Förra veckan fick jag äntligen träffa och intervjua Marie Niljung som är en väldigt speciell person som jag länge velat prata med. Maries mamma Kerstin och pappa Sven tog båda livet av sig med nio års mellanrum. Kerstin hade depression och Sven bipolär sjukdom, en sjukdom som många i Maries släkt har.
Det blev en podcast om bipolär sjudom, efterlevande och eldsjälar. Marie berättar en hel del om vad som driver henne till att arbeta ideellt för Suicide Zero, hur hon har gjort för att överleva föräldrarnas självmord, varför hon inte skäms eller känner skuld och om hur det är att leva med flera bipolära människor i sin närhet (även Maries bror är bipolär).
Podden finns som vanligt att lyssna på i iTunes, i Acast-appen och i spelaren här ovanför. Hoppas ni gillar detta avsnittet!
Idag klippte jag klart och publicerade jag den podcast om självmord och självmordsprevention som jag spelade in i tisdags då jag hade Suicide Zeros generalsekreterare Alfred Skogberg på besök.
Vi pratar bland annat om Miami-modellen som Alfred menar är världens bästa program för självmordsprevention. Han har själv varit på plats i Miami för Kalla Faktas räkning 2004 då han gjorde ett reportage om Trust-programmet som det heter.
Vi pratar även om hur man ska bemöta människor vars anhöriga har begått självmord och hur tidningar bör skriva om självmord för att inte göra någon skada och behålla sin värdighet.
Glöm inte att prenumerera på podden, det gör du enklast på iTunes om du har iPhone/iPad eller i Acast-appen om du har någon annan telefon.
I det avsnitt av min podcast om psykisk ohälsa som publicerades idag, pratar jag och forskaren Sophie Erhardt om inflammationsspåret. Sophie berättar allt du behöver veta om inflammationsspåret, som är det mest hoppingivande och haussade forskningsspåret inom psykiatrisk forskning just nu. Sopie arbetar till vardags på Karolinska Institutet där jag besökte henne igår och hon är precis som jag fotbollsnörd. En av hennes idoler är Zlatan och hon har spelat i allsvenskan på Lidingö, nuförtiden coachar hon ett flicklag i fotboll utöver att hon forskar på heltid.
Under hennes forskarkarriär har Sophie framför allt forskat på substansen kynurensyra, som är ett ämne som är intimt kopplat till inflammationer. Hon har bland annat visat att kynurensyra finns i förhöjda halter hos patienter som lider av schizofreni och hos patienter som har psykoser. Just nu pågår en hel del forskning världen över där man undersöker kynurensyra och andra dimensioner av den typen av låggradiga inflammationer som människor med till exempel schizofreni och depression ofta har. Förhoppningen är att man ska hitta sätt att behandla psykiskt sjuka människor med antiinflammatoriska läkemedel för att få bukt med dessa låggradiga inflammationer. Man hoppas också att hitta sätt att läsa av människors genom och utifrån genetik, biomarkörer och big data ställa diagnoser och på förhand se vilka mediciner som fungerar för vilka patienter.
Sophie berättar även om biomarkörer vid självmord, om de olika forskningsprojekten på Karolinska Institutet och de nya enorma genetikforskningsprojekten där flera forskningsgrupper runtom i världen samarbetar och därför får större patientunderlag och mer tillförlitliga resultat. Till exempel det projekt som 2014 kartlagde 108 gener som är direkt kopplade till schizofreni, något som ses som det största genombrottet på området genetik vid schizofreni.
Dessutom svarar hon på alla de frågor som mina lyssnare ställde till henne på Twitter. De handlar om yoga, stroke, manligt och kvinnligt, centrala nervsystemet, perifera nervsystemet, mental trötthet och autoimmuna sjukdomar till exempel, och Sophie har bra svar på samtliga av lyssnarnas frågor.
Ifall ni gillar det här poddavsnittet får ni gärna prenumerera på podden i iTunes eller i Acast-appen. Glöm inte heller att sätta betyg på podden i iTunes om du gillar det här avsnittet och podden i stort, det betyder väldigt mycket för mig. Podden är tillbaka snart, förhoppningsvis redan nästa vecka. Trevlig lyssning!
Vad är psykisk ohälsa? Finns det någon definition av psykisk ohälsa, som ju är ett begrepp som används oerhört flitigt? Svaret är att det finns lite olika definitioner, men ingen etablerad, och jag tänkte ägna ett blogginlägg till att försöka reda ut begreppet psykisk ohälsa för den som undrar.
”Psykisk ohälsa” är ett vagt begrepp, som är svårt att definiera. Uttrycket används ofta, både i forskning och till vardags, men trots det finns faktiskt ingen etablerad definition av vad som är psykisk ohälsa. I frågan ”Vad är psykisk ohälsa?” i min bästsäljande bok om panikångest och depression, skriver jag bland annat så här:
”Ibland använder man uttrycket när man pratar om de olika psykiska sjukdomar som det finns diagnoser för. Det finns många sådana sjukdomar, till exempel personlighets- störningar, psykossjukdomar eller ätstörningar. Panikångest och depression är psykiska sjukdomar.
