Peter Götzsche Archives - Christian Dahlström

Publicerad den april 5, 2023april 27, 2023 av admin

Frågor och svar om antidepressiva läkemedel – intervju med experten Elias Eriksson

Antidepressiva läkemedel är omtvistade och omges av många fördomar och myter. För att ta reda på vad som stämmer reste jag till Göteborg och intervjuade Elias Eriksson, som är professor i farmakologi på Göteborgs universitet. I intervjun finns en massa frågor och svar om antidepressiva läkemedel, men även om annan psykofarmaka.

Elias Eriksson har forskat om psykofarmaka i flera decennier och har bland annat forskat med Arvid Carlsson, nobelprisvinnaren som låg bakom den allra första SSRI-medicinen (SSRI = selektiv serotoninåterupptagshämmare, till exempel citalopram, escitalopram, fluoxetin, paroxetin och sertralin), som hette zimelidin.

På senare år har Elias tillsammans med bland andra Fredrik Hieronymus och Alexander Lisinski undersökt den kontroversiella frågan om SSRI-medlens effektivitet mot depression, men han har även forskat om SSRI som behandling mot andra tillstånd såsom premenstruell dysforisk störning (PMDS, premenstrual dysphoric disorder) och social fobi.

I den här över tre timmar långa intervjun får han utöver alla mina frågor en rad lyssnarfrågor och två expertfrågor. De tre första avsnitten av intervjun är gratis att lyssna på för alla, den fjärde och extra långa (en timme) delen är endast tillgänglig för poddens betalande medlemmar på Patreon.

Här följer en kort sammanfattning av varje del, med spelare där du kan lyssna på dem direkt:

Del 1 – bakgrund och signalsubstanser

I den första delen av intervjun med professor Elias Eriksson får vi veta lite om hans egen bakgrund: har han några jäv som lyssnarna bör känna till? Hur präglades hans uppväxt i personalbostäderna på Lillhagens mentalsjukhus i Göteborg? Hur var det att lära känna och sedermera forska med den legendariske nobelpristagaren Arvid Carlsson?

Vi kommer även in på en viktig fråga vad gäller antidepressiva läkemedel och annan psykofarmaka – vad vet forskarna egentligen om hur signalsubstanser fungerar? Elias menar att farmakologer ofta kraftigt överdriver vad de vet om hur olika signalsubstanser – som serotonin och dopamin – påverkas av psykiska sjukdomar, respektive av läkemedel. Detta gäller inte bara depression, även om serotoninhypotesen vid depression är särskilt ifrågasatt.

Del 2 – depression och antidepressiva läkemedel

I del två fortsätter vi att prata om signalsubstanser, bland annat om hur populära författare som Mia Lundin och Anders Hansen skriver om signalsubstanser – är deras beskrivningar verkligen korrekta? Elias berättar även om den luddiga gränsen mellan psykofarmaka och läkemedel mot kroppssjukdomar – när kritik riktas mot psykofarmaka är kritikerna i regel inte medvetna om att psykofarmaka inte bara används mot psykiska sjukdomar, och att många kroppssjukdomar kan orsaka psykiska symtom (och vice versa). En av de mest högljudda kritikerna mot psykofarmaka är den danske professorn Peter Götzsche, som Elias kallar ”en total klåpare”.

Vi kommer även in mer specifikt på depression och antidepressiva läkemedel: Varför tycker Elias att depression har tydligast biologiska markörer av alla psykiska sjukdomar? Runt en miljon svenskar tar antidepressiva, är det för mycket? Fungerar antidepressiva verkligen mot depression? Vad beror de jobbiga insättnings- och utsättningssymtomen som antidepressiva orsakar på?

Del 3 – kritik mot antidepressiva och läkemedelsbolag

I den tredje delen fortsätter vi att tala om antidepressiva läkemedel, inte minst om biverkningar. Ger antidepressiva mediciner ökad självmordsrisk? Fungerar antidepressiva för barn? Är antidepressiva mediciner beroendeframkallande? Ökar förskrivningen av antidepressiva läkemedel antalet sjukskrivningar? Orsakar psykofarmaka att sjukdomarna blir vanligare? Blir man sjukare av läkemedlen? Om man redan har testat många olika antidepressiva läkemedel som inte har hjälpt, är det någon mening att testa flera?

Vi pratar även om att man inom kroppsmedicinen (det vill säga vård av icke-psykiatriska sjukdomar) inte vet varken varför folk blir sjuka, eller varför somliga läkemedel eller andra behandlingar fungerar. Varför kritiseras psykiatrin så ofta för att inte veta vad som orsakar depression, eller varför antidepressiva läkemedel fungerar, när man inte ställer samma krav inom kroppsmedicinen? Elias får även svara på huruvida han anser att läkemedelsbolagen ägnar sig åt så kallad disease montering (att man hittar på sjukdomstillstånd för att kunna sälja läkemedel).

