Publicerad den

Skaffa barn: psykiskt sjuk och bli förälder – intervju med Marcus som har schizofreni och tre barn

Att skaffa barn som psykiskt sjuk eller med en historia av psykisk sjukdom är ingen självklarhet. Oavsett om det är depression, ångest, schizofreni, bipolär sjukdom, psykoser, utmattningssyndrom eller någon annan form av psykisk ohälsa, funderar man mycket kring valet mellan att skaffa barn eller att inte skaffa barn.

Jag har ju själv haft depression och paniksyndrom (som jag skriver om i min bästsäljande bok om depression och ångest), dessutom hade min mamma schizofreni. I podcast-intervjun här ovanför med Marcus Sandborg som har just schizofreni sedan femton år tillbaka pratar vi bland annat om just detta svåra val. Marcus har tre barn, är gift och bor i ett radhus i Falköping.

Ärftlighet

En väldigt vanlig anledning till att man överväger att inte skaffa barn trots att man verkligen vill bli förälder, är att psykiska sjukdomar överlag är mer ärftliga än andra sjukdomar (se bild nedan). När det gäller just schizofreni har tvillingstudier enligt Läkartidningen visat en heritabilitet (ärftlighet) på mellan 60 och 80 procent. Det innebär inte att det är 60 och 80 procents risk för att ens barn drabbas om man själv har schizofreni, utan att mellan 60 och 80 av förekomsten av schizofreni kan förklaras med ärftlighet.

Om ett barn har en förälder som har schizofreni är risken för att barnet också drabbas ungefär 14 procent enligt en brittisk studie från 1971 (Slater et al). Om båda föräldrarna har schizofreni är risken hela 37 procent, vilket kan jämföras med att bara runt en procent av befolkningen totalt sett drabbas av schizofreni någon gång under livet.

Marcus har alltså schizofreni som är en av de mest ärftliga psykiska sjukdomarna som finns. Han har dock inte själv schizofreni i släkten, vad han vet, vilket vi pratar om i podden.

Skaffa barn psykiskt sjuk - Ärflighet för olika psykiska sjukdomar

Kunna sköta sig själv

Ett annat av de vanligaste skälen till att man överväger att inte skaffa barn då man har eller har haft psykisk sjukdom är att man inte känner att man kan ta hand om sig själv, och att man därför inte heller kan ta hand om ett barn. I podden pratar vi om det dilemmat och Marcus berättar att han inte ens övervägde detta när han och hans fru blev föräldrar, men att han ändå tycker att det är vettigt att försöka ordna sitt liv så gott det går innan man blir förälder.

Han poängterar att man har ett stort ansvar för barnets bästa och att man därför bör söka hjälp för sin sjukdom och helst se till att det finns resurser både i form av andra nära och kära som kan ta hand om barnet i det fall man själv blir sjuk igen, och även i form av en ekonomisk buffert så att man inte behöver leva under ekonomisk press. Det tycker han kan vara extra viktigt om man har en psykisk skörhet, samtidigt poängterar han att man inte kan gardera sig mot alla eventualiteter här i livet och att man ska försöka att leva sitt liv fullt ut.

Bra tips från Marcus

Podden innehåller en massa andra bra tips från Marcus, och vi pratar inte bara om att skaffa barn och hur det är att vara förälder, utan även om en hel del annat kring psykoser, schizofreni och olika behandlingar. Oavsett vad tycker jag att det var oerhört intressant att lyssna på en sådan klok person som Marcus och höra hur han resonerar kring olika frågor som många av oss som har psykisk ohälsa i någon form funderar över. Trevlig lyssning!

Källor:

Läkartidningen: ”Nya rön om schizofreni kan ge ny diagnostik och behandling” [www]
Slater, Eliot, and Valerie Cowie. ”The genetics of mental disorders.” (1971).

