I det senaste avsnittet av podden pratar vi om panikångest. Det här är del ett av två i den här tvådelade panikångestspecialen som jag och psykiatrikern Markus Takanen spelade in idag.
UPDATE: Nu finns andra avsnittet tillgängligt. Finns på iTunes, Acast-appen, Sinnessjukt.se eller där du hittar dina poddar. Eller i spelaren här nedanför:
Trevlig lyssning!
Först av alla fick jag chansen att läsa Therése Lindgrens bok ”Ibland mår jag inte så bra” som handlar om hennes liv med psykisk ohälsa i olika former. Det är en bok som kan komma att förändra synen på psykisk ohälsa för en hel generation svenska barn och ungdomar. Läs mer om boken i min recension här nedanför!
I somras fick jag chansen att intervjua Youtube-megastjärnan Therése Lindgren i min podcast Sinnessjukt. Det var en mycket märklig upplevelse. I inledningen av den intervjun beskrev jag henne som ”en ekvation som inte låser sig lösas”, vilket jag stulit från Mark Levengoods beskrivning av Jonas Gardell.
Hon är nämligen en komplicerad person med en sammansättning av karaktärsdrag som gör henne både fängslande och svårbegriplig. Karismatisk, men skygg. Modig, men utpräglat fobisk. Handlingskraftig, men också undvikande. Självständig, men också en bekräftelsetorsk med beroendeproblematik.
”Therése är karismatisk, men skygg. Modig, men utpräglat fobisk. Handlingskraftig, men också undvikande. Självständig, men också en bekräftelsetorsk med beroendeproblematik.”
Det kanske låter nedlåtande att utgå ifrån att en människa inte är komplicerad, men Therése Youtube-persona är till stora delar ganska ytlig och okomplicerad (trots att hon även där smyger in en del som inte handlar om söta läppstift och nya outfits). Detta är Therése medveten om, hon berättade själv för mig att hon ibland kan bli galen på att hennes klipp bara innehåller ytligheter när hon scrollar bland dem.
Hennes ibland (men långt ifrån alltid) ytliga Youtube-persona i kombination med att jag redan visste litegrann om hennes mörka sidor, gjorde det givetvis väldigt intressant att intervjua henne i podden. Det gjorde mig också oerhört sugen på att få läsa hennes bok som jag visste skulle komma nu under hösten.
Det första som slår mig när jag läser boken är att den är mer välskriven än jag trott. Therése är visserligen en av de mest begåvade människorna jag träffat, det var inte det som gjorde att jag tvivlade. Däremot hade hon väldigt kort tid på sig att skriva boken och har berättat för mig både privat och i sin Youtube-kanal att hon hela tiden skjutit upp eller fastnat i skrivandet.
Hennes språk är kanske inte invecklat eller stilistiskt finurligt på det sätt som gör litterära personer exalterade, men det här är verkligen inget hafsverk heller. Hon skriver lättbegripligt, personligt och utlämnande – precis vad man förväntar sig av en sådan här bok, med andra ord.
Ibland märker man att tiden varit knapp, som när viss fakta är slarvig eller felaktig. Adhd är ingen sjukdom till exempel, ”psykisk ohälsa” är inte heller en sjukdom (utan ett väldigt luddigt och svårtolkat begrepp som bland annat innehåller en massa olika psykiska sjukdomar). Det här är sådant som vanligen hade gjort mig avigt inställd till boken som helhet, men här ser jag det som petitesser eller olycksfall i arbete eftersom resten av boken är så bra.
För mig är poängen med den här boken nämligen att få människor att prata om psykisk ohälsa. Therése berättar öppenhjärtigt om allt hemskt som hon behövt stå ut med under sitt liv. När jag intervjuade henne berättade hon att hon inte vågar prata om för hemska saker på Youtube eftersom hon har väldigt många barn och tonåringar som följer henne. Därför undrade jag vilken nivå hon skulle lägga sig på i boken. Hon valde att vara utlämnande deluxe. Det känns inte som att hon sparar på någonting, vilket är befriande även om man läser med en klump i magen.
”Therése är utlämnande deluxe. Det känns inte som att hon sparar på någonting, vilket är befriande även om man läser med en klump i magen.”
Det som berör mig mest i boken är när hon skriver om hennes och ex-fästmannen Anders förhållande. Jag känner igen mig så mycket när hon beskriver hur hon klänger sig fast vid Anders, som hon numera är tillsammans med igen, och hur han kämpar så hårt han kan för att hon ska må bra. Han agerar på ett osjälviskt och nästintill självutplånande sätt. Som när Therése utan att fråga går med på att bli fadder till en hemlös hund:
”Väl i förarsätet insåg jag att jag precis gått med på att låta en hund flytta in hos mig och Anders på obestämd tid utan att ens fråga honom om det var okej. […] Framme på Arlanda fick jag ett sms av Anders där han skrev att jag var galen men att han inte kunde vänta tills jag kom hem så han skulle få träffa vovven. Han frågade till och med om han kunde hjälpa till på något sätt – kanske köpa något till hunden?”
När Therése blir sjukskriven ligger hon bara hemma och väntar på att Anders ska komma hem från jobbet. Hon planerar till och med sömnen för att minimera tiden utan sin stora kärlek:
”Efter uppsägningen följde jag min läkares rekommendationer och blev än en gång sjukskriven ’tills vidare’. Mina dagar som sjukskriven handlade mest om att räkna ner timmarna tills Anders skulle komma hem. Han gick till jobbet 07.45 och kom alltid hem 17.15. Jag skapade en rutin av att sova så länge som möjligt för att minska antalet vakna timmar utan honom.”
Kärleksrelationen till Anders, som sedermera tar slut (innan de hittar tillbaka tillvarandra långt senare), är en smärtsam påminnelse om hur hänsynslös psykisk ohälsa kan vara mot oss alla. Jag läser med andan i halsen och tårar i ögonen.
”Trots att jag bara låg hemma i soffan och kollade på Youtube under dagarna så var det Anders som köpte och lagade maten åt oss efter tio timmar på jobbet. Han tvättade mina kläder, städade vår lägenhet och hjälpte mig med hyran utan att någonsin be att få pengarna tillbaka. Han förminskade aldrig mitt mående eller ifrågasatte mig när jag förklarade mina orimliga rädslor och katastroftankar. Anders var mitt skyddsnät, min förälder och mitt livs kärlek. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka honom för hur han satte sitt eget liv på paus när han försökte hjälpa mig att bli frisk, men jag har Anders att tacka för att jag lever idag. Utan honom är jag osäker på om jag hade orkat fortsätta.”
Fy fan.
