Om man har allt men ändå inte är lycklig, vad ska man göra då? I radiointervjun i Kropp & Själ som jag gjorde i våras berättade jag om en händelse som fick mig att inse att det fanns en ångest inom mig som inte var frisk eller ”naturlig”, om jag får uttrycka mig så slarvigt.
Jag och min flickvän satt på en restaurang i en liten by på Karpathos, en ö sydväst om Rhodos. En varm vind från medelhavet fladdrade i buskarna. Vi hade varit där i ett par dagar: badat, solat, läst böcker och tidningar och gått omkring i flip flop-tofflor på den torra, finkorniga sanden.
Restaurangen hade snabbt blivit en favorit. Deras moussaka smakade hemlagat och ägaren, en lite knubbig och tunnhårig man i kortärmad skjorta, var fryntlig och glad varje dag. Kort sagt: semestern hade verkligen börjat bra och vi satt på vår nya favoritrestaurang.
Trots detta, och trots att jag på hemmaplan hade ett jobb som jag älskade, en jättefin familj och bodde fint, så bara sköljde ångesten över mig. Jag kämpade mot tårarna, försökte mota ångesten som kröp från magen upp i halsen på mig.
Den starka ångesten förstörde aptiten och hela den dagen av vår vecka i Grekland, men ändå är jag tacksam för att det hände. Det var först då jag helt och fullt förstod att en del av den ångest jag känner, framför allt då när jag fortfarande var deprimerad, inte är en del av mig. Eller som Kristina Lugn uttryckt det: ”ångesten är en ockupationsmakt, som försöker ta över mitt land” (tack Elin Grelsson för den).
Bara för att man ”har allt” betyder inte det att man är lycklig. Det behöver inte bero på att man är deprimerad som i mitt fall, men det är säkert en vanlig anledning i varje fall. Dessutom kommer lycka inte alltid när man tycker att den borde det, glöm inte det!
Kanske gillar du:
No related posts.
