Nu finns min krönika om psykisk ohälsa bland unga som jag skrev för En Svensk Klassiker att läsa för den som vill. Jag skriver bland annat att det är tveksamt huruvida unga människor verkligen mår sämre idag än innan, men att det egentligen inte spelar någon roll.
Min poäng är att psykisk ohälsa har varit så vanligt i alla tider att det är obegripligt och sorgligt att ingen har tagit frågan på allvar förrän nu. Jag tycker inte man behöver tala om eventuella ökningar i förekomst av ohälsa för att försvara en satsning på psykiatrin eller en uppmaning om motverka stigmatiseringen av de här diagnoserna, psykiska sjukdomar är så otroligt vanliga att de drabbar i princip alla människor direkt eller indirekt (nära familjemedlemmar eller vänner som blir sjuka osv.)
Föreställ dig att någon lossar ett gigantiskt flak med bajs i din trädgård. Det luktar obeskrivligt illa hos dig och dina grannar. Tiden går, tillvaron blir outhärdlig, men av någon anledning låtsas ni som om att högen inte existerar. Ända till någon plötsligt börjar skotta på lite extra bajs på den redan enorma högen av dynga. Plötsligt blir ni mycket upprörda, mobilserar er för att ta tag i frågan, får pressen att rapportera om den kollosala högen av exkrementer, osv.
Ungefär lika logisk är fixeringen vid ”ökningen” av psykisk ohälsa. Den liknelsen vågade jag inte ta med i min text, men läs den gärna ändå (och resten av rapporten som alltså finns på länken).
En samling av alla recensioner av boken ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”, samt betyg och omdömen från bland andra Alex Schulman, Dagens Nyheter och seniorprofessor Marie Åsberg.
Klicka på länkarna nedan för att komma till respektive rubrik:
”Otroligt välformulerat, drabbande, smärtsamt – och faktiskt vackert”
Alex Schulman
”En skoningslös uppgörelse med psykiatrin och beskriver skammen hos den som mår psykiskt dåligt”
Dagens Nyheter
”Jag älskar den här boken!”
Therése Lindgren
”Ett varmt och uppriktigt samtal som också rymmer bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer”
Modern Psykologi
”En bok som gjorde mig rörd, men också upplyft”
Marie Åsberg, seniorprofessor och en av världens främsta depressionsforskare
”Årets viktigaste bok”
Sofie Hallberg, Ångestpodden
”Fin bok full av klokskap. Skakande.”
Professor Martin Schalling
”Utlämnande och gripande om psykisk ohälsa”
Adel Abu Hamdeh, ST-läkare psykiatri
”Smärtsamt bra”
Anna Sundberg
Recensioner
Modern Psykologi
Recensent: Charlotte Lundqvist
Omdöme: ”Att läsa Kalla mig galen känns lite som att vara en del av ett kompisgäng som har ovanligt högt i tak. Det är ett varmt och uppriktigt samtal, men det rymmer också bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer och vårdens ofta lama stöd till de drabbade.” Läs hela recensionen här
Dagens bok
Recensent: Robert Salmela
Omdöme: ”Det är en klok bok, en välbehövlig bok, en rak och modig bok som hjälper både den intresserade, anhöriga – och den sjuke. Om inte annat i igenkänningen.”
Betyg: 8/10 Läs hela recensionen här
Jennies boklista
Recensent: Jennie Steifeldt
Omdöme: ”Omskakande, tänkvärd och viktig!”
Betyg: 4 av 5 Läs hela recensionen här
Ludmillas blogg
Recensent: Ludmilla Rosengren
Omdöme: ”Boken är en härlig blandning av olika berättelser växlat med välavvägda diskussioner om till exempel medicinering, genetik och psykiatri //…// Boken är mycket välformulerad och med Christians egna erfarenheter av depression och panikångest blir den dessutom genuin och trovärdig.” Läs hela recensionen här
Anna Sundberg
Recensent: Anna Sundberg
Omdöme: ”Den här boken är smärtsamt bra. Jag säger bara – läs, lyssna, lär och lovorda.”