Del 4 – nya antidepressiva, antipsykotika och ADHD-läkemedel

Den fjärde delen är extra lång (en hel timme) och är bara tillgänglig för betalande medlemmar på poddens Patreon-sida. I den får Elias bland annat svara på vad han tycker om den nya depressionsbehandlingen med ketamin, där förväntningarna är extremt höga från många forskare som beskriver det som ett genombrott. Är hajpen kring ketamin och annan psykedelika (dit somliga räknar ketamin) för stor?

Vi pratar även vidare om vanlig kritik mot läkemedelsbolag: stämmer det att läkemedelsbolag begraver studier som inte visar positiva resultat? Gör läkemedelsmarknadens kommersiella prägel att litium används i för liten utsträckning? Varför gör man numera inga större framsteg inom psykofarmaka-utvecklingen? Vilka är de största genombrotten som trots allt skett de senaste decennierna? Vi får även två expertfrågor: vilket tror Elias är nästa stora genombrott inom psykiatrisk behandling? Och vilket forskningsprojekt skulle han själv genomföra om han hade oändligt med resurser?

Dessutom talar vi om schizofreni och antipsykotika – delar han Åsa Konradsson Geukens entusiasm inför lumateperon, eller ”fjärde generationens antipsykotika” som hon kallade det nyligen i min intervju med henne? Tror Elias att vi kommer få bättre schizofreniläkemedel snart? Tror han på individualiserad medicin (så kallad precision medicine) i framtiden? Vi pratar även om bensodiazepiner, men framför allt om ADHD-mediciner. Vad tycker han om kritiken mot ADHD-mediciner? Varför anser han själv att de är ett av de största genombrotten i psykofarmakologi-historien?

Sist ut är era lyssnarfrågor, där en annan professor, Christian Rück (här finns för övrigt min intervju med honom), undrar varför Elias är så arg på KBT. De andra lyssnarfrågorna är: Vad tycker han om ECT? 2008 sa han som föreläsare att man inte får psykoser av cannabis, är det något han står fast vid idag? Varför kan man inte hitta en ersättning för litium som är lika bra, eller göra litium bättre, så man slipper att operera bort bisköldkörtlar? Många använder antihistamin mot insomni, det har ansetts vara ofarligt som ett ”receptfritt kroppseget hormon”, men nu debatteras ju en del om långtidseffekterna, vad säger egentligen forskningen och hur ser rekommendationerna ut idag, apropå att det är receptfritt?

Hela avsnittet finns på Patreon, men ett kort smakprov finns här:

Publicerad den januari 17, 2020januari 17, 2020 av admin

Därför är SSRI-mediciner inte beroendeframkallande

Följande är ett gästinlägg från Joar Guterstam som är beroendeforskare och specialistläkare i psykiatri. Foto: Karolinska Institutet.

Antidepressiva medel inte är beroendeframkallande

Häromdagen publicerade Aftonbladet en debattartikel av André Marx, ST-läkare i allmänmedicin, med titeln ”Antidepressiv medicin gör oss beroende”. Titeln väckte mitt intresse, eftersom jag själv brukar hävda raka motsatsen när jag undervisar i beroendelära: att antidepressiva medel inte är beroendeframkallande. Marx lyckades inte övertyga mig om sin tes och jag valde därför att tillsammans med min kollega, psykiatern och depressionsforskaren Mikael Tiger, skriva en replik som Aftonbladet publicerade redan dagen efter. Men deras utrymme för repliker är högst begränsat och Marx tog upp en rad viktiga ämnen som kunde vara värda att diskutera lite utförligare. När det gäller ett såhär pass laddat ämne vill jag för säkerhets skull nämna att jag inte har några ekonomiska eller andra intressekonflikter i frågan, utan uttalar mig som oberoende psykiater och forskare utifrån den mest tillförlitliga kunskap jag känner till.

Det visade sig alltså att Marx inte hade några nya sensationella forskningsfynd att presentera som belägg för sin tes. Istället utgår hans text från en rad mer eller mindre obskyra publikationer som brukar citeras flitigt i radikalt psykiatrikritiska kretsar på nätet. Vid en första anblick kan det verka imponerande med så många referenser i en kvällstidningsartikel, men i själva verket är texten full av missförstånd och ger sammantaget en gravt missvisande bild av kunskapsläget.