Ibland använder man uttrycket psykisk ohälsa på ett bredare sätt, och då kan det innebära mycket mer än de väldefinierade psykiska sjukdomarna. Det kan vara mer allmänna problem, som inte räknas som en psykisk sjukdom men som ändå har med den mentala hälsan att göra, som sömnproblem, sorg eller stress. Då är psykisk ohälsa helt enkelt alla psykiska problem som gör det svårare för någon att fungera och utvecklas normalt.”
Den sista fetstilade definitionen tycker jag själv bäst om. Visst, den kan tyckas vara väl inkluderande (nästan vad som helst kan räknas som psykisk ohälsa om man tolkar det för bokstavligt), men framför allt tycker jag om den därför att den inte utesluter de som har mer eller mindre odefinierbara problem som inte passar in i en mallad diagnos. Ibland blir ”psykisk sjukdom” för smalt för att vara användbart. Bara för att man inte uppfyller kraven för en diagnos betyder det inte att man inte mår dåligt. Vi behöver helt enkelt ett begrepp för att kunna prata om de psykiska problem som inte har en diagnos, men som ändå är viktiga.
Och att psykisk ohälsa gör det svårare att ”fungera och utvecklas normalt” är faktiskt inte så himla luddigt, det utesluter de som bara är lite deppiga en dag för att avgassystemet på bilen har rasat. Det handlar inte om psykisk ohälsa.
Andra definitioner av psykisk ohälsa
Även om det inte finns någon etablerad definition av begreppet psykisk ohälsa, en definition som alla använder och som det inte råder några oklarheter kring, så har olika myndigheter och organisationer skapat egna definitioner.
Ett exempel är Barnpsykiatrikommiténs definition av psykisk ohälsa, här återges den i SBU:s (Statens beredning för medicinsk utvärdering) rapport Förebygga psykisk ohälsa hos barn:
”Psykisk ohälsa kan definieras på olika sätt. I vår granskning valde vi att ansluta oss till Barnpsykiatrikommitténs definition av psykisk ohälsa, som i första hand utgår från de symtom som barnet eller den unge uppvisar. Enligt denna definition betraktas symtom som är varaktiga, som hindrar den unge att fungera och utvecklas optimalt och som orsakar lidande som psykisk ohälsa. Definitionen fungerar väl för denna kunskapsöversikt, eftersom de granskade programmen nästan undan- tagslöst är inriktade på att förhindra uppkomsten av eller att reducera symtom.
Men SBU understryker också att deras definition är snävare än andra definitioner:
”Vi är medvetna om att vi använder oss av en snäv definition av psykisk ohälsa, men den är tydlig och överensstämmer med avgränsningar i de granskade programmen. Definitionens begränsningar för givetvis med sig motsvarande begränsningar för hur våra resultat kan tolkas.”
Sammanfattning
Sammanfattningsvis tycker jag att definitionen att ”psykisk ohälsa är alla psykiska problem som gör det svårare för någon att fungera och utvecklas normalt” är bäst även om den kan tolkas som lite luddig. Barnpsykiatrikommitténs definition om ”symtom som är varaktiga, som hindrar den unge att fungera och utvecklas optimalt och som orsakar lidande som psykisk ohälsa” är lite snävare men helt okej den med.
Igår spelade jag in en podcast om Aspergers syndrom och adhd med författaren Anja Wikström som till vardags arbetar som medicinsk utredare. I podden pratar vi bland annat om hur det är att vara förälder till ett barn med Aspergers och adhd och vilka krav det ställer på en själv och på omgivningen.
Inte minst pratar vi om skolan och de anpassningar som många gånger behövs där men som ofta uteblir av olika skäl. Detta ställer till stora problem för familjer där ett eller flera av barnen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som adhd eller Aspergers. Anja berättar om flera av henne egna upplevelser då det har gått fel på ett eller annat sätt.
Vi pratar även om hur hon och hennes sambo ibland har känt sig granskade av barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och hur det känns att frukta för att bli av med vårdnaden om sina barn. Anja har själv flera vänner som blivit av med vårdnaden om sina barn på grund av problem med barnen, familjer där hon känner föräldrarna väl och vet att de är reko och omtänksamma.
Dessutom pratar vi om hur vissa journalister är väldigt dåliga på att skriva om adhd och Aspergers, vi pratar om valet mellan att bo mitt i en storstad och att istället bo på landet där barnen får mer lugn och ro, men å andra sidan har längre till skolan och inte lika mycket skolor att välja på ifall man behöver byta. Vad har man som förälder för ansvar att förändra sitt eget liv efter barnens förutsättningar innan man börjar ställa krav på samhället och klaga på till exempel barn- och ungdomspsykiatrin?
Anja berättar även vad hon tycker om amfetaminliknande adhd-mediciner som Ritalin och Concerta och hur hon och hennes sambo resonerade kring valet mellan att testa läkemedel och att inte göra det.
Jag tycker att det var oerhört intressant att äntligen få spela in en podcast om Aspergers och adhd. Jag har tidigare spelat in två poddar om adhd – dels avsnitt 10 (”ADHD och ADD – Frågor och svar”) och dels avsnitt 16 (”Underbara ADHD med Georgios Karpathakis”), men det här var första gången även Aspergers kom med. Eftersom intervjun blev ganska lång har jag valt att dela upp den i två avsnitt. Du hittar dem här ovanför eller på iTunes om du prenumererar där (klicka här för att prenumerera). Podden finns även i Acastappen och i andra podcast-appar.
Om du vill vet mer om Anjas bok om adhd som heter ”Ingen familj är en ö” kan du läsa min recension på länken. Hoppas verkligen att ni gillar den här podcasten om Aspergers och adhd nu, hör gärna av er ifall ni har feedback på avsnittet!
Det finns en del artiklar som handlar om myter om psykisk ohälsa, men många av dem skriver om myter som jag inte är säker på existerar. När jag läser dem tänker jag ofta: “Är det verkligen en myt? Tänker folk så?”
Därför har jag spelat in en podcast om myter om psykisk ohälsa tillsammans med psykiatrikern Markus Takanen, där vi tar upp sju av de vanligaste myterna om psykisk ohälsa. Förutom bevis för att myterna inte stämmer har jag försökt ta reda på om myten faktiskt existerar överhuvudtaget. Markus får agera domare och säga ifall mina bevis håller.
Jag tänkte skriva lite kort om var och en av de sju myter om psykisk ohälsa som vi tar upp i podden. Om ni vill veta mer kan ni lyssna på podden i spelaren här ovanför eller på iTunes, Acast eller någon annanstans där ni vanligtvis laddar ner poddar.
1. Människor med psykisk ohälsa är våldsamma
Ett väldigt starkt bevis för att den här myten existerar hittade jag i en artikel på Harvads hemsida som heter Mental illness and violence. Där skriver de så här:
“Public opinion surveys suggest that many people think mental illness and violence go hand in hand. A 2006 national survey found, for example, that 60% of Americans thought that people with schizophrenia were likely to act violently toward someone else, while 32% thought that people with major depression were likely to do so.”
Det här är en myt som jag tycker är särskilt viktig att bli av med eftersom den är väldigt stigmatiserande. I min egen bok om depression och panikångest, under frågan som heter just “Är psykiskt sjuka personer våldsamma?” skriver jag så här:
“Det är visserligen vanligare att personer som har vårdats i slutenpsykiatrin döms för våldsbrott än befolkningen i stort, men de allra flesta av alla psykiskt sjuka begår inte våldsbrott. Av dem med psykisk sjukdom som begår våldsbrott är orsaken till det inte heller alltid själva sjukdomen. Istället kan det till exempel bero på ett missbruk som man har utöver den psykiska sjukdomen.
En undersökning från 2010, som gjordes av forskare i Stockholm och i Oxford, visade att svenskar med bipolär sjukdom inte är mer våldsamma än svenskar i genomsnitt – om de inte dessutom har missbruksproblem. I undersökningen jämförde man 3700 personer som vårdats för bipolär sjukdom på sjukhus i Sverige med 37000 personer ur hela befolkningen. Enligt resultaten var bara personer med bipolär sjukdom och missbruk mer våldsamma än andra, medan de utan missbruk inte var det.
En tidigare undersökning om schizofreni och våld gav samma resultat: personer med schizofreni var bara väldigt lite mer våldsamma än andra, om de inte hade problem med missbruk också.”
De här undersökningarna gällde alltså två av de mest allvarliga psykiska sjukdomarna, som också enligt den amerikanska undersökningen tillhör de som folk mest kopplar ihop med våld. Studierna är väldigt övertygande bevis för att det här inte stämmer.
Stämmer myten? Nej
2. Man kan aldrig bli frisk från psykiska sjukdomar
Det här är den enda myten som jag inte hittat starka bevis för att den faktiskt existerar. Trots det tycker jag att man kan slå fast att det här är en myt, i podden håller Markus med. Vi vet ju till exempel att folk tidigare fruktade att hamna på mentalsjukhus eftersom det sågs som biljett utan retur (vilket det också ofta var), något som säkert lever kvar. Myten existerar alltså sannolikt även idag.
Här är det på sin plats att nämna att det faktiskt finns psykiska sjukdomar som man inte kan bli frisk från som det ser ut idag, till exempel bipolär sjukdom som ju inte går att bota, men även där finns det ju bra behandlingar som gör att man kan vara frisk i flera år mellan skoven och dessutom hantera skoven bättre. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd och autism är ju inga sjukdomar, och man kan inte bli “frisk” från dem heller, men många tar ju medicin för att kunna fungera bättre i vardagen.
