Publicerad den 2 kommentarer

Recension: Hjärnstark av Anders Hansen (Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna)

Recension Hjärnstark Anders Hansen

Anders Hansens bok ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna” är en storsäljare som fått goda recensioner. Om ett par veckor ska jag intervjua Anders om just motion och psykisk ohälsa, men redan nu kan du läsa min recension av hans bok här.

Anders Hansen är psykiatriker och utbildad civilekonom. Han arbetar som överläkare men skriver också böcker och sitter i olika bolagsstyrelser inom hälsosektorn. Han har även podden ”Psykiatrikerna” tillsammans med kollegan Simon Kyaga, där de intervjuar ledande psykiatriforskare över hela världen.

Kopplingen mellan motion och psykisk hälsa är som många redan känner till stark. Sedan ett par år tillbaka vet man till exempel att träning kan vara lika effektivt mot lindrigare depressioner som antidepressiva mediciner. Fysisk aktivitet på recept (FaR) används inom vården inte bara mot psykiska diagnoser utan även mot hjärt- och kärlsjukdomar och en massa andra fysiska diagnoser.

Men det finns skäl att uppgradera motionens betydelse ytterligare, åtminstone om man ska tro den här boken.

Motion bättre än appar

Jag har tidigare talat om motion och psykisk hälsa i min podcast Sinnessjukt, jag har också skrivit om det litegrann i min förra bok (Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar), men måste säga att jag under läsningen ändå blev överraskad av hur starkt forskningsstödet är för motionens positiva effekter på hjärnan. I boken Hjärnstark hamrar Hansen in det här budskapet på ett väldigt effektivt sätt, man riktigt känner hans frustration över att sambandet inte är mer uppmärksammat än det är.

Boken inleds med ett kapitel som handlar om att den mänskliga hjärnan faktiskt är föränderlig, vilket är en viktig förutsättning att ha med sig om man ska förstå resten av boken. Tidigare trodde man nämligen inte att vi fick fler hjärnceller under livet, utan att vi föddes med en uppsättning hjärnceller som vi sedan fick dras med i resten av livet. Trots att man kunde visa att så inte var fallet redan för par decennier sedan har den seglivade myten om vår statiska hjärna levt kvar.

I själva verket är hjärnan anpassningsbar och dynamisk. Den kan kompensera för allvarliga hjärnskador och sjukdomar. Det visar sig dessutom, inte helt oväntat, att det bästa sättet att hålla hjärnan frisk och fräsch är att motionera. Sudoku, korsord, datorspel och kognitiva appar kan slänga sig i väggen, menar Hansen, att snöra på sig joggingskorna är överlägset mycket bättre.

Förenklande men upplysande

Resten av boken handlar om hur motion påverkar hjärnan på olika sätt och hur man kan optimera sin träning för hjärnans skull. Med motion kan man hantera stress bättre, förbättra sitt fokus, bli av med nedstämdhet (till viss gräns, vilket Hansen tack och lov är tydlig med), få bättre minne, bli mer kreativ och åldras saktare.

Det är en misstänkt bra deal som utlovas för den som kan tänka sig att träna 20-30 minuter ett par gånger i veckan. En mindre seriös författare hade kunnat bortse från det finstilta i den här dealen, men även om Hansen ibland förenklar väl mycket och medvetet gör budskapet spetsigare tycker jag att han håller sig inom de vetenskapliga råmärkena. Han är noga med att påpeka sådant som att det oftast kräver en viss sorts träning (framför allt konditionsträning) och långsiktighet, samt att man inte ska ersätta exempelvis antidepressiva mediciner med träning för effekt mot ångest och depression, utan att man ibland kan behöva både och, eller till och med bara mediciner.

Han problematiserar också vetenskapliga studier och orsakssamband, men ibland får man som sagt intrycket av att sambanden är förenklade och att kritik eller invändningar mot vissa slutsatser har rationaliserats bort. Jag hade nog hellre sett mer av sådant, men då hade boken blivit mindre lättillgänglig och kanske inte nått ut så bra som den har gjort. Målen helgar eventuellt medlen alltså.

Budskap som förtjänar uppmärksamhet

Förutom det väl renodlade budskapet finns det små logiska frågetecken som borde ha rätats ut. Till exempel i slutet av boken, där han för argumentet att människor har minskat sin rörelse när man gått från jägare och samlare, till mer stationära jordbrukare, och slutligen till urbaniserade, digitala och ännu mer stillasittande. Vi rör oss bara mindre och mindre enligt Hansen.

Han jämför sedan det sista existerande jägare och samlar-folket i världen, Hadza-folket i Tanzania, med Amish-folket i USA som lever ungefär som människor gjorde under jordbrukseran, och dagens européer och amerikaner. Hadza-folket tar 11-14 000 steg om dagen, Amish-folket 18 000 steg och urbaniserade människor tar 6-7000 steg. Kanske missar jag något här, men om analogin skulle funka borde väl Amish-folket inte motionera mest, eller?

Det finns ett par andra liknande exempel, men det är inte så viktigt och förstör inte läsupplevelsen jättemycket. För det här är verkligen en väldigt bra bok med ett budskap som förtjänar större uppmärksamhet. Hansen skriver bra och engagerat, han tillåter sig någon gång ibland att bli personlig men vill mest av allt understryka de vetenskapliga evidensen för tesen han torgför.

Jag rekommenderar den här boken varmt till alla som vill få vetenskapliga bevis för att de borde genomföra den där löprundan som aldrig blir av. Läs!

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Fitnessförlaget
Språk: Svenska
Antal sidor: 253
Utgivningsdatum: 2016-07
Medarbetare
Zachrisson, Lisa (form)
ISBN: 9789173630788

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Psykiatri-skojaren Peter Götzsche granskas i podden

Professorn Peter Götzsche, som är direktör för forskningsorganisationen Cochranes center i Köpenhamn, har den senaste tiden varit ute och svingat i media om psykiatrins alla brister. Hans bok ”Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse” har fått uppmärksamhet i Aftonbladet, Efter tio med Malou von Sivers och Läkartidningen med mera.

Skojaren Götzsche och hans bok är ämnet för dagens podcast. I denna väldigt märkliga och oerhört svaga bok hävdar Götzsche att psykiatriprofessorer, eller ”silverryggar” som han kallar dem, är korrupta och bara söker berömmelse och pengar. De ljuger för sina patienter och borde enligt honom tvångspensioneras. Resten av boken ägnar Götzsche åt att hävda att psykofarmaka helt saknar positiva effekter och att de ”äter” upp hjärnan och gör att patienterna tar livet av både andra och sig själva, åsikter som ligger i linje med scientologkyrkans antipsykiatriska propaganda (även om Götzsche själv tar avstånd från scientologerna).

