En av de värsta sakerna när jag började få panikångest var att jag inte kunde springa, att träna med panikångest lurandes i kroppen kändes obehagligt. Panikångest och träning är ett känsligt ämne: hjärtklappning, yrsel och svettningar är gemensamma symtom som gör att man blir rädd för träning, men det går att vänja sig för att bli kvitt rädslan.
Jag minns första sommaren med ständiga panikångestattacker. Jag bodde i min studentlägenhet på Roslagstull i Stockholm, när panikångesten började komma flera gånger om dagen blev jag som instängd i min 24 kvadratmeter stora lya.
Jag som alltid har joggat i skogen så fort någonting jobbigt inträffade kunde plötsligt inte ta till det universalmedlet mot ångest och nedstämdhet nu. Eftersom hjärtklappning var mitt tydligaste symtom gick det inte helt enkelt, jag försökte men fick gå hem igen skamsen från spåret. När hjärtat bultade i bröstet blev jag skräckslagen. Svettning och yrsel var andra två starka symtom på panikångesten dessutom vilket inte gjorde saken bättre.
På den här tiden, precis i början av mina problem med panikångest, visste jag inte ens säkert att det var panikångest. Jag hade varit på vårdcentralen och en läkare hade föreslagit det för mig men jag hade aldrig hört talats om panikångest och visste inte vad jag skulle tro. Tänk om jag hade ett hjärtfel, då hade jag kanske säckat ihop i skogen och dött i spåret där i Lill-Jansskogen?
Hursomhelst, jag började sakta men säkert förstå att det var panikångest det handlade om. På sensommaren började jag gå i gruppterapi och träffa andra med samma problem, bland annat en jättesöt tjej som var övertygad om att hon hade hjärtfel.
Att hon var söt är väl ovidkommande, tänker du kanske, men det spelade roll för mig. Hon var söt, charmig och var i min ålder. Jag var inte intresserad av henne men bara hennes blotta närvaro gjorde att jag inte tyckte att det var lika skämmigt att ha panikångest. Jag förknippade psykisk sjukdom så starkt med nedgångna människor (gärna äldre, alkoholiserade och överviktiga) att hon blev ett välkommet avbrott i mina fördomar och mitt självhat.
Anyway, hon trodde att hon hade hjärtfel och jag tänkte väl något åt samma håll. I mitt fall var det väl kanske mer att jag trodde att jag hade en infektion som kunde göra att hjärtat säckade ihop om jag ansträngde mig, men vilka hypokondriska tankar man har beror oftast bara på tillfälligheter och erfarenheter från ens tidigare liv: har man läst eller hört om medfödda hjärtfel är det väl det man oroar sig för helt enkelt.
När hon berättade om sina tankar om hjärtfel framstod de som något hypokondriska och orealistiska, precis som mina farhågor säkerligen gjorde i hennes öron. Det och det faktum att jag började få mer och mer kunskap om hur panikångest fungerar gjorde att jag började träna igen.
Första gången sprang jag bara en liten kort bit, vilade en stund, och sprang en liten bit till. Nästa gång gjorde jag likadant, men sprang lite längre. Sedan sprang jag den kortaste rundan i Lill-Jansskogen sakta utan att stanna. Plötsligt började jag märka att det inte var någon fara, träning och panikångest var inte oförenligt. Kanske var det också början på slutet för mina problem med panikångest?
Kanske gillar du:
No related posts.
