del två pratar vi först om utmattningssyndrom och utmattningsdepression, som är diagnoser som omges av pseudovetenskap och okunskap som väldigt få andra diagnoser, delvis även bland läkare och psykologer. I podden utgår vi från ett blogginlägg av kost- och träningsförfattaren Martina Johansson där hon ger sina tre tips för att undvika att bli ”utbränd”.

Martina Johansson ger inte bara tips, hon skriver också på ett utsökt okunnigt och nedlåtande sätt om en diagnos som hon vet mycket lite om. Hennes text granskas av världens förmodligen främsta expert på ämnet, seniorprofessor Marie Åsberg, som förklarar vad hon har fått rätt respektive fel om diagnoserna. Hennes sammanfattning blir att Martinas text ”inte är skriven med någon vidare precision”, vilket kanske säger det mesta.

Förutom utmattning pratar vi om metoden neurolingvistisk programmering (NLP), som är en pseudovetenskaplig metod som bland annat det danska företaget Mindly använder i sina ljudböcker som de själva påstår kan bota ångest på 30 minuter. Markus Takanen berättar varför han tycker att metoden är en bluff och varför han inte skulle rekommendera den till någon som har depression eller ångest.

Jag ringer också upp Mindly och ifrågasätter deras kundrecensioner, eftersom det inte finns något sätt att skicka in recensioner på deras hemsida. Varifrån kommer recensionerna? Jag bidrar med min egen recension, som jag skickar på mejl och ringer in för att se om de ska publicera den, vilket de givetvis inte gör eftersom den är mycket kritisk (idag 25 augusti är den fortfarande ej publicerad, hör gärna av er om den dyker upp).

Om ni gillade det här avsnittet om pseudovetenskap och okunskap inom psykisk ohälsa får ni gärna kommentera det på Twitter. Jag heter c_dahlstrom där och Markus heter sharedbulb. Tack också till föreningen Vetenskap och folkbildning och till alla läkare, psykologer och jurister som hjälpt till med research- och manusarbetet.

Podden finns att lyssna på i spelarna här i inlägget eller på iTunes (iPhone/iPad), i Acast-appen (funkar till alla mobila enheter) eller där du hittar dina poddar. Trevlig lyssning!

Statistik om psykisk ohälsa var ämnet för podden jag och läkaren och forskaren Pär Höglund spelade in i förmiddags. Nu har jag klippt klart inspelningen och publicerat episoden i alla kanaler.

Vi pratar om en massa spännande statistik om psykisk ohälsa, bland annat om hur mycket pengar psykiatrin får i förhållande till kroppsvården. Jag har dessutom räknat på hur mycket extra skatt en normalinkomsttagare skulle behöva betala varje månad för att psykiatrin skulle få resurser motsvarande sin sjukdomsbörda. Psykiatrin får idag cirka 9 procent av sjukvårdsbudgeten (ungefär 21 miljarder av den totala sjukvårdsbudgeten på 240 miljarder går till psykiatrin).

Vi pratar även om hur mycket olika insatser inom psykiatrin skulle kosta och hur pass kostnadseffektiva de är. Bland annat visar det sig att tidiga insatser mot depression och ångest på arbetsplatser är oerhört kostnadseffektivt för samhället, men faktum är att det finns ÄNNU mer kostnadseffektiva investeringar. Till exempel handlar det om tidiga insatser för att hjälpa människor med psykossjukdomar som schizofreni, som ger mångdubbelt större besparingar för samhället i förhållande till hur mycket själva insatserna kostar i reda pengar.

Jag och Pär diskuterar också halsbrytande statistik kring självmord i världen och hur antalet självmord förhåller sig till antalet människor som dör i terrorism, krig, mord och liknande. Det är faktiskt helt sjukt hur det förhåller sig, och om du vill veta hur siffrorna ser ut: lyssna på podden. Den finns att lyssna på i iTunes, Acast-appen, andra podd-appar samt i spelaren här ovanför.

Jag hoppas verkligen att du som lyssnar tycker om det här avsnittet om statistik om psykisk ohälsa eftersom jag och Pär har lagt ned otroligt mycket tid på att förbereda det här avsnittet. Trevlig lyssning och ta hand om er därute!

I förra veckan gästades min podcast om psykisk ohälsa, Sinnessjukt, av Youtube-stjärnan Therese Lindgren. Alkoholism, våldtäkten som hon utsattes för på midsommarafton för ett par år sedan, ångest, depression, utmattning, mediciner, självkänsla, självmordstankar och varför hon tror att hon kommer lägga ner Youtube-kanalen inom 1-2 år – ja, det var alla saker vi diskuterade under de två timmar som jag intervjuade henne.

Therese var verkligen så fantastisk, fin och gullig som hon verkar i sina vloggar och Youtube-klipp. Hon avslöjade att hon lyssnat på alla avsnitt av podden och berättade varför hon gillar min bok om panikångest och depression, men framför allt var det väldigt chockartat att hon berättade om sexuella övergrepp i form av en våldtäkt på midsommarafton, om alkoholberoendet som hon gått i behandling för och att hon tror att Youtube-kanalen kommer att läggas ned inom 1-2 år. Inget av detta har hon pratat om offentligt tidigare vilket gjorde att jag, trots att jag läst på oerhört noggrant om henne och tittat på väldigt många av hennes videos, blev ganska stum och nervös i intervjun.

I podden berättar hon även om alla olika behandlingar hon har fått mot sina psykiska diagnoser. Om sin psykodynamiska psykolog Lars, som hon tyckte så mycket om och som gav henne chansen att tala ut om sin barndom och oförlösta konflikter, men som kanske (?) ställde för låga krav på henne. Therese beskriver det själv som att hon blev curlad i terapin, vilket hon tagit fasta på efter det. Vi pratar även om hennes tid i KBT (kognitiv beteendeterapi) och internetterapi, och varför det hittills inte har hjälpt henne. Dessutom berättar hon om alla de mediciner hon tagit under årens lopp, både antidepressiva (som hon slutade med), ångestdämpande (som hon tog för att ens kunna genomföra intervjun) och andra märkligare förskrivningar som kanske inte känns helt klockrena för hennes diagnoser.

Vi pratar även lite grann om hennes sociala fobi, det generella ångestsyndromet (GAD), den posttraumatiska stressen (PTSD) och vad hennes kändisskap innebär för problem med tanke på just dessa diagnoser – inte minst hennes stora problem med stalkers och allt för närgångna fans.

I höst kommer hennes bok ”Ibland mår jag inte så bra” ut på Forum och där kommer hon att berätta mer om alla de här grejerna, jag ser verkligen fram emot att läsa den boken. Therese är en stor förebild för alla barn och ungdomar i Sverige och jag tror att hennes bok kommer att göra stor skillnad och få fler unga att prata om sina psykiska problem.

Om ni inte har kollat in Therese Youtube-kanal borde ni verkligen göra det med en gång. Hon har en närmast beroendeframkallande personlighet och är otroligt proffsig på det hon gör så jag hoppas verkligen att hon blir frisk och att hennes fans låter henne vara ifred när hon behöver det.

Intervjun blev så lång att jag fick dela upp den i två delar, den första delen finns att lyssna på redan nu, antingen i iTunes, i Acast-appen, på Sinnessjukt.se eller direkt i spelaren högst upp i inlägget. Trevlig lyssning!

Dagens podcastavsnitt är sprängfyllt med fakta om skattningsskalor inom psykiatrin. De här skalorna är så klart navet inom dagens psykiatri där de används som stöd när man ställer diagnoser på sina patienter, men också för att screena efter sjukdomar. Det är ju så att psykiatrin idag inte använder sig av biomarkörer (blodprov till exempel) för att ställa diagnoser, vilket man allt som oftast gör inom kroppssjukvården.

Så har det däremot inte alltid varit, kroppsmedicinen hade samma sätt att ställa diagnos (det vill säga utifrån symtombeskrivningar) innan man forskade kring biologin och tog fram smarta tester för att se (eller i varje fall få en ledtråd om) ifall en patient har en sjukdom eller inte. Nuförtiden är detta den heliga graalen inom psykiatrin – att kunna ta ett enkelt blodprov för att se om någon har depression, bipolär sjukdom, ångest, schizofreni, adhd eller någonting annat.

I podden går vi igenom några av de vanligaste skattningsskalorna: MINI (ett övergripande formulär),  PDSS-SR (paniksyndrom), MADRS (depression), ARSR (ADHD bland vuxna), AUDIT (alkoholism) och DUDIT (drogberoende). Vi berättar vad de mäter och ger er exempel på typiska frågor som dyker upp i de olika formulären. Dessutom sätter vi ett betyg på varje formulär utifrån hur väl de fångar sjukdomens symtom och hur pass lättbegripligt och intuitivt det är!

Skattningsskalor kanske låter som ett tråkigt ämne för en podcast, men jag tror verkligen att ni kommer att gilla det här avsnittet, det är verkligen ett intressant ämne. Utöver de formulär som vi går igenom i podden nämner vi bland andra HADS, som är ett självskattningsformulär som mäter ångest och depression hos patienter inom kroppsvården, MDQ för bipolär sjukdom, GAD-7 för generaliserat ångestsyndrom, Liebowitz Social Anxiety Scale (LSAS) för social fobi, PCL-S för posttraumatiskt stressyndrom och Y-BOCS för tvångssyndrom. Dessutom ställde jag frågan på Twitter om vilka formulär som är vanligast inom psykiatrin idag, och där tipsade psykiatriöverläkaren Mats Ek om CGI (Clinical Global Impression), som är en skala som ger ett slags övergripande kliniskt intryck, och GAF som är en liknande skala mellan 1-100 som mäter funktionsförmåga. Professor Per Carlbring, som bland annat skrivit boken Ingen panik som jag ofta rekommenderar, föreslog även en ersättare till GAF som heter WHODAS, sedan blev det lite diskussion de två emellan, det var kul att se.

Hursomhelst hoppas jag verkligen att ni gillar det här avsnittet och ser fram emot att höra er feedback när ni har lyssnat. Jag finns på Twitter där jag heter c_dahlstrom så in och säg vad ni tycker till mig där. Avsnittet finns att lyssna på antingen i spelaren här ovanför, i Acast-appen, på iTunes eller på poddens egen hemsida Sinnessjukt.se. 

Idag publicerades ett dubbelavsnitt av min podcast om psykisk ohälsa, Sinnessjukt. I det här det andra avsnittet för dagen får ni en mindfulnessövning som heter ”eftermäle” och är cirka 12 minuter lång. Jag har själv gjort den här övningen flera gånger under gruppterapier, och även en version av den där man föreställer sig att man är på begravning. Mindfullness med inslag av KBT (kognitiv beteendeterapi) och ACT (acceptance and commitment therapy) kan man säga, eftersom man ska föreställa sig vad en vän skulle ha sagt om en ifall man var väldigt gammal eller om det var ens begravning.

Lite makabert kan tyckas men jag älskar den här övningen eftersom den dels får en att slappna av, men framför allt att fundera på vad man egentligen värderar här i livet och hur man vill uppfattas av andra.

Mindfulness är ju som du kanske redan känner till en meditationsform eller avslappningsmetod som har måttligt vetenskapligt stöd för sin effekt mot ångest, depression och stress, och används till exempel vid behandling mot utmattning. Just denna övning handlar alltså om att man ska bejaka något annat och mer givande i livet än det vi tror att andra förväntar sig av oss, men övningen går givetvis även bra att använda bara som avslappning.

Du kan lyssna på den här mindfulnessövningen antingen i spelaren här ovanför, på iTunes, i Acast-appen eller på poddens egen hemsida Sinnessjukt.se. Hoppas verkligen att ni gillar den här övningen. Om ni gör det får ni gärna ge podden ett betyg i iTunes eller skriva till mig på Twitter där jag heter c_dahlstrom. Trevlig lyssning allesammans!

Del 1:

Del 2:

I poddavsnitten ställer vi frågor som: Vad är PMDS? Vad är skillnaden mellan PMS och PMDS? Hur vet man att man har PMDS? Vilka behandlingar finns mot PMDS, och vilka har vetenskapligt bevisad effekt? Kommer det några nya behandlingar mot PMDS (hon avslöjar sjukt nog att hon själv kommer att starta ett forskningsprojekt kring en ny behandlingsform i höst)? Vad kan man göra själv om man har PMDS? Är PMDS en slags depression eller en variant av PMS? Blir PMDS värre med åldern, eller tvärtom? Blir PMDS bättre när man fått barn? Vi pratar även om hormoner som östrogen, progesteron och allopregnanolon som alla spelar in i PMDS, framför allt allopregnanolon som är en metabolit av progesteron som är ett av de två kvinnliga könshormonen (östrogen är den andra).

Inger är verkligen otroligt kunnig på det här ganska outforskade området där mycket forskning fortfarande behövs för att kartlägga diagnosen. Hon har själv forskat på ämnet under flera år och var det namn som oftast dök upp när jag frågade runt bland andra experter efter någon att intervjua i ämnet. Som tur var hade Inger en oväntad lucka i sitt annars väldigt stressiga schema vilket gjorde att jag trots allt kunde genomföra intervjun.

Jag har även fått en hel del lyssnarfrågor från kvinnor med PMDS som jag ställer till Inger i slutet av del två av podden. Alla era frågor var oerhört bra och Ingers svar på frågorna var väldigt intressanta att höra även för mig.

Ifall ni gillade denna podcast om PMDS och PMS får ni mer än gärna hjälpa mig att sprida podden i sociala medier. Om du till exempel har en blogg får du så klart jättegärna skriva om PMDS-specialen och länka till de båda avsnitten. Ifall du vill kommentera det här eller något av de andra avsnitten av podden finns jag på Twitter där jag heter c_dahlstrom. För mer information om depression och ångest, köp min bästsäljande bok om depression och ångest på länken där du även kan få den signerad för endast 150 kronor inklusive frakt.

Glöm inte heller att prenumerera på podden i iTunes (om du har iPhone) eller på till exempel Acast om du inte har iPhone. Trevlig lyssning!

Jag publicerade just ett rykande färskt avsnitt av min podcast Sinnessjukt. Den här gången blev det en podcast om ångest i vardagen med min vän läkaren och forskaren Pär Höglund. Jag och Pär genomförde nämligen ett litet experiment, vi spelade in stunder där vi fick ångest under två veckor för att dokumentera och illustrera ångesten i podden.

Jag spelade in fyra klipp från min vardag där jag hade ångest inför en massa olika saker: jobbångest, ekonomiångest, kaffeångest, väderångest, ångest för min hälsa och mycket mer. Pär spelade bara in ett klipp, men det är å andra sidan ett sjukt bra klipp som ni får lyssna på, som är hämtat från en uppgift Pär fick på sin KBT-utbildning som han genomgår i Liljeholmen just nu. Mycket roligt och en väldigt bra KBT-uppgift som Pär genomförde med elegans (nåja).

Om ni vill lyssna på en annan podcast om ångest finns det på länken. Det är avsnitt 24 som handlade om ångestsjukdomar snarare än ångest i vardagen som det här avsnittet handlade om. Det finns dessutom en massa andra poddavsnitt som handlar om ångest på ett eller annat sätt om du inte har lyssnat igenom hela katalogen. Om du vill köpa min bok om ångest hittar du den här förresten. Trevlig lyssning!

Idag klippte jag klart och publicerade jag den podcast om självmord och självmordsprevention som jag spelade in i tisdags då jag hade Suicide Zeros generalsekreterare Alfred Skogberg på besök.

Vi pratar bland annat om Miami-modellen som Alfred menar är världens bästa program för självmordsprevention. Han har själv varit på plats i Miami för Kalla Faktas räkning 2004 då han gjorde ett reportage om Trust-programmet som det heter.

Vi pratar även om hur man ska bemöta människor vars anhöriga har begått självmord och hur tidningar bör skriva om självmord för att inte göra någon skada och behålla sin värdighet.

Glöm inte att prenumerera på podden, det gör du enklast på iTunes om du har iPhone/iPad eller i Acast-appen om du har någon annan telefon.

Trevlig lyssning!

I det avsnitt av min podcast om psykisk ohälsa som publicerades idag, pratar jag och forskaren Sophie Erhardt om inflammationsspåret. Sophie berättar allt du behöver veta om inflammationsspåret, som är det mest hoppingivande och haussade forskningsspåret inom psykiatrisk forskning just nu. Sopie arbetar till vardags på Karolinska Institutet där jag besökte henne igår och hon är precis som jag fotbollsnörd. En av hennes idoler är Zlatan och hon har spelat i allsvenskan på Lidingö, nuförtiden coachar hon ett flicklag i fotboll utöver att hon forskar på heltid.

Under hennes forskarkarriär har Sophie framför allt forskat på substansen kynurensyra, som är ett ämne som är intimt kopplat till inflammationer. Hon har bland annat visat att kynurensyra finns i förhöjda halter hos patienter som lider av schizofreni och hos patienter som har psykoser. Just nu pågår en hel del forskning världen över där man undersöker kynurensyra och andra dimensioner av den typen av låggradiga inflammationer som människor med till exempel schizofreni och depression ofta har. Förhoppningen är att man ska hitta sätt att behandla psykiskt sjuka människor med antiinflammatoriska läkemedel för att få bukt med dessa låggradiga inflammationer. Man hoppas också att hitta sätt att läsa av människors genom och utifrån genetik, biomarkörer och big data ställa diagnoser och på förhand se vilka mediciner som fungerar för vilka patienter.

Sophie berättar även om biomarkörer vid självmord, om de olika forskningsprojekten på Karolinska Institutet och de nya enorma genetikforskningsprojekten där flera forskningsgrupper runtom i världen samarbetar och därför får större patientunderlag och mer tillförlitliga resultat. Till exempel det projekt som 2014 kartlagde 108 gener som är direkt kopplade till schizofreni, något som ses som det största genombrottet på området genetik vid schizofreni.

Dessutom svarar hon på alla de frågor som mina lyssnare ställde till henne på Twitter. De handlar om yoga, stroke, manligt och kvinnligt, centrala nervsystemet, perifera nervsystemet, mental trötthet och autoimmuna sjukdomar till exempel, och Sophie har bra svar på samtliga av lyssnarnas frågor.

Ifall ni gillar det här poddavsnittet får ni gärna prenumerera på podden i iTunes eller i Acast-appen. Glöm inte heller att sätta betyg på podden i iTunes om du gillar det här avsnittet och podden i stort, det betyder väldigt mycket för mig. Podden är tillbaka snart, förhoppningsvis redan nästa vecka. Trevlig lyssning!

Idag klippte jag klart och publicerade sista delen av den stora antideppspecialen som vi (jag och läkaren Pär Höglund) spelade in i tisdags.

Du lyssnar i spelaren här ovanför eller genom att prenumerera på iTunes eller i  Acast-appen. Trevlig lyssning!

Massvis av fakta om antidepressiva mediciner får ni om ni lyssnar på den här antidepp-specialen som jag spelade in med läkaren och forskaren Pär Höglund igår. Observera att det här är del 2 av 3 (del 1 hittar du här), så jag rekommenderar att du börjar med del 1 innan du lyssnar på denna den andra delen.

I första delen pratade vi framför allt om vilka olika sorters antidepressiva mediciner som finns och hur mycket de olika preparaten säljer i Sverige. Där får ni bland annat reda på vilket som är den mest sålda antidepressiva medicinen i Sverige, men också hur mycket antidepressiva mediciner kvinnor tar jämfört med män (könsskillnaderna är stora.

I den här andra delen pratar vi istället om hur effektiva antidepressiva mediciner är, hur olika mediciner skiljer sig från varandra i fråga om effektivitet. Dessutom berättar Pär när man rekommenderar antidepressiva mediciner och när man istället rekommenderar till exempel psykoterapi (oftast KBT) eller elbehandling.

Om du inte prenumererar på podden än tycker jag att du ska göra det. Då får du de nya avsnitten nedladdade i din telefon direkt när de publiceras, mycket smidigare faktiskt. Om du har en iPhone eller iPad kan du prenumerera på iTunes. Om du inte har iPhone kan du prenumerera i Acast-appen som funkar till alla andra telefoner och smartplattor.

Glöm som vanligt inte att du kan kommentera det här avsnittet på Twitter där jag heter c_dahlstrom och Pär heter @doctor4quality. Där kan du också påpeka eventuella fel i vår fakta om antidepressiva mediciner och deras effektivitet. Trevlig lyssning nu allesammans!

Idag har jag publicerat den podcast om antidepressiva mediciner som jag och läkaren Pär Höglund spelare in imorse. Det här är första delen av tre eftersom vi spelade in under drygt två timmar, ett stort och viktigt ämne som det här tyckte vi båda var väl värt ett långt och uttömmande snack som inte fick plats i ett avsnitt, hoppas inte att ni misstycker.

Ungefär en dryg halvmiljon svenskar tar antidepressiva mediciner varje dag mot framför allt depressionssjukdomar och ångestssjukdomar och totalt sett såldes drygt 300 miljoner dygnsdoser av alla antidepressiva i Sverige 2014 enligt Socialstyrelsen. I det här första avsnittet av tre pratar vi om vilka olika antidepressiva mediciner som finns, det vill säga de olika kategorierna (SSRI-mediciner, tricykliska antidepressiva, MAO-hämmare och övriga antidepressiva, till exempel SNRI och NaSSa).

I avsnitt två och tre kommer vi att prata om effektiviteten hos de olika antidepressiva medicinerna, om biverkningar, när man rekommenderar antidepressivum och när man INTE gör det, vi berättar även om vilka kändisar som tar antidepressiva som jag har skrivit om här på podden tidigare (se länk). Dessutom kommenterar vi den danska studie som publicerades i slutet av januari och skapade en hel del svarta rubriker i svenska dagstidningar (”Lyckopiller kan ge självmordstankar”) och varför rapporteringen kring studien var felaktig och missvisande.

Det vore verkligen kul om ni gillade den här podcasten om antidepressiva mediciner eftersom vi lade ner flera arbetsdagar på att göra research och försöka hitta balanserad och korrekt information. De kommande avsnitten i den här specialen kommer att publiceras de närmaste dagarna dels här på bloggen, dels på iTunes, i Acast-appen och överallt annars där ni lyssnar på poddar i era lurar och på era surfplattor.

Ni får gärna gå in och kommentera det här avsnittet och uppmärksamma oss på eventuella faktafel, vi har försökt dubbelkolla det mesta som vi säger i podden men eftersom det här är ett känsligt ämne vill vi gärna att ni hojtar på oss ifall något fel har lyckats smyga sig in.

Jag vill också återigen understryka att podden INTE är sponsrad av läkemedelsbolag (det är ingenting jag gör för övrigt)! Det kanske verkar fånigt att ens poängtera detta men faktum är att mycket information om de här medicinerna faktiskt är sponsrat av industrin, det finns ju numera även en podcast om psykisk ohälsa som är sponsrad av just ett läkemedelsbolag (Psykatrikerna med Simon Kyaga och Anders Hansen). Så då vet ni! Trevlig lyssning!

Idag publicerades en podcast om hypokondri och panikångest som jag spelade in med tjejerna från Ångestpodden i förra veckan. Det här är den andra delen av den intervjun som blev ganska lång (1,5 timme). Om du inte har lyssnat på första delen rekommenderar jag att du gör det innan du lyssnar på den här delen. Den finns på länken eller på iTunes, i Acast-appen eller varsomhelst där du lyssnar på poddar annars.