Anledningen till att jag valde att ta upp det här ämnet i podden var att flera lyssnare hört av sig och känt sig desillusionerade av just den här boken, som alltså till stora delar är en bluff. Peter Götzsche hävdar sådant som många gånger är både sensationellt och felaktigt, men hans vetenskapliga status gör att lekmän som mig och många andra som ser honom på tv och i tidningar undrar vad som egentligen stämmer. Varför säger han så konstiga saker och vad har han för täckning för sina påståenden?

När jag frågade runt bland psykiatriker som jag känner var de alla helt överens i sitt omdöme om Götzsche, kanske sammanfattas deras åsikter bäst i vad psykiatrikern Mats Ek skrev till mig på Twitter: ”Götzsche är en provokativ, vilt spekulerande, vetenskapligt oärlig läkare utan psykiatrisk kompetens som verkar bedriva någon form av korståg mot psykiatrin. De poänger han har drunknar i den flod av propaganda som han spyr ut.”

Ett annat exempel var när jag under en avtackningsmiddag för Minds avgående generalsekreterare Carl von Essen frågade min idol (och poddfavoriten, kolla gärna in alla fyra avsnitt med henne här) Marie Åsberg vad hon tycker om Götzsche. I ett ögonblick trodde jag nästan att Marie skulle skalla mig eller något. Sedan berättade hon att hon träffat Götzsche och att hon tycker att han är oseriös och lögnaktig, ”Psykiatrins Trump” var hennes dräpande sammanfattning av hans gärning.

När jag frågade Marie Åsberg vem jag borde intervjua i podden på ämnet sa hon direkt Mikael Landén. För den som inte känner till Mikael så är han en av Europas främsta auktoriteter på bipolär sjukdom, han är en prisbelönt psykiatriprofessor som faktiskt har dykt upp i podden tidigare, i avsnitt 72 där vi talade om utopier. I kommentarsfältet till Läkartidningens artikel som jag nämnde tidigare gavs både ris och ros till Götzsche, men den som stod upp för psykiatrin bäst var Mikael Landén som även skrev en väldigt bra recension av boken i just Läkartidningen ett kort tag efter. Båda de här artiklarna och kommentarsfälten kommer vi att återkomma till i intervjun i podden.

Vi pratar även om Åsa Nilsonne, som var en av de som försvarade Götzsche i kommentarsfältet. Åsa är förlagskollega till mig på Natur och Kultur, men även ambassadör för psykiatrifonden precis som jag, och professor på Karolinska Institutet precis som Mikael Landén, därför blev jag förvånad över hennes ganska förvirrade försvar av den här boken. Jag tänkte att det kanske börjar bli dags att mygga av Åsa, inte minst efter att jag själv läst boken som visade sig vara skräp nästan rakt igenom. Mikael får berätta vad han tycker om Åsas agerande i intervjun, men ni får givetvis gärna gå in och läsa hennes kommentarer och bilda er en egen uppfattning också.

Hursomhelst tycker jag att det kändes väldigt angeläget att ge foliehatten Peter Götzsche och hans pseudovetenskap en match med någon som har en likvärdig (eller som i det här fallet, överlägsen) status i vetenskapskretsar. Mikael Landén framstår verkligen som balanserad och saklig i sin väldigt hårda kritik av dansken. Lyssna gärna i spelaren längst upp i inlägget, eller på iTunes (iPhone/iPad), i Acast-appen (alla andra telefoner) eller där ni hittar era poddar vanligtvis.

Publicerad den

Recension Therese Lindgren – ”Ibland mår jag inte så bra”

Ibland mår jag inte så bra - Therese Lindgren (omslag till boken)

Först av alla fick jag chansen att läsa Therése Lindgrens bok ”Ibland mår jag inte så bra” som handlar om hennes liv med psykisk ohälsa i olika former. Det är en bok som kan komma att förändra synen på psykisk ohälsa för en hel generation svenska barn och ungdomar. Läs mer om boken i min recension här nedanför!

I somras fick jag chansen att intervjua Youtube-megastjärnan Therése Lindgren i min podcast Sinnessjukt. Det var en mycket märklig upplevelse. I inledningen av den intervjun beskrev jag henne som ”en ekvation som inte låser sig lösas”, vilket jag stulit från Mark Levengoods beskrivning av Jonas Gardell.

Hon är nämligen en komplicerad person med en sammansättning av karaktärsdrag som gör henne både fängslande och svårbegriplig. Karismatisk, men skygg. Modig, men utpräglat fobisk. Handlingskraftig, men också undvikande. Självständig, men också en bekräftelsetorsk med beroendeproblematik.

”Therése är karismatisk, men skygg. Modig, men utpräglat fobisk. Handlingskraftig, men också undvikande. Självständig, men också en bekräftelsetorsk med beroendeproblematik.”

 

Det kanske låter nedlåtande att utgå ifrån att en människa inte är komplicerad, men Therése Youtube-persona är till stora delar ganska ytlig och okomplicerad (trots att hon även där smyger in en del som inte handlar om söta läppstift och nya outfits). Detta är Therése medveten om, hon berättade själv för mig att hon ibland kan bli galen på att hennes klipp bara innehåller ytligheter när hon scrollar bland dem.

Recension av Therese Lindgrens Ibland mår jag inte så bra

Hennes ibland (men långt ifrån alltid) ytliga Youtube-persona i kombination med att jag redan visste litegrann om hennes mörka sidor, gjorde det givetvis väldigt intressant att intervjua henne i podden. Det gjorde mig också oerhört sugen på att få läsa hennes bok som jag visste skulle komma nu under hösten.

Lättbegripligt och personligt

Det första som slår mig när jag läser boken är att den är mer välskriven än jag trott. Therése är visserligen en av de mest begåvade människorna jag träffat, det var inte det som gjorde att jag tvivlade. Däremot hade hon väldigt kort tid på sig att skriva boken och har berättat för mig både privat och i sin Youtube-kanal att hon hela tiden skjutit upp eller fastnat i skrivandet.

Hennes språk är kanske inte invecklat eller stilistiskt finurligt på det sätt som gör litterära personer exalterade, men det här är verkligen inget hafsverk heller. Hon skriver lättbegripligt, personligt och utlämnande – precis vad man förväntar sig av en sådan här bok, med andra ord.

