Publicerad den

Recension av Ullakarin Nybergs ”Suicidprevention i praktiken”

Bemötande inom psykiatrin har fått ett facit – Recension av Ullakarin Nybergs ”Suicidprevention i praktiken”

Den senaste tiden har vi pratat mycket om bemötande inom psykiatrin i min podcast Sinnessjukt. Inte minst i avsnitten om psykakuten (lyssna på del 1 och del 2 här), där många lyssnare har berättat om exempel på väldigt dåligt bemötande inom psykiatrin på olika ställen i Sverige.

Därför var det skönt att läsa en uppmuntrande bok om bemötande, nämligen ”Suicidprevention i praktiken” som är skriven av psykiatrikern och forskaren Ullakarin Nyberg. Jag ska intervjua Ullakarin i nästa för Sinnessjukts räkning, därför läste jag den här nya boken som kom ut på Natur & Kultur Akademisk nyligen, och jag är väldigt imponerad både av boken och av Ullakarins otroliga arbete inom psykiatrin.

Jag har även gästat Ullakarins podcast ”Inferno” förresten, och pratat om mina egna böcker om psykisk ohälsa (bilden nedan är tagen från fotograferingen efter det avsnittet).

Suicidprevention i praktiken av Ullakarin Nyberg

Bygger på verklighetsbaserade fall

Förutom att hon har en trettioårig karriär som psykiatriker och forskare inom suicidområdet, så är hon en fantastisk skribent. Sådana är man ju inte direkt bortskämd med när man som jag mest läser böcker om psykiatri, men det finns några undantag. Förutom Ullakarin kan man nämna Alexander Perski och Pia Dellson till exempel.

Hursomhelst, ”Suicidprevention i praktiken” är uppbyggd kring olika patientgrupper och riskgrupper – depression hos äldre, depression hos yngre, kroppslig sjukdom och depression, och så vidare – där varje kapitel har ett verklighetsbaserat case. Fallen beskrivs ur patientens perspektiv, men även vårdpersonalen och de anhöriga får förklara hur de har uppfattat situationen.

Mellan deras vittnesmål förklarar Ullakarin vad man bör lägga särskilt märke till i deras berättelser, och kompletterar dem med sin egen kliniska erfarenhet och fakta kring de olika ämnena. Det låter ganska straight-forward och kanske inte så omskakande, men det är faktiskt precis vad det är. Ullakarin är en god berättare som förstår värdet av dramaturgi för att väcka engagemang, vilket hon också lyckas med. Själv läste jag boken under korta bussresor till och från kontoret, och flera gånger fick jag stänga igen boken med gråten i halsen. Jag tänker ibland att jag är härdad och hårdhudad numera, men Ullakarin vet exakt vart hon ska trycka för att nå rakt in i hjärtat.

Till exempel i första kapitlet som handlar om den deprimerade 72-åringen Torsten, där hans åttaåriga barnbarn Tina beskriver sin morfar:

”Min morfar är världens snällaste. När jag var liten brukade han leka häst med mig och han blev aldrig trött som mina mammor blir. De säger att jag får leka själv för att jag blivit så tung. Så säger aldrig morfar. Men det beror nog på att han är så stark. Eller, nu är han inte det. Jo, han kanske fortfarande är stark, men han är så trött. Ibland blir han ledsen och då gråter han fast jag sitter där. ’Din morfar är ingenting att ha’, säger han. Men det tycker inte jag! Han är min bästa morfar och jag försöker trösta honom. Ibland klappar jag honom på kinden och så har jag ritat en teckning som han har på väggen bredvid ett kort av mormor. Den föreställer honom och mig när vi leker häst. Jag har ritat ett stort hjärta runt omkring oss. Hjärtat betyder att jag tycker mest om morfar efter mamma och mammi och Nils. Eller kanske före Nils, jag vet inte. Nils är så jobbig ibland. Morfar är aldrig jobbig. Jag längtar efter att han ska orka leka igen.”

Ett enkelt men effektivt grepp som direkt sätter tonen för resten av boken.

Ett facit för bemötande inom psykiatrin

Det jag tar med mig mest från boken är dock inte de personliga berättelserna, utan Ullakarins otroliga känsla för vad som är bra bemötande. Aldrig tidigare har jag läst någon som har så fantastiska tankar och tips om hur man bäst bemöter psykiskt sjuka patienter (och i första hand deprimerade människor eftersom boken handlar om självmord).

Ullakarin understryker bland annat vikten av att lyssna på den sjuke, ställa öppna frågor och att ha stor respekt för dennes upplevelse. Hon uppmuntrar vårdpersonal att våga prata om suicidförsök utan att släta över eller bagatellisera, men också att förstärka patientens friska sidor och att banka in att man faktiskt har väldigt god prognos även om det känns hopplöst. För en deprimerad människa – som ser livet ur ett pessimistiskt filter är det kanske det allra viktigaste.

”Boken känns som ett facit för bemötande inom psykiatrin”

Den här boken känns som ett facit för bemötande inom psykiatrin, en handbok som alla blivande psykiatriker borde läsa innan de sätter sin fot på en psykiatrisk avdelning. Jag själv har varit både deprimerad och psykpatient och dessutom intervjuat väldigt många andra patienter, och tror faktiskt att de flesta som någon gång fått psykiatrisk vård skulle hålla med mig. Å andra sidan är majoriteten av dem vana vid en ganska dålig vård – förväntningarna är så låga att det mesta får ses som ett fall framåt.

Rekommenderas till nästan alla

Förutom äldre, yngre och kroppsligt sjuka, består boken av kapitel om smärta och depression, bipolär sjukdom och självmordsrisk, grundpersonlighet och depression och psykiska funktionshinder utan psykiatrisk diagnos. Det mörkaste kapitlet av alla är sist ut – depression och suicidrisk hos asylsökande, som handlar om 19-årige Josef som blir nekad asyl och tar livet av sig. Hjärtskärande och bottenlöst sorgligt – även om små glimtar av hopp finns även här.