Ida pratar i podden om sin hypokondri och panikångest och hur de påverkar varandra. Eftersom jag känner igen mig tycker jag det är intressant att höra henne berätta om hennes kroppsnoja, som bara blivit värre efter att hon fick paniksyndrom förra sommaren. Hon berättar till exempel om hennes hypokondri inför podcasten, då hon dagen innan fick för sig att hon fått en matförgiftning och skulle bli tvungen att ställa in intervjun.

Hoppas du gillar det här avsnittet, lyssnar gör du antingen direkt i spelaren längst upp i inlägget, på Sinnessjukt.se, i iTunes (Podcaster-appen i din iPhone/iPad, i Acast-appen (funkar för alla smarta telefoner och paddor) eller vart du nu laddar ner dina poddar.

Släppte en podcast om panikångest med tjejerna från Ångestpodden idag, som jag spelade in med Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg i förra veckan. Ida har själv haft panikångest, både som enstaka panikattacker under ett par år på gymnasiet, och senare som paniksyndrom som hon drabbades av förra sommaren. Sofie är Idas bästa kompis som också flyttade med henne från Karlshamn till Stockholm, de bor ihop på Gärdet och producerar Ångestpodden tillsammans.

Vi pratade bland annat om hur lång tid det tog för Ida att få diagnosen panikångest. Under flera år trodde hon att hon hade allt från en blodpropp till MS, utan att läkarna lyckades lista ut att det istället var psykiska problem hon hade. Sofie berättar hur det var att vara anhörig och se sin bästa kompis förtvivlad och ledsen, hur hon försökte hjälpa Ida och vad hon gjorde för att ta hand om sig själv.

Det här är den första delen av två i den här intervjun, som jag valde att dela på två eftersom den blev drygt en och en halv timme lång. I denna den första delen fokuserar vi mer på panikångest i sig, vilka symtomen är, hur det känns, hur livet förändras, vilken hjälp som finns och mycket mer. Dessutom pratar vi om skillnaden mellan att drabbas av psykisk ohälsa i en storstad och att göra det i en småstad som Karlshamn. Ida och Sofie berättar hur man kan bli stigmatiserad i en liten stad där alla känner alla och snacket går.

Lyssna på denna podcast om panikångest antingen direkt i spelaren längst upp i inlägget, på Sinnessjukt.se, i iTunes (Podcaster-appen i din iPhone/iPad, i Acast-appen (funkar för alla telefoner och paddor) eller vart du nu laddar ner dina poddar.

Den andra delen av denna podcast om panikångest publiceras samtidigt som första delen, så du kan lyssna på den här i bloggen eller på de andra ställena.

I morse spelade jag in en podcast om återfall i missbruk, depression, ångestsjukdomar och bipolär sjukdom. Gäst i podden var läkaren och forskaren Pär Höglund som gav många bra tips och råd.

I podden pratar vi bland annat om hur många som återfaller i missbruk och andra psykiska besvär som ångest, depression och bipolär sjukdom (som ju är en kronisk sjukdom som man inte kan ”återfalla” i, men här pratar vi om skoven istället). Vi pratar om riskfaktorer och vad man kan göra själv för att minska risken för att drabbas av återfall, till exempel att upprätta en återfallsplan som man kan arbeta efter då man blir sjuk igen.

Ni kan lyssna på den här podcasten om återfall i missbruk, depression, ångestsjukdomar och bipolär sjukdom antingen direkt i spelaren här i blogginlägget, eller på iTunes, i Acast-appen eller varsomhelst annars där du laddar ner dina poddar. Självklart får ni gärna gå in på Twitter och ge oss feedback på podden så att vi vet vad vi kan göra för att fortsätta förbättra den. Jag heter c_dahlstrom och Pär heter doctor4quality så lägg till oss där så kan vi diskutera podcasten!

Om ni vill veta mer om studierna som Christian talar om i podden hittar ni dem här:

Risk for Recurrence in Depression
Recurrence of anxiety disorders and its predictors

Om ni vill köpa Christians bästsäljande bok om depression och panikångest kan ni köpa den signerad här!

Hoppas ni gillar den här podcasten om återfall, trevlig lyssning!

Avsnitt 31: Tre supertips och flyktingbarn

Avsnitt 32: Mindfulnessövning – nattpromenad 16 min

Idag släpptes min podcast med mindfulness, ett specialavsnitt av podden med en meditationsövning som är den kanske vanligaste inom mindfulness: kroppsscanning (eller kroppskänning, body scan på engelska). Den är 27 minuter lång, du kan lyssna på den i spelaren här ovanför, eller i iTunes (sök efter Sinnessjukt), i Acast-appen eller varsomhelst där du lyssnar på podcasts.

Gå gärna in på Twitter och säg vad du tycker om den här mindfulnesspodcasten, ifall jag får bra feedback kommer jag att göra fler mindfulnessövningar som poddavsnitt i framtiden. Jag heter @c_dahlstrom på Twitter, klicka på länken för att komma till min profil.

En podcast om ångest! Idag spelade jag in en podcast om ångest tillsammans med läkaren och forskaren Pär Höglund. Ångest är den vanligaste sjukdomsgruppen inom psykisk ohälsa och det kändes som att det var på tiden att någon gjorde en podcast om ångest och de vanligaste ångestsjukdomarna, nämligen: paniksyndrom, agorafobi, tvångssyndrom (OCD), generaliserat ångestsyndrom (GAD), posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), specifik fobi och social fobi.

I podden tar vi upp sjukdomarna i storleksordning. Vi berättar lite kort om varje diagnos, med fakta hämtad från min bok om ångest och depression (Sveriges mest sålda i ämnet). Sedan berättar vi ungefär hur många som drabbas av respektive sjukdom, hur fördelningen mellan kvinnor och män för ångestsjukdomarna ser ut, och sedan berättar Pär lite om vilken behandling som är bäst för respektive diagnos.

Att få rätt behandling vid ångest är viktigt och många känner inte till vilka behandlingar som är effektiva, därför kändes det bra att spela in en podcast om ångest med just Pär, som är läkare och forskare och arbetar dagligen med att diagnosticera patienter med till exempel ångestsjukdomar. Jag tyckte också att det var viktigt att ta upp skillnaderna mellan kvinnor och män eftersom det skiljer sig väldigt mycket mellan könen, kvinnor får de flesta ångestsjukdomarna ungefär dubbelt så ofta som män. Vad beror det på? Varför har kvinnor överlag mer ångest (i alla fall sjuklig ångest som de söker professionell vård för)?

Eftersom jag själv har haft ångest och fortfarande idag tar antidepressiva mediciner mot både min ångest och depressionen som jag hade i fem år innan jag äntligen blev frisk, så känner jag väldigt mycket för de som drabbas av ångest. Det är verkligen ett helvete att ha ångest som är så stark att den genomsyrar hela ens liv och gör att man får svårt att leva ett normalt liv. Men det är också nästan alltid möjligt att behandla ångest vilket många inte känner till, många går i flera år med en ångestsjukdom och skäms för mycket för att söka hjälp. Om de visste att de kan bli friska tror jag fler hade vågat ta steget att söka hjälp och sedan gå i till exempel KBT-terapi vilket har visat sig effektivt mot flera ångestsjukdomar (läs om exakt vilka i min bok där jag har listat behandlingar för ångest).

I podden berättar vi även om den nya presentasken som jag tagit fram till min bok. Eftersom så många ger bort boken till någon anhörig eller vän som drabbats av ångest eller depression har jag länge velat kunna erbjuda en presentförpackning till boken. Nu finns den alltså att köpa tillsammans med boken (signerad om du vill så klart) i min egen butik.

Jag har länge sett fram emot att spela in en podcast om ångest och de olika ångestdiagnoserna, så det känns fantastiskt att vi äntligen fick tid att göra det. Jag tycker att det blev väldigt bra, hoppas ni gillar det också. Som vanligt kan ni lyssna här ovanför i spelaren, på iTunes (podcaster-appen), i Acast-appen, på Sinnessjukt.se eller där ni lyssnar på era andra poddar. Om du prenumererar i till exempel iTunes (iPhone eller iPad) får du de nya avsnitten levererade direkt till telefonen och kan dessutom bläddra bland alla gamla avsnitten på ett mycket enklare sätt än att lyssna här på bloggen eller på sinnessjukt.se! Dessutom påverkar det var man hamnar på topplistorna på iTunes vilket är oerhört viktigt för mig, så att jag kan fortsätta göra podden och lägga all den tid som jag gör just nu utan betalt.

Ifall ni gillar den här poddspecialen får ni gärna hojta till mig och Pär på Twitter, där jag heter c_dahlstrom och Pär heter doctor4quality. Ta hand om er därute, ciao!

En podcast om självmord! I det nya avsnittet av min podd Sinnessjukt åkte jag till Uppsala för att prata med läkaren och KBT-terapeuten Ludmilla Rosengren. Hennes fjortonåriga dotter Linnéa tog livet av sig i maj 2008. Dessutom drabbades Ludmilla av moderkakscancer ett och ett halvt år senare – hon har en livshistoria som är minst sagt väldigt annorlunda.

Vi pratar om Linnéas självmord, varför hon blev deprimerad, om vården hon fick (eller rättare sagt inte fick) och om hur det är att som förälder försöka räcka till men känna sig otillräcklig. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år och den näst vanligaste dödsorsaken bland kvinnor. Jag frågar Ludmilla varför hon tror att det är så och vad hon tycker om svensk psykiatri.

Ludmilla berättar också för första gången offentligt om sina egna självmordstankar, självmordsförsöket i tonåren och om sina problem med depression. Dessutom berättar hon att Linnéa var utsatt för så kallad ”grooming”, det vill säga äldre män som utnyttjat henne över internet, något som hon heller aldrig berättat om i intervjuer.

Startade Suicide Zero

Linnéas självmord var också anledningen till att Ludmilla för två år sedan startade organisationen Suicide Zero som arbetar för att minska antalet självmord radikalt. Suicide Zero har fått stort genomslag i debatten och har ambassadörer som Mia Skäringer och Mattias Sunneborn. Tillsammans försöker de påverka opinionen och sprida kunskap om självmord och självmordsprevention.

I slutet av denna podcast om självmord fick mina lyssnare också ställa frågor som jag fått av dem via Twitter. Det kom många bra frågor och Ludmilla svarade på dem alla, lyssna på podden så får du höra vad hon hade att säga! Du lyssnar i spelaren ovan, i Acast-appen, på iTunes, eller direkt på Sinnessjukt.se. Trevlig lyssning!

En annan podcast om självmord som jag spelade in förra året är avsnitt sju av Psykpodden, där vi intervjuade Kerstin Alex. Också väldigt bra tycker jag.

Om ni vill köpa min bok signerad som jag nämner i avsnittet, gå in här. Ta hand om er nu tills vi hörs nästa gång. Puss och kram!

Nu finns det nya avsnittet av min podcast om psykisk ohälsa ute, nummer sex i ordningen. Det handlar om äldre med psykisk ohälsa, ett jätteproblem som det talas väldigt lite om. Jag besöker servicehuset Fridhemmet i Stockholm och pratar med två pensionärer som bor där: Susanne, 66, och Nisse, 72.

De berättar bland annat att de skulle vilja ha en kurator på hemmet, att många äldre har svårt att prata om psykisk ohälsa på ålderns höst och att de tycker att det är bra att tabut kring psykisk ohälsa har börjat lätta.

Som vanligt kan du lyssna i spelaren ovan, på iTunes, i Acast-appen eller på Sinnessjukt.se.

Igår spelade jag in det nya avsnittet av min podcast Sinnessjukt. Den här gången ville jag prata om ett ämne som jag tycker är så sjukt viktigt för oss som är lite psykiskt sårbara, nämligen arbetsliv. Det är en fråga jag brinner för eftersom det är så oerhört viktigt att få jobba och tjäna sina egna pengar även fast man har psykiska problem.

Jag bjöd in stjärnrekryteraren Caroline Patychakis, Sveriges mest framgångsrika rekryterare som bland annat etablerat världens största specialistrekryteringsfirma Hays i Sverige och Norden. Hon var sedan Norden-vd för företaget i hela nio år och fick företaget att gå från noll till Sveriges sjunde största rekryteringsföretag på bara ett par år. Jag känner Caroline sedan jag hjälpte henne att skriva hennes bok ”Vi får alla den framgång vi skapar”, hon är en av mina stora förebilder. En otroligt fascinerande människa.

I avsnittet pratar vi om arbetsintervjuångest, måndagsångest, hål i cv:t, om man måste vara social för att få arbete eller om man kan vara introvert på en arbetsplats, hur svenska chefer mår psykiskt i dagens Sverige, hur lönebidrag fungerar, hur LAS påverkar människor med psykisk ohälsa, hur arbetsträning ökar dina chanser att bli anställd, och varför hon tycker att psykisk ohälsa borde diskuteras i näringslivets ALLA styrelserum.

[Tweet ””Psykisk ohälsa borde diskuteras i näringslivets ALLA styrelserum.””]

Lyssna på avsnittet i spelaren ovanför, här, i iTunes eller i Acast-appen.

Till att börja med: för att veta hur panikångest ska behandlas måste man titta på vad som orsakar den. Har man bara haft någon enstaka panikångestattack behövs förmodligen ingen behandling alls. Många får för eller senare en panikångestattack utan att det behöver påverka livet särskilt mycket.

Panikångesten i såg är en slags uråldrig stressreaktion som man kan råka ut för om man till exempel har haft det väldigt stressigt ett tag. Reaktionen kallas för ”kamp- och flyktreaktionen” och är en urtida försvarsmekanism som aktiveras när faran är extrem.

Tänk dig till exempel att du plötsligt står framför ett lejon, eller att någon hotar dig med kniv. Då skulle reaktionen förmodligen vara ungefär densamma som vid en panikångestattack: hjärtklappning, svettningar, yrsel och andnöd. Tyvärr har kroppen inte hittat något bättre sätt att försvara dig mot ”samtida” stress.

Men: panikångest kan också vara ett symtom på paniksyndrom och andra ångestsjukdomar, som då kan (läs: bör) behandlas på ett eller annat sätt.

Så här skriver jag till exempel i min bok om panikångest och depression (som är Sveriges mest sålda bok om ångest sedan den gavs ut förra året):

”För paniksyndrom och de ångestsjukdomar som ofta hänger samman med panikångest (se s. 87) finns det enligt Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) på det hela taget inget skäl att rekommendera medicin före psykoterapi eller tvärtom.

Undantaget bland ångestsjukdomarna är specifika fobier (se s. 90), som läkemedel inte fungerar bättre mot än ”sockerpiller”. Man har också̊ sett att de som har paniksyndrom (se s. 76) har en större chans att få bestående effekt av behandlingen om de går i psykoterapi än om de får medicin.”

Väldigt förenklat kan man alltså säga att enstaka panikångestattacker inte behöver behandlas alls ifall man vet att de beror på tillfällig stress. Panikångest som kommer av specifika fobier (som spindelfobier, sprutfobier och så vidare) ska INTE behandlas med läkemedel, utan med psykoterapi. I övrigt menar SBU som är statens expertråd att det inte finns några skäl att rekommendera medicin framför psykoterapi eller tvärtom, undantaget paniksyndrom där effekten verkar vara mer långvarig av terapi.

Viktigt att påpeka är också att långt ifrån alla terapiformer är effektiva mot panikångest i form av ångestsjukdomar, mer om det i boken. Samma sak gäller också mediciner, även det skriver jag mer om i boken.

Källa:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

I min bok om depression och panikångest, som består av sextio frågor och svar (och är Sveriges mest sålda bok om ångest), har jag ett par frågor som behandlar vilka behandlingar som är bäst för depression respektive panikångest, samt vilka terapier/mediciner som fungerar bäst. Jag tänkte skriva lite kort om depressionsbehandlingar här.

Mycket av underlaget i boken kring de här frågorna har jag tagit från SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering. Det är regeringens expertråd som utvärderar olika behandlingar av vanliga fysiska och psykiska sjukdomar. De har gjort två jättegenomgångar av all tillgänglig forskning om behandling av depression (som kom ut 2004) och ångest (2005).

I frågan ”Vilka behandlingar finns mot depression?” skriver jag till exempel så här:

”Oftast behandlas depressioner med psykoterapi eller med läkemedel. Man kan behandlas med enbart medicin eller terapi, men det är också vanligt att kombinera dem. Vid svårare depressioner används ibland elbehandling, ECT (se s. 161). Det finns också andra behandlingar mot depression som inte har studerats lika mycket, till exempel ljusterapi och magnetbehandling.”

I en annan fråga, ”Medicin eller terapi, vad fungerar bäst?” skriver jag om när man, generellt sett, har bäst hjälp av medicin respektive terapi. Något förenklat kan man säga att sannolikheten är större att man blir hjälpt av medicin än terapi om man har en svår egentlig depression eller dystymi.

Terapier: korta terapier + här och nu

Om man vill testa terapi finns många olika alternativ. Tyvärr är det långt ifrån alla som har vetenskapligt stöd, men eftersom psykoterapi inte omfattas av den så kallade ”kvacksalverilagen” måste du själv ta reda på vad som hjälper (du kan inte lita på att din terapeut gjort det åt dig).

Kvacksalverilagen finns inte kvar, och hette aldrig kvacksalverilagen även om den kallades det i folkmun, men reglerna finns kvar som en del av patientsäkerhetslagen. Den går i stora drag ut på att den som inte är legitimerad INTE får behandla svåra sjukdomar som cancer, HIV, diabetes, epilepsi och så vidare.

Däremot får vemsomhelst idag utge sig för att kunna bota psykiska sjukdomar, även alltså dödliga psykiska sjukdomar som svåra depressioner och psykossjukdomar som schizofreni. Man får kalla sig certifierad, auktoriserad eller licensierad terapeut till exempel, det enda man inte får kalla sig är legitimerad, till exempel legitimerad psykolog.

Hursomhelst, så här skriver jag i frågan ”Vilka behandlingar finns mot depression?” om terapier:

”Bland psykoterapierna finns det många olika typer att välja på. De terapier som har fått vetenskapligt stöd för sin effekt på depression har vissa saker gemensamt. Bland annat rör det sig om kortare terapier, ofta på runt 20 tillfällen, som koncentrerar sig på problemen här och nu istället för att fokusera på händelser tidigare i livet. Läs mer om terapi på s. 43.”

Jag skriver mycket mer om terapier i boken om du vill veta mer om de olika terapiformerna.

Antidepressiva mediciner

Om man vill testa medicin mot depression finns även här en massa alternativ. I samma fråga som ovan skriver jag så här:

”När det gäller läkemedel är antidepressiva mediciner de vanligaste att använda mot depression. Det finns många olika sorters antidepressiva mediciner och de har olika effekt på olika människor och olika sjukdomar. Man kan antingen använda bara medicin eller kombinera den med terapi. Läs mer om läkemedel mot depression på s. 149.”

Det vanligaste alternativet (som flest använder alltså) är de nya SSRI-medicinerna, som står för selektiva serotoninhämmare. De är egentligen inte så himla nya längre, Prozac som var först ut började säljas i USA 1987. Men jämfört med första generationens antidepressiva (”tricykliska” antidepressiva) som började säljas i USA 1958, är de väldigt nya.

Läs mer om medicinerna och hur de fungerar i boken om du funderar på det, jag själv tar Sertralin (Zoloft) och har haft bra hjälp av dem, men antidepressiva mediciner är ingen mirakelkur och hjälper långtifrån alla.

Stora individuella skillnader

Sist men inte minst vill jag återigen understryka att de individuella skillnaderna är stora. Det är vanligt att man behöver prova flera metoder innan man hittar rätt behandling. Till exempel är det inte ovanligt att man behöver byta medicin eller anpassa dosen flera gånger innan den fungerar som den ska.

LYCKA till!

Källor:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Fitzpatrick, L. (2010). A Brief History of Antidepressants”. [Webb]

Satt och kollade lite i Google Trends, som är ett verktyg där man kan se trender i vad människor söker på i Googles sökmotorer. I min video här ovanför kan ni till exempel se hur många som söker på ”Anxiety” över världen. Ganska intressant att se att sökningarna har ökat över världen, eller hur?

Att sökningarna på psykiska sjukdomar ökar (jag kollade även depression, samma trend) kan ju bero på en massa orsaker, till exempel:

1. Fler använder Google (istället för andra sökmotorer)?
2. Fler lär sig engelska och söker efter information på engelska istället för på modersmålet?
3. Fler engelskspråkiga flyttar ut i världen?
4. Fler drabbas av ångest?

… och så vidare. Jag har inte heller förstått ifall det är sökningar på det ordet i förhållande till totalt antal sökningar, antal uppkopplade datorer, eller vad det nu kan vara. Den här trenden är alltså något skakig ur ett vetenskapligt perspektiv, men jag tror ändå att en slutsats man kan dra av den är:

Kunskapen kring psykisk ohälsa ökar i världen. 

Det här är viktigt, för även om jag gärna vill uppmärksamma problem i psykiatrin och den fortsatt starka tabun kring psykisk ohälsa i Sverige, så är det långt mycket värre i många av de länder som blir blåa i videon. Läs gärna det här inlägget om psykisk ohälsa och psykiatrisk vård över världen om ni vill veta mer om det.

För att svara på frågan om panikångestens orsaker måste vi först bestämma vad vi menar med orsak. Panikångestattacker är ju i grunden en naturlig reaktion på̊ något hotfullt. Kroppen förbereder sig för att antingen försvara sig eller fly, och därför drabbas den av en extrem stressreaktion. Reaktionen kallas för ”kamp- och flyktreaktionen” och är en urtida försvarsmekanism som aktiveras när faran är extrem.

Om man med orsak menar vad som utlöser en attack så är det alltså stress, panikångest utlöses oftast/alltid av någon form av stress.

Det kan handla om både intensiv kortvarig stress och långvarig stress, eller både och. Kortvarig stress kan till exempel innebära att vara i ett socialt sammanhang som man känner sig mycket obekväm i, som att stå på en scen om man har social fobi eller att befinna sig i en stor folksamling om man har agorafobi. Då kan man få panikångest.

Långvarig stress kan till exempel innebära att man har mycket att göra på jobbet under en lång period, ett jobbigt förhållande som eller att en nära anhörig är svårt sjuk. Långvarig stress kan, slarvigt uttryckt, lagras i kroppen och göra oss sårbara på olika sätt. Till exempel kan det göra dig mer känslig för akut stress eller att den långvariga stressen i sig ”rinner över” till slut, så att du får en panikattack (eller andra sjukdomar och symtom, läs mer om det i den här boken).

Stress är alltså orsak i betydelsen att det finns ett starkt samband mellan stress i en mer vid bemärkelse och panikångest. Inom KBT arbetar man mycket med de här psykologiska dimensionerna (”stress”) och de kroppsliga symtom som uppstår, för att minska eller hantera dem bättre. Till exempel genom att arbeta med automatiska negativa tankar, ifrågasätta ”måsten” i vardagen och utmana sina mest centrala rädslor, så kallad interoceptiv exponering.

Men stress är bara en del av förklaringen och inte hela ”orsaken”. Hade stress ensamt varit orsaken bakom panikångest hade ju alla människor varit lika stresståliga eller stresskänsliga, vilket vi idag vet inte är fallet.