Ibland märker man att tiden varit knapp, som när viss fakta är slarvig eller felaktig. Adhd är ingen sjukdom till exempel, ”psykisk ohälsa” är inte heller en sjukdom (utan ett väldigt luddigt och svårtolkat begrepp som bland annat innehåller en massa olika psykiska sjukdomar). Det här är sådant som vanligen hade gjort mig avigt inställd till boken som helhet, men här ser jag det som petitesser eller olycksfall i arbete eftersom resten av boken är så bra.

Utlämnande deluxe

För mig är poängen med den här boken nämligen att få människor att prata om psykisk ohälsa. Therése berättar öppenhjärtigt om allt hemskt som hon behövt stå ut med under sitt liv. När jag intervjuade henne berättade hon att hon inte vågar prata om för hemska saker på Youtube eftersom hon har väldigt många barn och tonåringar som följer henne. Därför undrade jag vilken nivå hon skulle lägga sig på i boken. Hon valde att vara utlämnande deluxe. Det känns inte som att hon sparar på någonting, vilket är befriande även om man läser med en klump i magen.

”Therése är utlämnande deluxe. Det känns inte som att hon sparar på någonting, vilket är befriande även om man läser med en klump i magen.”

 

Det som berör mig mest i boken är när hon skriver om hennes och ex-fästmannen Anders  förhållande. Jag känner igen mig så mycket när hon beskriver hur hon klänger sig fast vid Anders, som hon numera är tillsammans med igen, och hur han kämpar så hårt han kan för att hon ska må bra. Han agerar på ett osjälviskt och nästintill självutplånande sätt. Som när Therése utan att fråga går med på att bli fadder till en hemlös hund:

”Väl i förarsätet insåg jag att jag precis gått med på att låta en hund flytta in hos mig och Anders på obestämd tid utan att ens fråga honom om det var okej. […] Framme på Arlanda fick jag ett sms av Anders där han skrev att jag var galen men att han inte kunde vänta tills jag kom hem så han skulle få träffa vovven. Han frågade till och med om han kunde hjälpa till på något sätt – kanske köpa något till hunden?”

När Therése blir sjukskriven ligger hon bara hemma och väntar på att Anders ska komma hem från jobbet. Hon planerar till och med sömnen för att minimera tiden utan sin stora kärlek:

”Efter uppsägningen följde jag min läkares rekommendationer och blev än en gång sjukskriven ’tills vidare’. Mina dagar som sjukskriven handlade mest om att räkna ner timmarna tills Anders skulle komma hem. Han gick till jobbet 07.45 och kom alltid hem 17.15. Jag skapade en rutin av att sova så länge som möjligt för att minska antalet vakna timmar utan honom.”

Kärleksrelationen till Anders, som sedermera tar slut (innan de hittar tillbaka tillvarandra långt senare), är en smärtsam påminnelse om hur hänsynslös psykisk ohälsa kan vara mot oss alla. Jag läser med andan i halsen och tårar i ögonen.

”Trots att jag bara låg hemma i soffan och kollade på Youtube under dagarna så var det Anders som köpte och lagade maten åt oss efter tio timmar på jobbet. Han tvättade mina kläder, städade vår lägenhet och hjälpte mig med hyran utan att någonsin be att få pengarna tillbaka. Han förminskade aldrig mitt mående eller ifrågasatte mig när jag förklarade mina orimliga rädslor och katastroftankar. Anders var mitt skyddsnät, min förälder och mitt livs kärlek. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka honom för hur han satte sitt eget liv på paus när han försökte hjälpa mig att bli frisk, men jag har Anders att tacka för att jag lever idag. Utan honom är jag osäker på om jag hade orkat fortsätta.”

Fy fan.

Män som stalkar kvinnor

Förutom kärleksbekymren finns det en hel del annat i boken som berör mig. Framför allt skäms jag över att vara man. Inte bara för att män har betett sig så illa mot Therése, utan för att jag delvis känner mig medskyldig. Jag har aldrig våldtagit någon eller varit ett svin i största allmänhet, men mycket av den sexualisering och objektifiering av unga kvinnor som Therése pratar om har jag helt säkert bidragit till, precis som de flesta unga killar har. Det är kanske oundvikligt när man växer upp i ett sexualiserat och objektifierande samhälle, eller umgås i mer eller mindre grabbiga sammanhang, men jag borde ändå ha förstått bättre och agerat utifrån det.

I boken berättar Therése om hur hon sökte mäns bekräftelse med utmanande kläder, och att det gav en kick som hon liknar vid en slags drog. Men hon beskriver också hur det bara morgonen efter kunde äckla henne och vad det gjorde med hennes redan dåliga självkänsla:

”Jag intalade mig att ’klär man sig som en slampa så är det väl inte mer än rätt att man behandlas som en’. Sådant hade man ju läst på Flashback.”

Den dåliga självkänslan och den skeva självbilden gjorde att hon inte heller anmälde den våldtäkt som en av hennes ”vänner” utsatte henne för på en midsommarfest. I boken berättar hon hur hon länge inte litade på män överhuvudtaget:

”Att bearbeta minnen och känslor som jag under så lång tid tryckt undan tärde på psyket, och att berätta om det sexuella övergreppet jag aldrig tidigare talat om blev nästan som att uppleva det en gång till. Jag började drömma mardrömmar om midsommarnatten flera gånger i veckan, jag grät när jag var intim med min nya pojkvän Anders och vågade inte längre vara ensam med män. Var det en man som svarade i telefonen när jag tvingades ringa någon myndighet lade jag på, och stod en man i kassan på apoteket vände jag och gick hem. Jag litade inte på män, jag var rädd för dem och ville inte ha med dem att göra. Kom en man mot mig på trottoaren gick jag snabbt över vägen.”

Tyvärr är våldtäkten bara kronan på verket bland alla övergrepp som Therése fått uppleva. Inte minst sedan hennes Youtube-kanal exploderade och hon blev en offentlig person. Steget ut på nätet, och i synnerhet Youtube-succén, har nämligen inte bara inneburit en väg ut ur utmattningsdepressionens grepp – det har också haft väldigt negativa konsekvenser. Trots att innehållet i Youtube-kanalen till stora delar är ytligt och okontroversiellt – för att inte säga positivt och inspirerande – kommer berömmelsen även i Therése fall med ett pris:

”Det var inte första gången jag varit med om övergrepp till följd av min närvaro i sociala medier. Redan ett år tidigare hade jag fått avföring, sperma och använda tamponger skickade till mig. Jag har fått pälskragar och blodigt, rått kött i min brevlåda. Jag har fått kommentarer om hur jag förtjänar att gruppvåldtas tills jag går sönder, hur världen vore en bättre plats om jag tog livet av mig och kommentarer om hur personer planerar att slå ihjäl mig.”