Har precis sträckläst @c_dahlstrom s bok ”Kalla mig galen” på en kväll. Det är utan tvekan en av de bästa böcker jag läst på länge (och läst i en sittning), dessutom precis vad jag behövde få läsa personligen. Så bra skrivet!
Idag var jag i Umeå över dagen och föreläste om psykisk ohälsa i allmänhet och panikångest och depression i synnerhet. Det blev väldigt bra till slut även om jag var lite för trött för att prestera på max. Föreläsningen anordnades som en del av Umeås psykevecka och jag var inledningstalare vilket kändes ärofullt. Lindellhallens hörsal D på Umeå universitet var fullsatt, 150 platser ungefär.
För er som inte hade möjlighet att komma på föreläsningen kan ni se den här nedanför (jag börjar föreläsa efter 19 minuter. Tack ABF Umeå för videofilmningen.
Efter föreläsningen var det frågestund och sedan boksignering och lite surr med enskilda besökare som ville byta några ord. I fikapausen blev jag för övrigt intervjuad av Pia Diaz Bergner från P4 Västerbotten, lyssna här:
En podcast om ångest! Idag spelade jag in en podcast om ångest tillsammans med läkaren och forskaren Pär Höglund. Ångest är den vanligaste sjukdomsgruppen inom psykisk ohälsa och det kändes som att det var på tiden att någon gjorde en podcast om ångest och de vanligaste ångestsjukdomarna, nämligen: paniksyndrom, agorafobi, tvångssyndrom (OCD), generaliserat ångestsyndrom (GAD), posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), specifik fobi och social fobi.
I podden tar vi upp sjukdomarna i storleksordning. Vi berättar lite kort om varje diagnos, med fakta hämtad från min bok om ångest och depression (Sveriges mest sålda i ämnet). Sedan berättar vi ungefär hur många som drabbas av respektive sjukdom, hur fördelningen mellan kvinnor och män för ångestsjukdomarna ser ut, och sedan berättar Pär lite om vilken behandling som är bäst för respektive diagnos.
Att få rätt behandling vid ångest är viktigt och många känner inte till vilka behandlingar som är effektiva, därför kändes det bra att spela in en podcast om ångest med just Pär, som är läkare och forskare och arbetar dagligen med att diagnosticera patienter med till exempel ångestsjukdomar. Jag tyckte också att det var viktigt att ta upp skillnaderna mellan kvinnor och män eftersom det skiljer sig väldigt mycket mellan könen, kvinnor får de flesta ångestsjukdomarna ungefär dubbelt så ofta som män. Vad beror det på? Varför har kvinnor överlag mer ångest (i alla fall sjuklig ångest som de söker professionell vård för)?
Eftersom jag själv har haft ångest och fortfarande idag tar antidepressiva mediciner mot både min ångest och depressionen som jag hade i fem år innan jag äntligen blev frisk, så känner jag väldigt mycket för de som drabbas av ångest. Det är verkligen ett helvete att ha ångest som är så stark att den genomsyrar hela ens liv och gör att man får svårt att leva ett normalt liv. Men det är också nästan alltid möjligt att behandla ångest vilket många inte känner till, många går i flera år med en ångestsjukdom och skäms för mycket för att söka hjälp. Om de visste att de kan bli friska tror jag fler hade vågat ta steget att söka hjälp och sedan gå i till exempel KBT-terapi vilket har visat sig effektivt mot flera ångestsjukdomar (läs om exakt vilka i min bok där jag har listat behandlingar för ångest).
I podden berättar vi även om den nya presentasken som jag tagit fram till min bok. Eftersom så många ger bort boken till någon anhörig eller vän som drabbats av ångest eller depression har jag länge velat kunna erbjuda en presentförpackning till boken. Nu finns den alltså att köpa tillsammans med boken (signerad om du vill så klart) i min egen butik.