Genetik

Varför vissa aldrig får panikångest eller kanske bara någon enstaka attack medan andra drabbas hårdare vet man inte säkert, men genetik/ärftlighet är i varje fall en del av förklaringen om man talar om ångestsjukdomar (där panikattacker kan vara ett symtom). Så här skriver jag i min bok om panikångest, som är Sveriges mest sålda i ämnet sedan den kom ut och rekommenderas av 1177.se, under frågan ”Är panikångest ärftligt?”:

”Ärftligheten för att bara få någon enstaka panikångestattack vet vi inte mycket om. Däremot har det gjorts undersökningar på̊ ärftligheten hos många ångestsjukdomar, till exempel paniksyndrom, agorafobi, specifik fobi, social fobi, generellt ångestsyndrom, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom. De undersökningarna visar att ångestsjukdomar är klart ärftliga, även om ärftligheten inte är lika stark som vid en del andra psykiska sjukdomar, som bipolär sjukdom och schizofreni.”

Exakt hur genetiken påverkar oss, till exempel hur de olika generna påverkar risken för att drabbas, vet man däremot inte. Under frågan ”Var står forskningen?” skriver jag bland annat så här:

”Ännu vet man inte exakt hur de olika generna påverkar risken; de enskilda generna inverkar på̊ många olika saker i kroppen och verkar dessutom samspela både med varandra och med omgivningen. Precis som när det gäller andra sjuk- domar verkar också̊ varje enskild gens betydelse vara liten. Det verkar dessutom som att genetiken påverkar på̊ olika sätt och olika mycket beroende på̊ till exempel när i livet man får paniksyndrom eller någon annan ångestsjukdom.”

Biologi (?)

Förutom stress och genetik finns andra tänkbara orsaker till panikångest, och med tiden kommer vi givetvis att förstå mer exakt hur de här orsakssambanden ser ut. Ett spår som forskare undersöker är biologin bakom panikångest, som jag också skriver om i frågan ”Var står forskningen?”:

”Många studier har gjorts och görs för att hitta eventuella biologiska förklaringar till panikångest, till exempel om man kan framkalla en panikångestattack hos en person genom att tillföra eller minska vissa ämnen i kroppen. Forskning pågår om ämnen som orexin, en signalsubstans som påverkar sömn och aptit, laktat (mjölksyra) och koldioxid. Det är alla ämnen där studier har visat vissa samband mellan dem och panikångest.

Här finns det i dagsläget många intressanta resultat att forska vidare på̊ men än så länge vet man för lite för att slå̊ fast några samband eller dra några slutsatser.”

Koldioxid är intressant eftersom hyperventilering orsakar att koldioxidhalten i blodet sjunker. Under en panikattack hyperventilerar man ofta, vilket gör att man får symtom som yrsel och bröstsmärtor, men det kan också vara så att man hyperventilerar lite grann hela tiden och att man på så sätt skapar symtom som påminner om en panikattack och därmed blir orolig. Man skapar alltså en ond cirkel.

Observera att de här sambanden behöver undersökas mer, hyperventilering verkar bara vara en av problemet hos vissa med panikångest och inte hos andra. Det kan också vara svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Jag själv tycker att jag haft viss användning av andningsövningar, som ofta är en del av KBT-behandlingar mot panikångest (paniksyndrom i mitt fall). Läs mer om hyperventilering här.

Sammanfattning

Panikångest orsakas alltså av en blandning av stress (både långvarig och kortvarig/akut), genetisk ärftlighet och eventuellt biologi.

Biologin verkar vara inblandad på något sätt, även om man i så fall ännu inte med säkerhet kan säga hur den skulle kunna bidra till panikångestattacker. Man vet dock rätt väl hur panikångesten i sig påverkar kroppens biologi i det akuta skedet med adrenalinpåslag och annat genom det som kallas kamp-/flyktresponsen som är en del av det autonoma nervsystemet.

Även om man vet mycket om panikångestens orsaker redan idag och att det finns många effektiva behandlingar som jag skriver om i boken, är det ett område som kräver mer forskning.

Jag skriver också en hel del om panikångest i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige” som du kan köpa på exempelvis Adlibris eller signerad i min webbshop. Boken har hyllats av Alex Schulman, Therése Lindgren (som själv har haft problem med panikångest och är intervjuad i boken) och av några av världens främsta psykiatriker.

Källor:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Doktorn.com [webb] ”Hyperventilera”

Sapolsky, Robert M., and Per Rundgren. Varför zebror inte får magsår. Natur och kultur, 2003.

I onsdags var jag i Norrköping och föreläste om depression och panikångest på deras psykiatriska vecka inför 150 personer. Det var min första större föreläsning på egen hand och det gick otroligt bra faktiskt. Jag hade rejäl ångest inför av lite olika anledningar, men väl där presterade jag verkligen grymt bra vilket känns skönt att kunna göra även om man inte är på topp.

Jag berättade om min uppväxt, hur jag fick panikångest (paniksyndrom) och depression och vad som fick mig på fötter igen. Jag berättade även om vetenskapen bakom de här folksjukdomarna, bland annat om stress/sårbarhets-modellen och om biologin och genetiken bakom framför allt depression.

Efter föreläsningen, som var 75 minuter ungefär, fick publiken ställa frågor. Jag fick många bra frågor, det var bara någon eller kanske två som jag hade svårt att svara på. Efter frågestunden sålde jag min bok om depression och panikångest och de gick åt som smör i solsken, alla överöste mig med beröm för föreläsningen och jag mådde genast lite bättre.

Jag har arbetat hårt på den här föreläsningen, så insatserna var höga för mig. Nu vet jag att föreläsningen är riktigt bra och att jag kan leverera den, så inför nästa gång krävs inte alls lika mycket arbete. Och förhoppningsvis inte lika mycket ångest heller.

Om ni vill boka mig kan ni höra av er till Talarpoolen.

I avsnitt 17 av Psykpodden intervjuade vi Roza Güclü Hedin på riksdagen, hon blev därmed den första framstående svenska politikern som berättat om sin psykiska ohälsa. Det var ett historiskt steg i rätt riktning, men i många andra delar av världen har politiker berättat om sina psykiska sjukdomar långt innan det skedde i Sverige.

Här är en lista med politiker, inklusive fina Roza, som har valt öppenhet istället för skam. Vissa av dem, som Winston Churchill, finns med i min bok om depression och panikångest som du kan köpa signerad om du klickar på länken.

Sverige

Roza Güclü Hedin – panikångest

Socialdemokraternas riksdagsledamot Roza Güclü Hedin har berättat om sina panikångestattacker i Psykpodden. Hon blev därmed den första framstående svenska politiker med psykisk ohälsa som berättat offentligt om sina problem. Hon berättade hur prestationsångest och stress flera gånger fått henne att ställa in politiska möten.

Jimmie Åkesson – utmattningssyndrom

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson sjukskrev sig under hösten 2014 för utmattningssyndrom, eller utbrändhet som det kallas i folkmun. När han 17 oktober skrev om det i ett öppet brev som publicerades i bland annat Aftonbladet, blev han därmed första svenska partiledare att berätta om sin psykiska ohälsa offentligt.

Gabriel Wikström – utmattningsdepression

Den socialdemokratiske sjukvårdsministern och tidigare SSU-ordföranden Gabriel Wikström blev 26 november 2014 förste svenska ministern att berätta om sin erfarenhet av psykisk ohälsa. I Uppsala Nya Tidning berättade Wikström att han under studietiden drabbades av utmattningsdepression, något han först trodde var hjärtproblem.

Norge

Kjell Magne Bondevik – depression

Norges statsminister sjukskrev sig för depression under fyra veckor 1998, något som väckte stor uppmärksamhet i internationell media. Han kom sedan tillbaka och blev omvald som statsminister 2001.

Reiulf Steen – depression

Den nyligen avlidne Reiulf Steen, före detta ledare för Arbeiderpartiet, berättade ofta om sina problem med bland annat depression.

Island

Jón Gnarr Kristinsson – ADHD

Skådespelaren och komikern Jón Gnarr, som flera gånger har berättat om sin ADHD offentligt, gav sig 2009 in i politiken som en reaktion på finanskrisen på Island. Hans satiriska parti ”Best Party” fick 34,7 procent av rösterna i Reykjaviks regionala val 2010 och blev därmed borgmästare i den isländska huvudstaden, och var det i fyra år. Han är därmed en av få politiker med ADHD som berättat öppet om sin diagnos.

Storbritannien

Winston Churchill – depression

Den förre brittiske premiärministern beskrev sina depressioner som ”svarta hunden” (The Black Dog), vilket har blivit ett känt uttryck världen över.

Kevan Jones – depression

Förre försvarsministern Kevan Jones berättade om sin depression i det brittiska underhuset under en uppmärksammad debatt i juni 2012.

Sarah Wollaston – förlossningsdepression

Ledamoten Sarah Wollaston i det konservativa Toriespartiet berättade om sin förlossningsdepression i det brittiska underhuset under en uppmärksammad debatt i juni 2012.

Andrea Leadsom – förlossningsdepression

Ledamoten Andrea Leadsom i det konservativa Toriespartiet berättade om sin förlossningsdepression i det brittiska underhuset under en uppmärksammad debatt i juni 2012.

Charles Walker – OCD (tvångssyndrom)

Labourledamoten Charles Walker berättade om sina trettio år med tvångssyndrom i det brittiska underhuset under en uppmärksammad debatt i juni 2012.

Australien

Andrew Robb – depression

Australiens handelsminister Andrew Robb har skrivit en bok om sina depressioner, som heter Black Dog Daze.

Geoff Gallop – depression

Ledaren för delstaten West Australia Geoff Gallop sade upp sig från alla sina politiska uppdrag den 16 januari 2006, för att få behandling mot sin depression. På en presskonferens sa han bland annat:

– Living with depression is a very debilitating experience, which affects different people in different ways.

– It has certainly affected many aspects of my life. So much so that I sought expert help last week. My doctors advised me that with treatment, time and rest this illness is very curable. However, I can’t be certain how long that will take. So in the interests of my health and my family I have decided to rethink my career.

Neil Cole – bipolär sjukdom

Neil Cole är advokat, författare och satt tidigare i delstaten Victorias parlament. 1993 fick han diagnosen bipolär sjukdom. 1995 läckte hans politiska motståndare hans diagnos, och han gick själv ut och berättade om sin sjukdom som den första politikern i Australiens historia. Han lades in för behandling och blev återvald 1996, innan han slutade som politiker efter att ha förlorat valet 1999. Han har skrivit en bok om sin bipolära sjukdom som heter Stability in mind.

Michael Costa – bipolär sjukdom

Michael Costa har haft flera höga poster i delstaten New South Wales, bland annat ”Minister for Police” (polisminister ungefär) och ”Treasurer” (skatteminister ungefär). Han är helt öppen med sin bipolära sjukdom, som bland annat gett sig uttryck i att han ibland ringt sina medarbetare mitt i natten med politiska idéer. Han har också anklagat sina politiska motståndare för personliga påhopp kring hans sjukdom istället för att möta hans politik med sakliga argument:

– Mood disorder at least is a legitimate illness – they haven’t found a cure for stupidity. If people resort to personal attacks it’s a sign of weakness in their own arguments.

USA

Lawton Chiles – depression

Senatorn och sedermera guvernören i Florida, Lawton Chiles, var öppen med sina depressioner. Han pensionerade sig 1989 efter sina psykiska problem och problem med hjärtat, men blev övertalad av sina väljare att ställa upp i guvernörsvalet i Florida mot republikanen Bob Martinez. Han vann och blev dessutom omvald fyra år senare då han ställdes mot Jeb Bush.

Mark Dayton – depression

Mark Dayton berättade om sin depression och sina problem med alkoholism 2009 och sa bland annat: ”I am a candidate for governor and I think people have a right to know this about me”. Han blev ändå vald till guvernör i Minnesota året efter, trots att republikanerna gick starkt framåt i resten av USA.

Lynn Rivers – bipolär sjukdom

Lynn Rivers valdes in i den amerikanska kongressen ett år efter hon berättat om sin bipolära sjukdom i media. Hon återvaldes sedan tre gånger i rad.

Inför valet tänkte jag att jag skulle undersöka hur mycket de olika politiska partierna talar om psykisk ohälsa. Först ut är partiernas partiprogram, som är deras viktigaste styrdokument. Hur ofta pratar de psykisk ohälsa där egentligen?

Om jag har tid framöver ska jag även granska antalet motioner/interpellationer i riksdagen angående psykiatrin, men vi börjar alltså med partiernas partiprogram. Jag har förutom riksdagspartierna valt att ta med Feministiskt initiativ, eftersom de kom in i Europaparlamentet och ligger bra till i opinionsundersökningar inför riksdagsvalet.

Alla partier förutom Centerpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna har dokument som de kallar för partiprogram. Centerpartiet och Moderaterna har istället ”idéprogram” och Sverigedemokraterna kallar sitt övergripande strategidokument för ”principprogram”.

De här dokumenten är inte helt jämförbara med varandra, jag är medveten om det. Vissa partier väljer att vara väldigt övergripande och kortfattade i partiprogrammet och ha andra mer specialiserade dokument (som Moderaternas ”handlingsprogram” och Socialdemokraternas ”framtidskontrakt”) som kompletterar partiprogrammet. De här dokumenten har jag valt bort.

Alla partier har dessutom massvis av riktlinjer utöver partiprogrammet, så jämförelsen kan aldrig bli riktigt rättvis, det finns helt enkelt ingen koncensus kring hur man presenterar sin politik.

Metod

Jag har i varje fall tittat på partiernas partiprogram och sökt efter ”psyk” i dem, för att täcka in alla ord som är kopplade till psykisk ohälsa på ett eller annat sätt (”psykiatri”, ”psykisk ohälsa”, ”psykolog”, ”psykiater” och så vidare) Jag har tagit bort de ord som inte varit kopplade direkt till psykisk ohälsa och vård (i KD:s program talar de om psykologiskt militärt försvar, annars har jag inte tagit bort något).

Eftersom programmen varierar väldigt i omfattning har jag sedan delat antal ”psyk”-omnämningar på antal ord i programmet för att ge en rättvisare bild av hur ofta de nämner psykisk ohälsa på olika sätt. Slutligen har jag multiplicerat den siffran med 1000 för att få en ”psykdensitet” per tusen ord.

* Jag har strukit 4 ”psyk” ur KD:s program, (psykologiskt militärt försvar).
** C, M = Idéprogram, SD = Principprogram
*** Per 1000 ord

Analys

Vilka slutsatser kan man dra av de här siffrorna? Ni får gärna berätta vad ni drar för slutsatser, personligen reagerar jag över ett par saker:

1. Två partier nämner inte psykisk ohälsa ALLS i sina partiprogram: Vänsterpartiet och Moderaterna.

2. Feministiskt initiativ och Miljöpartiet nämner psykisk ohälsa överlägset oftast. FI är det enda partiet som hade ”Psykisk ohälsa” som en egen rubrik i sitt partiprogram. Deras partiprogram var å andra sidan överlägset längst (fler ord än alla de rödgröna partiernas tillsammans).

3. Folkpartiet har högst psykdensitet i Alliansen. De skriver en del riktigt bra saker, bland annat ”Rätten till vård och behandling är lika självklar för både fysiska och psykiska sjukdomar. Psykisk hälsa ska vara ett uttalat folkhälsomål. Även all behandling av psykisk ohälsa ska omfattas av patientsäkerhetslagen.”

4. Miljöpartiet skriver om psykisk ohälsa på flera områden, förutom sjukvården bland annat kopplat till skola, arbetsplatser och stadsplanering. De skriver också om stigmatisering (BRA!) kring psykisk ohälsa:

”Den psykiska ohälsan växer, och leder till stort lidande. Miljöpartiet ser att vi i Sverige måste arbeta långt mer målinriktat med hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser. För barn och unga krävs det en aktiv samverkan mellan elevhälsa, föräldrar, primärvård, ungdomsmottagning och psykiatri. Till skillnad från kroppsliga sjukdomar är psykisk ohälsa ofta stigmatiserande och många skäms för att söka vård. Detta bör motverkas genom attitydförändringar och genom att erbjuda behandling av god kvalitet i ett tidigt skede. Den psykiatriska och psykologiska kompetensen i primärvården ska vara stark och kvalitetssäkrad.”

5. De rödgröna partierna har i snitt 18 procents högre psykdensitet än Allianspartierna.

Sammanfattning

Alla partier förutom Vänsterpartiet och Moderaterna skriver om psykisk ohälsa i sina partiprogram (eller idéprogram/principprogram). De rödgröna skriver oftare om psykisk ohälsa (18 procent högre psykdensitet) än Alliansen. Av riksdagspartierna är Miljöpartiet överlägset bäst (0,74), om man räknar in Feministiskt initiativ är de ännu något bättre (0,8). Bland allianspartierna är Folkpartiet (0,49) överlägset bäst.

Ni får gärna uppmärksamma mig på eventuella felberäkningar eller andra missuppfattningar så ska jag uppdatera texten löpande.

Obs! Jag är inte själv medlem i något politiskt parti och bloggen är politiskt obunden. Jag har inte fått betalt av något parti eller någon annan för att skriva det här. 

Den amerikanska neurologiprofessorn Robert Sapolsky har skrivit en bok om stress, där han jämför mänsklig stress med stress i djurens värld. Boken lär oss det mesta vi behöver veta om vad som orsakar stress och hur vi kan handskas med den.

Robert Sapolsky är Stanford-professorn med det yviga skägget och långa håret som ägnat halva sitt liv åt att studera babianer i nationalparken Serengeti i Kenya. Ni som läser bloggen känner igenom honom från när jag skrev om hans YouTube-föreläsning om depression, som jag för övrigt nämner i min bok om depression och panikångest. Han är en oerhört begåvad och ambitiös forskare som dessutom vet hur man gör vetenskap underhållande.

Och mycket riktigt, han är skämtsam och underhållande även i bokform. Även om skämten tappar lite sting i den svenska översättningen känns det bra att guidas av Sapolskys lättsamma ton genom det här tunga ämnet. Översättningen har Per Rundgren annars gjort med den äran.

Den här boken kom ut första gången 1994, andra gången 1998 och senast 2004. Den översatta versionen jag har läst är alltså den andra utgåvan på engelska, och inte den senaste.

Givetvis har mycket hänt sedan 1998 på det här området, vilket är bokens största brist. Men den är så pass välskriven och fullproppad med intressanta fakta och teorier att det väger upp för bokens ålderdom. Boken handlar givetvis om mänsklig stress, jämförelserna med djur (i första hand apor och möss, inte zebror) är ett sätt för Sapolsky att dels visa på det unika i mänsklig stress och vilka lärdomar man kan dra av det, samt att visa på de stora likheterna mellan stress i en grupp människor och en flock babianer.

Det unika i den mänskliga stressen är att den ofta är av långvarig eller kronisk karaktär (det är därför zebror inte får magsår). En zebra blir jagad av ett lejon och upplever stress i sin renaste form under en kortare stund, medan människor oroar sig för bolån och att bli arbetslös – en stress som är långvarig och mycket skadlig. Vår förmåga att tänka långsiktigt är alltså inte bara mänsklighetens kanske största tillgång, utan också en av våra stora brister.

Boken går igenom hur stress påverkar vårt immunsystem, vår risk att drabbas för hjärt- och kärlsjukdomar, magsår och psykiska sjukdomar som utmattningssyndrom (”utbrändhet”), depression och ångest till exempel. Vi förstår snart att stress är en av de verkligt stora bovarna när det kommer till den globala folkhälsan, men att det är ett komplext ämne som ofta har individuella variationer och komplexa orsakssamband.

Sist i boken kommer Sapolsky äntligen in på hur vi kan undvika stress och de skador den orsakar. Vid det laget är man så nedbruten av insikterna om hur vi stressar ihjäl oss att det känns som en frälsning. Tyvärr visar det sig att det inte finns någon universallösning, eftersom det många gånger är den subjektiva upplevelsen av stress respektive avkoppling som är nyckeln till framgång. Vissa tycker att det är avkopplande att jogga i en tät skog där solens ljus letar sig ned mellan trädkronorna, andra blir stressade av bara tanken på att snöra på sig joggingskorna.

Hursomhelst har Sapolsky många bra tips och insikter för den som vill minska på stressen och leva längre. Boken är trots den lättsamma tonen tungläst eftersom den är så faktaspäckad. Den som trots allt orkar ta sig igenom den blir rikligt belönad – stor insikt i ett ständigt aktuellt ämne som riskerar att ta livet av var och en av oss.

Betyg: 5/5

Finns att köpa: här

Om boken

Språk: Svenska
Antal sidor: 456
Utg.datum: 2003-01-01
Upplaga: 1 (första svenska upplagan)
Förlag: Natur & Kultur
Översättare: Per Rundgren
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Why zebras don’t get ulcers. An updated guide to stress, stress-related diseases and coping.
Dimensioner: 234 x 165 x 30 mm
Vikt: 785 g
SAB: Ve,Vebl
ISBN: 9789127074392

Som vanligt vill jag understryka att jag inte har fått betalt för att skriva det här inlägget eller något annat inlägg här på bloggen. Jag har själv givit ut min bok på Natur & Kultur, samma förlag som den här boken, men de har inte betalat mig för att recensera boken (de känner inte ens till att jag gör det). Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

I höst kommer jag att föreläsa om depression, ångest och psykisk ohälsa i allmänhet. Min föreläsning om depression, ångest och psykisk ohälsa kommer att utgå från min egen sjukdomsperiod, erfarenheter som patient inom psykiatrin och min bästsäljande bok om depression och panikångest. Jag tar upp mina personliga erfarenheter och varvar det med fakta, vetenskap och även lite diskussion om stigmatisering och tabu.

Redan i våras hade jag tre föreläsningar i ämnet, varav en var en intervju och frågestund på Stockholms Stadsbibliotek med Aftonbladets Kerstin Alex som intervjuare (bilden). Det var i samband med releasen av min bok om depression och panikångest. Det blev fullsatt, över hundra personer kom trots nästan obefintlig marknadsföring.

Efter det blev jag kontaktad av Sveriges största talarförmedling Talarforum som hade fått förfrågningar från kunder som ville boka mig. Därför har jag tagit fram en föreläsning om depression, ångest och psykisk ohälsa som jag kommer att köra i höst. Än så länge har jag bara en föreläsning om depression och ångest inbokad på en större konferens, men det kommer att bli fler. Förhoppningsvis kommer jag även att göra lite framträdande på bibliotek också.

För att boka mig som föreläsare om depression, ångest och psykisk ohälsa (föreläsningen kan anpassas lite efter vad som efterfrågas): mejla mig eller Helena Vågberg på Talarforum:

I det sista avsnittet innan vårt sommaruppehåll tar vi bland annat upp ett ämne som många har efterfrågat: generaliserat ångestsyndrom. Vi ger också enkla vardagstips för att må bättre och pratar om civilkurage.

Generaliserat ångestsyndrom, GAD, är en stor ångestsjukdom som det inte pratas så mycket om. GAD innebär att man mer eller mindre konstant går runt med en molande ångest i kroppen, som också ofta får fysiska symtom som orolig mage och muskelvärk. Vi tar upp symtom, behandlingar och får en personlig berättelse från Amanda Hollanti Ohlsson.

Rebecca berättar också en historia om hur hon nyligen träffade en bekant som inte såg ut att må bra. Genom att ge henne en kram och läsa upp en peppande text gjorde Rebecca stor skillnad för kvinnan, som några dagar senare tackade henne och sa att hon hade varit självmordsbenägen den där dagen. Lite civilkurage kan rädda liv.