Förutom kärleksbekymren finns det en hel del annat i boken som berör mig. Framför allt skäms jag över att vara man. Inte bara för att män har betett sig så illa mot Therése, utan för att jag delvis känner mig medskyldig. Jag har aldrig våldtagit någon eller varit ett svin i största allmänhet, men mycket av den sexualisering och objektifiering av unga kvinnor som Therése pratar om har jag helt säkert bidragit till, precis som de flesta unga killar har. Det är kanske oundvikligt när man växer upp i ett sexualiserat och objektifierande samhälle, eller umgås i mer eller mindre grabbiga sammanhang, men jag borde ändå ha förstått bättre och agerat utifrån det.
I boken berättar Therése om hur hon sökte mäns bekräftelse med utmanande kläder, och att det gav en kick som hon liknar vid en slags drog. Men hon beskriver också hur det bara morgonen efter kunde äckla henne och vad det gjorde med hennes redan dåliga självkänsla:
”Jag intalade mig att ’klär man sig som en slampa så är det väl inte mer än rätt att man behandlas som en’. Sådant hade man ju läst på Flashback.”
Den dåliga självkänslan och den skeva självbilden gjorde att hon inte heller anmälde den våldtäkt som en av hennes ”vänner” utsatte henne för på en midsommarfest. I boken berättar hon hur hon länge inte litade på män överhuvudtaget:
”Att bearbeta minnen och känslor som jag under så lång tid tryckt undan tärde på psyket, och att berätta om det sexuella övergreppet jag aldrig tidigare talat om blev nästan som att uppleva det en gång till. Jag började drömma mardrömmar om midsommarnatten flera gånger i veckan, jag grät när jag var intim med min nya pojkvän Anders och vågade inte längre vara ensam med män. Var det en man som svarade i telefonen när jag tvingades ringa någon myndighet lade jag på, och stod en man i kassan på apoteket vände jag och gick hem. Jag litade inte på män, jag var rädd för dem och ville inte ha med dem att göra. Kom en man mot mig på trottoaren gick jag snabbt över vägen.”
Tyvärr är våldtäkten bara kronan på verket bland alla övergrepp som Therése fått uppleva. Inte minst sedan hennes Youtube-kanal exploderade och hon blev en offentlig person. Steget ut på nätet, och i synnerhet Youtube-succén, har nämligen inte bara inneburit en väg ut ur utmattningsdepressionens grepp – det har också haft väldigt negativa konsekvenser. Trots att innehållet i Youtube-kanalen till stora delar är ytligt och okontroversiellt – för att inte säga positivt och inspirerande – kommer berömmelsen även i Therése fall med ett pris:
”Det var inte första gången jag varit med om övergrepp till följd av min närvaro i sociala medier. Redan ett år tidigare hade jag fått avföring, sperma och använda tamponger skickade till mig. Jag har fått pälskragar och blodigt, rått kött i min brevlåda. Jag har fått kommentarer om hur jag förtjänar att gruppvåldtas tills jag går sönder, hur världen vore en bättre plats om jag tog livet av mig och kommentarer om hur personer planerar att slå ihjäl mig.”
Ett annat exempel under avdelning vidriga män och trakasserier är när hon fick blommor från en obehaglig stalker:
”När jag filmade vloggen hade jag fått en blombukett varje dag i trettiotvå dagar. Av samma person. Varje dag i över en månad plingade ett blombud på dörren med en ny bukett med tillhörande kort. De första veckorna skrev den okända personen att hen beundrade mig, att jag var vacker, intelligent och rolig och att personen en dag hoppades på att få träffa mig.
Personen fortsatte att skicka blommor även efter att jag lagt ut en vlogg där jag berättade att jag varit på dejt med en kille, men då var det slut på komplimangerna. ’HORA’ stod det på kortet dagen därpå. Dagen efter det stod återigen en ny bukett utanför dörren när jag kom hem, och på kortet fortsatte personen berätta att jag var billig, att jag var smuts som förtjänar smuts och så vidare.”
Det här är kanske inte överraskande med tanke på debatten om näthat och så, men det är ändå jäkligt nedslående.
Allting i boken är dock inte mörkt. Therése använder stora delar av den till att tipsa om vart man kan söka sig, förklara olika psykiska sjukdomar och deras symtom och att berätta vad hon själv gjort för att må bättre. Hon har också tagit hjälp av psykologen Jenny Jägerfeld som svarar på några av Therése frågor, det tyckte jag var särskilt fint.
Dessutom är Therése rolig, vilket du känner till om du följer henne. Som när kanariefågeln Frida inte kan leva upp till hennes högt ställda förväntningar.
”Som du kanske listat ut visste jag, precis som de flesta barn, väldigt lite om fåglar och tappade snabbt intresset för tråkiga Frida. Hon satt ju bara där på pinnen i sin lilla bur och glodde. Hon födde aldrig några bebisar, dessutom visade det sig att Frida inte ens var en hon, utan en han.”
Eller när hon lyckas tjata till sig vandrande pinnar:
”Det man ska veta om vandrande pinnar är att de förökar sig som galningar.”
Hennes följare är inte heller bara stalkers och missunnsamma män och kvinnor. När hon bryter upp från Anders postar hon en video där hon berättar om uppbrottet, och även om hon får en del idiotiska kommentarer även den gången, är det till slut hennes prenumeranter – och inte hennes vänner eller familj – som är det största stödet:
”Oavsett vad som händer med min Youtubekarriär så kommer jag alltid att vara tacksam för hur mina tittare tog hand om mig under den här perioden. Jag vet inte om du märkt det men jag tänker ofta i bilder och jag föreställer mig att mina tittare under den här perioden tillsammans bar mig framåt likt ett publikhav bär en artist som precis stagediveat. Jag var paralyserad av chock, smärta och sorg, men mina tittare hjälpte mig att höja blicken och ta mig framåt. Jag hade inte bara förlorat mitt livs kärlek, jag hade förlorat det enda som kändes värt att leva för, men mina tittare fick mig att kämpa.”
Det här var någonting som Therése berättade om i min intervju också, och det märktes tydligt att det inte bara var en gimmick eller en slentrianmässig sägning. Hennes fans har verkligen räddat henne.
Sammanfattningsvis är det här en fantastisk bok på alla sätt och vis. Therése är en jättefin förebild för hundratusentals barn och ungdomar i Sverige – en slags kantstött men vis och varm storasyster som inte smusslar med sina otillräckligheter eller försöker dölja det jobbiga som livet ibland serverar en.
Visst är bilden av psykisk ohälsa något förenklad på sina ställen, men i det stora hela är det ingen big deal. Den här boken kommer för många barn och unga i Sverige att bli den första boken de läser frivilligt. Att en sådan bok handlar om psykisk ohälsa måste ses som en osannolik röta för alla oss som brinner för frågan.
Jag kommer kanske aldrig att förstå Therése helt och hållet, men jag vet att jag tycker väldigt mycket om henne. Hennes ångest hade kunnat tvinga henne till ett liv som sjukskriven. Depressionen och våldtäkten hade kunnat förgöra henne, det hade kanske till och med varit det mest sannolika. Nu blev det inte så. För att vara en skör människa är Therése Lindgren nämligen förvånansvärt stark. Alltså jätte-jättestark. Typ som om Bamse, Pippi Långstrump och Stålmannen fick ett barn tillsammans.
”För att vara en skör människa är Therése Lindgren nämligen förvånansvärt stark. Alltså jätte-jättestark. Typ som om Bamse, Pippi Långstrump och Stålmannen fick ett barn tillsammans.”
Boken rekommenderas förresten varmt. Om det nu inte redan har framgått.
Betyg: 5 av 5
Förlag: Bokförlaget Forum
Språk: Svenska
Antal sidor: 144
Utgivningsdatum: 2016-11-09
Medarbetare: Sporrong, Sanna (form) / Sporrong, Sanna (form)
ISBN: 9789137149011
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Bästa boken om utbrändhet och utmattning – Väggen av Pia Dellson (recension)
Kalla mig galen: recensioner, omdömen och betyg om boken ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”
Recension: Robert Sapolsky – Varför zebror inte får magsår
Bästa boken om bipolär sjukdom jag läst – recension av An Unquiet Mind (En orolig själ)
Transparens och öppenhet inom psykiatrin är ämnet för det senaste avsnittet av min podcast Sinnessjukt. Tillsammans med läkaren och forskaren Pär Höglund pratar vi om varför transparens och öppenhet är nödvändigt för att förbättra läget inom psykiatrin och hela psykisk ohälsa-fältet.
Anledningen till att jag ville prata om det här är dels att jag träffade en psykiatriker som lyssnar på podden som pratade lite grann om hur det faktum att han använder Twitter har påverkat honom både positivt och negativt (mest positivt) och dels att vi pratade om transparens eller öppenhet efter livepodden som vi spelade in för ett par veckor sedan, alltså hur man som psykiskt sjuk eller skör eller så kan prata om sin psykiska ohälsa på ett bra sätt.
Dessutom skrev jag en artikel åt företaget som jag tidigare var anställd av och som jag numera frilansar för som copy, den artikeln handlar om deras IT-chef Dennis som berättar om sin autism. Dessutom berättar jag lite kort om min erfarenhet, och fyra andra anställda berättar öppet om sin erfarenhet av psykisk ohälsa, bland annat en av ägarna som haft depression och panikångest. Om ni vill läsa den heter den Autism at work – A success factor.
Det de här tre händelserna har gemensamt är alltså transparens: psykiatriker som twittrar, patienter som berättar öppet om sin psykiska ohälsa och öppenhet på arbetsplatsen.
I podden pratar vi om transparens inom psykisk ohälsa-fältet generellt och sett ur ett historiskt perspektiv. Vi pratar också om vilken bortre gräns vi ser för transparens, när väger den personliga integriteten och annat tyngre än fördelarna med att öppna upp?
Jag testar bland annat ett par idéer på Pär, exempel på hur man skulle kunna marknadsföra psykiatrin så att folk fick bättre insyn i vad som pågår där egentligen. Vi pratar framför allt om slutenpsykiatrin, en institution som även för någon som mig – som arbetar med det här varje dag sedan många år tillbaka och som dessutom riskerar att bli intagen där med tanke på min sjukdomshistoria – är i princip helt obekant och mystisk.
Bland mina förslag för att öppna upp finns till exempel tv-serier och eventmarknadsföring, vi diskuterar för- och nackdelar med dem och ger lite exempel på hur det skulle kunna låta.
Lyssnar på avsnittet gör ni som vanligt antingen via iTunes/podcaster-appen om ni har iPhone eller iPad, eller i direkt i spelaren här ovanför, i Acast-appen eller där ni vanligen lyssnar på poddar. Om ni vill kommentera avsnittet finns jag och Pär på Twitter, där jag heter c_dahlstrom och Pär heter doctor4quality. Trevlig lyssning!
Framtidens psykiatri är ämnet för senaste avsnittet av succépodden Sinnessjukt som vi spelade in live inför publik på Haymarket by Scandic i söndags. Idag publicerades avsnittet där vi pratar om hur psykiatrin kommer att se ut i framiden, en bild som vi målat upp med hjälp av några av Sveriges (och faktiskt världens) främsta psykiatriforskare:
Professor i experimentell psykiatri samt forskargruppsledare för neuropsykoimmunologi på Institutionen för fysiologi och farmakologi på Karolinska Institutet. Har tidigare gästat podden och pratat om det inom psykiatrin superheta inflammationsspåret.
Professor i medicinsk genetik vid Institutionen för molekylär medicin och kirurgi samt Centrum för molekylär medicin vid Karolinska Institutet. Har tidigare gästat min förra podcast Psykpodden och är en gigant inom det genetiska segmentet med ett cv långt som en telefonkatalog.
Professor i allmän psykiatri som är verksam vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska Institutet. En av världens främsta experter på bipolär sjukdom.
Sjukvårdsforskare var forskning används av regeringskansliet för att utforma framtidens sjukvård i Sverige. Anlitad av SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, för att granska deras publikationer. Min ordinarie sidekick i podden.
I podden läser vi upp en beskrivning av psykiatrins utveckling genom historien fram till idag, och sedan trettio år framåt i tiden. Vi gjorde det i form av en påhittad Wikipedia-artikel från 2046, baserad på de här fyra forskarnas framtidsspaningar. I podden kan ni lyssna på när vi läser upp den och diskuterar kring den, men om du vill läsa den direkt har jag klistrat in den här nedanför. Observera att det här är en dramatiserad framtidsspaning baserad på verkliga forskningsspår och ingenting annat. En slags kvalificerad gissning, ingenting annat:
Sätten att förklara psykisk sjukdom, och för all del även kroppssjukdomar, har sett mycket olika ut under olika tider och i olika samhällen. Länge sågs psykisk sjukdom antingen som ett övernaturligt fenomen, där onda andar skulle bedrivas med hjälp av till exempel exorcism, eller som att de psykiskt sjuka människorna blivit straffade för sina synder av Gud, vilket sågs som ett straff i sig, men som också ledde till att människan blev utstött och straffad av samhället. Dessa magiska och religiösa sjukdomsmodellerna levde kvar långt in i modern tid.
De psykologiska sjukdomsmodellerna har sina rötter i antiken. I dessa modeller sågs starka känslor som potentiellt sjukdomsframkallande. Även om de psykologiska sjukdomsmodellerna har bidragit till, och fortfarande är en stor del av dagens syn på psykisk sjukdom, till skillnad från de magiska och religiösa förklaringsmodellerna, var det också en i högsta grad ofullständig verklighetsbeskrivning, som fick konsekvenser för de psykiskt sjuka människorna.
De sociala förklaringsmodellerna, som även dom har sina rötter tillbaka till antiken, uppfattar sjukdom som framkallad av sociala mekanismer. Även om den här uppfattningen också är starkt bidragande till dagens syn på psykisk sjukdom, där psykosocial stress ses som en självklar delkomponent, tolkades de sociala förklaringsmodellerna ibland på ett allt för ortodoxt sätt. Framför allt under 1960- och 70-talen fanns både psykiatriker och filosofer som hävdade att psykisk sjukdom i själva verket var friska reaktioner på ett sjukt samhälle, vilket ledde till slutsatsen att man varken bör eller kan behandla den sjuke. Konspiratoriska strömningar som den numera utdöda Scientologkyrkan använde sociala förklaringsmodeller för att smutskasta den, som de tyckte, “onda” psykiatrin.
Även biologiska förklaringsmodeller till psykisk sjukdom har rötter i antiken. Enligt dessa tänks sjukdomar framkallats av kroppsliga faktorer. Enligt den gamla humoralpatologin så som den beskrevs av Hippokrates på 200-talet före kristus, tänktes sjukdomar bero på en obalans mellan de fyra kroppsvätskorna: blod, slem, gul galla och svart galla. Ett övermått av svart galla kunde till exempel leda till melankoli, det vill säga en djup form av depression. De biologiska förklaringsmodellerna har varit starkt bidragande till dagens moderna medicinska förklaringsmodeller till psykisk sjukdom, men har också genom historien plågat psykiskt sjuka, till exempel genom extrema biologiska metoder för att bota psykisk sjukdom.
Redan under 1900-talet hade man börjat dela upp psykisk sjukdom i olika diagnoser. Först gjorde man väldigt grova uppdelningar mellan till exempel psykotiska patienter och nedstämda eller ångestfyllda patienter. Med tiden började man dela upp även de här patientgrupperna i subgrupper, man delade till exempel upp ångestfältet i socialfobiska patienter, paniksyndrompatienter, tvångssyndrompatienter, och så vidare.
Samma sak skedde i alla olika patientgrupper, men fortfarande under 2000-talets början var patienterna relativt grovt indelade och fick ofta liknande behandlingar som bara hjälpte en del, och av de som svarade på behandlingen var det många som inte blev helt återställda. Man visste ännu mycket lite om vad som faktiskt skedde i hjärnan under en psykisk sjukdom, och läkarna hade ofta svårt att skilja olika tillstånd från varandra eftersom diagnostiken nästan helt byggde på olika självskattningsformulär.
Under 2020- och 2030-talet kunde man för första gången på allvar börja kartlägga de patofysiologiska mekanismerna bakom de stora psykiska sjukdomarna, det vill säga vad som händer i kroppen rent fysiskt under till exempel en depression. Med hjälp av utvecklingen inom till exempel hjärnavbildning, det neurobiologiska fältet och det genetiska fältet, kunde man skapa flera och mer exakta underdiagnoser som byggde både på symtom och på biomarkörer.
Blodprov och nya röntgenmetoder, vars upplösning var mångdubbelt bättre än de tidiga hjärnavbildningsteknikerna, i kombination med automatiserade algoritmsökningar guidade läkaren till rätt diagnoser. De olika underdiagnoserna hade ofta samma grundläggande uttryck i kroppen, men kunde ha helt olika orsaker, vilket många psykiatriker hade misstänkt länge, men som nu för första gången någonsin gick att leda i bevis.
Den förbättrade diagnostiken utgjorde till stor del startskottet för utvecklingen av de nya, effektiva och individualiserade behandlingarna som växte fram under 2020- och 2030-talet. Men vägen dit hade varit nästan ofattbart lång. I samhällen där religiösa och magiska förklaringsmodeller till psykiskt sjukdom rådde var det naturligt att försöka driva ut de onda andarna genom till exempel excorsism eller trepanering, det vill säga att man borrade eller sågade upp ett hål i kraniet för att släppa ut onda andar.
På samma sätt har psykologiska, sociala och biologiska förklaringsmodeller haft en tuff resa fram till effektiva behandlingsmetoder. Under 1900-talet ägnade till exempel psykiskt sjuka människor åratal på psykoanalys och andra psykoterapeutiska behandlingar, som ofta var antingen djupt bristfälliga eller i värsta fall helt verkningslösa. De sociala förklaringsmodellerna kunde i sina mest extrema former leda till icke-behandling, eftersom man tänkte sig att det var samhället det var fel på snarare än att människan var sjuk. De kunde också leda till pyramidspelsutnyttjande av psykiskt sjuka som i fallet med Scientologkyrkan.
Den biologiska förklaringsmodellen ledde till oerhört smärtsamma behandlingsmetoder som åderlåtning och laxering, men också till verkningslösa metoder som varma eller kalla bad. Biologiska modeller innehöll ofta, men inte alltid, tankar om en genetisk bakgrund till psykisk sjukdom. Detta utgjorde en viktig pusselbit i förståelsen av psykisk sjukdom, men tanken om genetikens betydelse har också lett till utrotandet av hundratusentals psykiskt sjuka i det nazistiska Tyskland och Österrike.
Länge rådde ett skyttegravskrig mellan framför allt de psykologiska och sociala förklaringsmodellerna kontra de biologiska förklaringsmodellerna, där läkare och psykologer hade svårt att samarbeta, eftersom de inte kände tilltro till varandras metoder. Med tiden blev det emellertid uppenbart att båda sidor hade både rätt och fel, och den moderna medicinska förklaringsmodellen fick medvind.
Under 1900-talets slut och 2000-talets början sågs den biologiska förklaringsmodellen av debattörer ofta som synonym med den medicinska förklaringsmodellen. Detta var givetvis fel, eftersom den medicinska förklaringsmodellen var en integrerad modell som uppfattar såväl sociala, emotionella och biologiska faktorer som betydelsefulla för uppkomsten av psykiska sjukdomar. Med tiden kunde man allt mer övertygande bevisa detta växelspel även vetenskapligt. Man såg klart att en viss genetisk benägenhet att bli sjuk spelade in, men också att miljöfaktorer var avgörande. Man kunde också visa att psykoterapi, liksom psykofarmaka, kunde åstadkomma förändringar i hjärnans funktion som kunde mätas med hjärnavbildande metoder.
Under slutet av 1900-talet gjordes behandlingsframsteg i form av nya effektiva psykoterapier, till exempel de kognitiva och beteendeterapeutiska psykoterapierna som blev dominerande eftersom de kunde bevisa sin effekt. Detta satte den psykodynamiska skolan under press, vilket ledde till att de utvecklade sina metoder och lät dem undersökas vetenskapligt. Ur denna nya vetenskapligt förankrade och nytto-fokuserade tradition föddes under 2020- och 2030-talen mängder av effektiva psykoterapier som dessutom kunde kombineras med, och komplettera, de nya biologiska behandlingarna.
Parallellt med KBT-revolutionen hade läkemedlen haft en betydligt tuffare tid. Efter 1950-talets genombrott hade utvecklingen länge stått ganska stilla. Under 1980- och 90-talen slog den nya generationens antidepressiva mediciner igenom, vilket utgjorde ett stort framsteg tack vare de lindrigare biverkningarna, som gjorde det möjligt även för allmänläkare att skriva ut dem. De nya medicinerna var emellertid inte mer effektiva än de äldre medicinerna, och resursbristen som kom med nedläggningen av mentalsjukhusen, i kombination med de nya ersättningsmodellerna inom sjukvården, gjorde att läkare ofta skrev ut medicinerna på felaktiga grunder, inte sällan utan nödvändig uppföljning.
De nya medicinerna marknadsfördes på ett allt för aggressivt sätt, och de lukrativa patenten lockade till sig lycksökare och oseriösa aktörer. Läkemedelsbolagen mörkade ofördelaktiga studier och jobbiga biverkningar, vilket skapade en stark opinion mot företagen och en mytbildning kring psykmedicinerna, något som stod läkemedelsbolagen dyrt. Patenten gick ut och i brist på nya forskningsspår försvann pengarna från psykiatriforskningen.
Med några undantag, som SSRI-medicinerna och de nya psykosmediciner som kom i slutet av 1900-talet, uteblev läkemedelsframstegen under den här perioden. Men i takt med att man lyckades kartlägga de patofysiologiska mekanismerna bakom de stora psykiska sjukdomarna på 2020-talet och 2030-talet, kunde man återigen börja skörda framgångar inom det farmakologiska psykiatriska fältet.
De nya upptäckterna och subgrupperingarna inom psykiatriska diagnoser gjorde att man kunde ta fram nya, skräddarsydda mediciner med bättre träffsäkerhet, vilket ledde till bättre behandlingssvar och färre biverkningar. Istället för att testa sig fram genom mängder av olika läkemedel, kunde man med hjälp av blodprov i de flesta fall redan på förhand veta vilka mediciner som skulle fungera bäst. Människor som under åratal, och ibland flera decennier, levt med depressioner, ångestsjukdomar, psykoser och andra psykiska sjukdomar, kunde plötsligt med väldigt överkomliga livstilsförändringar bli friska och återgå till ett normalt liv med arbete, vänner och familj.
Följderna av de nya behandlingarna var dramatiska, inte bara för de sjuka och deras anhöriga, utan för samhället i stort. Hemlösheten sjönk, kriminaliteten minskade, trycket på sjukförsäkringssystemet blev lägre och antalet missbrukare nådde rekordlåga nivåer under 2030-talet och har förblivit låga sedan dess. Självmord var fortfarande under 2010-talet var den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 15-44, men de nya behandlingarna minskade självmordstalen dramatiskt. I Sverige minskade de med 70 procent mellan 2016-2036.
Även om en del läkemedelsbolag fortsatt var konservativa och slutna, anpassade sig många efter de nya spelreglerna och insåg att de negativa konsekvenserna av skandalerna kring millennieskiftet var större än de kortsiktiga ekonomiska vinsterna. Den nya marknadslogiken krävde transparens och en ärligare affärsmodell för att företagen skulle överleva på sikt. Bolagens samarbete med universiteten blev tätare, och de nya individualiserade medicinernas stora fördelar för patienten, gjorde att de offentliga sjukvårdssystemen tillät företagen bättre marginaler, vilket åter gjorde psykofarmakaindustrin lönsam och långsiktigt hållbar.
Parallellt med utvecklingen av bättre diagnostik och bättre behandlingar, fördes en kamp mot den stimatisering som omgav de psykiska sjukdomarna. Under hela mänsklighetens historia hade psykisk ohälsa omgivits av mytbildning och okunskap. De psykiskt sjuka sågs som besatta av onda andar, eller som karaktärssvaga och syndiga människor som straffats av Gud. Under andra perioder och i andra samhällen hade man istället sett dem som offer eller som upphöjda människor som reagerade på ett sjukt samhälle.
Även långt in i den moderna psykiatrins historia fanns osunda hierarkiska strukturer, där den auktoritära psykiatrikern eller psykologen, som dessutom nästan alltid var man, satt på all information och alla maktmedel. Att hamna på mentalsjukhus var länge mer eller mindre en livstidsdom, eftersom vården saknade verktyg för att kunna hjälpa patienterna att bli friska, samtidigt som allmänhetens fördomar mot sinnessjuka var starka och djupt rotade, inte minst eftersom psykiatrin var en sluten och dunkel verksamhet. De psykiskt sjuka var, uttalat eller outtalat, inte välkomna i den samhälleliga gemenskapen.
Under 1900-talets mitt fördes en kamp för de psykiskt sjukas rättssäkerhet. Reformer gav de psykiskt sjuka större inflytande över sin vård och en bättre rättssäkerhet, men den nya frigörelsen ledde också till att man stängde mentalsjukhusen, vilket i grunden sågs som ett framsteg, men som också innebar att de svårast sjuka blev av med sin trygga punkt i livet. Många hamnade på gatan och kände sig ännu mer stigmatiserade än tidigare. Hittills hade alltså de psykiskt sjuka setts som besatta, som syndiga, som upphöjda men hjälplösa, som karaktärssvaga och oönskade eller som undergivna, men aldrig som jämlika människor som råkat bli sjuka.
Under början av 2000-talet började detta att förändras. I takt med att behandlingarna blev bättre kunde folk se att psykiskt sjuka var just sjuka och inte besatta eller karaktärssvaga. Internet innebar att information blev lättillgänglig för alla, dessutom kunde de psykiskt sjuka börja publicera sina berättelser i bloggar, chattrum, forum och sociala medier. I början skedde det mesta under anonyma alias, men med tiden insåg fler och fler att riskerna med att berätta offentligt om sina psykiska sjukdomar var mindre än det först trott.
Rörelsen tog inspiration från bland annat gayrörelsen. Man anordnade parader genom städer, skapade egna mediala kanaler och bedrev opinionsbildning. USA och Storbrittanien låg ofta steget före resten av västvärlden. Där berättade offentliga personer öppet om sina psykiatriska diagnoser. Stora statligt finansierade informationskampanjer om psykisk ohälsa lanserades. Öppenheten bland offentliga personer och de stora informationskampanjerna spred sig till bland annat Sverige, där den framgångsrika Hjärnkoll-kampanjen och kändisar som Mikael Persbrandt, Kristoffer Triumf, Cissi Wallin och Therese Lindgren gjorde att klimatet förbättrades.
I takt med att behandlingarna blev bättre och kunskapsläget inom det psykiatriska fältet blev större både inom sjukvården och bland allmänheten, försvann stigmatiseringen som tidigare varit mycket stor kring de psykiska sjukdomarna. Lagstiftningen skärptes, bland annat genom att psykisk ohälsa år 2018 införlivades i patientsäkerhetslagen. Den minskade stigmatiseringen och det starkare forskningsläget bidrog till att psykiatrins status inom sjukvården höjdes markant, och mellan 2016 och 2026 gick psykiatrins andel av sjukvårdsbudgeten i Sverige upp från nio till tjugofem procent, samtidigt som vetenskapsrådet i maj 2019 tog beslut om att minst 20 procent av de offentliga forskningsmedlen inom sjukvård skulle gå till psykisk ohälsa.
Där har ni alltså vår dramatiserade framtidsspaning kring framtidens psykiatri, baserad på psykiatriforskarnas kvalificerade gissningar om framtiden. Lyssna gärna på podden, antingen i spelaren högst upp i inlägget, eller på iTunes, i Acast-appen eller varsomhelst där poddar finns. Delar av historiebeskrivningen är för övrigt hämtad från Studentlitteraturs bok ”Psykiatri”, ur kaptilet ”Psykiatrins historia” som är skrivet av Marie Åsberg och Miki Agerberg.
Tusen tack till Scandic som sponsrade det här avsnittet och lät oss spela in live på deras lyxiga och eleganta hotell Haymarket by Scandic här i Stockholm! Tack också till Natur och Kultur som sponsrade med psykologiböcker till alla glada lyssnare.
Litiumets historia ‒ Psykiatri-miraklet mot bipolär sjukdom och mani som upptäcktes i Sverige
Podcast om psykodynamisk terapi, KBT, depression och SSRI med Marie Åsberg
Allt du behöver veta om inflammationsspåret: intervju med Sophie Erhardt
4Health, Mia Lundin, Mindly och annan pseudovetenskap får kritik i podden – Bluff? Kvacksalveri?
Nu har min podcast om tvångssyndrom eller OCD som det heter på engelska släppts! Jag och läkaren och forskaren Pär Höglund spelade in avsnittet igår morse och pratade bland annat om förekomst, symtom och behandlingar av tvångssyndrom.
Tvångssyndrom är ju annars en av de mest bortglömda ångestsjukdomarna, som får betydligt mindre uppmärksamhet än till exempel social fobi eller panikångest/paniksyndrom. Det kan visserligen bero på att tvångssyndrom drabbar 1-3 procent av befolkningen, jämfört med social fobi som drabbar ungefär 10-12 procent och paniksyndrom som drabbar ungefär 4-5 procent.
Det är alltså en relativt ovanligt psykisk sjukdom, men samtidigt klassas det som en folksjukdom eftersom den gränsen enligt den vanligaste definitionen går vid 1 procent. Uppemot 200 000 svenskar lider av tvångssyndrom (årsprevalensen, det vill säga så många som lider av sjukdomen under ett givet år, ligger runt 1-2 procent), vilket motsvarar hela Uppsalas befolkning.
Ofta ses tvångssyndrom inte av gemene man som en allvarlig sjukdom utan mer som ett karaktärsdrag eller någon mindre allvarlig åkomma. Sjukdomen skiljer sig så klart mycket från person till person, men de som har allvarliga former av tvångssyndrom lever ofta ett starkt begränsat liv. Det är en av de saker som vi försöker belysa i podden.
Pär har läst på extra om vilka behandlingar som har bäst vetenskapligt stöd för sin effekt, han berättar även lite om hans egna erfarenheter av tvångssyndrom som läkare inom barn- och ungdomspsykiatrin. Bland annat berättar han hur man vanligtvis går tillväga för att diagnosticera OCD, vilka skattningsskalor man använder och vad som kan vara viktigt att tänka på.
Förutom vår egen research kring tvångssyndrom har vi även låtit några av våra följare på Twitter som lever med OCD berätta vad de tycker om sjukdomen. De har många bra inspel som vi läser upp i podden.
Allt som allt tycker jag att det här blev ett riktigt kanonavsnitt. Jag har själv lärt mig mycket om tvång och hur den här sjukdomen påverkar människor. Det var förmodligen den ångestsjukdom som jag visste minst om, därför kändes det extra kul att ta upp det här ämnet.
Som vanligt lyssnar ni antingen i spelaren här i inlägget (högst upp) eller via iTunes, Acast-appen eller där ni annars hittar era poddar. Trevlig lyssning!
Låtar om psykisk ohälsa var temat när jag och artisten Hampus Nessvold spelade in ett nytt avsnitt av min podcast Sinnessjukt i förra veckan. Musik som handlar om psykisk sjukdom är så klart oerhört vanligt förekommande, men vi valde att fokusera på låtar som på ett väldigt uttalat sätt berör psykisk ohälsa, inte bara sådana låtar som man kanske kan gissa gör det.
Vi tog till exempel upp ”Everybody hurts” av R.E.M., som bandet själva har kallat för en anti-självmords-anthem, men framför allt pratade vi om Amy Winehouses låt ”Back to black”, The Arks låt ”The worrying kind” och om Hampus egen låt ”Harder faster”. De tre låtarna framförde Hampus live i studion ackompanjerad av sin barndomsvän Axel Karlsson på piano (han var fantastisk för övrigt).
Jag är sjukt nöjd med det här avsnittet, ett av de bästa hittills tycker jag själv. Hampus är en otrolig talang som inte bara är programledare i radio och TV (snubben är 20 år), utan också har släppt två singlar som finns på Spotify. Förutom ”Harder faster” finns ”Thinking out loud” där, som jag också rekommenderar.
Utöver de låtarna jag redan har nämnt pratar vi bland annat om David Bowie, som under hela sin karriär återkom till psykisk ohälsa gång på gång, vilket de flesta inte känner till. Bowies halvbror Terry hade schizofreni och dog tragiskt i ett självmord 1985. Många låtar och hela album (Alladin Sane till exempel, en ordlek för ”a lad insane”) är inspirerade av broderns sjukdom, en sjukdom som är oerhört ärftlig vilket också innebar att flera andra i Bowies familj också hade den.
Dessutom pratar vi om Emil Jenssens ”Stressa inte, oroa dig inte”, Markus Krunegårds superfina ”Piller i badkaret” och mycket mer.
Jag tycker verkligen inte att ni ska missa just det här avsnittet. Låtar om psykisk ohälsa är ett väldigt intressant tema tycker jag själv. Musik som handlar om psykiska sjukdomar på ett uttalat sätt är väldigt spännande att analysera, och att dessutom höra ett underbarn som Hampus sjunga dem var verkligen en upplevelse jag sent kommer att glömma.
Lyssna gör ni som vanligt i spelaren längst upp i inlägget, på iTunes, i Acast-appen eller var ni hittar era poddar annars. Trevlig lyssning!
Psykisk ohälsa är ett fält där skojare, kvacksalveri och bluff inte omfattas av patientsäkerhetslagen. Tidigare fanns en lag som kallades för just kvacksalverilagen, den hette egentligen Lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område (1960:409), som numera är en del av patientsäkerhetslagen. Där regleras en del allvarliga sjukdomstillstånd (endast somatiska) och annat som inte får behandlas av den som inte har legitimation (läkare, psykologer osv.).
Men där ryms alltså inte psykiska sjukdomar, trots att de ofta är lika allvarliga och i värsta fall dödliga – självmord är till exempel den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år och den näst vanligaste bland kvinnor i samma ålder. Majoriteten av alla självmord beror på depression, det vill säga en psykisk sjukdom.
Hursomhelst blir jag väldigt irriterad av det faktum att det finns människor som utger sig för att kunna bota psykiska sjukdomar trots att deras metoder i bästa fall är tvivelaktiga rent vetenskapligt, eller i värsta fall dokumenterat overksamma. Därför bestämde jag mig för att spela in ett poddavsnitt på detta ämne där jag och psykiatrikern Markus Takanen tar upp ett par ämnen som antingen är pseudovetenskapliga per definition eller som används av alternativa hälsopersoner på ett ovetenskapligt sätt.
De ämnen vi tog upp i podden (som blev ett dubbelavsnitt) är: tryptofan, utmattningssyndrom, signalsubstanser, neurolingvistisk programmering (NLP) och ”naturliga” preparat. Vi har bland annat seniorprofessor Marie Åsberg med oss på telefon, som ju kallats världens främsta expert på just utmattningssyndrom och som dessutom forskat på signalsubstanser (och därför givetvis är väl bekant med tryptofan som ju är populärt bland alternativa hälsopersoner).
Förutom Marie har vi haft ett tiotal personer som hjälpt till med research- och manusarbetet inför det här avsnittet. Vi ville göra det så noggrant och stringent som möjligt eftersom vi konfronterar andra ”experter”, men om vi lyckades får ni själva avgöra.
I del 1 tar vi upp tryptofan och dess effekter mot bland annat depression och ångest. Vi spelar upp klipp från podcasten 4Health som drivs av kostrådgivaren Anna Sparre, där hon bland annat rekommenderar den naturliga lösningen tryptofan mot depression och ångest. Podden är lämpligt nog sponsrad av Zenbev som säljer preparat som innehåller, just det – tryptofan.
Även hormongurun Mia Lundin och ett helt gäng andra personer (Peter Wilhelmsson med flera) rekommenderar tryptofan, trots att det är långt ifrån vetenskapligt belagt att det fungerar. Seniorprofessor Marie Åsberg, som forskat på depression och annan psykisk ohälsa i över femtio år, beskriver tryptofan-spåret som ”kallt” och skulle definitivt inte rekommendera det till någon.
Vi tar också upp skillnaden mellan naturliga och onaturliga (syntetiska) kemikalier. Det är ju så att det naturliga ofta anses som bättre eller renare än det syntetiska. Även jag själv reagerar positivt när mat bara innehåller naturliga ämnen, trots att jag inte riktigt vet någonting om skillnaden. När det kommer till medicin och svåra sjukdomar är det ju allvarligare att myten om det naturligas förträfflighet fått fäste – det visar sig nämligen att sanningen ligger ganska långt ifrån från denna bild. Markus Takanen berättar varför och vi diskuterar varför alternativa hälsopersoner vurmar så för naturliga ämnen.
I del två pratar vi först om utmattningssyndrom och utmattningsdepression, som är diagnoser som omges av pseudovetenskap och okunskap som väldigt få andra diagnoser, delvis även bland läkare och psykologer. I podden utgår vi från ett blogginlägg av kost- och träningsförfattaren Martina Johansson där hon ger sina tre tips för att undvika att bli ”utbränd”.
Martina Johansson ger inte bara tips, hon skriver också på ett utsökt okunnigt och nedlåtande sätt om en diagnos som hon vet mycket lite om. Hennes text granskas av världens förmodligen främsta expert på ämnet, seniorprofessor Marie Åsberg, som förklarar vad hon har fått rätt respektive fel om diagnoserna. Hennes sammanfattning blir att Martinas text ”inte är skriven med någon vidare precision”, vilket kanske säger det mesta.
Förutom utmattning pratar vi om metoden neurolingvistisk programmering (NLP), som är en pseudovetenskaplig metod som bland annat det danska företaget Mindly använder i sina ljudböcker som de själva påstår kan bota ångest på 30 minuter. Markus Takanen berättar varför han tycker att metoden är en bluff och varför han inte skulle rekommendera den till någon som har depression eller ångest.
Jag ringer också upp Mindly och ifrågasätter deras kundrecensioner, eftersom det inte finns något sätt att skicka in recensioner på deras hemsida. Varifrån kommer recensionerna? Jag bidrar med min egen recension, som jag skickar på mejl och ringer in för att se om de ska publicera den, vilket de givetvis inte gör eftersom den är mycket kritisk (idag 25 augusti är den fortfarande ej publicerad, hör gärna av er om den dyker upp).
Om ni gillade det här avsnittet om pseudovetenskap och okunskap inom psykisk ohälsa får ni gärna kommentera det på Twitter. Jag heter c_dahlstrom där och Markus heter sharedbulb. Tack också till föreningen Vetenskap och folkbildning och till alla läkare, psykologer och jurister som hjälpt till med research- och manusarbetet.
Podden finns att lyssna på i spelarna här i inlägget eller på iTunes (iPhone/iPad), i Acast-appen (funkar till alla mobila enheter) eller där du hittar dina poddar. Trevlig lyssning!
Podcast om utmattningssyndrom, utmattningsdepression, utbrändhet och att gå in i väggen (del 1)
Podcast om utmattningssyndrom, utmattningsdepression, utbrändhet och att gå in i väggen (del 2)
Podcast om antidepressiva mediciner med läkaren Pär Höglund
Fakta om antidepressiva mediciner med läkaren Pär Höglund
Statistik om psykisk ohälsa var ämnet för podden jag och läkaren och forskaren Pär Höglund spelade in i förmiddags. Nu har jag klippt klart inspelningen och publicerat episoden i alla kanaler.
Vi pratar om en massa spännande statistik om psykisk ohälsa, bland annat om hur mycket pengar psykiatrin får i förhållande till kroppsvården. Jag har dessutom räknat på hur mycket extra skatt en normalinkomsttagare skulle behöva betala varje månad för att psykiatrin skulle få resurser motsvarande sin sjukdomsbörda. Psykiatrin får idag cirka 9 procent av sjukvårdsbudgeten (ungefär 21 miljarder av den totala sjukvårdsbudgeten på 240 miljarder går till psykiatrin).
Vi pratar även om hur mycket olika insatser inom psykiatrin skulle kosta och hur pass kostnadseffektiva de är. Bland annat visar det sig att tidiga insatser mot depression och ångest på arbetsplatser är oerhört kostnadseffektivt för samhället, men faktum är att det finns ÄNNU mer kostnadseffektiva investeringar. Till exempel handlar det om tidiga insatser för att hjälpa människor med psykossjukdomar som schizofreni, som ger mångdubbelt större besparingar för samhället i förhållande till hur mycket själva insatserna kostar i reda pengar.
Jag och Pär diskuterar också halsbrytande statistik kring självmord i världen och hur antalet självmord förhåller sig till antalet människor som dör i terrorism, krig, mord och liknande. Det är faktiskt helt sjukt hur det förhåller sig, och om du vill veta hur siffrorna ser ut: lyssna på podden. Den finns att lyssna på i iTunes, Acast-appen, andra podd-appar samt i spelaren här ovanför.
Jag hoppas verkligen att du som lyssnar tycker om det här avsnittet om statistik om psykisk ohälsa eftersom jag och Pär har lagt ned otroligt mycket tid på att förbereda det här avsnittet. Trevlig lyssning och ta hand om er därute!
Träning mot psykisk ohälsa som ångest, stress, depression och adhd – intervju med läkaren Anders Hansen
Allt du behöver veta om inflammationsspåret: intervju med Sophie Erhardt
Träning och psykisk ohälsa – psykiatrikern om fysisk aktivitet och psykisk hälsa
Nytt avsnitt av podden om självmordslinjen med sjukvårdsminister Gabriel Wikström!
Nu finns andra delen av min intervju med Therese Lindgren ute! I det här avsnittet pratar vi mer om hennes depressioner, självmordstankarna, alla mediciner som hon har testat under åren (antidepressiva, lugnande, benzo och märkligt nog neurleptika), om mardrömmarna och viljan att skaffa barn med inte våga på grund av rädslan för att vara gravid med panikångest och att dessutom inte kunna ta hand om barnet då man själv mår dåligt.
Therese berättar även varför hon tror att hon kommer att stänga ned sin Youtube-kanal inom ett eller två år och vad hon tycker om internets karma. Det blir en väldigt ärlig och fin intervju om jag får säga det själv. Therese berättade i intervjun att hon var tvungen att ta en lugnande (oxascand) för att ens orka göra ställa upp, så förhoppningsvis var det värt det för henne. Det har faktiskt stormat lite kring henne de senaste dagarna så jag hoppas att ni ger henne all kärlek i sociala medier med tanke på hennes mod att våga berätta om dessa jobbiga saker.
Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här ovanför, eller på iTunes, Acast-appen och Sinnessjukt.se. Och just det! Vi pratar även en del om Therese utmattningsdepression och om de två avsnitt av podden som jag spelade in med världens främsta utmattningsexpert, Marie Åsberg. Även de avsnitten (nr 20 och 21) finns på iTunes, Acast-appen och Sinnessjukt.se om ni vill lyssna.
Trevlig lyssning och trevlig sommar, för det här var sista avsnittet innan min sommarledighet. Som jag berättar om i det här avsnittet så kommer det att komma ut en sommarspecial på eftermiddagen den 25 juli i min nya Sinnessjukt Plus-kanal. Ifall ni får poddabstinens under semestern kan ni alltså ladda ner Acast-appen, prenumerera på Sinnessjukt Plus (20 spänn i månaden) och lyssna på min och Pär Höglunds sommarhälsning, där vi bland annat berättar lite om poddens framtid.
Ha det fint tills vi hörs igen, ta hand om er, puss!
I förra veckan gästades min podcast om psykisk ohälsa, Sinnessjukt, av Youtube-stjärnan Therese Lindgren. Alkoholism, våldtäkten som hon utsattes för på midsommarafton för ett par år sedan, ångest, depression, utmattning, mediciner, självkänsla, självmordstankar och varför hon tror att hon kommer lägga ner Youtube-kanalen inom 1-2 år – ja, det var alla saker vi diskuterade under de två timmar som jag intervjuade henne.
Therese var verkligen så fantastisk, fin och gullig som hon verkar i sina vloggar och Youtube-klipp. Hon avslöjade att hon lyssnat på alla avsnitt av podden och berättade varför hon gillar min bok om panikångest och depression, men framför allt var det väldigt chockartat att hon berättade om sexuella övergrepp i form av en våldtäkt på midsommarafton, om alkoholberoendet som hon gått i behandling för och att hon tror att Youtube-kanalen kommer att läggas ned inom 1-2 år. Inget av detta har hon pratat om offentligt tidigare vilket gjorde att jag, trots att jag läst på oerhört noggrant om henne och tittat på väldigt många av hennes videos, blev ganska stum och nervös i intervjun.
I podden berättar hon även om alla olika behandlingar hon har fått mot sina psykiska diagnoser. Om sin psykodynamiska psykolog Lars, som hon tyckte så mycket om och som gav henne chansen att tala ut om sin barndom och oförlösta konflikter, men som kanske (?) ställde för låga krav på henne. Therese beskriver det själv som att hon blev curlad i terapin, vilket hon tagit fasta på efter det. Vi pratar även om hennes tid i KBT (kognitiv beteendeterapi) och internetterapi, och varför det hittills inte har hjälpt henne. Dessutom berättar hon om alla de mediciner hon tagit under årens lopp, både antidepressiva (som hon slutade med), ångestdämpande (som hon tog för att ens kunna genomföra intervjun) och andra märkligare förskrivningar som kanske inte känns helt klockrena för hennes diagnoser.
Vi pratar även lite grann om hennes sociala fobi, det generella ångestsyndromet (GAD), den posttraumatiska stressen (PTSD) och vad hennes kändisskap innebär för problem med tanke på just dessa diagnoser – inte minst hennes stora problem med stalkers och allt för närgångna fans.
I höst kommer hennes bok ”Ibland mår jag inte så bra” ut på Forum och där kommer hon att berätta mer om alla de här grejerna, jag ser verkligen fram emot att läsa den boken. Therese är en stor förebild för alla barn och ungdomar i Sverige och jag tror att hennes bok kommer att göra stor skillnad och få fler unga att prata om sina psykiska problem.
Om ni inte har kollat in Therese Youtube-kanal borde ni verkligen göra det med en gång. Hon har en närmast beroendeframkallande personlighet och är otroligt proffsig på det hon gör så jag hoppas verkligen att hon blir frisk och att hennes fans låter henne vara ifred när hon behöver det.
Intervjun blev så lång att jag fick dela upp den i två delar, den första delen finns att lyssna på redan nu, antingen i iTunes, i Acast-appen, på Sinnessjukt.se eller direkt i spelaren högst upp i inlägget. Trevlig lyssning!
Therese Lindgren om självmordstankar, depression, utmattning och medicinerna – Andra delen ute nu!
4Health, Mia Lundin, Mindly och annan pseudovetenskap får kritik i podden – Bluff? Kvacksalveri?
Podcast om självmord – nytt avsnitt av Sinnessjukt
Podcast om förlossningsdepression med mig och Josefine Lindén!
