Nu finns min krönika om psykisk ohälsa bland unga som jag skrev för En Svensk Klassiker att läsa för den som vill. Jag skriver bland annat att det är tveksamt huruvida unga människor verkligen mår sämre idag än innan, men att det egentligen inte spelar någon roll.
Min poäng är att psykisk ohälsa har varit så vanligt i alla tider att det är obegripligt och sorgligt att ingen har tagit frågan på allvar förrän nu. Jag tycker inte man behöver tala om eventuella ökningar i förekomst av ohälsa för att försvara en satsning på psykiatrin eller en uppmaning om motverka stigmatiseringen av de här diagnoserna, psykiska sjukdomar är så otroligt vanliga att de drabbar i princip alla människor direkt eller indirekt (nära familjemedlemmar eller vänner som blir sjuka osv.)
Föreställ dig att någon lossar ett gigantiskt flak med bajs i din trädgård. Det luktar obeskrivligt illa hos dig och dina grannar. Tiden går, tillvaron blir outhärdlig, men av någon anledning låtsas ni som om att högen inte existerar. Ända till någon plötsligt börjar skotta på lite extra bajs på den redan enorma högen av dynga. Plötsligt blir ni mycket upprörda, mobilserar er för att ta tag i frågan, får pressen att rapportera om den kollosala högen av exkrementer, osv.
Ungefär lika logisk är fixeringen vid ”ökningen” av psykisk ohälsa. Den liknelsen vågade jag inte ta med i min text, men läs den gärna ändå (och resten av rapporten som alltså finns på länken).