Vi passar också på att ge små vardagstips om hur man kan göra för att må bättre. Rebecca berättar att hon sätter upp små uppmuntrande lappar i sin lägenhet, Christian berättar att han alltid belönar sig själv när han gjort något jobbigt.

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här nedanför eller i iTunes.

I söndags publicerades en intervju med mig i Aftonbladet Söndag där jag berättar om min panikångest och depression. De skrev även om min bok om panikångest och depression och om min och Rebecca Anseruds podcast om psykologi och psykisk ohälsa – Psykpodden.

Intervjun med Aftonbladets Nneka Amu gjorde jag i mars någon gång, i samband med att min bok om panikångest och depression släpptes, så det var ett tag sedan. De har tydligen rätt lång pressläggning.

Hursomhelst var det en jättebra intervju, Nneka var väldigt snäll och proffsig. Vi pratade om hur det var när jag en gång blev sjuk, hur jag tog mig ur det och varför jag skrev boken och startade podcasten med Rebecca.

Intervjun ligger inte uppe på nätet än, jag ska försöka kolla då och då så att jag kan länka till den här. Aftonbladet Söndag säljs dock fortfarande i butik, så om ni vill läsa är det bara att springa och köpa den.

***

Har för övrigt lagt upp en ny sida med all media (tv, radio, tidningar, bloggar) som jag gjort den senaste tiden. Gå gärna in och kika om ni vill veta mer om min historia och om boken.

Där hittar ni bland annat intervjun med Kattis Ahlström i Tv4 Nyhetsmorgon, intervjun med Kerstin Brunnberg i UR:s ”En bok, en författare” och min och Rebeccas intervju i Modern Psykologi.

Är ångest vanligt undrar många, både de som själva drabbats och de som hör talas så mycket om panikångest, social fobi och andra ångestsjukdomar. Därför tänkte jag bjuda på lite statistik om ångest, hur vanligt det är och vilka som drabbas.

Hur vanligt är paniksyndrom? Hur vanligt är tvångssyndrom? Hur vanligt är generaliserat ångestsyndrom (GAD)? När man själv eller någon i ens närhet drabbas är det självklart att man undrar om det är vanligt eller inte.

Statistiken nedanför är i huvudsak hämtad från tre olika undersökningar som gjorts i USA och Norge. Jag har avrundat litegrann för enkelhetens skull. Källhänvisning hittar du längst ned som vanligt.

Prevalens

Prevalens förklarar hur vanligt en sjukdom är under ett givet ögonblick eller en kortare period, till exempel ett år. Här är siffror på ungefär hur vanligt ångest är på ett år.

• Samtliga ångestsjukdomar: 17-20 procent.
• Specifik fobi: 8-10 procent.
• Social fobi: 7-8 procent.
• PTSD: 2-3 procent.
• GAD: 2-3 procent.
• Paniksyndrom: 2 procent.
• Tvångssyndrom: 0,7-1 procent.
• Agorafobi: 1-3 procent.
• Panikångestattack: var tredje har haft det senaste året (attackerna behöver inte vara en del av en ångestsjukdom).

Livstidsrisk

Livstidsrisk är precis vad det låter som, den kalkylerade risken för att en människa ska drabbas av sjukdomen någon gång under sitt liv. Här är siffror på ungefär de olika ångestsjukdomarna är över ett liv.

• Samtliga ångestsjukdomar: 20-25 procent.
• Specifika fobier: 10-15 procent.
• Social fobi: 12-13 procent.
• PTSD: 7-8 procent.
• GAD: 5 procent.
• Paniksyndrom: 4-5 procent.
• Tvångssyndrom: 1,5 procent.
• Agorafobi: 2-5 procent.

Värt att nämna om statistiken är att den inte skiljer på kön. Ångestsjukdomar är nästan dubbelt så vanligt hos kvinnor som hos män, läs mer om det här. Om du vill läsa mer om ångest kan du göra det i min bok om panikångest och depression.

Källor:

Carlbring, P., Hanell, Å. ”Ingen panik: Fri från panik-och ångestattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi.” (2007).

von Knorring, L., Andersson, G., Lichtenstein, P., Rück, C., & Lindefors, N. (2011). Vanliga folksjukdomar som debuterar tidigt i livet. Läkartidningen, 108, 787-791.

I nästa avsnitt av Psykpodden ska vi prata om GAD (bland annat), och utöver statistik och symtom ville jag ha en personlig berättelse om hur det känns. Hörde av mig till min vän Amanda Hollanti Ohlsson som har GAD och frågade henne. Här är hennes brev till mig som jag kommer att läsa upp delar av i nästa podcast!

Jag skriver förresten också om GAD både i min bok om depression och ångest och i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”.

Hursomhelst, här är Amandas brev:

”Hej Christian!

Jag håller med om att GAD är en bortglömd diagnos, som också framförallt inte tas på allvar. Jag insjuknade i en måttlig till djup depression hösten 2012 vilket jag under våren 2014 fick fastställt berodde på GADen som jag då i våras fick diagnosticerad.

Jag var redan som liten ett ängsligt, osäkert och oroligt barn och har varit “GAD:ig” sen jag var i elvaårsåldern då mina föräldrar skilde sig och det hände saker inom familjen under några år efter det. Men det var när jag började tillfriskna från depressionen som jag märkte att jag fortfarande var väldigt stressad, känslig för intryck och framförallt hade en obeskrivligt tung ångest – hela tiden.

Under hösten 2013 hamnade jag i en djup svacka med depressiva inslag, självmordstankar och panikattacker, och gick till min läkare för att få hjälp. Vi diskuterade mycket och kom fram till att det är min konstanta ångest som “ställer till det” för mig, så vi gjorde ett medicinbyte från Citalopram till Cymbalta.

Det sjuka är att jag började med 30 mg Cymbalta och kände redan efter två dagar en otrolig skillnad ångestmässigt. Nu äter jag 60 mg och får med hjälp av min syster vardagen att gå runt. Mår inte bra och behöver långvarig och regelbunden terapi enligt psykiatrikern som bedömde mig, men i Skövde där jag bor är det bristfälligt och jag får inte den hjälpen jag behöver.

Jag märker helt klart att GAD är en sjukdom som många inte alls vet vad det är. När jag berättade för vänner och familj hade de ingen aning om vad det var och även på min högskola stöter jag på samma reaktion. När jag pedagogiskt försöker förklara hur det är att ha GAD, genom att ge exempel på att jag kan få ångest och panik om jag inte följer matlistan när jag handlar (om det tex är extrapris på något) eftersom jag är orolig för min ekonomi.

Jag skulle gissa på att det beror på att det som med psykisk ohälsa överlag är tabu och stigmatiserat, men också kanske för att när man har GAD, så upplever man både själv och omgivningen tror att det är ett personlighetsdrag – att man ÄR orolig, lättstressad och ångestfylld.

Det jag tycker är viktigt att berätta om GAD är att det är en vidrig och hemsk ångestsjukdom. Det är en psykisk sjukdom precis som exempelvis depression eller social fobi. Precis som sjukdomen heter – generaliserat ångestsyndrom – så har man hela tiden en molande ångest och oro som man kan ha längre perioder och som i mitt fall ofta går över till stark och kraftig ångest. Jag kan ha en ångestattack för tex ett tjafs med en kompis och älta det i veckor, försäkra mig med hjälp av familjen, rättigfärda mig innan oron och ångesten lägger sig och tar sig uttryck på ett annat orosmoment.

Jag lever som en vettskrämd katt, ständigt rädd och orolig för ALLT i mitt liv. Jag är ständigt orolig, rädd, stressad, har katastroftankar, är pessimistisk, otroligt självkritisk och nedvärderande. Brottas med tusen tankar i huvudet inför varje moment eller situation jag möter, oavsett om jag bara ska gå utanför dörren eller åka tåg. Det är hela tiden som en gnagande, molande oro som ofta går över till ångest.

Ångesten kan se olika ut, ofta är den handlingsförlamande och gör att jag inte kan tänka, andas, planera eller ta beslut, jag får ofta panik då. Ibland gör den mig bara ledsen och jag kan gråta i timmar.

Jag är en introvert person men i samband med GADen och depressionen har jag blivit det ännu mer och har en släng av social fobi, eftersom jag får ångest av att vara ute bland människor. Är ständigt orolig, rädd och nervös över vad folk tycker om mig, både min personlighet och om jag är tjock/smal, fin/ful. Det tar otroligt mycket krafter av mig att umgås med människor och större grupper undviker jag gärna.

Utöver detta har jag jobbiga fysiska symptom i samband med de psykiska – trötthet, spänningar i rygg, nacke och framförallt käkar, en spändhet i hela kroppen. Det tar så sjukt mycket krafter att hela tiden vara på sin vakt och att hela tiden oroa sig.

Det jag upplever är att folk verkar tro att det bara är att sluta oroa sig. Att jag egentligen har ett val, och kan sluta vara och ha det såhär. Och det gör mig så jävla förbannad, för jag känner att jag hela tiden behöver rättigfärda, och förklara mig och stå upp för mig och min sjukdom hela tiden, i varje situation jag är i. Om det hade varit så lätt att sluta oroa mig hade jag gjort det för länge sen.

Jag tror inte folk förstår hur pass vidrigt det är att ha den här ångestsjukdomen, och de förstår inte att den finns på riktigt, att det är en diagnos. Det är en verklig psykisk diagnos och det behöver folk förstå, och inte bara förminska oss som lider av det. Vi ÄR inte lata, oroliga, stressade för att vi VILL, utan det är olika omständigheter som arv, miljö, erfarenheter osv som har lett till att vi blivit drabbade av denna sjukdom. Bara för att den inte syns, betyder det inte att den finns!

Som vanligt blev detta värsta uppsatsen! Men jag är så otroligt glad för att ni ska ta upp detta i podden, för alla dessa känslor av bemötande och att leva med GADen behövde jag få utlopp för och jag vill att alla ska förstå allvaret i att ha GAD.

Tack, ni är BÄST!

Kram,

Amanda Hollanti Ohlsson”

I det näst sista avsnittet innan vårt sommaruppehåll pratar vi om psykoser. Rebecca berättar hur psykoser kan kännas och vad de kan leda till. Positiva listan är sex punkter som visar att psykiskt sjuka har anledning att vara optimistiska.

När Rebecca var arton år fick hon en depressionspsykos som gjorde att hon avskärmade sig från omvärlden helt. I det här avsnittet berättar hon mer om den perioden och förklarar vad psykoser innebär, hur många som drabbas och hur man behandlar psykoser.

Christian har gjort en lista med sex saker han tycker gör att psykiskt sjuka har alla anledning att vara optimistiska inför framtiden. Han berättar bland annat om forskningsframsteg, större öppenhet, färre fördomar och mycket annat som har blivit bättre de senaste åren.

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här nedanför eller i iTunes.

I avsnitt nummer tretton av Psykpodden pratar vi om introversion och extraversion, om det extroverta idealet som västerländska samhällen lever efter. Vi pratar också om ADD och ADHD och hur man behandlar det.

Att vara ”social och utåtriktad” är en dygd i vårt samhälle. Det uppfattas som överlägset att vara nedtonad och försiktig enligt många vetenskapliga studier. Christian berättar om en bok i ämnet som han har läst som öppnade hans ögon, och vad det betytt för honom att förstå att introverta människor fungerar på ett annat sätt och att man inte behöver skämmas för det.

Rebecca berättar om sina problem med ADHD. Hon berättar om ADHD-utredningar och WISC-testet som visade att hon var begåvad över medel, vilket hon aldrig trott innan. Hon förklarar också skillnaden mellan ADHD och ADD och berättar om de mediciner hon just nu testar för att få bukt på sina problem.

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här nedanför eller i iTunes.

I det tolfte avsnittet av Psykpodden pratar vi om något som våra lyssnare vill att vi ska prata mer om: självmordstankar. Vi pratar också om sommarångest, alltså hur det är att ha ångest eller depression på sommaren när man ”borde” vara glad. Rebecca har också en sjuk frågestund och tipsar om bra musik.

Självmordstankar är väldigt vanligt förekommande i Sverige och världen. Man räknar med att ungefär en miljon människor tar livet av sig varje år världen över, i Sverige är siffran så hög som 1500 personer ungefär. Rebecca berättar om sina egna självmordstankar som kommer varje dag, i podden berättar hon hur hon tänkte självmordstankar tidigare under dagen då vi spelade in. Hon ger också tips på hur den som har självmordstankar ska tänka.

De flesta av oss älskar sommaren, men vad händer när man får ångest, depression eller någon annan psykisk sjukdom på sommaren? Christian berättar om sin upplevelse av sommaren 2007 då han kände sig ensammast i världen med sin panikångest och begynnande depression. Rebecca har också en sjuk frågestund då hon bland annat frågar Christian om han någonsin blivit kär i sin psykolog. Hon tipsar också om bra musik som man kan lyssna på när man är deppig.

Musiken vi tipsar om i podcasten är följande låtar.

Panetoz – Dansa pausa
Marit Bergman – Lets just fall in love
Journey Don’t stop believing
Snoop Dogg, Wiz Khalifa, Bruno Mars – Young, wild and free

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här nedanför eller i iTunes.

I avsnitt elva av Psykpodden pratar vi om ett ämne som vi länge tänkt pratat om: sorg. Död, skilsmässa eller att förlora en vän, sorg kommer i många former men vad ska man göra åt saken? Vi pratar också om kändisar och deras psykiska ohälsa och hur man som anhörig till någon med depression ska göra för att vara ett stöd.

Sorg kan sänka vemsomhelst, och vi reagerar alla olika. Vad för tips finns det för att hantera sin egen sorg, och hur kan man stötta en nära anhörig som är i sorg? Rebecca och Anne ger sina bästa tips och pratar om hur de själva har reagerat i sorg.

Rebecca och Anne pratar också om hur anhöriga till människor med depression ska agera. Både Anne och Rebecca har haft depressioner själva OCH varit anhöriga till andra med depressioner. Anne berättar hur hon överutnyttjade sina nära vänner stöd och varför hon ångrar det. Hon tar också upp hur många av de kändisar hon träffar i sitt jobb som journalist berättar om sin psykiska ohälsa, och om en intressant undersökning om var i kroppen olika känslor sätter sig.

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här nedanför eller i iTunes.

För ett par veckor sedan spelade jag in ett tv-program i tv-huset här i Stockholm. Det var UR:s magnifika program ”En bok, en författare” där jag pratade om min bok om panikångest och depression. Programmet sändes idag på Kunskapskanalen.

Intervjuare var Kerstin Brunnberg, journalisten som bland annat har varit vd för Sveriges Radio och som numera gör bland annat intervjuer för Utbildningsradion. Hon är även god bekant med Arvid Lagercrantz som skrivit förordet till min bok. För den som vill köpa min bok signerad (klicka på länken) så kostar den bara 150 kronor inkl. frakt. Annars kan du köpa den här.

Om du inte såg programmet kan du titta på det här nedanför:

I avsnitt tio avslöjar Rebecca en hemlighet som hon burit inom sig hela livet fram tills nu. Vi pratar om alkoholism och varför vuxna inte bör missbruka alkohol bland barn, hur det kan skada förhållandet mellan barn och förälder. Vi pratar även om att resa utomlands med psykisk sjukdom, och hur socioekonomisk status påverkar människors risk att drabbas av psykisk ohälsa.

Alkoholism är intimt förknippat med psykisk ohälsa, något som det sällan pratas om. Att prata om sin egen eller ens familjemedlemmars alkoholism har länge varit tabu, Rebecca slår ett slag för att öppna upp och prata om det här enorma problemet. Hashtaggen #ingenalkoholblandbarn är ett sätt för oss att försöka skapa debatt kring ämnet.

Christian berättar om sina stora svårigheter med att resa med sin psykiska sjukdom. Panikångest är ofta förknippat med ångest inför att resa, men även depression och andra psykiska sjukdomar kan göra att man inte reser trots att man kanske väldigt gärna vill. Vad kan man göra för att bli av med sin resefobi? Vad kan vara bra att tänka på om man ska resa och är psykiskt sjuk?

Christian berättar också om en vetenskaplig studie kring psykisk ohälsa och klass, eller socioekonomisk status, som fullständigt golvade honom. Läs studien själv här om du vill.

I avsnittet lovar vi också att lägga upp länkar för den som själv har problem med alkoholism eller har någon närstående som har det:

Barnens rätt i samhället (BRIS) 
Nationella hjälplinjen
1177.se om alkoholism

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här nedanför eller i iTunes.

Nu på morgonen var jag med i Nyhetsmorgon och berättade om min bok om panikångest och depression. Kattis Ahlström ställde frågor om boken och min egen historia. Sedan fick jag komma tillbaka och svara på frågor från tittarna som ställde många intressanta frågor.

Om du inte såg klippen imorse kan du se det första här:

Här är det andra klippet där tittarnas frågor besvaras:

Om du vill köpa boken hittar du bästa pris här, du kan också köpa den signerad här. Hoppas att ni gillade min medverkan, det var riktigt nervöst så jag hoppas det var värt det!

Hur lång tid är läkemedelspatenten tänkte jag och googlade. Det var svårare än jag trodde att få reda på, så jag ringde upp Patent- och registreringsverket för att få mer info. Reglerna var inte så svåra som jag trodde.

Patent- och registreringsverket (PRV) är den myndighet i Sverige som behandlar patentfrågor. Det gäller för uppfinningar och liknande, vilket man kanske fattar, men även för läkemedelspatent vilket jag kanske hade gissat att Läkemedelsverket hade hand om.

– Läkemedelspatenten i Sverige är 20 år som standard.

– När de 20 åren har gått ut kan man förlänga patentet i upp till fem år till, det kallas för tilläggsskydd. Det är i första hand till för att myndigheternas handläggningstider (som kan vara flera år i värsta fall) inte ska skada läkemedelsbolagen ekonomiskt. Har handläggningstiden varit kort får man alltså inget tilläggsskydd.

– Förutom tilläggsskyddet kan man få ytterligare sex månaders patent för barnmediciner. Det förutsätter att man har utfört noggranna tester enligt en viss standard som heter PIP, då får man alltså en liten ”bonus” på patentet.

De som avgör patentfrågorna är jurister på PRV. Det är en viktig fråga eftersom bara några dagar extra kan betyda väldigt mycket pengar för läkemedelsbolagen.

– Dessutom: patentet är inte tjugo år automatiskt, det förlängs varje år. Det innebär att läkemedelsbolagen måste betala en avgift till PRV för att få ha kvar patentet. Gör de det har de kvar patentet, annars släpps det. Avgiften är lägre de första åren och blir sedan högre och högre. Det ser ut på det sättet för att man vill uppmuntra forskning som är dyr så klart.

Många mediciner löper alltså inte hela tiden ut, läkemedelsbolagen slutar betala eftersom medicinen inte säljer tillräckligt bra för att fortsätta betala avgifterna.

Igår besökte jag konferensen Psykisk Ohälsa Samhällets Barn & Unga 2014 för att vara gäst i Radio Totalnormal. Jag fick frågor om min bok och min och Rebecca Anseruds podcast Psykpodden som på kort tid har blivit väldigt populär. Här kan ni lyssna på intervjun.

Konferensen ägde rum på Folkets hus vid Norra Bantorget här i Stockholm. Det var ganska mycket folk på plats vilket gjorde att ljudet blev halvbra, det var lite svårt att höra vad man sa. Men jag tycker ändå att det gick bra, ni får lyssna och avgöra själva.

Jag stannade kvar efteråt och snackade med tjejerna som roddar Radio Totalnormal, Emma Lundenmark och Bodil Lundmark, som gör ett OTROLIGT jobb för showen och människorna på Fountain House. Det är så lätt att säga att någon gör ett bra jobb, men jag beundrar verkligen Emma och Bodil, de lägger ner själ och hjärta och ser det inte bara som ett jobb.

Lyssna gärna på hela programmet där Thomas läser dikter direkt från huvudet efter 23 minuter bland annat, det var väldigt trevligt och underhållande.

Häromdagen när jag tog min antidepressiva medicin Sertralin fick jag en sådan jävla halsbränna att jag inte kunde sova på hela natten. Min mage är visserligen utomordentligt jävla känslig, men det var ändå rätt obehagligt.

Jag vill inte skrämma upp någon i onödan med biverkningar av Sertralin eller antidepressiv medicin, överlag tycker jag att jag inte har några biverkningar alls nästan bortsett från att jag är lite trött. Om man vill veta mer om biverkningar av antidepressiv medicin så skriver jag om det i min bok om panikångest och depression i frågan ”Ger antidepressiva mediciner biverkningar?”

Att man får sura uppstötningar och halsbränna är vanligt bland dem som stressar och oroar sig mycket, så det behöver inte bero på medicinen, men jag tänkte ändå att jag skulle skriva om det här ifall någon annan råkar ut för samma sak:

Häromdagen kom jag hem sent efter att ha varit på restaurang med två kompisar. Jag hade käkat riktigt mycket god mat och druckit Cola, vilket brukar påverka min mage. Kaffe och te under dagen dessutom, men om jag får halsbränna brukar det ändå vara ganska lätt ordnat att bli av med den, en Samarin och sedan sover jag som en baby.

Den här gången ballade min mage ur fullständigt. Jag tog min Sertralin precis innan jag gick och lade mig i sängen, svalde den dessutom bara med en klunk vatten direkt från kranen, istället för ett helt glas vatten som jag brukar. Jag kände hur det kittlade i halsen av medicinen som jag inte sköljt ner ordentligt, men tänkte inte mer på det.

Efter typ tio minuter i sängen började kittlingen kännas mer som syra i halsen på mig. Det bubblade och sved. Jag gick upp och tog en Samarin, väntade en stund på att det skulle gå över men det blev bara värre. Det gick inte över med två Novalucol (skitmedicin förresten) heller, men jag var tvungen att sova så jag satte mig i soffan och sov dåligt hela natten.

Jag tycker nog att jag får skylla mig själv egentligen, jag hade käkat så mycket skit den dagen så Sertralinen var nog bara droppen som fick bägaren att rinna över. Men den rann över väldigt mycket och jag tror att det kan bero på Sertralinen. Överlag vill jag ändå säga att jag inte har haft några problem med halsbränna de andra hundratals dagar jag har tagit Sertralin, och jag vill som sagt inte skrämma någon. Men om ni drabbas av halsbränna och nyligen har tagit Sertralin: det kan ha med det att göra. Kanske en anledning att inte ta Sertralin på kvällen?

Äntligen en podcast om psykisk ohälsa! Jag och Rebecca ”Känd från tv” Anserud har startat Psykpodden som kommer att komma ut ungefär varannan vecka från och med nu. Det är en podcast om psykisk ohälsa i alla dess former: depression, ångest, bipolär sjukdom, adhd, add, schizofreni och så vidare. Den kommer att finnas på iTunes eller här i bloggen (lyssna längst ner i inlägget), om du har en RSS-läsare är feedens adress: https://vadardepression.se/feed/psykpodden/

Jag har aldrig riktigt fattat helt hur det funkar med RSS-feeds men jag tror att det räcker med feed-adressen om ni inte har iTunes och inte vill vara tvungna att läsa min blogg för att få avsnitten automatiskt.