Jag har länge sett fram emot att spela in en podcast om ångest och de olika ångestdiagnoserna, så det känns fantastiskt att vi äntligen fick tid att göra det. Jag tycker att det blev väldigt bra, hoppas ni gillar det också. Som vanligt kan ni lyssna här ovanför i spelaren, på iTunes (podcaster-appen), i Acast-appen, på Sinnessjukt.se eller där ni lyssnar på era andra poddar. Om du prenumererar i till exempel iTunes (iPhone eller iPad) får du de nya avsnitten levererade direkt till telefonen och kan dessutom bläddra bland alla gamla avsnitten på ett mycket enklare sätt än att lyssna här på bloggen eller på sinnessjukt.se! Dessutom påverkar det var man hamnar på topplistorna på iTunes vilket är oerhört viktigt för mig, så att jag kan fortsätta göra podden och lägga all den tid som jag gör just nu utan betalt.
Ifall ni gillar den här poddspecialen får ni gärna hojta till mig och Pär på Twitter, där jag heter c_dahlstrom och Pär heter doctor4quality. Ta hand om er därute, ciao!
Vad som hjälper mot panikångest är en fråga jag får ofta när jag föreläser, och som jag skrivit mycket om i min bok. Jag tänkte skriva lite kort här om de slutsatser forskningen har dragit hittills om hur man behandlar panikångest.
Till att börja med: för att veta hur panikångest ska behandlas måste man titta på vad som orsakar den. Har man bara haft någon enstaka panikångestattack behövs förmodligen ingen behandling alls. Många får för eller senare en panikångestattack utan att det behöver påverka livet särskilt mycket.
Panikångesten i såg är en slags uråldrig stressreaktion som man kan råka ut för om man till exempel har haft det väldigt stressigt ett tag. Reaktionen kallas för ”kamp- och flyktreaktionen” och är en urtida försvarsmekanism som aktiveras när faran är extrem.
Tänk dig till exempel att du plötsligt står framför ett lejon, eller att någon hotar dig med kniv. Då skulle reaktionen förmodligen vara ungefär densamma som vid en panikångestattack: hjärtklappning, svettningar, yrsel och andnöd. Tyvärr har kroppen inte hittat något bättre sätt att försvara dig mot ”samtida” stress.
Men: panikångest kan också vara ett symtom på paniksyndrom och andra ångestsjukdomar, som då kan (läs: bör) behandlas på ett eller annat sätt.
Så här skriver jag till exempel i min bok om panikångest och depression (som är Sveriges mest sålda bok om ångest sedan den gavs ut förra året):
”För paniksyndrom och de ångestsjukdomar som ofta hänger samman med panikångest (se s. 87) finns det enligt Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) på det hela taget inget skäl att rekommendera medicin före psykoterapi eller tvärtom.
Undantaget bland ångestsjukdomarna är specifika fobier (se s. 90), som läkemedel inte fungerar bättre mot än ”sockerpiller”. Man har också̊ sett att de som har paniksyndrom (se s. 76) har en större chans att få bestående effekt av behandlingen om de går i psykoterapi än om de får medicin.”
Väldigt förenklat kan man alltså säga att enstaka panikångestattacker inte behöver behandlas alls ifall man vet att de beror på tillfällig stress. Panikångest som kommer av specifika fobier (som spindelfobier, sprutfobier och så vidare) ska INTE behandlas med läkemedel, utan med psykoterapi. I övrigt menar SBU som är statens expertråd att det inte finns några skäl att rekommendera medicin framför psykoterapi eller tvärtom, undantaget paniksyndrom där effekten verkar vara mer långvarig av terapi.
Viktigt att påpeka är också att långt ifrån alla terapiformer är effektiva mot panikångest i form av ångestsjukdomar, mer om det i boken. Samma sak gäller också mediciner, även det skriver jag mer om i boken.