Hursomhelst finns det gott om studier som visar på att man kan bli frisk från de flesta psykiska sjukdomarna, eller att man kan bli symtomfri i långa perioder från bipolär sjukdom och så vidare.
Det finns gott om studier som visar på att man kan bli frisk från de flesta psykiska sjukdomarna, eller att man kan bli symtomfri i långa perioder från till exempel bipolär sjukdom
I podden tar jag upp en särskilt intressant studie från Lund där de har undersökt de allra djupaste depressionerna. Den här studien från Lund 2006 är helt unik eftersom man följt upp femtio år efter att patienterna fått diagnosen “kronisk depression”. Det här är alltså människor som är så pass sjuka att även läkarna hade svårt att tro att någon av dem skulle bli helt frisk, och den gjordes på patienter som varit inlagda på psykiatriska kliniken på Lunds universitetssjukhus 1956-1969.
Av naturliga skäl var många döda eller senila vid uppföljningen som gjordes, men av dem som fortfarande levde och kunde ställa upp hade en fjärdedel av de som fått diagnosen kronisk depression blivit helt friska. Bara 13 personer av de 75 som ställde upp i studien hade haft ett kroniskt förlopp och var fortfarande sjuka. Så även de djupaste depressionerna kan läka ut med rätt hjälp, och de allra flesta psykiska sjukdomarna går redan idag att bli helt frisk från.
Stämmer myten? Nej, med undantag för kroniska psykiska sjukdomar såsom bipolär sjukdom
3. Människor med schizofreni har multipla personligheter
Det här är en myt eller en missuppfattning som är väldigt vanlig, jag tror faktiskt att de flesta tror att människor med schizofreni har multipla personligheter, eller som det egentligen heter: dissociativ identitetsstörning (det vill säga att man upplever att man har flera olika personligheter i kroppen).
Jag kom att tänka på den här myten eller missuppfattningen i julas när jag såg Alex och Sigges show “Meningen med livet” på tv. Där visar de upp så kallade “life wizdoms” från Instagram som de tycker är förvirrande, och en av dem låter så här:
Den här livsvisdomen tycker Alex Schulman är ”schizofren” eftersom den liksom kovänder och motsäger sig själv, vilket jag tror många menar när man säger att någon eller något är helt schizad.
Ett annat bevis på myten eller missuppfattningen att schizofrena har olika personligheter hämtar jag från fotbollsmålvakten Andy Goram. När det kom ut att han hade schizofreni började Glasgow Rangers fans sjunga “There’s only two Andy Gorams” som är en pastisch på en annan fotbollsramsa där man sjunger “There’s only one” och sedan namnet på valfri fotbollsspelare som man gillar, och den här häcklande versionen mot Andy Goram har till och med blivit titeln på en bok om roliga fotbollsramsor.
Schizofreni handlar inte om olika personligheter, utan snarare om att verklighetsuppfattningen förändras, till exempel genom hallucinationer, att man hör röster och känner sig förföljd. Man växlar inte alls mellan personligheter.
Schizofreni kommer ju från grekiskan och betyder ungefär “kluvet psyke”, vilket kanske bidrar till den här missuppfattningen, som att ens hjärna är uppdelat i flera personer, när det snarare är ett förvirrat psyke det handlar om.
Stämmer myten? Nej
4. Psykofarmaka är en lukrativ bransch
Ett bevis för myten faktiskt existerar är Aftonbladets kampanj “Piller, pengar, psykvård” som de körde 2011. Titeln och mycket av innehållet antyder att det här är en lukrativ bransch.Jag googlade även “psykofarmaka tjäna pengar” och hittade till exempel signaturen JMKK på Flashback skriver så här:
“Läkemedelsbolagen tjänar ju hutlösa summor på psykofarmaka. Här i sverige har psykiatriker fått bidrag för att leka ’experter’.”
Jag hittade också en artikel om SSRI på hemsidan eniveckan.se där psykologen Thomas Gustavsson skriver så här:
“Hur många äter då de här preparaten? Enligt Mental Health Daily förskrevs de 8 vanligaste preparaten (av många fler) till 184,4 miljoner personer under 2011. Betänk då att många av de som fått ett recept på ett av dessa preparat åt dem även åren före och åren efter. En enorm kassako för industrin!”
Man får ju ofta höra att psykofarmaka är en sådan kassako för läkemedelsbolagen, men det var länge sedan det stämde, idag är det verkligen en bransch i kris eftersom alla patent har gått ut.
Enligt Läkemedelsindustriföreningen (LIF), som är en branschorganisation för läkemedelsföretag, är det helt andra mediciner som drar in de stora pengarna idag: cancer, reumatism och MS är exempel på sjukdomar som är riktigt lukrativa. Jag kollade på deras topp 50-lista över Sveriges mest sålda läkemedel 2014 (hittade den här förra året, numera uppdaterad till årets topplista) – räknat i pengar.
Där finns en enda antidepressiv medicin. Det är Cymbalta som parkerar på plats 38. Av de tio mest lukrativa medicinerna finns en enda som påverkar nervsystemet överhuvudtaget, Lyrica, som är en antiepileptisk medicin (det vill säga läkemedel mot epilepsi) som visserligen också används mot generaliserat ångestsyndrom. Den hamnar på plats tio.
Längre ned i listan hittar man till exempel Abilify (plats 17) och Seroquel Depot (33) som är neuroleptika och används mot bland annat schizofreni och bipolär sjukdom, samt Concerta (18), Ritalin (31) och Strattera (48) som är centralstimulerande mediciner som används mot ADHD.
Antidepressiva är den vanligaste psykmedicinen, och faktum är att året då antidepressiv medicin drog in mest pengar till läkemedelsindustrin på den svenska marknaden var 2002, trots att användandet har fortsatt öka sedan dess. Då såldes antidepressiva mediciner för totalt en och en halv miljard kronor (källa: Ut ur mörkret av Miki Agerberg) i Sverige. Samma år såldes till exempel alkohol för 18 miljarder.
Patenten har gått ut för de flesta psykmedicinerna och man kan ju tycka att de skrivs ut för ofta ändå av helt andra skäl, men det är en helt annan diskussion tycker jag. Några stora pengar var det länge sedan läkemedelsbolagen tjänade på psykmediciner, och det i sig tycker jag är ett stort problem eftersom det tyder på att utvecklingen stannat av, vilket vi också ser när läkemedelsbolagen stryper sina budgetar för forskning på de här områdena.
Stämmer myten? Nej
5. Det går inte att hindra någon från att begå självmord
Det här är en myt som är allvarlig eftersom den kostar liv och minskar folks drivkrafter att försöka förhindra att människor tar livet av sig. Ett bevis för att den här myten lever hittade jag i en intervju med Ingemar Wickström som var chefsläkare på Mölndals sjukhus när Mikael Ljungberg tog livet av sig 2004. Då säger Wickström så här: “Vill någon ta livet av sig kan ingen i världen förhindra det. Det var ett ögonblicks verk.”
Det finns statistik som är väldigt övertygande om att det här inte stämmer. Till exempel den här som jag fått från Karolinska Institutet: Mellan 85 och 90 procent av dem som gjort allvarliga självmordsförsök avlider inte av självmord senare i livet.
Mellan 85 och 90 procent av dem som gjort allvarliga självmordsförsök avlider inte av självmord senare i livet.
Det är alltså väldigt få som försöker ta livet av sig och överlever som sedan faktiskt dör av självmord. Hade den som väl bestämt sig för att ta livet av sig varit ostoppbar hade siffrorna inte sett ut så här. Det är ju så: även de mest allvarliga självmordstankar kommer och går. Många av dem som överlevt ett självmordsförsök frågar sig efteråt: ”Hur kunde jag tänka så?” Vill ni se väldigt starka exempel på det så kan ni kolla på dokumentären The Bridge som för övrigt är jävligt stark, rekommenderas kanske inte för känsliga personer.
Ett annat bevis fick jag höra på senaste styrelsemötet på Mind. Bara under den senaste veckan hade två personer i självmordslinjen sagt att “hade inte självmordslinjen funnits i förra veckan när jag hörde av mig hade jag inte levt idag”. Det är väl det perfekta beviset på att den här myten inte stämmer.
Till den som känner sig självmordsbenägen vill jag tipsa om Självmordslinjen som finns på telefonnummer 90101 och på chatt eller mejl, kolla på mind.se.
Stämmer myten? Nej
6. Sverige har högst självmordsfrekvens i världen
Det här är en intressant myt som verkligen har spridit sig över världen. Det finns mycket skrivet om den här myten i internationell press, mest artiklar som ifrågasätter myten, men då också bekräftar att myten existerar. Men det finns också exempel på artiklar som hävdar att Sverige verkligen är ett ganska självmordsbenäget land. Som i New York Times 2011 i en artikel som heter “Happiest Places Post Highest Suicide Rates” och är skriven av Tara Parker-Pope, där hon bland annat skriver:
“Numerous studies have shown that places like Denmark and Sweden that consistently score high on measures of happiness and life satisfaction ALSO have relatively high suicide rates”
Hon hävdar inte att vi är världens mest suicidala folk, men att vi har “relativt höga självmordstal”, och det stämmer inte heller.
Hursomhelst finns en intressant historia om den här myten. I en artikel från 2005 skriven av Åke Daun, Professor emeritus i etnologi vid Stockholms universitet, påstår han att den amerikanske presidenten Dwight Eisenhower i ett tal 1960 smutskastade den svenska socialistiska modellen och sa att den ledde till “sin, nudity, drunkenness and suicide”, eller synd, nakenhet, fylla och självmord.