Boken i stort är (tack och lov) fylld av hopp och goda exempel på handlingskraftiga, empatiska och kunniga människor. Men alltså också av den här typen av avgrundsdjup förtvivlan och bedrövelse. Därför rekommenderar jag den kanske inte till de känsligaste depressionspatienterna, som förmodligen behöver något mer okomplicerat och hoppingivande (till exempel ”Ut ur mörkret” av Miki Agerberg). Men för alla andra, och särskilt alla som arbetar med psykiskt sjuka människor inom vården eller någon annanstans, rekommenderar jag definitivt den här fantastiska boken.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Natur & Kultur Akademisk
Antal sidor: 215
Utgivningsdatum: 2018-01-13
Upplaga: 1
Medarbetare: Waldersten, Petra (form)
Vikt: 337 g
Dimensioner: 211 x 139 x 14 mm
ISBN: 9789127141728

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Kalla mig galen: recensioner, omdömen och betyg om boken ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”

Kalla mig galen recension betyg omdöme om boken

En samling av alla recensioner av boken ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”, samt betyg och omdömen från bland andra Alex Schulman, Dagens Nyheter och seniorprofessor Marie Åsberg.

Klicka på länkarna nedan för att komma till respektive rubrik:

– Betyg
– Omdömen
– Recensioner
– Sagt på Twitter


Betyg

Sajt Antal betyg Snittbetyg* (1-5)
Boktipset.se 5 4,6
Goodreads 4 4,0
Bokus 3 5,0
Jennies boklista 1 4,0
Dagens bok 1 4,0

* Betyg hämtade 2 mars 2018

Omdömen

Alex Schulman bok omdöme Kalla mig galen

 

”Otroligt välformulerat, drabbande, smärtsamt – och faktiskt vackert”
Alex Schulman



Kalla mig galen Dagens Nyheter

”En skoningslös uppgörelse med psykiatrin och beskriver skammen hos den som mår psykiskt dåligt”
Dagens Nyheter




”Jag älskar den här boken!”
Therése Lindgren




Kalla mig galen recension Modern Psykologi

”Ett varmt och uppriktigt samtal som också rymmer bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer”
Modern Psykologi




”En bok som gjorde mig rörd, men också upplyft”

Marie Åsberg, seniorprofessor och en av världens främsta depressionsforskare


”Årets viktigaste bok”

Sofie Hallberg, Ångestpodden


”Fin bok full av klokskap. Skakande.”

Professor Martin Schalling


”Utlämnande och gripande om psykisk ohälsa”

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare psykiatri


”Smärtsamt bra”

Anna Sundberg

 

Recensioner

 

Modern Psykologi

Recensent: Charlotte Lundqvist
Omdöme: ”Att läsa Kalla mig galen känns lite som att vara en del av ett kompisgäng som har ovanligt högt i tak. Det är ett varmt och uppriktigt samtal, men det rymmer också bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer och vårdens ofta lama stöd till de drabbade.”
Läs hela recensionen här

Dagens bok

Recensent: Robert Salmela
Omdöme: ”Det är en klok bok, en välbehövlig bok, en rak och modig bok som hjälper både den intresserade, anhöriga – och den sjuke. Om inte annat i igenkänningen.”
Betyg: 8/10
Läs hela recensionen här

Jennies boklista

Recensent: Jennie Steifeldt
Omdöme: ”Omskakande, tänkvärd och viktig!”
Betyg: 4 av 5
Läs hela recensionen här

Ludmillas blogg

Recensent: Ludmilla Rosengren
Omdöme: ”Boken är en härlig blandning av olika berättelser växlat med välavvägda diskussioner om till exempel medicinering, genetik och psykiatri //…// Boken är mycket välformulerad och med Christians egna erfarenheter av depression och panikångest blir den dessutom genuin och trovärdig.”
Läs hela recensionen här

Anna Sundberg

Recensent: Anna Sundberg
Omdöme: ”Den här boken är smärtsamt bra. Jag säger bara – läs, lyssna, lär och lovorda.”

 

Twitter


Skrivet om boken på Twitter. I urval:

Maria Gustavsson

 

Abel Adu Hamdeh

 

Joffen Kleiven

 

Sofia Johansson

 

Tommy Widekärr

 

Frk. Berglind

Publicerad den 2 kommentarer

Recension: Hjärnstark av Anders Hansen (Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna)

Recension Hjärnstark Anders Hansen

Anders Hansens bok ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna” är en storsäljare som fått goda recensioner. Om ett par veckor ska jag intervjua Anders om just motion och psykisk ohälsa, men redan nu kan du läsa min recension av hans bok här.

Anders Hansen är psykiatriker och utbildad civilekonom. Han arbetar som överläkare men skriver också böcker och sitter i olika bolagsstyrelser inom hälsosektorn. Han har även podden ”Psykiatrikerna” tillsammans med kollegan Simon Kyaga, där de intervjuar ledande psykiatriforskare över hela världen.

Kopplingen mellan motion och psykisk hälsa är som många redan känner till stark. Sedan ett par år tillbaka vet man till exempel att träning kan vara lika effektivt mot lindrigare depressioner som antidepressiva mediciner. Fysisk aktivitet på recept (FaR) används inom vården inte bara mot psykiska diagnoser utan även mot hjärt- och kärlsjukdomar och en massa andra fysiska diagnoser.

Men det finns skäl att uppgradera motionens betydelse ytterligare, åtminstone om man ska tro den här boken.

