När jag var sjuk tänkte jag ibland på forskningen kring depression. Jag tänkte att forskarna kanske hade gett upp eftersom det aldrig hände någonting. Därför blev jag alltid glad när jag upptäckte att det faktiskt fanns heta forskningsspår.
Ibland kan det ju kännas som att kunskaperna om depression inte blir bättre, man undrar nästan om det existerar någon forskning alls. Varför tar det så lång tid? Varför kommer det inga nya behandlingar? Finns det någonting som kan hjälpa mig att hålla ut med min depression och ge mig mer hopp?
Forskningsframsteg är en av de saker som jag själv tyckte gjorde det lättare att se ett slut på min depression. Även om forskningen jag läste om kanske inte i sig hjälpte mig att komma ur min depression, så kunde vetskapen om att det görs framsteg hjälpa mig att stå ut och fortsätta kämpa.
I min bok om depression och panikångest har jag en fråga om depressionsforskning som heter ”Var står forskningen om depression?” (det finns en för panikångest också!) Om ni vill läsa hela frågan får ni köpa eller låna boken när den kommer, men jag tänkte ge er två av höjdpunkterna från svaret på frågan redan här i bloggen.
Hjärnbildsteknik och depression
Hjärnbildsteknik är ett av de största framstegen inom depressionsforskning de senaste decennierna. Så här skriver jag bland annat i boken:
”Modern hjärnbildsteknik, som PET-kameran och magnetkameran, har för första gången gjort det möjligt att ”se” in i levande människors hjärnor. Man kan till exempel studera vilka delar av hjärnan som är mest aktiva för stunden, eller följa vad som händer när ett visst läkemedel når hjärnan.”
Hjärnbildsteknik är alltså en av de mest hoppfulla saker som har hänt inom forskningen kring depression. Med hjälp av dem har man kunnat se att vissa delar av hjärnan krymper hos deprimerade, eller har mindre aktivitet.
Genom att se vilka delar av hjärnan som påverkas av en depression är det lättare att förstå vad som händer rent fysiskt under en depression, följa utvecklingen under sjukdomen och vad man kan göra för att förhindra den.
Här är förresten ett exempel på hur utseendet kan skilja sig mellan en deprimerad hjärna och en frisk hjärna med bilder från en PET-kamera (PET betyder positron emission tomography):
Genetik och depression
Ett av de andra forskningsområdena som det forskas mest på är genetik. Så här skriver jag bland annat i boken:
”Ett annat viktigt forskningsfält är DNA-tekniken. Snabba framsteg på det här området gjorde att man för omkring tjugo år sedan kunde starta en jakt på generna bakom de stora folksjukdomarna, däribland depression. Idag har forskare identifierat en hel del gener som antingen är eller kan vara kopplade till depression, precis som för många andra av de stora folksjukdomarna.”
Genetik är alltså hett inom depressionsforskningen precis som den är för andra sjukdomar, men det är ett komplext område. Mer komplext än man trodde från början.
I boken finns också en fråga som heter ”Är depression ärftligt?” där jag berättar om en studie där man tittade på genen 5-HTT. Den studien är en av de intressantaste någonsin inom depressionsforskning.
Kroppsliga sjukdomar, läkemedel och framtiden
Förutom hjärnbildsteknik och genetik finns tre andra rubriker i forskningsfrågan om depression i boken: ”Kopplingen till kroppsliga sjukdomar”, ”Läkemedel” och ”Om framtiden” heter de och är alla tre riktigt intressanta.
Forskningen kring depression går kanske inte så snabbt som man hade önskat, men det finns en del riktigt intressanta fynd och spår som forskare arbetar hårt på att följa upp. Bara vetskapen om det tyckte jag gjorde det lättare att stå ut med min depression, jag hoppas att det kanske kan hjälpa dig med.