Psykpodden, avsnitt 1: Malou och skräckpsykologen

I första avsnittet pratar vi om Rebeccas besök hos Malou von Sivers i programmet ”Efter tio” (se klippet här) där de pratar om hur det är att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa. Vi pratar också om skräckpsykologer, där jag berättar om min första upplevelse av en psykolog som gick åt skogen, men också andra skräckhistorier som jag hört. Dessutom pratar vi om självmordstankar, hur det kommer sig att män har svårare att prata om psykisk ohälsa, vintermörkret, varför empati är viktigt inom psykoterapi och varför det inte finns några hopplösa fall av psykisk sjukdom!

Det är med andra ord ett proppfullt premiäravsnitt som du har att se fram emot. Det dröjer någon dag innan den dyker upp i iTunes, tills dess kan ni alltså lyssna här nedanför. Hoppas ni gillar det!

Många undrar om genetik och psykiska sjukdomar. Är panikångest ärftligt till exempel? Det finns en del forskning på det området och svaret är att panikångest är ärftligt om det är ett symtom på en ångestsjukdom, men att man bara ärver själva sårbarheten, inte sjukdomen i sig.

I min bok om panikångest och depression skriver jag i frågan ”Är panikångest ärftligt?” om vad forskningen har att säga om genetiken bakom panikångest. Många psykiska sjukdomar är ärftliga, men i olika stor utsträckning och man ärver normalt sett inte själva sjukdomen, utan bara en sårbarhet som gör att man lättare drabbas av sjukdomen än någon som inte har det i generna.

Vad gäller panikångest så är det ofta ett symtom på en ångestsjukdom. Framför allt paniksyndrom där det ju är huvudsymtomet, men panikångest kan även dyka upp om man har andra ångestsjukdomar (även om det ur medicinsk synvinkel oftast ses som att man har samsjuklighet med paniksyndrom i de fallen, att man till exempel har GAD med ”en släng” av paniksyndrom typ). Enstaka panikångestattacker behöver dock inte betyda att man är sjuk, det får ungefär var tredje person varje år, men långt ifrån alla har en ångestsjukdom.

Ärftligheten för panikångest måste därför delas upp mellan enstaka panikångestattacker och de olika ångestsjukdomarna där panikångest kan vara ett symtom (eller som har hög samsjuklighet med paniksyndrom, beroende på hur man ser det).

I min bok skriver jag bland annat så här om ärftligheten för enstaka panikångestattacker:

”För att säga något om ärftligheten hos panikångest måste man titta på vad panikångesten beror på. Ärftligheten för att bara få någon enstaka panikångestattack vet vi inte mycket om.”

Och senare om de olika ångestsjukdomarna:

”De [undersökningarna] visar att ångestsjukdomar är klart ärftliga. Undantaget är posttraumatiskt stressyndrom, som inte är klarlagd än.”

Jag skriver också så här:

”Ärftligheten bland enäggstvillingar är ungefär mellan 20 och 50 procent för de olika ångesttillstånden, lite beroende på undersökning och vilken diagnos man tittar på.”

Svaret på frågan om panikångest är ärftligt är alltså ja ifall det är en del av en ångestsjukdom, men att man inte vet ifall enstaka panikångestattacker är ärftliga eller inte. Man ärver hursomhelst inte själva sjukdomen utan bara en sårbarhet. Dessutom varierar ärftligheten mellan olika ångestsjukdomar och är aldrig högre än ungefär 50 procent.

Källor:

Carlbring, P., Hanell, Å. ”Ingen panik: Fri från panik-och ångestattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi.” (2007).

von Knorring, L., Andersson, G., Lichtenstein, P., Rück, C., & Lindefors, N. (2011). Vanliga folksjukdomar som debuterar tidigt i livet. Läkartidningen, 108, 787-791.

Jag satt och funderade över vilka situationer man får panikångest i oftast. När jag hade paniksyndrom med agorafobi fick jag panikattacker i väldigt specifika situationer, panikångest hos frisören var till exempel inte ovanligt. Nu får jag nästan aldrig panikattacker längre, men jag har skrivit en lista över de situationer då det hände oftast.

Jag skriver mycket om panikångest i min bok om panikångest och depression, men det mesta handlar om vilka behandlingar som är bäst, var man kan söka hjälp, hur många som drabbas, vad panikångest beror på och så vidare. Det är så klart viktigare egentligen, men jag hade gärna fått med mer om var och hur man får panikångest. Därför tänkte jag att jag skulle ge lite exempel på situationer man får panikångest i här i bloggen istället.

Listan är i ungefärlig inbördes ordning, med de värsta situationerna först, men alla de här situationerna har jag haft panikattacker i. Panikångest hos frisören, i klassrummet, i flygplanet, på arbetsintervjuer och på biografer – en härlig mix av ångest helt enkelt. Nu kör vi!

1. Muntlig presentation/hålla tal

Att ha en muntlig presentation inför klassen eller hålla tal på ett bröllop, en fest eller på en middag är en klassisk situation där många får panikångest eller tror att man ska få det.

Min erfarenhet: När min brorsa gifte sig kände jag mig manad att hålla ett tal. Det här var för typ fem år sedan när jag fortfarande hade svåra problem med panikattacker, vilket gjorde att jag hade sådan sjuk förväntansångest inför talet flera månader i förväg. Talet gick bra, jag var väldigt nervös vilket säkert syntes, men jag klarade av det och blev så jävla stolt efteråt.

Att hålla tal är någonting som jag fortfarande idag tycker är jobbigt. Jag gillar inte att stå i centrum, men vet att det går att träna bort hyggligt. Nu har jag varit med i direktsänd radio inför publik bland annat, så jag försöker inte låta det stoppa mig. Det går att komma över.

2. Resa i flygplan

Att resa överhuvudtaget är riktigt jobbigt för många som har panikångest, särskilt om man har agorafobi (torgskräck). Det är ofta med i toppen över paniksituationer och jag har träffat många som helt enkelt slutat resa utanför sin egen stad på grund av rädslan för panikattacker. Att resa är jobbigt, att göra det i flygplan är nästan alltid värst eftersom man är så instängd.

Min erfarenhet: Jag har skrivit om det här i bloggen förut (läs det tvådelade inlägget: resa med panikångest), att resa var länge omöjligt för mig. Jag flög inte mellan typ 18-24 år eftersom jag var rädd för panikångest och att mina öron skulle paja (vilket de gjort en gång när jag flög från Köpenhamn). Sedan dess har jag metodiskt arbetat bort min flygrädsla och reseångest, nu har jag nästan inga problem alls och har varit i Thailand, USA, Kenya och nästan överallt i Europa.

3. Gå på arbetsintervjuer

Att gå på arbetsintervju är inte bara jobbigt för panikångestdrabbade, men panikångest bidrar till en extra dos av obehag så klart. Det är någonting med den formella tonen, att man känner sig granskad och instängd som gör det jobbigt tror jag. Särskilt för agorafobiker.

Min erfarenhet: Eftersom jag är egenföretagare slipper jag arbetsintervjuer nuförtiden, men jag har många liknande situationer som jag inte hade pallat med om jag haft panikångesten kvar. Till exempel kundmöten där jag förväntas hålla presentationer eller lägga fram planer och sälja in mina tjänster. Jag hatar arbetsintervjuer fortfarande, men jag känner panikångestdrabbade som går på arbetsintervjuer och klarar av det ändå.

4. Gå till frisören

Det här kanske låter sjukt. Men att få panikångest hos frisören är inte ovanligt. Återigen är det ofta om man är agorafobiker (har torgskräck) som det blir extra jobbigt. Panikångest hos frisören känns jobbigt eftersom man inte kan gå därifrån. Man vet att man måste sitta still och dessutom konversera med en okänd människa.

Min erfarenhet: När jag hade panikångest var det här en av mina skräcksituationer. Det satt dessutom i länge, långt efter att min panikångest hade börjat släppa i andra situationer levde den här skiten kvar. Panikångest hos frisören, och särskilt inför, gjorde att jag ofta gick runt och var ful i håret. Nu är jag snygg igen!

5. Gå på föreläsning/bio/teater

Att sitta instängd på en stolsrad på en föreläsning, biograf eller teater när man har panikångest är ingen höjdare. Man känner att man har allas blickar på en om man skulle behöva gå därifrån. Man fruktar de besvärade blickarna hos dem som måste resa på sig när man ska gå förbi.

Min erfarenhet: Panikångest på föreläsningar, biografer och teater begränsade mitt liv otroligt mycket när jag hade paniksyndrom. Jag har skrivit om det här i bloggen tidigare, särskilt biografer gjorde mig panikslagen nästan varje gång. Nu går jag på bio så ofta jag kan och känner inte ett skit av paniken längre.

Många (läs: alla) av de här situationerna har med agorafobi att göra. Jag skriver om agorafobi i min bok om panikångest och depression, läs också mitt blogginlägg ”Så blir man av med Agorafobi”.

Och kom ihåg: du KAN bli frisk!

Kaffe och panikångest är inte alltid en bra kombination. Innan jag fick panikångest drack jag kaffe, te, Coca-Cola och andra drycker med koffein lite när som. Nu har jag börjat igen, men under min period med paniksyndrom drack jag mindre kaffe för att inte få panikattacker lika ofta.

Att kaffe kan orsaka panikångest är verkligen en sanning med modifikation, det är snarare stress orsakar panikångest, men det finns ändå anledning att skära ner lite på koffeinet om man lider av panikångest. Jag vet, jag har varit där.

När jag fick mina första panikångestattacker för sex år sedan läste jag ganska snart att kaffe och koffein överlag kunde trigga en panikångestattack. Den som har panikångest blir ofta väldigt uppmärksam på vad som händer i kroppen, kroppsliga ”sensationer” som hjärtklappning och svettningar kan utlösa en panikångestattack till exempel.

Det var samma sak för mig. SÅ FORT någonting hände i min kropp, nästan vad som helst, bubblade skräcken i hela kroppen, jag domnade bort, blev varm och yr och pang! så hade jag fått en panikångestattack. Eftersom koffein påverkar kroppen (beroende på hur mycket man dricker och hur van kroppen är vid kaffe) genom att det höjer blodtrycket och pulsen till exempel, så kan kaffe alltså trigga en panikattack.

Förutom de kroppsliga symtomen som kaffe ger (som kan misstolkas av någon som ofta har panikångestattacker), så finns det en annan sak med kaffe som gör att du borde tänka efter: stress. Panikångest orsakas av stress (jag skriver mycket om det i min bok om depression och panikångest , och om du dricker mycket kaffe för att orka med kanske du borde fundera över om du stressar för mycket?

Det är självklart inte så att ALLA som dricker kaffe stressar för mycket, jag dricker själv kaffe nuförtiden även under perioder som inte är stressiga för mig, men jag tycker ändå att man bör vara uppmärksam på det. Visst, en kaffe under en stressig period då man måste orka mycket kan verkligen sitta fint, men om man hela tiden dricker mycket kaffe för att orka mer är det kanske dags att fundera på att lägga om sitt liv. Särskilt om man har panikångest.

Panikångest och te, Red Bull och Coca-Cola

Förutom kaffe som innehåller väldigt mycket koffein, finns koffein bland annat i te, Coca-cola och Red Bull. Jag lånade en tabell från Wikipedia där mängden koffein i olika livsmedel listas, kolla här:

En sak som var intressant för mig var att även te innehåller koffein, men att det är stora skillnader på olika sorters te. Svart te innehåller hälften så mycket koffein per centiliter som kaffe, men fyra gånger så mycket som Coca-Cola. Grönt te innehåller hälften så mycket koffein som svart. Ta de här siffrorna med en nypa salt, eftersom det beror på hur tet produceras, vissa gröna teer innehåller mer koffein än vissa svarta teer till exempel, men överlag stämmer listan ganska väl ändå.

Det finns dessutom vita teer som är ännu ”svagare” och rött te (Roibooste) och örtteer som inte innehåller något koffein alls. Jag gillar inte Roibooste, men drack väldigt mycket vitt te när jag hade paniksyndrom vilket hjälpte en del. Ett tips om du vill dricka vitt te är Liptons White Tea som är väldigt gott, om än inte lika gott som svart te kanske.

Nuförtiden, när jag inte har haft en panikångestattack på flera år, så dricker jag kaffe igen och även te. Men jag dricker mycket mindre än innan och inte varje dag. Märker jag att jag dricker mycket kaffe frågar jag mig själv om jag i stället borde jobba mindre, eller försöka sova bättre, det är ofta en varningsklocka för mig.

Sammanfattning

Kaffe är inte farligt och orsakar inte panikångest i sig, men om du har lätt för att få panikångestattacker kan kaffe trigga en attack. Det beror på att koffein höjer blodtrycket och pulsen, vilket många som har panikångest misstolkar eftersom man är för uppmärksam på vad som händer i kroppen. Att dricka med måtta kan vara nyttigt om du har problem, och var även uppmärksam på ifall du dricker mycket kaffe för att du stressar för mycket. Då borde du kanske lägga om din livsstil i vilket fall. I min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige” skriver jag mycket om panikångest, och har intervjuat flera kändisar som haft panikångest, till exempel Therése Lindgren.

Källor:

Wikipedia om koffein [www] hämtad den 7 november 2013
Askville om te [www] hämtad den 7 november 2013

Väldigt många har frågat mig om när och hur man kan köpa boken. Goda nyheter för er – NU finns det äntligen möjlighet att förboka den på CDON.com inför releasen 22 mars. Om du bokar den nu får du den hemskickad direkt när den släpps i mars!

CDON.com tar emot förbokningar av boken från och med igår vilket betyder att du kan lägga vantarna på ditt ex så att du får det direkt när boken släpps. Den kostar 129 kronor (plus frakt) hos dem, vilket jag tycker är ett bra pris eftersom jag vet att de som har depression eller panikångest många gånger inte har så mycket pengar att röra sig med.

Tack till CDON.com som fixat möjligheten att förboka boken (många andra bokhandlare har slutat med det), tack även till mitt förlag Natur & Kultur som verkligen har varit med på min linje om att boken skulle bli billig och lättillgänglig. Se till att köpa boken nu så blir de glada också, det är de värda! Här är en länk till min bok på CDON.com!

Ciao!

Igår var jag på möte på Natur & Kultur, där jag träffade Kristina Billow som är PR-ansvarig för illustrerad facklitteratur och Nina Västerbro som är min förläggare. De är superduktiga och vi hade ett bra möte som resulterade i flera nyheter om boken.

Eftersom boken har lagts upp i bokrondellen (bokförlagens gemensamma bokdatabas) är en del nyheter som jag vetat om ett tag nu officiella. Det gäller framför allt bokens omslag (bilden) som Niklas Lindblad på Mystical Garden Design har formgivit. Han är en av landets bästa bokdesigners och jag är så j-vla glad och hedrar att just han gjorde det.

Han har verkligen fångat mitt budskap med boken, jag blev faktiskt en smula tårögd när jag såg det första gången. Många andra böcker i samma genre har deprimerande omslag. Konturerna av en person som gömmer sig eller något annat dystert.

Jag ville inte att min bok skulle sända det budskapet. Det fick absolut inte bli oseriöst eller flamsigt, men jag ville att det skulle vara upplyftande och inte för allvarligt. En fin bok som man vill ha på nattduksbordet eller i väskan. Som man blir sugen på att köpa och längtar efter att få läsa när man kommer hem.

Paraplyet är Niklas idé, och när jag först hörde att det skulle vara ett paraply på omslaget blev jag skräckslagen: Vad ÄR nu detta? När jag sedan såg omslaget, var det som att hela kroppen skrek ”YES!” Det symboliserar att det är lite stormigt ibland (och KANSKE tappar man sitt paraply i regnet), men att det går över förr eller senare. Efter regn kommer solsken och så vidare.

Omslaget är säkert sådant som jag bryr mig mer om än den som ska köpa den, ni kanske skiter i det fullständigt, men jag ville som sagt vara noggrann med vad omslaget signalerar. Den bästa boken om depression och panikångest ska ha det snyggaste omslaget, så är det bara. Tack Niklas!

Releasedatum och pris

Förutom omslaget fick jag reda på releasedatum och ungefärligt pris igår. Boken kommer att ges ut 22 mars nästa år, den går redan nu att bevaka på Adlibris, Bokus och de andra stora internetbokhandlarna, men inte att förbeställa än så länge.

Priset kommer att landa på ungefär 130-150 kronor, kanske något dyrare i fysiska bokaffärer som har högre påslag. Jag har inget exakt pris eftersom det är bokhandlarna som lägger på sina marginaler, priset som bokhandlarna köper boken för är däremot satt (fast det vet jag inte om jag får skriva här, det kanske inte är så intressant heller).

Just nu tar Bokus 134 kronor för boken och Adlibris 137 kronor, det ger nog en ganska bra bild av vart det kommer att hamna när boken går att köpa. Gå gärna in och bevaka boken så får ni meddelande när den går att beställa!

Tack förresten för alla fina kommentarer på bokens Facebooksida, många frågar var och när man kan köpa boken så jag hoppas att ni är nöjda med svaret här. Det är så mycket jag vet just nu, så fort jag vet mer skriver jag om det här!

En av de saker som jag tyckte var jobbigast när jag hade svår panikångest var att gå på bio, teater eller föreläsningar. Jag hade agorafobi (torgskräck) vilket innebär att man har fobi för offentliga platser, vilket väldigt många med paniksyndrom har.

För mig var bio särskilt svårt, det var ett av de problem som hängde med längst. Även när jag hade blivit av med panikångesten vid middagar, restaurangbesök, på jobbet, i tunnelbanan, när jag åkte buss och så vidare så tycktes biobesök alltid resultera i en ordentlig panikångestattack. Yummie.

Det här var så klart ganska handikappande, jag gick bara på bio med min flickvän och knappt det. Jag pallade inte. Det var någonting med att sitta instängd i mörker och värme, med högt ljud och en storbildsskärm i ansiktet och en massa datagjorda effekter som fick mig att bli yr.

Jag märker att jag låter som en pensionär när jag beskriver hur det är att gå på bio, men make no mistake, jag älskade bio då och jag gör det fortfarande, det var bara det att det triggade mina panikkänslor under den här tiden.

Situationer agorafobiker undviker

Jag kom att tänka på agorafobi häromdagen när jag var på Dramaten här i Stockholm och tittade på ”Other Desert Cities” med Marie Göranzon, Hans Klinga och Reuben Sallmander. Även om det var teater och inte bio hade jag aldrig pallat med det för bara några år sedan.

Vi satt på rad nummer två, precis i mitten. Det är typ det värsta jag hade kunnat tänka mig förut. Sveriges finaste och snobbigaste teater. Nästan längst fram, så att jag har allas blickar i nacken, men inte på första raden där man lätt kan gå ut utan att någon behöver resa på sig, och i mitten av raden så att jag måste störa maximalt med människor för att ta mig ut. Usch.

Nuförtiden har jag nästan aldrig panikångestattacker, det måste ha varit flera år sedan jag hade en fullt utvecklad attack, så jag njöt bara av teaterföreställningen utan att bry mig om flyktvägar. Men tanken slog mig som sagt: tänk om jag hade varit här för ett par år sedan. Vilken mardröm.

Förutom teatrar och bio finns det många sociala situationer som en person med agorafobi undviker. Här är en lista på några av de vanligaste:

• Gallerior
• Att vara långt hemifrån
• Åka bil (både köra bil och åka som passagerare)
• Vara ensam hemma
• Åka buss
• Åka tåg
• Åka tunnelbana
• Breda gator
• Tunnlar
• Gå på restaurang
• Stå i kö
• Mataffärer
• Affärer
• Folksamlingar
• Flygplan
• Åka hiss
• Rulltrappor

Som ni ser är det en ganska störig lista. Det är typ allt som är kul, egentligen, som man undviker när man har agorafobi (särskilt åka rulltrappa är ju kul).

Vad hjälper mot agorafobi?

Men hur blir man av med agorafobi då? I min bok om panikångest och depression har jag en fråga som heter ”Vad är agorafobi?” där jag skriver:

”Agorafobi behandlas framför allt med kognitiv beteendeterapi (KBT), som har visat sig ha effekt på lindrig och måttlig agorafobi, om exponeringsövningar ingår i behandlingen. Vid svår agorafobi är det inte visat att KBT har någon effekt. Antidepressiv medicin har bara begränsad effekt på agorafobi, men det minskar antalet panikångestattacker om man har paniksyndrom samtidigt.”

För att bli av med agorafobi är det alltså framför allt kognitiv beteendeterapi (KBT) som hjälper, men det är viktigt att exponeringsövningar ingår. Exponeringsövningar är helt enkelt att man får utsätta sig för sina värsta rädslor. Man får helt enkelt gå till mataffären och anteckna hur man känner, försöka hitta strategier för hur man ska tänka och sedan träna bort det. Det låter inte så kul, och det är det inte heller, men jag lovar er att det är skönt när man väl kan göra vad man vill utan att behöva bry sig.

För mig personligen var, förutom biobesök, att resa och särskilt att flyga det absolut svåraste. Jag har skrivit ett tvådelat blogginlägg om att resa med panikångest här tidigare.

Vad gäller antidepressiv medicin så har det som jag skriver i boken bara begränsad effekt. Även om jag tror att det faktum att jag äter antidepressiv medicin nu hjälper litegrann var det viktigt för mig att kämpa ner agorafobin bara med hjälp av KBT, så att jag vet att det inte bara är medicinerna som hjälper. Men om man äter medicin och går i KBT hjälper det ofta väldigt bra också så klart (om man kämpar hårt).

Tyvärr är det så, paniksyndrom med agorafobi är för jävligt, och du måste utsätta dig för hemska saker för att bli av med skiten. Men det går, och belöningen du får gör det värt mödan. Tio gånger om.

(Förresten, om ni har möjlighet: gå och titta på Other Desert Cities på Dramaten, den var väldigt bra! Som vanligt har jag inte fått betalt för att skriva det eller någonting annat här i bloggen. Bara så ni vet.)

Källor:

Barlow, DH., VM Durand. 2011. Abnormal psychology: An integrative approach. CengageBrain.

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Imorse skulle jag gå och ge blod för första gången på fyra år. Eftersom jag tar antidepressiv medicin tänkte jag att jag måste googla det innan jag går dit, för att se om det är ett problem eller inte. Blodcentralens hemsida Geblod.nu lämnar tyvärr inga bra besked tycker jag.

*Uppdatering 30/9: Jag har fått svar på mitt brev till Geblod.nu, läs svaret här*

Jag började med att söka efter ”ge blod antidepressiva” och ”ge blod antidepressiv medicin” på Google. Båda sökningarna gav samma resultat: ingenting från blodcentralernas egen hemsida men flera svar från olika forum som Ungdomar.se och Familjeliv.se, där de hänvisar till ett FAQ-svar på Geblod.nu:

”Vissa typer av antidepressiv medicin anses öka risken för att blodgivaren svimmar i samband med tappningen. Därför krävs 4 veckors uppehåll med medicinering innan blodgivning kan ske. Andra typer av antidepressiv medicin har ej denna biverkan, varför de ej utgör hinder för blodgivning.”

Det här svaret ligger inte kvar på Geblod.nu, varför vet jag inte. Jag bestämde mig för att höra efter på blodcentralen istället, jag besökte blodcentralen på Fridhemsplan här i Stockholm och frågade extra noga om det här.

Sjuksköterskan tittade då i en pärm och sa att min medicin (Sertralin/Zoloft) var okej, men sa att man måste ha tagit sin antidepressiva medicin längre än fyra veckor eftersom blodet inte koagulerar lika bra annars (om jag minns rätt). Hon sa också att man tittar på det allmänna hälsotillståndet, alltså om man mår bra fysiskt och psykiskt eller inte.