Publicerad den 1 kommentar

Podcast om psykoser och schizofreni med Marcus Sandborg

Den podcast om psykoser och schizofreni som jag spelade in i förra veckan med gästen Marcus Sandborg har nu publicerats. Det blev ett dubbeltavsnitt och totalt två timmars samtal om Marcus resa genom psykoser och schizofreni, självmordstankar, kraschade förhållanden och sjukskrivningar, neuroleptika och antipsykotika, psykoterapi och beroendeproblematik, och mycket mer.

Del 1: schizofreni, droger och psykoterapi

I det första avsnittet av den här intervjun pratar vi om vad som ledde fram till schizofrenin, hur sjukdomen utvecklades och i vilken utsträckning hans drogberoende (Marcus rökte mycket marijuana och hasch under perioder) spelade in. Det är en otrolig resa han berättar om, en mycket ovanlig berättelse eftersom nästan ingen annan i Sverige pratar offentligt om sin schizofreni. Marcus berättar om de mediciner han äter idag (Abilify) och varför han tycker att psykoterapi också är helt avgörande för att kunna bli symtomfri från schizofreni, som ju är en kronisk sjukdom som man i dagsläget inte kan bota:

Lyssna på första delen av denna podcast om schizofreni i spelaren här ovanför och glöm inte att kommentera avsnittet på Twitter där jag heter c_dahlstrom. Om du vill prenumerera på podden och få alla nya avsnitt direkt till din telefon när de släpps, gå in på iTunes eller Podcaster-appen (iPhone) eller ladda ner Acast-appen (funkar för alla telefoner) och sök efter ”Sinnessjukt” så finns den där.

Del 2: förälder med schizofreni

I del två pratar vi mer om hur man ska tänka om man vill skaffa barn med psykisk sjukdom i bagaget, vi pratar också om slumpen och varför man aldrig ska ge upp. Jag tycker att andra delen blev ännu bättre än den första, kanske ett av de mest intressanta avsnitten av podden någonsin om jag får säga det själv. Glöm inte att kolla in det avsnittet också:

Trevlig lyssning och ta hand om er nu så hörs vi snart igen!

Publicerad den 1 kommentar

Bok om schizofreni som berör – En lång väg hem av Marcus Sandborg (Recension)

Bok om schizofreni som berör – En lång väg hem av Marcus Sandborg (Recension)

En bra bok om schizofreni som jag gärna rekommenderar är ”En lång väg hem” av Marcus Sandborg. Läs min recension av boken här nedanför!

Eftersom min mamma hade schizofreni, som är en av de mest ärftliga psykiska sjukdomar som finns, har jag ibland oroat mig för att jag själv ska drabbas. Det gör jag fortfarande ibland men inte lika mycket nuförtiden, vilket främst beror på att jag har klarat mig förbi de mest riskfyllda åren (schizofreni drabbar de flesta mellan slutet av tonåren och i tjugoårsåldern, jag fyller 31 år i sommar).

Hursomhelst har jag länge velat veta mer om sjukdomen, framför allt om hur den som drabbas upplever det och hur man klarar sin vardag med de svåra symtomen som sjukdomen orsakar. Kan man överhuvudtaget leva ett normalt liv med schizofreni?

Därför blev jag glad när jag för bara två månader sedan hörde talas om Marcus Sandborg från Falköping som skrivit boken ”En lång väg hem”. Det är en berättelse om hans sjukdomsförlopp, som löper parallellt med en berättelse om hans uppväxt – en uppväxt som också hjälper läsaren att förstå varför just Marcus blev sjuk.

En riktigt bra bok om schizofreni

Det hela börjar när han är tolv år gammal och familjen flyttar från hemstaden och Marcus rycks upp ur sitt sociala sammanhang, något som snart leder till att han börjar dricka alkohol och röka på. Han berättar hur alkoholen och cannabis blir hans sätt att må bra, att koppla av och våga söka kontakt med tjejer som han fallit för. Han blir tidigt starkt påverkad av rastafari-kulturen. Tillsammans med vännerna lyssnar han på Peter Tosh och röker gräs närhelst han har möjlighet. Långt in i tjugoårsåldern, då han hade stora problem med paranoia och sin förvrängda verklighetsuppfattning, var han fortfarande övertygad om att hasch och marijuana var bra för honom. Det var ju naturliga substanser, resonerade han.