Panikångestens orsaker har intresserat forskare länge, åtminstone sedan militärläkaren Jacob Mendez DaCosta 1871 publicerade artikeln ”On Irritable Heart”. Här är en text om panikångestens orsaker utifrån vad vi vet idag.
I onsdags var jag i Norrköping och föreläste om depression och panikångest på deras psykiatriska vecka inför 150 personer. Det var min första större föreläsning på egen hand och det gick otroligt bra faktiskt. Jag hade rejäl ångest inför av lite olika anledningar, men väl där presterade jag verkligen grymt bra vilket känns skönt att kunna göra även om man inte är på topp.
Jag berättade om min uppväxt, hur jag fick panikångest (paniksyndrom) och depression och vad som fick mig på fötter igen. Jag berättade även om vetenskapen bakom de här folksjukdomarna, bland annat om stress/sårbarhets-modellen och om biologin och genetiken bakom framför allt depression.
Efter föreläsningen, som var 75 minuter ungefär, fick publiken ställa frågor. Jag fick många bra frågor, det var bara någon eller kanske två som jag hade svårt att svara på. Efter frågestunden sålde jag min bok om depression och panikångest och de gick åt som smör i solsken, alla överöste mig med beröm för föreläsningen och jag mådde genast lite bättre.
Jag har arbetat hårt på den här föreläsningen, så insatserna var höga för mig. Nu vet jag att föreläsningen är riktigt bra och att jag kan leverera den, så inför nästa gång krävs inte alls lika mycket arbete. Och förhoppningsvis inte lika mycket ångest heller.
Om ni vill boka mig kan ni höra av er till Talarpoolen.
Föreläsning om depression och panikångest på Stockholms stadsbibliotek med Kerstin Alex och Christian Dahlström.
I höst kommer jag att föreläsa om depression, ångest och psykisk ohälsa i allmänhet. Min föreläsning om depression, ångest och psykisk ohälsa kommer att utgå från min egen sjukdomsperiod, erfarenheter som patient inom psykiatrin och min bästsäljande bok om depression och panikångest. Jag tar upp mina personliga erfarenheter och varvar det med fakta, vetenskap och även lite diskussion om stigmatisering och tabu.
Redan i våras hade jag tre föreläsningar i ämnet, varav en var en intervju och frågestund på Stockholms Stadsbibliotek med Aftonbladets Kerstin Alex som intervjuare (bilden). Det var i samband med releasen av min bok om depression och panikångest. Det blev fullsatt, över hundra personer kom trots nästan obefintlig marknadsföring.
Efter det blev jag kontaktad av Sveriges största talarförmedling Talarforum som hade fått förfrågningar från kunder som ville boka mig. Därför har jag tagit fram en föreläsning om depression, ångest och psykisk ohälsa som jag kommer att köra i höst. Än så länge har jag bara en föreläsning om depression och ångest inbokad på en större konferens, men det kommer att bli fler. Förhoppningsvis kommer jag även att göra lite framträdande på bibliotek också.
För att boka mig som föreläsare om depression, ångest och psykisk ohälsa (föreläsningen kan anpassas lite efter vad som efterfrågas): mejla mig eller Helena Vågberg på Talarforum:
Hur vanligt är ångest? Statistik om ångest här nedanför!
Är ångest vanligt undrar många, både de som själva drabbats och de som hör talas så mycket om panikångest, social fobi och andra ångestsjukdomar. Därför tänkte jag bjuda på lite statistik om ångest, hur vanligt det är och vilka som drabbas.
Hur vanligt är paniksyndrom? Hur vanligt är tvångssyndrom? Hur vanligt är generaliserat ångestsyndrom (GAD)? När man själv eller någon i ens närhet drabbas är det självklart att man undrar om det är vanligt eller inte.