Jag tolkar det som att man, om man tar antidepressiv medicin och inte mår så bra inte ska lämna blod. Det låter ju vettigt, men då borde man kunna skriva det på hemsidan så att man vet det innan man går dit?

Ny information på Geblod.nu

När jag efter besöket kollar mer noggrant på Geblod.nu hittar jag lite information trots allt, nämligen:

”Det finns inget generellt förbud om du medicinerar mot depression. Din blodcentral bestämmer om du får ge blod.”

Jag reagerar på svaret av två anledningar:

1. Vad betyder det att ”din blodcentral bestämmer om du får ge blod”? Betyder det att olika blodcentraler godkänner olika mediciner? Eller är det ens allmänna (psykiska) hälsotillstånd som gör att bedömningen avgörs på blodcentralen? Borde man inte kunna skriva det i så fall?

2. Geblod.nu använder inte ordet ”antidepressiv medicin”. Det är ganska dumt eftersom många gör som jag: googlar innan man går dit. Om man inte använder orden folk googlar på syns man inte i sökresultaten.

Dessutom används antidepressiva mediciner inte bara mot depression, utan även bland annat mot olika ångestsjukdomar. Därför blir uttrycket ”medicinerar mot depression” otydligt, är det okej om jag äter antidepressiv medicin mot ångest men inte om jag äter samma medicin mot depression? Är det själva medicinen eller att den används mot just depression som avgör?

Ett oklart besked (inga träffar på blodcentralens hemsida utan bara någon slags hörsägen från Familjeliv.se, och oklara besked när man väl hittar ett svar) gör att en stor del av dem som tänker ge blod struntar i det. Man orkar helt enkelt inte gräva vidare för att få ett besked. Jag tänkte själv strunta i det men gick dit till slut.

Brev till blodcentralen

Jag skrev därför ett brev till blodcentralen idag. Jag frågar:

1. Vilka antidepressiva mediciner fungerar eller fungerar inte? Varför anger ni inte det på hemsidan, måste man ringa sin blodcentral för att få reda på det?

2. Stämmer det att man bör ha tagit antidepressiv medicin längre än fyra veckor för att blodet annars inte koagulerar tillräckligt bra, eller måste man har haft ett uppehåll på fyra veckor för att inte riskera att svimma? Vilka mediciner gäller det i så fall?

3. Vad betyder egentligen att ”din blodcentral bestämmer om du får ge blod”? Har det med mitt psykiska allmäntillstånd att göra eller med medicinerna i sig? Varför står inte anledningen till det på hemsidan?

4. Vore det inte bra om ett svar från Geblod.nu dök upp längst upp på Google om man söker efter ”ge blod antidepressiv medicin”, eftersom en halv miljon svenskar använder antidepressiv medicin varje dag och säkert en del av dem vill ge blod? Det vore väldigt enkelt fixat.

Nu väntar jag på svar och hoppas att de kan reda ut det här för mig (och dig). Nu fick jag ändå inte lämna blod på grund av att jag stukat foten, vilket inte heller står på hemsidan. Sertralinet var tydligen inget problem i varje fall. Jag publicerar svaret från blodcentralen i sin helhet här i bloggen så fort jag får det!

Nu börjar det hända saker med boken. Även om jag har bloggat här hela sommaren har det varit tunt med nyheter kring själva boken. Nu har jag äntligen lite mer att berätta inför våren, bland annat har vi spikat titeln!

Jag har fem härliga nyheter om boken, här har ni dem:

1. Titeln spikad!

Som rubriken avslöjar blir titeln ”Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar”. Vi ville att titeln skulle bli så tydlig det bara går och jag tror att vi lyckades med det.

2. Förord av Arvid Lagercrantz!

Vissa av er känner redan till det här, jag har till exempel skrivit om det på Twitter: förordet till boken har den legendariske författaren och journalisten Arvid Lagercrantz skrivit. Han är själv bipolär sedan mer än 50 år tillbaka och berättar i förordet personligt och naket om sjukdomen, medicinerna, sjukhusvistelserna och hur han lyckades bli vd på Sveriges Radio trots sin bipolära sjukdom.

Ur Arvid Lagercrantz förord:

”Den som vill få en snabb och kortfattad översikt av psykisk ohälsa ska läsa den här boken. […] En stor del av tillfrisknandet består i att få kontroll över sig själv, och den som vet mer om sin sjukdom har kommit en bit på väg.”

3. Fem nya frågor!

Nu är även själva bokmanuset klart. Förutom att jag och min redaktör Eva Frisendahl har finslipat alla frågor och gjort dem ännu bättre, så har vi lagt till fem nya frågor! Totalt blir det alltså 60 frågor istället för 55, och de nya frågorna och svaren är väldigt bra precis som de andra.

Nu när manuset är klart kan jag ge er alla frågor som kommer att vara med i boken, jag har lagt upp dem här om ni vill läsa.

4. Köp boken signerad direkt på nätet!

Jag har öppnat en webbshop som gör att alla som vill köpa boken signerad kommer att kunna göra det direkt av mig på nätet. Webbshopen kommer att ligga på min egen sajt textbearbetning.se (kanske även här i bloggen). Man kan betala med de flesta kredit- och betalkort (MasterCard, VISA, Amex etc.) eller med sitt PayPal-konto. Signering och personlig hälsning utan extra kostnad så klart!

5. Förboka redan i höst!

Det är många som hör av sig och frågar när boken släpps, där kan jag tyvärr inte ge några nyheter just nu. Boken har inget releasedatum än, men den kommer någon gång i vår (jan – april är vårsäsong i bokbranschen). Däremot kommer man att kunna förboka boken redan under hösten, även signerad. Jag återkommer med alla datum för boken framöver.

***

Där har ni de nyheter jag kan släppa just nu. Det är mycket annat på gång kring boken, så mycket kan jag säga. Intresset är väldigt stort och jag tror faktiskt inte att jag kommer att göra någon besviken. Jag kommer att lägga upp lite kommentarer och omdömen från det fåtal personer som redan har fått läsa boken här snart.

***

Tack också för alla glada tillrop på Twitter förresten! Jag heter c_dahlstrom där om ni vill skriva någonting till mig.

Hej då!

Det finns mycket intressant forskning om panikångest. Bland annat om ärftlighet, där man studerar tvillingpar och hur ofta den ena tvillingen får panikångest om den andra redan fått det. Det finns också forskning om livvstilsfaktorer, biologi och behandlingar som är riktigt intressant.

Igår skrev jag om depressionsforskning här i bloggen. Det verkar vara ett ämne som många tyckte var intressant, därför tänkte jag skriva om heta forskningsspår idag igen. Den här gången handlar det om panikångest.

Frågan ”Var står forskningen om panikångest?” i min bok om depression och panikångest inleds så här:

”Panikångest och olika ångestsjukdomar har intresserat forskare länge. Till exempel publicerade militärläkaren Jacob Mendez DaCosta redan 1871 artikeln ”On Irritable Heart”, som handlade om hur militärer i pressade situationer uppvisade symtom som hyperventilation, skakningar, värk i hjärtat och dödsångest.

Symtomen påminner väldigt mycket om dem som uppstår vid en panikångestattack, men trots att forskningen nosade på ämnet redan på 1800-talet är det först de senaste tjugofem åren som forskningen på panikångest och därmed också på olika ångestsjukdomar (paniksyndrom, agorafobi, specifik fobi, social fobi, generaliserat ångestsyndrom, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom) verkligen har tagit fart.”

Jag tyckte att det var intressant att man kan spåra forskningen nästan 150 år tillbaka i tiden, men synd att det är först de senaste tjugofem åren som man verkligen gjort framsteg.

I frågan i boken har jag tagit med fyra områden där forskningen om panikångest har gjort framsteg: genetik, livsstilsfaktorer, biologi och behandlingar. Jag tänkte skriva något kort här om två av dem: genetik och behandlingar.

Genetik

Genetik är ett viktigt spår när det gäller forskning om panikångest. De olika ångestsjukdomarna har alla ganska start ärftlighet, men paniksyndrom verkar ha starkast påverkan av genetiken. Jag skriver bland annat så här i boken:

”Forskning har visat att genetiken spelar en ganska viktig roll, framför allt vid paniksyndrom, men också vid andra ångestsjukdomar. Ärftligheten bland enäggstvillingar är ungefär mellan 20 och 50 procent för de olika ångesttillstånden, lite beroende på undersökning och vilken diagnos man tittar på. För paniksyndrom, där ärftligheten verkar vara särskilt stor, har en stor tvillingstudie visat en ärftlighet på 48 procent.”

Det här är så klart väldigt intressant, jag personligen kan känna att det är lite lättare att inte känna skam och skuld om man vet att ångestsjukdomar åtminstone till viss del ligger i vår arvsmassa.

I boken finns även en fråga om bara just ärftlighet för panikångest, den heter ”Är panikångest ärftligt?” och ligger i panikångest-delen av boken.

Behandlingar

Behandlingsområdet är ett av de där det också har hänt mycket de senaste åren. Framför allt är det bland terapierna man har gjort framsteg, även om det har hänt litegrann bland medicinerna också.

Det som har hänt bland terapierna är bland annat att KBT har vuxit fram och utvecklats i snabb takt. Innan KBT började växa fram på större front under 1980-talet var psykodynamiska terapier nästan helt dominerande, vilket var illa eftersom de inte vetenskapligt kunde (eller ville) visa sin effekt mot panikångest.

KBT och andra mer praktiskt inriktade terapier har inte bara kunnat visa sin effekt vetenskapligt mot exempelvis panikångest, de har även satt press på psykodynamiker att tydligare visa att deras metoder håller för granskning. På senare tid har det till exempel kommit studier som tyder på att vissa psykodynamiska korttidsterapier kan vara effektiva, men än så länge ligger den psykodynamiska terapigrenen efter de kognitiva och beteendeterapeutiska metoderna.

På sätt och vis är det som att man har avreglerat en monopolmarknad, det har skapats konkurrens vilket gör att terapier som inte har vetenskapligt stöd ifrågasätts mer av både experter och patienter.

I boken skriver jag mer om både kognitiv beteendeterapi och psykodynamisk terapi (bland annat). Där skriver jag också om ytterligare ett riktigt intressant forskningsspår på behandlingssidan: internetterapi.

***

Jag hoppas att det här inlägget gav er en liten inblick i vad som händer inom forskningen kring panikångest. Precis som jag skrev igår i inlägget om depressionsforskning tycker jag att det ger hopp att läsa om heta forskningsspår. Det gör att det känns lite lättare att se ett slut på ångesten, att det finns metoder som funkar och att de utvecklas hela tiden.

Eftersom man ofta har fått höra att antidepressiv medicin är ”Big Business” för läkemedelsbolagen och att de tjänar så mycket pengar på antidepressiv medicin tänkte jag titta lite närmare på antideppbranschen. Det visar sig att det är en bransch i kris.

Ett hyfsat vanligt argument mot att äta antidepressiv är att det bara är läkemedelsbolagen som ska tjäna pengar och att det är därför läkare skriver ut medicinen. Men hur mycket pengar tjänar egentligen läkemedelsbolag på antidepressiv medicin? Finns det andra mediciner som de tjänar bättre på? Varför får i så fall inte de patienterna höra att de är läkemedelsbolagens slavar?

Jag är civilekonom i grunden (och äter själv antidepressiv medicin), därför går jag igång på den här typen av statistik. Ord som ”miljardindustri” och ”rekordvinster” används ofta i TV, radio och tidningar för att beskriva läkemedelsbranchen. Ibland är det befogat, ibland inte. Låt oss se vad som döljer sig bakom rubrikerna om antideppbranschen.

Innan jag börjar vill jag bara stryka under att jag inte har fått betalt av någon för att skriva det här inlägget, eller något annat inlägg på den här bloggen eller i boken för den delen. Särskilt inte något läkemedelsbolag. Bara så ni vet.

Försäljningen var som högst 2002

Antidepressiv medicin är i varje fall ett av de vanligaste läkemedlen i Sverige idag. Ungefär fem procent av Sveriges befolkning äter varje dag antidepressiv medicin mot depression och ångest, det motsvarar en halv miljon svenskar.

Användandet i Sverige tog fart på riktigt 1993, sedan dess har antalet svenskar som äter antidepressiv medicin skjutit i höjden. Anledningen till ökningen var framför allt att de nya SSRI-medicinerna blev godkända i Sverige. SSRI-mediciner har inte lika starka biverkningar som de äldre så kallade tricykliska medicinerna, och kan därför skrivas ut även av läkare på till exempel vårdcentralen.

Ökningen har varit enorm sedan dess. År 2010 åt svenskarna mer än sju gånger så mycket antidepressiv medicin som i början av 1990-talet. Att kurvan pekar så starkt uppåt borde betyda att försäljningen i kronor också borde peka lika starkt uppåt. Det gör den inte.

Faktum är att året då antidepressiv medicin drog in mest pengar till läkemedelsindustrin på den svenska marknaden var 2002, trots att användandet har fortsatt öka sedan dess. Då såldes antidepressiva mediciner för totalt en och en halv miljard kronor i Sverige (samma år såldes till exempel alkohol för 18 miljarder).

2002 var kulmen på en lång och stadig ökning av inkomster, men sedan hände någonting. Kurvan vände nedåt igen, även om Zoloft fortfarande var det mest sålda läkemedlet räknat i kronor i Sverige även 2003 och 2004.

Patenten har gått ut

Förklaringen är att originalpatenten sedan dess har gått ut i nästan alla fall. Zoloft hängde kvar något längre eftersom patentet gick ut först under hösten 2005. När patentet går ut betyder att det är fritt fram för andra läkemedelsföretag att sälja billigare kopior (så kallad generika), vilket pressar ner priserna och gör medicinerna mycket mindre lönsamma.

Bra eller dåligt, så fungerar läkemedelsindustrin. Patenten är moroten för dem att ta fram nya mediciner, och de som tagit fram originalpatenten har med stor säkerhet tjänat massor av pengar i Sverige på antidepressiv medicin så länge de hade patenten.

Det handlar exempelvis om företaget Eli Lilly från USA som tog fram Prozac som har varit en storsäljare i hela världen. Men eftersom Prozac inte godkändes i Sverige förrän 1995, och då under namnet Fontex, blev istället Citalopram snabbt dominerande i Sverige, då det godkändes redan 1992 (för akut bruk, 1999 för längre bruk).

Citalopram lanserades av det danska läkemedelsföretaget Lundbeck under namnet Cipramil. Både Lundbeck och Eli Lilly har med all säkerhet tjänat massor av pengar på antidepressiv medicin, liksom Pfizer som tog fram Zoloft, men om det är ett argument för att inte äta medicinerna borde det argumentet ha slutat gälla någon gång kring 2002.

Hur mycket tjänar läkemedelsbolagen på antidepp idag?

Efter 2002 har lönsamheten dalat. I boken ”Ut ur mörkret” som är skriven av vetenskapsjournalisten Miki Agerberg som själv har haft flera djupa depressioner, beskriver han antidepressiva mediciner som en ”krisbransch”. Under 2010 finns bara en enda antidepressiv medicin (Cipralex) på topp 50-listan över Sveriges mest sålda läkemedel räknat i pengar.

Han har intervjuat professor Björn Mårtensson som säger att läkemedelsbranschen följer olika spår för att hitta mediciner som fungerar på något annat sätt än dagens mediciner. Till exempel tittar man på läkemedel som påverkar substans P eller andra så kallade peptider, men hittills har det inte gett något. Därför tjänar läkemedelsbolagen inte alls mycket pengar på antidepressiv medicin längre.

Om man vill titta på ännu färskare siffror än de från 2010 finns statistik från USA på hemsidan drugs.com, där man kan följa utvecklingen kvartal för kvartal. Den senaste statistiken där är från andra kvartalet i år, det vill säga perioden april-juni 2013.

Jag tittade på de tio medicinerna som drog in mest pengar i USA under den perioden. Här är hela listan med en kort beskrivning av medicinen (beskrivningen är min egen och därför kanske inte helt korrekt):

1. Abilify (antipsykotisk medicin mot schizofreni)
2. Nexium (magsyramedicin, typ som Omeprazol)
3. Humira (inflammationsmedicin, används bland annat mot Crohns sjukdom)
4. Cymbalta (SSNRI, antidepressiv medicin)
5. Crestor (kolesterolmedicin)
6. Advair Diskus (astmamedicin)
7. Enbrel (medicin mot reumatism)
8. Remicade (medicin mot reumatism)
9. Copaxone (MS-medicin, multipel skleros)
10. Neulasta (en slags cancermedicin)

Ingen SSRI-medicin fanns med på listan och bara en antidepressiv medicin överhuvudtaget. Det var SSNRI-medicinen Cymbalta som det här kvartalet dessutom tappade tredjeplatsen till inflammationsmedicinen Humira och nu ligger först på fjärde plats.

Låt patienten välja!

Det finns säkert anledning att diskutera ifall antidepressiv medicin skrivs ut för lättvindigt i Sverige. Personligen tycker jag att tillgången till terapi, till exempel KBT, borde vara mycket större än den är idag så att varje patient får chansen att välja. När det inte finns tillräckligt med psykologer inom sjukvården är det lätt för en stressad läkare på en vårdcentral att skriva ut antidepressiv medicin i brist på annat. Jag har själv råkat ut för det.

Men mediciner hjälper också många att leva utan ångest och depression, och det är lätt för kritiker att haspla ur sig att det bara är en fråga om pengar när man inte har någonting annat att komma med. Jag tror att det här speglar att vissa fortfarande inte ser på depression och ångest som sjukdomar, utan som karaktärsdrag som man bara kan ”rycka upp sig” ifrån.

Jag har i varje fall aldrig hört någon säga att astmamediciner, mediciner mot reumatism och cancermediciner bara skrivs ut för att läkemedelsbolagen ska tjäna pengar på det. Har du?

Källor:

Agerberg, M. (2011). Ut ur mörkret. En bok om depressioner. Lund: Studentlitteratur.
Folkhälsoinstitutet (2003). Alkoholstatistik 2002. [www] Hämtat den 2013-09-02
Drugs.com (2013) U.S. Pharmaceutical Sales – Q2 2013 [www] Hämtat den 2013-09-02
Wikipedia (2013) Fluoxetin / Citalopram / Sertralin [www] Hämtat den 2013-09-02

Hur ofta man får panikattacker? Den frågan får jag ofta. Här är en genomgång av hur ofta man får panikångestattacker baserad på amerikansk forskning och lite egen erfarenhet.

När jag själv mådde som värst (sommaren 2007) fick jag flera panikattacker varje dag. Så fort jag skulle gå utanför dörren, gå på ICA eller åka tunnelbana fick jag hjärtklappning, svettning, kände mig yr och fick ont i bröstkorgen.

När jag började få behandling sjönk antalet ju bättre jag mådde. Först hade jag kanske ett par attacker i veckan, sedan en eller två i månaden, sedan bara några gånger per år. Det krävdes en hel del KBT och hårt jobb att minska attackerna, det gick alltså inte bara över (om någon nu trodde det).

Nu har jag inte fått en attack på flera år, men vet att det kan hända om jag känner mig stressad eller råkar ut för något som gör att jag mår dåligt. Om någon dör, om jag skulle bli dumpad eller om jag blev av med jobbet till exempel. Då vet jag att risken ökar.

***

Hursomhelst, att bara utgå från mig själv är så klart ett väldigt dåligt statistiskt underlag. Jag sökte efter forskning i ämnet och hittade en amerikansk studie från 1985. Där frågade man 186 ”normala” ungdomar ifall de hade fått panikattacker och i så fall hur ofta.

Forskarna fick följande svar (antal panikattacker under det senaste året):

• 34.4 % hade haft minst en panikångestattack
• 17.2 % hade haft minst två panikångestattacker
• 11.3 % hade haft antingen tre eller fyra panikångestattacker
• 6 % hade haft fem eller fler panikångestattacker

Det här ger en bild av hur ofta man får panikångest. Väldigt många har fått någon enstaka attack det senaste året, medan ganska få har fått många attacker.

Jag tycker kanske att siffrorna ser lite höga ut – att sex procent eller fler hade haft fem eller fler panikångestattacker låter lite högt eftersom ”bara” runt två procent av befolkningen har paniksyndrom.

I och för sig behöver man inte ha paniksyndrom för att man har fått fem eller fler panikattacker på ett år, men en annan siffra från studien var att 4,8 % av ungdomarna hade haft minst två panikångestattacker den senaste veckan.

För att få diagnosen paniksyndrom krävs (bland annat) ”återkommande panikattacker” enligt både ICD10 och DSM-IV (de två vanligaste diagnosverktygen som används i hela världen). I ICD10 delar man också upp paniksyndrom i måttlig och svår: vid måttligt paniksyndrom har man haft minst fyra panikattacker under den senaste fyraveckorsperioden, vid svårt paniksyndrom måste man ha haft minst fyra panikattacker i veckan den senaste fyraveckorsperioden.

Om 4,8 % hade fått minst två panikattacker den senaste veckan uppfyller de flesta av dem (troligen alla) kriterierna för måttligt paniksyndrom. Därför tror jag att siffrorna kan vara aningen höga, men jag tror ändå att de ger en ganska bra fingervisning ändå.

***

I min bok står det mer om hur vanligt panikångest, paniksyndrom och andra ångestsjukdomar är i frågorna ”Är psykisk ohälsa vanligt?” och ”Är panikångest vanligt?”. Där kan du också läsa mer om vilka behandlingar som finns och mycket annat som kan hjälpa lite på vägen mot att bli frisk.

***

Källor:

Norton, G. Ron, et al. ”Characteristics of people with infrequent panic attacks.” Journal of Abnormal Psychology 94.2 (1985): 216.

http://www.who.int/classifications/icd/en/GRNBOOK.pdf (ICD10 hämtad den 28 augusti 2013)

American Psychiatric Association. ”Diagnostic and statistical manual of mental disorders: DSM-IV”. Amer Psychiatric Pub Inc, 1994.

I frågorna ”Vilka behandlingar finns mot panikångest?” och ”Vad fungerar bäst: medicin eller terapi?” i min bok går jag igenom vilka behandlingar mot panikångest som har stöd för sin effekt. I stora drag kan man säga att det finns två behandlingar som hjälper: psykoterapi och antidepressiv medicin. Det finns oftast ingen anledning att föredra den ena före den andra.

Svaret på frågan i boken baserar jag bland annat på SBU:s (Statens beredning för medicinsk utvärdering) jättestora studie av olika behandlingar mot paniksjukdomar. Du kan läsa den utredningen på deras hemsida, den finns i flera versioner – bland annat en patientversion som är lättläst och bra.

Olika typer av ångest – olika behandlingar

För att veta vilken behandling som är bäst måste man skilja på olika typer av panikångest. Om man bara har haft en eller några enstaka attacker behöver man förmodligen ingen behandling alls, det är väldigt vanligt att man får en panikångestattack på grund av stress utan att få några problem alls med panikångest efter det. Då behöver man inte söka hjälp.

Panikångestattacker kan också vara ett symtom på att man har en ångestsjukdom. Då finns oftast finns ingen orsak att rekommendera medicin framför psykoterapi eller tvärtom, med undantag för den som får panikångest på grund av att man har en specifik fobi (typ spindelfobi, blodfobi etc.)

Specifik fobi behandlas inte med antidepressiv medicin eftersom det inte har någon effekt, å andra sidan kan de flesta bli av med en specifik fobi genom KBT till exempel. Ibland behövs bara ett enda tillfälle för att bli av med en specifik fobi.

