Följande är ett gästinlägg från Joar Guterstam som är beroendeforskare och specialistläkare i psykiatri. Foto: Karolinska Institutet.
Antidepressiva medel inte är beroendeframkallande
Häromdagen publicerade Aftonbladet en debattartikel av André Marx, ST-läkare i allmänmedicin, med titeln ”Antidepressiv medicin gör oss beroende”. Titeln väckte mitt intresse, eftersom jag själv brukar hävda raka motsatsen när jag undervisar i beroendelära: att antidepressiva medel inte är beroendeframkallande. Marx lyckades inte övertyga mig om sin tes och jag valde därför att tillsammans med min kollega, psykiatern och depressionsforskaren Mikael Tiger, skriva en replik som Aftonbladet publicerade redan dagen efter. Men deras utrymme för repliker är högst begränsat och Marx tog upp en rad viktiga ämnen som kunde vara värda att diskutera lite utförligare. När det gäller ett såhär pass laddat ämne vill jag för säkerhets skull nämna att jag inte har några ekonomiska eller andra intressekonflikter i frågan, utan uttalar mig som oberoende psykiater och forskare utifrån den mest tillförlitliga kunskap jag känner till.
Det visade sig alltså
att Marx inte hade några nya sensationella forskningsfynd att presentera som
belägg för sin tes. Istället utgår hans text från en rad mer eller mindre
obskyra publikationer som brukar citeras flitigt i radikalt psykiatrikritiska
kretsar på nätet. Vid en första anblick kan det verka imponerande med så många
referenser i en kvällstidningsartikel, men i själva verket är texten full av
missförstånd och ger sammantaget en gravt missvisande bild av kunskapsläget.
Marx tes är alltså att SSRI är beroendeframkallande, men tyvärr präglas hans argumentation av begreppsförvirring. På svenska saknar vi tyvärr en motsvarighet till den engelska distinktionen mellan dependence (tolerans och utsättningsproblem) och addiction (ett sammansatt syndrom som utmärks av kontrollförlust, drogsug, alltmer riskfyllt drogintag, negativa konsekvenser för relationer och andra aktiviteter i livet, etc.). Dependence kan förekomma med alla möjliga läkemedel, inte bara psykofarmaka. På svenska är det hela syndromet addiction som åsyftas med begreppet beroende, det är så tillståndet kallas sedan decennier i diagnossystemen DSM och ICD (även om DSM-5 istället valt termen substansbrukssyndrom). Precis som med andra diagnoser behöver man inte uppfylla samtliga kriterier för att få den, men symptomen förekommer hos tillräckligt många patienter för att syndromet ska vara tydligt kliniskt igenkännbart.
Marx tar som sagt upp en rad publikationer som ofta citeras med gillande i antipsykiatriska kretsar men som har djupt bristfällig metodik. Exempelvis kan man inte med självselekterade och okontrollerade enkäter på nätet dra några slutsatser om hur vanliga eller svåra utsättningssymptom är. På grund av s.k. selektionsbias kommer deltagarna nämligen inte vara representativa för hela patientgruppen, samtidigt som deras rapporterade besvär kan tänkas bero på massa olika saker förutom utsättningsfenomen, exempelvis bakomliggande problematik eller negativa förväntningseffekter (så kallad nocebo, som är motsatsen till placebo och innebär att man har negativa förväntningar inför en behandling). För att reda ut detta måste man vända sig till randomiserade kontrollerade studier, och resultaten från dessa är inte alls lika alarmerande som de Marx presenterar. I själva verket rapporterar även deltagarna i placebogrupperna (som alltså fick verkningslösa sockerpiller) en lång rad symptom när de avslutar sin behandling, vilket belyser att det inte alls bara handlar om utsättningssymptom.
Ett annat exempel på en
märklig publikation är en text av den högljudde och kontroversielle
psykiatrikritikern Peter Gøtzsche och medarbetare från 2012. Där noterar
författarna att definitionen av beroende ändrades från DSM-III 1980 till dess
reviderade version DSM-III-R 1987, så att man i den senare versionen tydligare
beskrev hela det syndrom vi kallade addiction ovan. Författarna jämför sedan de
ord som använts i litteraturen för att beskriva utsättning från SSRI respektive
bensodiazepiner och finner ett stort överlapp. Därifrån drar de slutsatsen att
bägge preparaten är lika beroendeframkallande och att DSM:s ändring saknade rationell
grund. Istället var ändringen, menade man, bara ett utslag av den massiva
korruptionen inom amerikansk psykiatri, där man ville bortdefiniera SSRI:s
beroendepotential (Prozac lanserades något år senare, vilket Gøtzsche tycks
uppfatta som ett starkt bevis för denna konspiration).
Den här konspirationsteorin
har, milt uttryckt, inte fått fäste inom den vidare forskningen, men Marx
godtar och sprider den utan att blinka. Varenda människa med ett uns erfarenhet
av de här preparatgrupperna inser dock vilken milsvid skillnad det är mellan SSRI
och bensodiazepiner, som verkligen kan vara genuint beroendeframkallande med
allt vad det innebär.
Med allt detta sagt,
tycker jag ändå det finns anledning att vara självkritisk från psykiatriskt
håll. Det är viktigt att besvären med utsättningssymptom från dessa vanliga
läkemedel uppmärksammas, så att människor kan göra ett välinformerat val.
Historiskt sett har också beroendepotentialen för t.ex. bensodiazepiner
förnekats och aktörer med kommersiella intressen har förstås alltid ett
intresse av att tona ned riskerna med sina produkter. Som läkare bör vi
naturligtvis vara mycket noga med att ge saklig, oberoende information om för-
och nackdelar när vi tillsammans med vår patient beslutar om en behandling. När
det gäller SSRI ingår självklart att informera om risken för
utsättningssymptom, särskilt med kortverkande preparat som venlafaxin och
paroxetin.
En del kanske invänder
att diskussionen handlar om att märka ord: om man har svårt att sluta med
något, kan man inte kalla det för beroende? Och jag har förstås inga problem
med att folk i vardagsspråket använder ord som beroende och andra facktermer i
bredare mening, utan att tänka på olika definitioner. Men när man som läkare uttalar
sig offentligt bör man inte förvränga etablerade diagnostiska begrepp. Särskilt
när man som i det här fallet riskerar att sprida ogrundad oro till massor av
människor med depression eller ångestsyndrom.
Joar Guterstam
Specialistläkare i
psykiatri, medicine doktor
Beroendecentrum
Stockholm och Karolinska Institutet
Psykisk ohälsa är ett fält där skojare, kvacksalveri och bluff inte omfattas av patientsäkerhetslagen. Tidigare fanns en lag som kallades för just kvacksalverilagen, den hette egentligen Lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område (1960:409), som numera är en del av patientsäkerhetslagen. Där regleras en del allvarliga sjukdomstillstånd (endast somatiska) och annat som inte får behandlas av den som inte har legitimation (läkare, psykologer osv.).
Men där ryms alltså inte psykiska sjukdomar, trots att de ofta är lika allvarliga och i värsta fall dödliga – självmord är till exempel den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år och den näst vanligaste bland kvinnor i samma ålder. Majoriteten av alla självmord beror på depression, det vill säga en psykisk sjukdom.
Hursomhelst blir jag väldigt irriterad av det faktum att det finns människor som utger sig för att kunna bota psykiska sjukdomar trots att deras metoder i bästa fall är tvivelaktiga rent vetenskapligt, eller i värsta fall dokumenterat overksamma. Därför bestämde jag mig för att spela in ett poddavsnitt på detta ämne där jag och psykiatrikern Markus Takanen tar upp ett par ämnen som antingen är pseudovetenskapliga per definition eller som används av alternativa hälsopersoner på ett ovetenskapligt sätt.
De ämnen vi tog upp i podden (som blev ett dubbelavsnitt) är: tryptofan, utmattningssyndrom, signalsubstanser, neurolingvistisk programmering (NLP) och ”naturliga” preparat. Vi har bland annat seniorprofessor Marie Åsberg med oss på telefon, som ju kallats världens främsta expert på just utmattningssyndrom och som dessutom forskat på signalsubstanser (och därför givetvis är väl bekant med tryptofan som ju är populärt bland alternativa hälsopersoner).
Förutom Marie har vi haft ett tiotal personer som hjälpt till med research- och manusarbetet inför det här avsnittet. Vi ville göra det så noggrant och stringent som möjligt eftersom vi konfronterar andra ”experter”, men om vi lyckades får ni själva avgöra.
Del 1 – Tryptofan, 4Health, Mia Lundin, naturligt vs. onaturligt
I del 1 tar vi upp tryptofan och dess effekter mot bland annat depression och ångest. Vi spelar upp klipp från podcasten 4Health som drivs av kostrådgivaren Anna Sparre, där hon bland annat rekommenderar den naturliga lösningen tryptofan mot depression och ångest. Podden är lämpligt nog sponsrad av Zenbev som säljer preparat som innehåller, just det – tryptofan.
Även hormongurun Mia Lundin och ett helt gäng andra personer (Peter Wilhelmsson med flera) rekommenderar tryptofan, trots att det är långt ifrån vetenskapligt belagt att det fungerar. Seniorprofessor Marie Åsberg, som forskat på depression och annan psykisk ohälsa i över femtio år, beskriver tryptofan-spåret som ”kallt” och skulle definitivt inte rekommendera det till någon.
Vi tar också upp skillnaden mellan naturliga och onaturliga (syntetiska) kemikalier. Det är ju så att det naturliga ofta anses som bättre eller renare än det syntetiska. Även jag själv reagerar positivt när mat bara innehåller naturliga ämnen, trots att jag inte riktigt vet någonting om skillnaden. När det kommer till medicin och svåra sjukdomar är det ju allvarligare att myten om det naturligas förträfflighet fått fäste – det visar sig nämligen att sanningen ligger ganska långt ifrån från denna bild. Markus Takanen berättar varför och vi diskuterar varför alternativa hälsopersoner vurmar så för naturliga ämnen.
Del 2 – Utmattningssyndrom, Martina Johansson, neurolingvistisk programmering (NLP) och Mindly
I del två pratar vi först om utmattningssyndrom och utmattningsdepression, som är diagnoser som omges av pseudovetenskap och okunskap som väldigt få andra diagnoser, delvis även bland läkare och psykologer. I podden utgår vi från ett blogginlägg av kost- och träningsförfattaren Martina Johansson där hon ger sina tre tips för att undvika att bli ”utbränd”.
Martina Johansson ger inte bara tips, hon skriver också på ett utsökt okunnigt och nedlåtande sätt om en diagnos som hon vet mycket lite om. Hennes text granskas av världens förmodligen främsta expert på ämnet, seniorprofessor Marie Åsberg, som förklarar vad hon har fått rätt respektive fel om diagnoserna. Hennes sammanfattning blir att Martinas text ”inte är skriven med någon vidare precision”, vilket kanske säger det mesta.
Förutom utmattning pratar vi om metoden neurolingvistisk programmering (NLP), som är en pseudovetenskaplig metod som bland annat det danska företaget Mindly använder i sina ljudböcker som de själva påstår kan bota ångest på 30 minuter. Markus Takanen berättar varför han tycker att metoden är en bluff och varför han inte skulle rekommendera den till någon som har depression eller ångest.
Jag ringer också upp Mindly och ifrågasätter deras kundrecensioner, eftersom det inte finns något sätt att skicka in recensioner på deras hemsida. Varifrån kommer recensionerna? Jag bidrar med min egen recension, som jag skickar på mejl och ringer in för att se om de ska publicera den, vilket de givetvis inte gör eftersom den är mycket kritisk (idag 25 augusti är den fortfarande ej publicerad, hör gärna av er om den dyker upp).
Om ni gillade det här avsnittet om pseudovetenskap och okunskap inom psykisk ohälsa får ni gärna kommentera det på Twitter. Jag heter c_dahlstrom där och Markus heter sharedbulb. Tack också till föreningen Vetenskap och folkbildning och till alla läkare, psykologer och jurister som hjälpt till med research- och manusarbetet.
Podden finns att lyssna på i spelarna här i inlägget eller på iTunes (iPhone/iPad), i Acast-appen (funkar till alla mobila enheter) eller där du hittar dina poddar. Trevlig lyssning!
Idag publicerades en tvådelad podcast om PMDS, eller premenstruell dysforisk störning (PMDD på engelska), där jag har intervjuar Inger Sundström Poromaa som är forskare, läkare och professor i obstetrik och gynekologi vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa på Uppsala universitet. Hon är en av landets ledande experter på PMS och PMDS och jag träffade henne igår på hennes kontor på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Min podcast heter som ni kanske vet Sinnessjukt (kolla iTunes/Acast).
Del 1:
Del 2:
I poddavsnitten ställer vi frågor som: Vad är PMDS? Vad är skillnaden mellan PMS och PMDS? Hur vet man att man har PMDS? Vilka behandlingar finns mot PMDS, och vilka har vetenskapligt bevisad effekt? Kommer det några nya behandlingar mot PMDS (hon avslöjar sjukt nog att hon själv kommer att starta ett forskningsprojekt kring en ny behandlingsform i höst)? Vad kan man göra själv om man har PMDS? Är PMDS en slags depression eller en variant av PMS? Blir PMDS värre med åldern, eller tvärtom? Blir PMDS bättre när man fått barn? Vi pratar även om hormoner som östrogen, progesteron och allopregnanolon som alla spelar in i PMDS, framför allt allopregnanolon som är en metabolit av progesteron som är ett av de två kvinnliga könshormonen (östrogen är den andra).
Inger är verkligen otroligt kunnig på det här ganska outforskade området där mycket forskning fortfarande behövs för att kartlägga diagnosen. Hon har själv forskat på ämnet under flera år och var det namn som oftast dök upp när jag frågade runt bland andra experter efter någon att intervjua i ämnet. Som tur var hade Inger en oväntad lucka i sitt annars väldigt stressiga schema vilket gjorde att jag trots allt kunde genomföra intervjun.
Jag har även fått en hel del lyssnarfrågor från kvinnor med PMDS som jag ställer till Inger i slutet av del två av podden. Alla era frågor var oerhört bra och Ingers svar på frågorna var väldigt intressanta att höra även för mig.
Ifall ni gillade denna podcast om PMDS och PMS får ni mer än gärna hjälpa mig att sprida podden i sociala medier. Om du till exempel har en blogg får du så klart jättegärna skriva om PMDS-specialen och länka till de båda avsnitten. Ifall du vill kommentera det här eller något av de andra avsnitten av podden finns jag på Twitter där jag heter c_dahlstrom. För mer information om depression och ångest, köp min bästsäljande bok om depression och ångest på länken där du även kan få den signerad för endast 150 kronor inklusive frakt.
Glöm inte heller att prenumerera på podden i iTunes (om du har iPhone) eller på till exempel Acast om du inte har iPhone. Trevlig lyssning!
Massvis av fakta om antidepressiva mediciner får ni om ni lyssnar på den här antidepp-specialen som jag spelade in med läkaren och forskaren Pär Höglund igår. Observera att det här är del 2 av 3 (del 1 hittar du här), så jag rekommenderar att du börjar med del 1 innan du lyssnar på denna den andra delen.
I första delen pratade vi framför allt om vilka olika sorters antidepressiva mediciner som finns och hur mycket de olika preparaten säljer i Sverige. Där får ni bland annat reda på vilket som är den mest sålda antidepressiva medicinen i Sverige, men också hur mycket antidepressiva mediciner kvinnor tar jämfört med män (könsskillnaderna är stora.
I den här andra delen pratar vi istället om hur effektiva antidepressiva mediciner är, hur olika mediciner skiljer sig från varandra i fråga om effektivitet. Dessutom berättar Pär när man rekommenderar antidepressiva mediciner och när man istället rekommenderar till exempel psykoterapi (oftast KBT) eller elbehandling.
Om du inte prenumererar på podden än tycker jag att du ska göra det. Då får du de nya avsnitten nedladdade i din telefon direkt när de publiceras, mycket smidigare faktiskt. Om du har en iPhone eller iPad kan du prenumerera på iTunes. Om du inte har iPhone kan du prenumerera i Acast-appen som funkar till alla andra telefoner och smartplattor.
Glöm som vanligt inte att du kan kommentera det här avsnittet på Twitter där jag heter c_dahlstrom och Pär heter @doctor4quality. Där kan du också påpeka eventuella fel i vår fakta om antidepressiva mediciner och deras effektivitet. Trevlig lyssning nu allesammans!
Idag har jag publicerat den podcast om antidepressiva mediciner som jag och läkaren Pär Höglund spelare in imorse. Det här är första delen av tre eftersom vi spelade in under drygt två timmar, ett stort och viktigt ämne som det här tyckte vi båda var väl värt ett långt och uttömmande snack som inte fick plats i ett avsnitt, hoppas inte att ni misstycker.
Ungefär en dryg halvmiljon svenskar tar antidepressiva mediciner varje dag mot framför allt depressionssjukdomar och ångestssjukdomar och totalt sett såldes drygt 300 miljoner dygnsdoser av alla antidepressiva i Sverige 2014 enligt Socialstyrelsen. I det här första avsnittet av tre pratar vi om vilka olika antidepressiva mediciner som finns, det vill säga de olika kategorierna (SSRI-mediciner, tricykliska antidepressiva, MAO-hämmare och övriga antidepressiva, till exempel SNRI och NaSSa).
I avsnitt två och tre kommer vi att prata om effektiviteten hos de olika antidepressiva medicinerna, om biverkningar, när man rekommenderar antidepressivum och när man INTE gör det, vi berättar även om vilka kändisar som tar antidepressiva som jag har skrivit om här på podden tidigare (se länk). Dessutom kommenterar vi den danska studie som publicerades i slutet av januari och skapade en hel del svarta rubriker i svenska dagstidningar (”Lyckopiller kan ge självmordstankar”) och varför rapporteringen kring studien var felaktig och missvisande.
Det vore verkligen kul om ni gillade den här podcasten om antidepressiva mediciner eftersom vi lade ner flera arbetsdagar på att göra research och försöka hitta balanserad och korrekt information. De kommande avsnitten i den här specialen kommer att publiceras de närmaste dagarna dels här på bloggen, dels på iTunes, i Acast-appen och överallt annars där ni lyssnar på poddar i era lurar och på era surfplattor.
Ni får gärna gå in och kommentera det här avsnittet och uppmärksamma oss på eventuella faktafel, vi har försökt dubbelkolla det mesta som vi säger i podden men eftersom det här är ett känsligt ämne vill vi gärna att ni hojtar på oss ifall något fel har lyckats smyga sig in.
Jag vill också återigen understryka att podden INTE är sponsrad av läkemedelsbolag (det är ingenting jag gör för övrigt)! Det kanske verkar fånigt att ens poängtera detta men faktum är att mycket information om de här medicinerna faktiskt är sponsrat av industrin, det finns ju numera även en podcast om psykisk ohälsa som är sponsrad av just ett läkemedelsbolag (Psykatrikerna med Simon Kyaga och Anders Hansen). Så då vet ni! Trevlig lyssning!
Det finns en del artiklar som handlar om myter om psykisk ohälsa, men många av dem skriver om myter som jag inte är säker på existerar. När jag läser dem tänker jag ofta: “Är det verkligen en myt? Tänker folk så?”
Därför har jag spelat in en podcast om myter om psykisk ohälsa tillsammans med psykiatrikern Markus Takanen, där vi tar upp sju av de vanligaste myterna om psykisk ohälsa. Förutom bevis för att myterna inte stämmer har jag försökt ta reda på om myten faktiskt existerar överhuvudtaget. Markus får agera domare och säga ifall mina bevis håller.
Jag tänkte skriva lite kort om var och en av de sju myter om psykisk ohälsa som vi tar upp i podden. Om ni vill veta mer kan ni lyssna på podden i spelaren här ovanför eller på iTunes, Acast eller någon annanstans där ni vanligtvis laddar ner poddar.
1. Människor med psykisk ohälsa är våldsamma
Ett väldigt starkt bevis för att den här myten existerar hittade jag i en artikel på Harvads hemsida som heter Mental illness and violence. Där skriver de så här:
“Public opinion surveys suggest that many people think mental illness and violence go hand in hand. A 2006 national survey found, for example, that 60% of Americans thought that people with schizophrenia were likely to act violently toward someone else, while 32% thought that people with major depression were likely to do so.”
Det här är en myt som jag tycker är särskilt viktig att bli av med eftersom den är väldigt stigmatiserande. I min egen bok om depression och panikångest, under frågan som heter just “Är psykiskt sjuka personer våldsamma?” skriver jag så här:
“Det är visserligen vanligare att personer som har vårdats i slutenpsykiatrin döms för våldsbrott än befolkningen i stort, men de allra flesta av alla psykiskt sjuka begår inte våldsbrott. Av dem med psykisk sjukdom som begår våldsbrott är orsaken till det inte heller alltid själva sjukdomen. Istället kan det till exempel bero på ett missbruk som man har utöver den psykiska sjukdomen.
En undersökning från 2010, som gjordes av forskare i Stockholm och i Oxford, visade att svenskar med bipolär sjukdom inte är mer våldsamma än svenskar i genomsnitt – om de inte dessutom har missbruksproblem. I undersökningen jämförde man 3700 personer som vårdats för bipolär sjukdom på sjukhus i Sverige med 37000 personer ur hela befolkningen. Enligt resultaten var bara personer med bipolär sjukdom och missbruk mer våldsamma än andra, medan de utan missbruk inte var det.
En tidigare undersökning om schizofreni och våld gav samma resultat: personer med schizofreni var bara väldigt lite mer våldsamma än andra, om de inte hade problem med missbruk också.”
De här undersökningarna gällde alltså två av de mest allvarliga psykiska sjukdomarna, som också enligt den amerikanska undersökningen tillhör de som folk mest kopplar ihop med våld. Studierna är väldigt övertygande bevis för att det här inte stämmer.
Stämmer myten? Nej
2. Man kan aldrig bli frisk från psykiska sjukdomar
Det här är den enda myten som jag inte hittat starka bevis för att den faktiskt existerar. Trots det tycker jag att man kan slå fast att det här är en myt, i podden håller Markus med. Vi vet ju till exempel att folk tidigare fruktade att hamna på mentalsjukhus eftersom det sågs som biljett utan retur (vilket det också ofta var), något som säkert lever kvar. Myten existerar alltså sannolikt även idag.
Här är det på sin plats att nämna att det faktiskt finns psykiska sjukdomar som man inte kan bli frisk från som det ser ut idag, till exempel bipolär sjukdom som ju inte går att bota, men även där finns det ju bra behandlingar som gör att man kan vara frisk i flera år mellan skoven och dessutom hantera skoven bättre. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd och autism är ju inga sjukdomar, och man kan inte bli “frisk” från dem heller, men många tar ju medicin för att kunna fungera bättre i vardagen.
Hursomhelst finns det gott om studier som visar på att man kan bli frisk från de flesta psykiska sjukdomarna, eller att man kan bli symtomfri i långa perioder från bipolär sjukdom och så vidare.
Det finns gott om studier som visar på att man kan bli frisk från de flesta psykiska sjukdomarna, eller att man kan bli symtomfri i långa perioder från till exempel bipolär sjukdom
I podden tar jag upp en särskilt intressant studie från Lund där de har undersökt de allra djupaste depressionerna. Den här studien från Lund 2006 är helt unik eftersom man följt upp femtio år efter att patienterna fått diagnosen “kronisk depression”. Det här är alltså människor som är så pass sjuka att även läkarna hade svårt att tro att någon av dem skulle bli helt frisk, och den gjordes på patienter som varit inlagda på psykiatriska kliniken på Lunds universitetssjukhus 1956-1969.
Av naturliga skäl var många döda eller senila vid uppföljningen som gjordes, men av dem som fortfarande levde och kunde ställa upp hade en fjärdedel av de som fått diagnosen kronisk depression blivit helt friska. Bara 13 personer av de 75 som ställde upp i studien hade haft ett kroniskt förlopp och var fortfarande sjuka. Så även de djupaste depressionerna kan läka ut med rätt hjälp, och de allra flesta psykiska sjukdomarna går redan idag att bli helt frisk från.
Stämmer myten? Nej, med undantag för kroniska psykiska sjukdomar såsom bipolär sjukdom
3. Människor med schizofreni har multipla personligheter
Det här är en myt eller en missuppfattning som är väldigt vanlig, jag tror faktiskt att de flesta tror att människor med schizofreni har multipla personligheter, eller som det egentligen heter: dissociativ identitetsstörning (det vill säga att man upplever att man har flera olika personligheter i kroppen).
Jag kom att tänka på den här myten eller missuppfattningen i julas när jag såg Alex och Sigges show “Meningen med livet” på tv. Där visar de upp så kallade “life wizdoms” från Instagram som de tycker är förvirrande, och en av dem låter så här:
Den här livsvisdomen tycker Alex Schulman är ”schizofren” eftersom den liksom kovänder och motsäger sig själv, vilket jag tror många menar när man säger att någon eller något är helt schizad.
Ett annat bevis på myten eller missuppfattningen att schizofrena har olika personligheter hämtar jag från fotbollsmålvakten Andy Goram. När det kom ut att han hade schizofreni började Glasgow Rangers fans sjunga “There’s only two Andy Gorams” som är en pastisch på en annan fotbollsramsa där man sjunger “There’s only one” och sedan namnet på valfri fotbollsspelare som man gillar, och den här häcklande versionen mot Andy Goram har till och med blivit titeln på en bok om roliga fotbollsramsor.
Schizofreni handlar inte om olika personligheter, utan snarare om att verklighetsuppfattningen förändras, till exempel genom hallucinationer, att man hör röster och känner sig förföljd. Man växlar inte alls mellan personligheter.
Schizofreni kommer ju från grekiskan och betyder ungefär “kluvet psyke”, vilket kanske bidrar till den här missuppfattningen, som att ens hjärna är uppdelat i flera personer, när det snarare är ett förvirrat psyke det handlar om.
Stämmer myten? Nej
4. Psykofarmaka är en lukrativ bransch
Ett bevis för myten faktiskt existerar är Aftonbladets kampanj “Piller, pengar, psykvård” som de körde 2011. Titeln och mycket av innehållet antyder att det här är en lukrativ bransch.Jag googlade även “psykofarmaka tjäna pengar” och hittade till exempel signaturen JMKK på Flashback skriver så här:
“Läkemedelsbolagen tjänar ju hutlösa summor på psykofarmaka. Här i sverige har psykiatriker fått bidrag för att leka ’experter’.”
Jag hittade också en artikel om SSRI på hemsidan eniveckan.se där psykologen Thomas Gustavsson skriver så här:
“Hur många äter då de här preparaten? Enligt Mental Health Daily förskrevs de 8 vanligaste preparaten (av många fler) till 184,4 miljoner personer under 2011. Betänk då att många av de som fått ett recept på ett av dessa preparat åt dem även åren före och åren efter. En enorm kassako för industrin!”
Man får ju ofta höra att psykofarmaka är en sådan kassako för läkemedelsbolagen, men det var länge sedan det stämde, idag är det verkligen en bransch i kris eftersom alla patent har gått ut.
Enligt Läkemedelsindustriföreningen (LIF), som är en branschorganisation för läkemedelsföretag, är det helt andra mediciner som drar in de stora pengarna idag: cancer, reumatism och MS är exempel på sjukdomar som är riktigt lukrativa. Jag kollade på deras topp 50-lista över Sveriges mest sålda läkemedel 2014 (hittade den här förra året, numera uppdaterad till årets topplista) – räknat i pengar.
Där finns en enda antidepressiv medicin. Det är Cymbalta som parkerar på plats 38. Av de tio mest lukrativa medicinerna finns en enda som påverkar nervsystemet överhuvudtaget, Lyrica, som är en antiepileptisk medicin (det vill säga läkemedel mot epilepsi) som visserligen också används mot generaliserat ångestsyndrom. Den hamnar på plats tio.
Längre ned i listan hittar man till exempel Abilify (plats 17) och Seroquel Depot (33) som är neuroleptika och används mot bland annat schizofreni och bipolär sjukdom, samt Concerta (18), Ritalin (31) och Strattera (48) som är centralstimulerande mediciner som används mot ADHD.
Antidepressiva är den vanligaste psykmedicinen, och faktum är att året då antidepressiv medicin drog in mest pengar till läkemedelsindustrin på den svenska marknaden var 2002, trots att användandet har fortsatt öka sedan dess. Då såldes antidepressiva mediciner för totalt en och en halv miljard kronor (källa: Ut ur mörkret av Miki Agerberg) i Sverige. Samma år såldes till exempel alkohol för 18 miljarder.
Patenten har gått ut för de flesta psykmedicinerna och man kan ju tycka att de skrivs ut för ofta ändå av helt andra skäl, men det är en helt annan diskussion tycker jag. Några stora pengar var det länge sedan läkemedelsbolagen tjänade på psykmediciner, och det i sig tycker jag är ett stort problem eftersom det tyder på att utvecklingen stannat av, vilket vi också ser när läkemedelsbolagen stryper sina budgetar för forskning på de här områdena.
Stämmer myten? Nej
5. Det går inte att hindra någon från att begå självmord
Det här är en myt som är allvarlig eftersom den kostar liv och minskar folks drivkrafter att försöka förhindra att människor tar livet av sig. Ett bevis för att den här myten lever hittade jag i en intervju med Ingemar Wickström som var chefsläkare på Mölndals sjukhus när Mikael Ljungberg tog livet av sig 2004. Då säger Wickström så här: “Vill någon ta livet av sig kan ingen i världen förhindra det. Det var ett ögonblicks verk.”
Det finns statistik som är väldigt övertygande om att det här inte stämmer. Till exempel den här som jag fått från Karolinska Institutet: Mellan 85 och 90 procent av dem som gjort allvarliga självmordsförsök avlider inte av självmord senare i livet.
Mellan 85 och 90 procent av dem som gjort allvarliga självmordsförsök avlider inte av självmord senare i livet.
Det är alltså väldigt få som försöker ta livet av sig och överlever som sedan faktiskt dör av självmord. Hade den som väl bestämt sig för att ta livet av sig varit ostoppbar hade siffrorna inte sett ut så här. Det är ju så: även de mest allvarliga självmordstankar kommer och går. Många av dem som överlevt ett självmordsförsök frågar sig efteråt: ”Hur kunde jag tänka så?” Vill ni se väldigt starka exempel på det så kan ni kolla på dokumentären The Bridge som för övrigt är jävligt stark, rekommenderas kanske inte för känsliga personer.
Ett annat bevis fick jag höra på senaste styrelsemötet på Mind. Bara under den senaste veckan hade två personer i självmordslinjen sagt att “hade inte självmordslinjen funnits i förra veckan när jag hörde av mig hade jag inte levt idag”. Det är väl det perfekta beviset på att den här myten inte stämmer.
Till den som känner sig självmordsbenägen vill jag tipsa om Självmordslinjen som finns på telefonnummer 90101 och på chatt eller mejl, kolla på mind.se.
Stämmer myten? Nej
6. Sverige har högst självmordsfrekvens i världen
Det här är en intressant myt som verkligen har spridit sig över världen. Det finns mycket skrivet om den här myten i internationell press, mest artiklar som ifrågasätter myten, men då också bekräftar att myten existerar. Men det finns också exempel på artiklar som hävdar att Sverige verkligen är ett ganska självmordsbenäget land. Som i New York Times 2011 i en artikel som heter “Happiest Places Post Highest Suicide Rates” och är skriven av Tara Parker-Pope, där hon bland annat skriver:
“Numerous studies have shown that places like Denmark and Sweden that consistently score high on measures of happiness and life satisfaction ALSO have relatively high suicide rates”
Hon hävdar inte att vi är världens mest suicidala folk, men att vi har “relativt höga självmordstal”, och det stämmer inte heller.
Hursomhelst finns en intressant historia om den här myten. I en artikel från 2005 skriven av Åke Daun, Professor emeritus i etnologi vid Stockholms universitet, påstår han att den amerikanske presidenten Dwight Eisenhower i ett tal 1960 smutskastade den svenska socialistiska modellen och sa att den ledde till “sin, nudity, drunkenness and suicide”, eller synd, nakenhet, fylla och självmord.
Det här citatet har fått otroligt stor spridning över världen, bland annat New York Times citerade det 2008 i sin recension av Stieg Larssons “Män som hatar kvinnor”. Det verkar dock som att det citatet som Åke Daun skrev i sin artikel inte går att hitta någon annanstans innan hans artikel publicerades.
Om man googlar citatet finns ett blogginlägg som ifrågasätter citatet och går igenom vart det kan ha kommit ifrån. Det finns bland annat ett tal som Eisenhower höll i the Republican National Committee Breakfast i juli 1960 där han pratar om ett USA-vänligt socialistiskt land i Europa där självmorden och alkoholismen har ökat sagolikt mycket som en följd av det socialistiska experimentet. Han nämner inte Sverige och Åke Dauns citat finns inte i det talet, så det är eventuellt så att Åke har överdrivit eller hittat på citatet, och på så sätt i allra högsta grad varit delaktig till att sprida myten om att vi är världens mest suicidala folk.
Jag har även mejlat Åke och frågat var han fått citatet ifrån. Jag fick faktiskt svar, han skriver så här:
“Hej Christian, din fråga kommer ’lite sent’. Jag fyller snart 80, varmed kommit rejält dåligt minne. Jag ska rota lite mer, men Eisenhower är väl knappast att lita på i detta sammanhang.”
Tveksamt om citatet verkligen stämmer, men att Eisenhower tyckte illa om och smutskastade socialistiska länder som Sverige under kalla kriget är klarlagt. Men vad är egentligen sanningen om självmordsbenägenheten i Sverige?
Eurostat, som är EU:s statistikorgan, har siffror från 2010 som visar antalet självmord per 100 000 invånare i alla EU-länder. Sverige ligger EXAKT i mitten, precis på snittet i EU-länderna med 12,3 självmord per 100 000 invånare. Ungern har till exempel dubbelt så många självmord, Litauen tredubbelt så många självmord, och så vidare. Österrike, Frankrike, Belgien, Finland har till exempel högre självmordsfrekvens enligt den här statistiken.
I en annan undersökning från OECD ligger Sverige UNDER snittet bland OECD-länderna, noterbart är också att USA ligger över snittet.
I en undersökning från OECD ligger Sverige UNDER självmordssnittet bland OECD-länderna, USA ligger över snittet
Eisenhower hade alltså helt fel.
Stämmer myten? Nej
7. Psykisk ohälsa beror på svaghet och dålig karaktär
Här har jag två bevis för att myten verkligen existerar. Dels från min föreläsning i Umeå i november, där en kille under frågestunden menade på att det jag berättat om min depression och paniksyndrom i själva verket inte var sjukdomar utan ett utslag för min svaghet. Eftersom föreläsningen filmades har jag ett ljudklipp där ni kan höra den här personens resonemang (ber om ursäkt för dåligt ljud).
Jag hittade även ett annat (och mycket starkare) bevis för att den här myten existerar i den brittiska tidningen Wired där de skrev så här om en opinionsundersökning:
“19 percent of adults agreed that ’one of the main causes of mental illness is a lack of self-discipline and willpower’”
Det känns ju nästan lite fånigt att bevisa att det här inte stämmer, läs vilken bok som helst om psykisk ohälsa så förstår man att det är skitsnack. Men jag tänkte så här, vilka människor är bättre bevis för att den här myten inte stämmer, än sådana som faktiskt tidigare trott på den här myten, och sedan själva blivit sjuka och insett att det inte stämmer?
Jag googlade lite och hittade dels en massa random människor i bloggar och kommentarstrådar som hade sådana erfarenheter. Till exempel signaturen Andy i en kommentarstråd om depression som skriver så här:
“I constantly have feelings of wanting to end my life. I am sometimes overwhelmed by uncontrollable anxiety, stress & deep depression. It’s hard to believe I used to think people with depression just needed a kick up the backside and nothing more. Well, I know different these days.“
Förutom random människor på nätet hittade jag till exempel det här citatet från Linus Thörnblad som fick en utmattningsdepression under toppen av sin karriär som en av världens främsta höjdhoppare:
“Jag har alltid sett mig själv som en fajter, har tävlat med bristningar som andra personer inte skulle lämna lägenheten med. Och när jag tidigare tänkte på deprimerade personer kände jag bara: ”Kom igen, tagga till och kämpa dig igenom det här.”
Längre ner i intervjun i Expressen säger han så här:
“Det finns nog en skam i det. Men det borde inte vara så. Det hade varit enklare om jag hade haft ont i ett knä, då hade alla fattat. Den här skiten är inte lika konkret. Men jag vill inte skämmas, tvärtom känns det bra att prata om det. Kan jag hjälpa någon genom det är det jävligt gött. För att må så dåligt unnar man ingen.”
Förutom depression och utmattningsdepression hittade jag en artikel om ångest som heter “I Didn’t Understand People with Anxiety Until It Happened to Me” i tidningen VICE där journalisten Sarah Ratchford skriver bland annat så här:
“Despite the fact that it’s such a common illness, I didn’t always know what people felt when they described having anxiety. In my experience, most people don’t. When I was in university, a friend in her final year decided not to finish her degree. She had only a few credits left. She said she couldn’t deal with the anxiety school was causing, and described feeling sick to her stomach, crying, and being unable to finish papers. I listened and nodded where appropriate, but privately, I felt she should really just suck it up and finish the last few credits.I felt the same thing later, when another friend would describe her dating-related anxiety. Again, I listened… but sort of thought she should get a grip.”
I resten av Sara Ratchfords artikel berättar hon sedan om hur hon själv drabbats av svår ångest och depression och insett hur fel hon hade när hon trodde att ångest berodde på dålig karaktär.
Stämmer myten? Nej
Hoppas att ni gillade det här lite väl långa inlägget. Jag har försökt ange källor så ofta som möjligt, men vissa källor har jag tyvärr lyckats slarva bort, till exempel källan för alkoholförsälningen i Sverige 2002. Om den statistiken inte stämmer får ni gärna höra av er till mig på Twitter (jag heter c_dahlstrom) så ska jag åtgärda det.
I avsnitt nummer arton av min podcast om psykisk ohälsa pratar jag ännu en gång med seniorprofessor Marie Åsberg (Karolinska Institutet) om modern psykiatri. I det här avsnittet pratar vi om de stora genombrotten och Maries egen karriär från 1980 fram tills idag. Vi snackar till exempel om psykodynamisk terapi (PDT) och hur den har gått från vetenskapsfrånvänd till evidensbaserad på de senaste decennierna.
Vi pratar också om kognitiv beteendeterapi (KBT) som fick sitt enorma genombrott i USA under 80-talet, mycket tack vare David Burns bästsäljande bok ”Feeling Good – The New Mood Therapy” som publicerades just 1980. KBT fick sitt genombrott i Sverige först under 90-talet och 2000-talet och är en slags mix av kognitiv terapi och beteendeterapi som funnits betydligt längre än KBT. Jag och Marie snackar även om SSRI-medicinernas explosionsartade genombrott, mentalsjukhusens nedläggningar och de genombrott Marie tror att psykiatrin står inför under de närmaste åren. Trevlig lyssning!
I avsnitt sjutton av min podcast om psykisk ohälsa har jag lyckats locka min drömgäst till studion. Hon heter Marie Åsberg och är en av världens främsta depressionsforskare. I den här intervjun, som är en av fyra avsnitt med Marie, pratar vi om hur den moderna psykiatrin formades från slutet av 1800-talet till och med 1980-talet. Bland annat pratar vi om hur Sigmund Freud påverkade psykiatrin och jag frågar Marie vilken status Sigmund Freud har bland vetenskapsmän idag.
Vi pratar också om de första medicinerna och hur de lyckades revolutionera psykiatrin: Hibernal, litium och tricykliska antidepressiva mediciner inte minst. Marie förklarar också vad som gjorde att Sverige och de flesta andra västländer byggde mentalsjukhus, hon berättar också varför idén var god men att genomförandet på många sätt blev ett stort misslyckande, samt varför man bör vara skeptisk när signalsubstanser kommer på tal.
Jag tycker också att det var kul att höra vad Marie tycker om min bok om panikångest och depression som hon har läst. Hon fick ett ex av mig för ett tag sedan och bad att få den signerad, om du vill kan du också köpa ett signerat ex av mig här för 200 kronor inklusive frakt.
En podcast om depression – igen! Nu har jag och läkaren Pär Höglund spelat in en ny podcast om depression, den här gången om vilka bra behandlingar som finns och vilka biverkningar de ger. Vi går igenom psykoterapier, mediciner och elbehandlingar (ECT) och pratar om vilka behandlingar som har visat sig fungera bäst för olika typer av depression.
Jag har själv testat både antidepressiva mediciner och olika typer av terapier, och i podden berättar jag om mina erfarenheter av dem. Till exempel berättar jag om insättningssymtom och utsättningssymtom och varför det är vanligt att man många gånger måste byta medicin och/eller terapi ett antal gånger innan man hittar någonting som funkar. Vi diskuterar också vilka nya metoder som kan komma att utvecklas för att bättre veta innan vilka metoder som fungerar olika vissa patienter.
Pär berättar om vilka hans erfarenheter är som läkare inom psykiatrin, och hur vetenskapen bakom ser ut. Vi talar också lite kort om elbehandlingar, eller ECT (elektrokonvulsiv terapi), som är ett minerat område eftersom metoden har många (eller snarare högljudda) motståndare. Varför är metoden så kontroversiell än idag, trots att man vet att den är en av de mest effektiva metoderna av alla?
Om du vill veta mer om vilka behandlingar mot depression som fungerar bäst, beställ min bästsäljande bok om depression (och panikångest) som kostar 150 kronor inklusive frakt, signerad om du vill. Köp ett ex till dig själv eller till en vän som har depression och som behöver få mer kunskap om sjukdomen. Ifall ni har åsikter om det här avsnittet finns både jag och Pär på Twitter, skriv till oss där i så fall!
Hoppas att ni gillar även den här podden om depression, många tyckte väldigt bra om det förra avsnittet, tack för allt beröm.
