En av de saker som jag tyckte var jobbigast när jag hade svår panikångest var att gå på bio, teater eller föreläsningar. Jag hade agorafobi (torgskräck) vilket innebär att man har fobi för offentliga platser, vilket väldigt många med paniksyndrom har.
För mig var bio särskilt svårt, det var ett av de problem som hängde med längst. Även när jag hade blivit av med panikångesten vid middagar, restaurangbesök, på jobbet, i tunnelbanan, när jag åkte buss och så vidare så tycktes biobesök alltid resultera i en ordentlig panikångestattack. Yummie.
Det här var så klart ganska handikappande, jag gick bara på bio med min flickvän och knappt det. Jag pallade inte. Det var någonting med att sitta instängd i mörker och värme, med högt ljud och en storbildsskärm i ansiktet och en massa datagjorda effekter som fick mig att bli yr.
Jag märker att jag låter som en pensionär när jag beskriver hur det är att gå på bio, men make no mistake, jag älskade bio då och jag gör det fortfarande, det var bara det att det triggade mina panikkänslor under den här tiden.
Situationer agorafobiker undviker
Jag kom att tänka på agorafobi häromdagen när jag var på Dramaten här i Stockholm och tittade på ”Other Desert Cities” med Marie Göranzon, Hans Klinga och Reuben Sallmander. Även om det var teater och inte bio hade jag aldrig pallat med det för bara några år sedan.
Vi satt på rad nummer två, precis i mitten. Det är typ det värsta jag hade kunnat tänka mig förut. Sveriges finaste och snobbigaste teater. Nästan längst fram, så att jag har allas blickar i nacken, men inte på första raden där man lätt kan gå ut utan att någon behöver resa på sig, och i mitten av raden så att jag måste störa maximalt med människor för att ta mig ut. Usch.
Nuförtiden har jag nästan aldrig panikångestattacker, det måste ha varit flera år sedan jag hade en fullt utvecklad attack, så jag njöt bara av teaterföreställningen utan att bry mig om flyktvägar. Men tanken slog mig som sagt: tänk om jag hade varit här för ett par år sedan. Vilken mardröm.
Förutom teatrar och bio finns det många sociala situationer som en person med agorafobi undviker. Här är en lista på några av de vanligaste:
• Gallerior
• Att vara långt hemifrån
• Åka bil (både köra bil och åka som passagerare)
• Vara ensam hemma
• Åka buss
• Åka tåg
• Åka tunnelbana
• Breda gator
• Tunnlar
• Gå på restaurang
• Stå i kö
• Mataffärer
• Affärer
• Folksamlingar
• Flygplan
• Åka hiss
• Rulltrappor
Som ni ser är det en ganska störig lista. Det är typ allt som är kul, egentligen, som man undviker när man har agorafobi (särskilt åka rulltrappa är ju kul).
Vad hjälper mot agorafobi?
Men hur blir man av med agorafobi då? I min bok om panikångest och depression har jag en fråga som heter ”Vad är agorafobi?” där jag skriver:
”Agorafobi behandlas framför allt med kognitiv beteendeterapi (KBT), som har visat sig ha effekt på lindrig och måttlig agorafobi, om exponeringsövningar ingår i behandlingen. Vid svår agorafobi är det inte visat att KBT har någon effekt. Antidepressiv medicin har bara begränsad effekt på agorafobi, men det minskar antalet panikångestattacker om man har paniksyndrom samtidigt.”
För att bli av med agorafobi är det alltså framför allt kognitiv beteendeterapi (KBT) som hjälper, men det är viktigt att exponeringsövningar ingår. Exponeringsövningar är helt enkelt att man får utsätta sig för sina värsta rädslor. Man får helt enkelt gå till mataffären och anteckna hur man känner, försöka hitta strategier för hur man ska tänka och sedan träna bort det. Det låter inte så kul, och det är det inte heller, men jag lovar er att det är skönt när man väl kan göra vad man vill utan att behöva bry sig.
För mig personligen var, förutom biobesök, att resa och särskilt att flyga det absolut svåraste. Jag har skrivit ett tvådelat blogginlägg om att resa med panikångest här tidigare.
Vad gäller antidepressiv medicin så har det som jag skriver i boken bara begränsad effekt. Även om jag tror att det faktum att jag äter antidepressiv medicin nu hjälper litegrann var det viktigt för mig att kämpa ner agorafobin bara med hjälp av KBT, så att jag vet att det inte bara är medicinerna som hjälper. Men om man äter medicin och går i KBT hjälper det ofta väldigt bra också så klart (om man kämpar hårt).
Tyvärr är det så, paniksyndrom med agorafobi är för jävligt, och du måste utsätta dig för hemska saker för att bli av med skiten. Men det går, och belöningen du får gör det värt mödan. Tio gånger om.
(Förresten, om ni har möjlighet: gå och titta på Other Desert Cities på Dramaten, den var väldigt bra! Som vanligt har jag inte fått betalt för att skriva det eller någonting annat här i bloggen. Bara så ni vet.)
Källor:
Barlow, DH., VM Durand. 2011. Abnormal psychology: An integrative approach. CengageBrain.
Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.