Paniksyndrom skiljer sig också lite från de andra ångestsjukdomarna, eftersom man har större chans att få en mer ”bestående effekt” av psykoterapi än av läkemedel. Det innebär inte att antidepressiv medicin inte fungerar mot paniksyndrom, bara att det generellt sett är bättre på lång sikt att gå i terapi istället.

De terapier som enligt SBU har effekt mot de olika ångestsjukdomarna är kortare, praktiska terapier. Det innebär att terapierna riktar in sig på att förändra beteenden och tankar som är kopplade till ångesten. En ”kort” terapi innebär att de oftast är mellan ungefär 10-20 tillfällen.

Det vanligaste exemplet på terapier som är korta och praktiska är kognitiv beteendeterapi (KBT, läs mer i frågan ”Vad är kognitiv beteendeterapi?” i boken), men det finns även andra, som beteendeterapi och kognitiv terapi till exempel.

Förutom det här finns det några andra saker som man bör tänka på som står i boken, som snart kommer att finnas att köpa både i bokhandeln, på internet och som e-bok. Men, eftersom det inte fanns plats för mina personliga reflektioner i boken tänkte jag säga något kort om det här.

Min egen erfarenhet: terapi

Jag är ingen läkare (du bör självklart söka hjälp hos en läkare om du har problem med panikångest eller någon annan typ av psykisk ohälsa) så jag kan inte rekommendera någonting i det enskilda fallet. Det kanske låter ”goddag yxskaft”, men det är viktigt att påpeka. Jag är själv bara en patient som har blivit frisk.

Jag tänkte ändå skriva lite kort om min egen erfarenhet, eftersom jag har testat både terapi och antidepressiv medicin.

För mig fungerade terapi bäst mot panikångesten (i mitt fall paniksyndrom med en släng av social fobi och agorafobi). Jag gick både i gruppterapi och enskild terapi, båda KBT. Jag har även gått i internetterapi, men det var mot depression (jag skulle tro att det hade fungerat bra mot panikångest det med).

Gruppterapin var väldigt bra, det rekommenderar jag VERKLIGEN. Jag ska säga att det var jobbigt i början, att sitta i en ring med människor man inte känner och berätta om sin ångest är nervöst. Det gick över väldigt fort som tur var, bara efter några träffar kändes det inte pinsamt eller jobbigt alls.

Min egen erfarenhet: antidepressiv medicin

Jag testade även antidepressiv medicin mot panikångesten innan jag började med KBT. Det fungerade faktiskt hyfsat, men det var jobbigt att fasa in (man trappar upp dosen) och jag kände att jag ville testa KBT istället eftersom jag hade läst att det var en mer långsiktig lösning.

Det var ett bra beslut då, eftersom jag lyckades bli av med panikångesten nästan helt efter några månader. Jag hade fortfarande panikångestattacker då och då i något år eller två men väldigt sällan. Jag skulle säkert fortfarande kunna få en panikångestattack om jag blev riktigt stressad någon gång, men det kan vem som helst.

Eftersom jag hade depression också (dystymi) så började jag ändå ta antidepressiv medicin ett par år senare, vilket jag fortfarande gör (Sertralin i mitt fall, det finns massor av olika typer). KBT bet aldrig riktigt mot depressionen för mig. Den gjorde det bättre, men jag kunde fortfarande falla ner i ganska djupa svackor ibland, vilket jag inte gör nu även om jag vet att återfallsrisken är stor. Jag lär trilla dit igen förr eller senare.

Sammanfattning

Oftast finns det alltså ingen anledning att föredra terapi framför medicin eller tvärtom. Undantagen är specifik fobi, där medicin inte fungerar, och paniksyndrom, där terapi oftast är en mer långsiktig lösning.

Självklart bör du söka hjälp hos en läkare om du har problem med panikångest eller annan psykisk ohälsa, jag är inte läkare. Mina egna erfarenheter är att både terapi och medicin fungerade, terapi mest mot panikångesten och medicin mest mot depression. Vill du läsa mer kan du köpa min bok om depression och panikångest när den kommer ut (i början av 2014), läs gärna SBU:s rapport också som är väldigt bra.

Att ångest är vanligare hos kvinnor är välkänt. Men hur stor skillnad är det för de olika ångestsjukdomarna? Och varför är kvinnor oftare sjuka i ångestsjukdomar egentligen?

I frågorna ”Vad är paniksyndrom?” och ”Vad är generaliserat ångestsyndrom?” i min bok nämner jag kort att de flesta ångestsjukdomar är vanligare bland kvinnor än bland män. Jag tänkte att jag skulle gå in lite närmare på hur stor skillnaden är här eftersom det inte fick plats i boken.

Här nedanför har ni en tabell på hur vanligt de olika ångestsjukdomarna är i genomsnitt under en livstid, siffrorna är hämtade från en undersökning från 2011. Den enda som saknas i tabellen är OCD, tvångssyndrom, där är det ungefär lika vanligt bland män som bland kvinnor. Tvångssyndrom och social fobi är lika vanligt bland kvinnor och män (ungefär), annars är ångest alltså vanligare bland kvinnor.

I tabellen ser man bland annat att kvinnor har nästan dubbelt så stor risk att drabbas av paniksyndrom, agorafobi, GAD (generaliserat ångestsyndrom), specifik fobi (nästan), och PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Totalt sett drabbas kvinnor av ångestsjukdomar ungefär 50 procent oftare än män (33,3 procent respektive 22 procent), eller 11 procentenheter.

Varför har kvinnor mer ångest än män?

Än så länge är det ingen som vet varför kvinnor drabbas oftare än män av ångest. Det finns teorier om att män uppfostras annorlunda, att de uppmuntras att utmana sina rädslor (”Go get them, tiger!”) medan kvinnor inte gör det (”Ska du verkligen hoppa bungyjump, är inte det farligt, hjärtat?”)

Det skulle i så fall vara en genusfråga, och jag tror att det kan ligga mycket i det. Ärligt talat har jag nästan alltid varit en liten rädd rackare som inte utmanat mina rädslor. Jag minns när familjen skulle åka till Vilda Vanadis när jag var liten, men jag ville åka till en insjö istället för ”där finns det fiskar”. Egentligen var jag bara rädd, vem vet: kanske hade jag inte fått panikångest om jag varit mer styv i korken när jag var liten?

Om det inte är en genusfråga skulle det vara en fråga om biologi och genetik, jag har inte läst några rapporter som antyder att det skulle finnas sådana samband. Jag tror att det är osannolikt, men det finns säkert de som kan mer om det än jag.

Källa: McLean, Carmen P., et al. ”Gender differences in anxiety disorders: prevalence, course of illness, comorbidity and burden of illness.” Journal of psychiatric research 45.8 (2011): 1027-1035.

Häromdagen såg jag Iron Man 3 med Robert Downey Jr. och Gwyneth Paltrow. Tony Stark (Robert Downey Jr.) får i filmen flera panikångestattacker, vilket gjorde mig lite lyckligt i biomörkret. Jag tycker att man sällan ser panikångest porträtteras i film, till skillnad från andra psykiska sjukdomar, vilket jag kan tycka adderar lite till känslan av att ”ingen annan” brottas med panikångest.

Det är intressant att studera vilka psykiska sjukdomar som porträtteras i filmer, samt hur de framställs. Jag har ofta stört mig på hur vanligt schizofreni och dissociativ identitetsstörning (en person med multipla personligheter) är i filmer till exempel.

Jag kan inte så mycket om de här sjukdomarna, men jag vet att de är mycket ovanliga. Någonstans kring en procent av befolkningen drabbas av schizofreni någon gång i livet och ungefär lika många har dissociativ identitetsstörning (ta de här siffrorna med en nypa salt).

Även om jag inte har något som helst statistiskt underlag för detta vågar jag påstå att de är väldigt mycket vanligare än så i Hollywoodfilmer. Om man sedan jämför dem med betydligt vanligare sjukdomar blir fördelningen ännu mer snedvriden.

Depression (som min bok handlar om jämte panikångest) är till exempel mycket vanligare än både schizofreni och dissociativ identitetsstörning. Var fjärde person kommer att drabbas av depression under sin livstid, alltså tjugofem gånger så många som drabbas av schizofreni. Trots det kan jag bara komma på en enda film på rak arm med en tydligt porträtterad depression (Steve Carells självmordsbenägna karaktär Frank Ginsberg i Little Miss Sunshine).

Jag förstår ju varför man gör så här, en person som tappar verklighetsuppfattningen eller känner sig förföljd är ett enkelt sätt att bygga en intressant karaktär i en film (A Beautiful Mind, The Fisher King, Pi). För att inte tala om dissociativ identitetsstörning (multipla personligheter), som ger manusförfattaren nästan oändliga möjligheter.

Många av de största mindfucks som Hollywoodfilmer åstadkommit har blivit till med hjälp av dissociativ identitetsstörning. Fight Club med Brad Pitt, Shutter Island med Leonardo DiCaprio och många andra filmer har använt en huvudkaraktär med multipla personligheter för att skapa dramatik i slutet av en film och lämna publiken häpen. Andra filmer som använder dissociativ identitetsstörning för att ge krydda åt en karaktär är Sagan om ringen (Gollum/Smeagol), Mina jag & Irene (Jim Carrey karaktär Charlie Baileygates och alter egot Hank Evans), Norman Bates i Psycho och klassikern Dr Jekyll (Dr Jekyll/Mr Hyde).

Hollywood har ingen skyldighet att anpassa antalet karaktärer med olika psykiska sjukdomar till verkligheten eller göra dem verklighetstrogna, men det påverkar definitivt vår uppfattning om hur vanligt psykisk sjukdom är och hur olika psykiska sjukdomar yttrar sig. Framför allt tror jag att det bidrar till att folk förknippar ALLA psykiska sjukdomar med schizofreni och dissociativ identitetsstörning. Att bli ihopklumpade på det sättet drabbar nog både de som är schizofrena eller har en dissociativ identitetsstörning och de som har andra psykiska sjukdomar eller besvär.

Dessutom skildrar de här filmerna nästan aldrig hur det är att bli frisk, eller att få mediciner som gör att man kan fungera bättre. Faktum är att schizofreni är en sjukdom där stora framsteg har gjorts på behandlingssidan, där många kan återgå till ett normalt liv när de väl fått rätt behandling.

Man ska inte försköna eller förringa allvaret i sjukdomen, men jag tror att gemene man behöver ett litet kunskapslyft kring olika psykiska sjukdomar, som motvikt till den ofta väldigt förenklade bild av psykisk sjukdom som Hollywood ger oss. Dessutom tycker jag att det vore härligt om andra, mindre spektakulära och dramaturgiskt tilltalande (men mer vanligt förekommande) psykiska sjukdomar porträtterades i mainstreamfilmer framöver.

Iron Man 3 (panikångest, PTSD) är ett bra exempel, Little Miss Sunshine är ett annat och Melancholia med Kirsten Dunst är ett tredje (båda depression). Heja.

Om du vill läsa en lista på Wikipedia över filmer där psykiska sjukdomar förekommer i manuset, kolla här!

En vanlig fråga som den som drabbats av panikångest ställer sig är: Varför får man panikångest? Svaret är att panikångestattacker kan drabba vem som helst som en reaktion på stress, men kan också vara ett av symtomen för de flesta ångestsjukdomarna. 

Panikångest är en stressreaktion, men vad som orsakar en panikångestattack kan variera mycket. Det kan dels vara ett symtom på en ångestsjukdom, till exempel är det vanligt att personer med social fobi får panikångestattacker, men det kan också handla om enstaka panikattacker som bara är ett tecken på att man har stressat för mycket på jobbet till exempel.

Faktum är att så mycket som var tredje person har haft en panikångestattack det senaste året, de flesta förstår nog inte ens att det är panikångest. De får bara en väldigt obehaglig reaktion i kroppen som de inte förstår sig på och glömmer det sedan. Innan jag själv fick paniksyndrom hade jag en eller ett par panikattacker några år tidigare som jag först så här i efterhand förstått att det var just det.

Även om man får panikattacker som ett symtom på en ångestsjukdom är det stress som är orsaken, men i en annan bemärkelse. Personer med social fobi kan till exempel få panikångestattacker i en pressad social situation som man känner sig obekväm i, då är det själva situationen som är den utlösande stressen (eftersom personen med social fobi uppfattar den så).

Kamp/flykt-reaktionen

Panikångestattacker är i grunden en helt naturlig reaktion på någonting hotfullt. Reaktionen kallas för kamp/flykt-reaktionen, en slags urtida försvarsmekanism som aktiveras vid extrem fara.

Tänk dig till exempel att du plötsligt står framför ett lejon (som våra förfäder kunde råka ut för), eller att en person hotar dig med kniv. Då skulle förmodligen din reaktion vara ungefär samma som vid en panikångestattack: hjärtklappning, svettningar, yrsel och andnöd.

De här kroppsliga symtomen är rimliga i det läget. Kroppen spänner sig, hjärtklappningen gör att kroppen blir bättre syresatt för att kunna slåss eller fly, andningen blir djupare och snabbare för att man ska andas in mer syre, och så vidare. Problemet är att panikångestattacker är orsakade av ”modern” stress, men att kroppen ändå reagerar med den uråldriga stressreaktionen.

Panikångestattacker är ett vanligt symtom vid flera ångestsjukdomar (paniksyndrom, social fobi, PTSD etc.) Dessutom finns det en stor samsjuklighet mellan de olika ångestsjukdomarna. Om man har GAD är det till exempel vanligt att man har social fobi också.

I frågan Varför får man panikångest? i min bok kan du läsa mer om varför man får panikångest, lära dig mer om kamp/flykt-reaktionen samt läsa om samsjukligheten mellan de olika ångestsjukdomarna. I boken finns också nitton andra frågor med svar om panikångest, tjugotvå frågor om psykisk ohälsa i allmänhet och arton frågor om depression.

Igår promenerade jag hem genom Stockholm, gick på västra sidan av Västerbron från Hornstull till Västerbroplan, där de nu har börjat sätta upp självmordsräcken (anti-självmordsräcken heter det kanske?) Tidigare har de bara funnits på den östra sidan men nu är de på väg upp på andra sidan också.

Tydligen sker 60 % av alla brorelaterade självmordsförsök i Stockholm på just Västerbron. Makabert kanske, men utsikten är magisk där vilket jag tänker på varje gång jag cyklar, går eller åker buss över Västerbron. Det är som om jag förlåter Stockholm för de långa vintrarna när jag ser Stockholm City passera som ett dockhus från bron.

Hursomhelst blev jag glad när jag såg att de sätter upp självmordsräcken även på västra sidan. Man kan ju tycka att folk borde få hjälp långt innan de befinner sig i det tillståndet att de vill ta livet av sig, men jag tycker ändå att det är en fin signal från samhället: ”Snälla, ta inte livet av dig. Vi ska försöka ta bättre hand om dig ifall du bara ångrar dig och kliver ner. Förlåt oss!”

Om du som läser detta är självmordsbenägen vill jag säga samma sak: gör det inte! Sök hjälp! Det KOMMER att bli bättre även om det inte känns så just nu!

Det finns en hel del kändisar som har gått i terapi. De flesta av de som har berättat om det öppet rekommenderar alla att gå i terapi om de behöver det, och att man inte ska skämmas. Här är en lista på tretton svenska kändisar som har gått hos psykolog och berättat om det.


I min bok har jag två listor med kändisar, en som heter ”Vilka kändisar har haft panikångest?” och ”Vilka kändisar har haft depression?” (du hittar dem i panikångest- respektive depressionsavsnittet). Där har jag listat både svenska och internationella kändisar som berättat om sina problem med panikångest och depression.

De flesta av dem har så klart gått i terapi, jag tänkte därför att jag skulle lista några av dem här. Jag tar med svenska kändisar bara den här gången, både kvinnor och män, kanske återkommer jag med en lista med internationella kändisar med. Hoppas att det här kan avdramatisera terapi litegrann för dig som läser, det är ingenting att skämmas för – sök hjälp!

1. Carolina Gynning

Fotomodellen, programledaren och konstnären Carolina Gynning har berättat om sina problem med panikångest för tidningen Plaza. Hon har gått i kognitiv beteendeterapi (KBT) för att bli av med problemen. Hennes psykolog har gett henne verktyg för att hantera ångesten.
– Låta dem åka med på bussen, men fortsätt vara chaufför, säger hon bland annat.

2. Cissi Elwin

Programledaren och mediakvinnan som bland annat har varit VD på Svenska Filminstitutet har berättat för tidningen MåBra att hon fick en utmattningsdepression 2010. Antidepressiv medicin och terapi gjorde att hon kunde ta sig tillbaka. Jobbar nu som VD och chefredaktör på tidningen Chef.

3. Hanna Fahl

Journalisten och radioprataren Hanna Fahl har i podcasten ”Arkiv samtal” berättat om sina problem med depression och ångest. Hon har gått i terapi under flera år och även ätit antidepressiva, något som hon nyligen slutat med. Hon mår nu ”bättre än på evigheter”.

4. Isabella ”Blondinbella” Löwengrip

Bloggdrottningen Blondinbella har berättat för Expressen om hennes problem med panikångest och hur kognitiv beteendeterapi (KBT-gruppterapi) hjälpte henne att ta sig ut det.
– Jag hamnade i en ångestterapigrupp. Det är KBT-terapi. Man går i den här gruppen och så får man med sig små läxor. Jag har svårt att åka kommunalt eftersom det är jobbigt när folk känner igen en och så där, så jag har fått testat att åka buss och sådana saker. Man får lära sig verktyg för att hantera och motverka panikångesten när den kommer.
– Jag har insett att jag kan leva ett bra liv och ändå ha de här känslorna, att det är okej.

5. Jessica Zandén

Skådespelerskan som bland annat är känd för sin roll som Rebecka Bovallius i TV-serien ”Skilda världar” och flera roller på Dramaten och Stockholms Stadsteater med flera, har berättat för tidningen Allas om hennes återkommande problem med depression. Terapin har hjälpt henne ta sig tillbaka. Faktum är att hon själv arbetar som terapeut på deltid nuförtiden.

6. Kristian Luuk

Programledaren har flera gånger i sin podcast med parhästen Andres Lokko talat om att han går hos psykolog.

7. Magnus Krepper

Skådespelaren som bland annat har spelat ”Palle” i Solsidan och huvudrollen i Kommisarie Winter, har berättat om sina problem med depression och hur kognitiv beteendeterapi hjälpte honom.
– Jag gick i kognitiv terapi hos en psykolog, det funkade jättebra för mig. Arbetet gör man ju själv, liksom. Man får professionell vägledning men det stora arbetet gör man själv. Det är en fantastisk resa när man väl är där. Det tycker jag är viktigt, att man lyfter upp det till något positivt. Det finns ingenting att vara rädd för egentligen, har han berättat för Gomorron Sverige i SVT.

8. Martin Timell

En av Sveriges mest populära programledare som bland annat leder ”Äntligen hemma” i TV4 har berättat för Aftonbladet att han har gåt i terapi för att hantera ångesten.
– Jag har gått i terapi för panikångesten, säger han.
– Jag känner av en riktig panikångest ibland och då är det som om allting börjar svaja. Men jag har lärt mig att hantera den genom att säga ”kom då, din jävel”.

9. Mikael Persbrandt

Skådespelaren Mikael Persbrandt, som berättat om sin bipolära sjukdom offentligt har gått i terapi. Han slutade eftersom han till slut tyckte att han inte längre orkade ”älta skiten” som han uttrycker det i en intervju med tidningen Vi.

10. Morgan Alling

Skådespelaren och programledaren Morgan Alling har berättat i Anna Lithanders bok ”Jag är inte galen” om sina problem med panikångest och att han gick i terapi för att bli av med dem.
– Jag fattade att jag levt mitt liv för att tillfredsställa andra, att jag faktiskt aldrig riktigt gjort vad jag velat själv. Nu bestämde jag mig för att bara göra det jag själv verkligen kände för, det var en enorm frihet.

Morgan Alling får fortfarande panikattacker ibland, men han låter de aldrig få fäste och stannar alltid kvar i situationen tills den gått över. Hans budskap till alla som har panikångest är tydligt.
– Skäms inte – sök hjälp! Att stänga in det jobbiga gör bara problemet värre.

11. Oskar Linnros

I Kristoffer Triumfs podcast värvet har sångaren Oskar Linnros berättat om att han började gå i terapi efter att ha fått panikångest och svimmat flera gånger.
– Jag hade en kompis som jag spelade med som gick till en terapeut som rekommenderade mig att börja göra det. Jag hade börjat svimma och få panikångest.

Han rekommenderar alla att gå i terapi men tycker att det är djupt orättvist att han som har pengar kan få psykolog medan någon som inte har det inte kan gå i terapi.
– Jag rekommenderar alla att göra det, även om man inte går omkring och svimmar typ. Men det är klart att det är ju en lyxprodukt, jag lade ner hundrafemtio tusen på det, för att jag kunde göra det. Och det är ju helt sjukt vilken… det är ju för fan som liksom städhjälp, egentligen, terapi. Jag kan tycka att det finns något djupt orättvist med det där och djupt osympatiskt liksom med… att söka sig till… jag vet inte, jag ryser lite inför det faktum att en person med mycket pengar, eller i alla fall hyfsat mycket pengar, kommer på idén att gå i terapi, och söker sig till terapi och genomför terapi, medan man kanske inte ens kommer på idén om man ingår i ett annat sammanhang.

12. Peter LeMarc

Den folkkäre sångaren Peter Lemarc har haft panikångest och gått i terapi för att bli av med det, något han berättat för Expressen.
– I terapin har jag gått igenom och rotat i allt så det finns inget kvar. Tror jag.

13. Robert Gustafsson

Komikern Robert Gustafsson har berättat i sin självbiografiska bok ”Från vaggan till deadline” om sina problem med panikångest och utmattning.
”Kostymören på teatern, Inger Persson, var lite bekymrad. Hon såg på mig att något var väldigt fel. ”Du mår inte så bra, va?” sa hon. När jag berättade hur det låg till skrev hon en lapp till mig. På den stod numret till en psykolog. Det som drabbat mig var ett tillstånd som kallades panikångest. Psykologen lärde mig vissa knep att ta till när det drabbade mig.”

14. Robert Pettersson

Takidas och Stiftelsens sångare Robert Pettersson har haft problem med depression under flera år. Han blev intagen efter att ha försökt begå självmord, terapi och antidepressiv medicin har fått honom på fötterna igen. För Malou von Sivers i TV4:s Efter tio (se klipp nedan) har han berättat att han är tacksam för att han blev tvångsintagen.
– Jag blev tvingad att ta emot hjälp och det är det bästa som hänt mig.

När jag satt och letade efter information till boken ramlade jag över ett blogginlägg från den briljante Erik Fors-Andrée. Han har skrivit ett blogginlägg om jobb och depression som jag tycker är värt att läsa. Erik Fors-Andrée har tidigare varit VD på Juristjouren och har rekryterat massor av personal, jag tycker att det är ett tecken i tiden att människor även i ledande positioner börjar prata om de här problemen.

Eriks inlägg handlar om hur man lyckas söka jobb efter att ha varit borta från arbetsmarknaden i flera år på grund av depression. Jag vet inte varför Erik skrev just det här inlägget, kanske känner han någon som har haft problem med just depression? Det är lite oklart vem personen i inlägget (”Ted”) är och ifall det är Erik som har skrivit om honom eller om han har tagit exemplet från någon annan.

