I frågorna ”Vilka behandlingar finns mot panikångest?” och ”Vad fungerar bäst: medicin eller terapi?” i min bok går jag igenom vilka behandlingar mot panikångest som har stöd för sin effekt. I stora drag kan man säga att det finns två behandlingar som hjälper: psykoterapi och antidepressiv medicin. Det finns oftast ingen anledning att föredra den ena före den andra.
Svaret på frågan i boken baserar jag bland annat på SBU:s (Statens beredning för medicinsk utvärdering) jättestora studie av olika behandlingar mot paniksjukdomar. Du kan läsa den utredningen på deras hemsida, den finns i flera versioner – bland annat en patientversion som är lättläst och bra.
Olika typer av ångest – olika behandlingar
För att veta vilken behandling som är bäst måste man skilja på olika typer av panikångest. Om man bara har haft en eller några enstaka attacker behöver man förmodligen ingen behandling alls, det är väldigt vanligt att man får en panikångestattack på grund av stress utan att få några problem alls med panikångest efter det. Då behöver man inte söka hjälp.
Panikångestattacker kan också vara ett symtom på att man har en ångestsjukdom. Då finns oftast finns ingen orsak att rekommendera medicin framför psykoterapi eller tvärtom, med undantag för den som får panikångest på grund av att man har en specifik fobi (typ spindelfobi, blodfobi etc.)
Specifik fobi behandlas inte med antidepressiv medicin eftersom det inte har någon effekt, å andra sidan kan de flesta bli av med en specifik fobi genom KBT till exempel. Ibland behövs bara ett enda tillfälle för att bli av med en specifik fobi.
Paniksyndrom skiljer sig också lite från de andra ångestsjukdomarna, eftersom man har större chans att få en mer ”bestående effekt” av psykoterapi än av läkemedel. Det innebär inte att antidepressiv medicin inte fungerar mot paniksyndrom, bara att det generellt sett är bättre på lång sikt att gå i terapi istället.
De terapier som enligt SBU har effekt mot de olika ångestsjukdomarna är kortare, praktiska terapier. Det innebär att terapierna riktar in sig på att förändra beteenden och tankar som är kopplade till ångesten. En ”kort” terapi innebär att de oftast är mellan ungefär 10-20 tillfällen.
Det vanligaste exemplet på terapier som är korta och praktiska är kognitiv beteendeterapi (KBT, läs mer i frågan ”Vad är kognitiv beteendeterapi?” i boken), men det finns även andra, som beteendeterapi och kognitiv terapi till exempel.
Förutom det här finns det några andra saker som man bör tänka på som står i boken, som snart kommer att finnas att köpa både i bokhandeln, på internet och som e-bok. Men, eftersom det inte fanns plats för mina personliga reflektioner i boken tänkte jag säga något kort om det här.
Min egen erfarenhet: terapi
Jag är ingen läkare (du bör självklart söka hjälp hos en läkare om du har problem med panikångest eller någon annan typ av psykisk ohälsa) så jag kan inte rekommendera någonting i det enskilda fallet. Det kanske låter ”goddag yxskaft”, men det är viktigt att påpeka. Jag är själv bara en patient som har blivit frisk.
Jag tänkte ändå skriva lite kort om min egen erfarenhet, eftersom jag har testat både terapi och antidepressiv medicin.
För mig fungerade terapi bäst mot panikångesten (i mitt fall paniksyndrom med en släng av social fobi och agorafobi). Jag gick både i gruppterapi och enskild terapi, båda KBT. Jag har även gått i internetterapi, men det var mot depression (jag skulle tro att det hade fungerat bra mot panikångest det med).
Gruppterapin var väldigt bra, det rekommenderar jag VERKLIGEN. Jag ska säga att det var jobbigt i början, att sitta i en ring med människor man inte känner och berätta om sin ångest är nervöst. Det gick över väldigt fort som tur var, bara efter några träffar kändes det inte pinsamt eller jobbigt alls.
Min egen erfarenhet: antidepressiv medicin
Jag testade även antidepressiv medicin mot panikångesten innan jag började med KBT. Det fungerade faktiskt hyfsat, men det var jobbigt att fasa in (man trappar upp dosen) och jag kände att jag ville testa KBT istället eftersom jag hade läst att det var en mer långsiktig lösning.
Det var ett bra beslut då, eftersom jag lyckades bli av med panikångesten nästan helt efter några månader. Jag hade fortfarande panikångestattacker då och då i något år eller två men väldigt sällan. Jag skulle säkert fortfarande kunna få en panikångestattack om jag blev riktigt stressad någon gång, men det kan vem som helst.
Eftersom jag hade depression också (dystymi) så började jag ändå ta antidepressiv medicin ett par år senare, vilket jag fortfarande gör (Sertralin i mitt fall, det finns massor av olika typer). KBT bet aldrig riktigt mot depressionen för mig. Den gjorde det bättre, men jag kunde fortfarande falla ner i ganska djupa svackor ibland, vilket jag inte gör nu även om jag vet att återfallsrisken är stor. Jag lär trilla dit igen förr eller senare.
Sammanfattning
Oftast finns det alltså ingen anledning att föredra terapi framför medicin eller tvärtom. Undantagen är specifik fobi, där medicin inte fungerar, och paniksyndrom, där terapi oftast är en mer långsiktig lösning.
Självklart bör du söka hjälp hos en läkare om du har problem med panikångest eller annan psykisk ohälsa, jag är inte läkare. Mina egna erfarenheter är att både terapi och medicin fungerade, terapi mest mot panikångesten och medicin mest mot depression. Vill du läsa mer kan du köpa min bok om depression och panikångest när den kommer ut (i början av 2014), läs gärna SBU:s rapport också som är väldigt bra.