Marx tes är alltså att SSRI är beroendeframkallande, men tyvärr präglas hans argumentation av begreppsförvirring. På svenska saknar vi tyvärr en motsvarighet till den engelska distinktionen mellan dependence (tolerans och utsättningsproblem) och addiction (ett sammansatt syndrom som utmärks av kontrollförlust, drogsug, alltmer riskfyllt drogintag, negativa konsekvenser för relationer och andra aktiviteter i livet, etc.). Dependence kan förekomma med alla möjliga läkemedel, inte bara psykofarmaka. På svenska är det hela syndromet addiction som åsyftas med begreppet beroende, det är så tillståndet kallas sedan decennier i diagnossystemen DSM och ICD (även om DSM-5 istället valt termen substansbrukssyndrom). Precis som med andra diagnoser behöver man inte uppfylla samtliga kriterier för att få den, men symptomen förekommer hos tillräckligt många patienter för att syndromet ska vara tydligt kliniskt igenkännbart.

Marx tar som sagt upp en rad publikationer som ofta citeras med gillande i antipsykiatriska kretsar men som har djupt bristfällig metodik. Exempelvis kan man inte med självselekterade och okontrollerade enkäter på nätet dra några slutsatser om hur vanliga eller svåra utsättningssymptom är. På grund av s.k. selektionsbias kommer deltagarna nämligen inte vara representativa för hela patientgruppen, samtidigt som deras rapporterade besvär kan tänkas bero på massa olika saker förutom utsättningsfenomen, exempelvis bakomliggande problematik eller negativa förväntningseffekter (så kallad nocebo, som är motsatsen till placebo och innebär att man har negativa förväntningar inför en behandling). För att reda ut detta måste man vända sig till randomiserade kontrollerade studier, och resultaten från dessa är inte alls lika alarmerande som de Marx presenterar. I själva verket rapporterar även deltagarna i placebogrupperna (som alltså fick verkningslösa sockerpiller) en lång rad symptom när de avslutar sin behandling, vilket belyser att det inte alls bara handlar om utsättningssymptom.

Ett annat exempel på en märklig publikation är en text av den högljudde och kontroversielle psykiatrikritikern Peter Gøtzsche och medarbetare från 2012. Där noterar författarna att definitionen av beroende ändrades från DSM-III 1980 till dess reviderade version DSM-III-R 1987, så att man i den senare versionen tydligare beskrev hela det syndrom vi kallade addiction ovan. Författarna jämför sedan de ord som använts i litteraturen för att beskriva utsättning från SSRI respektive bensodiazepiner och finner ett stort överlapp. Därifrån drar de slutsatsen att bägge preparaten är lika beroendeframkallande och att DSM:s ändring saknade rationell grund. Istället var ändringen, menade man, bara ett utslag av den massiva korruptionen inom amerikansk psykiatri, där man ville bortdefiniera SSRI:s beroendepotential (Prozac lanserades något år senare, vilket Gøtzsche tycks uppfatta som ett starkt bevis för denna konspiration).

Den här konspirationsteorin har, milt uttryckt, inte fått fäste inom den vidare forskningen, men Marx godtar och sprider den utan att blinka. Varenda människa med ett uns erfarenhet av de här preparatgrupperna inser dock vilken milsvid skillnad det är mellan SSRI och bensodiazepiner, som verkligen kan vara genuint beroendeframkallande med allt vad det innebär.

Med allt detta sagt, tycker jag ändå det finns anledning att vara självkritisk från psykiatriskt håll. Det är viktigt att besvären med utsättningssymptom från dessa vanliga läkemedel uppmärksammas, så att människor kan göra ett välinformerat val. Historiskt sett har också beroendepotentialen för t.ex. bensodiazepiner förnekats och aktörer med kommersiella intressen har förstås alltid ett intresse av att tona ned riskerna med sina produkter. Som läkare bör vi naturligtvis vara mycket noga med att ge saklig, oberoende information om för- och nackdelar när vi tillsammans med vår patient beslutar om en behandling. När det gäller SSRI ingår självklart att informera om risken för utsättningssymptom, särskilt med kortverkande preparat som venlafaxin och paroxetin.

En del kanske invänder att diskussionen handlar om att märka ord: om man har svårt att sluta med något, kan man inte kalla det för beroende? Och jag har förstås inga problem med att folk i vardagsspråket använder ord som beroende och andra facktermer i bredare mening, utan att tänka på olika definitioner. Men när man som läkare uttalar sig offentligt bör man inte förvränga etablerade diagnostiska begrepp. Särskilt när man som i det här fallet riskerar att sprida ogrundad oro till massor av människor med depression eller ångestsyndrom.

Joar Guterstam

Specialistläkare i psykiatri, medicine doktor

Beroendecentrum Stockholm och Karolinska Institutet

Publicerad den januari 6, 2017april 1, 2019 av admin

Psykiatri-skojaren Peter Götzsche granskas i podden

Professorn Peter Götzsche, som är direktör för forskningsorganisationen Cochranes center i Köpenhamn, har den senaste tiden varit ute och svingat i media om psykiatrins alla brister. Hans bok ”Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse” har fått uppmärksamhet i Aftonbladet, Efter tio med Malou von Sivers och Läkartidningen med mera.