Hursomhelst tycker jag att det är ett bra exempel, och ett VÄLDIGT viktigt ämne att tala om. Jag har själv arbetat med Erik för tre år sedan då jag hjälpte honom med en intervjuserie till hans blogg. Vad Erik inte vet är att jag själv hade depression då sedan två-tre år tillbaka och att just det här ämnet, jobb och depression, var någonting jag tänkte på då.

För egen del har jag aldrig varit sjukskriven och har inga luckor i mitt CV, vilket är ett av problemen i exemplet med Ted, men jag kämpade under flera år för att klara av att arbeta ens halvtid. Jag jobbade under två år på Handelsbanken till exempel, ett på många sätt rätt trist arbete som inte passade min kreativa läggning i längden.

Under en period mådde jag så dåligt att hela min kropp skakade när jag gick till jobbet på banken. Jag grät och ringde min tjej som hörde hur jävla illa jag mådde. Det kändes förnedrande på något sätt, hela arbetsdagen gick ut på att försöka hålla minen. Fortfarande nu när jag pratar om det känns det obehagligt.

Mina tips: jobb efter depression

Även om jag aldrig har varit sjukskriven och inte har några CV-luckor tänkte jag försöka ge lite tips utifrån mina erfarenheter. Det blir inga tips om hur man lyckas få jobb trots CV-luckor, det tror jag Erik kan bättre än jag. Det blir mer hur du klarar av att jobba även under eller efter en depression. Det kan vara utmattande bara att tänka på jobb i de här lägena.

1. Försök hitta ett jobb som passar din person

Kanske låter lite ”goddag yxskaft”, det är väl självklart att man ska jobba med någonting man trivs med, men jag trodde länge att banken passade mig. I själva verket passade det jobbet den bild jag hade av hur man SKA vara som tjugo-någonting och utbildad ekonom. Sanningen var att jag inte trivdes med ett jobb med för fasta ramar (banken har VÄLDIGT fasta ramar).

2. Starta eget

Ytterligare ett tips som kanske känns klämkäckt. Tro mig, jag fattar att den som är deprimerad många gånger inte har energi att göra någonting sådant. Trots det tycker jag att det är någonting man bör överväga om man är lagd åt det hållet.

Eget företag innebär att man själv får välja vad man vill jobba med, hur mycket man vill arbeta och när. För mig har arbetsbelastningen varit ett problem, och det är svårare att anpassa när man är anställd. Jag kan styra undan jobb när jag känner att stressen (som är en stor bov i depressions-dramat) blir stor. Ta ledigt några dagar eller arbeta halvdagar.

Det här passar inte alla ska jag säga, eget företag innebär mycket ansvar också, men överlag tycker jag att det är ett bra tips. Idag behöver du inte ens ha f-skattsedel för att kunna fakturera för dina tjänster. Du behöver alltså inte dra igång ett ”riktigt” företag utan kan jobba och fakturera när du har ork och lust och möjlighet.

3. Arbeta inte för mycket

Nuförtiden är det väldigt många som drabbas av utmattningsdepression (att ”gå in i väggen”). Jag tror att stress och depression är intimt förknippade, någonting jag skriver om i frågorna Vad är stress? och Hur är stress kopplat till psykisk sjukdom? i min bok om depression och panikångest. Det finns visserligen de som trivs med att arbeta väldigt mycket, men jag tror att det är en svajig väg att vandra om man inte vet vad man gör.

Jag arbetar i perioder för mycket, men försöker att inte bli en arbetsnarkoman som gömmer sig bakom jobbet. Jag mår inte bra av att jobba för mycket och är väldigt uppmärksam på kroppens signaler om att jag har gjort det.

Där har ni alltså mina tips om hur man klarar av att jobba efter depression eller när man är mitt i den. Om ni har några egna tips får ni mer än gärna skriva dem i kommentarsfältet!

Jag satt idag och läste om skolhälsovården som jag skriver om i frågan Var kan jag söka hjälp? i min bok om depression och panikångest som kommer efter årsskiftet. Psykisk ohälsa bland ungdomar och barn ökar och skolhälsovården är många gånger otillräcklig.

En sak som gjorde mig upprörd när jag läste om skolhälsovården var en rapport från OECD, en organisation som verkar för ekonomiskt samarbete mellan länder bland annat, som visar att skolhälsovården i Sverige inte håller måttet.

Bristerna i den svenska skolhälsovården har det ju talats en hel del om i media redan men rapporten väger ändå tungt. En trend som är väldigt oroande är att psykisk ohälsa blir allt vanligare bland barn och ungdomar, därför är det särskilt illa att just skolhälsovården inte fungerar.

Det går 2000 elever på varje psykolog inom skolhälsovården. Det mest uppseendeväckande och upprörande med rapporten tycker jag ändå är att väntetiden för att få en psykologträff är mer än dubbelt så lång på privata skolor som på kommunala skolor. I en kommunal skola är väntetiden på en psykologträff tio veckor, på privata skolor får man vänta i 22 veckor.

Läs de siffrorna igen. 22 veckor. Det är nästan ett halvår, för någon som mår väldigt dåligt psykiskt är det en evighet. Den yttersta konsekvensen av en sådan lång väntetid är, tyvärr, självmord.

Det är långt ifrån alla som tar livet av sig bara för att man inte får träffa en psykolog, de flesta överlever så klart ändå. Men jag kan med all säkerhet lova er att det händer att ungdomar inte orkar vänta, som har besökt så mörka platser och haft sådan ångest att de aldrig skulle hitta energin att vänta så länge.

Dessutom, vad sänder det för signaler till de här barnen och ungdomarna? ”Jaha, du mår psykiskt dåligt? Kom tillbaka om ett halvår.” Jag vet vad det sänder för signaler, eftersom jag själv har fått liknande besked på vårdcentraler och psykiatriska öppenvårdsmottagningar. Man känner sig misstrodd, man känner att det kanske är ens eget fel att man mår dåligt, att andra människor minsann tacklar sådana saker på egen hand.

Som egen företagare förstår jag dessutom drivkrafterna bakom att privata skolor har längre väntetider för psykologträffar. Psykologer kostar pengar, pengar som antingen kan hamna i ägarens fickor eller användas för att köpa in psykologtimmar till barnen. Jag blir inte ett dugg upprörd över att företag vill tjäna pengar, jag blir upprörd över att vi tillåter att de tjänar pengar på att offra andras barns hälsa.

Att sälja ut skolor och tillåta vinstuttag inom välfärdssektorn, och särskilt i skolan, tycker jag är osmakligt. Jag tycker inte nödvändigtvis att all välfärd ska vara anordnat av det offentliga, men pengarna ska återinvesteras i verksamheten på ett eller annat sätt. Den som vill bedriva välfärd av rätt skäl, ska få göra det. Den som likt den här pajasen endast är ute efter det goda livet borde få fingret direkt.

Det saknas även en demokratisk grund för att sälja ut våra gemensamma egendomar på det här sättet och låta riskkapitalbolag leka affär med det som har tagit så lång tid att bygga upp. Hela åttio procent av svenskarna är emot vinstuttag inom välfärden. Bara fjorton procent av svenskarna som deltog i Novus Opinions undersökning som LO beställt svarade att de tycker att företagen ska få välja själva.

Hursomhelst tycker jag att frågan om skolhälsovård är en av de viktigaste i debatten just nu. Det här kommer att slå tillbaka mot samhället i framtiden om vi inte gör någonting nu. Att återupprätta skolhälsovårdens standard i Sverige vore, om ni ursäktar uttrycket, en mycket bra investering.

Tänkte bjuda er på lite tips på bra böcker om panikångest. Av alla de böcker om panikångest är det här fyra av de bästa, böcker som har får en att förstå vad panikångest är för någonting, hur man ska bli av med det och att man är långt ifrån ensam om att ha drabbats.

Det finns många böcker om panikångest, jag har läst en hel del av dem. Vissa är inte alls bra, men det finns en hel del bra böcker också, även på svenska. Här är fyra bra böcker om panikångest, alla på svenska. De två sista på listan har jag skrivit själv, men de har väldigt höga betyg och rekommenderas av bland annat 1177.se så det känns rimligt att ha med dem ändå. Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus.

1. Åsa Hanell och Per Carlbring – Ingen panik (Natur & Kultur)

Den här boken bygger på KBT-terapi och ger dig bra verktyg för att komma över panikångest. Detta var den första boken jag läste om panikångest och den som har hjälpt mig bäst. Per Carlbring är professor i psykiatri och kan riktigt mycket om panikångest, men jag vill ändå ge extra props till Åsa Hanell som är journalist och författare. Utan henne tror jag inte att den här boken hade varit så jäkla bra som den är.

Om man jämför med en liknande bok om depression, Gerhard Anderssons ”Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi” som han har skrivit med några andra psykoterapeuter, blir skillnaden tydlig. Gerhard Anderssons bok är visserligen inte dålig, den är helt okej, men Per Carlbring har haft den goda smaken att ta in en journalist för att texten ska bli lätt att läsa och begriplig för alla. Resultatet är att boken blev otroligt bra, om jag skulle rekommendera en bok förutom min egen till någon som har problem med panikångest skulle det vara den här. Jag har även använt den under terapi inom sjukvården här i Stockholm, vad jag förstår är det vanligt att man använder just den här boken inom KBT-terapier. Man kan även använda den själv som en självhjälpsbok.

Finns att köpa: här

2. Lars Weiss – Framgångsfällan (DN förlag)

Lars Weiss bok om sin utmattningsdepression där han även berättar om sina problem med panikångest. Länge var Lars Weiss övertygad om att det var något fysiskt fel på honom. Han berättar i boken om otaliga läkarbesök hos allmänläkare och specialister som aldrig hittar något fysiskt fel på honom. När någon till slut föreslår att det kanske är ett psykiskt problem han har blir han först mycket upprörd, men inser till slut att det är rätt. Boken är en uppgörelse med det och hur han blev frisk till slut.

Även den här boken är välskriven och ärlig, Lars Weiss är även han journalist vilket gör att boken är lätt att läsa. Den handlar mest om utbrändhet, men panikångest och depression är också väldigt närvarande, och igenkänningsfaktorn är hög igenom hela boken. Jag tycker att den här boken är en av de mest läsvärda svenska böckerna om panikångest, utbrändhet och hur psykiska problem kan drabba även en framgångsrik, stor och stark man som alla tror är den mest stabila av människor.

Just nu finns boken inte att köpa

3. Christian Dahlström – Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar (Natur & Kultur)

En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den mest sålda boken sedan den kom ut och enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se.

I boken finns svar på vilka behandlingar som finns, vilka som är effektiva, var man kan söka hjälp, vad anhöriga kan göra, vilka biverkningar olika mediciner har osv. Innehåller även frågan ”Finns det några bra böcker om panikångest?” där man får fler tips på bra böcker om panikångest. Journalisten och författaren Arvid Lagercrantz (Sveriges Radios förra vd) har skrivit förordet till boken och skriver så här om boken: ”Den som vill få en snabb och kortfattad översikt av psykisk ohälsa ska läsa den här boken. Det är viktigt för den som är sjuk, men också för närstående att få ökad kunskap om de psykiatriska diagnoserna. En stor del av tillfrisknandet består i att få kontroll över sig själv och vet man mer om sin sjukdom har man kommit en bit på väg.”

Finns att köpa här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)

4. Christian Dahlström – Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige

En bok som handlar om panikångest och annan psykisk ohälsa. Medverkar gör bland andra Therése Lindgren som har haft mycket problem med panikångest. Förutom psykiatriker och patienter har boken hyllats av andra författare, till exempel Alex Schulman som sagt: ”otroligt välformulerat, drabbande och smärtsamt – och faktiskt vackert”.

Finns att köpa här (finns även som e-bok och går att köpa signerad)

Det kan kännas som att man håller på att dö eller bli galen, men är panikångest farligt? Nej, panikångest är inte farligt. Det värsta som kan hända rent fysiskt är att man kräks eller svimmar.

Jag vet hur det känns att få en panikångestattack, jag har fått hundratals genom åren även om det var några år sedan sist nu. Det går verkligen inte att beskriva hur hemskt det känns, men faktum är att det är helt ofarligt att få en panikångestattack.

I min bok har jag en fråga som heter Är panikångestattacker farliga?, där skriver jag bland annat att det värsta som kan hända rent fysiskt är att man kräks eller svimmar. Att man kräks av panikångestattacker är dessutom mycket ovanligt och även det är helt ofarligt. För att svimma krävs att blodtrycket faller drastiskt, under en panikångestattack när sympatiska nervsystemet är i full gång ökar istället blodtrycket. Det är därför mycket ovanligt att man svimmar av panikångest.

Jag själv har många gånger känt att jag är på väg att kräkas eller svimma när jag har haft panikångest, särskilt spy eftersom man blir så illamående. Trots det har jag ALDRIG spytt eller svimmat av panikångest. Det finns de som gör det men det är som sagt mycket ovanligt och dessutom ofarligt.

Panikångest är inte farligt!

När man lär sig att panikångestattacker är ofarliga försvinner nästan hela rädslan och man har tagit ett stort steg mot att bli frisk. Jag vill poängtera att man verkligen måste köpa det rakt av: förstå helt och fullt, både intellektuellt och i hjärtat, att panikångest är ofarligt. Det är då man börjar bli bättre. Jag poängterar detta eftersom det tog lång tid efter det att jag själv läste att panikångest var ofarligt till dess att jag VERKLIGEN förstod det.

I min bok skriver jag mer om detta och alla andra frågor som jag själv velat få svar på när jag blev sjuk, då hade jag kunnat bli frisk mycket snabbare. Frågan Är panikångestattacker farliga? finns i panikångest-avsnittet av boken.

Det korta svaret i boken är ”Mycket tyder på att man bör undvika att blanda antidepressiva mediciner och alkohol.” I det längre svaret hänvisar jag till forskning som har undersökt hur människor som tar antidepressiva respektive bensodiazepiner (en sorts lugnande mediciner) reagerar på alkohol. Det har visat sig att alkohol tycks förstärka vissa av medicinernas effekter, bland annat de lugnande, men också att det kan ge överraskande rus och andra inte så trevliga bieffekter. Interaktioner mellan alkohol och antidepressiva mediciner kan ske redan vid låga doser av såväl alkohol som medicin.

Det ska sägas att området inte tycks ha undersökts tillräckligt noga för att kunna dra några glasklara slutsatser, vill ni läsa mer om detta ligger frågan i ”Allmänt”-avdelningen i boken. Jag skriver även lite grann om alkoholproblem i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”, där till exempel Therése Lindgren berättar om sina alkoholproblem. Den boken finns både på Adlibris och alla andra bokhandlar, eller signerad i min webbshop.

Mina egna erfarenheter av alkohol och antidepressiva

Eftersom jag inte har skrivit någonting om mina personliga upplevelser av att blanda alkohol och antidepressiva i boken (som ju inte handlar om mig) tänkte jag göra det här, kanske hjälper det någon. Detta är nämligen inget oproblematiskt ämne för mig heller.

Sedan jag själv fick psykiska problem (depression och panikångest) har jag skurit ner ordentligt på min alkoholkonsumtion. Redan innan jag började ta antidepressiva mediciner drog jag ner på spriten nästan helt. Faktum är att jag drack ganska mycket innan dess, men aldrig för att dränka sorger eller liknande. Jag drack för att jag tyckte att det var kul. Om inte annat var det ju ett sätt att träffa tjejer och ha kul med mina kompisar. Det är också detta som gör det komplicerat för mig. Jag gillar ju att dricka.

Det som har gjort att jag dragit ner på spriten är helt enkelt att bakfyllan är för ångestfylld för att väga upp det roliga med fyllan. Bakfylleångesten som jag tidigare kunde tycka var nästan lite charmig och härlig avskyr jag nuförtiden. Jag vill inte ha mer ångest i mitt liv än jag redan har.

Dessutom vet jag att det kan vara problematiskt och riskfyllt att blanda alkohol och antidepressiva. Många klarar av att dricka alkohol och ta antidepressiva, vissa verkar inte märka av någonting överhuvudtaget, medan andra berättar om hemska upplevelser.

Själv har jag aldrig fått något konstigt rus eller liknande av att blanda alkohol med antidepressiva, men jag dricker nästan aldrig mer än tre öl eller motsvarande just på grund av medicinen. Däremot känner jag nästan alltid en seg ångest som håller i sig flera dagar efter fyllan. Om det beror på medicinen eller något annat (ålder?) vet jag inte eftersom jag alltid tar medicin, men det känns som att det blir ett ”hack” i medicineringen.

Överlag tycker jag att man bör dricka mindre om man har psykiska problem och helst inte blanda alkohol och antidepressiv medicin mer än nödvändigt. Var den gränsen går måste man nog bestämma själv.

Förresten har jag skrivit en kort krönika på min nyhetssajt om psykisk ohälsa (1000glada.se) om detta och sprithetsen som kan vara jobbig. Läs den gärna, hej då!

Varje gång jag ska förklara för någon hur en panikångestattack känns märker jag att min beskrivning är otillräcklig. Jag pratar om att det känns som om att man ska dö eller förlora förståndet, att bröstkorgen värker och krymper så att man får svårt att andas, att jag svettas och darrar, att det sticker i armarna, att jag blir yr och att det hela känns overkligt.

Ändå känns det o-m-ö-j-l-i-g-t för mig att verkligen få någon att förstå hur det känns. Det går helt enkelt inte att beskriva hur jävla obehagligt det är. När man däremot beskriver för någon annan som har haft en panikångestattack fyller man ofta i varandra ivrigt eftersom man vet att den andre verkligen förstår.

I min bok beskriver jag i varje fall en panikångestattack under frågan ”Vad är en panikångestattack?” på följande sätt:

”Panikångestattacker kommer plötsligt och når oftast sin kulmen inom några minuter, men kan vara både längre och kortare. Symtom som kan uppstå vid en panikångestattack är bland annat följande:

• Panik
• Rädsla
• Andnöd
• Yrsel
• Hjärtklappning
• Svettningar
• Domningar eller stickningar
• Darrningar och skakningar
• Kvävningskänslor
• Smärtor i bröstet
• Illamående
• Frossa eller värmekänslor
• Rädsla för att tappa kontrollen”

Det här är alltså de vanligaste symtomen vid en panikångestattack. Alla som drabbas av panikångest får inte alla symtom, men alla panikångestattacker har åtminstone ett par av de här symtomen.

Hjärtklappning är till exempel mycket vanligt. Det var ett av de värsta symtomen för mig personligen. Jag älskar att träna och springer ofta i skogen eller spelar fotboll för att må bra. När man då får hjärtklappning även när man inte idrottar alls, och därför börjar förknippa det med panik och sjukdom, så är det lätt att man slutar träna på grund av panikångesten.

Mitt tips till den som upplever samma sak är att inte göra det. Träning är en av de saker som gör att man mår bra överlag. Jag trappade upp min träning sakta och försökte att bortse från hjärtklappningen, läs mer om panikångest och träning på länken. Tillsammans med att jag läste på om panikångest och vad en panikångestattack är för någonting blev jag lugn och kunde börja träna igen.

Det låter förmodligen enklare än det är, och de KBT-terapier jag gick i hjälpte mig säkert mycket, men överlag är det bara det som gäller: att inte ge upp utan att ge sig fan på att man ska kunna träna igen. Panikångestattacker är obehagliga, men HELT ofarliga. Om du är mycket rädd för att du kanske har ett hjärtfel eller liknande kan du gå till en hjärtspecialist och kolla upp det, det gjorde en tjej som jag gick i gruppterapi med och blev av med sin rädsla.

Ja, det var allt för idag, nu ska jag ta helg! Ta hand om er därute! Förresten: om du vill köpa min bok om panikångest och depression (Sveriges mest sålda bok om ångest sedan den släpptes) finns den signerad eller på Bokus, Adlibris, CDON.com med flera. Läs gärna omdömen och betyg om den här.

Hur många går till psykolog egentligen? Är det vanligt? Svaret på den frågan är att det är mycket vanligt. I min bok skriver jag i frågan ”Är det vanligt att folk går i terapi?” om en Sifo-undersökning som gjordes i mars 2011. Där visade det sig att mer än var fjärde svensk (26 procent) har gått i terapi.

Vanligaste anledningen till att man går till psykolog var enligt undersökningen ”Utmattningssyndrom eller jobbrelaterade problem” (30 procent). Sedan var de vanligaste orsakerna följande: depression (28 procent), kris eller sorg (23 procent), problem i familjen (20 procent) och ångest, oro eller fobi (16 procent). Om ni vill läsa siffrorna i den undersökningen finns de i det här dokumentet.

Någon, jag minns inte vem, har påpekat för mig att frågan som ställs är ”Har du någon gång fått hjälp av en psykolog eller terapeut?” Hen menade att ”eller terapeut” innebär att den som svarar skulle kunna tro att även hudterapeuter och liknande räknas, och att resultatet därför inte är pålitligt. Eftersom de två svarsalternativ som inte har med psykisk ohälsa på frågan om anledningen till varför man gått i terapi (”Annat, vad?” och ”Tveksam, vet ej”) inte har angivits av särskilt många (11 respektive 3 procent) har jag svårt att tro att det har varit ett problem. De som ändå har angivit dessa svarsalternativ kan dessutom ha gått hos psykolog av en annan anledning än de angivna eller utan att de minns varför.

Kvinnor går oftare till psykolog än män

Hur många går till psykolog i respektive kön då? Är det vanligare att kvinnor går till psykolog än män? Ja, det är betydligt vanligare att kvinnor går till psykolog än män. 32 procent av kvinnorna svarade jag på frågan om de gått till psykolog, medan endast 20 procent av männen gjorde det.

Märk väl att detta inte nödvändigtvis betyder att män är ”sämre” på att söka hjälp när de väl får psykiska problem. De allra flesta psykiska sjukdomar drabbar kvinnor oftare än män (bipolär sjukdom är ett av ganska få undantag, det drabbar män och kvinnor i ungefär lika stor utsträckning), därför är det naturligt att kvinnor söker oftare än män. Det går givetvis att räkna på i vilket utsträckning kvinnor respektive män går till psykolog i de fall de faktiskt har psykiska problem. Vi får se om jag återkommer i det ämnet i fortsättningen.

Nu börjar det hända grejer!

Häromdagen fick jag det redigerade manuset från min redaktör Miki Agerberg. Den här veckan kommer jag att sätta mig och utvärdera de här förändringarna och se vilka jag ska behålla. Sedan är det ytterligare en korrekturläsning innan själva innehållet är klart. Det som saknas då är i stort sett bara ett förord, något som jag arbetar med nu. Jag har skrivit en inledning till boken själv, men vill helst ha ett förord också från någon klok människa som jag (och ni) gillar.

Lite småfix återstår när detta är klart, som att lägga in korrekta sidhänvisningar osv. Jag vet inte hur lång tid detta kommer att ta, jag måste ju sköta mitt ordinarie jobb också, men någon gång i vår borde ni kunna köpa boken i bokhandeln!

Läs gärna också den artikel jag skrev på 1000glada.se häromdagen som handlar om den eminenta författaren Bodil Malmsten, som berättade om sina problem med ångest och depression i en intervju med den lika eminente Kristoffer Triumf. Programmet heter Värvet, om du inte redan lyssnar på det MÅSTE du göra det från och med nu. Finns även på iTunes.

Over and out.