Det här citatet har fått otroligt stor spridning över världen, bland annat New York Times citerade det 2008 i sin recension av Stieg Larssons “Män som hatar kvinnor”. Det verkar dock som att det citatet som Åke Daun skrev i sin artikel inte går att hitta någon annanstans innan hans artikel publicerades.
Om man googlar citatet finns ett blogginlägg som ifrågasätter citatet och går igenom vart det kan ha kommit ifrån. Det finns bland annat ett tal som Eisenhower höll i the Republican National Committee Breakfast i juli 1960 där han pratar om ett USA-vänligt socialistiskt land i Europa där självmorden och alkoholismen har ökat sagolikt mycket som en följd av det socialistiska experimentet. Han nämner inte Sverige och Åke Dauns citat finns inte i det talet, så det är eventuellt så att Åke har överdrivit eller hittat på citatet, och på så sätt i allra högsta grad varit delaktig till att sprida myten om att vi är världens mest suicidala folk.
Jag har även mejlat Åke och frågat var han fått citatet ifrån. Jag fick faktiskt svar, han skriver så här:
“Hej Christian, din fråga kommer ’lite sent’. Jag fyller snart 80, varmed kommit rejält dåligt minne. Jag ska rota lite mer, men Eisenhower är väl knappast att lita på i detta sammanhang.”
Tveksamt om citatet verkligen stämmer, men att Eisenhower tyckte illa om och smutskastade socialistiska länder som Sverige under kalla kriget är klarlagt. Men vad är egentligen sanningen om självmordsbenägenheten i Sverige?
Eurostat, som är EU:s statistikorgan, har siffror från 2010 som visar antalet självmord per 100 000 invånare i alla EU-länder. Sverige ligger EXAKT i mitten, precis på snittet i EU-länderna med 12,3 självmord per 100 000 invånare. Ungern har till exempel dubbelt så många självmord, Litauen tredubbelt så många självmord, och så vidare. Österrike, Frankrike, Belgien, Finland har till exempel högre självmordsfrekvens enligt den här statistiken.
I en annan undersökning från OECD ligger Sverige UNDER snittet bland OECD-länderna, noterbart är också att USA ligger över snittet.
I en undersökning från OECD ligger Sverige UNDER självmordssnittet bland OECD-länderna, USA ligger över snittet
Eisenhower hade alltså helt fel.
Stämmer myten? Nej
7. Psykisk ohälsa beror på svaghet och dålig karaktär
Här har jag två bevis för att myten verkligen existerar. Dels från min föreläsning i Umeå i november, där en kille under frågestunden menade på att det jag berättat om min depression och paniksyndrom i själva verket inte var sjukdomar utan ett utslag för min svaghet. Eftersom föreläsningen filmades har jag ett ljudklipp där ni kan höra den här personens resonemang (ber om ursäkt för dåligt ljud).
Jag hittade även ett annat (och mycket starkare) bevis för att den här myten existerar i den brittiska tidningen Wired där de skrev så här om en opinionsundersökning:
“19 percent of adults agreed that ’one of the main causes of mental illness is a lack of self-discipline and willpower’”
Det känns ju nästan lite fånigt att bevisa att det här inte stämmer, läs vilken bok som helst om psykisk ohälsa så förstår man att det är skitsnack. Men jag tänkte så här, vilka människor är bättre bevis för att den här myten inte stämmer, än sådana som faktiskt tidigare trott på den här myten, och sedan själva blivit sjuka och insett att det inte stämmer?
Jag googlade lite och hittade dels en massa random människor i bloggar och kommentarstrådar som hade sådana erfarenheter. Till exempel signaturen Andy i en kommentarstråd om depression som skriver så här:
“I constantly have feelings of wanting to end my life. I am sometimes overwhelmed by uncontrollable anxiety, stress & deep depression. It’s hard to believe I used to think people with depression just needed a kick up the backside and nothing more. Well, I know different these days.“
Förutom random människor på nätet hittade jag till exempel det här citatet från Linus Thörnblad som fick en utmattningsdepression under toppen av sin karriär som en av världens främsta höjdhoppare:
“Jag har alltid sett mig själv som en fajter, har tävlat med bristningar som andra personer inte skulle lämna lägenheten med. Och när jag tidigare tänkte på deprimerade personer kände jag bara: ”Kom igen, tagga till och kämpa dig igenom det här.”
Längre ner i intervjun i Expressen säger han så här:
“Det finns nog en skam i det. Men det borde inte vara så. Det hade varit enklare om jag hade haft ont i ett knä, då hade alla fattat. Den här skiten är inte lika konkret. Men jag vill inte skämmas, tvärtom känns det bra att prata om det. Kan jag hjälpa någon genom det är det jävligt gött. För att må så dåligt unnar man ingen.”
Förutom depression och utmattningsdepression hittade jag en artikel om ångest som heter “I Didn’t Understand People with Anxiety Until It Happened to Me” i tidningen VICE där journalisten Sarah Ratchford skriver bland annat så här:
“Despite the fact that it’s such a common illness, I didn’t always know what people felt when they described having anxiety. In my experience, most people don’t. When I was in university, a friend in her final year decided not to finish her degree. She had only a few credits left. She said she couldn’t deal with the anxiety school was causing, and described feeling sick to her stomach, crying, and being unable to finish papers. I listened and nodded where appropriate, but privately, I felt she should really just suck it up and finish the last few credits.I felt the same thing later, when another friend would describe her dating-related anxiety. Again, I listened… but sort of thought she should get a grip.”
I resten av Sara Ratchfords artikel berättar hon sedan om hur hon själv drabbats av svår ångest och depression och insett hur fel hon hade när hon trodde att ångest berodde på dålig karaktär.
Stämmer myten? Nej
Hoppas att ni gillade det här lite väl långa inlägget. Jag har försökt ange källor så ofta som möjligt, men vissa källor har jag tyvärr lyckats slarva bort, till exempel källan för alkoholförsälningen i Sverige 2002. Om den statistiken inte stämmer får ni gärna höra av er till mig på Twitter (jag heter c_dahlstrom) så ska jag åtgärda det.
Adhd är en omdiskuterad diagnos som omges av en hel del fördomar och okunskap. Så är det visserligen med de flesta psykiatriska diagnoser, men när det gäller adhd är fördomarna och okunskapen av en speciell karaktär. Det finns till exempel de som anser att det är en påhittad diagnos, som skapats antingen för att göda giriga läkemedelsbolag eller som en ursäkt för dåligt föräldraskap (eller både och).
Anja Wikström bor i Stockholm och arbetar som medicinsk utredare. I augusti 2014 släpptes hennes debut, en väldigt bra bok om adhd som heter ”Ingen familj är en ö – Adhd, föräldraskap och skuld” (Ordfront förlag). Det är en roman baserad på hennes eget liv som förälder till ett barn med adhd-diagnos. Huvudkaraktären Ada lever med sambon Axel och barnen My och Hugo, där storasyster My har adhd och lillebror Hugo är lugn som en filbunke.
My är efterlängtad, älskad och begåvad, men väldigt besvärlig och har svårt med alla typer av sociala kontakter. Föräldrarna märker tidigt att My inte beter sig som de andra barnen på BVC, hon har svårt att komma till ro, ligga still och att sova – vilket gör att Ada känner sig som en dålig förälder, är det hennes fel att dottern är så speedad? Det är signalerna som omgivningen ger henne, subtilt eller uttalat av allt från sjukvårdspersonal till mannen på gatan.
Ada är mer neurotisk och beskyddande än Axel vilket delvis beror på samhällets förväntningar på henne som mamma, men också på hennes egna karaktärsdrag. Hennes neurotiska drag gör att dotterns problem blir ännu tyngre för både Ada och Axel. Samtidigt är det kanske det som blir familjens räddning eftersom det krävs tjurskallighet och pondus för att hävda sitt barns rätt till utredningar och extraresurser på dagis och i skolan.
”Det krävs tjurskallighet och pondus för att hävda sitt barns rätt till adhd-utredning och extraresurser”
Familjen får nämligen vänta i flera år på BUP:s utredning av dottern, en utredning som sedan är otillräcklig till en början. My får visserligen en adhd-diagnos när den första utredningen äntligen är klar, men inte den Asperger-diagnos som i en senare utredning slås fast och som kommer att ge henne rätt till mer hjälp och resurser (men inte ens då med den självklarhet som man kanske skulle kunna tro).
Boken ger framför allt en bild av den lilla (men resursstarka) familjens kamp mot systemet, men också en skildring av hur en familjs dynamik kan se ut när någon eller några i familjen har adhd. Det är också i det som jag själv märker att mina fördomar blottas. My slåss och sparkas, spottar både föräldrarna och andra barn i ansiktet, skriker och beter sig överlag väldigt illa. Många gånger har jag själv konfronterats med sådana barn – det har väl vemsomhelst – och tänkt hemska tankar om både barnen och barnets föräldrar.
Och visst, ibland är det säkert fråga om ”dåliga” föräldrar som aldrig borde skaffat barn. Men Anja Wikströms bok gör att jag förstår att det i många fall finns en diagnos bakom det störiga skrikande barnet på bussen vars föräldrar ser uppgivna, livströtta och ointresserade ut. Man kan inte bedöma ett barn eller deras föräldrar på så lösa boliner, även om man kanske lätt gör det när man själv sitter trött på bussen hem efter ett arbetspass och tvingas umgås med någon annans oregerliga barn. Ingen kan till fullo förstå hur det är att uppfostra ett barn med adhd förrän man själv gjort det, vilket blir tydligt i den här boken.
”Ingen kan till fullo förstå hur det är att uppfostra ett barn med adhd förrän man själv gjort det”
Min respekt för människor med diagnosen adhd och för föräldrar till barn med adhd är för alltid förändrad efter att ha läst Anja Wikströms fantastiska bok. Det här är ingen feel good-bok, det känns mer som att titta på Deer Hunter – det börjar dåligt, och sedan blir det bara värre.
Men det finns ljusglimtar så klart, och i bokens epilog finns dessutom väldigt bra (läs: ovärderliga) tips och råd till föräldrar med barn som har adhd, men flera gånger var jag nära att sluta läsa eftersom boken är så mörk och jobbig. Jag är glad att jag inte gjorde det och istället läste klart. En bra bok om adhd som rekommenderas varmt!
Språk: Svenska
Antal sidor: 267
Utg.datum: 2014-08-18
Upplaga: 1
Förlag: Ordfront Förlag
Medarbetare: Grandin, Elina / Edenvik, Josefine
Vikt: 423 g
SAB: Vlad
Dimensioner: 215 x 150 x 20 mm
ISBN: 9789170377778
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Idag publicerades en podcast om hypokondri och panikångest som jag spelade in med tjejerna från Ångestpodden i förra veckan. Det här är den andra delen av den intervjun som blev ganska lång (1,5 timme). Om du inte har lyssnat på första delen rekommenderar jag att du gör det innan du lyssnar på den här delen. Den finns på länken eller på iTunes, i Acast-appen eller varsomhelst där du lyssnar på poddar annars.
Ida pratar i podden om sin hypokondri och panikångest och hur de påverkar varandra. Eftersom jag känner igen mig tycker jag det är intressant att höra henne berätta om hennes kroppsnoja, som bara blivit värre efter att hon fick paniksyndrom förra sommaren. Hon berättar till exempel om hennes hypokondri inför podcasten, då hon dagen innan fick för sig att hon fått en matförgiftning och skulle bli tvungen att ställa in intervjun.
Hoppas du gillar det här avsnittet, lyssnar gör du antingen direkt i spelaren längst upp i inlägget, på Sinnessjukt.se, i iTunes (Podcaster-appen i din iPhone/iPad, i Acast-appen (funkar för alla smarta telefoner och paddor) eller vart du nu laddar ner dina poddar.
Släppte en podcast om panikångest med tjejerna från Ångestpodden idag, som jag spelade in med Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg i förra veckan. Ida har själv haft panikångest, både som enstaka panikattacker under ett par år på gymnasiet, och senare som paniksyndrom som hon drabbades av förra sommaren. Sofie är Idas bästa kompis som också flyttade med henne från Karlshamn till Stockholm, de bor ihop på Gärdet och producerar Ångestpodden tillsammans.
Vi pratade bland annat om hur lång tid det tog för Ida att få diagnosen panikångest. Under flera år trodde hon att hon hade allt från en blodpropp till MS, utan att läkarna lyckades lista ut att det istället var psykiska problem hon hade. Sofie berättar hur det var att vara anhörig och se sin bästa kompis förtvivlad och ledsen, hur hon försökte hjälpa Ida och vad hon gjorde för att ta hand om sig själv.
Det här är den första delen av två i den här intervjun, som jag valde att dela på två eftersom den blev drygt en och en halv timme lång. I denna den första delen fokuserar vi mer på panikångest i sig, vilka symtomen är, hur det känns, hur livet förändras, vilken hjälp som finns och mycket mer. Dessutom pratar vi om skillnaden mellan att drabbas av psykisk ohälsa i en storstad och att göra det i en småstad som Karlshamn. Ida och Sofie berättar hur man kan bli stigmatiserad i en liten stad där alla känner alla och snacket går.
Lyssna på denna podcast om panikångest antingen direkt i spelaren längst upp i inlägget, på Sinnessjukt.se, i iTunes (Podcaster-appen i din iPhone/iPad, i Acast-appen (funkar för alla telefoner och paddor) eller vart du nu laddar ner dina poddar.
Den andra delen av denna podcast om panikångest publiceras samtidigt som första delen, så du kan lyssna på den här i bloggen eller på de andra ställena.
Nu på morgonen har vi spelat in en podcast om julångest, högtider och självmord. Vi innebär jag och läkaren och forskaren Pär Höglund som återigen gästar podden. Enligt en svensk studie från 1999 påverkar dagarna kring högtidsdagar självmordsstatistiken på ett väldigt märkligt sätt. Man undersökte hur högtidsdagar och dagarna innan/efter påverkar antalet självmord under 28-årsperioden 1969-1996 i Sverige.
Man ser bland annat ett kraftigt ökat antal självmord bland ungdomar i Sverige under nyårsdagen. Vi diskuterar studien och vad högtider innebär för människors psykiska hälsa, med till exempel negativa saker som ensamhet och ökad alkoholkonsumtion, men även positiva aspekter som gemenskap och vila. Om du behöver julklappstips bjuder vi även på det, trevlig lyssning!
Om du är självmordsbenägen, hör av dig till Minds självmordslinje på telefonnummer 90101 eller på chatten som du hittar här.