Statistiken nedanför är i huvudsak hämtad från tre olika undersökningar som gjorts i USA och Norge. Jag har avrundat litegrann för enkelhetens skull. Källhänvisning hittar du längst ned som vanligt.
Prevalens
Prevalens förklarar hur vanligt en sjukdom är under ett givet ögonblick eller en kortare period, till exempel ett år. Här är siffror på ungefär hur vanligt ångest är på ett år.
Samtliga ångestsjukdomar: 17-20 procent.
Specifik fobi: 8-10 procent.
Social fobi: 7-8 procent.
PTSD: 2-3 procent.
GAD: 2-3 procent.
Paniksyndrom: 2 procent.
Tvångssyndrom: 0,7-1 procent.
Agorafobi: 1-3 procent.
Panikångestattack: var tredje har haft det senaste året (attackerna behöver inte vara en del av en ångestsjukdom).
Livstidsrisk
Livstidsrisk är precis vad det låter som, den kalkylerade risken för att en människa ska drabbas av sjukdomen någon gång under sitt liv. Här är siffror på ungefär de olika ångestsjukdomarna är över ett liv.
Samtliga ångestsjukdomar: 20-25 procent.
Specifika fobier: 10-15 procent.
Social fobi: 12-13 procent.
PTSD: 7-8 procent.
GAD: 5 procent.
Paniksyndrom: 4-5 procent.
Tvångssyndrom: 1,5 procent.
Agorafobi: 2-5 procent.
Värt att nämna om statistiken är att den inte skiljer på kön. Ångestsjukdomar är nästan dubbelt så vanligt hos kvinnor som hos män, läs mer om det här. Om du vill läsa mer om ångest kan du göra det i min bok om panikångest och depression.
Källor:
Carlbring, P., Hanell, Å. ”Ingen panik: Fri från panik-och ångestattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi.” (2007).
von Knorring, L., Andersson, G., Lichtenstein, P., Rück, C., & Lindefors, N. (2011). Vanliga folksjukdomar som debuterar tidigt i livet. Läkartidningen, 108, 787-791.
Vad är GAD? Amanda Hollanti Ohlsson lever själv med sjukdomen och berättar här hur det känns.
I nästa avsnitt av Psykpodden ska vi prata om GAD (bland annat), och utöver statistik och symtom ville jag ha en personlig berättelse om hur det känns. Hörde av mig till min vän Amanda Hollanti Ohlsson som har GAD och frågade henne. Här är hennes brev till mig som jag kommer att läsa upp delar av i nästa podcast!
Jag håller med om att GAD är en bortglömd diagnos, som också framförallt inte tas på allvar. Jag insjuknade i en måttlig till djup depression hösten 2012 vilket jag under våren 2014 fick fastställt berodde på GADen som jag då i våras fick diagnosticerad.
Jag var redan som liten ett ängsligt, osäkert och oroligt barn och har varit “GAD:ig” sen jag var i elvaårsåldern då mina föräldrar skilde sig och det hände saker inom familjen under några år efter det. Men det var när jag började tillfriskna från depressionen som jag märkte att jag fortfarande var väldigt stressad, känslig för intryck och framförallt hade en obeskrivligt tung ångest – hela tiden.
Under hösten 2013 hamnade jag i en djup svacka med depressiva inslag, självmordstankar och panikattacker, och gick till min läkare för att få hjälp. Vi diskuterade mycket och kom fram till att det är min konstanta ångest som “ställer till det” för mig, så vi gjorde ett medicinbyte från Citalopram till Cymbalta.
Det sjuka är att jag började med 30 mg Cymbalta och kände redan efter två dagar en otrolig skillnad ångestmässigt. Nu äter jag 60 mg och får med hjälp av min syster vardagen att gå runt. Mår inte bra och behöver långvarig och regelbunden terapi enligt psykiatrikern som bedömde mig, men i Skövde där jag bor är det bristfälligt och jag får inte den hjälpen jag behöver.
Jag märker helt klart att GAD är en sjukdom som många inte alls vet vad det är. När jag berättade för vänner och familj hade de ingen aning om vad det var och även på min högskola stöter jag på samma reaktion. När jag pedagogiskt försöker förklara hur det är att ha GAD, genom att ge exempel på att jag kan få ångest och panik om jag inte följer matlistan när jag handlar (om det tex är extrapris på något) eftersom jag är orolig för min ekonomi.
Jag skulle gissa på att det beror på att det som med psykisk ohälsa överlag är tabu och stigmatiserat, men också kanske för att när man har GAD, så upplever man både själv och omgivningen tror att det är ett personlighetsdrag – att man ÄR orolig, lättstressad och ångestfylld.
Det jag tycker är viktigt att berätta om GAD är att det är en vidrig och hemsk ångestsjukdom. Det är en psykisk sjukdom precis som exempelvis depression eller social fobi. Precis som sjukdomen heter – generaliserat ångestsyndrom – så har man hela tiden en molande ångest och oro som man kan ha längre perioder och som i mitt fall ofta går över till stark och kraftig ångest. Jag kan ha en ångestattack för tex ett tjafs med en kompis och älta det i veckor, försäkra mig med hjälp av familjen, rättigfärda mig innan oron och ångesten lägger sig och tar sig uttryck på ett annat orosmoment.
Jag lever som en vettskrämd katt, ständigt rädd och orolig för ALLT i mitt liv. Jag är ständigt orolig, rädd, stressad, har katastroftankar, är pessimistisk, otroligt självkritisk och nedvärderande. Brottas med tusen tankar i huvudet inför varje moment eller situation jag möter, oavsett om jag bara ska gå utanför dörren eller åka tåg. Det är hela tiden som en gnagande, molande oro som ofta går över till ångest.
Ångesten kan se olika ut, ofta är den handlingsförlamande och gör att jag inte kan tänka, andas, planera eller ta beslut, jag får ofta panik då. Ibland gör den mig bara ledsen och jag kan gråta i timmar.
Jag är en introvert person men i samband med GADen och depressionen har jag blivit det ännu mer och har en släng av social fobi, eftersom jag får ångest av att vara ute bland människor. Är ständigt orolig, rädd och nervös över vad folk tycker om mig, både min personlighet och om jag är tjock/smal, fin/ful. Det tar otroligt mycket krafter av mig att umgås med människor och större grupper undviker jag gärna.
Utöver detta har jag jobbiga fysiska symptom i samband med de psykiska – trötthet, spänningar i rygg, nacke och framförallt käkar, en spändhet i hela kroppen. Det tar så sjukt mycket krafter att hela tiden vara på sin vakt och att hela tiden oroa sig.
Det jag upplever är att folk verkar tro att det bara är att sluta oroa sig. Att jag egentligen har ett val, och kan sluta vara och ha det såhär. Och det gör mig så jävla förbannad, för jag känner att jag hela tiden behöver rättigfärda, och förklara mig och stå upp för mig och min sjukdom hela tiden, i varje situation jag är i. Om det hade varit så lätt att sluta oroa mig hade jag gjort det för länge sen.
Jag tror inte folk förstår hur pass vidrigt det är att ha den här ångestsjukdomen, och de förstår inte att den finns på riktigt, att det är en diagnos. Det är en verklig psykisk diagnos och det behöver folk förstå, och inte bara förminska oss som lider av det. Vi ÄR inte lata, oroliga, stressade för att vi VILL, utan det är olika omständigheter som arv, miljö, erfarenheter osv som har lett till att vi blivit drabbade av denna sjukdom. Bara för att den inte syns, betyder det inte att den finns!
Som vanligt blev detta värsta uppsatsen! Men jag är så otroligt glad för att ni ska ta upp detta i podden, för alla dessa känslor av bemötande och att leva med GADen behövde jag få utlopp för och jag vill att alla ska förstå allvaret i att ha GAD.