 

Tillsammans med vännerna lyssnar han på Peter Tosh och röker gräs närhelst han har möjlighet. Långt in i tjugoårsåldern, då han hade stora problem med paranoia och sin förvrängda verklighetsuppfattning, var han fortfarande övertygad om att hasch och marijuana var bra för honom.

 

Eftersom han likt de flesta som har schizofreni hade noll sjukdomsinsikt trodde han istället att han var förföljd av utomjordingar, motorcykelgäng och andra grupper som ville ta livet av honom. Samtidigt var han övertygad om att världens hela framtid vilade på hans axlar, att han behövde lösa de gåtor som han tyckte uppenbarade sig för honom hela tiden. Om han inte lyckades skulle alla i hans närhet dö (och alla andra med för den delen).

Paranoian och bristen på sjukdomsinsikt gjorde att han knappt litade på någon, särskilt inte inom vården där han till slut hamnade tack vare familjen och vännerna, som gjorde allt för att få honom att förstå att han verkligen var sjuk. Men även om han till slut gav med sig och lades in på sjukhus, dröjde det inte länge innan han var övertygad om att han måste fly sjukhuset. Vilket han också gjorde, till sin familjs stora förtvivlan.

När det var som värst väger han ynka 45 kilo. Han sköter inte sin hygien, han har inget jobb, inga pengar och många av hans vänner har lämnat honom. Marcus sjukdom har slitit på hans familj, som är på väg att ge upp. De orkar inte längre. Till slut går han med på att börja ta medicinerna som hans familj vill att han ska äta. De säger att han måste ta dem, annars kan de inte hjälpa honom längre. Ställd inför det ultimatumet inser han att han måste testa, och även om det inte är en spikrak väg tillbaka är detta början på hans återhämtning.

Jag gillade verkligen den här boken och känner att jag lärt mig väldigt mycket om schizofreni tack vare Marcus berättelse (jag ska för övrigt intervjua Marcus i min podcast Sinnessjukt snart). Bitvis är boken frustrerande att läsa – alla konspirationsteorier, konstiga tankar och hans oförmåga att koppla problemen till hans generösa förbrukning av cannabis gjorde mig nästan vimmelkantig. Dessutom hade boken behövt en bättre redaktör som kunde hjälpa Marcus få fram sin historia utan språkfel och med något bättre dramaturgi.

Marcus Sandborg är en god berättare med bra känsla för detaljer som har en fantastisk historia. Trots att det bitvis finns ganska stora brister i boken är Marcus historia så gripande och angelägen att det nästan inte spelar någon roll. ”En lång väg hem” är en bok som alla som är intresserade av schizofreni borde läsa omedelbart.

Betyg: 4/5

Finns att köpa här

Förlag: Addera Förlag
Språk: Svenska
Antal sidor: 187
Utgivningsdatum: 2010-03-25
Medarbetare: Persson, Richard (form)
Vikt: 344 gram
Dimensioner: 215 x 143 x 21 mm
SAB: Hc
ISBN: 9789186009311

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Föreläsning om depression och panikångest i Umeå idag

Idag var jag i Umeå över dagen och föreläste om psykisk ohälsa i allmänhet och panikångest och depression i synnerhet. Det blev väldigt bra till slut även om jag var lite för trött för att prestera på max. Föreläsningen anordnades som en del av Umeås psykevecka och jag var inledningstalare vilket kändes ärofullt. Lindellhallens hörsal D på Umeå universitet var fullsatt, 150 platser ungefär.

För er som inte hade möjlighet att komma på föreläsningen kan ni se den här nedanför (jag börjar föreläsa efter 19 minuter. Tack ABF Umeå för videofilmningen.

Efter föreläsningen var det frågestund och sedan boksignering och lite surr med enskilda besökare som ville byta några ord. I fikapausen blev jag för övrigt intervjuad av Pia Diaz Bergner från P4 Västerbotten, lyssna här:

 

 

Publicerad den Lämna en kommentar

Föreläsning om depression

Föreläsning om depression och panikångest på Stockholms stadsbibliotek
Föreläsning om depression och panikångest på Stockholms stadsbibliotek med Kerstin Alex och Christian Dahlström.

I höst kommer jag att föreläsa om depression, ångest och psykisk ohälsa i allmänhet. Min föreläsning om depression, ångest och psykisk ohälsa kommer att utgå från min egen sjukdomsperiod, erfarenheter som patient inom psykiatrin och min bästsäljande bok om depression och panikångest. Jag tar upp mina personliga erfarenheter och varvar det med fakta, vetenskap och även lite diskussion om stigmatisering och tabu.

Redan i våras hade jag tre föreläsningar i ämnet, varav en var en intervju och frågestund på Stockholms Stadsbibliotek med Aftonbladets Kerstin Alex som intervjuare (bilden). Det var i samband med releasen av min bok om depression och panikångest. Det blev fullsatt, över hundra personer kom trots nästan obefintlig marknadsföring.

Efter det blev jag kontaktad av Sveriges största talarförmedling Talarforum som hade fått förfrågningar från kunder som ville boka mig. Därför har jag tagit fram en föreläsning om depression, ångest och psykisk ohälsa som jag kommer att köra i höst. Än så länge har jag bara en föreläsning om depression och ångest inbokad på en större konferens, men det kommer att bli fler. Förhoppningsvis kommer jag även att göra lite framträdande på bibliotek också.

För att boka mig som föreläsare om depression, ångest och psykisk ohälsa (föreläsningen kan anpassas lite efter vad som efterfrågas): mejla mig eller Helena Vågberg på Talarforum:

1893746148836602231

Publicerad den 7 kommentarer

Vad är GAD – Generaliserat ångestsyndrom: Amanda Hollanti förklarar

Vad är GAD – Generaliserat ångestsyndrom: Amanda Hollanti förklarar
Vad är GAD? Amanda Hollanti Ohlsson lever själv med sjukdomen och berättar här hur det känns.

I nästa avsnitt av Psykpodden ska vi prata om GAD (bland annat), och utöver statistik och symtom ville jag ha en personlig berättelse om hur det känns. Hörde av mig till min vän Amanda Hollanti Ohlsson som har GAD och frågade henne. Här är hennes brev till mig som jag kommer att läsa upp delar av i nästa podcast!

Jag skriver förresten också om GAD både i min bok om depression och ångest och i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”.

Hursomhelst, här är Amandas brev:

”Hej Christian!

Jag håller med om att GAD är en bortglömd diagnos, som också framförallt inte tas på allvar. Jag insjuknade i en måttlig till djup depression hösten 2012 vilket jag under våren 2014 fick fastställt berodde på GADen som jag då i våras fick diagnosticerad.

Jag var redan som liten ett ängsligt, osäkert och oroligt barn och har varit “GAD:ig” sen jag var i elvaårsåldern då mina föräldrar skilde sig och det hände saker inom familjen under några år efter det. Men det var när jag började tillfriskna från depressionen som jag märkte att jag fortfarande var väldigt stressad, känslig för intryck och framförallt hade en obeskrivligt tung ångest – hela tiden.

Under hösten 2013 hamnade jag i en djup svacka med depressiva inslag, självmordstankar och panikattacker, och gick till min läkare för att få hjälp. Vi diskuterade mycket och kom fram till att det är min konstanta ångest som “ställer till det” för mig, så vi gjorde ett medicinbyte från Citalopram till Cymbalta.

Det sjuka är att jag började med 30 mg Cymbalta och kände redan efter två dagar en otrolig skillnad ångestmässigt. Nu äter jag 60 mg och får med hjälp av min syster vardagen att gå runt. Mår inte bra och behöver långvarig och regelbunden terapi enligt psykiatrikern som bedömde mig, men i Skövde där jag bor är det bristfälligt och jag får inte den hjälpen jag behöver.