Skojaren Götzsche och hans bok är ämnet för dagens podcast. I denna väldigt märkliga och oerhört svaga bok hävdar Götzsche att psykiatriprofessorer, eller ”silverryggar” som han kallar dem, är korrupta och bara söker berömmelse och pengar. De ljuger för sina patienter och borde enligt honom tvångspensioneras. Resten av boken ägnar Götzsche åt att hävda att psykofarmaka helt saknar positiva effekter och att de ”äter” upp hjärnan och gör att patienterna tar livet av både andra och sig själva, åsikter som ligger i linje med scientologkyrkans antipsykiatriska propaganda (även om Götzsche själv tar avstånd från scientologerna).

Anledningen till att jag valde att ta upp det här ämnet i podden var att flera lyssnare hört av sig och känt sig desillusionerade av just den här boken, som alltså till stora delar är en bluff. Peter Götzsche hävdar sådant som många gånger är både sensationellt och felaktigt, men hans vetenskapliga status gör att lekmän som mig och många andra som ser honom på tv och i tidningar undrar vad som egentligen stämmer. Varför säger han så konstiga saker och vad har han för täckning för sina påståenden?

När jag frågade runt bland psykiatriker som jag känner var de alla helt överens i sitt omdöme om Götzsche, kanske sammanfattas deras åsikter bäst i vad psykiatrikern Mats Ek skrev till mig på Twitter: ”Götzsche är en provokativ, vilt spekulerande, vetenskapligt oärlig läkare utan psykiatrisk kompetens som verkar bedriva någon form av korståg mot psykiatrin. De poänger han har drunknar i den flod av propaganda som han spyr ut.”

Ett annat exempel var när jag under en avtackningsmiddag för Minds avgående generalsekreterare Carl von Essen frågade min idol (och poddfavoriten, kolla gärna in alla fyra avsnitt med henne här) Marie Åsberg vad hon tycker om Götzsche. I ett ögonblick trodde jag nästan att Marie skulle skalla mig eller något. Sedan berättade hon att hon träffat Götzsche och att hon tycker att han är oseriös och lögnaktig, ”Psykiatrins Trump” var hennes dräpande sammanfattning av hans gärning.

När jag frågade Marie Åsberg vem jag borde intervjua i podden på ämnet sa hon direkt Mikael Landén. För den som inte känner till Mikael så är han en av Europas främsta auktoriteter på bipolär sjukdom, han är en prisbelönt psykiatriprofessor som faktiskt har dykt upp i podden tidigare, i avsnitt 72 där vi talade om utopier. I kommentarsfältet till Läkartidningens artikel som jag nämnde tidigare gavs både ris och ros till Götzsche, men den som stod upp för psykiatrin bäst var Mikael Landén som även skrev en väldigt bra recension av boken i just Läkartidningen ett kort tag efter. Båda de här artiklarna och kommentarsfälten kommer vi att återkomma till i intervjun i podden.

Vi pratar även om Åsa Nilsonne, som var en av de som försvarade Götzsche i kommentarsfältet. Åsa är förlagskollega till mig på Natur och Kultur, men även ambassadör för psykiatrifonden precis som jag, och professor på Karolinska Institutet precis som Mikael Landén, därför blev jag förvånad över hennes ganska förvirrade försvar av den här boken. Jag tänkte att det kanske börjar bli dags att mygga av Åsa, inte minst efter att jag själv läst boken som visade sig vara skräp nästan rakt igenom. Mikael får berätta vad han tycker om Åsas agerande i intervjun, men ni får givetvis gärna gå in och läsa hennes kommentarer och bilda er en egen uppfattning också.

Hursomhelst tycker jag att det kändes väldigt angeläget att ge foliehatten Peter Götzsche och hans pseudovetenskap en match med någon som har en likvärdig (eller som i det här fallet, överlägsen) status i vetenskapskretsar. Mikael Landén framstår verkligen som balanserad och saklig i sin väldigt hårda kritik av dansken. Lyssna gärna i spelaren längst upp i inlägget, eller på iTunes (iPhone/iPad), i Acast-appen (alla andra telefoner) eller där ni hittar era poddar vanligtvis.

Del 1 – bakgrund och signalsubstanser

Del 2 – depression och antidepressiva läkemedel

Del 3 – kritik mot antidepressiva och läkemedelsbolag

Del 4 – nya antidepressiva, antipsykotika och ADHD-läkemedel

Kanske gillar du:

Antidepressiva medel inte är beroendeframkallande

Kanske gillar du:

Kanske gillar du: