Etikett: Beth Macy

Opioidkrisen i USA tog fart i mitten av 90-talet då försäljningen av smärtstillande medel som morfinderivatet OxyContin tog fart. OxyContin lanserades 1996 av läkemedelsbolaget Purdue Pharma och marknadsfördes hårt i USA, där försäljningen gick från 48 miljoner dollar första året, till 1 miljard dollar så snart som år 2000[1].

I boken ”Dopesick – Dealers, Doctors and the Drug Company that Addicted America”, som även blivit en dramaserie på Disney+, beskriver journalisten Beth Macy den alltjämt pågående opioidepidemin i USA. Som lokaljournalist på Roanoke Times i Virginia har hon följt utvecklingen på nära håll under de senaste decennierna.

Till skillnad från många andra droger spreds opioiderna till en början nämligen främst på landsbygden, innan de letade sig in i städerna och dess förorter. Crackepidemin på 80-talet hade exempelvis grott först i storstäderna, där New York drabbades hårt. Hur det gick till har bland annat har beskrivits i Jay-Z:s utmärkta bok ”Decoded”, där rapparen beskriver sina låttexter, som ju inte sällan består av berättelser om hans egen karriär som cracklangare i Brooklyn.  

Opioidkrisen fick enligt Macy först fäste i Appalachia-regionen i USA och rostbältet i midwest, med sina nedlagda gruv- och bruksorter där arbetslösa gruvarbetare med värkande kroppar och förslitningsskador förskrevs OxyContin. Tillverkaren Purdue Pharma, ett läkemedelsföretag som ägs av Sackler-familjen, hävdade att bara runt en procent av patienterna riskerade att bli beroende, vilket var gravt missvisande. Likt tobakslobbyn insåg branschen riskerna tidigt, men fortsatte att mörka och klamrade sig fast vid den optimistiska och felaktiga uppskattningen.

Försäljningen av läkemedel i USA fick en skjuts av att lagarna för tv-reklam blev mer liberala 1995, samt att man kunde ge läkare olika mutor för att de skulle förskriva ens eget läkemedel. Under den här perioden fanns även ett stort fokus på smärtlindring inom vårdsektorn, där smärta kallades ”the fifth vital sign”. Man menade att patienters smärta inte togs på allvar och därför förblev obehandlad, trots att det fanns effektiva läkemedel.

Macy argumenterar för att det här troligen var sant för patienter med väldigt svår smärta – människor med dödlig cancer och annan smärtfylld sjukdom i livets slutskede exempelvis ­– men att kraftfulla smärtstillande medel plötsligt skrevs ut till höger och vänster, för allt mindre allvarliga tillstånd. Det här skapade både många nya användare och en svällande svart marknad, eftersom det den slappa förskrivningen gjorde det lättare att simulera sig till läkemedel för att sedan sälja tabletterna vidare.

Förutom att missbruket av lagliga – om än beroendeframkallande och ofta dödliga­ – läkemedel som OxyContin, uppstod nu en grogrund också för annat missbruk. Även ett par veckors bruk ax OxyContin och andra liknande läkemedel gav nämligen kraftiga utsättningssymtom, så kallad dopesickness (därav bokens titel). Symtomen pareras inte sällan med andra droger, som heroin och fentanyl från gatan.

Vid sidan av läkemedlets oerhört beroendeframkallande egenskaper, beskriver Macy hur de ekonomiska incitamenten för langarna är så starka att det knappast går att ersätta med någonting annat. Vi får bland annat möta en langare som efter en fängelsedom hade stora svårigheter att skaffa jobb, och inte heller tilläts hyra en lokal för att starta en egen restaurang. Som langare kunde han tjäna pengar han annars bara kunde drömma om.

Även för läkemedelsbolagens säljare och läkarna fanns det ekonomiska fördelar. I Dopesick beskriver Beth Macy hur läkemedelsbolagens säljorganisationer drevs av en stark bonuskultur där påhittigheten var stor, och de mer eller mindre uttalade mutor till förskrivande läkare gick överstyr. Förutom brandade klockor, pennor och solhattar, fick läkarna mat levererad, sina bilar upptankade och flygbiljetter till lyxiga gratiskonferenser i Florida, mot att de lyssnade på gospeln om de nya långverkande smärtstillande mirakelmedicinerna.

Dopesick finns än så länge bara på engelska, vilket förstås är lite synd. Även en van läsare har ibland svårt att hänga med i svängarna, där man förutom alla namn i boken måste hålla reda på en del fackuttryck som kanske hade varit överkomliga på svenska, men som på engelska gör det svårt att hålla fokus. Kapitlen känns ibland lite väl långa och fullproppade med flera parallella berättelser, ofta om olika föräldrar (främst mammor) och deras hjärtskärande historier om barnens väg in i det sorgesamma eländet som opioidmissbruket innebär.   

Med det sagt är detta en fantastisk bok om en av vår tids kanske mest underskattade tragedier. Macy skriver på ett initierat och engagerat vis med genomarbetad research och en fyllig historisk tillbakablick, som växlas med gripande detaljer ur verkliga fall, vilka vävs in på ett elegant vis utan att skriva läsaren på näsan. Kombinationen av sakkunskap, experter och personliga berättelser gör att budskapet blir tydligt och effektfullt.

Betyg: 4 av 5

Finns att köpa här

Antal sidor: 416
Utgivningsdatum: 2018-08-09
Förlag: Apollo
ISBN: 9781788549370

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

[1] https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2622774/

Kanske gillar du:

Podcast om opioidepidemin med forskaren Joar Guterstam Recension: ”Rethinking suicide: Why prevention fails, and how we can do better” av Craig Bryan Recension – ”Åren går, ADHD består” av Lotta Borg Skoglund Recension: ”Sömn vid hälsa och ohälsa” – Pernilla Garmy m.fl.