Ett annat exempel under avdelning vidriga män och trakasserier är när hon fick blommor från en obehaglig stalker:

”När jag filmade vloggen hade jag fått en blombukett varje dag i trettiotvå dagar. Av samma person. Varje dag i över en månad plingade ett blombud på dörren med en ny bukett med tillhörande kort. De första veckorna skrev den okända personen att hen beundrade mig, att jag var vacker, intelligent och rolig och att personen en dag hoppades på att få träffa mig.

Personen fortsatte att skicka blommor även efter att jag lagt ut en vlogg där jag berättade att jag varit på dejt med en kille, men då var det slut på komplimangerna. ’HORA’ stod det på kortet dagen därpå. Dagen efter det stod återigen en ny bukett utanför dörren när jag kom hem, och på kortet fortsatte personen berätta att jag var billig, att jag var smuts som förtjänar smuts och så vidare.”

Det här är kanske inte överraskande med tanke på debatten om näthat och så, men det är ändå jäkligt nedslående.

Fansen blev räddningen

Allting i boken är dock inte mörkt. Therése använder stora delar av den till att tipsa om vart man kan söka sig, förklara olika psykiska sjukdomar och deras symtom och att berätta vad hon själv gjort för att må bättre. Hon har också tagit hjälp av psykologen Jenny Jägerfeld som svarar på några av Therése frågor, det tyckte jag var särskilt fint.

Dessutom är Therése rolig, vilket du känner till om du följer henne. Som när kanariefågeln Frida inte kan leva upp till hennes högt ställda förväntningar.

”Som du kanske listat ut visste jag, precis som de flesta barn, väldigt lite om fåglar och tappade snabbt intresset för tråkiga Frida. Hon satt ju bara där på pinnen i sin lilla bur och glodde. Hon födde aldrig några bebisar, dessutom visade det sig att Frida inte ens var en hon, utan en han.”

Eller när hon lyckas tjata till sig vandrande pinnar:

”Det man ska veta om vandrande pinnar är att de förökar sig som galningar.”

Hennes följare är inte heller bara stalkers och missunnsamma män och kvinnor. När hon bryter upp från Anders postar hon en video där hon berättar om uppbrottet, och även om hon får en del idiotiska kommentarer även den gången, är det till slut hennes prenumeranter – och inte hennes vänner eller familj – som är det största stödet:

”Oavsett vad som händer med min Youtubekarriär så kommer jag alltid att vara tacksam för hur mina tittare tog hand om mig under den här perioden. Jag vet inte om du märkt det men jag tänker ofta i bilder och jag föreställer mig att mina tittare under den här perioden tillsammans bar mig framåt likt ett publikhav bär en artist som precis stagediveat. Jag var paralyserad av chock, smärta och sorg, men mina tittare hjälpte mig att höja blicken och ta mig framåt. Jag hade inte bara förlorat mitt livs kärlek, jag hade förlorat det enda som kändes värt att leva för, men mina tittare fick mig att kämpa.”

Det här var någonting som Therése berättade om i min intervju också, och det märktes tydligt att det inte bara var en gimmick eller en slentrianmässig sägning. Hennes fans har verkligen räddat henne.

Mitt omdöme: en fantastisk bok

Sammanfattningsvis är det här en fantastisk bok på alla sätt och vis. Therése är en jättefin förebild för hundratusentals barn och ungdomar i Sverige – en slags kantstött men vis och varm storasyster som inte smusslar med sina otillräckligheter eller försöker dölja det jobbiga som livet ibland serverar en.

Visst är bilden av psykisk ohälsa något förenklad på sina ställen, men i det stora hela är det ingen big deal. Den här boken kommer för många barn och unga i Sverige att bli den första boken de läser frivilligt. Att en sådan bok handlar om psykisk ohälsa måste ses som en osannolik röta för alla oss som brinner för frågan.

Jag kommer kanske aldrig att förstå Therése helt och hållet, men jag vet att jag tycker väldigt mycket om henne. Hennes ångest hade kunnat tvinga henne till ett liv som sjukskriven. Depressionen och våldtäkten hade kunnat förgöra henne, det hade kanske till och med varit det mest sannolika. Nu blev det inte så. För att vara en skör människa är Therése Lindgren nämligen förvånansvärt stark. Alltså jätte-jättestark. Typ som om Bamse, Pippi Långstrump och Stålmannen fick ett barn tillsammans.

”För att vara en skör människa är Therése Lindgren nämligen förvånansvärt stark. Alltså jätte-jättestark. Typ som om Bamse, Pippi Långstrump och Stålmannen fick ett barn tillsammans.”

 

Boken rekommenderas förresten varmt. Om det nu inte redan har framgått.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

 

Förlag: Bokförlaget Forum
Språk: Svenska
Antal sidor: 144
Utgivningsdatum: 2016-11-09
Medarbetare: Sporrong, Sanna (form) / Sporrong, Sanna (form)
ISBN: 9789137149011

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Skaffa barn: psykiskt sjuk och bli förälder – intervju med Marcus som har schizofreni och tre barn

Att skaffa barn som psykiskt sjuk eller med en historia av psykisk sjukdom är ingen självklarhet. Oavsett om det är depression, ångest, schizofreni, bipolär sjukdom, psykoser, utmattningssyndrom eller någon annan form av psykisk ohälsa, funderar man mycket kring valet mellan att skaffa barn eller att inte skaffa barn.

Jag har ju själv haft depression och paniksyndrom (som jag skriver om i min bästsäljande bok om depression och ångest), dessutom hade min mamma schizofreni. I podcast-intervjun här ovanför med Marcus Sandborg som har just schizofreni sedan femton år tillbaka pratar vi bland annat om just detta svåra val. Marcus har tre barn, är gift och bor i ett radhus i Falköping.

Ärftlighet

En väldigt vanlig anledning till att man överväger att inte skaffa barn trots att man verkligen vill bli förälder, är att psykiska sjukdomar överlag är mer ärftliga än andra sjukdomar (se bild nedan). När det gäller just schizofreni har tvillingstudier enligt Läkartidningen visat en heritabilitet (ärftlighet) på mellan 60 och 80 procent. Det innebär inte att det är 60 och 80 procents risk för att ens barn drabbas om man själv har schizofreni, utan att mellan 60 och 80 av förekomsten av schizofreni kan förklaras med ärftlighet.

Om ett barn har en förälder som har schizofreni är risken för att barnet också drabbas ungefär 14 procent enligt en brittisk studie från 1971 (Slater et al). Om båda föräldrarna har schizofreni är risken hela 37 procent, vilket kan jämföras med att bara runt en procent av befolkningen totalt sett drabbas av schizofreni någon gång under livet.

Marcus har alltså schizofreni som är en av de mest ärftliga psykiska sjukdomarna som finns. Han har dock inte själv schizofreni i släkten, vad han vet, vilket vi pratar om i podden.

Skaffa barn psykiskt sjuk - Ärflighet för olika psykiska sjukdomar

Kunna sköta sig själv

Ett annat av de vanligaste skälen till att man överväger att inte skaffa barn då man har eller har haft psykisk sjukdom är att man inte känner att man kan ta hand om sig själv, och att man därför inte heller kan ta hand om ett barn. I podden pratar vi om det dilemmat och Marcus berättar att han inte ens övervägde detta när han och hans fru blev föräldrar, men att han ändå tycker att det är vettigt att försöka ordna sitt liv så gott det går innan man blir förälder.

Han poängterar att man har ett stort ansvar för barnets bästa och att man därför bör söka hjälp för sin sjukdom och helst se till att det finns resurser både i form av andra nära och kära som kan ta hand om barnet i det fall man själv blir sjuk igen, och även i form av en ekonomisk buffert så att man inte behöver leva under ekonomisk press. Det tycker han kan vara extra viktigt om man har en psykisk skörhet, samtidigt poängterar han att man inte kan gardera sig mot alla eventualiteter här i livet och att man ska försöka att leva sitt liv fullt ut.

Bra tips från Marcus

Podden innehåller en massa andra bra tips från Marcus, och vi pratar inte bara om att skaffa barn och hur det är att vara förälder, utan även om en hel del annat kring psykoser, schizofreni och olika behandlingar. Oavsett vad tycker jag att det var oerhört intressant att lyssna på en sådan klok person som Marcus och höra hur han resonerar kring olika frågor som många av oss som har psykisk ohälsa i någon form funderar över. Trevlig lyssning!

Källor:

Läkartidningen: ”Nya rön om schizofreni kan ge ny diagnostik och behandling” [www]
Slater, Eliot, and Valerie Cowie. ”The genetics of mental disorders.” (1971).

Publicerad den 1 kommentar

Podcast om psykoser och schizofreni med Marcus Sandborg

Den podcast om psykoser och schizofreni som jag spelade in i förra veckan med gästen Marcus Sandborg har nu publicerats. Det blev ett dubbeltavsnitt och totalt två timmars samtal om Marcus resa genom psykoser och schizofreni, självmordstankar, kraschade förhållanden och sjukskrivningar, neuroleptika och antipsykotika, psykoterapi och beroendeproblematik, och mycket mer.

Del 1: schizofreni, droger och psykoterapi

I det första avsnittet av den här intervjun pratar vi om vad som ledde fram till schizofrenin, hur sjukdomen utvecklades och i vilken utsträckning hans drogberoende (Marcus rökte mycket marijuana och hasch under perioder) spelade in. Det är en otrolig resa han berättar om, en mycket ovanlig berättelse eftersom nästan ingen annan i Sverige pratar offentligt om sin schizofreni. Marcus berättar om de mediciner han äter idag (Abilify) och varför han tycker att psykoterapi också är helt avgörande för att kunna bli symtomfri från schizofreni, som ju är en kronisk sjukdom som man i dagsläget inte kan bota:

Lyssna på första delen av denna podcast om schizofreni i spelaren här ovanför och glöm inte att kommentera avsnittet på Twitter där jag heter c_dahlstrom. Om du vill prenumerera på podden och få alla nya avsnitt direkt till din telefon när de släpps, gå in på iTunes eller Podcaster-appen (iPhone) eller ladda ner Acast-appen (funkar för alla telefoner) och sök efter ”Sinnessjukt” så finns den där.

Del 2: förälder med schizofreni

I del två pratar vi mer om hur man ska tänka om man vill skaffa barn med psykisk sjukdom i bagaget, vi pratar också om slumpen och varför man aldrig ska ge upp. Jag tycker att andra delen blev ännu bättre än den första, kanske ett av de mest intressanta avsnitten av podden någonsin om jag får säga det själv. Glöm inte att kolla in det avsnittet också:

Trevlig lyssning och ta hand om er nu så hörs vi snart igen!

Publicerad den

Bästa boken om bipolär sjukdom jag läst – recension av An Unquiet Mind (En orolig själ)

An Unquiet Mind (En orolig själ) av Kay Redfield Jamison

Under researchen till mitt dubbelavsnitt om bipolär sjukdom i min podcast Sinnessjukt fick jag chansen att läsa boken An Unquiet Mind (på svenska har den titeln En orolig själ av den amerikanska psykologen och psykiatriprofessorn Kay Redfield Jamison. Jag läste den i svensk översättning, men den svenska versionen är slutsåld sedan flera år tillbaka, och även om jag har nu har uppmanat Natur och Kultur (som även gett ut min egen bok) att trycka en ny upplaga tror jag inte att det kommer hända. Troligtvis har de inte kvar rättigheterna heller.

Det är i så fall väldigt synd, för det här är en osannolikt bra bok om bipolär sjukdom. Kay Redfield Jamison är inte bara en världsledande expert på just bipolär sjukdom, hon har själv diagnosen bipolär sjukdom typ 1 sedan mer än fyrtio år tillbaka och är dessutom en fantastisk stilist. När vetenskapsmän skriver böcker blir det inte sällan tråkigt (läs: jätte-jättetråkigt), men här är det alltså tvärtom väldigt välskrivet och litterärt utan att för den sakens skull bli snobbigt och obegripligt.

”Det här är en osannolikt bra bok om bipolär sjukdom”

Jamison beskriver sin uppväxt på olika flygbaser i USA och världen, där hon och hennes familj växte upp eftersom pappan var pilot. Hon berättar hur de militära ritualerna och de strikta förhållningsreglerna påverkar henne både positivt och negativt. Det är en kärleksfull skildring av en svajig (sannolikt bipolär) men kärleksfull pappa, en konservativ men varm och omhändertagande mamma, en rebellisk syster och en kameral men beskyddande bror.

Boken är sedan en berg-och-dalbana, där obefintlig sjukdomsinsikt och förnekelse blandas med djupa insikter om bipolär sjukdom och hennes egna situation, avancerade självmordstankar och noga planerade självmordsförsök blandas med euforisk livslust och maniska perioder bland molnen, sex och intensiv kärlek blandas med skilsmässor och dödsfall (två av hennes makar har dött, varav den senare fortfarande var i livet när boken kom ut).

En stor del av boken ägnar hon också åt det som för många människor med bipolär sjukdom är den helt centrala konflikten: litium eller inte litium. Toppar och dalar, eller ett mer stabilt/normalt/tråkigt liv? Litiumet ger henne jobbiga biverkningar och hon saknar de maniska tillstånden och livets nyanser, dessutom övertygar hon sig själv (men aldrig sin psykiater) om att hon kanske trots allt inte behöver medicinen. Kanske har hon blivit frisk nu, tänker hon, trots att hon som vetenskapsperson vet att bipolär sjukdom är en livslång sjukdom. Med tiden förstår Jamison att hon måste ta litium. Hon skriver till och med flera gånger att hon med hundra procents säkerhet hade varit antingen död eller vansinnig om hon inte fått litium. Med tanke på hennes vetenskapliga kunskaper på området och hennes nästan livslånga erfarenhet av sjukdomen i sig, känns den slutsatsen minst sagt grundad.

En annan dimension av boken som jag uppskattar är hennes tankar om kvinnligt och manligt. Framför allt när hon skriver att de depressiva skoven av en bipolär sjukdom passar bättre in på den traditionella bilden av en kvinna än de maniska skoven gör:

Depressionen ligger mycket mer i linje med samhällets allmänna förväntningar på kvinnor: som passiva, känsliga, modlösa, hjälplösa, lidande, beroende, förvirrade och tämligen tröttsamma varelser utan större visioner. Maniska tillstånd, å andra sidan, hör mera hemma inom den manliga sfären: rastlöshet, eldfängt temperament, aggressivitet, ombytlighet, handlingskraft, risktagande, storstilade planer och en het önskan om förändring. I ett sådant perspektiv blir mäns lynnesutbrott lättare att överse med och att förstå.

Hon berättar även varför hon tycker bättre om den äldre benämningen av sjukdomen, manodepressivitet, än den nya och numera vedertagna benämningen bipolär sjukdom. Jamison menar att ”bipolär” inte fångar sjukdomens komplexitet, dess blandtillstånd (då man är manisk och deprimerad samtidigt) och den möjlighet att manin i själva verket är en depression i en annan skepnad. Hon tycker att bipolaritet är en förskönande och mindre korrekt beskrivning än manodepressivitet. Precis som i resten av boken har hon poänger som man inte själv har tänkt på tidigare.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är det här den bästa boken om bipolär sjukdom jag har läst. Det finns säkert mer faktaspäckade böcker om bipolär sjukdom (en lär för övrigt vara hennes egen och Frederick K Goodwins ”Manic-Depressive Illness: Bipolar Disorders and Recurrent Depression”) men för att förstå både en del av vetenskapen bakom bipolär sjukdom och hur det är att leva med sjukdomen kan jag inte tänka mig att det finns en bättre bok än denna.

Betyg: 5/5

Finns att köpa här

Förlag: Natur och Kultur ( svenska) och Picador (engelska)
Språk: Svenska/engelska
Antal sidor: 224
Vikt: 160 gram
Dimensioner: 197 x 132 x 16 mm
ISBN: 9789127059870 (svenska) 9780330528078 (engelska)

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Ny podcast om ångest med läkaren och patienten!

Jag publicerade just ett rykande färskt avsnitt av min podcast Sinnessjukt. Den här gången blev det en podcast om ångest i vardagen med min vän läkaren och forskaren Pär Höglund. Jag och Pär genomförde nämligen ett litet experiment, vi spelade in stunder där vi fick ångest under två veckor för att dokumentera och illustrera ångesten i podden.

Jag spelade in fyra klipp från min vardag där jag hade ångest inför en massa olika saker: jobbångest, ekonomiångest, kaffeångest, väderångest, ångest för min hälsa och mycket mer. Pär spelade bara in ett klipp, men det är å andra sidan ett sjukt bra klipp som ni får lyssna på, som är hämtat från en uppgift Pär fick på sin KBT-utbildning som han genomgår i Liljeholmen just nu. Mycket roligt och en väldigt bra KBT-uppgift som Pär genomförde med elegans (nåja).

Om ni vill lyssna på en annan podcast om ångest finns det på länken. Det är avsnitt 24 som handlade om ångestsjukdomar snarare än ångest i vardagen som det här avsnittet handlade om. Det finns dessutom en massa andra poddavsnitt som handlar om ångest på ett eller annat sätt om du inte har lyssnat igenom hela katalogen. Om du vill köpa min bok om ångest hittar du den här förresten. Trevlig lyssning!

Publicerad den 1 kommentar

Bok om schizofreni som berör – En lång väg hem av Marcus Sandborg (Recension)

Bok om schizofreni som berör – En lång väg hem av Marcus Sandborg (Recension)

En bra bok om schizofreni som jag gärna rekommenderar är ”En lång väg hem” av Marcus Sandborg. Läs min recension av boken här nedanför!

Eftersom min mamma hade schizofreni, som är en av de mest ärftliga psykiska sjukdomar som finns, har jag ibland oroat mig för att jag själv ska drabbas. Det gör jag fortfarande ibland men inte lika mycket nuförtiden, vilket främst beror på att jag har klarat mig förbi de mest riskfyllda åren (schizofreni drabbar de flesta mellan slutet av tonåren och i tjugoårsåldern, jag fyller 31 år i sommar).

Hursomhelst har jag länge velat veta mer om sjukdomen, framför allt om hur den som drabbas upplever det och hur man klarar sin vardag med de svåra symtomen som sjukdomen orsakar. Kan man överhuvudtaget leva ett normalt liv med schizofreni?

Därför blev jag glad när jag för bara två månader sedan hörde talas om Marcus Sandborg från Falköping som skrivit boken ”En lång väg hem”. Det är en berättelse om hans sjukdomsförlopp, som löper parallellt med en berättelse om hans uppväxt – en uppväxt som också hjälper läsaren att förstå varför just Marcus blev sjuk.

En riktigt bra bok om schizofreni

Det hela börjar när han är tolv år gammal och familjen flyttar från hemstaden och Marcus rycks upp ur sitt sociala sammanhang, något som snart leder till att han börjar dricka alkohol och röka på. Han berättar hur alkoholen och cannabis blir hans sätt att må bra, att koppla av och våga söka kontakt med tjejer som han fallit för. Han blir tidigt starkt påverkad av rastafari-kulturen. Tillsammans med vännerna lyssnar han på Peter Tosh och röker gräs närhelst han har möjlighet. Långt in i tjugoårsåldern, då han hade stora problem med paranoia och sin förvrängda verklighetsuppfattning, var han fortfarande övertygad om att hasch och marijuana var bra för honom. Det var ju naturliga substanser, resonerade han.

 

Tillsammans med vännerna lyssnar han på Peter Tosh och röker gräs närhelst han har möjlighet. Långt in i tjugoårsåldern, då han hade stora problem med paranoia och sin förvrängda verklighetsuppfattning, var han fortfarande övertygad om att hasch och marijuana var bra för honom.

 

Eftersom han likt de flesta som har schizofreni hade noll sjukdomsinsikt trodde han istället att han var förföljd av utomjordingar, motorcykelgäng och andra grupper som ville ta livet av honom. Samtidigt var han övertygad om att världens hela framtid vilade på hans axlar, att han behövde lösa de gåtor som han tyckte uppenbarade sig för honom hela tiden. Om han inte lyckades skulle alla i hans närhet dö (och alla andra med för den delen).

Paranoian och bristen på sjukdomsinsikt gjorde att han knappt litade på någon, särskilt inte inom vården där han till slut hamnade tack vare familjen och vännerna, som gjorde allt för att få honom att förstå att han verkligen var sjuk. Men även om han till slut gav med sig och lades in på sjukhus, dröjde det inte länge innan han var övertygad om att han måste fly sjukhuset. Vilket han också gjorde, till sin familjs stora förtvivlan.

När det var som värst väger han ynka 45 kilo. Han sköter inte sin hygien, han har inget jobb, inga pengar och många av hans vänner har lämnat honom. Marcus sjukdom har slitit på hans familj, som är på väg att ge upp. De orkar inte längre. Till slut går han med på att börja ta medicinerna som hans familj vill att han ska äta. De säger att han måste ta dem, annars kan de inte hjälpa honom längre. Ställd inför det ultimatumet inser han att han måste testa, och även om det inte är en spikrak väg tillbaka är detta början på hans återhämtning.

Jag gillade verkligen den här boken och känner att jag lärt mig väldigt mycket om schizofreni tack vare Marcus berättelse (jag ska för övrigt intervjua Marcus i min podcast Sinnessjukt snart). Bitvis är boken frustrerande att läsa – alla konspirationsteorier, konstiga tankar och hans oförmåga att koppla problemen till hans generösa förbrukning av cannabis gjorde mig nästan vimmelkantig. Dessutom hade boken behövt en bättre redaktör som kunde hjälpa Marcus få fram sin historia utan språkfel och med något bättre dramaturgi.

Marcus Sandborg är en god berättare med bra känsla för detaljer som har en fantastisk historia. Trots att det bitvis finns ganska stora brister i boken är Marcus historia så gripande och angelägen att det nästan inte spelar någon roll. ”En lång väg hem” är en bok som alla som är intresserade av schizofreni borde läsa omedelbart.

Betyg: 4/5

Finns att köpa här

Förlag: Addera Förlag
Språk: Svenska
Antal sidor: 187
Utgivningsdatum: 2010-03-25
Medarbetare: Persson, Richard (form)
Vikt: 344 gram
Dimensioner: 215 x 143 x 21 mm
SAB: Hc
ISBN: 9789186009311

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Bok om självmord: När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra (recension)

nc3a4r-nc3a5gon-tar-sitt-liv

En bra bok om självmord som alla borde läsa är Alfred Skogbergs bok ”När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra” från 2012 som är utgiven på Ordfront förlag. Eftersom jag ska intervjua Alfred i min podcast Sinnessjukt fick jag ett exemplar av honom som jag slukade på ett par dagar.

Alfred är journalist i grunden och sedan ett par år tillbaka Suicide Zeros första generalsekreterare. Han var med och grundade organisationen i april 2013 tillsammans med bland andra läkaren Ludmilla Rosengren som jag också intervjuat i Sinnessjukt, ett av de mest lyssnade avsnitten av podden någonsin.

Precis som Ludmilla, som förlorade sin 14-åriga dotter Linnéa, har Alfred förlorat en närstående i självmord. I Alfreds fall var det vännen Jonas som tog livet av sig hösten 1993 när Alfred praktiserar på SVT:s dokumentärfilmsredaktion. Han beskriver sin egen reaktion när en annan kompis ringer och berättar att Jonas dött:

”Då slår mig insikten med full kraft. Sedan väller tårarna fram. Min kropp skakar och jag kan inte styra den. Jag faller ihop på golvet och skriker och gråter. Jag tror aldrig att jag ska sluta och smärtan inom mig är så stark att jag också vill dö. Någon för mig in i ett vilorum där jag får ligga tills tårarna tar slut.”

Konstigt nog finns väldigt få böcker om självmord på svenska, och kanske ingen riktigt bra bok om självmord utöver Alfreds. Därför är den här boken oerhört angelägen, en av de viktigaste böckerna om psykisk ohälsa som givits ut de senaste åren faktiskt.

 

En av de viktigaste böckerna om psykisk ohälsa som givits ut de senaste åren

 

Stilistiskt är boken välskriven, direkt och oblyg. Man märker att Alfred arbetat för Kalla Fakta i TV4. Det är också när han ”går Janne Josefsson” på makthavare som boken är som allra bäst, som när han konfronterar Aftonbladets redaktionschef Niklas Silow om varför de gång på gång bryter mot WHO:s riktlinjer för hur media bör rapportera om självmord.

Det finns också gott om porträtt av människor som tagit livet av sig och deras anhöriga. Porträtten är skrivna med respekt och värme, ibland blir de så pass många och svarta att jag blir tvungen att hoppa fram i texten för att orka igenom boken. Men de fyller sin funktion i det att de gör att problemet känns konkret och nära snarare än flyktigt och avlägset.

Boken blir ljusare när Alfred beskriver vad samhället kan göra för att minska självmorden. Här finns fullt genomförbara och ekonomiskt realistiska förslag där mycket är hämtat från Miami-modellen, som Alfred fick se på nära håll under en reportageresa för Kalla Fakta.

Som generalsekreterare är det de här reformerna som Alfred reser land och rike runt för att berätta om. Jag träffade honom själv i Umeå i november när jag var där och föreläste för allmänheten, lustigt nog samma dag som han föreläste för politiker i Umeå. Vi åt varsin hamburgare på Max och pratade om psykisk ohälsa innan vi åkte till flygplatsen där vi skildes åt.

Det enda negativa med boken är att man som läsare ibland tappar den röda tråden. Vissa saker hade kunnat kortas, flyttats eller strukits för att förtydliga dramaturgin. Ett exempel är stycket i kapitlet ”Utsatta grupper” där Alfred tar upp poliser som yrkesgrupp. Diskussionen är ofullständig och känns därför onödig, men det här är verkligen bagateller i det stora hela.

Jag rekommenderar absolut alla att läsa denna bok om självmord. Den är lättläst, faktaspäckad på ett bra sätt, välskriven, personlig och känslomässig.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Sidor: 204
Utgiven: 2012-04-16
Upplaga: Första
Förlag: Ordfront Förlag
Medarbetare: Nylén, Kristoffer / Skarbrandt, Göran
Vikt: 366 g
Dimensioner: 215 x 142 x 18 mm
SAB: Vl,362.28
ISBN: 9789170376283

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Bra bok om adhd som förändrade min bild av diagnosen – Recension av ”Ingen familj är en ö”

Bra bok om adhd (Anja Wikström - Ingen familj är en Ö)

Adhd är en omdiskuterad diagnos som omges av en hel del fördomar och okunskap. Så är det visserligen med de flesta psykiatriska diagnoser, men när det gäller adhd är fördomarna och okunskapen av en speciell karaktär. Det finns till exempel de som anser att det är en påhittad diagnos, som skapats antingen för att göda giriga läkemedelsbolag eller som en ursäkt för dåligt föräldraskap (eller både och).

Anja Wikström bor i Stockholm och arbetar som medicinsk utredare. I augusti 2014 släpptes hennes debut, en väldigt bra bok om adhd som heter ”Ingen familj är en ö – Adhd, föräldraskap och skuld”  (Ordfront förlag). Det är en roman baserad på hennes eget liv som förälder till ett barn med adhd-diagnos. Huvudkaraktären Ada lever med sambon Axel och barnen My och Hugo, där storasyster My har adhd och lillebror Hugo är lugn som en filbunke.

My är efterlängtad, älskad och begåvad, men väldigt besvärlig och har svårt med alla typer av sociala kontakter. Föräldrarna märker tidigt att My inte beter sig som de andra barnen på BVC, hon har svårt att komma till ro, ligga still och att sova – vilket gör att Ada känner sig som en dålig förälder, är det hennes fel att dottern är så speedad? Det är signalerna som omgivningen ger henne, subtilt eller uttalat av allt från sjukvårdspersonal till mannen på gatan.

Ada är mer neurotisk och beskyddande än Axel vilket delvis beror på samhällets förväntningar på henne som mamma, men också på hennes egna karaktärsdrag. Hennes neurotiska drag gör att dotterns problem blir ännu tyngre för både Ada och Axel. Samtidigt är det kanske det som blir familjens räddning eftersom det krävs tjurskallighet och pondus för att hävda sitt barns rätt till utredningar och extraresurser på dagis och i skolan.

 

”Det krävs tjurskallighet och pondus för att hävda sitt barns rätt till adhd-utredning och extraresurser”

 

Familjen får nämligen vänta i flera år på BUP:s utredning av dottern, en utredning som sedan är otillräcklig till en början. My får visserligen en adhd-diagnos när den första utredningen äntligen är klar, men inte den Asperger-diagnos som i en senare utredning slås fast och som kommer att ge henne rätt till mer hjälp och resurser (men inte ens då med den självklarhet som man kanske skulle kunna tro).

Boken ger framför allt en bild av den lilla (men resursstarka) familjens kamp mot systemet, men också en skildring av hur en familjs dynamik kan se ut när någon eller några i familjen har adhd. Det är också i det som jag själv märker att mina fördomar blottas. My slåss och sparkas, spottar både föräldrarna och andra barn i ansiktet, skriker och beter sig överlag väldigt illa. Många gånger har jag själv konfronterats med sådana barn – det har väl vemsomhelst – och tänkt hemska tankar om både barnen och barnets föräldrar.

Och visst, ibland är det säkert fråga om ”dåliga” föräldrar som aldrig borde skaffat barn. Men Anja Wikströms bok gör att jag förstår att det i många fall finns en diagnos bakom det störiga skrikande barnet på bussen vars föräldrar ser uppgivna, livströtta och ointresserade ut. Man kan inte bedöma ett barn eller deras föräldrar på så lösa boliner, även om man kanske lätt gör det när man själv sitter trött på bussen hem efter ett arbetspass och tvingas umgås med någon annans oregerliga barn. Ingen kan till fullo förstå hur det är att uppfostra ett barn med adhd förrän man själv gjort det, vilket blir tydligt i den här boken.

 

”Ingen kan till fullo förstå hur det är att uppfostra ett barn med adhd förrän man själv gjort det”

 

Min respekt för människor med diagnosen adhd och för föräldrar till barn med adhd är för alltid förändrad efter att ha läst Anja Wikströms fantastiska bok. Det här är ingen feel good-bok, det känns mer som att titta på Deer Hunter – det börjar dåligt, och sedan blir det bara värre.

Men det finns ljusglimtar så klart, och i bokens epilog finns dessutom väldigt bra (läs: ovärderliga) tips och råd till föräldrar med barn som har adhd, men flera gånger var jag nära att sluta läsa eftersom boken är så mörk och jobbig. Jag är glad att jag inte gjorde det och istället läste klart. En bra bok om adhd som rekommenderas varmt!

Betyg: 5/5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Antal sidor: 267
Utg.datum: 2014-08-18
Upplaga: 1
Förlag: Ordfront Förlag
Medarbetare: Grandin, Elina / Edenvik, Josefine
Vikt: 423 g
SAB: Vlad
Dimensioner: 215 x 150 x 20 mm
ISBN: 9789170377778

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt