Etikett: psykiatri

I augusti förra året gav författaren Soki Choi ut boken ”Kimchi och kombucha: Den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna” på Bonnier Fakta. Boken blev snabbt en av Sveriges mest sålda och lovade ”bevisade tips” på hur man kan stärka sitt immunförsvar och sin hjärnhälsa. Bästsäljaren visade sig dock vara allt annat än vetenskaplig och författaren ville inte svara på några frågor.

I slutet av augusti förra året hörde Hedvig, en av min podcast Sinnessjukts lyssnare, av sig till mig och uppmärksammade mig på en underlig intervju i Sveriges Televisions ”Fråga Doktorn”. Journalisten och programledaren Susanne Axell intervjuade en forskare och författare vid namn Soki Choi, som sa flera häpnadsväckande saker om psykiska och neurologiska sjukdomar.

Eftersom jag har arbetat med psykisk ohälsa i snart tio år, skrivit två böcker i ämnet, föreläst över hela landet och intervjuat en lång rad psykiatriker, forskare och andra experter, känner jag ganska ofta till de experter som uttalar sig i ämnet. Och om jag själv inte gör det, vet personer i mitt nätverk allt som oftast vem det är.

Men varken jag eller någon annan hade hört talas om Soki Choi, åtminstone inte i de här sammanhangen. Någon kände igen hennes namn från hennes doktorsavhandling om sammanslagningen av Karolinska sjukhuset i Stockholm, som fick en del uppmärksamhet, främst i branschpress.

Vem var hon? Vad hade hon för grund för sina uttalanden? Och vad var det för bok hon hade släppt?

Jag bestämde mig för att granska boken till podden och ifall du vill höra granskningen finns den på Patreon.com/sinnessjukt, trailers med de första nio minuterna av respektive del finns i spelarna nedan . Om du istället föredrar att läsa granskningen har jag lagt ut kortare version av manuset nedanför spelarna.

Del 1:

Del 2:

---

”Massiva evidens”

Boken heter alltså ”Kimchi och kombucha: Den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna” och beskrivs så här av förlaget och författaren:

“Har vi lagt en massa tid, energi och pengar på mediciner, självhjälpsböcker, psykologer och andra terapier i onödan – när en enkel bajsöverföring egentligen var lösningen? Forskning visar nämligen att tarmbakterierna inte bara spelar en avgörande roll när det gäller vårt immunsystem. De verkar även spela en viktig roll i alzheimer, parkinson, autism, adhd, stress, ångest, depression med mera. […] Soki ger bevisade tips (Red: förlaget har efter granskningen tagit bort ordet ’bevisade’ här) på hur mat kan bidra med goda bakterier och därmed stärka ditt immunförsvar och din hjärnhälsa.”

I boken skriver Soki att maten nu ”intar den medicinska scenen”, och att “massiv evidens visar att fibrer och bakterier i mat inte bara spelar roll som förebyggande livsstilsmedicin, utan även besitter potential att behandla svårare åkommor som depression, alzheimer och autism”.

Hon riktar kritik mot läkemedelsindustrin både i boken och i intervjuer, som i podcasten Hälsosnack med Lotta och Victoria där hon säger:

– Och nu när man har upptäckt bakteriernas intelligens, alltså man behöver inte vara Einstein för att förstå att ja men det kanske har en viss påverkan, att du faktiskt får i dig massa nyttiga… bakterier, och jag kallar dem minidoktorer, för att ta bort deras taskiga rykte. Att liksom förstå att det här är dina egna doktorer som hjälper dig på plats i tarmen. Och så brukar jag också säga att tarmen är vår läkemedelsfabrik, vår egen, som har funnits i tre miljarder år, och du får så fantastiskt fina läkemedel utan biverkningar. Så valet är liksom att antingen så knaprar du de här pillren som har utvecklats sen 50-talet, av läkemedelsindustrin, och så får du massa biverkningar. Det är ju väldigt amerikanskt, att du har en bipacksedel och så har du alla biverkningar så friskriver de sig så här: ‘Jamen du kan dö på cupen, nu har vi sagt det, du får skylla dig själv’. Eller så har du din egen läkemedelsfabrik.

I min granskning riktar flera av Sveriges främsta forskare inom de olika områdena som boken behandlar kritik mot boken, författaren och bokförlaget Bonnier Fakta, eftersom de menar att boken är ovetenskaplig och vilseledande. Granskningen handlar delvis om läkemedel, därför vill jag först passa på att redovisa eventuella jävsförhållanden hos de forskarna som intervjuas i podden:

Ingrid Larsson sitter i Livsmedelsverkets expertgrupp för nutrition och folkhälsa men har inga kopplingar till läkemedelsindustrin, Christian Rück har inga jävsförhållanden att redovisa, Agnes Wold har grundat ett företag som heter Premune AB som är verksamma inom veterinärmedicin, och Flora Innovation AB som har patent inom allergiforskning, Göran Engberg har inga jävsförhållanden att redovisa och Lars Lannfelt är grundare och ägare i läkemedelsbolaget Bioarctic.

Jag har också intervjuat en colombiansk forskare och en kanadensisk, men inte kring läkemedel. Ingen som har medverkat i podden har heller fått betalt för det.

Jag har även kontaktat Soki Choi vid flera tillfällen. Hon vill inte ställa upp på en intervju. Jag har även erbjudit henne att svara på frågorna på mejl och att publicera samtliga frågor och svar oredigerade på sinnessjukt.se, vilket hon först gick med på, men när hon fick frågorna valde hon att avböja det med.

Frågorna finns i sin helhet på Sinnessjukt.se/soki, och berör mycket av det som nämns i podden, men även frågor om huruvida hon verkligen har forskat på Harvard, vilket inte har gått att få bekräftat eller dementerat av Harvard. Det finns dock inga vetenskapliga artiklar med hennes namn på från Harvard. (Red: hon hade aldrig forskat på Harvard visade det sig, vilket hon tog bort från sin hemsida direkt efter granskningen)

På samma sida finns dessutom en helt oredigerad version av mitt samtal med bokens förläggare Cecilia Viklund.

Patienten Hedvig

Det är den 20:e augusti 2018 som Soki Choi intervjuas av journalisten Susanne Axell i SVT-programmet Fråga Doktorn:

Du har ju skrivit en fantastisk bok om det här som har namn efter två saker som man kan äta faktiskt, vad heter den?

– Kimchi och kombucha. Och det kan man ju fråga sig varför, men jag tycker att de är en fantastisk symbol för den här bakterierika maten och de toppar ständigt den här psykobiotiska eller probiotiska listan på just den nyttigaste maten i världen. Sen kommer de från Sydkorea som är mitt andra hemland, och det är inte många som känner till det men de har faktiskt gått om Japan när det gäller att leva längst i världen.

Men jag tänker att vi har ju proppat i oss socker, antibiotika, och mat som inte kallas mat. Många ligger på äldreboende till exempel, får inte en värdig måltid ens en gång i vårt land. Hur påverkar det hjärnan och hälsan i hjärnan, tror du?

– Tror? Jag behöver inte ens tro, utan, man kan verkligen tydligt visa på den samlade forskningen att det är en otroligt förödande effekt, vi kan ju se just psykisk ohälsa som eskalerar, var tionde svensk knaprar mediciner.

Soki, som är ekonom med en bakgrund som IT-entreprenör och har forskat på organisationsförändringar inom sjukvården, får frågor om psykiska sjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar, som Parkinson och Alzheimer. Journalisten Suzanne Axell kallar boken ”fantastisk” och ”världsomvälvande”. Efter intervjun toppar boken både Adlibris och Bokus bästsäljarlistor.

Flera poddlyssnare ser intervjun och tipsar mig om den. En av dem är Hedvig, en biologilärare som uppfattar intervjun i Fråga Doktorn som okritisk, berättar hon:

– Jag tycker att det mest förfärliga var att hon fick sitta helt oifrågasatt. Hon fick sitta och göra reklam för sin bok och Fråga Doktorn-personen, alltså hon som leder det (Susanne Axell), bara: ‘Ja, det knapras ju en massa piller’. Hon fick sitta där och göra reklam för boken, sitta där och säga: ‘det här botar depressioner’.

Intervjun med Hedvig i granskningen är gjord via telefon i januari 2019, från en sluten psykiatrisk avdelning där hon då har varit inlagd i två månader. Hedvig har nämligen själv stora problem med flera av diagnoserna som Soki skriver om i boken, till exempel depression och ADHD.

Jag frågar varför hon ville att jag skulle granska boken:

– För att jag blev så upprörd att hon fick sitta och berätta om dessa bakteriers verkan och att de botar depressioner, utan att bli ifrågasatt det minsta. Hon fick sitta och göra reklam för en bok och istället (för kritiska frågor) fick hon medhåll av programledaren, med orden ‘det knapras ändå så mycket piller’. Och piller kan ju rädda så pass många liv.

Har du själv haft användning av mediciner, var det därför du reagerade?

– Visst har jag haft användning av mina antidepressiva, det går ju inte att säga annat, eftersom jag har fått en uppsving, särskilt nu när jag äter Voxran. Jag tyckte mer att intervjun var farlig, att man så stort tog bort tabletternas betydelse, eftersom de kan rädda så pass många liv. Att inslaget kan få människor att inte vilja ta tabletter, särskilt när det sägs i ett sånt program som borde ha en ganska stor bas som Fråga Doktorn.

Flera personer har ju hört av sig till mig och tycker att Soki Choi bagatelliserar psykisk sjukdom. Varför tror du att de känner så?

– Därför att det här med kost och motion, det är det där vanliga: ’ja men ryck upp dig’ eller ‘ta en promenad eller börja motionera så kommer du må bättre’. Och så fort man har varit i det här läget själv eller har någon som står en nära som har det, så vet man att det är inte bara att ta sig i kragen eller äta rätt eller motionera mer. Det är ju liksom hjärnan som har fått en sjukdom, och det är farligt att inte ta psykisk ohälsa på allvar. 1600 självmord om året säger väl en hel del om att det inte är att leka med.

Flera tv-tittare anmäler intervjun till granskningsnämnden, som friar SVT och skriver att nämnden konstaterar att forskaren var en ”tillfälligt medverkande som var inbjuden i egenskap av expert”.

I intervjun framgår dock inte att Soki helt saknar utbildning i ämnena hon skriver om i boken. Hon är ekonom och saknar helt medicinsk utbildning. Hennes forskning berörde inte heller det boken handlar om, utan handlade om organisationsförändringar och fusioner av sjukhus.

Dessutom får tittarna aldrig veta, att Soki Choi i samband med att boken släpps har startat ett företag som ska sälja produkterna hon i intervjun rekommenderar mot bland annat Alzheimers och depression.

Susanne Axell ställer inte heller några kritiska frågor:

Du jag måste fråga dig, det här tyckte jag var så intressant med just när det gäller den psykiska ohälsan, du menar att man kan äta sig bort från de här preparaten, till och med alzheimers skriver du om. Det här är ju världsomvälvande?

 – Ja men det är klart det är. Och det är det, och i forskarvärlden (sker) en kapplöpning om vem som ska komma med den, ja, första upptäckten och det ena med det andra. Ska vi ta till exempel… ja, Alzheimer? Så är det en ganska nyligen studie där man tittar på svåra alzheimerpatienter i Iran och de fick då yoghurt med bakterier, och efter tolv veckor så hade de alltså fått 30 procent förbättrad kognition! Det som också är intressant med Alzheimer är att du också kan, till exempel genom att äta vanliga fibrer som finns i grönsaker och frukt, stimulera bakterier som producerar smörsyra, och den är väldigt antiinflammatorisk och har också visat sig förbättra kraftig minnesnedgång och andra funktioner i hjärnan.

Iran-studien

Den iranska alzheimerstudien återkommer Soki till i flera intervjuer. Hon listar den också som en av sina tio favoritstudier i ett inlägg på sin blogg.

Lars Lannfelt är alzheimerforskare på Uppsala universitet. Han är inte lika imponerad av den iranska studien:

– Hon är ju väldigt förrädisk och förförisk i sitt sätt att skriva, får man lov att säga. Skicklig skribent på många sätt, men det är ju väldigt löst alltså grundat alltihop. Det finns ju enormt mycket olika studier kring Alzheimers sjukdom som jag behärskar bäst, man kan skriva och visa vadsomhelst och hänvisa… för det finns ju alltid någon artikel eller någon uppsats som hävdar någonting. Det kan gå rakt emot… vad som helst, så att säga. Och sen har hon hittat någon artikel från Iran där de visar att probiotika har effekt, och den är extremt liten, patienterna är ganska svårt sjuka, och det är väldigt kort tid också. Det är otroligt osannolikt att man kan få så kraftiga effekter, säger vi som håller på med stora studier som… idag gör man ju aldrig studier kortare än arton månader.

Och den här var tolv veckor, eller hur?

– Ja, tolv veckor var det, och det var väl sextio patienter om jag minns rätt. Så det är helt, helt osannolikt, helt osannolikt.

Den här studien har ju blivit kritiserad i olika vetenskapstidningar också, urvalet var litet, uppföljningstiden kort, det var till och med så att åtta av försökspersonerna dog under de här tolv veckorna. En annan svensk forskare som jag pratade med, han sa att man hade kunnat bevisa precis vad som helst med ett så litet urval och så kort uppföljning, är det ditt intryck också?

– Jaja, visst. Ja, absolut, absolut. Det är helt oseriöst att hänvisa till en sådan studie.

Trots att den blivit så kritiserad så kallar den här Soki Choi studien för en av hennes tio favoritstudier som har överraskat henne och forskarvärlden, vad säger det tycker du om hennes omdöme som någon slags vetenskaplig granskare?

– Nej, hon är helt omdömeslös, hon driver ju en tes här snarare än att försöka ta reda på vad som är sant så att säga. Så det är min uppfattning. Mitt allmänna intryck av hennes sätt att skriva är hon är väldigt opålitlig.

Lars Lannfelt har forskat på Alzheimers sjukdom i snart trettio år. 1992 upptäckte han en mutation hos en svensk familj, en mutation som leder till tidig utveckling av Alzheimers sjukdom och var startskottet för den forskning som 2018, alltså 26 år senare, ska beskrivas som ett av de största genombrotten inom alzheimerforskning någonsin.

”Hon är helt omdömeslös, hon driver ju en tes här snarare än att försöka ta reda på vad som är sant”

— Lars Lannfelt

Svenska och internationella medier rapporterar om det positiva beskedet från en klinisk prövning, en så kallad fas 2b-prövning, som är ett av de sista stegen innan ett läkemedel kan godkännas och börja produceras. Lars och kollegan Pär Gellerfors bolag BioArctic rusar på börsen, och både Lars och Pär blir i praktiken miljardärer på ett par dagar, trots att ett läkemedel som bäst kan lanseras först om ett par år.

Lars Lannfelt är kritisk till både Sokis bok och tv-inslaget i Fråga Doktorn. Han menar att en person som inte är bekant med forskningsområdet lätt kan överskatta värdet av djurstudier. Till exempel den studie på möss som Soki skriver om i boken, som enligt henne visar att mjölksyrabakterier har positiva effekter på en rad alzheimersymtom hos möss.

Det är bara det att trots att Alzheimer hos människor är en komplicerad och mycket svårbehandlad sjukdom, menar Lars att alzheimerliknande symtom hos möss tvärtom behandlas framgångsrikt med nästan vad som helst:

– Om det här nu är transgena alzheimermöss, som vi också har använt oss av, så är det som så att man måste vara ganska försiktig med att tolka resultaten. En del av de här musmodellerna, de är oerhört lättbehandlade. Därför att analyten i hjärnan är väldigt lättlöslig, och då har det visat sig att nästan vad man än gör med dem, får en positiv effekt. Till exempel rödvin från Bordeaux har vissa franska forskare visat kunna ha väldigt god effekt på de här mössen. Så man måste vara väldigt försiktig med sina slutsatser.

De forskare jag talat med, de menar ju att det är precis det hon inte är, och du såg den här intervjun i Fråga Doktorn, där sitter hon och säger att man kanske ska börja med att dricka yoghurt och sådär när man är i fyrtio- eller femtioårsåldern, för att då på något sätt undvika Alzheimers när man blir äldre. Kan det inte finnas stora faror med att sprida en sådan här bild av Alzheimers? 

– Ja, det är fruktansvärt. Det är ju rena lögner tycker jag. Det är helt obelagt det hon säger, det är hypoteser möjligtvis. Att gå ut så kraftigt, skulle ett läkemedelsbolag gå ut sådär, då skulle de bli dömda i domstol för falsk marknadsföring. När man håller på med hälsokost och sådant där då kan man hävda vadsomhelst, det är liksom ett annat regelverk.

Jag antar att om man hör att yoghurt funkar mot Alzheimers, då kanske man inte gör andra saker som att ta de mediciner som kanske finns, eller gör andra livsstilsförändringar som man kanske har sett har effekt. Är det den typen av saker som skulle kunna bli farligt?

– Ja absolut, man kan ju förhindra en korrekt diagnos till exempel. Och det är inte bra. Det är ovederhäftigt, och det är skrämmande att svensk television visar sådant. Att de visar sådant på tv, det tycker jag är oerhört upprörande. Det är fruktansvärt, det är jättebra att du ägnar dig åt det här hörru. Hahaha, det är förjävligt! Ja, det är förjävligt. Jag ger dig allt mitt stöd, hörru.

Ett antal andra påståenden i boken saknar helt vetenskaplig grund berättar Lars. Till exempel ett stycke där Soki skriver att inflammationer är orsaken till Alzheimers. Enligt Lars är orsaken till Alzheimers en helt annan, och dessutom mycket välbelagd.

– Det här är väldigt förrädiskt tycker jag. Det är ju väldigt välskrivet på många sätt alltså, och sen skriver hon, om man tittar på sidan sextiofyra högst upp i vänstra spalten: ’ny banbrytande forskning visar att inflammation snarare är en orsak till Alzheimers’ skriver hon.

Stämmer det då?

– Nej! Det tycker jag absolut inte man kan säga. Det finns en inflammatorisk komponent i Alzheimers sjukdom, en ganska låggradig inflammatorisk komponent. Vi vet ju väldigt väl vad Alzheimers sjukdom uppkommer av. Alla de här neurodegenerativa sjukdomarna handlar om proteiner som börjar aggregera. I Alzheimers fall handlar det om amyloid beta som aggregerar och klumpar ihop sig och faller ut som plack. Vid Parkinsons sjukdom handlar det om ett annat ämne som heter alfasynuklein, som aggregerar och bildar Lewykroppar inne i nervcellerna.

Inflammationer är inte orsaken till Alzheimers om man får tro Lars Lannfelt, utan istället en av många konsekvenser av sjukdomen. Alzheimers påverkar kroppen på flera olika sätt som inte har något med själva grundorsaken till sjukdomen att göra, förklarar han.

Till exempel så är det långt ifrån säkert att alzheimerpatienternas avvikande tarmflora, som Soki också lägger stor vikt vid i boken, har någonting med sjukdomens orsaker att göra. Sådana observationer har lett alzheimerforskningen fel flera gånger tidigare.

– Det är klart att tarmfloran skiljer sig säkert åt hos alzheimerpatienter om du tar en frisk kontrollgrupp, för hela kroppen förändras. Patienterna lever ju väldigt annorlunda, det påverkar ju alla möjliga saker. Det är därför epidemiologi ofta kan vara en ganska farlig vetenskap, för att man kan hitta saker där det är någon annan faktor, confounding factors som man säger, som man inte riktigt har koll på, och som ger ett resultat så att den här alzheimergruppen skiljer sig. Under många år var det ett väldigt snack om att D-vitamin orsakade Alzheimers sjukdom. Det handlade i grunden om att folk som höll på att bli dementa, de fick mycket sämre nutrition. De hade svårt att hitta till kylskåpet helt enkelt. Sådana faktorer spelar ofta in.

Det fejkade Hippokrates-citatet

Soki medverkar den 18:e september 2018 även i podcasten ”Lungcancerpodden”, som drivs av två lungcancerpatienter. Trots att hon helt saknar medicinsk utbildning ger hon råd om hur cancerpatienter bör äta:

Har du några tips för oss cancerpatienter, hur vi kan äta och dricka för att stärka vårt immunförsvar?

– Jag tror att tipsen som samtliga som forskar inom det här området skulle se, de är ganska generiska, och det är… brukar jag säga, man kan se det som fyra F, för att bara komma ihåg någonting, det är att äta fiberrikt, mycket växtbaserad mat, hela frukter och grönsaker, och råa.

Sedan följer en samma utläggning om fermenterad, färgrik mat som hon återkommer till i alla intervjuer. Tipsen i Sokis bok handlar mycket om just maten, och främst hur den kan påverka våra hjärnor till det positiva. Bokens längsta och mest centrala kapitel heter till exempel “Låt maten vara din medicin”, en kortare variant av ett citat som hon återger i kapitlet, nämligen: “Låt maten vara din medicin och medicinen din mat”.

Citatet tillskrivs Hippokrates, som brukar kallas läkekonstens fader. Det här citatet kommer dock inte från Hippokrates.

Diana Cardenas är nutritionsforskare på El Bosque-universitetet i Bogotá, Colombia. Tillsammans med Jaques Jouanna, som är professor emeritus i grekiska och har skrivit flera böcker om Hippokrates, har hon i en studie visat att citatet inte bara är falskt, utan att Hippokrates och hans lärljungar tvärtom noga skilde medicin och mat åt. Jag ringer upp Diana på hennes arbetsrum i Bogotá för att fråga om citatet, och hon poängterar särskilt att det inte bara är ett falskt citat, utan även en missuppfattning:

– It’s important to say that it’s not only a misquotation but a misconception, food is important to health and disease, and it’s a lot of scientific evidence about this relationship, but this phrase is not true. It’s a misconception because for Hippocrates he distinguished, or generally Hippocratic medicine, we can find difference between food and drugs or medicines or remedies. For the Hippocratic medicine, you can’t confound food and remedies or medicines or drugs.

Diana menar vidare att seriösa forskare alltid är noga med sina källor. Att använda citat utan källa är ”bad science”:

– The researchers that are not looking at the source… good researchers are looking at the source of each phrase and each statement. So if you want to make a quotation, and if you want to reference some author, even if its Hippocrates, you can look for and exactly search… but everybody just put in ’Hippocrates’. It’s bad science, because you are not looking at the real source, the origin of the idea.

I det här fallet har Soki alltså inte gått till källan, och hade hon försökt göra det hade hon upptäckt att det inte finns någon sådan.

Att låta övertygelsen styra

Ingrid Larsson är klinisk näringsfysiolog och forskare på Sahlgrenska akademin i Göteborg och har läst ”Kimchi och kombucha”. Hon menar att Soki Chois bok dels innehåller en rad rena faktafel, till exempel att det felaktigt påstås att det finns ett rekommenderat dagsintag av inulin och att resistent stärkelse är bra för viktnedgång.

Förutom faktafelen, tycker Ingrid Larsson att Soki saknar kunskap och att hon har låtit sin egen övertygelse styra, snarare än vetenskapliga principer:

– Boken bygger på ett väldigt skakigt underlag, kan man säga. Jag får uppfattningen att här är det en person som har väldigt mycket tro på det hon skriver, men som inte kan få ihop det vetenskapliga underlaget. Hon försöker få ihop det vetenskapliga underlaget med sin tro, men gång på gång märker man att här saknas kunskap i ämnet. Det hade varit helt okej om författaren hade skrivit en bok om kimchi och kombucha och recept och så kring det, utan att plocka in det här sambandet, eller de påstådda sambanden rättare sagt, mellan tarmfloran och sjukdomar som då enligt författarens uppfattning medieras av mjölksyrabakterier och så vidare.

”Gång på gång märker man att här saknas kunskap i ämnet”

Ingrid Larsson

Ingrid arbetar till vardags med behandling av vuxna med svår fetma på Sahlgrenska universitetssjukhuset, där hon utvärderar och utvecklar fetmabehandling, och bedriver klinisk behandlingsforskning. Hon sitter även i Livsmedelsverkets expertgrupp för nutrition och folkhälsa, och har blivit utsedd till Årets dietist av Dietisternas Riksförbund.

Ingrids invändningar mot Soki är desamma som de andra forskarna jag intervjuar. Soki saknar kunskap, drar för stora växlar av djurstudier och vilseleder läsarna genom att använda sin doktorstitel i boken, trots att hon inte har doktorerat på det boken handlar om:

– När man har en tes, som man ska bevisa med ett vetenskapligt underlag, så måste man vara så väl förtrogen med det vetenskapliga underlaget, och inte bara det: man måste ha kunskap i området. Som i det här fallet: nutritionell kunskap, det räcker inte med att veta att kimchi innehåller mjölksyrabakterier, man måste ha den stora bilden: både helikopterperspektivet på nutritionen, men också detaljerad fysiologisk kunskap om metabolism, fysiologi, anatomi. Särskilt viktigt är det när man rör sig i ett forskningsområde som är väldigt nytt, för då finns det mycket studier gjorda på cellkulturer eller djurstudier. Och så är det i fallet vad gäller tarmfloran, den största kunskapen vi har, det gäller djurstudier.

Ingrid förklarar att djurstudier visserligen är viktiga för forskare, men att de måste tolkas med stor försiktighet. Det är nämligen långt ifrån alltid så att resultaten från dem går att översätta till människor och människokroppens anatomi.

– Djurstudier är vad vi kallar mekanistiska studier. Vi kan titta och studera mekanismer, och utifrån dem etablera hypoteser. Så vi kallar djurstudier hypotesgenererande studier. Men det betyder inte att om man finner en mekanism i en djurstudie, att det automatiskt kan översättas på människa. Om vi nu tar gnagare till exempel, möss och råttor, som är de vanligaste djurmodellerna. Möss och råttor är helt olika arter jämfört med människa, och i det ligger att det finns en helt annan anatomi. Om vi nu håller oss till tarmen, så finns det en helt annan anatomi i musens tarm, jämfört med människotarmen. Det finns andra metabola processer och fysiologin är också annorlunda.

– Dessutom när vi pratar om olika bakterier, så finns det helt olika bakteriestammar i mustarmen, jämfört med människotarmen. Det är ju en av anledningarna till varför man gör studier på bakteriefria möss, alltså att man gör dem helt rena och sen tillsätter de bakterier eller bakteriekombinationer man vill studera. Men det betyder ändå inte att vi kan säga att vi överför resultat från djurstudier till humanstudier. Författaren har ju upptäckt detta, att det största vetenskapliga underlaget är från musstudier. Hon försöker då förklara hur resultat från djurstudier kan överföras till människostudier, men där faller de här resonemangen helt igenom.

På vilket sätt?

– Därför att det är så stora skillnader, att vi inte kan översätta resultat från djurstudier med den förklaringen jag gav med anatomi och fysiologi och metabolism. Men också för att människan lever i helt andra förhållanden jämfört med möss som man har i burar. Särskilt viktigt blir det ju när man studerar psykisk hälsa. Man försöker göra möss med autistiska symtom, men det är ju inte autism. Man försöker få alzheimerplack i möss, men det är inte alzheimers sjukdom.

– Det kapitlet i boken har jag reagerat allra mest på, just den forskningen och hur författaren uttrycker sig om samband mellan tarmfloran och olika sjukdomar och olika utvecklingar och stress och depression och ångest. Det är så förfärligt, i och med att patientgrupper med psykiska sjukdomar, det är de mest sårbara vi har inom hälso- och sjukvården. De är så utsatta dels på grund av sin sjukdom, och dels på grund av att de har en väldigt viktig läkemedelsbehandling, som är oerhört viktig för dem. Tänk om man då har en psykiatrisk sjukdom, eller man är närstående till en person med en psykiatrisk sjukdom, och så läser man att om man äter yoghurt och kimchi så kan man bli mycket bättre eller kanske till och med bli botad? Tänk om man då avbryter en viktig läkemedelsmedicinering, för att testa detta som låter så övertygande, på grund av att författaren också utger sig för att vara doktor? Hon är ju akademisk doktor, men inte inom detta området, och detta är ett djupt allvarlig etiskt problem. Inte att hon kallar sig för doktor, för det är hon ju, men hon är inte doktor inom det här området, och då ska hon inte skriva någonting om det i det här området.

Att använda sin forskartitel när man undersöker ett helt annat forskningsområde, det är vilseledande?

– Absolut! Hade hon skrivit en bok om komplexa sjukvårdsorganisationer och kallat sig doktor så hade det varit helt okej, för då rör hon sig ju inom det området som hon har doktorerat i. Men att skriva en bok om medicin och hälsa och mat och nutrition och sjukdomar, det hjälper inte att man har en akademisk titel. Hon skriver ju också i texten att hon tack vare sin forskarutbildning, eller hur hon uttrycker det, så kan hon läsa vetenskapliga artiklar. Men det är inte samma sak att läsa vetenskapliga artiklar inom komplexa sjukvårdsorganisationer, som att läsa inom medicin eller psykiatri eller nutrition eller vad som helst.

Att kopplingen mellan tarmen och hjärnan verkligen är ett spännande forskningsområde ifrågasätter ingen av de experter jag talat med. Men om man ska skriva om ett nytt forskningsområde måste man vara försiktig menar de, värdet av nya och trendiga forskningsområden överskattas ofta, och inte bara inom populärvetenskapliga böcker och i media utan även i vetenskapliga tidsskrifter.

Detta kallas för publikationsbias, berättar Ingrid Larsson:

– När man går in i ett nytt forskningsområde, så kommer det så väldigt mycket studier om allt möjligt i alla olika delar av det här forskningsområdet. Men det betyder inte att alla studier är korrekta, så när man har forskat ett tag, så upptäcker man att: ’jaha, det här var ju inte sant’ och ’den här metoden kanske inte fungerade på människa som på mus’. När man går in i ett nytt forskningsområde så finns det också någonting som vi kallar för en publikationsbias, som innebär att det bara är positiva studier som publiceras. Att negativa och nollstudier, där man inte finner något samband mellan det man undersöker och det man vill ha undersökt, publiceras inte lika ofta. Då blir det en skev bild av resultaten. Det här slipas bort med tiden när forskningsfältet blir mer etablerat och man ser att: ’jaha, det är det här spåret som verkar vara aktuellt’. Att skriva en sådan här bok i ett så ungt forskningsområde, det är mycket tveksamt. Och särskilt tveksamt är det när man är akademisk doktor.

Soki Chois doktorstitel

Ingrid Larsson återkommer flera gånger till att Soki Choi kallar sig för “Doktor Choi” i boken. Faktum är att nästan alla jag talar med som har läst boken reagerar på det här, trots att det egentligen inte är emot några regler. Soki Choi har en akademisk doktorstitel, hon har som ekonom doktorerat på sammanslagningen av Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Men doktorstiteln uppfattas av många som att en person är läkare, menar Jimmie Trevett, som är förbundsordförande i RSMH, en riksorganisation för människor med psykiska sjukdomar som har 8 000 medlemmar i 130 lokalföreningar över hela landet:

– Jag tycker boken är vagt underbyggt med fakta och hon utger sig för att vara doktor, men är ju ekonomidoktor och inte någonting annat och detta kan missuppfattas. En sådan här bok som handlar om tarmfloran som lösning på många svåra psykiatriska tillstånd kan ge en helt felaktig bild och felaktig information, också farlig information till patienter och anhöriga om att detta kan lösa svåra problem. Detta kan ge vilseledande information och därför är det konstigt att det får speglas i morgon-tv i TV4 och i Fråga Doktorn, och stå oemotsagt av expertis som kan bemöta dessa påståenden, om att man ska äta några asiatiska rätter som gör att tarmfloran gör att du blir frisk och botad från svåra tillstånd, och att detta är lösningen på allvarliga problem.

Förutom patientorganisationen RSMH, är Sveriges läkarförbund kritiska till att Soki Choi och Bonnier använder sig av doktorstiteln i det här sammanhanget.

Thomas Lindén, professor och specialistläkare i neurovetenskap och psykiatri vid Sahlgrenska universitetssjukhus, är ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd. Han menar att både författaren och förlaget agerar vilseledande i boken:

– Det är inte förbjudet att göra så och jag tycker att man har ett moraliskt ansvar att inte vilseleda. Om man har doktorerat i medicinsk vetenskap, och är medicine doktor, men inte läkare, men marknadsför sig så gentemot allmänheten, så kommer allmänheten att uppfatta att man är läkare när man uttalar sig i medicinska frågor – och det är vilseledande. Det tycker jag är ett moraliskt fel som den här personen gör då, hon lever nog inte upp till sitt akademiska instituts etiska standard. Sen tycker jag att bokförlaget har ett ansvar gentemot de läsare och kunder de vänder sig till, och borde vara medvetna om att läsekretsen uppfattar en sådan här presentation av författaren som att den är läkare, när personen använder titeln doktor och uttalar sig i medicinska frågor. Jag tycker att det är beklagligt att man inte på bokförlaget håller en högre etisk standard i den frågan.

”Det är beklagligt att man inte på bokförlaget håller en högre etisk standard i frågan”

Thomas LIndén, Sveriges läkarförbund

Thomas Lindén tror alltså inte att Soki Choi lever upp till Karolinska Institutets etiska standard, men Soki och Bonnier Fakta hänvisar ofta till hennes koppling till Karolinska Institutet i marknadsföringen av boken. I boken skriver Soki: “Jag vill också tacka Karolinska Institutet, för att ha utrustat mig med forskningskompetens. Utan min doktorsexamen i ryggen hade jag nog inte kunnat sammanställa över 400 vetenskapliga artiklar på så kort tid.”

Peter Andréasson är presschef på Karolinska Institutet. I ett mejl skriver han:

“Choi har förstås rätt att berätta för omvärlden att hon doktorerat vid KI eftersom det stämmer. Hon kan dock inte hävda att hon fortfarande är knuten till KI eller att hon har någon form av medicinsk examen från KI. KI är generellt inte positivt inställt till personer som på olika sätt använder sin examen eller annan relation till KI för att uppnå någonting som inte har relevans för denna relation eller som inte bygger på vetenskaplig pregnans. Det skadar vårt anseende som ett seriöst universitet.”

”KI är generellt inte positivt inställt till personer som på olika sätt använder sin examen eller annan relation till KI för att uppnå någonting som inte har relevans för denna relation eller som inte bygger på vetenskaplig pregnans. Det skadar vårt anseende som ett seriöst universitet.”

Peter Andréasson, Presschef, Karolinska Institutet

Men vad säger förlaget Bonnier Fakta om den här kritiken? Borde man inte ha förstått att läsaren riskerar att missförstå doktorstiteln?

Bokens förläggare på Bonnier Fakta heter Cecilia Viklund. Förutom ”Kimchi och kombucha”, varit ansvarig för andra kritiserade böcker som ”Food Pharmacy”, en bästsäljande bok på samma tema skriven av en copywriter och en statsvetare.

Lyllo mig – har ju hur många smarta, roliga och alldeles, alldeles underbara författare (och hela bokteam) som helst ??? #förlagsfest #bonnierfakta #lycka #kimchiochkombucha #sömnsömnsömn #kallabad #starkhelalivet #stoltförläggare #party #photobooth

62 Likes, 4 Comments – Cecilia Viklund (@halsoforlaggaren) on Instagram: ”Lyllo mig – har ju hur många smarta, roliga och alldeles, alldeles underbara författare (och hela…”

Jag ringer upp Cecilia (till vänster på bilden ovan):

– Alltså hon är ju inte läkare, men hon är ju doktor, och det där förklarar vi ju i… det står ju tydligt i texten om henne. Doktor Choi-boxarna är ju, där har vi satt ’Doktor Choi’ därför att det låter lite spännande, lite bra. Men vi har ju aldrig någonsin påstått att hon är läkare, och det är hon ju inte. 

Nej, just det. Men har hon någon medicinsk utbildning överhuvudtaget?

– Nej, inte medicinsk utbildning. Hon har ju forskat och gjort andra saker. Hon är ju otroligt duktig på att läsa forskning och har varit intresserad av ämnet och läst mycket.

Men du tror inte att läsare kan missledas att tro att Soki är läkare när ni skriver ’Doktor Choi’, det är ju ändå en medicinsk bok tänker jag?

– Hon skriver ju också i boken att hon inte är läkare, så det bör man ju inte tro, då har man ju inte läst. Och vi hymlar ju inte, vi skriver ju inte det heller i beskrivningen av henne. Det känner jag mig inte orolig för.

Fast hon skriver ju inte att hon inte är läkare? 

– Jo, det gör hon, ’jag är inte läkare’ står på… jag kan ju inte exakt sida, men det finns med.

Jag har boken framför mig här, vart står det någonstans?

– Jamen jag kan ju inte exakt sida, det måste jag ju få kolla upp då, jag sitter inte med boken framför mig.

Cecilia Viklund insisterar flera gånger på att man varit extra tydliga och skrivit ut att Soki Choi inte är läkare – allt för att undvika missuppfattningar. Detta stämmer inte, vilket Cecilia Viklund medger efter intervjun i ett mejl.

Bland dem som tycker att det är fel att skriva ’Doktor Choi’ finns till exempel Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH, som ju representerar 8000 medlemmar i 130 lokalföreningar i landet. De menar att det här är vilseledande och allvarligt. Hur ser du på det?

– Hon är ju de facto… alltså hennes titel är ju doktor, och vi vill ju absolut inte vilseleda någon, självklart. Men det är… det är hennes titel och det här är en populärvetenskaplig bok, där det inte känns speciellt kontroversiellt att göra det här. Och vi påstår ju som sagt ingenstans att hon är läkare, så det… jag tycker inte att det känns konstigt.

Nej, men jag tänker att gemene man förknippar kanske ordet doktor till läkaryrket, och särskilt kanske i en bok som handlar om just medicin och sjukvård?

– Ja, fast hon måste ju kunna använda sin titel och det görs ju, alla som har den titeln använder ju den på olika sätt. Nej, jag tycker inte att det… jag tycker inte att det känns som ett problem, och jag hoppas ju att om folk skulle tro det när de har läst hela boken, vilket jag (skratt) inte kan förstå om de gör, att de i så fall hör av sig till oss.

Cecilia ser alltså inga risker för förväxling. Men i mejlet hon skickar till mig efter intervjun, skriver hon plötsligt: “När det gäller Sokis titel så har vi från början varit medvetna om risken för förväxling, och därför diskuterat det här flera gånger på förlaget under arbetet med boken.”

Jag har även talat med Läkarförbundet, och de är ju väldigt kritiska till att ni använder hennes doktorstitel i en medicinsk bok. De kallar det vilseledande och omoraliskt, och säger att det är beklagligt att Bonnier inte har en högre etisk standard än så. Vad tänker du om det?

– Ja, det är ju synd att de säger så. Senast igår var hon och föreläste för ett stort antal läkare varav hon fick jättemycket spännande frågor, de uppmuntrade henne, hon har fått otroligt mycket positivt från just läkare om den här boken, så… men det är klart att uppfattas det så där, då ska vi naturligtvis fundera på det framöver. Det är ju ingenting som är… vi är ju verkligen inte ute för att… med något ont uppsåt. Tvärtom, vi vill ju bara sprida kunskap och forskning och hjälpa människor.

”Så ovetenskapligt det kan bli”

Förutom att Soki och Bonnier missbrukar den akademiska doktorstiteln så menar Ingrid Larsson, fetmaforskaren på Sahlgrenska, att det faktum att Soki ändå har forskat och ofta hänvisar till sin tid som forskare på Karolinska Institutet, gör att man kan ställa högre vetenskapliga krav på boken, än om någon utan akademisk utbildning skrivit den.

– Jag har tagit mig för pannan nästan vid varje sidvändning. Hur ska man tolka det här? Hur ska gemene man och kvinna som läser det här tolka det? Ska man börja äta mjölksyrabakterier i tron att ens närstående med svår Alzheimer ska bli bättre? Eller om man själv har en psykiatrisk sjukdom. Det är det allra värsta, tycker jag, att den riktar sig mot en mycket sårbar grupp av patienter. Jag som forskare ställer mycket högre krav på en författare som har en akademisk utbildning, jämfört med om hon skulle skriva som vem som helst. Jag kräver av den här personen ett helt annat tänk, ett helt annat uttryck, en helt annan förmåga att tolka och översätta resultat från studier med alla dess styrkor och begränsningar, jämfört om jag skulle läsa en bok där författaren skriver att ’jag heter si och så, och jag är intresserad av det här området’.

Hon väljer studier med ett urval som är omdömeslöst, hon uttalar sig i ämnen som hon inte har forskat på, hon använder fejkade citat, hon försöker missleda med sin akademiska titel, och så kallar hon det här för vetenskapligt. Är det inte i själva verket själv motsatsen till vetenskap?

– Ja, exakt. Det är så ovetenskapligt som det kan bli. Om vi går in på det etiska problemet, så sätter hon forskningen i en dålig dager, därför att hon skriver den här som forskare, eller som akademiskt utbildad. Men när vi diskuterar vetenskap så diskuterar vi dem inom mycket givna ramar. Vi vet hur vi ska uttrycka oss, vi vet vilka slutsatser vi kan dra från olika studier, mot bakgrund av vad det här är för typ av studie, om det är studier gjorda på cellkulturer i ett laboratorium, eller om det är djur, eller om det är människa. Sen så finns det många olika typer av studier man gör på människor, och från dessa kan man dra olika slutsatser. De här sambandsstudierna, som det mesta är (i boken) då, det största underlaget på forskning kring tarmflora, det är ju gjort på djurstudier och cellkulturer. Sedan den gruppen av humanstudier som finns, där är den största andelen observationsstudier, och där kan man inte etablera ett orsakssamband. Det kan man bara vid kontrollerade interventionsstudier. Det vill säga: man ger en viss diet, och så mäter man effekt. Eller man ger yoghurt och så mäter man effekt.

– Men de allra flesta av de här studierna är så kallade observationsstudier, där man kan etablera ett samband men man kan aldrig säga åt vilket håll sambandet går. Det kanske är så, om jag ska ta ett exempel, att om en viss kombination av bakterier i tarmen har ett samband med en viss sjukdom, så kan det ju vara så att de som har den sjukdomen äter på ett annat sätt än personer som inte har sjukdomen. Det vill säga att sjukdomen medierar sammansättningen av bakteriekombinationen i tarmen, det är inte bakteriekombinationen i tarmen som medierar sjukdomen. Man kan inte etablera åt vilket håll de här sambanden går när man gör observationsstudier.

”Det är så ovetenskapligt det kan bli”

Ingrid Larsson

Precis som alzheimerforskaren Lars Lannfelt, menar Ingrid Larsson alltså att Soki Choi drar slutsatser om orsakssamband med vetenskapliga studier som grund, där forskarna redan innan studierna genomförts vet att man aldrig kommer att kunna etablera något sådant samband.

Det är helt enkelt inte det studierna är till för.

Livsmedel som medicin?

Men om det nu skulle visa sig att en viss typ av mjölksyrabakterier verkligen var effektiva mot svåra psykiatriska och neurologiska sjukdomar, vilka garantier finns det för att ett livsmedel innehåller exakt rätt bakteriestammar och i rätt dos? Hur vet man att bakterierna inte i själva verket har dött innan de når patienten?

Ingrid Larsson menar att det i princip är helt omöjligt:

– Det saknas ju kontroll, det enda man då får lita på, det är ju vad som står etiketten, och det är ju inte säkert att etiketten överensstämmer med innehållet i en grupp livsmedel där det inte är kontrollerat. Det är ju det som är styrkan med läkemedel, de är utvecklade under lång tid, de är hårt kontrollerade. Man vet att står det 50 milligram på etiketten så är det 50 milligram i tabletten. Det är ju därför man kan ordinera och på så sätt veta vad det blir för effekt på det man vill behandla, om personen äter medicinen enligt ordination.

– Att som författaren gå på läkemedelsindustrin och säga att den skulle förlora på den här kunskapen, så är det ju inte. Att de vill undanhålla kunskap om mjölksyrabakterier, det är ju bara humbug. Jag har för mig att det står i den här texten om läkemedelsindustrin att mycket av psykiatrisk sjukdom ska kunna behandlas med kost och meditation. Det är ju helt vilseledande. Och återigen: hon är inte medicinskt utbildad, men hon är akademisk doktor, som sådan ska man inte skriva på det här sättet. Man får inte skriva på det här sättet. Därför att man har ett ansvar, och det ansvaret stavas: etik.

I ”Kimchi och kombucha” skriver Soki Choi att “maten intar den medicinska scenen”, men näringsfysiologen och dietisten Ingrid Larsson verkar alltså ta ganska lätt på den visionen.

Dessutom kan man fråga sig ifall livsmedelsindustrin verkligen är villiga att ta på sig det ansvar som den medicinska scenen för med sig? Elisabet Rytter är forsknings- och nutritionsansvarig på Livsmedelsföretagen, bransch- och arbetsgivarorganisationen för livsmedelsföretag i Sverige.

– Det är nog en vision som hon kanske har och tror, men det kommer aldrig vara så att livsmedel kan ta över läkemedel. Jag kan möjligtvis tänka mig att det skulle kunna komplettera, inom vissa sjukdomar, i vissa fall. Det är ju en väldig skillnad på ett livsmedel, ett livsmedel är en biologisk massa som består av en otrolig massa olika ämnen, och med en viss biologisk variation, den är ju liksom inte exakt. Tittar du på läkemedel, då har du en substans riktad mot en sjukdom, bara det får en att förstå att de aldrig kan ersätta varandra.

Läkemedelsindustrin har ju helt andra kontrollkrav på sig, som ni inte har?

– Ja! Vi har ju olika sorts kontroller: läkemedelsindustrin har ju kontrollen att det måste vara exakt det där ämnet i exakt den mängden, det är ju väldigt exakt uträknat för att till exempel förtunna blodet på exakt nivå. Den världen är ju inte vi i, vi däremot måste veta väldigt väl att vi har en säker livsmedelshantering, utan klimatgifter och bakterier. Att alla oönskade främmande ämnen inte finns där, och så vidare. Vi har ju mest lagar av alla industribranscher, jag tror att hälften av EU:s alla lagar och paragrafer berör livsmedel. Men de ser så olika ut, därför att det är två olika saker. Livsmedel är inte detsamma som ett läkemedel, tvärtom. Det är två skilda saker.

– När det handlar om allvarliga sjukdomar där man behöver gå in med väldigt effektfulla läkemedel, om man nu vill uttrycka det så, så kommer inte en livsmedelsprodukt vara där. Då får man omforma den och göra den till det där standardiserade exakta läkemedlet. Och då har vi nog förflyttat oss bort en bit från där vi är i dag.

”Det kommer aldrig vara så att livsmedel kan ta över läkemedel”

Elisabet Rytter, Livsmedelsföretagen

Elisabet Rytter är själv associerad forskare på avdelningen för klinisk nutrition och metabolism på Uppsala universitet. Jag frågar vad hon tycker om boken i allmänhet, och det visar sig att hon har ungefär samma invändningar som de andra forskarna jag talar med:

– Det här är ännu en i raden av böcker där disputerade (personer) ger sig på att skriva böcker om ett område som de inte har disputerat inom. Och det slår mig att de då har glömt bort det som man faktiskt ska ha med sig när man är färdig utbildad forskare: att lika mycket som man ska veta vad man kan, så ska man också ha en ödmjukhet inför vad man inte kan. Och Soki Choi är ju disputerad inom ett helt annat område än just tarm och mat och hälsa.

Jag frågar också vad Elisabet Rytter tycker om den vetenskapliga nivån i boken:

– Den är faktiskt ganska låg. Om man vet vad vetenskap är så använder man inte så här många överdrivna uttryck och ovederhäftiga uttryck, man drar inte så stora växlar av de studier man har läst. Och vad gäller de studier som författaren säger att hon har läst, 400 stycken som finns med i boken, det vet man mycket väl om man är forskare att då måste man faktiskt berätta hur man valt ut dem och sammanfattat dem. En transparent metodbeskrivning alltså, och den lyser med sin frånvaro.

Renlevnadsmänniskan Hedvig

Låt oss återvända till patienten Hedvig, biologiläraren som tipsade om Soki Choi i augusti. Hedvig berättar från den slutna psykiatriska avdelningen om sina egna kostvanor:

– Jag tänker ju på att få i mig utav alla näringsämnen och sen proteiner och vitaminer och mineraler för att orka träna som jag gör. Sen kan jag äta onyttigt också för att det är gott, men inte i allt för stor mängd. Så mycket frukt och grönsaker och yoghurt och sådana saker. Sen första augusti har jag i stort sett helt slutat äta vitt socker också.

Och du har fortsatt träna under den perioden?

– Japp. Lika mycket som vanligt. Jag springer och kör styrketräning. Jag springer typ femton kilometer tre gånger i veckan och så kör jag styrketräning tre gånger i veckan.

Vad springer du en mil på?

– Nu senast sprang jag på strax under trettiofem minuter, men då har jag varit inlagd ett bra tag så att jag inte har kunnat träna på den nivån. Så … det går ganska fort.

Du har alltså uteslutit socker, du äter varierat, äter bakterierik mat som hon rekommenderar, och ändå så åker du in på psyket gång på gång. Hur länge har du varit inlagd den här vändan?

– Jag har varit inlagd sedan mitten av november, och ska väl förhoppningsvis kunna skrivas ut nästa vecka. Så det är nästan två månader den här gången.

Soki skriver väldigt mycket i boken om just ADHD och depression och hur pass bra det här är mot de diagnoserna. Du följer omedvetet hennes råd, och nu har du varit inlagd i två månader, är det en…

– Det är en korrekt beskrivning. Och jag har tidigare varit inlagd fyra gånger, på grund av depressionen och min sömnlöshet.

Hedvig är alltså, visar det sig, en renlevnadsmänniska. Yoghurt, frukt, motion och inget socker. Trots det fortsätter hon åka ut och in på psyket. Men innan vi kommer in på frågan om tarmflorans koppling till vår mentala hälsa, finns det anledning att titta närmare på bokens sydkoreanska tema.

Historierevisionism

Soki hävdar både i intervjuer och i boken att kombucha kommer från Sydkorea, som hon beskriver som sitt andra hemland. Men hur är det egentligen med det där: är kombucha verkligen sydkoreanskt?

I en intervju berättar kombucha-forskaren Ben Wolfe, som är mikrobiolog på Tufts University utanför Boston, att det i princip är omöjligt att fastställa vart ifrån drycken kommer ifrån:

– What we do know is that it was originally produced in parts of China as well as in Russia. It’s very very popular there and has been historically, many different families would have them in their kitchens and drink them. There’s various different names for them in different cultures, but how someone learned to make kombucha and that it’s a good thing, I’m not really sure. I mean, it makes sense that it would happen pretty spontaneously: if someone was making tea and then added sugar to it, if you leave it out, there are yeast and there are bacteria in the air that could colonize that if you’re in the right place. But when did that happen? When did people start purposely start cultivating it? What was the original kombucha in terms of which yeast or which bacteria? We don’t know.

Ben Wolfe säger alltså att kombucha sannolikt har sitt ursprung i Kina eller Ryssland, men att man inte kan veta säkert.

Var har Soki Choi i så fall fått uppgifterna om att Sydkorea är kombuchans ursprung?

I slutet av boken listar Soki Choi över 400 referenser, men anger inte från vilken studie respektive påstående i boken härstammar ifrån. Det är inte ovanligt att man gör så i populärvetenskapliga böcker, men det stora antalet referenser i just den här boken gör det svårt att kontrollera Sokis uppgifter.

Jag läser de åtta vetenskapliga referenserna som har ordet ’kombucha’ i titeln. I dem anges kombuchans ursprung inte överhuvudtaget i fyra av de åtta studierna. I två av Sokis referenser skriver man att drycken kommer från ’orienten’, det vill säga Asien eller österlandet. I ett av fallen anges Japan som ursprungsland, och i ett fall Kina.

Det verkar alltså råda stor osäkerhet om kombuchans ursprung även i de studier som Soki själv säger sig ha läst.

Men inte nog med det, ingen av källorna uppger just Sydkorea som ursprungsland.

Trots det skriver Soki Choi i boken att Japans kejsare Ingiyo led av magsmärtor och att han år 220 före kristus därför tillkallade sig den mystiske koreanske läkaren Doktor Kombu, som botade honom med kombucha-te. Detta kan dock inte stämma, för enligt det japanska kejsarhusets officiella hemsida, föddes kejsaren Ingiyo först år 412 efter kristus, det vill säga mer än 600 år efter händelsen Soki hänvisar till.

Den studie bland Sokis referenser som, likt mikrobiologen Ben Wolfe och de flesta sajter på nätet, anger Kina som ursprungsland, är skriven av den numera pensionerade forskaren Edward Farnworth. Under 32 år forskade han på mat och nutrition, bland annat just kombucha och kefir, en annan asiatisk fermenterad dryck.

Edward berättar över telefon att eftersom kombucha inte är ett särskilt hett forskningsområde, så hör folk fortfarande av sig till honom och frågar om den studie som Soki Choi refererar till, som trots att den publicerades år 2000 fortfarande är den mest citerade av de förhållandevis få studier som finns.

Han medger att även om han och hans forskarkollega angav Kina som ursprungsland, så kan ingen veta säkert varifrån kombucha kommer ifrån:

– You know, a lot of these things were developed in countries and cultures that travelled a lot and whatever, so they picked something up and brought it home and called it their own. So the exact place where it started, I think probably would be very difficult to trace down. The same with yoghurt, the same with kefir, the same with a lot of things. Who started fermenting foods? It probably started in many places around the same time. So for one particular little case to say, you know: ‘we are the origin of kombucha’? Well, perhaps, perhaps. It would be hard to justify a claim where it came from without some really good scientific evidence, and I don’t think there’s an easy way of ever verifying those sort of statements for sure.

Jag ringer även koreanska fakulteten på Stockholms universitet och frågar om kombucha. En av lärarna, som själv bott i Korea, berättar att hon aldrig ens sett kombucha-te i Korea.

Förutom att Soki skriver att kombucha är sydkoreanskt hävdar hon även, både i boken och i ett antal intervjuer, att sydkoreaner lever längst i världen. Jag ringer till Statistiska Centralbyråns Avdelning för Befolkning och Välfärd, som berättar för mig att Japaner utan tvekan lever längst i världen. OECD, WHO och FN listar alla Japan som landet där folk har högst förväntad livslängd, och Sydkorea är som bäst nia på deras respektive listor.

Den studie som Soki hänvisar till i boken känner handläggaren på SCB till väl och förklarar att den inte handlar om vilket folkslag som lever längst i världen just nu, utan är en prognos om vilka folkslag som skulle kunna leva längst i världen i framtiden, närmare bestämt år 2030.

Att hänvisa till den är inte bara en överdrift, förklarar handläggaren, det är helt enkelt inte sant. Han menar att den typen av studier är helt opålitliga eftersom de nästan alltid visar olika länder. När jag själv läser studien ser jag att forskarna själva, i studien som Soki grundar sitt påstående på, understryker att deras prognosmodeller är förknippade med stor osäkerhet.

Metchnikoff och bulgarers livslängd

Soki gör även andra kopplingar mellan lång livslängd och fermenterad mat. I boken och i intervjuer tar Soki Choi till exempel upp den ryske vetenskapsmannen Ilja Metchnikoff som fascinerades av bulgariska bönder, vars långa liv han enligt Soki “misstänkte berodde på den fermenterade mjölken, känd som yoghurt”.

Enligt forskaren Agnes Wold fanns det i själva verket helt andra skäl till bulgarernas osannolika livslängd.

– Det stämmer att Metchnikoff var i Bulgarien och träffade en massa människor som påstod att de var 102 år gamla, och han blev väldigt fascinerad. Men det visade ju sig att de inte hade någon folkbokföring. De hade tydligen haft något krig också där man kunde bli uttagen som soldat, och då gällde det att säga att man var för gammal eller så, för att slippa bli uttagen, det var något sådant. Det vet ju alla människor att man inte lever jättelänge i Bulgarien (skratt). Det gjorde man naturligtvis inte då heller, nej.

Soki förklarar heller aldrig varför hon kopplar psykiska sjukdomar till lång livslängd i boken, och faktum är att det finns ett stort folkhälsoproblem i hennes andra hemland som hon inte nämner, som påverkar just medellivslängden negativt, och som dessutom är kopplat till psykiska sjukdomar: självmorden.

Den statligt finansierade tv-kanalen Arirang rapporterar om problemet i en av sina sändningar:

“Highest suicide rate among OECD member nations, Korea has maintained that status for well over a decade now, the government announced a new set of measures the number of the tragic incidents. Park Ji-Won outlines for us what they are: ’On average, 36 people per day commit suicide in Korea. That’s over 13 000 suicides a year, 25.6 suicides for every 100 000 people in this country. This figure is 2.5 times higher than the traffic accident death rate. And Korea has had the highest suicide rate in the OECD since 2003. Against this backdrop, the government aims to lower the suicide rate from 25.6/100 000 people in 2017, to 17/100 000 by 2022’.”

Självmordsvågen i Sydkorea de senaste decennierna har blivit en nationell angelägenhet. Förutom att så många sydkoreaner begår självmord varje år, har en rad kända sydkoreaner begått självmord, kulturpersonligheter som skådespelare och K-pop-stjärnor, men även politiker, till exempel landets tidigare president Roh Moo-hyun.

Allt detta har sammantaget har gjort att frågan blivit ännu mer uppmärksammad och blivit prioriterad även på regeringsnivå.

Samtidigt som självmordsvågen pågår, berättar Soki Choi i svensk media om sydkoreaners bakterierika kök och hur nationalrätten kimchi vårdar sydkoreanernas hjärnor:

– Nu har man ju kunnat konstatera att det finns nästan hundra miljarder bakterier i ett gram kimchi, kan det finnas, så att om du tar det gånger två hundra, jag tror det blir två biljoner bakterier som du får varje dag. Så det är klart att de har ju fått en fantastisk tarm- och hjärnvård bara av att de har råkat få den här kimchin som är någon slags institution.

Förrädiskt om forskarvärlden

Mycket av Soki Chois budskap i boken handlar om tarmfloran. Agnes Wold, forskaren som menar att Soki har fel om bulgarers långa livslängd, är professor i klinisk bakteriologi med särskild inriktning mot normalflora på Sahlgrenska akademin i Göteborg.

Hon tycker precis som Ingrid Larsson och Lars Lannfelt att Soki uttalar sig utanför sitt kompetensområde.

–Jag tycker att det är väldigt förrädiskt sätt, hon pratar ju om att hon har lärt sig att forska på KI. Hon har ju doktorerat, men hon har doktorerat i ekonomi, och hon har naturligtvis lärt sig att i viss mån forska och skriva artiklar och så vidare. Det betyder ju inte att hon kan någonting om bakterier, eller immunsystemet eller än mindre om hjärnan förstås. Det är lite bedrägligt, för hon pratar så otroligt mycket om forskarna, att ’forskarna säger nu’ och ’forskarna är ense om’ och så där. Och så denna mängd av artiklar, och att hon har doktorerat på KI. Om man inte själv är förtrogen med det här så kan man ju lätt få intrycket av att hon har suttit med en massa mikrobiologiska, immunologiska forskare, hjärnforskare och psykiatriker på KI och snackat förtroligt med dem. Att de har diskuterat och kommit överens om att tarmfloran är sådan och sådan, ett organ och så vidare. Så är det naturligtvis inte alls, men det kan ju inte vara en slump att hon skriver så.

Agnes tycker att det är märkligt att Soki ser sig själv som ett språkrör för forskarvärlden, vilket ger oinsatta läsare intrycket av att det hon skriver i boken är konsensus bland experter i ämnet. 

– På något konstigt sätt så anser hon att hon är en uttolkare av vad forskarvärlden säger, och jag förstår alls varifrån hon har fått det mandatet, att hon anser det då. Att forskarna är överens om ditten och datten. Hon har ju skrivit en kokbok? Hon får ju jättegärna (skriva en kokbok), om hon har fina recept på kimchi och någon annan koreansk specialitet. Det är ju jättetrevligt och så kan hon säga att: ’Åh, det här har vi ätit i Sydkorea, och vi tror att det var det här som räddade oss från SARS’. Javisst, kan alla säga då, det var ju en skojig anekdot, så kan man prova recepten och se om man tycker det är gott och så.

Förutom forskningen, undervisar Agnes i normalfloran på läkarlinjen, och arbetar dessutom kliniskt som immunolog och mikrobiolog på ett mikrobiologiskt labb på Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Hon reagerar på att Soki Choi blandar etablerade sanningar med helt grundlösa teser som är svåra att motbevisa, men också på att språket i boken enligt Agnes signalerar att Soki själv har större insikt i ämnet än hon i själva verket har.

– Det är det som de här lite charlatanerna lever på, att det är lika svårt att bevisa att något är fel som att bevisa någonting. Forskarna har inte tid att springa omkring och bevisa att SARS inte botades av kimchi, för det får man ju inga pengar för. Så då kan man påstå vadsomhelst. Hon har något försåtligt… ibland säger hon att ’ja, det behöver ju inte vara så här, vi får vara väldigt försiktiga, det är bara djurförsök, men om…’, och ’forskarna tror ändå’, och så vidare.

– Så det är ju väldigt försåtligt gjort. En människa som inte kan forskning kan ju lätt tro att det här är en människa som har pratat med forskarna och är förtrogen med det här. Forskare pratar precis på det här sättet: ’det är så här och så här, men vi vet ännu inte, det är bara djurförsök’. Hon har ju lyckats, i viss mån, fånga upp det här forskarspråket. Men sen i nästa sekund är det onda och goda bakterier och brandbomber och så, då har hon ju glömt det då. Men jag tror att hon kan lura en del folk med det här.

I själva verket menar Agnes, att det för någon som verkligen kan området, snabbt blir tydligt att Soki inte har tillräckliga kunskaper i ämnet:

– Jag kan bedöma mikrofloran och immunsystemet. Hon säger en väldig massa saker, mycket av det är fel. Men vad som är värre är det ångestframkallande budskapet om att man inte sköter om sina bakterier kan de förgifta oss. Det är förfärligt, det är klart att de inte kan det. Och än värre är att hon talar om autistiska barn, och att barnen fått diagnosen för att de fötts med kejsarsnitt eller fått en antibiotikakur. Det är fullständigt barockt! Och även om det vore sant, vilket det inte är, så är det väldigt hemskt att skriva sådant. Hon är ju inte psykiatriker eller mikrobiolog, hon kan inte uttala sig om detta. Och en som vore det skulle ju inte skriva på det här sättet.

”Hon är ju inte psykiatriker eller mikrobiolog, hon kan inte uttala sig om detta. Och en som vore det skulle ju inte skriva på det här sättet.”

Agnes Wold

Tarmfloran och autism

Flera personer med autism hör av sig till mig om boken efter intervjun i Fråga Doktorn, men även föräldrar till barn med autism. Autism och andra neuropsykiatriska diagnoser som ADHD är ett känsligt ämne, menar de.

De här diagnoserna omges nämligen av mycket fördomar och misstroende från omgivningen, men också välvilliga tips från människor som själva inte har diagnoserna, eller lever med någon som har det. Även människor som helt saknar psykiatrisk kompetens har ofta åsikter om orsakerna till neuropsykiatriska funktionsvariationer, eller om hur man kan lindra eller bota dem. I de åsikterna ligger också en värdering, menar personerna jag talar med, om att diagnoserna är ensidigt negativa – vilket även många personer som verkligen haft problem med diagnoserna vänder sig emot.

Under intervjun med Agnes Wold återkommer hon gång på gång till olika påståenden i boken om framför allt autism, som hon reagerar på. Som att Soki påstår att forskning visar att stress, diabetes och fetma kan trigga igång autism hos sitt barn via sin tarmflora:

– Det stämmer inte och det är fruktansvärt att säga så här, fruktansvärt! Jag får ofta mejl och tweets från framför allt kvinnor som tror att de åsamkat saker och ting hos sina barn, till exempel genom att säga att det beror på att de inte har ammat och så. Det som är hemskt, är att även om de vet det (att det inte stämmer), så är det så att när man är gravid och förälder så har man en enorm beredskap till panik och ångest och katastroftänkande gällande sitt barn. Så det är väldigt, väldigt, väldigt hemskt att säga så här till folk. Vi som inte är gravida och inte har autistiska barn kan ju säga att det förstår du ju att det inte är så, men om är i den sitsen… du skulle kunna ha doktorerat i mikrobiologi och veta att det är helt fel, men har du ett autistiskt barn så blir du helt knäckt av sådant här.

”Det är väldigt, väldigt, väldigt hemskt att säga så här till folk”

Agnes Wold

I boken skriver Soki även att det är vida känt att risken för att få autism är högre bland de barn som har fötts med kejsarsnitt, jämfört med dem som har fötts med vaginal förlossning, och att allt fler forskare tror att det måste bero på att barn födda med kejsarsnitt inte får i sig tillräckligt mycket goda bakterier.

Agnes Wold menar att Soki har rätt i att barn som föds med kejsarsnitt oftare får en autismdiagnos. Men hon menar dels att det är en relativt liten skillnad– ungefär tjugo procent – men framför allt, att Soki har helt fel i att forskarvärlden tror att det beror på bakterierna.

– Att det skulle vara just bakterierna, det finns ju kanske med på listan, men det är absolut inte så att några forskare är ense om detta. Tvärtom, det är en liten överrisk och den vet man absolut inte vad den beror på. Det finns många mycket mer troligare förklaringar än att det skulle handla om någon tarmflorerubbning.

Att tarmfloran hos barn som fötts vaginalt påminner om mammans vaginala tarmflora, som domineras av goda bakterier, stämmer inte heller:

– Några goda bakterier har jag aldrig hört talats om. De är ju så att vi har en normalflora i slidan som består av mycket lactobaciller bland annat, och de passerar naturligtvis över till barnet om barnet föds den vägen. Men det vet man ju väldigt väl att de bakterierna kan ju inte överleva i tarmen, de är inte anpassade till en tarmmiljö. Så barnet får absolut inte mammans vaginalflora, barnet kanske har det första dagen eller så, och sedan kommer de att konkurreras ut av andra bakterier.

Soki skriver i boken att färre än hundra bakteriearter orsakar infektionssjukdomar hos människan, medan tusentals är ofarliga och till och med livsviktiga för oss. Även i intervjuer berättar hon om vilka bakterier som är goda och vilka som är onda.

Enligt Agnes Wold är en sån här uppdelning missledande och felaktig.

– Ja, jag skrattar. Nu hann jag inte det, men jag skulle gå ner och titta på vårt labb här, hur många hundra bakterier som vi diagnosticerad som kan ge infektioner. Det är naturligtvis inte bara hundra, det är många många hundra som kan ge en infektion. De flesta infektioner orsakas av 40-50 bakterier kanske, men det finns ju otroligt många saker du kan få infektioner av. Det beror ju mycket på hur frisk du är i övrigt. Här på sjukhuset har vi högspecialiserad vård med transplantation och personer som kan få starka immunnedsättande mediciner för att inte stöta bort organ, och då kan du bli sjuk av till exempel lactobaciller då, som skulle vara så goda. Det är naturligtvis jätteovanligt med tanke på hur mycket människor som har lactobaciller, men att de skulle vara goda, det är ju jättekonstigt.

De onda bakterierna sprider sig enligt Soki Choi inte bara vid kejsarsnitt, utan även via bröstmjölksersättning. Hon skriver att förekomsten av autism och ADHD har ökat dramatiskt och att det kan bero på att man matar spädbarn med bröstmjölkserättning, vilket i sin tur kan ge sämre tarmflora.

Enligt Agnes Wold är Soki Chois resonemang felaktigt i flera led:

– Det är också så fruktansvärt hemskt att skriva något sånt. Det är så hemskt att det är inte klokt. Jag har kämpat mot att man i vården säger att barnen får allergi om man inte ammar dem. Men det här är ju sju resor värre, att säga att ens barn har fått autism för att man har fått flaska, det är så hemskt att jag vet inte vad. Men det är naturligtvis inte så: för det första så har ju inte autism och ADHD ökat i förekomst, utan det som har ökat är hur ofta man ställer diagnoser. Det kan du prata med någon annan som kan mer om, men det är helt klart bevisat, i bland annat Sverige.

– Om hon tror att man ammade mer för trettio år sen så har hon helt fel. Man ammade mycket på 40- och 50-talet, sen gick det ner på 60-talet när man fick de nya bra produkterna, och man gjorde en väldig reklam för det. Då sjönk amningen väldigt mycket. Den var som lägst 1973 i Sverige, då var det 20 procent som ammades tre månader eller mer, 30 procent som ammades två månader eller mer. Så den stora majoriteten av alla barn som är födda i mitten på 70-talet, de är uppfödda på flaska helt enkelt. Så om hon tror att de här diagnoserna har ökat, så beror det i så fall på att de ammas för mycket (skratt). Man ammas mycket mer idag än på 70-talet.

”Det är fruktansvärt hemskt att skriva något sånt. Det är så hemskt att det är inte klokt.”

Agnes Wold

Förutom amningen menar Soki Choi att sydkoreansk fermenterad mat och annan bakterierik kost kan fylla en central funktion vid autism. Hon skriver: ”Den stora frågan är om vanliga mjölksyrabakterier intagna via maten eller som kosttillskott också kan fungera på så pass allvarliga neuropsykiatriska tillstånd som autism. Svaret är faktiskt ja!”. På ett annat ställe i boken skriver hon: ”Huvudbudskapet är snarare att sammansättningen av tarmfloran verkar spela en central roll i autism”.

Inte heller det här stämmer enligt Agnes Wold.

– Det är en total missuppfattning, den är säkert väldigt medveten. Autism är ett tillstånd i hjärnan, som alla psykiska sjukdomar och neurofunktionshinder. Vi har en massa nerver som styr tarmen naturligtvis, som styr motorik och hur den tar upp saker och utsöndrar. Det är väldigt känt att barn med autism har mycket mag-tarmproblem, framför allt förstoppning och liknande saker. Blir du förstoppad så får du en något ändrad tarmflora, det är ju inte jättestor skillnad, men du får lite mer av vissa bakterier och lite färre av andra.

– Så det är sant att austistiska barn har lite annan sammansättning på tjocktarmsfloran, vilket med all sannolikhet beror på att de ofta har förstoppningssymptom. Det är också väldigt förfärligt att påstå att man skulle bota dem med lactobaciller eller mjölksyra eller surkål, det är ett hån mot de här stackars föräldrarna och deras stackars barn. Det är så hemskt för naturligtvis är man desperat i sådana här lägen, och man provar allting, det är väldigt fräckt att utnyttja sådant.

Faran med att varna för antibiotika

Soki Choi och Cecilia Viklund på Bonnier Fakta kallar bokens innehåll för ”spjutspetsforskning”, och understryker vikten av att den nya forskningen når allmänheten. Men de forskare jag talar med återkommer istället gång på gång till vikten av att låta forskningen ha sin gång, och att man alltid måste verifiera forskning innan den når allmänheten.

Agnes Wold är inget undantag. Hon kommer in på ämnet när jag frågar henne om en passage i boken, där Soki skriver att koloniseringen av tarmbakterier under barnets första tre år är oerhört viktig, och att det sammanfaller med den tidiga utvecklingen av hjärnan, vilket gör att antibiotika och kejsarsnitt kan försämra barnets hjärnkapacitet för livet.

– Det är fruktansvärt att säga något sånt. Det är klart att det inte kan. Det är fruktansvärt. Det finns ju bakteriefria djur, som du kan uppgöda i isolatorer och hålla dem bakteriefria. Jag har aldrig hört talas att de skulle ha något fel på hjärnan. Alltså, de är mycket piggare än andra råttor, jag har ju jobbat med dem: de är jättesvåra att söva till exempel. Så har de lite lägre kroppstemperatur och så, och det beror väl på att de inte har några bakterier – som skapar en viss liten inflammation i kroppen – så nära oss själva. Det är bara en liten tunn slemhinna som skiljer. Det kommer in bakterier då och då, vi har lite inflammation.

– Varför det skulle vara bra för hjärnan med bakterier, det kan jag verkligen inte begripa, det är liksom helt obegripligt. Jag tycker så otroligt illa när man tar grejer som är i sin linda och kan vara intressant att hålla på med, och börja snacka om att barn får hjärnskador om de äter antibiotika. Det är förfärligt. Folk måste få forska i lugn och ro på saker och ting som bakterierna sysslar med i tjocktarmen utan att någon människa skriver en bok och säger att om man äter antibiotika så får man skador på hjärnan. Det är väldigt hemskt.

”Folk måste få forska i lugn och ro på saker och ting som bakterierna sysslar med i tjocktarmen utan att någon människa skriver en bok och säger att om man äter antibiotika så får man skador på hjärnan. Det är väldigt hemskt.”

Agnes Wold

Det finns stora faror med att varna för antibiotika, särskilt när det gäller småbarnsföräldrar som ofta är osäkra och rädda för allt som kan tänkas skada barnet, menar Agnes Wold. I boken skriver Soki återkommande om just antibiotika. Till exempel skriver hon att forskning visar att barn som behandlas med antibiotika under de tre första levnadsåren får betydligt lägre mångfald av tarmbakterier.

Även här förkastar Agnes Wold resonemanget kategoriskt. Faktum är att Agnes själv har forskat på just det här området.

– Det stämmer ju inte. Nej, nej, nej, nej. Alltså antibiotika… det är ju också så okunnigt, för det finns ju en massa olika sorters antibiotika och de slår på olika bakterier, och så brukar man prata om antibiotika med smalt spektrum, som bara dödar vissa grupper, och antibiotika med brett spektrum, som tar död på väldigt många olika bakterier.

– Om vi tar den vanligaste antibiotikan som man använder: penicillin. Jag har ju forskat på detta, vi har tittat på tarmfloran hos barn, alltså spädbarn, om det blir någon skillnad om de äter antibiotika eller inte. Och då kan man säga att på svenska barn, där såg man absolut ingen skillnad på barn som ätit antibiotika och inte. På italienska barn såg man vissa skillnader, och det är ju så att de italienska barnen får antibiotika med lite bredare spektrum när de har öroninflammationer och så vidare, och då får du lite större rubbningar i floran. Men det är klart att sen så efter några veckor och månader, då har du ju plockat upp nya bakterier, så då… det är alltid fullt i tarmen så att säga, slår du ut några (bakterier), så kommer andra att breda ut sig där istället. Är det något man inte behöver oroa sig för så är det att det ska bli tomt i tarmen, för det blir det inte. Det är ju helt… nej, usch!

Eftersom små barn har en ökad risk för infektioner, kan ett ogenomtänkt och obalanserat budskap kring antibiotika få fatala effekter, menar Agnes.

– Man ska ju naturligtvis inte äta antibiotika i onödan, men antibiotika är ju livräddande. Till exempel: små spädbarn har ju mycket högre risk att få svåra bakteriella infektioner än senare i livet, och det kan ju gå väldigt snabbt, de kan bland annat få urinvägsinfektioner. Vuxna har ju urinvägsinfektioner, man blir kissnödig och tråkiga symtom, men hos ett litet barn kan det här gå upp i njurarna och bli väldigt mycket farligare. Då måste de in och få antibiotika, och det är ju relativt tuff antibiotika, men herregud, det är ju livräddande!

– Det är ju förfärligt, tänk om någon människa skulle låta bli att åka till sjukhus för att någon människa säger att man ska äta kimchi istället, eller att det är jättefarligt och att vi inte ska ha antibiotika? Tänk om det kommer in ett barn som fått en njurinflammation, för att de fått upp just en tarmbakterie i urinvägarna, vilket inte är så ovanligt hos små barn. Och så säger läkaren att nu ska vi sätta in antibiotika. ’Nej, nej, nej, då blir det oordning i tarmfloran så att de får fel på hjärnan’. Det är ju förfärligt! Alltså, det är ju jätte-jätte-jätte-jätteviktigt att man äter antibiotika om ett barn har fått en farlig bakteriell infektion. Sedan om tarmfloran blir lite rubbad, ja, det är väl tråkigt kanske, men det är smällar man få ta. Det går ju inte att jämföra med faran av att inte behandla med antibiotika när du har en riktig bakteriell infektion, det är ju jätteviktigt.

“Men framför allt så känner jag mig otroligt rörd för jag toppar även Hans Rosling, som för mig är en otroligt viktig förebild, inspiratör, och jag känner att jag liksom går med bebissteg i hans spår och jag gör verkligen bara mitt bästa för att fortsätta utbilda folket i folkhälsa”

Soki Choi

Symbiosen mellan människa och bakterier

I en intervju i podden ”Lära från lärda” beskriver Soki västerlänningars kostvanor som skadliga för tarmfloran:

– Maten du äter speglar ju direkt sammansättningarna av de olika bakterierna, så äter du en massa skräpmat, eller ja, klassisk västerländsk mat med mycket mättat fett och socker i – jag kallar det för McDonald’s-mat – så får du en McDonald’s-flora, som består just av väldigt mycket… alltså då får du en bakterieflora som blir väldigt ohälsosam och sjukdomsalstrande.

Enligt Soki Choi är förhållandet mellan människan och bakterierna en slags symbios, där vi ger bakterierna husrum och bakterierna i utbyte sköter viktiga kroppsliga funktioner åt oss. Hon beskriver bakterier som livsviktiga och utvecklingen inom forskningen som en ”bakteriell revolution”.

Agnes Wold menar att det här är en felaktig bild av både forskningsutvecklingen och förhållandet till våra magbakterier.

– Allt snack om att de hjälper oss, att det skulle vara en bakteriell revolution, det stämmer inte alls. Den stora bakteriella revolutionen skedde i slutet av 1800-talet då man upptäckte bakterierna och alla sjukdomsframkallande bakterierna, och lärde sig att odla dem och så. Sedan på 60-talet lärde man sig att uppföda djur helt utan mikroorganismer, bakteriefria djur, bland annat i Stockholm. Bengt Gustavsson hette den professorn. Han beställde, från Alfa Laval tror jag, stora isolatorer i rostfritt stål där de här djuren får leva hela sitt liv. De måste förlösas med kejsarsnitt inne i isolatorn och så får de äta steriliserad mat och dricka sterilt vatten och så vidare. Då kan man hålla dem bakteriefria ett helt liv. Och då har man undersökt dem jättemycket, och det är inte alls så att de mår dåligt, utan de lever faktiskt längre. Man får ge dem lite K-vitamin tror jag, för det tillverkas av tarmfloran. Men annars mår de jättebra, och lever som sagt längre. Så det är inte alls som folk säger att det är en symbios mellan oss och floran, utan de lever på oss.

Agnes förklarar också att nedbrytningen av födan inte alls fungerar så som Soki beskriver det.

– Sen påstår hon, jag vet inte vad hon fått det ifrån, att man har outsourcat nedbrytningen av proteiner och fetter till tarmfloran? Det är ju helt rubbat. Nästan all digestion, alltså att man bryter ner födan, det sker ju först i magsäcken och sen i tunntarmen, och där absorberas det ju till 99 procent. Det enda som inte absorberas där, det är ju de här så kallade fibrerna då, resistent stärkelse och så, men naturligtvis sköter vi själva om vår matsmältning till 99,9 procent, med enzymer som kommer från bukspottskörteln som bryter ner fett och proteiner och så.

Eftersom tarmfloran är så viktig för kroppens funktioner och vår förmåga att undvika och lindra eller behandla sjukdomar, så är det enligt Soki Choi väldigt viktigt att ta hand om tarmfloran. Hon skriver att “om du börjar mata svamparna med skräp som socker kan de övergå till en mer aggressiv form och skada dig”.

Här blir det tydligt att Soki inte förstår hur kemin i våra tarmsystem fungerar, säger Agnes:

– Det är ju väldigt skojigt. Där har du verkligen världens största myt, därför att socker absorberas ju till hundra procent uppe i tunntarmen. Det kommer inte en molekyl socker ner i tjocktarmen, det är så extremt komiskt, den här tanken liksom att tjocktarmsbakterierna skulle bry sig om ifall du äter socker eller inte.

– Det är väldigt skojigt, för hon skriver också att det är så bra med bakterier för de kan bryta ner fibrer. Det är ju helt sant, bakterierna lever på fibrer, som de klipper sönder, men vad blir det av dem då? Jo, det blir ju socker! Fibrerna är ju långa kolhydrater, alltså sockerserier som sitter ihop. Hon tycker ju att fruktos är något fruktansvärt, man dör ju nästan av det, levern pajar ihop. Det är ju lustigt, för samtidigt älskar hon ju fruktooligosackarider som finns i pektin och frukter och så där – och det blir ju fruktos när tarmfloran har spjälkat dem! Så jag tror inte hon kan så mycket om kemin direkt här.

Förutom gravida, människor med autism och småbarnsföräldrar, skriver Soki att tonåringar specifikt bör vara extra uppmärksamma på sin tarmflora, och att mat, stress, sömnbrist och alkohol kan leda till en kraftigt försämrad tarmflora. Hon menar till och med att den dåliga tarmfloran i sin tur kan förvärra tonåringens ångest och depression.

Stämmer det här?

– Nej, men däremot om de läser den här boken så kan de ju verkligen förvärra sin ångest och depression. Det är klart man inte ska vårda sin tarmflora, det är väl det absolut dummaste av allting man någonsin skulle kunna komma på att tänka att ägna sitt liv åt, säger Agnes Wold.

Men det är ju hela tesen med boken?

– Jo, jag vet det. Men nu gjorde man ju studier… eftersom jag har forskat på tarmfloran sen 80-talet, då gjorde man ju riktiga ordentliga studier på den tiden. Man gjorde så kallade crossover-design-studier: man tog folk som var i princip strikta vegetarianer, och sådana som bara åt kött, och med stor möda odlade man deras tarmflora, vilket var ett enormt jobb på den tiden. Och sen fick de byta mat så att vegetarianer fick äta kött, och de andra fick äta vegetariskt. Och i princip behöll de sin flora.

– Det är ju lite mysterium med tarmfloran, för dels är det ju så att den byts ut hela tiden, du har ju nya stammar, men lik förbaskat så om du tittar på det totala mönstret så behåller en människa ganska mycket samma sammansättning av de här tarmbakterierna. Det är lite konstigt kan man tycka, men det har inte så jättestor betydelse om du äter ditten eller datten.

– Man har ju gjort sådana studier. Bland annat så finns det ett ämne som heter inulin som finns i sockerbetor. Jag tror att det var EU som hade pengar, det blev en sådan restprodukt från sockerbetor, och då var det någon som hittade på att det kunde man slå mynt av, och ge till folk. För just bifidobakterier då, de älskar inulin, och då hade man en stor forskningsstation i England, och man stoppade i folk så mycket inulin, det finns i kronärtskockor och jordärtskockor också. Och då kunde man ju pressa upp mängden, vi har ju alla bifidobakterier i vår tarmflora, men det är klart att om du verkligen matar dem med en massa sådana här betavfall så kunde du få bifidobakterierna att kanske dubblas i antal, och så någon stackare som inte åt inulin blev väl nedpressad istället, men vad skulle det vara bra för?

– Det är den här idén att det finns en tarmfloresammansättning som är bättre än någon annan, och det är ju ingen som har kunnat visa det. Det skulle ju kunna vara så att några tarmbakterier är mycket elakare än andra, och några är lite till och med nästan goda, men det är ju ingenting som vi känner till idag, det kanske vi känner till om 30 år. Sen är nästa steg hur vi ska kunna påverka detta? Det är nog väldigt väldigt svårt. Men det är ju absolut inte så att du idag vet någonting om att tarmfloran ska se ut så här: A, B, C, D, E, F, G — och om du äter X, Y och Z, så kommer det att ske. Absolut inte. Av alla viktiga saker att ägna sig åt, till exempel klimatet, sina grannar, sina barn och så vidare, så är din egen tarmflora det absolut sista på jorden du ska ägna någon energi åt. Jag tycker att det är rent upprörande alltså, bortskämda västerlänningar ska sitta och kontemplera sin tarmflora, det är verkligen too much.

”Det är klart man inte ska vårda sin tarmflora, det är väl det absolut dummaste av allting man någonsin skulle kunna komma på att tänka att ägna sitt liv åt”

Agnes Wold

Boken innehåller enligt Agnes Wold innehåller väldigt mycket felaktigheter, alla fick inte plats i granskningen, men en längre version av intervjun finns att lyssna på där Agnes går igenom boken mer grundligt.

Flera felaktigheter om bröstmjölk

Till exempel stämmer det inte att 80 procent av immunsystemets celler sitter i tarmen, som Soki skriver i boken. Den siffran härstammar från en studie från 80-talet och Agnes menar att även hon själv trodde att det var så det låg till på den tiden, men att detta har motbevisats sen länge.

Sokis påstående om att bröstmjölk innehåller fibrer, kallar Agnes för skrattretande och helt felaktigt, och även föreställningen om att bröstmjölk göder goda bakterier, vilket är helt fel enligt Agnes eftersom bröstmjölk är väldigt tuff mot bakterier, något som innebär att man har betydligt färre bakterier när man är ammad. Idén om att bakteriell mångfald är bra för både knopp och kropp, som Soki skriver i boken, har inte heller mycket för.

– Nej, nej. (skratt) Absolut inte.

Jag frågar också om så kallade LPS-molekyler, som Soki skriver mycket om i boken. Agnes förklarar grundligt vad LPS-molekyler är (hela utläggningen finns i intervjun), men det är inte lätt att hänga med. Det verkar dock som att Agnes menar att Soki har fel i det mesta vad gäller den här typen av molekyler.

– Ja, det kan man säga. Allt det här med LPS:et, förutom att det finns LPS, det är ju snurrigt.

Rent generellt är Agnes Wold alltså långt ifrån lika optimistisk inför bakteriernas kraft som Soki Choi är. Soki menar att forskarna till och med har enats om att tarmfloran uppfyller kriterierna för ett kroppsligt organ, och att tarmfloran tillsammans med tarmen numera kallas för vårt nya ”superorgan”.

– Ja, det var ju också väldigt skojigt. Det går ju inte till så att citat ’forskarna enas’, det finns liksom inte på kartan. Det är många som tror att det är så: att man sitter och röstar att ’nu har forskarna kommit fram till’. Så förhåller det sig liksom aldrig. Det finns ju en oändlig mängd olika små segment man kan forska på, till och med inom medicinen. Det är klart att om du råkar forska på tarmfloran, vilket även jag har gjort, då är det klart att det lilla gänget gillar att ha på sina Powerpoint-bilder att ’Åh, tarmfloran väger 1,5 kilo och har tio gånger fler celler än i människokroppen, det är som ett organ!’ Jag menar, det kan du skriva på dina Powerpoint-bilder, och alla de som sitter på kongressen kommer att applådera och säga att: ’Jajamen, det är ett organ!’

– Men det är klart att ingen hjärtläkare kommer att gå med på att tarmfloran är ett organ (skratt)! Ett organ är ju liksom sådant som anläggs under fosterlivet, växer till, du kan plocka ut det, transplantera det, det har blodförsörjning och gör vissa grejer och så vidare. Det är klart att det inte är ett organ.

Förebilden: Hans Rosling

Enligt forskarna innehåller ”Kimchi och kombucha” alltså väldigt mycket faktafel och överdrifter. Dessutom poängterar de alla vikten av att inte uttala sig i områden man inte är expert inom.

Hans Rosling, den svenska läkaren och professorn i internationell hälsa som gick bort i februari 2017, och som Soki ser som sin förebild, skriver i sin bok ”Factfulness” om vikten av att hålla sig till fakta, och att inte uttala sig i ämnen man inte behärskar:

”Jag älskar experter, men de har sina begränsningar. För det första, och mest uppenbart, är experter bara experter på sitt eget område. Som bekant kan det vara svårt för experter att medge, vi är ju alla experter på något. Vi tycker om att känna oss kunniga och att känna oss nyttiga. Vi tror gärna att våra speciella färdigheter gör oss allmänt bättre.”

Factfulness var Sveriges mest sålda bok i Sverige under 2018, och rekommenderas bland annat av Barack Obama och Bill Gates, som har kallat boken en av de viktigaste böcker han har läst. Så viktig, att Gates själv bestämde sig för att köpa boken till alla som tog examen från college i USA förra året. Enligt Time.com handlar det om 3,6 miljoner studenter som får möjligheten att ladda ner boken gratis på Gates hemsida.

I slutet av boken tackar den bortgångne professorn, bland andra: Agnes Wold. Jag frågar Agnes ifall hon ser några paralleller mellan Soki Chois arbete och vännen Hans Roslings.

– Jag kan säga att han hade blivit vansinnig om han hört det här dravlet som hon håller på med. Eftersom han sysslade med riktiga infektioner i fattiga länder, han var ju besatt av folk som lever under svåra omständigheter och får farliga infektioner, och att försöka förbättra för dem. Att folk sitter och filosoferar över sin löjliga tarmflora i Stockholm, och dessutom inbillar sig att den ger upphov till en massa sjukdomar och att man ska äta en massa kimchi, då hade han blivit väldigt arg faktiskt, tror jag. Han hade blivit lika arg som den här danska journalisten som han skällde ut.

Närmast bisarra felaktigheter om hjärnan

Nästa expert i granskningen är Göran Engberg, professor i farmakologi vid institutionen för fysiologi och farmakologi på Karolinska Institutet. Han har forskat på hjärnan och psykiatriska sjukdomar sedan slutet av 70-talet.

Göran berättar först att han tycker att tarmbakteriernas koppling till vår mentala hälsa är ett intressant ämne för en bok:

– Jag kan väl tycka att själva temat för boken är bra, därför att vår kunskap om tarmbakteriers betydelse för olika sjukdomar, och särskilt då de psykiska sjukdomarna, den är inte fullständig. Jag kan väl säga att i min egen forskning där vi studerar sjukdomsmekanismer bakom psykossjukdomar som schizofreni och så vidare, så ingår det även analyser av patienternas tarmbakterieprofil. Så att ur den här aspekten så, tycker jag att boken borde vara intressant.

Tyvärr innehåller boken så mycket felaktigheter även när det kommer till hjärnans uppbyggnad och funktioner att boken faller platt, menar Göran.

– Det här är ju en populärvetenskaplig bok och den riktar ju sig så vitt jag kan förstå till en intresserad allmänhet som inte har några särskilda kunskaper i fältet, och jag kan väl tycka att en sådan här bok kan ju naturligtvis inte skrivas på ett strikt vetenskapligt sätt, utan man måste ju hålla en populärvetenskaplig ton. Men samtidigt så är det ju oerhört angeläget att alla de fakta som presenteras i boken är korrekta, och jag kan väl tycka att som helhet i boken – som är språkligt välskriven, den är lättläst och den är faktiskt spännande på många sätt – så varvar författaren helt korrekta påståenden med direkta felaktigheter, som ibland är närmast bisarra, och det är tyvärr alldeles för många sådana felaktigheter. Författaren drar ju utöver detta egna alldeles överdrivna slutsatser som är baserade på de här felaktigheterna.

”Författaren varvar helt korrekta påståenden med direkta felaktigheter, som ibland är närmast bisarra, och det är tyvärr alldeles för många sådana felaktigheter”

Göran Engberg

Göran Engberg menar att boken innehåller många felaktigheter vad gäller hur hjärnan och psykisk sjukdom fungerar. Men framför allt återkommer han till att mycket i boken är överdrivet.

Till exempel att Soki i boken och i intervjuer kallar tarmen för vår ”andra hjärna”:

– Det här ju inte hennes eget påfund, det förekommer ju ibland i litteraturen att man kallar tarmen för den andra hjärnan, och jag tycker återigen att det här är överdrivet. Jag tycker inte man ska kalla tarmens nervsystem för en hjärna. Tarmen har visserligen ett komplicerat nervsystem som syftar till att befrämja tarmmotorik i första hand, men nerverna i tarmen, de är ju inte alls strukturerade som i den riktiga hjärnan. Till skillnad från vår riktiga hjärna så har tarmens nervsystem ingen förmåga till att lagra minnen, ingen förmåga till att tänka och saknar naturligtvis helt förmåga till egna slutsatser.

Hon skriver någonstans att det är hundra miljoner nervceller, men hjärnan har väl hundra miljarder hjärnceller, eller oändligt mycket mer?

– Oändligt mycket mer, ja, och de är inte alls organiserade på samma sätt. I hjärnan finns det dessutom det som vi kallar för gliaceller som kanske uppgår till tusen miljarder celler som hela tiden understödjer de här nervcellerna i hjärnan, och någon riktigt motsvarighet finns ju inte riktigt i tarmen.

I boken skriver Soki också att nittio procent av signalsubstansen serotonin, och femtio procent av en annan signalsubstans som kopplas till vår psykiska hälsa, dopamin, tillverkas i tarmarna. Hon skriver till och med att vi har en hel läkemedelsfabrik i våra tarmar.

Göran Engberg underkänner även det här resonemanget:

– Det är i och för sig korrekt att en stor del av kroppens serotoninnivåer återfinns i tarmen och möjligtvis så finns det också dopamin i tarmen, troligtvis i lite lägre nivåer. Och det finns faktiskt studier som utvisar att tarmbakterier kan påverka produktionen av serotonin i tarmen, men i övrigt har hon ju missuppfattat detta. De här signalsubstanserna som finns i tarmen, de kommer inte hjärnan tillgodo på minsta sätt. Det serotonin som hjärnan använder, det måste tillverkas i hjärnan, i nervterminalerna. Och tarmens serotonin, det används av nervcellerna i tarmen i första hand, och det är för att styra tarmmotorik, det når aldrig fram till hjärnan. Det kan inte direkt påverka vårt stämningsläge, det är alldeles klart.

Göran Engberg tycker precis som de andra forskarna jag talar med, att det är olämplig att ge råd till psykiskt sjuka människor om man inte har medicinsk utbildning. Soki skriver till exempel så här: “Sammantaget pekar forskningen på att prebiotiska fibrer har stressreducerande, ångestdämpande och antidepressiv effekt. Så skulle du känna dig lite deppig se då till att få i dig lite galaktooligosackarider”.

– Det finns ju några få studier som möjligtvis påvisar att sådana här oligosackarider skulle ha effekt, men gemensamt för dem alla är att de är bristfälliga. Det är inga kontrollerade studier, och det kan mycket väl vara en placeboeffekt. I allt väsentligt så saknas det övertygande kontrollerade studier som verkligen visar att de här ämnena kan påverka psykiatriska sjukdomstillstånd, och jag tycker definitivt inte att författaren ska ge patienterna råd om hur de ska behandla sina psykiatriska tillstånd, till exempel depression. Hon kan ställa till med stor skada och olycka och det kan faktiskt bli allvarliga konsekvenser om en patient avslutar sin medicinering på hennes rekommendationer. Det är min uppfattning.

”Jag tycker definitivt inte att författaren ska ge patienterna råd om hur de ska behandla sina psykiatriska tillstånd, hon kan ställa till med stor skada”

Göran Engberg

Att personer som inte har någon utbildning inom psykiatri har åsikter om både orsaken till psykiska sjukdomar, och hur man bäst behandlar det, skiljer psykiatrin från andra delar av sjukvården, enligt Göran Engberg.

– Det är så här, att till skillnad från andra medicinska discipliner, så har ju psykiatrin blivit ett forum för amatörtyckare. Vi forskare som studerar sjukdomsmekanismer i hjärnan, vi är ganska förhärdade av liknande böcker och artiklar i tidningar och så vidare. Om en patient insjuknar i en psykisk sjukdom så har ofta omgivningen synpunkter på orsaker till varför sjukdomen bryter ut, och det här händer ju sällan inom andra sjukdomsgrupper som hjärtsjukdomar, njursjukdomar och invärtes sjukdomar. Där har amatörtyckare ofta inga synpunkter.

– Och i det här fallet, så är det ju mestadels sociala faktorer som föreslås ligga bakom. Det kan vara allt ifrån uppväxtmiljö till fattigdom, separation, eller att man har spelat bort sina pengar på Solvalla till exempel, sådana faktorer kan ju givetvis bidra, men vi ska samtidigt komma ihåg att vår hjärna är otroligt komplicerad. Det är kroppens i särklass mest avancerade organ. Det finns kanske tusentals möjliga orsaker, biologiska eller psykologiska, till att något kan gå fel, och vi hjärnforskare som studerar patofysiologi och mekanismerna bakom psykiatriska sjukdomar, vi fokuserar ju naturligtvis i första hand på de komplicerade samspelen mellan olika strukturer i hjärnan.

Sammantaget är Göran Engbergs omdöme om boken att Soki underskattar hjärnans komplexitet och överskattar sina egna kunskaper i ämnet.

Dessutom är han likt de andra forskarna extra bekymrad över den vetenskapliga fonden som författaren och förlaget byggt kring boken, trots att den enligt honom framstår som en Google-produkt snarare än en vetenskapligt förankrad text.

– Vad som skiljer den här boken mot många andra artiklar och böcker, det är att boken är förrädisk så till vida att den är välskriven på ett närmast förföriskt sätt, och den lurar alla som inte har någon medicinsk utbildning, att tro att orsaken till deras psykiska sjukdom är någonting så enkelt som en felaktig kost. Och det är klart att man lätt kan köpa det här, det är ju oerhört skönt om man kan konstatera att: ’Jaja, det var inte så farligt, jag har bara ätit lite fel’.

– Jag tror att vad som ligger till grund för många uppgifter i den här boken, det är att författaren har googlat fram information på nätet. Och på nätet så cirkulerar en fruktansvärd massa information om tarmfloran, om ätrekommendationer och deras eventuella effekter på mentala funktioner. Men merparten av den här informationen speglar subjektiva tyckanden och hypoteser som inte alls är vetenskapligt förankrade, och hon drar sina slutsatser på basis utav det här. Jag tror att har man inte de rätta bakgrundskunskaperna så  är det näst intill omöjligt att sortera fram värdefulla och korrekta fakta i det här fältet, och det borde hon nog kanske ha insett innan hon valde att publicera boken. Återigen: vår hjärna är ju närmast ofattbart komplicerad. Världens hjärnforskare har ju studerat mekanismer bakom sjukdomarna under decennier, och det är klart att det får ju naturligtvis lite av ett löjets skimmer över sig att en person som saknar både biologisk och medicinsk kunskap, försöker ställa allting tillrätta här, om orsaken och bakgrunden till de här sjukdomarna. Det tycker jag.

”Det får ju naturligtvis lite av ett löjets skimmer över sig att en person som saknar både biologisk och medicinsk kunskap, försöker ställa allting tillrätta här”

Göran Engberg

Enfaktorsförklaringarnas historia

En annan person som också forskar på hjärnan och psykiatriska sjukdomar är Christian Rück. Christian är psykiater, lektor i psykiatri och forskningsgruppsledare vid Karolinska Institutet. Hans forskar bland annat på hur genetisk variation kan påverka behandlingseffekten av kognitiv beteendeterapi vid olika psykiska sjukdomar och neuropsykiatriska funktionsvariationer.

Christian Rück menar att ”Kimchi och kombucha” är kraftigt överdriven. Eller som han själv uttrycker det: den saknar proportionalitet.

– Jag tycker att det på ytan är en välskriven bok. Det som är svårt och som är väldigt tydligt i det här fallet, är att på något sätt väga ihop allting, eller sätta saker i rätt sammanhang, i ett slags proportionerligt sammanhang. Där tänker jag mig att boken kraftigt överdriver vikten av de här fynden, och det finns väldigt många påståenden om att det här är det mest avgörande och viktigt, som jag ser som stora överdrifter. Så på så sätt är den ju inte välskriven kan man säga.

Christian Rück berättar att det finns en lång historia inom psykiatrin av att försöka förklara komplicerade sjukdomar med enkla orsakssamband. Precis som Göran Engberg menar han att Soki underskattar hjärnans komplexitet.

– Den finns ju en lång historia av enfaktorförklaringar till psykiatriska problem, där man tänker sig att det beror på en sak, och om man tittar mer generellt på förklaringar till psykisk ohälsa så kan man säga att alla de som har pekat ut en enda speciell sak som förklaring, de har ju inte visat sig sanna tidigare. Så det gör ju att jag från början är rätt så skeptiskt inställd till påstådda fynd som typ förklarar allting, om du förstår hur jag menar. Och det tror jag är svårt för en vanlig läsare att ha, som inte har en bakgrund inom forskning och har sett vilka fantastiska idéer som har gått samma öde till mötes som Titanic. På ytan sett verkar det här oerhört trovärdigt, och det är väl det problematiska tänker jag.

Att Soki i boken kommer med mycket praktiska tips och livstilsförändringar, menar Christian Rück gör “Kimchi och kombucha” till en potentiellt farlig bok.

– Problemet med boken är att den berättar för folk att de ska göra kraftiga livsstilsförändringar för att undvika psykisk ohälsa eller bota sin psykiska sjukdom. Och jag tänker att i stort sett inte finns något fog för de påståendena alls. På så sätt tänker jag mig att den går långt utöver att bara beskriva forskning från ett spännande forskningsfält, eller komma med lite trevliga recept på mat eller så. Det tänker jag mig att man inte borde göra, eftersom det riskerar att leda en massa människor fel och kanske avsluta andra verksamma behandlingar eller göra saker som är farliga för deras hälsa, på basen av att de tror att allt det här stämmer.

Precis som Göran Engberg reagerar Christian Rück på skrivningen i boken, där Soki Choi rekommenderar galaktooligosackarider ifall man skulle känna sig lite deppig.

– Det finns ett problem i att personer som har bivtis plågsamma långvariga och jobbiga tillstånd som depression och ångest kan vara… det blir lite tokigt om man skriver att ’fibrer löser dina problem och den behandlingen du tar nu är dumheter’, vilket det ju egentligen står i den här boken. Den är ju väldigt kritisk mot läkemedelsbehandling, men inte särskilt självkritisk.

Under rubriken “Ät dig till en friskare hjärna” skriver Soki bland annat att “vi är många som kan intyga om att en god kopp kaffe och mörk choklad helt klart har goda effekter på vårt humör”. Blandningen av så kallad spjutspetsforskning och den här typen av tips, kan uppfattas som bagatelliserande av svåra sjukdomar, menar Christian Rück.

– Jag själv gillar IFK Norrköping till exempel, men jag skulle ändå inte föreslå att gilla IFK Norrköping som behandling till mina patienter. Så jag tänker mig att den här boken blandar ihop trevliga saker att göra och sådant man kan prata om med andra människor, med behandling för sjukdom för människor som behöver professionell hjälp. Det blir lite som en livsstilsbilaga till personer som har rätt allvarliga problem om du förstår vad jag menar.

”Jag själv gillar IFK Norrköping till exempel, men jag skulle ändå inte föreslå att gilla IFK Norrköping som behandling till mina patienter”

Christian Rück

Vilseledande, oansvarigt och potentiellt farligt

Precis som gravida eller småbarnsföräldrar, är människor med exempelvis depression en sårbar grupp. Men till skillnad från småbarnsföräldrar, som ofta är överdrivet uppmärksamma och kan ha svårt att sålla mellan olika alternativ som presenteras för dem, kan problemet med deprimerade människor ofta vara att få dem att söka hjälp överhuvudtaget.

Därför är det särskilt viktigt att vara noga med vad man rekommenderar – man kanske bara får en enda chans att hjälpa till, menar Christian Rück.

– Den här hajpen som hon skapar kring kimchi och kombucha och saker som skulle påverka tarmfloran, den riskerar ju att göra att man får en helt felaktig bild av vad som är mest adekvat att göra när man är deprimerad till exempel. Det finns ju andra typer av råd som har betydligt större stöd i forskning, det vill säga att de har bevisad effekt. Det finns ju psykologiska metoder som beteendeaktivering till exempel som har ett stöd, och då om du istället fokuserar på kimchi när du borde få annan behandling så riskerar du ju att förvärra ditt problem. På så sätt är det vilseledande, oansvarigt och potentiellt farligt att ge ut och skriva sådana här böcker tänker jag mig.

Förutom Sokis tips på livsstilsförändringar, har Christian Rück ungefär samma invändningar mot den vetenskapliga metoden i boken som de andra forskarna jag talar med. Hon drar för stora växlar av djurstudier, av experimentella studier och av preliminära fynd som inte ännu har bekräftats, men hon drar även felaktiga slutsatser kring orsakssamband, det vill säga vad som är hönan och vad som är ägget.

Till exempel skriver Soki Choi i boken att forskning visar att depression och ångest är så mycket som tre gånger så vanligt bland personer som använder många olika sociala medier, jämfört med personer som använder få eller inga.

– Man kan säga att om man menar att det skulle orsakas av sociala medier, så tänker jag mig att det finns starka bevis mot att det är så. Det är ungefär som att säga att en person som tittar tio timmar på tv varje dag har oftare en psykisk sjukdom än de som tittar en timme om dagen. Men det behöver ju inte bero på att tv:n orsakar schizofreni till exempel, utan det kan vara så att om man har schizofreni så kanske man tittar på tv på ett annat sätt. Då det finns inget samband mellan de här två.

– Det har precis i veckan kommit en stor analys av skärmtid. Det är ju inte riktigt det som avses i boken, utan där är det ju antal olika sociala medier man använder. Men den nya studien visar då en minimal effekt av hur mycket skärmtid man använder, och ens välbefinnande. Alltså, en minimalt negativ effekt. Men det intressanta i den studien var att de analyserade diverse olika andra faktorer på ett enormt datasätt, och då kunde man se att det här var ungefär i nivå med om man äter potatis eller inte, har glasögon eller inte, är lång eller kort… en del sådana faktorer där man har svårt att tro att det finns ett orsakssamband. Så jag tror inte att det finns starka skäl att påstå att sociala medier skulle ha orsakat en våg av ohälsa eller någonting liknande.

Precis som Agnes Wold, vänder sig Christian Rück mot Sokis beskrivningar om att det sköljer en “tsunami av psykisk ohälsa” över oss, eller att det sker en “lavinartad ökning av psykisk ohälsa”. Han understryker att det finns oroande trender i vissa delar av befolkningen och i vissa specifika diagnosgrupper, som gör att frågan bör prioriteras högt i vården.

Men det finns också positiva trender, till exempel kring självmordstalen som minskat drastiskt i både Sverige och världen under de senaste decennierna, även om vissa länder, som Sydkorea, har ökande självmordstal. Att fler får psykiatriska diagnoser kan bero på att folk mår sämre, men det kan också bero på att fler söker hjälp.

– I många undersökningar så ligger – om man frågar i befolkningen personer kring ohälsa, psykiatriska problem, ouppmärksamhet och andra typer av symtom – nivåerna relativt stabilt de senaste 10-15 åren hos många grupper i samhället. Så att det är lite svårt att veta ifall det faktum att fler söker hjälp och får behandling, om det verkligen betyder att befolkningen överlag mår sämre.

De fem ”faktagranskarna”

“Kimchi och kombucha” är en populärvetenskaplig bok, det är inte en vetenskaplig avhandling. Men vad är egentligen skillnaden, och vilka krav kan man ställa på en populärvetenskaplig bok?

Det finns inget enkelt svar på den frågan. Det man kan konstatera är att det inte finns några särskilda formella krav på forskare som skriver populärvetenskapliga böcker, även om både de akademiska institutionerna och andra forskare jag talar med verkar tycka att man har ett informellt etiskt ansvar när man uttalar sig i rollen som forskare.

Förläggare på andra förlag jag talar med menar att förlagen precis som press och tv har en slags frihet under ansvar, men att det även här finns informella krav i form av branschpraxis som de flesta förlagen följer.

Det gäller till exempel faktagranskning, det vill säga att man låter externa sakkunniga granska böckerna innan de ges ut. I inledningen av ”Kimchi och kombucha” skriver Soki Choi följande:

“Eftersom jag själv inte har forskat om tarmbakterier och hjärnan (utan om komplexa sjukvårdssystem) har jag låtit fem faktagranskare kvalitetssäkra texten – allt för att göra dig trygg.”

I bokens tacklista tackar Soki bland andra Cecilia Viklund, och Linnea von Zweigbergk, som är bokens redaktör på Bonnier Fakta. Men i tacklistan preciserar hon även vilka som faktagranskat boken. Hon skriver:

“Med tanke på att det är ett nytt och föränderligt forskningsfält har jag även anlitat fem faktagranskare. Ett riktat tack går därför till Johanna Sundin, Lina Tingö, Niclas Branzell, Nils Joneborg och Fredrik Paulún. Framför allt vill jag tacka Johanna och Lina, som med sin djupa expertis om hjärn-tarm-axeln, kom med många värdefulla kommentarer. Ett särskilt tack går även till Niclas, som har assisterat mig på olika sätt.”

Vilka är då de här fem faktagranskarna?

Niclas Branzell är 29 år gammal när boken publiceras och är utbildad farmakolog. Han är dock inte forskare och hans enda kommentar när jag försöker få tag på honom är ett kort meddelande på Facebook:

”Hej Christian. Jag har varit med och bidragit med min kunskap i form av en sedvanlig granskning av fakta på utvalda delar av boken. Författare och förlag får ses som ansvariga för slutgiltigt resultat och vetenskaplig garanti. Kontakta gärna dem direkt om du har fler frågor.”

Han vill inte svara på frågor om vilka delar av boken han har granskat eller hur granskningen har gått till.

Fredrik Paulún är inte heller forskare, han är kanske mest känd för sina livsmedelsprodukter, som müsli, gröt och knäckebröd. Men har också en magisterexamen i nutrition, skriver han på sms.

Han berättar också att han har skrivit ett stort antal böcker om nutrition, där Cecilia Viklund har varit hans redaktör i flera av böckerna, men att han inte har läst den slutgiltiga versionen av Soki Chois bok.

Han har heller ingen aning om ifall Soki och förlaget genomfört ändringarna hans föreslagit eller tagit hänsyn till hans anmärkningarna på texten.

Jag frågar om det inte känns konstigt att stå som faktagranskare om han inte vet vad som står i boken. Fredrik Paulún svarar:

“Jag håller med om att det blir jättekonstigt att de anger mig som faktagranskare om de inte gjort de ändringar jag föreslagit. Dessutom fick jag bara ett ganska litet antal sidor att granska så det var bara ett fragment av hela boken. Om de har gjort de ändringar jag föreslog borde det framgå vilka sidor som jag granskat, ifall de ska ange mig som faktagranskare. I annat fall vill jag inte stå med eftersom jag på intet sätt ansvarar för innehållet i boken.”

Fredrik Paulún tycker alltså att det ska stå i boken vilka sidor han granskat, men ingenstans i boken står det angivet vem som har granskat vad. Förläggarna jag talar med menar att det är vanligt att man låter olika faktagranskare granska olika delar av boken, men att man i så fall alltid anger det tydligt i boken, annars är det underförstått att granskaren har granskat hela boken.

Boken handlar till stor del om svåra psykiatriska sjukdomar. Därför är nästa granskare särskilt intressant: Nils Joneborg, 54 år gammal.

Nils Joneborg är den enda psykiatrikern av de fem, men Nils vill inte berätta om han läst boken eller inte. Han vill helst inte svara på några frågor alls på telefon utan hänvisar till sin mejl, och svarar sedan aldrig på mina frågor via mejl heller.

Stämmer det att du har faktagranskat boken?

– Ja, alltså delar i boken, ett kapitel.

Ett kapitel?

– Ja, precis.

Vilket kapitel då?

– Nu har jag inte namnet på det i huvudet här. Kan du göra så här, kan du mejla mig, jag sitter lite tokigt till, lite kontaktuppgifter och vilka frågor du har så kan jag titta på det?

Jag vill egentligen bara veta vilket kapitel du… eller vilken del du har faktagranskat?

– Jaja, men, men du kan ta min mejl så, så kan jag jättegärna svara på det, men jag har inte det i huvudet just nu.

Okej, okej. Jamen får jag din mejladress då, så kan jag…

– Ja. Det är (mejladress).

Okej. För att bara upplysningsvis så… du står ju som faktagranskare för hela boken, har du läst boken?

– Kan inte du ställa de frågor du har till mig, så får jag titta på det i lugn och ro?

Du vet väl om du har läst boken eller inte?

– Men nu… nu tror jag att jag var tydlig här, du får hemskt gärna skicka frågor till mig på mejl, så kan jag titta på det.

Mm, okej. Tack, hej.

– Tack så mycket.

Av de fem faktagranskarna återstår nu bara två stycken: Lina Tingö och Johanna Sundin.

Lina Tingö är 34 år gammal och forskar bland annat på probiotika på Linköpings universitet.

Johanna Sundin är 36 år gammal och forskar inom immunologi och mikrobiologi i Göteborg. Johanna är den mest erfarna forskaren av faktagranskarna, och forskar dessutom på ämnen som är relevanta för boken. En av de fem forskarna jag själv intervjuat till granskningen, skriver följande i ett mejl:

“Jag tittade på de fem faktagranskare hon anger. Av dem verkar bara en vara expert på riktigt, en kvinna på Sahlgrenska. Kanske vore intressant att höra vad hon tycker?”

Jag bestämmer mig för att ringa Johanna Sundin och få hennes bild av faktagranskningen.

”Jag blir jätteförvånad när du säger att jag står som faktagranskare”

När jag ringer Johanna Sundin tar granskningen en oväntad vändning:

– Jag har faktagranskat en liten… faktagranskat en liten del av boken. Det har jag gjort.

Fast du står ju som faktagranskare för hela boken?

– Ja, men det har jag inte gjort. Utan jag har faktagranskat ett kapitel i boken.

Och vilket kapitel är det?

– Det vet jag faktiskt inte. Vet du vad, om du vill så skulle du kunna skicka frågorna till mig, för jag är hemma föräldraledig, jag har en liten enmånadersbebis på min höft här, så att jag är inte helt hundra på att jag klarar av att multitaska.

Okej.

– Men om det är något särskilda frågor så kan du ju skicka dem till min mejl så ska jag ta tag i det när jag är tillbaka på jobbet.

När är du tillbaka på jobbet?

– Det vet jag faktiskt inte om jag ska vara helt ärlig, i alla fall inte, ja, det… vi får väl se hur det går här, hoppas att hon är frisk och att allting blir bra.

Jag har själv barn så jag vill verkligen inte ringa och stressa dig i onödan men den här granskningen kommer att sändas inom ett par veckor, och jag menar du står som granskare för hela boken och…

– Men det är jag inte, så i såna fall då är det Bonnier som du får vända dig till, för det är jag inte och det står det inte på mitt kontrakt heller, utan då är det de som skrivit fel, och det vore väl jättebra om de ändrade, för så ska det inte stå, det hade jag gärna velat ha fått betalt för i såna fall, för jag har fått… jag har läst igenom ett kapitel… ja, och fått fem tusen kronor för det. Så att det, det tar jag inte på mig.

Nej, jag förstår, men jag har intervjuat professorer på en massa olika ämnen och de sågar den här boken fullständigt, så att jag…

– Jamen precis, jag har också tyckt att det har funnits väldigt mycket… det fanns mycket brister i det kapitel som jag läste igenom också. Men jag kan inte stå som faktagranskare, utan jag har hjälpt henne att läsa igenom ett kapitel och, vad heter det… kommenterat de bristerna som finns. Och det har jag gjort. Och vi har inte jobbat med det mer än så, utan jag har fått manuset och skrivit att det har väldigt mycket brister och att hon måste läsa igenom litteraturen mer noggrant, och fått en… ja, en liten summa, för att hjälpa henne helt enkelt. Men det gäller ett kapitel, och det handlar om att jag… hon får inte jämföra djurstudier med humanstudier egentligen. Men jag kan inte ta på mig att jag skulle ha faktagranskat boken, för så är det inte och så står det inte i mitt kontrakt, hon har bett mig att läsa igenom ett kapitel, egentligen Bonnier…

Ja, jag hör vad du säger, och jag tänker inte lasta dig för det här så klart, men…

– Nej, det vore snällt för det känns lite jobbigt i såna fall. Särskilt om det är en massa fel i boken, för jag har inte fått boken.

Men jag kan ju bara se vad jag läser så att säga och där står det att hon har…

– Men kan du inte skriva det då, att jag inte har faktagranskat boken, det är sant. Det får du ju jättegärna skriva. För jag har inte ens fått hela boken.

Så du har dels inte läst boken, och den delen du har läst har du haft ganska mycket invändningar emot, stämmer det?

– Absolut! Jamen absolut, jag har ju haft kommentarer på mina delar, absolut. Men hon har rättat till mycket kommentarer, det har hon ju gjort. Men alltså det har inte varit ett sånt arbete, alltså om man tänker att jag har, som jag gör om jag hade läst någons avhandling… utan hon bad mig läsa igenom och hjälpa henne med texten så att det skulle bli mer vetenskapligt. Jag läste igenom, hon fick ganska mycket kommentarer om att hon måste läsa en hel del artiklar igen, och precis som jag gör om jag har en student, så har jag lämnat kommentarer och försökt hjälpa henne så att det ska bli ett bättre arbete. Men jag är inte ansvarig på något sätt för hennes arbete, hon har skrivit boken, hon är ansvarig för det som står där. Jag har inte något… någon annan information till mig, att jag skulle vara ansvarig för något, och jag har ju dessutom lämnat ganska breda kommentarer, till exempel att hon inte kan jämföra djurstudier med humanstudier.

Du säger ju att hon har ändrat det, men hon har alltså inte ändrat allting, det finns fortfarande fel och brister som du ser det?

– Det vet jag inte, för jag har inte fått… jag har bara fått liksom det första utkastet, där jag har skrivit kommentarer, och sen har inte vi jobbat vidare med det så att det liksom, så att jag har sagt att liksom ’nu är det bra’. Utan jag har fått det en gång i, alltså ett rå… ett råutkast, då var inte ens texten hel kan jag säga, alltså det var stavningsfel och det var… och hennes, vad heter det? Ja, den på Bonnier som jag egentligen har jobbat med, Linnéa hette hon va? Hon hade inte läst igenom det då, så det stämde liksom (inte)… texten var inte löpande text.

Okej, så du har bara sett den i ett väldigt tidigt stadium, du har inte läst hela boken, du har gett en massa kommentarer som du inte har en aning om ifall hon har rättat till eller inte. Det låter ju häpnadsväckande att hon har skrivit dig som faktagranskare?

– Det låter jättekonstigt, det håller jag med om, och jag blir jätteförvånad när du säger att jag står som faktagranskare. Och framför allt för hela boken, det känns ju helt vansinnigt, för jag har bara fått en jätte-jätteliten del utav boken, som handlade just om mitt lilla område. Så att nej, det verkar ju jättekonstigt, men det känns ju som att det är Bonnier som är ansvariga för det i och för sig.

Nja, hon har ju ansvar för en bok som hon ger ut i sitt namn så klart.

– Det här känns ju inte alls bra, usch vad jobbigt, ja. Ja, det är klart, jamen då får… Soki får väl stå för det. Vet du vad, det kanske är det absolut bästa, att man hör med henne vad hon menar med det, för så… så kan det inte se ut.

Ja det är klart att jag ska höra med henne, men hon är ju inte forskare inom det här ämnet, utan hon har ju angivit dig och ett par andra, det är ju ni som får ta ansvaret för de delarna som handlar om den typen av forskning, eftersom hon inte har…

– Men vi kan ju inte ta ansvar för hennes text. Så går det ju inte att göra, att man skickar… för det hon har bett mig göra är att: ’kan du kolla på en bit av texten, och hjälpa mig så att den är lite mer vetenskaplig’. Jag har gett henne lite kommentarer på det, fick en liten ersättning för det, det handlar verkligen om 5000 kronor.

Givet det du säger så kan du ju absolut inte ta ansvar för det, men jag menar, det står ju att du är faktagranskare, och det är ju det faktagranskare gör, det är det att de… eller hur? Jag har ju själv skrivit böcker och faktagranskarna står ju som garanter för att det som står i boken stämmer.

– Men i sådana fall så måste de ju… det måste ju finnas något kontrakt, om jag skulle stå som garant, för det är en helt annan sak. Och ett sånt kontrakt finns inte, jag har inte fått en fråga om att stå som garant. Så att… utan jag har bara fått en fråga, kan du läsa igenom den här texten och säga om du tycker att den ser bra ut, och jag har gett ganska mycket kommentarer, jättemycket kommentarer, och på saker som jag skulle ändra om jag var henne, och sen så har jag inte hört något mer, utan jag fick inbjudan till en releasefest.

I ett sms dagen efter samtalet med Johanna skriver Lina Tingö, den sista faktagranskaren följande:

“Jag och Johanna hoppar av helt som faktagranskare och har bett om att bara omnämnas med ett tack i bokens slut. Johanna har varit i direktkontakt med Bonnier på telefon och som återkoppling på det samtalet har vi haft kontakt på mail, jag och Johanna med Bonnier. Jag vill tacka för att du har varskott oss och gått så varsamt fram.”

Lina Tingö

Bonnier: det saknas ekonomiskt utrymme att faktagranska

Cecilia Viklund, bokens förläggare på Bonnier Fakta, är märkbart irriterad när jag pratar med henne om faktagranskningen. Hon menar att jag gått allt annat än ”varsamt” fram:

– Vet du vad, så här var det: du ringde våra faktagranskare gång på gång, och de… vi har pratat med dem, och de blev självklart oroliga när du på ett väldigt intensivt sätt påstod att de skulle stå som vetenskaplig garant för hela boken, det stämmer självfallet inte, och det vet du ju också, vi har pratat… 

Fast vad är i så fall meningen med att ha en faktagranskare?

– Att hjälpa till att granska faktan längst vägen, ta fram kunskap och så vidare, bolla och vrida, det är ju så man gör i populärvetenskap.

Men det är inte så de anger att er process har gått till, de säger uttryckligen att de ha skickat in en massa fel och brister som de sett i texten, och sen har de aldrig hört tillbaka från er?

– Nej, men det… det är så lite man gör, det är det jag försöker förklara. Vi har inte försökt dolt någonting, vi har…

Så ni har återkopplat till dem på de felen?

– Lyssna: vi har pratat med dem och bett dem granska och hjälpa oss med olika delar av boken för olika personer, som de har gjort, vi har tagit in deras korrektur och fört in i boken, det ingick inte i uppgörelsen, vilket det inte brukar för populärvetenskap – det är olika från fall till fall där, det finns inga direkta regler – att de skulle göra någon slutgiltig granskning av det här, utan sen är ansvaret Sokis och vårt. Alltså de står inte som någon garant här, utan det ansvaret är vårt, och det är ju en tolkning som du har gjort av, utifrån tacket. Och där har vi sett över… där kanske vi skulle varit lite tydligare, så att man inte kan missuppfatta, men det här är absolut ingenting vi har dolt, vi kan svara på det direkt om någon hör av sig, det är inget konstigt och det är ingen av dem som har hoppat av.

Hon skriver ju så här: ’jag har låtit fem faktagranskare kvalitetssäkra texten’, vad betyder det då om det inte betyder att de har gjort just det, faktagranskat att de står bakom boken?

– De står bakom boken, men de står bakom de delar de har granskat och de bär inte det slutgiltiga ansvaret utan det gör vi och Soki.

Hur ska läsaren veta vilka delar av boken som faktagranskarna har faktagranskat då?

– Då… är de väldigt intresserade av det så kan de höra av sig till oss, vi har inga problem med det, men det här är ett ganska normalt förfarande när det gäller populärvetenskap, att skriva så här.

Fast jag har ju kontaktat flera andra förlag som säger att i de fall man tar in faktagranskare för olika delar av boken, då anger man alltid det. Varför gör ni en annan bedömning av den saken?

– Därför att det är olika från fall till fall, det är också en ganska arbetsam process, och det går fort i vissa fall. Med facit i hand, eftersom du blev så fundersam kring det här, så tycker jag att vi kanske skulle ha angett på ett noggrannare sätt här, men det är till syvende och sist Soki och förlaget som står som ansvariga för det som står i boken. De har hjälpt oss längst vägen, och det är deras bidrag, med att granska och komma med viktig input.

Men till exempel…

– Men vet du vad, jag föreslår så här: nu måste jag iväg på ett möte, men om du har fler frågor så… jag ses gärna på en lunch, och pratar, vi kanske ska ha med Soki också, och då skulle jag jättegärna se den här listan med felaktigheter för som sagt, vi har jobbat… Soki har jobbat jättenoggrant, hon har ju också forskat på komplexa system, hon är superduktig.

Men hon har ju inte forskat på de här områdena?

– Men hon är superduktig på att läsa forskning, och det hon har gjort är att sammanställa…

Men hur kommer det sig att de andra som har forskat på just de här ämnena säger att hon inte alls är duktig på just det här, utan att hon är duktig på ekonomi, och att hon har missförstått hela området?

– Forskning kan tolkas på olika sätt, och det görs den ju, är vi helt… jag vet ju inte vilka personer du pratar om så jag skulle gärna höra med dem också, har de läst alla studier som Soki har tittat på, eller har de inte det? Och som sagt: forskning kan tolkas på olika sätt, det är många variabler som spelar in men det är också därför vi välkomnar en diskussion, det är ju också därför jag vill att du ska skicka in en lista med de här felaktigheterna som de säger sig ha hittat, så att vi kan titta på dem, bemöta dem, eller ändra om det behövs i boken.

Cecilia Viklund menar att faktagranskningen ser ut på olika sätt för olika böcker och på olika förlag. Enligt Publishers Weekly är Bonnier Nordens största bokförlag, med en omsättning på ungefär sju miljarder kronor.

Cecilia menar också att förlaget kommer förtydliga vad faktagranskarna har granskat i kommande tryckningar av boken.

På vilket sätt kommer ni förtydliga det då, så jag förstår?

– Alltså dels att de inte har läst hela boken självfallet, men också att det… att det är som det självfallet är, det behöver man ju egentligen inte förtydliga i text tycker jag, att det är Soki som har det slutgiltiga ansvaret.

Så nu är det självklart att de inte har faktagranskat hela boken, att det är självklart att man ska ange det, för nyss lät det ju som att man inte brukar göra det, eller?

– Nej, jag säger… nej, det är inte självklart att man anger det, men om det uppstår sådana här missförstånd så vill ju vi självklart rätta till. För det… det känns bara onödigt att någon går och tror att det är så, så därför lägger vi till det. Men det är inget fel, det finns liksom inget rätt och fel i den här frågan, och faktagranskning när det gäller populärvetenskap sker på så många olika nivåer, allt från en mindre input till större granskningar, det plockar man in utefter hur man tycker att det behövs.

Okej, för Johanna Sundin sa ju till exempel att hon blev väldigt överraskad när jag berättade att hon stod som faktagranskare och att hon har haft väldigt mycket anmärkningar i boken som hon inte hon vet om de har genomförts. Har ni gått igenom dem nu då eller?

– Nej nej men så här: hon blev överraskad när du sa att hon ska stå som garant för hela boken, för det ska hon inte, det är helt normalt förfarande. Faktagranskarna har inte bett om att få se införda ändringar, och det hade de fått om de hade velat…

Men är inte det…

– Nej, det är det inte, det finns liksom inga regler som säger det.

Nej inga regler, men jag menar jag har själv skrivit böcker och jag har kollat med flera andra förlag, de säger att liksom det är någon liksom branschpraxis att man gör det normalt sett. Alltså: ‘jamen det här är fel, vad kommer ni att göra åt det?’ och så får man tillbaka det och så kikar man på det. Annars låter det som att ni bara liksom tar in deras input och sedan så vet man ingenting, jag tänker också för läsarens skull?

– Nej, vi har självfallet… ja, vi har självfallet använt oss av deras input, men man har, det här var ett jätteintensivt projekt, det är väldigt mycket att göra också, det är väldigt ovanligt att man har fem externa som är med och granskar, det går inte, vi… det finns inte utrymme tidsmässigt och ekonomiskt att… att gå igenom och skicka fram och tillbaka, fram och tillbaka, det här är inget konstigt förfarande.

Fast jag har ju själv gett ut böcker, och där gör man exakt så. Hur kommer det sig att ni inte har råd att göra det, har ni lägre krav på er fakta då eller?

– Nej, jag skulle säga tvärtom att vi jobbar väldigt väldigt mycket, du kan titta på utgivningen idag och se hur den ser ut, så kan du ganska snabbt konstatera att vi jobbar ganska ordentligt med att ha vetenskap på fötterna.

De andra förläggarna jag talar med tycks ha en helt annan bild av faktagransningsprocessen än Cecilia Viklund.

Bland annat menar de att det är förlagets ansvar att se till att ha tid och pengar till faktagranskning. En förläggare med lång erfarenhet skriver i ett meddelande:

”Det är helt knäppt, allt i denna härva. Ibland låter vi faktagranskare vara anonyma, men vi låter faktagranskaren veta vad vi tagit till oss av och vad vi ändrat. Många fackgranskare säger också att allt som står i boken är rimligt, men jag vill inte synas. Det är konstigt att de inte från början tagit ändringarna från faktagranskarna och angivit vilka kapitel vem har faktagranskat. De är alltid känsliga på Bonnier, för de tror att de lever i en speciell upphöjdhet. Just Bonnier Fakta jobbar med typ trädgård och vanliga kokböcker, jag tror inte de alls är vana med att jobba med något liknande. Det vore ju bättre om de backade och bad om ursäkt, men som story för dig så gräver de sig allt djupare, djupare och djupare ner.”

Kan leda till självmord

Även forskarna jag talar med har en annan bild av faktagranskning än Cecilia Viklund. Många av dem får ofta förfrågningar om att faktagranska olika böcker i deras område.

Ingrid Larsson, fetmaforskaren från Sahlgrenska i Göteborg, förklarar hur hon ser på faktagranskning:

– Ett generellt problem när man blir tillfrågad om att faktagranska en text och sätta sitt namn på det, det är ju att man tar ansvar för fakta i hela boken. Man kan inte komma efteråt och säga ‘nej, det var bara det här stycket som jag har faktagranskat, jag har inte ansvar för resten av boken’, utan då får det vara väldigt tydligt specificerat att den här personen har faktagranskat det här kapitlet, den här personen har faktagranskat det här kapitlet. Men jag har inte läst att man har specificerat det så. Som faktagranskare har man ansvar för hela innehållet, likväl som att om man är författare till en vetenskaplig artikel, och man kanske är åtta-tio författare, så har samtliga av de tio författarna ansvar för det som står i den vetenskapliga artikeln. Så det är vanskligt att ta ett sådant uppdrag och man måste tänka efter väldig noga när man går in i ett sådant arbete, att vara faktagranskare.

Även Jimmie Trevett, förbundsordförande på RSMH, är kritisk:

– Ett budskap är att man ska vara trovärdig i den informationen om vem som har skrivit boken. Jag har också lyssnat på faktagranskare som hävdar att de inte har granskat det som framgår i boken. De ställer inte upp på det som står i boken så som Bonnier vill göra sken utav när de ger ut den här boken. När man ska ge ut en mera populärskriven bok om lösningen på svåra psykiatriska tillstånd så bör Bonnier så att säga tänka en gång till och man bör kolla upp med de som är faktagranskare om trovärdigheten och riktigheten i det de har gjort. Och sen bör man tydligt framställa författarinnans bakgrund, vilket man inte har gjort.

Jimmie Trevett har själv haft psykiska sjukdomar, och har arbetat i decennier med människor som hamnat i samma utsatta läge. Han menar att boken i värsta fall kan få fatala konsekvenser.

– Jag har haft psykoser och träffar dagligen människor som har svåra problem med sin psykiska hälsa, och anhöriga som stöttar sina systrar och bröder. Och det är ju så att man kan bli lurad att lägga av med behandling – psykologisk behandling, psykosocial behandling, medicinsk behandling – i tron att detta är lösningen. Och när man i en bok berättar om denna enfrågelösning, en lösning på väldigt stora både fysiska och psykiska problem, jag såg själv inslaget i tv, så kan detta medföra att folk far väldigt illa. Att folk faktiskt hamnar i svårare psykiatriska tillstånd, att anhöriga blir lurade och vill berätta för sina anhöriga att ’nu ska du göra si eller så för att bli bra och må bra’. Detta kan leda till och med att människor i svåra tillstånd kanske till och med tar livet av sig när man inte fortsätter den behandling som kanske är nödvändig.

Agnes Wold tycker också att en stor del av ansvaret ligger hos förlaget.

– Som läkare och forskare tycker jag ju att det är lite hemskt att det inte finns någon ansvarskänsla, från förlag till exempel. Att man inte tänker lite grann på hur man kan drabba folk med det här. Det är ju det här med att man får skriva vad som helst, och det får man ju, vi har ju yttrandefrihet och så, och jag anser inte att man ska ha censur. Men jag kan säga att om jag hade ett förlag och någon kom med någonting sådant här till mig, där det stod att om barnet får antibiotika eller är förlöst med kejsarsnitt så kan det få fel tarmflora och det kan drabba hjärnan så att de får en livslång psykisk funktionsnedsättning. Då skulle jag säga, att en sån här bok vill inte jag ge ut, det är ju förfärligt att påstå det.

– Jag kan inte riktigt begripa det, det gäller ju inte bara hennes bok, men att man tar så lätt på det här att människor säger de hemskaste saker. Man utmålar sådana här fullständiga skräckscenarier ifall man inte äter ditten eller gör datten, mycket ländvindigt. Det anses vara något ofarligt nöje, men det är ju inget ofarligt nöje om du har ett barn med autism. Det är det jag inte förstår, att man tar så lättsinnigt på det, att ge ut sådana här böcker. Det är samma med ’Food Pharmacy’ och de här (andra böckerna), att: ’Åh, vi har en inflammation som gnager i kroppen, om du inte äter ditten och datten så kommer den att gnaga sönder dig’.

– Det är inget trevligt budskap att ge till folk.

***

Granskningen finns alltså att lyssna på i poddform på Patreon.com/sinnessjukt. Där kan du även lyssna på en kortversion om du inte orkar lyssna på fullversionen som är ungefär 2,5 timmar lång. Dessutom finns längre versioner av intervjuerna med Agnes Wold och Ingrid Larsson i poddens feed och på sinnessjukt.se, där finns också en uppföljning av granskningen som jag gjort med Hanna Brus.

SVT:s ansvarige utgivare Bengt Strömbro har gjort en pudel efter granskningen, som finns att läsa här. Flera stora nyhetsmedier rapporterade om den dessutom: Dagens Nyheter, Expressen, TV4 med flera. Här finns ett urval av mediabevakningen.

Essie Majkovitz hjälpte mig med juridisk rådgivning under granskningen. Tack även till Hanna Brus och Clara Onell. Patienten Hedvig heter egentligen någonting annat.