Utmattningssyndrom – ett samhällsproblem som går att lösa

Arbetsrelaterad stress står för stora delar av ökningen av psykisk ohälsa i Sverige. Den dåliga nyheten är att det är svårt att behandla i efterhand, den goda nyheten är att det är ganska enkelt att upptäcka innan det blir akut och går att förebygga – vilket gör området väldigt intressant.

Arbetsrelaterad stress har ökat mycket i Sverige de senaste tjugo åren. Jag skulle tro, och det är i och för sig ingen vågad gissning, att arbetsrelaterad stress (utmattningssyndrom och utmattningsdepression) är den form av psykisk ohälsa som ökar mest just nu.

Bara mellan åren 1992 och 2001 fyrdubblades antalet kvinnor som blivit sjukskrivna på grund av en psykiatrisk diagnos (för män fördubblades det för övrigt). Siffrorna som Socialstyrelsen använder är inte uppdelade i olika diagnoser men de flesta verkar överens om att arbetsrelaterad stress står för nästan hela ökningen (till exempel har tyngre psykiatriska diagnoser som schizofreni och psykoser inte ökat nämnvärt under samma period enligt stickprovsundersökningar från Riksförsäkringsverket).

Jag skriver om utmattningsdepression och utmattningssyndrom på flera ställen i min bok. Boken handlar inte om arbetsrelaterad stress, utan om depression och panikångest i allmänhet, men jag tycker att ämnet är intressant och det var självklart att det skulle få plats i boken.

Kanske är det till och med det mest intressanta depressionsområdet på sätt och vis, eftersom den verkar ha en ganska (med betoning på ganska) enkel förklaring – att vi stressar för mycket på jobbet – och att vi därför borde kunna lösa problemet.

Utmattningssyndrom går att förebygga

Även om utmattningssyndrom säkert orsakas av en ”cocktail” av olika psykologiska, genetiska och biologiska förklaringar (precis som all psykisk ohälsa) verkar just stressande arbetsfaktorer vara en tydlig förklaring till en stor del av alla utmattningssyndrom.

Det borde ju betyda att det har en ganska enkel lösning – att vi slutar stressa på jobbet. Jag förstår att det för den enskilda personen är allt annat än enkelt att bara ”sluta” stressa på jobbet. Man har hyror och räkningar att betala och chefer som vill att man jobbar hårt.

Dessutom verkar det vara en statusgrej att arbeta mycket nuförtiden, jag har själv märkt att jag ibland skryter med att jag jobbat mycket under en period, vilket är ganska puckat förstås. Men med en så tydlig förklaring till en stor del av samhällets psykiska ohälsa borde det finnas sätt att minska den tycker jag, problemet med psykiska sjukdomar är ju annars ofta att de är komplexa och därför svåra att förebygga.

Marie Åsberg, en av världens bästa depressionsforskare, har skrivit att utmattningssyndrom är ”svårt att behandla men lätt att förebygga”. Jag tycker att det är intressant – arbetsrelaterad stress borde vara ett problem som går att lösa. Hon skriver att man i utmattningssyndromets prodromalfas (perioden innan den akuta fasen, pågår ofta i flera år) förmodligen kan förebygga den relativt enkelt: ”I detta skede är symtomen identifierbara med intervju eller skattningsskalor som KEDS (Karolinska Exhaustion Disorder Scale) och sannolikt fullt reversibla med stressreduktion.”

Hoppingivande och positivt

Jag vet inte exakt vad Marie menar med stressreduktion här, men jag antar att det har att göra med att till exempel arbeta mindre och hitta sätt att inte sätta så stor press på sig själv att vara en perfekt människa som klarar allt.

Det här är någonting som jag själv arbetar med även om jag inte har fått diagnosen utmattningssyndrom (utan egentlig depression). I mitt fall tror jag att stress och press har varit en förklaring till att jag blev sjuk, även om jag har andra ganska tydliga orsaker (dödsfall i familjen och liknande) och förmodligen inte bara har haft tydliga utmattningssymtom.

Jag tycker faktiskt att jag har lyckats minska min egen stress lite grann i varje fall. Det bästa exemplet är att jag tar lediga dagar eller går hem tidigare från kontoret då jag känner att kroppen signalerar att jag jobbar för mycket. Men även småsaker, som mindfulnessövningar och att jag aldrig springer till tunnelbanan längre. Jag hoppas att det hjälper.

Hursomhelst är det intressant att det finns verktyg som KEDS som kan upptäcka symtom på att man är på väg in i ett utmattningssyndrom, och att det innan den akuta fasen faktiskt finns sätt att förebygga och förhindra att sjukdomen bryter ut överhuvudtaget. Jag tycker att det känns hoppingivande och positivt.

Om du är intresserad kan du läsa mer om utmattningssyndrom och stress i min bok om panikångest och depression, bland annat i frågorna ”Hur är stress kopplat till psykisk ohälsa?”, ”Vad är stress?” och ”Finns det olika typer av depression?”

Källor:

Åsberg, M., et al. ”Utmattningssyndrom–en kunskapsöversikt om stressrelaterad psykisk ohälsa.” Stockholm: Socialstyrelsen (2003).
Åsberg, M., et al. ”Att skilja mellan depression och utmattningssyndrom.” Läkartidningen 9 (2013).