Motion bättre än appar

Jag har tidigare talat om motion och psykisk hälsa i min podcast Sinnessjukt, jag har också skrivit om det litegrann i min förra bok (Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar), men måste säga att jag under läsningen ändå blev överraskad av hur starkt forskningsstödet är för motionens positiva effekter på hjärnan. I boken Hjärnstark hamrar Hansen in det här budskapet på ett väldigt effektivt sätt, man riktigt känner hans frustration över att sambandet inte är mer uppmärksammat än det är.

Boken inleds med ett kapitel som handlar om att den mänskliga hjärnan faktiskt är föränderlig, vilket är en viktig förutsättning att ha med sig om man ska förstå resten av boken. Tidigare trodde man nämligen inte att vi fick fler hjärnceller under livet, utan att vi föddes med en uppsättning hjärnceller som vi sedan fick dras med i resten av livet. Trots att man kunde visa att så inte var fallet redan för par decennier sedan har den seglivade myten om vår statiska hjärna levt kvar.

I själva verket är hjärnan anpassningsbar och dynamisk. Den kan kompensera för allvarliga hjärnskador och sjukdomar. Det visar sig dessutom, inte helt oväntat, att det bästa sättet att hålla hjärnan frisk och fräsch är att motionera. Sudoku, korsord, datorspel och kognitiva appar kan slänga sig i väggen, menar Hansen, att snöra på sig joggingskorna är överlägset mycket bättre.

Förenklande men upplysande

Resten av boken handlar om hur motion påverkar hjärnan på olika sätt och hur man kan optimera sin träning för hjärnans skull. Med motion kan man hantera stress bättre, förbättra sitt fokus, bli av med nedstämdhet (till viss gräns, vilket Hansen tack och lov är tydlig med), få bättre minne, bli mer kreativ och åldras saktare.

Det är en misstänkt bra deal som utlovas för den som kan tänka sig att träna 20-30 minuter ett par gånger i veckan. En mindre seriös författare hade kunnat bortse från det finstilta i den här dealen, men även om Hansen ibland förenklar väl mycket och medvetet gör budskapet spetsigare tycker jag att han håller sig inom de vetenskapliga råmärkena. Han är noga med att påpeka sådant som att det oftast kräver en viss sorts träning (framför allt konditionsträning) och långsiktighet, samt att man inte ska ersätta exempelvis antidepressiva mediciner med träning för effekt mot ångest och depression, utan att man ibland kan behöva både och, eller till och med bara mediciner.

Han problematiserar också vetenskapliga studier och orsakssamband, men ibland får man som sagt intrycket av att sambanden är förenklade och att kritik eller invändningar mot vissa slutsatser har rationaliserats bort. Jag hade nog hellre sett mer av sådant, men då hade boken blivit mindre lättillgänglig och kanske inte nått ut så bra som den har gjort. Målen helgar eventuellt medlen alltså.

Budskap som förtjänar uppmärksamhet

Förutom det väl renodlade budskapet finns det små logiska frågetecken som borde ha rätats ut. Till exempel i slutet av boken, där han för argumentet att människor har minskat sin rörelse när man gått från jägare och samlare, till mer stationära jordbrukare, och slutligen till urbaniserade, digitala och ännu mer stillasittande. Vi rör oss bara mindre och mindre enligt Hansen.

Han jämför sedan det sista existerande jägare och samlar-folket i världen, Hadza-folket i Tanzania, med Amish-folket i USA som lever ungefär som människor gjorde under jordbrukseran, och dagens européer och amerikaner. Hadza-folket tar 11-14 000 steg om dagen, Amish-folket 18 000 steg och urbaniserade människor tar 6-7000 steg. Kanske missar jag något här, men om analogin skulle funka borde väl Amish-folket inte motionera mest, eller?

Det finns ett par andra liknande exempel, men det är inte så viktigt och förstör inte läsupplevelsen jättemycket. För det här är verkligen en väldigt bra bok med ett budskap som förtjänar större uppmärksamhet. Hansen skriver bra och engagerat, han tillåter sig någon gång ibland att bli personlig men vill mest av allt understryka de vetenskapliga evidensen för tesen han torgför.

Jag rekommenderar den här boken varmt till alla som vill få vetenskapliga bevis för att de borde genomföra den där löprundan som aldrig blir av. Läs!

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Fitnessförlaget
Språk: Svenska
Antal sidor: 253
Utgivningsdatum: 2016-07
Medarbetare
Zachrisson, Lisa (form)
ISBN: 9789173630788

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Recension Therese Lindgren – ”Ibland mår jag inte så bra”

Ibland mår jag inte så bra - Therese Lindgren (omslag till boken)

Först av alla fick jag chansen att läsa Therése Lindgrens bok ”Ibland mår jag inte så bra” som handlar om hennes liv med psykisk ohälsa i olika former. Det är en bok som kan komma att förändra synen på psykisk ohälsa för en hel generation svenska barn och ungdomar. Läs mer om boken i min recension här nedanför!

I somras fick jag chansen att intervjua Youtube-megastjärnan Therése Lindgren i min podcast Sinnessjukt. Det var en mycket märklig upplevelse. I inledningen av den intervjun beskrev jag henne som ”en ekvation som inte låser sig lösas”, vilket jag stulit från Mark Levengoods beskrivning av Jonas Gardell.

Hon är nämligen en komplicerad person med en sammansättning av karaktärsdrag som gör henne både fängslande och svårbegriplig. Karismatisk, men skygg. Modig, men utpräglat fobisk. Handlingskraftig, men också undvikande. Självständig, men också en bekräftelsetorsk med beroendeproblematik.

”Therése är karismatisk, men skygg. Modig, men utpräglat fobisk. Handlingskraftig, men också undvikande. Självständig, men också en bekräftelsetorsk med beroendeproblematik.”

 

Det kanske låter nedlåtande att utgå ifrån att en människa inte är komplicerad, men Therése Youtube-persona är till stora delar ganska ytlig och okomplicerad (trots att hon även där smyger in en del som inte handlar om söta läppstift och nya outfits). Detta är Therése medveten om, hon berättade själv för mig att hon ibland kan bli galen på att hennes klipp bara innehåller ytligheter när hon scrollar bland dem.

Recension av Therese Lindgrens Ibland mår jag inte så bra

Hennes ibland (men långt ifrån alltid) ytliga Youtube-persona i kombination med att jag redan visste litegrann om hennes mörka sidor, gjorde det givetvis väldigt intressant att intervjua henne i podden. Det gjorde mig också oerhört sugen på att få läsa hennes bok som jag visste skulle komma nu under hösten.

Lättbegripligt och personligt

Det första som slår mig när jag läser boken är att den är mer välskriven än jag trott. Therése är visserligen en av de mest begåvade människorna jag träffat, det var inte det som gjorde att jag tvivlade. Däremot hade hon väldigt kort tid på sig att skriva boken och har berättat för mig både privat och i sin Youtube-kanal att hon hela tiden skjutit upp eller fastnat i skrivandet.

Hennes språk är kanske inte invecklat eller stilistiskt finurligt på det sätt som gör litterära personer exalterade, men det här är verkligen inget hafsverk heller. Hon skriver lättbegripligt, personligt och utlämnande – precis vad man förväntar sig av en sådan här bok, med andra ord.

Ibland märker man att tiden varit knapp, som när viss fakta är slarvig eller felaktig. Adhd är ingen sjukdom till exempel, ”psykisk ohälsa” är inte heller en sjukdom (utan ett väldigt luddigt och svårtolkat begrepp som bland annat innehåller en massa olika psykiska sjukdomar). Det här är sådant som vanligen hade gjort mig avigt inställd till boken som helhet, men här ser jag det som petitesser eller olycksfall i arbete eftersom resten av boken är så bra.

Utlämnande deluxe

För mig är poängen med den här boken nämligen att få människor att prata om psykisk ohälsa. Therése berättar öppenhjärtigt om allt hemskt som hon behövt stå ut med under sitt liv. När jag intervjuade henne berättade hon att hon inte vågar prata om för hemska saker på Youtube eftersom hon har väldigt många barn och tonåringar som följer henne. Därför undrade jag vilken nivå hon skulle lägga sig på i boken. Hon valde att vara utlämnande deluxe. Det känns inte som att hon sparar på någonting, vilket är befriande även om man läser med en klump i magen.

”Therése är utlämnande deluxe. Det känns inte som att hon sparar på någonting, vilket är befriande även om man läser med en klump i magen.”

 

Det som berör mig mest i boken är när hon skriver om hennes och ex-fästmannen Anders  förhållande. Jag känner igen mig så mycket när hon beskriver hur hon klänger sig fast vid Anders, som hon numera är tillsammans med igen, och hur han kämpar så hårt han kan för att hon ska må bra. Han agerar på ett osjälviskt och nästintill självutplånande sätt. Som när Therése utan att fråga går med på att bli fadder till en hemlös hund:

”Väl i förarsätet insåg jag att jag precis gått med på att låta en hund flytta in hos mig och Anders på obestämd tid utan att ens fråga honom om det var okej. […] Framme på Arlanda fick jag ett sms av Anders där han skrev att jag var galen men att han inte kunde vänta tills jag kom hem så han skulle få träffa vovven. Han frågade till och med om han kunde hjälpa till på något sätt – kanske köpa något till hunden?”

När Therése blir sjukskriven ligger hon bara hemma och väntar på att Anders ska komma hem från jobbet. Hon planerar till och med sömnen för att minimera tiden utan sin stora kärlek:

”Efter uppsägningen följde jag min läkares rekommendationer och blev än en gång sjukskriven ’tills vidare’. Mina dagar som sjukskriven handlade mest om att räkna ner timmarna tills Anders skulle komma hem. Han gick till jobbet 07.45 och kom alltid hem 17.15. Jag skapade en rutin av att sova så länge som möjligt för att minska antalet vakna timmar utan honom.”

Kärleksrelationen till Anders, som sedermera tar slut (innan de hittar tillbaka tillvarandra långt senare), är en smärtsam påminnelse om hur hänsynslös psykisk ohälsa kan vara mot oss alla. Jag läser med andan i halsen och tårar i ögonen.

”Trots att jag bara låg hemma i soffan och kollade på Youtube under dagarna så var det Anders som köpte och lagade maten åt oss efter tio timmar på jobbet. Han tvättade mina kläder, städade vår lägenhet och hjälpte mig med hyran utan att någonsin be att få pengarna tillbaka. Han förminskade aldrig mitt mående eller ifrågasatte mig när jag förklarade mina orimliga rädslor och katastroftankar. Anders var mitt skyddsnät, min förälder och mitt livs kärlek. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka honom för hur han satte sitt eget liv på paus när han försökte hjälpa mig att bli frisk, men jag har Anders att tacka för att jag lever idag. Utan honom är jag osäker på om jag hade orkat fortsätta.”

Fy fan.

Män som stalkar kvinnor

Förutom kärleksbekymren finns det en hel del annat i boken som berör mig. Framför allt skäms jag över att vara man. Inte bara för att män har betett sig så illa mot Therése, utan för att jag delvis känner mig medskyldig. Jag har aldrig våldtagit någon eller varit ett svin i största allmänhet, men mycket av den sexualisering och objektifiering av unga kvinnor som Therése pratar om har jag helt säkert bidragit till, precis som de flesta unga killar har. Det är kanske oundvikligt när man växer upp i ett sexualiserat och objektifierande samhälle, eller umgås i mer eller mindre grabbiga sammanhang, men jag borde ändå ha förstått bättre och agerat utifrån det.

I boken berättar Therése om hur hon sökte mäns bekräftelse med utmanande kläder, och att det gav en kick som hon liknar vid en slags drog. Men hon beskriver också hur det bara morgonen efter kunde äckla henne och vad det gjorde med hennes redan dåliga självkänsla:

”Jag intalade mig att ’klär man sig som en slampa så är det väl inte mer än rätt att man behandlas som en’. Sådant hade man ju läst på Flashback.”

Den dåliga självkänslan och den skeva självbilden gjorde att hon inte heller anmälde den våldtäkt som en av hennes ”vänner” utsatte henne för på en midsommarfest. I boken berättar hon hur hon länge inte litade på män överhuvudtaget:

”Att bearbeta minnen och känslor som jag under så lång tid tryckt undan tärde på psyket, och att berätta om det sexuella övergreppet jag aldrig tidigare talat om blev nästan som att uppleva det en gång till. Jag började drömma mardrömmar om midsommarnatten flera gånger i veckan, jag grät när jag var intim med min nya pojkvän Anders och vågade inte längre vara ensam med män. Var det en man som svarade i telefonen när jag tvingades ringa någon myndighet lade jag på, och stod en man i kassan på apoteket vände jag och gick hem. Jag litade inte på män, jag var rädd för dem och ville inte ha med dem att göra. Kom en man mot mig på trottoaren gick jag snabbt över vägen.”

Tyvärr är våldtäkten bara kronan på verket bland alla övergrepp som Therése fått uppleva. Inte minst sedan hennes Youtube-kanal exploderade och hon blev en offentlig person. Steget ut på nätet, och i synnerhet Youtube-succén, har nämligen inte bara inneburit en väg ut ur utmattningsdepressionens grepp – det har också haft väldigt negativa konsekvenser. Trots att innehållet i Youtube-kanalen till stora delar är ytligt och okontroversiellt – för att inte säga positivt och inspirerande – kommer berömmelsen även i Therése fall med ett pris:

”Det var inte första gången jag varit med om övergrepp till följd av min närvaro i sociala medier. Redan ett år tidigare hade jag fått avföring, sperma och använda tamponger skickade till mig. Jag har fått pälskragar och blodigt, rått kött i min brevlåda. Jag har fått kommentarer om hur jag förtjänar att gruppvåldtas tills jag går sönder, hur världen vore en bättre plats om jag tog livet av mig och kommentarer om hur personer planerar att slå ihjäl mig.”

Ett annat exempel under avdelning vidriga män och trakasserier är när hon fick blommor från en obehaglig stalker:

”När jag filmade vloggen hade jag fått en blombukett varje dag i trettiotvå dagar. Av samma person. Varje dag i över en månad plingade ett blombud på dörren med en ny bukett med tillhörande kort. De första veckorna skrev den okända personen att hen beundrade mig, att jag var vacker, intelligent och rolig och att personen en dag hoppades på att få träffa mig.

Personen fortsatte att skicka blommor även efter att jag lagt ut en vlogg där jag berättade att jag varit på dejt med en kille, men då var det slut på komplimangerna. ’HORA’ stod det på kortet dagen därpå. Dagen efter det stod återigen en ny bukett utanför dörren när jag kom hem, och på kortet fortsatte personen berätta att jag var billig, att jag var smuts som förtjänar smuts och så vidare.”

Det här är kanske inte överraskande med tanke på debatten om näthat och så, men det är ändå jäkligt nedslående.

Fansen blev räddningen

Allting i boken är dock inte mörkt. Therése använder stora delar av den till att tipsa om vart man kan söka sig, förklara olika psykiska sjukdomar och deras symtom och att berätta vad hon själv gjort för att må bättre. Hon har också tagit hjälp av psykologen Jenny Jägerfeld som svarar på några av Therése frågor, det tyckte jag var särskilt fint.

Dessutom är Therése rolig, vilket du känner till om du följer henne. Som när kanariefågeln Frida inte kan leva upp till hennes högt ställda förväntningar.

”Som du kanske listat ut visste jag, precis som de flesta barn, väldigt lite om fåglar och tappade snabbt intresset för tråkiga Frida. Hon satt ju bara där på pinnen i sin lilla bur och glodde. Hon födde aldrig några bebisar, dessutom visade det sig att Frida inte ens var en hon, utan en han.”

Eller när hon lyckas tjata till sig vandrande pinnar:

”Det man ska veta om vandrande pinnar är att de förökar sig som galningar.”

Hennes följare är inte heller bara stalkers och missunnsamma män och kvinnor. När hon bryter upp från Anders postar hon en video där hon berättar om uppbrottet, och även om hon får en del idiotiska kommentarer även den gången, är det till slut hennes prenumeranter – och inte hennes vänner eller familj – som är det största stödet:

”Oavsett vad som händer med min Youtubekarriär så kommer jag alltid att vara tacksam för hur mina tittare tog hand om mig under den här perioden. Jag vet inte om du märkt det men jag tänker ofta i bilder och jag föreställer mig att mina tittare under den här perioden tillsammans bar mig framåt likt ett publikhav bär en artist som precis stagediveat. Jag var paralyserad av chock, smärta och sorg, men mina tittare hjälpte mig att höja blicken och ta mig framåt. Jag hade inte bara förlorat mitt livs kärlek, jag hade förlorat det enda som kändes värt att leva för, men mina tittare fick mig att kämpa.”

Det här var någonting som Therése berättade om i min intervju också, och det märktes tydligt att det inte bara var en gimmick eller en slentrianmässig sägning. Hennes fans har verkligen räddat henne.

Mitt omdöme: en fantastisk bok

Sammanfattningsvis är det här en fantastisk bok på alla sätt och vis. Therése är en jättefin förebild för hundratusentals barn och ungdomar i Sverige – en slags kantstött men vis och varm storasyster som inte smusslar med sina otillräckligheter eller försöker dölja det jobbiga som livet ibland serverar en.

Visst är bilden av psykisk ohälsa något förenklad på sina ställen, men i det stora hela är det ingen big deal. Den här boken kommer för många barn och unga i Sverige att bli den första boken de läser frivilligt. Att en sådan bok handlar om psykisk ohälsa måste ses som en osannolik röta för alla oss som brinner för frågan.

Jag kommer kanske aldrig att förstå Therése helt och hållet, men jag vet att jag tycker väldigt mycket om henne. Hennes ångest hade kunnat tvinga henne till ett liv som sjukskriven. Depressionen och våldtäkten hade kunnat förgöra henne, det hade kanske till och med varit det mest sannolika. Nu blev det inte så. För att vara en skör människa är Therése Lindgren nämligen förvånansvärt stark. Alltså jätte-jättestark. Typ som om Bamse, Pippi Långstrump och Stålmannen fick ett barn tillsammans.

”För att vara en skör människa är Therése Lindgren nämligen förvånansvärt stark. Alltså jätte-jättestark. Typ som om Bamse, Pippi Långstrump och Stålmannen fick ett barn tillsammans.”

 

Boken rekommenderas förresten varmt. Om det nu inte redan har framgått.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

 

Förlag: Bokförlaget Forum
Språk: Svenska
Antal sidor: 144
Utgivningsdatum: 2016-11-09
Medarbetare: Sporrong, Sanna (form) / Sporrong, Sanna (form)
ISBN: 9789137149011

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Bok om självmord: När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra (recension)

nc3a4r-nc3a5gon-tar-sitt-liv

En bra bok om självmord som alla borde läsa är Alfred Skogbergs bok ”När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra” från 2012 som är utgiven på Ordfront förlag. Eftersom jag ska intervjua Alfred i min podcast Sinnessjukt fick jag ett exemplar av honom som jag slukade på ett par dagar.

Alfred är journalist i grunden och sedan ett par år tillbaka Suicide Zeros första generalsekreterare. Han var med och grundade organisationen i april 2013 tillsammans med bland andra läkaren Ludmilla Rosengren som jag också intervjuat i Sinnessjukt, ett av de mest lyssnade avsnitten av podden någonsin.

Precis som Ludmilla, som förlorade sin 14-åriga dotter Linnéa, har Alfred förlorat en närstående i självmord. I Alfreds fall var det vännen Jonas som tog livet av sig hösten 1993 när Alfred praktiserar på SVT:s dokumentärfilmsredaktion. Han beskriver sin egen reaktion när en annan kompis ringer och berättar att Jonas dött:

”Då slår mig insikten med full kraft. Sedan väller tårarna fram. Min kropp skakar och jag kan inte styra den. Jag faller ihop på golvet och skriker och gråter. Jag tror aldrig att jag ska sluta och smärtan inom mig är så stark att jag också vill dö. Någon för mig in i ett vilorum där jag får ligga tills tårarna tar slut.”

Konstigt nog finns väldigt få böcker om självmord på svenska, och kanske ingen riktigt bra bok om självmord utöver Alfreds. Därför är den här boken oerhört angelägen, en av de viktigaste böckerna om psykisk ohälsa som givits ut de senaste åren faktiskt.

 

En av de viktigaste böckerna om psykisk ohälsa som givits ut de senaste åren

 

Stilistiskt är boken välskriven, direkt och oblyg. Man märker att Alfred arbetat för Kalla Fakta i TV4. Det är också när han ”går Janne Josefsson” på makthavare som boken är som allra bäst, som när han konfronterar Aftonbladets redaktionschef Niklas Silow om varför de gång på gång bryter mot WHO:s riktlinjer för hur media bör rapportera om självmord.

Det finns också gott om porträtt av människor som tagit livet av sig och deras anhöriga. Porträtten är skrivna med respekt och värme, ibland blir de så pass många och svarta att jag blir tvungen att hoppa fram i texten för att orka igenom boken. Men de fyller sin funktion i det att de gör att problemet känns konkret och nära snarare än flyktigt och avlägset.

Boken blir ljusare när Alfred beskriver vad samhället kan göra för att minska självmorden. Här finns fullt genomförbara och ekonomiskt realistiska förslag där mycket är hämtat från Miami-modellen, som Alfred fick se på nära håll under en reportageresa för Kalla Fakta.

Som generalsekreterare är det de här reformerna som Alfred reser land och rike runt för att berätta om. Jag träffade honom själv i Umeå i november när jag var där och föreläste för allmänheten, lustigt nog samma dag som han föreläste för politiker i Umeå. Vi åt varsin hamburgare på Max och pratade om psykisk ohälsa innan vi åkte till flygplatsen där vi skildes åt.

Det enda negativa med boken är att man som läsare ibland tappar den röda tråden. Vissa saker hade kunnat kortas, flyttats eller strukits för att förtydliga dramaturgin. Ett exempel är stycket i kapitlet ”Utsatta grupper” där Alfred tar upp poliser som yrkesgrupp. Diskussionen är ofullständig och känns därför onödig, men det här är verkligen bagateller i det stora hela.

Jag rekommenderar absolut alla att läsa denna bok om självmord. Den är lättläst, faktaspäckad på ett bra sätt, välskriven, personlig och känslomässig.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Sidor: 204
Utgiven: 2012-04-16
Upplaga: Första
Förlag: Ordfront Förlag
Medarbetare: Nylén, Kristoffer / Skarbrandt, Göran
Vikt: 366 g
Dimensioner: 215 x 142 x 18 mm
SAB: Vl,362.28
ISBN: 9789170376283

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den Lämna en kommentar

Recension: Jenny Rickardsson – Jag tror jag måste prata med någon

bild-92

Psykologen och journalisten Jenny Rickardsson har skrivit en bok om att gå i terapi. Det är en slags handbok för den som funderar på att söka hjälp eller kanske går i terapi men inte får det att funka.

I boken ”Jag tror jag måste prata med någon – en guide till terapi” har Jenny Rickardsson intervjuat sex kända svenskar som har gått i terapi: Bo Sundström från Bo-Kaspers orkester, journalisten och författaren Jonas Malmborg, höjdhopparen Linus Thörnblad, finansmannen Mattias Karldén, journalisten Nina Åkestam och psykiatern Åsa Nilsonne. I boken går hon igenom olika aspekter av psykoterapi och citerar intervjuerna för att få med deras personliga erfarenheter.

Boken är uppdelad i tre delar: ”Förberedelser”, ”Så funkar terapi” och ”Hitta rätt i terapidjungeln”.

I första delen skriver hon bland annat om vad man ska tänka på när man letar efter en bra terapeut. Hon får själv ofta frågan om hon kan rekommendera en bra terapeut, och vill därför ge lite tips på var man kan leta och vilka yrkestitlar som är någonting att ha (det finns mycket kvacksalvare där i terapidjungeln).

I andra delen skriver hon om hur terapin går till rent praktiskt, hur man kan förbereda sig och hur man gör för att avsluta terapin (oavsett om man gör det för att man blivit frisk eller för att man vill byta terapeut för att det inte hjälper).

I tredje delen skriver hon om de flesta olika tillgängliga terapiformerna, vilket vetenskapligt stöd de har (eller inte har), vad tanken bakom metoden är och hur de går till rent praktiskt. Kapitlet är uppdelat i psykodynamiska terapier, kognitiva och beteendeinriktade terapier, humanistiska terapier, par- och familjeterapier och andra terapier.

Bakom kulisserna

Jag gillade den här boken väldigt mycket. Jenny Rickardsson tillåter sig att vara lite personlig ibland, vilket de flesta psykologer undviker in i döden både i terapirummet och i bokform. Hon skriver bland annat om hur hon gick i terapi efter hon fått sitt andra barn och diskuterade hennes och hennes mans sexliv. Jag tycker hon kunde vävt in lite mer personliga betraktelser, men man får vara glad för det lilla och hon utmanar den rådande normen litegrann i varje fall.

Det här är en väldigt bra handbok för den som vill söka terapi. Eftersom terapi ofta är dyrt och svårt att få tag på är boken ett utmärkt sätt att spara pengar, tid och frustration. Den lär dig hur du undviker oseriösa terapeuter, vilka terapiformer som passar olika psykiska sjukdomar och vad du själv måste bidra med för att lyckas.

Det sistnämnda är viktigare än många tror, det vet jag av egen erfarenhet. Jag tycker att det hedrar Rickardsson att hon betonar det: terapeuten kan bara guida dig och ge dig verktygen att arbeta med, DU måste göra jobbet.

Ärligheten och bakom-kulisserna-tipsen är det jag gillar bäst med boken. Hon har dessutom lyckats få med intressanta personer som berättar om sina egna erfarenheter. De bidrar alla med viktiga aspekter, men mest av allt gillar jag Mattias Karldén. Inte bara för att han är väldigt ärlig, utan också för att han är en medelålders man från finansvärlden, knappast en människa som man förväntar sig ska berätta om sina psykiska sammanbrott. Jag tycker att Mattias är väldigt modig.

För förlåtande

Det finns inte mycket negativt med boken, men jag tycker att Rickardsson möjligen är lite väl förlåtande mot terapier som inte visat sig effektiva i vetenskapliga studier. Det här är ett problem inom psykiatrin, som inte hade tillåtits inom andra vårddiscipliner. Terapiformer, som de flesta psykodynamiska, som inte visat sin effektivitet borde bara tillåtas inom forskning och inte i den ordinarie vården förrän de visat sig vara effektiva. Det här är emellertid inget stort problem med boken, som överlag har väldigt hög vetenskaplig stringens.

Hon skriver också väldigt lite om andra behandlingar än terapier. Det borde ju inte överraska läsaren med tanke på bokens titel, men jag tycker att medicinska behandlingar, elbehandlingar och andra viktiga metoder borde nämnas mer än i förbifarten. Åtminstone när man pratar om psykisk sjukdom (terapi kan man ju gå i utan att vara psykiskt sjuk), är psykoterapier bara ena halvan av behandlingsarsenalen.

Sammanfattning – en mycket bra bok

Sammanfattningsvis är detta en mycket bra bok som jag verkligen rekommenderar. Den ger läsaren både en grundförståelse för terapifältet, mer detaljerad kunskap om de olika terapiformerna och dessutom bakom-kulisserna-tips som är svåra att få annars. Boken är väldigt välgjord både faktamässigt och stilistiskt.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa: här

Som vanligt vill jag understryka att jag inte har fått betalt för att skriva det här inlägget eller något annat inlägg här på bloggen. Jag har själv givit ut min bok på Natur & Kultur, samma förlag som den här boken, men de har inte betalat mig för att recensera boken (de känner inte ens till att jag gör det). Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den 1 kommentar

Recension: Robert Sapolsky – Varför zebror inte får magsår

Recension: Robert Sapolsky – Varför zebror inte får magsår

Den amerikanska neurologiprofessorn Robert Sapolsky har skrivit en bok om stress, där han jämför mänsklig stress med stress i djurens värld. Boken lär oss det mesta vi behöver veta om vad som orsakar stress och hur vi kan handskas med den.

Robert Sapolsky är Stanford-professorn med det yviga skägget och långa håret som ägnat halva sitt liv åt att studera babianer i nationalparken Serengeti i Kenya. Ni som läser bloggen känner igenom honom från när jag skrev om hans YouTube-föreläsning om depression, som jag för övrigt nämner i min bok om depression och panikångest. Han är en oerhört begåvad och ambitiös forskare som dessutom vet hur man gör vetenskap underhållande.

Och mycket riktigt, han är skämtsam och underhållande även i bokform. Även om skämten tappar lite sting i den svenska översättningen känns det bra att guidas av Sapolskys lättsamma ton genom det här tunga ämnet. Översättningen har Per Rundgren annars gjort med den äran.

Den här boken kom ut första gången 1994, andra gången 1998 och senast 2004. Den översatta versionen jag har läst är alltså den andra utgåvan på engelska, och inte den senaste.

Givetvis har mycket hänt sedan 1998 på det här området, vilket är bokens största brist. Men den är så pass välskriven och fullproppad med intressanta fakta och teorier att det väger upp för bokens ålderdom. Boken handlar givetvis om mänsklig stress, jämförelserna med djur (i första hand apor och möss, inte zebror) är ett sätt för Sapolsky att dels visa på det unika i mänsklig stress och vilka lärdomar man kan dra av det, samt att visa på de stora likheterna mellan stress i en grupp människor och en flock babianer.

Det unika i den mänskliga stressen är att den ofta är av långvarig eller kronisk karaktär (det är därför zebror inte får magsår). En zebra blir jagad av ett lejon och upplever stress i sin renaste form under en kortare stund, medan människor oroar sig för bolån och att bli arbetslös – en stress som är långvarig och mycket skadlig. Vår förmåga att tänka långsiktigt är alltså inte bara mänsklighetens kanske största tillgång, utan också en av våra stora brister.

Boken går igenom hur stress påverkar vårt immunsystem, vår risk att drabbas för hjärt- och kärlsjukdomar, magsår och psykiska sjukdomar som utmattningssyndrom (”utbrändhet”), depression och ångest till exempel. Vi förstår snart att stress är en av de verkligt stora bovarna när det kommer till den globala folkhälsan, men att det är ett komplext ämne som ofta har individuella variationer och komplexa orsakssamband.

Sist i boken kommer Sapolsky äntligen in på hur vi kan undvika stress och de skador den orsakar. Vid det laget är man så nedbruten av insikterna om hur vi stressar ihjäl oss att det känns som en frälsning. Tyvärr visar det sig att det inte finns någon universallösning, eftersom det många gånger är den subjektiva upplevelsen av stress respektive avkoppling som är nyckeln till framgång. Vissa tycker att det är avkopplande att jogga i en tät skog där solens ljus letar sig ned mellan trädkronorna, andra blir stressade av bara tanken på att snöra på sig joggingskorna.

Hursomhelst har Sapolsky många bra tips och insikter för den som vill minska på stressen och leva längre. Boken är trots den lättsamma tonen tungläst eftersom den är så faktaspäckad. Den som trots allt orkar ta sig igenom den blir rikligt belönad – stor insikt i ett ständigt aktuellt ämne som riskerar att ta livet av var och en av oss.

Betyg: 5/5

Finns att köpa: här

Om boken

Språk: Svenska
Antal sidor: 456
Utg.datum: 2003-01-01
Upplaga: 1 (första svenska upplagan)
Förlag: Natur & Kultur
Översättare: Per Rundgren
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Why zebras don’t get ulcers. An updated guide to stress, stress-related diseases and coping.
Dimensioner: 234 x 165 x 30 mm
Vikt: 785 g
SAB: Ve,Vebl
ISBN: 9789127074392

Som vanligt vill jag understryka att jag inte har fått betalt för att skriva det här inlägget eller något annat inlägg här på bloggen. Jag har själv givit ut min bok på Natur & Kultur, samma förlag som den här boken, men de har inte betalat mig för att recensera boken (de känner inte ens till att jag gör det). Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den Lämna en kommentar

Recension: Maria Borelius – Bryt det sista tabut

Recension: Maria Borelius – Bryt det sista tabut

I Maria Borelius bok Bryt det sista tabut gör hon upp med stigmatiseringen av psykisk sjukdom. Hennes egen historia ger henne en unik möjlighet att berätta om problemet ur ett politiskt, vetenskapligt och personligt perspektiv. Hon gör det med den äran.

Maria Borelius är vetenskapsjournalist, biolog och före detta handelsminister. Vad de flesta inte vet om Maria är att hon har psykisk ohälsa i familjen. Hennes bror hade schizofreni och dog i en brand i tjugoårsåldern, något som Maria inte har berättat om offentligt förrän hon nu ger ut boken ”Bryt det sista tabut” på Natur och Kultur.

Boken är uppdelad i två delar. Den första där hon berättar om tabut kring psykisk ohälsa, varför det finns och vad det beror på. Hon intervjuar forskare, läkare, sjukgymnaster och patienter för att försöka sätta ord och siffror på stigmatiseringen som drabbar alla som får en psykisk sjukdom.

Den andra delen handlar om olika diagnoser, hur de yttrar sig och vad man som anhörig kan göra för att hjälpa den sjuke. Uppdelningen i två delar känns inte helt naturlig till en början, delarna kunde lika gärna ha varit fristående böcker var för sig – en om tabun kring psykisk ohälsa och en med beskrivningar av olika psykiatriska diagnoser. Hursomhelst är de välskrivna båda två, och efter en stund köper jag ändå upplägget.

Marias argument talar till både hjärna och hjärta, när hon skriver om hur forskningsanslag och vårdinsatser är lägre inom psykiatrin än inom kroppsvården blir jag förbannad och vill slänga boken i väggen. När känslan av att psykiatrin har låg status får siffror känner jag mig lurad och förbannad.

Även om jag blir förbannad är det också upplyftande, äntligen någon som tar tag i det här enorma gapet i välfärdssystemet. Någon som dessutom har både vetenskaplig tyngd, egna erfarenheter av psykisk ohälsa och har arbetat politiskt på högsta nivå. Marias erfarenheter ger henne en unik möjlighet att lyfta problemet, och hon tar verkligen chansen. Rekommenderas varmt!

Betyg: 4,5/5

 

Finns att köpa: här

 

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt