I mitt första inlägg om att resa med panikångest beskrev jag vägen ner, hur jag först fick reseångest och sedan även panikångest och paniksyndrom. I den andra delen ska jag nu berätta om hur jag gick tillväga för att bli av med rädslan för att resa med panikångest.
(Det här är del 2 av 2 om att resa med panikångest, vill du läsa det förra inlägget kan du göra det här)
Jag fick alltså min första panikångestattack 2007, sedan fick jag nästan direkt paniksyndrom. Då hade jag redan avstått från att resa under ett par års tid, jag flög till exempel inte på fem-sex år efter resan från Köpenhamn till Stockholm. En slags flygrädsla på grund av mina problem med öronen kombinerat med min reseångest överlag.
Hade jag inte träffat min flickvän Emma hade jag kanske fortfarande inte flugit eller rest överhuvudtaget. Hon hade rest väldigt mycket och ville gärna att vi skulle resa tillsammans.
Länge var det här ett stort problem för mig och vårt förhållande eftersom jag hade reseångesten. När jag fick paniksyndrom kunde jag inte ens åka tunnelbana en station utan att få panikångest och tänka att jag skulle dö. Nu kan jag skratta åt det, men samtidigt känner jag stor beundran för den killen som ändå tog sig till tunnelbanan trots att det kändes som att han skulle dö.
När jag började fatta att panikångesten i sig inte var farlig började jag utmana ångesten. Jag minns att jag åkte Roslagsbanan till slutstationen Österskär en dag. Det var en stor utmaning, det kändes nästan förödmjukande. Att jag, som var tjugotvå år gammal och hade åkt kommunalt i hela mitt liv skulle behöva öva upp den förmågan igen. Jag kunde ändå också känna att det var ett litet äventyr: Här sitter jag på ett litet ”secret mission” som ingen omkring känner till!
Första utlandsresan med panikångest
Efter ett och ett halvt år av panikångest åkte jag på min första utlandsresa med Emma och min ångest. Jag hade fått lite koll på attackerna efter KBT-gruppterapi bland annat, men hade fortfarande hemska attacker och fruktade flygresor mest av allt.
Vi reste till Riga. En kort resa, vi åkte dessutom färjan dit och stannade bara en weekend. Det var givetvis ingen slump, hela vägen mot att kunna resa med panikångest (eller rättare sagt utan panikångest till slut) har varit en gradvis upptrappning av ”svårighetsgraden”.
Första resan gick bra, jag hade en del ångesttoppar i Riga men jag hade också roligt. Jag kände mig trygg med Emma och det var ett stort steg för mig.
Andra och tredje resan med panikångest
Nästa steg var att åka lite längre, men jag vågade fortfarande inte flyga. Vi bestämde oss för att åka på tågcharter till Garda i Italien. På så sätt slapp jag flyga, men kunde åka till ett varmt land som låg lite längre bort. Vi var där i en vecka.
I Garda fick jag faktiskt en rejäl panikångestattack en dag när det var varmt och kvavt ute. Det var ett bakslag så klart, jag blev ledsen och besviken, men hade ändå en mycket bra tid resten av veckan. Vi åkte bland annat till Venedig och Milano, där jag återvände till arenan San Siro där mitt favoritlag Milan spelar sina matcher (jag hade varit där första gången jag flög när jag var 18 år).
Den tredje utlandsresan med panikångest gick till Grekland sommaren efter tågchartern. Vi åkte till Skiathos som är en väldigt fin ö där de spelade in delar av Mamma Mia-filmen. Den resan var en av mina bästa, jag fick bada i Medelhavet, gå i olivlunden utanför hotellet och fota kossorna som var fastknutna vid olivträden.
Även på Skiathos hade jag små ångestattacker, men mådde överlag bättre än på länge. Eftersom jag hade depression var det ändå ingen sprudlande glädje jag kände, men ångesten var betydligt lägre.
Resor utanför Europa
Nästa steg för mig var att resa utanför Europa, samt att resa till värmen på vinterhalvåret eftersom jag avskyr vintern. Därför åkte vi till Thailand, vilket också var ett stort steg. Lång flygresa, en helt annan kultur, två veckor istället för en, och så vidare.
Även Thailandsresan blev en otrolig resa för mig. Jag var fortfarande inte helt fri från mina panikångestattacker, och verkligen inte från min depression, men ångesten var betydligt lägre än 2007. Jag minns att jag hade med mig en plastpåse när vi åkte långa taxiresor i Thailand av rädsla för att få panikångest och spy (vilket jag ALDRIG har gjort under en panikångestattack för övrigt), men jag fick inte en enda panikångestattack under hela resan.
Sedan dess har jag rest till bland annat USA och Kenya på långresor. Även om jag inte känner alls samma rädsla för att resa längre, så har jag valt att resa ännu mer, delvis för att jag verkligen vill trycka tillbaka rädslan riktigt jävla ordentligt, eftersom jag hatar den. Dessutom älskar jag att resa förstås.
Sammanfattning
Som du ser har det varit en lång väg till att bli av med panikångest och reseångest och känna att jag kan resa hur jag vill. Jag har tagit det från att åka Roslagsbanan till Österskär, till Riga med färja, Italien med tåg, Grekland med flyg, Thailand, USA och Kenya.
Jag har fortfarande några steg kvar. När jag skriver det här är jag till exempel i Rom på egen hand, min första utlandsresa som jag gör själv på tio år eller så. Sista steget för mig är förmodligen att resa med vänner, vilket jag kommer att göra förr eller senare.
Jag hoppas verkligen att det här kan vara lite peppande för dig som läser det om du har problem med panikångest och resor. Det här är fortfarande lite känsligt för mig, men jag tänker att min historia faktiskt skulle kunna vara intressant även för andra än mina närmast sörjande – jag vet ju att många med panikångest inte tror att det går att resa med panikångest!
Lycka till!