Jag märker helt klart att GAD är en sjukdom som många inte alls vet vad det är. När jag berättade för vänner och familj hade de ingen aning om vad det var och även på min högskola stöter jag på samma reaktion. När jag pedagogiskt försöker förklara hur det är att ha GAD, genom att ge exempel på att jag kan få ångest och panik om jag inte följer matlistan när jag handlar (om det tex är extrapris på något) eftersom jag är orolig för min ekonomi.

Jag skulle gissa på att det beror på att det som med psykisk ohälsa överlag är tabu och stigmatiserat, men också kanske för att när man har GAD, så upplever man både själv och omgivningen tror att det är ett personlighetsdrag – att man ÄR orolig, lättstressad och ångestfylld.

Det jag tycker är viktigt att berätta om GAD är att det är en vidrig och hemsk ångestsjukdom. Det är en psykisk sjukdom precis som exempelvis depression eller social fobi. Precis som sjukdomen heter – generaliserat ångestsyndrom – så har man hela tiden en molande ångest och oro som man kan ha längre perioder och som i mitt fall ofta går över till stark och kraftig ångest. Jag kan ha en ångestattack för tex ett tjafs med en kompis och älta det i veckor, försäkra mig med hjälp av familjen, rättigfärda mig innan oron och ångesten lägger sig och tar sig uttryck på ett annat orosmoment.

Jag lever som en vettskrämd katt, ständigt rädd och orolig för ALLT i mitt liv. Jag är ständigt orolig, rädd, stressad, har katastroftankar, är pessimistisk, otroligt självkritisk och nedvärderande. Brottas med tusen tankar i huvudet inför varje moment eller situation jag möter, oavsett om jag bara ska gå utanför dörren eller åka tåg. Det är hela tiden som en gnagande, molande oro som ofta går över till ångest.

Ångesten kan se olika ut, ofta är den handlingsförlamande och gör att jag inte kan tänka, andas, planera eller ta beslut, jag får ofta panik då. Ibland gör den mig bara ledsen och jag kan gråta i timmar.

Jag är en introvert person men i samband med GADen och depressionen har jag blivit det ännu mer och har en släng av social fobi, eftersom jag får ångest av att vara ute bland människor. Är ständigt orolig, rädd och nervös över vad folk tycker om mig, både min personlighet och om jag är tjock/smal, fin/ful. Det tar otroligt mycket krafter av mig att umgås med människor och större grupper undviker jag gärna.

Utöver detta har jag jobbiga fysiska symptom i samband med de psykiska – trötthet, spänningar i rygg, nacke och framförallt käkar, en spändhet i hela kroppen. Det tar så sjukt mycket krafter att hela tiden vara på sin vakt och att hela tiden oroa sig.

Det jag upplever är att folk verkar tro att det bara är att sluta oroa sig. Att jag egentligen har ett val, och kan sluta vara och ha det såhär. Och det gör mig så jävla förbannad, för jag känner att jag hela tiden behöver rättigfärda, och förklara mig och stå upp för mig och min sjukdom hela tiden, i varje situation jag är i. Om det hade varit så lätt att sluta oroa mig hade jag gjort det för länge sen.

Jag tror inte folk förstår hur pass vidrigt det är att ha den här ångestsjukdomen, och de förstår inte att den finns på riktigt, att det är en diagnos. Det är en verklig psykisk diagnos och det behöver folk förstå, och inte bara förminska oss som lider av det. Vi ÄR inte lata, oroliga, stressade för att vi VILL, utan det är olika omständigheter som arv, miljö, erfarenheter osv som har lett till att vi blivit drabbade av denna sjukdom. Bara för att den inte syns, betyder det inte att den finns!

Som vanligt blev detta värsta uppsatsen! Men jag är så otroligt glad för att ni ska ta upp detta i podden, för alla dessa känslor av bemötande och att leva med GADen behövde jag få utlopp för och jag vill att alla ska förstå allvaret i att ha GAD.

Tack, ni är BÄST!

Kram,

Amanda Hollanti Ohlsson”