Kerstin Evelius och jag på hennes torp utanför Enköping.
Häromveckan träffade jag den tidigare psykiatrisamordnaren Kerstin Evelius och gjorde en lång intervju med henne om psykiatrin i Sverige. Kerstin tillsattes på sin post av sjukvårdsministern Gabriel Wikström 2015. Förutom själva samordningsuppdraget och rapporten ”För att börja med något nytt måste man sluta med något gammalt” genomförde hon en utredning om tvångsvård mot barn, med den efterföljande rapporten ”För barnets bästa?”
Jag hade själv träffat Kerstin vid ett tillfälle innan intervjun, för ett par år sedan då vi tog en fika och pratade om bland annat tvångsvård. Redan då slogs jag av hennes stora kunskap och insikter om psykiatrin, därför kändes det väldigt spännande att göra en längre intervju i fyra delar med henne som nu publiceras i min podcast Sinnessjukt. Podden finns på alla poddplattformar, du kan även lyssna direkt i spelarna här nedanför, där jag också beskriver respektive del lite kort.
Del 1
I den första delen av fyra av intervjun pratar vi om varför olika statliga psykiatrisatsningar har misslyckats genom åren, och om statens övertro på mjuka styrmedel och kortsiktig projektstyrning. Vi pratar även om om IVO:s bristande tillsyn av psykiatrin, om tvångsåtgärder, om huruvida IAPT-modellen från England kan vara ett alternativ i Sverige, och om varför man bör involvera patienter och brukare i vården.
Del 2
I del två pratar vi om fördelarna och nackdelarna med att förstatliga psykiatrin, och huruvida Kerstin tror att det finns ett politiskt momentum just nu för att göra en rejäl upprustning av psykiatrin. Vi pratar även om vad man kan göra åt elevhälsan, hur man kan öka tillgången till psykoterapi, plus att Kerstin får en expertfråga från Weminds vd Urban Pettersson Bargo. Jag frågar även om Kerstins förslag i rapporten ”För att börja med något nytt måste man sluta med något gammalt” om att ge Folkhälsomyndigheten uppdraget att stödja och samordna regionernas arbete med psykiatrin – blir det inte bara mer mjuka styrformer och rekommendationer?
[Publiceras 24 juli 2021, uppdaterar bloggposten med spelare efter min semester]
Del 3
I del tre pratar vi ännu mer om hur man kan utöka tillgången till psykoterapi i Sverige. Vad tycker Kerstin exempelvis om app-psykologer? Apparna som erbjuder psykologhjälp via video eller chatt är ett kontroversiellt ämne i psykiatrin eftersom somliga menar att de bara behandlar de lättaste patienterna som kanska egentligen inte behöver vård. Vi pratar även om det faktum att det tycks utbildas allt färre psykiatrispecialister, och Kerstin slår ett slag för vikten av att ha psykiatrisjuksköterskor på vårdcentraler.
Dessutom pratar vi om Vetenskap och Folkbildnings och Charlotta Sjöstedts avslöjande om freudianernas grepp om psykiatrin i Göteborg och gruppen kring psykoanalytikern Per Magnus Johansson – varför vägrar hälso- och sjukvården följa Socialstyrelsens riktlinjer om evidensbaserad psykoterapi? Kerstin berättar om sin egen psykodynamiska utbildning från Stockholms universitet (som hon beskriver som smått religiös) och hur banbrytande det var när Lars-Göran Öst fick en professur i psykologi vid universitetet, trots att han var KBT-inriktad. Kerstin förklarar även varför internationellt utbyte inom psykiatrin är så viktigt.
[Publiceras 6 augusti 2021, uppdaterar bloggposten med spelare efter min semester]
Del 4
I del fyra, som bara är tillgänglig för Patreon-medlemmar (bli medlem på patreon.com/sinnessjukt), pratar vi om psykiatrins utveckling – tycker Kerstin att psykiatrin blivit bättre eller sämre under de tjugofem år som hon arbetat med psykiatrifrågor? Vi pratar om konflikten mellan psykodynamiker och andra på 80- och 90-talet, en debatt som enligt Kerstin till sist spårade ur och handlade om annat än vetenskapsfrågor. Vi pratar även om vikten av transparens i psykiatrin och Kerstin får ytterligare två expertfrågor: en om tvångsvård från RSMH:s före detta förbundsordförande Jimmie Trevett, och en från professor Christian Rück om huruvida man kan prata för mycket om psykisk ohälsa.
Dessutom får ni förstås alla era lyssnarfrågor besvarade, de handlade bland annat om samverkan mellan psykiatrin och andra samhällsinstitutioner, BUP-köer, hur man ändra det faktum att polisen ofta åker på psyklarm, hur det kommer sig att vissa kan gå i psykoanalys på högkostnadsskydd och mycket mer.
[Publiceras 24 augusti 2021, uppdaterar bloggposten med smakprov från det här Patreon-exklusiva avsnittet efter min semester]
I det senaste avsnittet av min podcast publicerade jag en granskning av Thomas Erikson och ”Omgiven av idioter”-böckerna. Granskningen av Thomas bygger på en text ur föreningen Vetenskap och Folkbildnings tidskrift ”Folkvett”, som är skriven av föreningens sakkunnige på psykologi, Dan Katz. Utöver texten har jag gjort en kartläggning av den offentliga sektorns utgifter för pseudovetenskapliga personlighetstester, där jag avslöjar att polisen, försvarsmakten, utbildningsväsendet och hälso- och sjukvården lägger tiotals miljoner kronor på den här formen av tester.
Granskningen publicerades i min podcast Sinnessjukt och jag beskriver avsnittet i korthet här nedanför, men om du vill lyssna på den finns den på Patreon.com/sinnessjukt. De första åtta minuterna finns att lyssna på gratis i spelaren här:
Granskningen handlar alltså om Thomas Erikson, författaren bakom ”Omgiven av idioter” – den bästsäljande boken från 2014 som har fått flera uppföljare, däribland ”Omgiven av psykopater” från 2017.
Dan Katz som skrivit texten som den första timmen av podden baseras på (den har med Dans och VoF:s medgivande anpassats något till poddformat) är legitimerad psykolog och psykoterapeut. I texten går han själv igenom varför han och föreningen anser att Eriksons framgångar med boken ”Omgiven av idioter” är en av de största pseudovetenskapliga skandalerna i Sverige de senaste åren. Han berättar om bakgrunden till föreningens utnämnande av Thomas Erikson som Årets förvillare 2018, och beskriver också delar av processen som ledde fram till beslutet.
Jävsförhållanden
för de som medverkar i avsnittet: Dan Katz har inga jävsförhållanden att
redovisa, Magnus Lindwall har inga jävsförhållanden att redovisa, Robin
Fondberg har inga jävsförhållanden att redovisa. Ingen av de som medverkat i
podden har heller fått betalt för det.
Del 1:
Thomas Erikson och vetenskapen
Dans text som ligger till grund för första delen av granskningen (en dryg timme) finns alltså att läsa i sin helhet på länkarna här. I den delen går han igenom bland annat följande:
Hur ”Omgiven av idioter” slog igenom och blev en bästsäljare
När och hur boken började kritiseras av psykologer och forskare
Hur färgteorierna uppstod på 1920-talet genom psykologen William Moulton Marstons arbete, och varför de saknar vetenskaplig trovärdighet
Hur teorierna sedermera blev ett test, skapat av amerikanen Walter Clarke 1956
Varför personlighetsbegreppet är kontroversiellt och invecklat
Hur testet kan ställa till det om man använder det på arbetsplatser, genom att exempelvis skylla problem på arbetsplatsen på att vissa medarbetare ”är” vissa färger
Hur det kommer sig att Thomas Erikson kallar sig för beteendevetare, vilket inte är en skyddad titel i Sverige
Hur Vetenskap och Folkbildning tog reda på att Erikson helt saknar formell utbildning i ämnet
Hur det blir tydligt att Erikson saknar grundläggande kompetens inom beteendevetenskap
Varför Eriksons svar på kritiken inte håller
Varför han tycker att en stor del av skulden faller på till exempel Bonnier-förlaget Forum, Aftonbladet, Fråga Doktorn, Nyhetsmorgon och andra som inte kontrollerat Thomas Eriksons bakgrund
Del 2: Miljonrullningen i
offentlig sektor
Sörentorp och polisfakturorna
Som en uppföljning på tidigare granskningar har
jag med hjälp av ett stort antal tips kartlagt hur pass vanligt DISC-metoden
och andra liknande modeller är i offentliga verksamheter, och vilka som anlitat
Thomas Erikson själv – eller andra föreläsare och utbildningskonsulter som
arbetar med personlighetstester – under de senaste åren. Tipsen har kontrollerats
med hjälp av fakturor och andra dokument, samt intervjuer med personer med
insyn.
Den första uppgiften jag kontrollerade var den som Thomas Erikson själv pratar om i sin egen podcast ”Omgiven av Thomas Erikson”, där han så sent som i september i år påstår att han föreläst för poliser. Vid det laget hade flera stora granskningar av Thomas Erikson och olika personlighetstester publicerats och fått stor spridning. Förutom Filters och journalisten Madelene Pollnows mycket uppmärksammade granskning som publicerades i juli 2018, och utnämningen till Årets förvillare som Erikson fick i januari i år, som även den fick stort genomslag i nationella nyhetsmedier, så har ett uppmärksammat blogginlägg publicerats i april 2018, skrivet av psykologen Jonas Hjalmar Blom.
Journalisterna Josefin Sköld och Amina Manzoor på Dagens Nyheter granskade innan dess, i januari 2017, personlighetstester som används för att rekrytera medarbetare på svenska myndigheter. Deras granskning visade att av 120 tillfrågade statliga myndigheter använde runt hälften av dem personlighetstester vid nyanställningar. I DN:s text kritiseras personlighetstesterna bland annat av Lennart Sjöberg, professor emeritus vid Handelshögskolan i Stockholm, och Anders Sjöberg, psykolog och forskare vid Stockholms universitet. Granskningen är övergripande och DISC nämns inte uttryckligen, men Anders Sjöberg säger bland annat att ”tester där du blir en färg eller ett djur är inte seriösa”.
I Filter-artikeln berättar Madelene Pollnow att kritiken från forskare har funnits betydligt längre än så. Till exempel nämner hon en artikel i Chefstidningen från 2011, där Lennart Sjöberg nämner att tester som bygger på DISA var de i särklass mest använda, och konstaterade att ”många testanvändare tycks inte efterfråga vetenskaplig grund för de metoder de köper”.
Faktum är att ju mer jag undersökte saken, ju mer verkade kritiken mot DISC och andra liknande modeller inte bara ha funnits där sedan lång tid tillbaka, den verkade också vara mer omfattande och etablerad bland forskare, även om det först är på senare år som den nått ut i större mediekanaler.
Magnus Lindwall är professor i psykologi på Göteborgs universitet, och en av de som Thomas Erikson har med som referenslitteratur i slutet av ”Omgiven av psykopater”. Men Magnus är också en av Thomas Eriksons och personlighetstesternas främsta kritiker. I podden kommenterade han frågan om hur etablerad kritiken är:
”Det finns ju inte en forskare som tycker att det här är vettigt, sen är det kanske inte så många som har stuckit ut hakan och sagt det. Det här är kritik på bred nivå, det här handlar inte om några skumma, avundsjuka, enstaka journalister eller forskare som är avundsjuka på DISC eller så. Det här är en allmän bred kritik på alla de här typerna av modellerna, som inte håller. Kritiken har ju förekommit ganska länge, det finns personlighetsforskare i Sverige som har kritiserat liknande modeller femton-tjugo år tillbaka i tiden. Så det här har ganska långa traditioner och det är inte en enstaka företeelse utan det är bred kritik som står bakom det här. Det har vi ju märkt också när det gäller kritiken av DISC och efter Filter-reportraget – man är väldigt intresserad av den här typen av kritik. Många inom media har också tyckt till om det här, så det är ganska okontroversiell kritik egentligen.”
Det lät onekligen udda att Polismyndigheten skulle
låta en person som inte har en enda dags högskoleutbildning utbilda poliser, i
en metod som kritiserats så hårt, så länge och numera dessutom så offentligt. Å
andra sidan hade jag svårt att förstå varför en så framgångsrik person som
Thomas Erikson skulle hitta på något sånt.
På Thomas Instragram-konto hittade jag en bild där har han fotat sig själv ute på Polisens anläggning i Sörentorp utanför Stockholm. Bilden är upplagd den fjärde september, han står framför Polishögskolans skylt (andra bilden, klicka på pilen till höger) och använder hashtaggen ”polishögskolan”:
Med den informationen tänkte jag att det borde vara lätt att få tag på fakturan för hans föreläsning, för att sedan kunna gå vidare med de andra tipsen som nu hade börjat strömma in.
Det visade sig dock vara nästan omöjligt att få fatt på fakturan, vilket jag beskriver närmare i podden. Till slut var det en polis som gav mig det förlösande tipset. Jag fick reda på att det var instruktörsutbildningen till polisens nationella förarutbildning som anlitat Thomas Erikson. Det visade sig dessutom när jag väl fick fakturorna, att man anlitat Thomas Erikson även i november 2018. För de två föreläsningarna betalade man totalt 92 767 kronor:
Utöver polisens nationella förarutbildning uppgav
två personer på NFC, Nationellt Forensiskt Centrum, att man utbildats i något
som liknar DISC. Ingen av dem hade kvar material från utbildningen men en av
dem kände igen DISC-modellens karaktärsuppdelning när jag skickade en bild.
Personen skrev: ”Jodå, karaktärsegenskaperna på bilden känner jag igen. Jag kan
inte komma ihåg mer exakt än att det [utbildningen, min anmärkning] var
inom spannet 1-2 år sedan.”
Förutom Polismyndigheten, skulle det dock visa
sig, att personlighetstesterna används på en rad andra myndigheter, och till
betydligt större kostnad för skattebetalarna Sverige.
Thomas
Eriksons föreläsningar i offentlig sektor
I Madelene Pollnows granskning i Filter, skrev hon bland annat:
”De senaste åren har sammanlagt 263 000 skattekronor lagts på Thomas Eriksons föreläsningar. Bland kunderna finns Länsstyrelsen i Västerbottens län, Regeringskansliet, Karolinska Institutet och Universitets- och högskolerådet.”
Förutom Filters siffror, avslöjade Sveriges Radio i januari 2019 att Umeå kommun hade köpt in föreläsningar med Thomas Erikson till sina chefer för nästan 50 000 kronor. Dagens Nyheters granskning från januari 2017 handlade specifikt om personlighetstester som används i rekrytering på svenska myndigheter, de skrev att Regeringskansliet lagt 150 000 kronor på såna personlighetstester under 2016, men i övrigt fanns inga konkreta uppgifter om hur mycket de här testerna belastat skattebetalarna. Bara ett par hundratusen kronor hade alltså totalt sett kunnat bekräftas i tidigare granskningar, men det skulle visa sig handla om betydligt mer än så.
I podden redovisar jag först de som anlitat
Thomas Erikson själv. Till exempel Region Kronoberg som anordnade ett chefsmöte
för alla chefer i regionen den 12:e maj 2017, där regionledningen fanns med för
att svara på frågor från cheferna, innan man tillsammans tittade på Thomas
Eriksons föreläsning om DISA-teorin, och sen diskuterade budskapet i
smågrupper. För den här föreläsningen betalade Region Kronoberg 41 100
kronor:
Ett annat exempel hittade jag från den 12:e juni 2018. Då hölls nämligen en studiedag för pedagogisk personal på folkhögskolorna i Region Jönköping, där Thomas Erikson fick föreläsa för personalen. Kostnaden för föreläsningen uppgick till 40 605 kronor:
Inom skolväsendet dök en annan, något oväntad,
aktör upp bland tipsen: Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Under våren
2018 anordnades nämligen en stor konferens för all administrativ personal på en
av KTH:s skolor. Man anlitade visserligen inte Thomas Erikson som föreläsare,
men den administrativa chefen för skolan köpte in boken ”Omgiven av idioter” till
all administrativ personal på den KTH-skolan – runt åttio personer – som
obligatorisk läsning inför konferensen. Boken och DISA-modellen användes sedan
i en workshop med rollspel där grupper skulle gissa vem som spelade vilken
personlighetstyp.
På KTH:s hemsida tipsar även en av deras
anställda studentbloggare i flera inlägg om ”Omgiven av idioter” och hur hon
via Handelsbankens studentprogram har fått chansen att fördjupa sig i vilken
färg hon är. De andra studenterna som läser bloggen fick rösta om bloggarens färg:
Ett annat exempel från skolvärlden som jag redovisar i podden gäller Sveriges Skolledarförbund, som visserligen inte är en myndighet, utan ett fackförbund som finansieras av sina medlemmar. Men de representerar över 7000 chefer inom skolväsendet i Sverige, som naturligtvis har stort inflytande på hur den skattefinansierade skolan organiseras. Den 3:e september 2018 anordnade de en temadag för skolledare i Skåne, där man anlitat Thomas Erikson för att skolledarna skulle lära sig att kommunicera bättre. I inbjudan kallar de Thomas för ”beteendevetare” (detta alltså efter Filters granskning där det avslöjats att han helt saknar högskoleutbildning) och skriver bland annat:
”Thomas Erikson tar hjälp av beteendevetenskap och rykande färsk forskning när han visar hur du smidigt och snabbt kan läsa av människor i din omgivning och effektivt minska på missförstånden. Du får en unik möjlighet att spara både tid och huvudvärk genom att bättre förstå dina medmänniskor, samtidigt som du kraftigt ökar din självinsikt.”
Eftersom Sveriges Skolledarförbund inte är en myndighet är uppgifterna om vad de betalat för föreläsningen den gången inte offentliga.
Elaine
Eksvärd, Försvarsmakten och Insights Discovery
Vad gäller försvaret berättade en tipsare att
Fjärde sjöstridsflottiljen i Västerhaninge i december 2017 hade haft
retorikexperten Elaine Eksvärd som föreläsare med: ”temat just ’dela in
människor i 4 kategorier enligt färg’”.
Även militärer från Amfibieregementet närvarade
under föreläsningen, och en person därifrån bekräftade för mig att Elaine talat
om att dela upp människor i olika färger. Elaine har även anlitats av
Ledningsregementet i Enköping för tre föreläsningar under 2018, där hon också
talat om färgerna under en del av sin retorikföreläsning, vilket bekräftades
för mig av regementets HR-chef Linda Möller på telefon.
Det visade sig dock att det inte handlade om
DISC-modellen, utan en liknande modell som kallas ”Insights Discovery”. Faktum är
att det finns ett stort antal modeller som liknar varandra, både DISC-modeller
och andra modeller, som har det gemensamt att de använder sig av färgkodning för
att dela in människor och saknar vetenskaplig tillförlitlighet.
I Insights Discovery-modellen delar man in
människor och deras kommunikationsstilar i olika färger, dessutom samma färger
som DISC-modellen, med skillnaden att de kallas fyra färgenergier, och har ett
prefix från naturen: ”HavsBlå, SkogsGrön, SolGul och EldRöd”, enligt företaget
The Insights Group Limited, som säljer produkten i Sverige, men som har sitt
huvudsäte i Dundee, Skottland.
Att samma färger används kan förklara varför
tipsaren blandat ihop DISC och Insights Discovery. De representerar dessutom
liknande karaktärsdrag: en skogsgrön person i Insights Discovery-modellen
beskrivs till exempel som omtänksam och tålmodig, medan en grön person enligt
DISC bland annat beskrivs som hjälpsam och tålmodig. En solgul person i Insight
Discoverys modell beskrivs som kommunikativ och pratsam, medan en gul person
enligt DISC beskrivs som utåtrikad och verbal:
Att tipsaren från flottan hade blandat ihop de
här två modellerna kan ha en ytterligare förklaring. Elaine och hennes företag
Snacka Snyggt AB utelämnar nämligen allt som oftast de särskiljande prefixen
och säger till exempel ”röd” istället för ”EldRöd”. Som här, i TV4:s
Nyhetsmorgon:
I ett blogginlägg på Elaines blogg på tidningen Mama har hon lagt upp klippet från Nyhetsmorgon. När hon publicerat inlägget fick hon direkt en kommentar från någon som ifrågasätter varför hon, likt Thomas Eriksson, förespråkar DISC-modellen. Den som kommenterar har alltså, precis som tipsaren från flottan, blandat ihop Insights Discovery och DISC eller DISA:
I podden bad jag Magnus Lindwall,
psykologiprofessorn, att förklara vad Insighs Discovery är för något:
”Ja, vad är insights discovery? Det är enligt deras egen hemsida i alla fall, ett verktyg för att hjälpa människor att förstå sig själva. Och där använder man en modell där man delar in personer i fyra färger eller energier, som är: eldröd, solgul, skogsgrön och havsblå. Så det är ju väldigt likt DISC givetvis. De här färgerna ska avgöra hur och varför personer beter sig som de gör. När det gäller trovärdigheten kan man väl sammanfatta en lång historia kort, med att det är väldigt, väldigt dåligt. Det är baserat på tre problem egentligen: ett, man baseras på en riktigt skräpig teoretisk modell. Det är ungefär som Marston med DISC då, i det här fallet så är det Jung [som teorierna grundas på, min anmärkning], som i sin tur baserar det på sina samtal med patienter och att han läste lite skönlitteratur. Så det här har ju inte någon bas från början, och sen har man förenklat det här och slängt in färgenergier från höger, ungefär utan att man förstår varför. Så det är en taskig modell i botten, det saknas forskning överhuvudtaget – framför allt oberoende granskning, vilket är viktigt. Sen deras egna rapporter då, som inte har granskats oberoende, och när de väl har gjort det så har det ju fallerat fullkomligt. Så man skulle ju säga att tillförlitligheten är väldigt, väldigt dålig. På så sätt så är det väldigt likt DISC: taskig modell i botten, det finns ingen forskning, de egna rapporterna håller inte. Så det är ju pseudovetenskap väldigt tydligt.”
Insights Discovery baseras alltså på Carl Jungs
idéer, som Magnus Lindwall förklarar bygger på Jungs iakttagelser av sina egna
patienter och skönlitterära texter. Lindwall menar precis som Dan Katz att
Jungs idéer är vederlagda sen länge, men inte nog med det – en av de jungianska
personlighetstesternas största kritiker var nämligen Carl Jung själv:
”Han sa själv i förordet till en av sina upplagor till sina psykologiska typer, där han lanserade det här då, att han kritiserade personer som har försökt använda hans system som klassificering, att det är att jämföra med någon barnslig sällskapslek. Så han varnade ju själv för det här Jung, men uppenbarligen har man inte i Insights Discovery lyssnat på det och inte Myers-Briggs heller, som baseras på Jung.”
Elaine Eksvärd har alltså anlitats ett antal
gånger av försvaret, och under sina retorikföreläsningar även talat om en
personlighetsmodell som likt DISC avfärdas som pseudovetenskap. När jag begärde
ut fakturor för föreläsningarna hörde plötsligt Elaine själv av sig. Hon skrev:
”Hej Christian, Fick höra att du hade frågor om jag använda discmodellen i mina föreläsningar och det gör jag inte. Däremot kan jag använda nämna insights discovery – inte som en allmänsanning utan som ett medel för att förstå att man kan prata olika. Annika R Malmberg är den som är en fena på den modellen så vill du ha mer svar på frågor om den så kontakta henne, jag vågar knappt nämna modellen så retorik är mitt ämne. Hör av dig om du skulle ha några fler frågor.”
Att Elaine knappt vågar nämna modellen är en
sanning med modifikation. Förutom föreläsningarna, beskrivs modellen på hennes
företag Snacka Snyggts hemsida, hon skriver även om modellen på sin blogg hos
tidningen Mama, och på sin personliga hemsida elaineeksvärd.se. Hon beskriver
även modellen mer utförligt över åtta sidor i sin bok ”Snacka snyggt: Den stora
boken om modern retorik”, och inte minst i tidigare nämnda inslag i
Nyhetsmorgon där hon går igenom de fyra färgerna var för sig, med fyra
förinspelade klipp, där hennes kollegor på Snacka Snyggt rollspelar de olika
färgenergierna.
De tre föreläsningarna på Ledningsregementet i Enköping, kostade Försvarsmakten totalt 208 750 kronor för.
DISC
inom sjukvården – en osannolik historia
Sist ut i den här redogörelsen var hälso- och
sjukvården. När jag frågade om tips på sociala medier rasade det in tips från
just hälso- och sjukvården. En del tips handlade om andra kontroversiella
metoder, som neurolingvistisk programmering, men de flesta handlade om DISC i
någon form.
Förutom några enstaka isolerade exempel, som när
Södersjukhuset i Stockholm anordnade en DISC-utbildning för en arbetsgrupp
under 2016 – som var en del av det så kallade ”Arbetsmiljölyftet” och
bekostades av Region Stockholm – eller när Region Gotland 2018 använde boken
”Omgiven av idioter” och DISC-profiler när de utbildade enhetschefer på
Gotlands särskilda boenden, så leder de flesta tips till en också samma
konsultbolag, nämligen Move Management (eller Move D Management AB).
De första tipsen gällde Region Östergötland, men genom tips från läkare på västkusten visade det sig att även Västra Götalandsregionen och Region Halland anlitar Move Management. Jag gjorde även sökningar på alla Sveriges tjugoen regioners hemsidor, med sökord som ”DISC” och ”Move Management”. Sen utvidgade jag sökningen och hittade då ett pressmeddelande från Mynewsdesk, där Move Management berättar att man slutit ett avtal även med Region Västernorrland för att ledarutbilda deras läkare:
Innan jag redovisar för er vad regionerna har betalat Move Management under 2019, är det på sin plats att nämna att Move Management kontaktade mig under perioden då jag begärde ut och kontrollerade Moves fakturor till regionerna. Det var Joakim Eklund, kommunikationsansvarig på Move Management, som den 25:e november skrev ett brev till mig. Brevet är för långt för att återge i sin helhet här, men hela brevet finns att läsa på länken.
Bland annat skrev Joakim om Hippokrates fyrsaftslära, han skrev att alla metoderna som delar in människor i beteenden eller typer är förenklade och att det generellt inte går att jämföra olika instrument. Han beskrev sen den DISC-modell som Move använder, som kallas Everything DISC, men som de själv i till exempel utbildningsmaterial och på fakturor ofta förkortar till endast ”DISC”. Han skriver att det är ett moderniserat och förbättrat instrument, vilket har kostat mycket pengar, men att det nu innehåller fler val och är mer komplicerat. Angående testets tillförlitlighet skriver han bland annat:
”Vi ska naturligtvis kunna förklara hur bra eller dåligt vårt instrument är uppbyggt och vad det går att utläsa med hjälp av det, samtidigt som vi hoppas att det aldrig kommer ett instrument som på beteende- eller personlighetsnivån kan ’mäta’ oss människor till hundra procent.”
Jag lät flera experter läsa brevet, och de
underkände Joakims resonemang. Dan Katz skrev till exempel:
”Först måste de kunna via publicerade studier visa att testet verkligen på ett pålitligt sätt kan dela upp folk i olika ’personligheter’ – att det är bra på att förutsäga hur någon kommer att bete sig i många olika situationer. Att testet har blivit mer avancerat betyder ingenting om det inte förmår detta. Annars är det som att man slår sig för bröstet för att man gjort ett mer avancerat test för att mäta förekomsten av enhörningar. Först måste man nog visa att enhörningarna existerar.”
Magnus Lindwall, psykologiprofessorn från
Göteborgs Universitet, var inne på samma spår:
”Det här håller ju inte alls. Men det är ett ganska förväntat svar från en person, en skicklig konsult som vill skydda sin baby och sin kassako. Han gör väl ungefär det man kan förvänta sig, det ser snyggt och prydligt ut om man inte vet var man ska leta. Men samtidigt så svarar ju den här personen inte på något av huvudkritiken, som är att man bygger på en skräpig modell som inte håller – DISC. Det är väldigt oklart om han säger att man gör det fortfarande i DISC Everything, och om man nu inte bygger på DISC längre, vad bygger man då på? Det finns en väldig otydlighet i det här. Så kritiken ligger ju fast: fortfarande en skräpig modell, det finns ingen forskning som backar upp det och det han pratar om. Deras egna resultat och så där, det finns ingen oberoende granskning av det. Och varför är det viktigt, som man gör i forskning med oberoende granskning? För att deras egna rapporter kommer att vara full av felkällor, man vill gärna hitta det som stöder att det här funkar. Det är ju det man pratar mycket om i forskning med replikeringskris och att vi försöker skydda oss mot de här tendenserna, att bara bekräfta det vi vill. Det skyddet saknas ju helt och hållet i såna här inhouse-rapporter, de är ju inte tillförlitliga.”
Sammanfattningsvis, menar Magnus Lindwall att
Everything DISC fallerar på en rad punkter och att det på det sättet är
jämförbart med både andra DISC-modeller och Insights Discovery:
”Han pratar ju i brevet om att man har försökt förbättra modellen och skruva på den. Det är ju all heder att man har försökt göra det, men problemen kvarstår fortfarande. När man väl har granskat den här modellen oberoende – det finns en kille som heter Patrick Vermeren som har skrivit en bok som just har kommit ut, där han har fått ihop ett gäng forskare och psykologer och granskat olika modeller, bland annat Insights Discovery och DISC, men också DISC Everything – när de tittar på det där oberoende så faller ju hela alltet ihop. Den håller liksom inte ihop, det finns en massa oklarheter och felkällor överallt. Så när man väl granskar det här så faller det ihop helt enkelt.
När jag först mejlade Move Managements brev till Magnus Lindwall skrev han ett långt svar, där han bland annat skrev: ”Argumenten som Move har må vara gångbara i konsult- och säljarkretsar, men är helt tandlösa eller direkt felaktiga om man tar på sig vetenskapliga glasögon. Och det är på den planhalvan man tydligt vill spela, vilket är viktigt att påpeka.”
När jag intervjuade honom till podden ett par
dagar senare, bad jag honom utveckla vad han menade:
”Det är ju väldigt skickligt återigen, som jag sa. Det är lite TV-shop, marknadsföringen kan de ju bevisligen, de paketerar det här jättesnyggt. Men däremot själva argumenten … om man skulle granska det här brevet och hela DISC och allting och deras rapporter utifrån vetenskapliga glasögon, titta noggrant på det här, så fallerar det här jätte-jättesnabbt. Hade det här varit en vetenskaplig artikel så hade den fått tummen ner direkt verkligen. Så spelar man på den planhalvan – och det är det pseudovetenskap gör, man säger att det här är trovärdigt och det finns forskning bakom och så vidare – då kan man också förvänta sig att bli granskad med hjälp av vetenskapliga glasögon, det får man i så fall tåla. När man gör de – om du tänker dig CSI när man tar på sig speciella glasögon så att man kan se vissa saker som man inte ser annars – tar man på sig de här CSI-vetenskapliga glasögonen så är det blodstänk över hela rummet här. Det håller inte. Det är det som är viktigt att säga, att spelar de på den planhalvan och man bedömer det vetenskapligt, så kommer det inte att hålla heller. Direkt. De här argumenten är inte gångbara rent vetenskapligt, man säger ju ingenting av värde.”
Regionernas
DISC-nota: 11 miljoner kronor
Hälso- och sjukvården i Sverige lägger trots
detta stora summor på Move Managements DISC-utbildningar varje år. Efter flera
tips från bland annat läkare och annan personal i olika regioner i Sverige
kunde jag hitta ett stort antal DISC-utbildningar för allt från ST-läkare och
AT-läkare, till sjuksköterskor, sjukhusfysiker och tandläkare.
I slutet av november begärde jag ut samtliga
fakturor som de fyra regionerna fått av Move Management under 2019. Det var mer
än 120 fakturor totalt mellan januari och drygt hälften av november månad, det
vill säga knappt elva av årets tolv månader.
Sedan gick jag igenom fakturorna en efter en och
kontrollerade dem dessutom med personal från respektive region, för att slå
fast vilka fakturor som rörde utbildningar som innehöll Move Managements
DISC-modell.
Det var nästan alla, eller 118 stycken, till ett totalt värde av 11 076 113 kronor. På sinnessjukt.se/omgiven hittar du förutom samtliga dessa fakturor, även inbjudningsbrev och utbildningsöversikter från Move Managments hemsida och från regionernas eget material. I Västra Götalandsregionen har jag även gjort en sammanställning i Excel-format eftersom det rör sig om totalt 80 fakturor. Excel-sammanställningen följer med zip-filen när du laddar ner den.
De dryga elva miljoner kronorna fördelades mellan
regionerna enligt följande:
Region Västernorrland: 551 938 kronor Region Halland: 2 234 442 kronor Region Östergötland: 3 515 741 kronor Västra Götalandsregionen: 4 773 992 kronor
Utöver de dryga elva miljonerna i direkta kostnader
för utbildningen, har även personalen som går den full lön under
utbildningsdagarna. Läkarutbildningarna, som står för en stor majoritet av
kostnaderna, varierar mellan ungefär 6–9 arbetsdagar, där läkaren även ska
fylla i en DISC-profil inför utbildningen. Exakt hur mycket lönekostnaderna och
regionernas egna administrativa kostnader för utbildningarna uppgår till är
omöjligt att säga, men det handlar om ytterligare ett antal miljoner kronor.
En av de mest kostsamma kurserna som regionerna köpt av Move Management är ledarutbildningen ”ST-LIV” för ST-läkare. Kursen kostar enligt Move Managements hemsida 17 900 kronor plus 8826 kronor i kost och logi per person, men kostnaden och längden på utbildningen varierar mellan regionerna av fakturorna och utbildningsmaterialet att döma. Move Management skrev (de har numera tagit bort detta från sin hemsida, screenshot finns på sinnessjukt.se/omgiven) att DISC-analysen: ”ligger till grund för stora delar av kursens innehåll”, vilket även flera läkare som gått utbildningen intygade. De läkare som skrev till mig verkade upprörda. En av läkarna skrev följande till mig:
”Hej, kan jag bistå med information för att exponera slöseriet med skattemedel dessa kurser är? Har gått ST liv kurs, ledarskapskurs för st-läkare. DISC var en central del. Anställd i vgregion.”
Vid det här laget hade jag redan fått en bra bild
över Västra Götalandsregionen, men frågade läkaren hur mycket man tjänar som
ST-läkare. Han svarade att lönen ligger på runt 40 000 kronor i månaden på
sjukhusen, men något högre i primärvården.
Jag talade även med en bekant psykiatriker om
läkarnas vrede. Hon hade inte själv gått kursen men drog paralleller till en
kurs hon gick under sin utbildning. Hon kallade den tomat-pratar-kursen, någon
slags psykodynamisk psykoterapi-kurs som hon var tvungen att gå under sin
ST-läkarutbildning. Hon fick pendla från sjukhuset i södra Sverige till
Stockholm, och kursen var nödvändig för att hon skulle ta sig vidare i sin
långa utbildning. Tomat-pratar-kursen var flummig berättade hon, bland annat
skulle man under ett moment låtsas prata med en tomat. Hon klagade flera gånger
till sin chef eftersom hon inte tyckte kursen var vetenskapligt grundad. Men
till slut gav hon upp och tvingade sig igenom kursen, vilket även läkare som
gått DISC-utbildningen beskriver att de har gjort – man orkar helt enkelt inte bråka.
Nedskärningar
i vården och Lipus granskning
Att fyra av landets tjugoen regioner har lagt elva miljoner kronor i direkta kostnader – och ett okänt antal miljoner i lönekostnader och administrativa kostnader – på DISC-utbildningar som beskrivs som lika tillförlitliga som horoskop, är anmärkningsvärt. Man gör det dessutom samtidigt som sjukvården i stora delar av landet tvingas skära ner på kostnader och sparka läkare och annan sjukvårdspersonal. I Västra Götalandsregionen till exempel, har man på Sahlgrenska universitetssjukhuset beslutat att spara in 19 miljoner kronor på vården av de svårast psykiskt sjuka patienterna, nämligen på psykosavdelningen, som redan har gjort stora besparingar under det gångna året.
Att så mycket pengar har lagts på
DISC-utbildningar i tider av nedskärning inom vården verkar alltså göra många
vårdanställda upprörda, inte minst läkare. Med tanke på det är det något
överraskande att läsa att kurserna är granskade och godkända av Lipus. Lipus ägs
nämligen av Sveriges Läkarförbund, och står för ”Läkarnas institut för
professionell utveckling i sjukvården”. På sin hemsida skriver Lipus att de är
”ledande i Sverige inom extern granskning av AT- och ST-utbildningar samt
certifiering av kurser för läkare”.
Granskningen innebär enligt Lipus själva ”både
konkurrensfördelar och höjer kvaliteten på utbildningen”. Kanske är det en av
förklaringarna till att regionerna har satsat så mycket pengar på Move
Managements DISC-kurser.
Bodil Knuthammar är pressekreterare på kommunikationsenheten
hos Region Östergötlands ledningsstab. I ett mejl kommenterar hon regionens
användande av DISC-kurser, där främst ST-läkarkursen ST-LIV och
sjuksköterskekursen ELSA-LIV ingår, på följande sätt:
”Region Östergötland har använt DISC vid arbete med medarbetarskap och grupputveckling, framför allt under åren 2015-2018. Under 2018 så upphörde användningen av DISC vid de insatser som genomfördes av interna konsulter. I samband med att regionen reviderade riktlinjerna för testanvändning så gick HR noga igenom vilka tester som används. Vi ser det angeläget att vi använder testverktyg som bör vara certifierade av DNV (Det Norske Veritas) som sedan 2015 har ansvaret för granskning av arbetspsykologiska test. Riktlinjen för testhantering uttrycker detta i klartext när det gäller test som används vid rekrytering. När det gäller testverktyg som används vid personlig utveckling eller grupputveckling är det sammanhanget som avgör valet av test. Dock är vi internt noga med att använda certifierade testverktyg så långt det är möjligt utifrån sammanhanget.
Tyvärr har HR inte varit medvetna om DISC också används vid ST-LiV och ELSA-LiV. Avtalet med Move management gäller till halvårsskiftet 2020 och en ny upphandling ska göras.”
Podden avslutades med att Magnus Lindwall får
svara på frågan ifall han tycker att DISC-miljonerna är väl investerade
skattepengar:
”Nej, jag skulle säga att det är just opportunity cost. Det är distraktion från det man skulle kunna använda pengarna bättre på. Från det som skulle kunna funka mycket bättre. Och återigen: är man en organisation som har oändliga resurser så fine, pyssla med det här i så fall, men de flesta har ju inte det. Vi behöver vara försiktiga med vad vi lägger våra pengar på. Så det här är ju slöseri med skattemedel, plus att det riskerar att distrahera och skapa indirekta kostnader i systemet en lång bit framöver, när vi går och inbillar oss att vi ska rekrytera folk som är röd eller solgul eller någonting. Det är samma sak som att säga i en ledningsgrupp att ’vi har en jungfru och en oxe här, vi behöver en kräfta nu’. Ja, okej. Men det kommer ju att bli problem, när man tror att man har systematik i botten och så egentligen har du mest slump. Det kommer bli indirekta kostnader längre fram i systemet. Så det är ju inte bara att det är direkta kostnader när man köper in det här, för de är ju dyra de här konsulterna, för det andra blir det indirekta kostnader längre fram. Man skulle kunna använda pengarna mycket, mycket bättre.”
Jag frågade även Robin Fondberg, psykolog och
doktorand på Karolinska institutet vad hon tyckte om att skattemiljoner läggs
på DISC och liknande modeller. Hon svarade:
”Det är att kasta pengarna i sjön.”
”Vill du utveckla det?”
”Just att eftersom det förmodligen inte säger någonting om hur personer fungerar, eller också vad det här skulle få för effekt på lite sikt, så skulle man lika gärna kunna bara gissa. Man skulle kunna sätta sig ner och ta någon person som kommer en halvtimme och gissar och säger att ’jag tycker att rödhåriga sätter sig i det här hörnet och blonda får sätta sig i det här hörnet’, och sen basera sin arbetslagsindelning på det. Det skulle vara ungefär samma grad av trovärdighet. Naturligtvis är det ingenting som hör hemma i offentlig sektor.”
Hela granskningen finns på Patreon.com/sinnessjukt om du vill lyssna på den. Mer information om granskningen, alla fakturor och pressklipp om granskningen finns på Sinnessjukt.se/omgiven
Litiumets historia är verkligen fascinerande. I den här genomgången får du följa historien om litium hela vägen från att de första litiumatomerna uppstod till idag, när det används inom psykiatrin såväl som i Tesla-bilar och iPhones.
Den senaste tiden har jag arbetat med en podd-dokumentär om litiumet historia, med fokus på psykiatri och framför allt bipolär sjukdom, men även generellt om litiumets upptäckt och så vidare. Jag har intervjuat några av världens främsta experter, bland annat prisbelönte professorn Mikael Landén. Manuset är dessutom faktagranskat av överläkare Lars Johnson som arbetar på Sankt Görans affektiva mottagning. Om du vill lyssna på dokumentären finns den på Patreon.com/sinnessjukt, trailern med de första fem minutrarna finns helt gratis till exempel här:
Annars kan du läsa hela historien här nedanför. Länkar till de olika epokerna om du vill hoppa:
Den moderna psykiatrin har inte direkt präglats av en massa mirakulösa upptäckter. Det har snarare handlat om hårt och många gånger otacksamt arbete, där patienter och vårdpersonal har fått kämpa med små resurser. Ofta har ansträngningarna dessutom inte lett någonstans, eller till och med haft negativa ‒ och i värsta fall dödliga ‒ effekter på patienterna.
Av de ändå relativt få framgångsrika nya behandlingarna som kommit, har i princip alla haft stora nackdelar. Medicinerna till exempel, har ju nästan alltid haft svåra biverkningar, eller också har de haft för dålig effekt. Psykoterapierna är ju istället ofta ganska dyra, eller beroende av en skicklig terapeut för att de ska fungera, vilket i sin tur gör det svårt att skala upp behandlingen och ge den till fler patienter.
Men det finns en behandling som har räddat hundratusentals liv och besparat människor ett nästan oändligt lidande ‒ litium. Ett läkemedel som inte är ett läkemedel, en storsäljare som aldrig haft ett patent, faktiskt det äldsta ämnet som överhuvudtaget existerat i vårt universum. Ett grundämne som ingen kände till för bara drygt tvåhundra år sedan, som utvanns ur en tidigare oupptäckt mineral på en ö i skärgården här utanför Stockholm, och som hittades där av en brasiliansk upptäcktsresande som står staty på Manhattan.
Det finns en behandling som har räddat hundratusentals liv och besparat människor ett nästan oändligt lidande ‒ litium
The Big Bang och José Bonifácio
För att berätta historien om litium måste vi faktiskt gå tillbaka i tiden så mycket som 10-15 miljarder år. Direkt efter the Big Bang uppstod nämligen endast tre olika ämnen, som sen var det enda som fanns i universum under hundratals miljoner år, innan de första stjärnorna föddes. De här tre ämnena var väte, helium och en smula litium.
Litium var länge ett helt okänt ämne, efter stjärnornas födelse skulle det faktiskt dröja ända till år 1800 innan nästa historiska nedslag kring litium inträffar. Den brasilianske geologen José Bonifácio befinner sig då på Utö i Stockholms skärgård. Som 20-åring har han flyttat från Brasiliens till Portugal för att plugga, och han får sedermera uppdraget av den portugisiska regeringen att tillsammans med två andra vetenskapsmän åka på en upptäcktsresa genom Europa. Resan bli drygt tio år lång och Bonifácio upptäcker hela tolv nya mineraler, vilket gör honom till en av Europas mest kända vetenskapsmän.
En av hans sista resor under Europarutten går till just Utö, som är en av de största öarna i Stockholms södra skärgård med en landyta ungefär lika stor som Stockholms innerstad. På Utö fanns vid det här laget en gammal järnmalmsgruva, och i den gruvan hittar José Bonifácio den då hittills okända mineralen petalit, som sedan ska bli avgörande för upptäckten av litiumet.
August Arfwedson upptäcker litium
Sjutton år senare, år 1817, får nämligen en ung svensk kemist tag på en bit petalit från Utö. Kemisten heter August Arfwedson och hans läromästare är den berömde professorn Jacob Berzelius, som kallats den svenska kemins fader.
Vid det här laget hade den moderna kemin utvecklats snabbt under några decennier, och redan fanns femtio olika grundämnen beskrivna. Arfwedson undersökte petaliten i Berzelius laboratorium för att försöka bestämma vilka grundämnen den består av. Men när han summerade resultaten av sina uträkningar, blev petalitens beståndsdelars sammanlagda vikt alldeles för liten.
“Förlust: 0,080” skrev han i sina anteckningar, och det kanske inte låter så farligt, men 80 milligram är en stor förlust i såna sammanhang. Arfwedson konstaterade därför att ett okänt ämne måste ha försvunnit någonstans i processen, och han beslutade sig givetvis för att hitta det. Han fick till slut fram ett salt som innehöll det okända ämnet. Nu visste han att saltets ena komponent var sulfat, men vilken var den andra? Han undersökte saltet och förstod snart att det han hittat var ett helt okänt ämne. Han skrev:
“Jag företog nu en nogare undersökning af det omnämnde svafvelsyrade saltet, och fann snart att det till basis innehöll ett eget eldfast alkali af hittills okänd natur, för hvilket Herr Professor Berzelius föreslagit namnet Lithion.”
Berzelius fick alltså namnge Arfwedsons upptäckt, och valde namnet lithion, från grekiskans lithos som betyder sten. Det var alltså som en hint om att ämnet upptäckts i sten och inte i till exempel en växt eller i någon form av vätska. Lithion blev namnet på litiumsaltet, men sedan fick själva grundämnet namnet litium.
Den mytologiska perioden (1818‒1948)
Bunsen och Matthiessen framställer litium
Men faktum är att varken Arfwidson eller Berzelius skulle få chansen att undersöka litiumets egenskaper. Det dröjde nämligen nästan ytterligare fyrtio år innan någon lyckades framställa så mycket rent litium att det gick att studera. 1855 lyckades den tyske kemisten Robert Bunsen och den brittiske kemisten Augustus Matthiessen hitta en metod för att göra detta. Vid det laget var både Arfwidson och Berzelius döda och begravda sedan många år.
Sedan man lärt sig att ta fram större mängder litium, har ämnet fått massvis av olika användningsområden. Det kanske mest kända exemplet är litiumjonbatterier som finns i majoriteten av telefoner, surfplattor och bärbara datorer i världen ‒ men även elcyklar och elbilar, som exempelvis Tesla. Den globala marknaden för litiumjonbatterier är enligt analysfirman Lux idag beräknad till 40 miljarder dollar.
Den globala marknaden för litiumjonbatterier är enligt analysfirman Lux idag beräknad till 40 miljarder dollar
Litium som universalmedicin
Under 1800-talets andra hälft, fick litiumet ett rykte som någon slags hälsobringare. I ett reportage i tidskriften Forskning och framsteg berättar Lars Oreland, professor emeritus i farmakologi vid Uppsala universitet, att litium blev allt mer populärt i Europa, som medel mot en rad sjukdomar som man trodde var urinsyrarelaterade ‒ till exempel gikt, reumatism, mani och depression.
Med tiden fick ämnet mer och mer karaktären av universalläkemedel. Vid den här tiden var till exempel hälsobrunnar oerhört populära, och ryktesspridningen om att litium var bra för hälsan gjorde att kurorter började lyfta fram sitt litiumhaltiga vatten i marknadsföringen.
Problemet var bara att litiumhalterna ofta var försvinnande små, alldeles för små för att de skulle kunna ha haft en verklig terapeutisk effekt. En känd brunn i USA heter till exempel Buffalo Lithia Water, men enligt Lars Oreland hade man behövt dricka 8000 liter vatten om dagen ur den brunnen för att komma upp i terapeutiska nivåer av litium.
Under den här perioden började också enstaka läkare att testa litium på psykiatripatienter i liten skala. 1870 rekommenderade neurologen Silas Weir Mitchell så kallat litiumbromid mot epileptiska anfall, men också mot generell nervositet, som det kallades då. Året efter det, 1871, blev professor William Hammond på Bellevue Hospital Medical College i New York den första läkaren som förskrev litium mot mani. Han skriver bland annat så här:
“På senare tid har jag använt litiumbromiden i fall av akut mani, och har mer anledning att vara nöjd med det, än med något annat läkemedel för att minska blodmängden i hjärnkärlen och för att lugna all nervös spänning som kan vara närvarande hos patienten.”
Men mer än enstaka försök som rann ut i sanden var det inte frågan om. Redan i slutet av 1800-talet började litiumets positiva egenskaper dessutom att ifrågasättas i vetenskapliga studier.
Men myten bland allmänheten däremot, var så stark hos att den levde kvar ändå. Ett av de tydligaste exemplen på litiummyten var läsken Seven-Up som lanserades under hösten 1929 i USA, då under namnet Bib-Label Lithiated Lemon-Lime Soda. Man anspelade alltså på litiuminnehållet i namnet, men redan på den här tiden fanns det över 600 citron-limedrycker på marknaden och namnet var inte direkt catchy. Man döpte därför om läsken först till 7Up lithiathed lemon soda, och sen 1936 till bara 7Up som den heter även idag.
Själva litiumet fanns dock kvar i 7Up till 1948, då den hade hunnit bli världens tredje mest sålda läsk, alla kategorier.
Den medicinska perioden (1948‒idag)
John Cades marsvinsexperiment
Vid det laget hade andra världskriget tagit slut, och ungefär 60 miljoner människor hade dött. John Frederick Joseph Cade var en av de australiska soldaterna som deltog i andra världskriget, och även om Australien spelade en rätt liten roll i kriget, så hade nästan 40 000 australiska soldater dött. Själv blev Cade stationerad i Singapore, men när Japan invaderade Singapore blev han tillfångatagen och satt i ett japanskt fångläger.
John Cade var inspärrad på Changi Prison mellan februari 1942 och september 1945, men nu när kriget var slut fick han äntligen återvända till Australien. Under tiden i fånglägret hade Cade funderat mycket på varför hans medfångar ofta blev psykiskt sjuka, och nu när han återigen var fri skapade han ett litet labb på sjukhuset utanför Melbourne där han arbetade som psykiatrer, och började så småningom experimentera.
Ett av experimenten bestod i att Cade tog urin från dels psykiskt sjuka patienter och dels friska personer, och injicerade det här urinet i marsvin. Alla marsvin dog, men de som injicerats med urin från maniska patienter dog snabbare, vilket Cade tyckte var väldigt intressant.
Han ville fortsätta undersöka urinets giftiga effekter, och blandade därför ihop ett eget urinsyrasalt som innehöll litium. Anledningen till att han tillsatte litium var helt och hållet praktiskt, han ville göra saltet mer lättlösligt, men av någon anledning blev marsvinen som injicerats med litium lugna och slöa, vilket Cade tyckte var intressant. I efterhand tror många forskare att det i själva verket handlade om en tillfällig litiumförgiftning, alltså att marsvinen inte blev lugna utan snarare utslagna och därför paralyserade.
Men oavsett om det var litiumförgiftning eller inte så var det alternativet ingenting som Cade övervägde, vilket kanske var tur. Nu kände han istället att han var någonting på spåren och gick därför vidare med experimenten. Han bestämde sig för att testa litium på människor, särskilt på maniska patienter med tanke på den lugnande effekten.
Först ville han dock utesluta att det skulle vara farligt för patienterna. På den här tiden fanns inga etiska regler och prövningar inom den medicinska forskningen, det enda som satte gränserna var egentligen Cades eget samvete. Men Cade var en ärlig och samvetsgrann vetenskapsman. Han tog därför själv en rejäl dos litium, och överlevde. Efter det kunde han gå vidare med sina experiment på psykiatripatienterna på sjukhuset i Melbourne.
Cades klassiska litiumstudie
Förutom enstaka läkare som testat sig fram, fanns ingenting som tydde på att just litium skulle fungera på psykiatripatienter innan John Cade 1949 publicerade sin studie med titeln “Lithium salts in the treatment of psychotic excitement”.
I den skriver Cade att det är svårt att få ett tillräckligt stort urval av maniska patienter, det vill säga de som har bipolär sjukdom, eftersom tillståndet är ovanligt även på en psykiatrisk mottagning. Ungefär en dryg procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom, och de flesta har inte klockrena symtom som är lätta att sätta diagnos på. Cade skriver också att det är viktigt att undersöka effekten noggrannare än normalt när det gäller en episodisk sjukdom, eftersom manierna ju kan klinga av även utan behandling.
Till slut lyckas han ändå få ihop tio maniska patienter, alla män, i åldrarna 40 till 63. I studien ingår även tre patienter med kroniska depressioner och sex patienter med schizofreni för att se om litiumet har effekt även på dem.
Cade beskriver sen de tio maniska patienternas case och hur deras mående förändras av litiumet. Beskrivningarna visar hur de sjuka plötsligt blir till synes friska och kan lämna sjukhuset.
Det första caset, till exempel (min översättning):
“Initialerna W.B., en femtioårig man, som hade varit i ett kroniskt maniskt tillstånd i fem år ‒ rastlös, smutsig, destruktiv, illamående och störande ‒ hade länge ansetts vara den mest besvärliga patienten på avdelningen. Hans behandlingssvar var mycket tillfredsställande. Från behandlingsstarten den 29 mars 1948, med litiumcitrat, lugnade han ner sig ordentligt, och tre veckor senare åtnjöt han dom för honom ovanliga omgivningarna på konvalescensavdelningen. Eftersom han varit sjuk så länge och begränsad till en ”sluten avdelning”, fann han de normala omgivningarna, och rörelsefriheten där, märkliga till en början. Han förblev sedan helt bra och lämnade sjukhuset på obestämd tid med instruktioner om att ta en dos litiumkarbonat, fem grains åt gången, två gånger om dagen. Han var snart tillbaka på sitt gamla jobb.”
Även case nummer två är också en solskenshistoria med en något yngre man. Han återvänder också hem och börjar arbeta kort efter att han börjat ta litium:
“Initialerna E.A., en fyrtiosexårig man, hade varit i ett kroniskt maniskt tillstånd i fem år. Han började ta litiumcitrat, 20 grains tre gånger om dagen, den 5 maj 1948. Efter en tvåveckorsperiod hade han lugnat sig, och överfördes till konvalescensavdelningen i en vecka, och en månad senare, när han fortsatt må bra, tilläts han att gå på försöksutskrivning på obestämd tid med en dos på 10 grains litiumcitrat tre gånger om dagen. Detta reducerades efter en månad till 10 grains två gånger om dagen, och två månader senare till 10 grains en gång om dagen. Vid uppföljningsbesök den 13 februari 1949 mådde han bra och hade varit i full sysselsättning i tre månader.”
Den yngsta patienten i studien är case nummer tre. Han är fyrtio år gammal men har inte samma kroniska problem som de tidigare två. Även han svarar dock bra på behandlingen:
“Initialerna P.B., en fyrtio år gammal man, led av en andra mani-attack som redan hade varat i fem månader och som inte visade några tecken på tillbakagång. Han började ta litiumcitrat, 20 grains tre gånger om dagen den 5 april 1948, och efter en vecka var han tillräckligt lugn för att flyttas till konvalescensavdelningen. Han blev fortsatt bättre under de kommande veckorna, och fortsatte sedan att må bra. Den 31 januari 1949 kom han in för uppföljning. Han hade fortsatt må bra och varit i full sysselsättning i över tre månader. Han hade varit på en underhållsdos av fem grains litiumkarbonat två gånger dagligen. Han råddes att fortsätta med fem grains en gång om dagen.”
Effekterna av litiumbehandlingen var verkligen förbluffande. Aldrig tidigare i den moderna psykiatrins historia hade någon sett så svårt psykiskt sjuka människor bli till synes helt friska av en behandling, och återvända till ett normalt liv. En efter en lämnar patienterna sjukhuset med sina ordinerade doser av litium som enda behandling.
Men allting var inte frid och fröjd. Till att börja med kunde inte alla patienter i försöket ta litium. Case nummer fyra till exempel, med intialerna T.F., en sextiotreårig man som haft kronisk mani i drygt två år, blev illamående och fick svåra magproblem av behandlingen. Mannen hade en lång historia av alkoholism och visade tecken på senilitet. Cade beskriver gamlingen på ett ganska kallhamrat sätt:
“Eftersom hans obehag kvarstod, och att han till och med då han inte längre var maniskt, fortfarande var en något försvagad och irriterad gammal man, tycktes det knappast värt att fortsätta, och behandlingen avbröts den 10 augusti 1948. Inom en tvåveckorsperiod hade han återgått till sitt tidigare maniska tillstånd.”
Förutom att Cade verkade anse att multisjuka, äldre människor kanske inte hade så stor nytta av litiumet, var litiumförgiftning fortfarande ett orosmoln som hängde över honom. Case nummer sex till exempel, med initialerna A.M., var en sextio år gammal man som beskrivs som en gravt manodepressiv alkoholist. Efter en vecka med litium lugnade han visserligen ned sig, men efter en tvåveckorsperiod avbröts behandlingen temporärt, då han visade symtom på litiumförgiftning ‒ han var kraftlös och skakig med sluddrande tal.
Bakslagen som sänkte Cades mirakel
Biverkningar var visserligen inte så överraskande och relativt sett var de verkligen överkomliga. Dessutom skulle det senare visa sig att Cades genombrott verkligen var helt avgörande för litiumets framtid inom psykiatrin. Men trots att Cade alltså hittat en livräddande behandling för en av de svåraste psykiska sjukdomarna som överhuvudtaget existerat, skulle litiumanvändningen inte komma att explodera när hans studie publicerades. Det verkar ha berott på framför allt tre saker:
Till att börja med publicerades studien i en alldeles för liten och okänd tidskrift ‒ The Medical Journal of Australia ‒ vilket var problematiskt, men kanske inte helt avgörande. Hade det bara handlat om publicitet, så behövde det inte betyda slutet för Cades teorier.
Men under efterkrigstiden i USA, inträffade någonting som skulle påverka amerikanernas syn på litium dramatiskt. Litiumsalter började nämligen under 40-talet att marknadsföras av amerikanska bolag som en ersättning till vanligt bordssalt. Hjärtsjuka som gick på en saltfri diet kunde därför krydda maten med de här produkterna som fanns att köpa i livsmedelsbutiker.
Det visade sig senare vara en dålig idé. I en amerikansk dagstidning från San Mateo i Californien, kan man den 19 februari 1949 läsa följande:
“Den federala regeringen och sjukvårdsmyndigheter varnade idag för att vissa saltsubstitut som innehåller en giftig kemikalie kan finnas på marknaden och i hemmen hos personer som står på specialdieter. American Medical Association säger att fyra dödsfall och eventuellt många fall av icke-dödlig förgiftning har rapporterats i nationen, som en effekt av användning av litiumklorid.”
FDA, USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet, förbjöd sedan litiumsalt totalt, och synen på litium som en allt-i-allo-medicin förändrades snabbt.
Som om det här inte vore nog så inträffade en personlig katastrof bland John Cades patienter, en händelse som fick honom att omvärdera litiumets effekter. Initialen W.B., case ett i Cades berömda studie, hette i själva verket William Brand, men kallades Bill.
Bill var något av en institution på sjukhuset. Innan han blivit intagen hade han varit hemlös. Han fick då utstå en massa både fysiska och mentala kränkningar, samtidigt som hans familj avvisade honom. Han hade varit psykotisk under episoder i trettio år, varav de senaste fem åren i en slags konstant mani. Bill blev därför intagen på sjukhuset utanför Melbourne, han var smutsig och drog ofta runt på sjukhusområdet och letade i soptunnor, medan han repeterade meningar och fraser som han mindes sedan första världskriget.
John Cade och Bill blev med tiden vänner och Bill var den förste som fick prova litium. John var glad och stolt att se Bill återvända hem efter ett halvt decennium på sjukhuset. Men redan ett halvår efter att han blivit utskriven slutade Bill ta medicinen och blev snart dålig och intagen igen. Inom bara ett par veckor med litium på sjukhuset blev han återigen bra, och i den sista anteckningen i Cades berömda studie, från 28 februari 1949, skriver Cade: “Bill är nu redo att återvända hem och börja arbeta igen”.
Men i oktober samma år, en månad efter att studien publicerats, börjar Bill klaga på kräkningar. En konflikt mellan John och Bill började gro, eftersom Bill ville sluta ta sin medicin igen för att bli av med de fysiska symtomen. Efter ett par månader gav John till slut upp sina försök att övertala Bill, och höll tummarna för att vännen skulle fortsätta vara psykiskt stabil även utan behandling. Men inom två veckor var manin så klart tillbaka med full kraft.
Den här gången verkade inte litiumet bita på Bill, och John visste inte vad han skulle göra. Han försöker rädda sin vän genom att höja litiumdosen gång på gång, men överdoserar till slut och William Brand dör.
Mogens Schou och det slutgiltiga genombrottet
Bill Brands död 1950 tog hårt på John Cade som började tvivla på litiumet, och hans engagemang rann därefter ut i sanden. Den mirakulösa upptäckten uppmärksammades inte, och riskerade att falla i glömska.
Men i Danmark fanns vid den här tiden en dansk psykiatriker som hette Mogens Schou. Schou var psykiatriker precis som sin far Hans Jacob, och bipolär sjukdom lär ha gått i deras egen familj. Bipolär sjukdom är ju en av de mest ärftliga psykiska sjukdomarna som finns, och drabbar alltså drygt en procent av befolkningen.
Det är dessutom en av de farligaste psykiska sjukdomarna ‒ mellan 25 och 56 procent av de människor som lever med bipolär sjukdom försöker någon gång under livet att begå självmord. Mellan 6-20 procent dör förr eller senare i självmord, vilket är mångdubbelt så många som i resten av befolkningen.
Mellan 25 och 56 procent av de människor som lever med bipolär sjukdom försöker någon gång under livet att begå självmord
Mogens blev därför tidigt i sin karriär nästan besatt av tanken på att hitta ett botemedel till den här förödande sjukdomen, som hela tiden fanns så nära inpå honom. Han läste allt som gick att hitta i den medicinska litteraturen om manodepressivitet, eller bipolär sjukdom som det oftast kallas idag.
Cades bortglömda studie fick nytt liv när Schou läste den och plockade upp litiumspåret. 1954 publicerade Schou sin första egna litiumstudie, som fick ett enormt genomslag. Under sextiotalet genomförde sen både han själv och andra forskare världen över studier som bekräftade litiumets effekter. Det var dessutom inte bara de akuta manierna som kunde medicineras bort, litiumet skyddade även mot nya episoder. Manierna försvann inte helt, men dröjde längre och gjorde det möjligt för många patienter att leva ett helt vanligt liv som de inte kunnat drömma om innan.
Mogen Schous arbete ledde till att litium började användas som behandling mot bipolär sjukdom i stora delar av västvärlden. På sina ställen, i USA till exempel, godkändes dock inte behandlingen förrän långt senare. I USA dröjde det nästan tjugo år, vilket skapade en slags undergroundrörelse bland amerikanska läkare som gav sina patienter litium utan tillstånd från FDA, den amerikanska läkemedelsmyndighet.
Underskattat och underanvänt
Idag används litium fortfarande mot litium, och är egentligen oöverträffat i fråga om effekt. Trots det används det mycket mindre än många experter tycker vore rimligt, användningen har dessutom minskat i relativa tal (fler får diagnosen bipolär sjukdom och totalt sett har användningen ökat, men en mindre andel av patienterna får litium utskrivet).
Litium är inte heller oproblematiskt. Ett av bekymren med litiumet har varit doseringen, som alltid varit svår att hantera. Litium är ganska oberäkneligt och dessutom giftigt i för stora mängder. Innan man kunde mäta lituimhalterna i patientens blod var det i princip omöjligt att veta vilka doser man skulle rekommendera. Nuförtiden kan man relativt lätt hålla koll på doseringen, men eftersom litiumhalten påverkas av till exempel vatten- och saltbrist i kroppen är det viktigt med regelbundna kontroller och provtagningar.
Litiumet fungerar inte heller för alla. Studier brukar visa att ungefär hälften av patienterna får bra eller mycket bra hjälp av litium. Den andra halvan får en liten effekt, eller ingen effekt alls. Men många läkares kliniska erfarenheter är att det hjälper betydligt fler än det här studierna visar.
Den prisbelönte psykiatriprofessorn Mikael Landén är en av Europas främsta auktoriteter på bipolär sjukdom. Han menar att framför allt urvalet av patienter är avgörande för hur stor andel som svarar på litium. Ju skickligare läkaren eller forskaren är på att diagnosticera och välja ut patienter, ju bättre framstår effekten:
“Egentligen är det en hopplös fråga, man kan liksom älta den i flera timmar. Vi brukar lite slarvigt säga att en tredjedel blir fria från skov, en tredjedel blir tydligt förbättrade, och en tredjedel blir inte så hjälpta. Men det beror ju helt på vilka man har studerat, vilka man har inkluderat i undersökningen och så. Vi frågade ju i någon studie väldigt många om man tyckte att man har blivit bra eller inte. Meningen var då att vi skulle få två grupper, med de som tyckte att de inte blivit bra, och de som hade blivit bra. Men de allra flesta svarade att de har blivit bra. Det var långt över sjuttio procent när man frågade patienterna själva.“
Det finns så klart även biverkningar av litiumbehandling, men jämfört med andra läkemedel är de ganska små. En vanlig biverkning av litium är att man blir törstig och behöver kissa oftare. I vissa fall kan njurarna ta skada, men det är ovanligt.
Arvid Lagercrantz, journalist och före detta vd för Sveriges Radio (som för övrigt skrivit förord till min förra bok om depression och ångest), tog litium från och till i nästan femtio år. På så sätt har han förmodligen lyckats undvika ett stort antal skov menar han själv. Nu är han 74 år gammal och har blivit tvungen att sluta med litiumet på grund av njursvikt. Arvid har under decennier ätit även en rad andra mediciner för att hålla den bipolära sjukdomen i schack. Förutom litium har han bland annat tagit olika former av neuroleptika, och till skillnad från neuroleptika tycker han inte att litium har särskilt jobbiga biverkningar:
”Litium har ju den fördelen att jag tycker inte att det märks inte så mycket när man äter det. Man blir i för sig törstig, men jag tycker att det fungerar på det viset ganska bra.”
Jag och Arvid Lagercrantz 2014.
Inget patent och oförtjänt dåligt rykte
Men problemen med dosering och biverkningar förklarar bara en liten del av underanvändningen av litium. För litiumets positiva effekter är verkligen fantastiska när medicinen väl fungerar som den ska.
Litiumets självmordsförebyggande effekt hos människor med bipolär sjukdom till exempel, har belagts i flera stora studier. För ett tillstånd som innebär så stor självmordsrisk är det svårt att tänka sig ett starkare argument för medicinering. I Arvid Lagercrantz fall är det tydligt vad litium eller inte litium kan göra för skillnad. Hans tvillingbror tog livet av sig när han var 21 år, genom att hoppa från Katarinahissen. Hade han fått hjälp med litium hade han kanske inte gjort det, tror Arvid.
Tillsammans med elbehandling (ECT) ses litium numera av många som de mest effektiva behandlingarna som psykiatrin har åstadkommit överhuvudtaget. Trots det har förskrivningen av litium i Sverige alltså minskat i relativa tal.
Ett av de viktigaste skälen till det är att litium inte kan patenteras. Därför inte är det inte alls lika lönsamt som andra stämningsstabiliserande mediciner som läkemedelsbolagen kan tjäna stora pengar på.
Men det beror även på att nya läkemedel oftare testas i studier av patienter som inte fått effekt av litium, vilket gör att undersökningarna gynnar medicinen som jämförs med litium, menar professor Mikael Landén.
Dessutom är patienter överlag mer positiva till nya metoder, som inte hunnit få dåligt rykte. Litium har använts inom psykiatrin i ett halvt sekel och är därmed en av de äldsta behandlingarna som fortfarande används.
“Behandlingar som funnits länge i psykiatrin får ofta lite dåligt rykte, och litium har ju funnits jättelänge så folk känner igen det. Jag har haft patienter som säger ‘du säger väl inte att jag ska ha litium?’, för det har man hört talas om. Sedan kan jag nämna något annat piller som ingen hört talas om, som jag tycker verkar mycket värre, men det reagerar man inte på”, säger Mikael Landén.
Tråkigare liv, men nödvändig medicin
Det finns dock en viktig faktor till. Att ta litium kan nämligen också uppfattas som avtrubbande, och många patienter saknar faktiskt de maniska perioderna.
Den amerikanska psykologen och psykiatriprofessorn Kay Redfield Jamison, är inte bara en världsledande expert på just bipolär sjukdom. Hon har dessutom själv ‒ precis som Arvid Lagercrantz ‒ diagnosen bipolär sjukdom typ 1 sedan mer än fyrtio år tillbaka. I sin bok An Unquiet Mind, berättar hon om valet mellan att ta litium eller att inte ta litium. Toppar och dalar, eller ett mer stabilt och normalt ‒ men kanske tråkigare ‒ liv?
Litiumet ger Kay jobbiga biverkningar och hon skriver att hon saknar de maniska tillstånden och livets nyanser. Hon beskriver hur hon många gånger lyckas övertyga sig själv ‒ men dock aldrig sin psykiater ‒ om att hon kanske trots allt inte behöver medicinen. Med tiden inser dock Jamison att hon faktiskt måste ta litium. Hon skriver till och med flera gånger i boken att hon med hundra procents säkerhet hade varit antingen död eller vansinnig om hon inte fått litium.
I en video på organisationen Wellcome Collections Youtube-kanal berättar den numera drygt sjuttioåriga Jamison att man måste förstå att bipolär sjukdom i första hand är en medicinsk åkomma som behöver medicinsk behandling, vare sig det är litium eller något av de nyare preparaten. Samtidigt vet hon att läkemedlen inte är hela svaret. Faktum är att hon ser psykoterapi som nästan oundvikligt för att orka med ett liv med bipolär sjukdom.
“Det är en vanlig fråga, särskilt när människor är unga eller i ett tidigt skede av sin sjukdom: räcker det att endast gå i psykoterapi? Kommer det att fungera om jag har bipolär sjukdom? Och svaret är sällan, mycket sällan. För det mesta är medicinering den helt centrala delen i behandlingen av bipolär sjukdom, särskilt de mer allvarliga formerna av bipolär sjukdom. Så det är kritiskt att få det ut det budskapet, att det är ett medicinskt tillstånd som kräver medicinsk intervention”, säger Kay Redfield Jamison.
Se klippet här:
Cade och Schou fick sitt erkännande
I år, 2017, är det exakt 200 år sedan den tjugofemårige kemisten August Arfwedson upptäckte litium i en bit petalit som José Bonifácio hittat på Utö i Stockholms skärgård sjutton år tidigare.
Bonifácio återvände sen till Brasilien 1819, och var en av grundarna av det självständiga Brasilien 1821. Idag står han staty i Bryant Park på Manhattan i New York, bara ett stenkast från Bellevue Hospital Medical College, där William Hammond precis femtio år efter den brasilianska frigörelsen från Portugal blev den första läkaren i världen att förskriva litium mot mani.
Mogens Schou, den danske psykiatrikern, tilldelades 1987 det mest prestigefyllda medicinpriset i USA ‒ den så kallade Lasker-utmärkelsen, även kallat det amerikanska nobelpriset och rankat som världens näst finaste medicinpris. Han lär även ha varit nominerad till det riktiga nobelpriset flera gånger, utan att vinna. Schou dog den 29 september 2005, han blev 86 år gammal.
Den australiske läkaren John Cade fick upprättelse och internationellt erkännande för sin upptäckt först 1970, när han tilldelades Taylor Manor Hospitals psykiatripris i Maryland, USA. 1974 fick han ett till internationellt pris i New York, som han delade med just Mogens Schou. John Cade dog 68 år gammal i cancer i Melbourne, den 17 november 1980.
Året innan sin död hade faktiskt den ganska blygsamme och ödmjuke Cade publicerat en bok om psykiatrins historia. Boken hette Mending the Mind, och ett av kapitlen handlar faktiskt om litium, men inte på ett enda ställe nämner han att det var han själv som upptäckt litiumets fantastiska effekter.
Texten är faktagranskad av överläkare Lars Johnson på Sankt Görans affektiva mottagning i Stockholm. Ett särskilt tack till Mikael Landén och Arvid Lagercrantz som ställde upp på intervjuer. Lyssna på hela dokumentären på Patreon.com/sinnessjukt
Källor i urval:
Cade, John FJ. ”Lithium salts in the treatment of psychotic excitement.” Medical Journal of Australia (1949).
Kahl, Ulrika. ”Litium–ett terapeutiskt grundämne ännu oöverträffat som profylax vid BPD.” system 2 (2004): 14.
Nilsson, Anders. ”Grattis litium!”. Forskning och framsteg.
Shorter, Edward. ”The history of lithium therapy.” Bipolar disorders 11.s2 (2009): 4-9.
Psykisk ohälsa är ett fält där skojare, kvacksalveri och bluff inte omfattas av patientsäkerhetslagen. Tidigare fanns en lag som kallades för just kvacksalverilagen, den hette egentligen Lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område (1960:409), som numera är en del av patientsäkerhetslagen. Där regleras en del allvarliga sjukdomstillstånd (endast somatiska) och annat som inte får behandlas av den som inte har legitimation (läkare, psykologer osv.).
Men där ryms alltså inte psykiska sjukdomar, trots att de ofta är lika allvarliga och i värsta fall dödliga – självmord är till exempel den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år och den näst vanligaste bland kvinnor i samma ålder. Majoriteten av alla självmord beror på depression, det vill säga en psykisk sjukdom.
Hursomhelst blir jag väldigt irriterad av det faktum att det finns människor som utger sig för att kunna bota psykiska sjukdomar trots att deras metoder i bästa fall är tvivelaktiga rent vetenskapligt, eller i värsta fall dokumenterat overksamma. Därför bestämde jag mig för att spela in ett poddavsnitt på detta ämne där jag och psykiatrikern Markus Takanen tar upp ett par ämnen som antingen är pseudovetenskapliga per definition eller som används av alternativa hälsopersoner på ett ovetenskapligt sätt.
De ämnen vi tog upp i podden (som blev ett dubbelavsnitt) är: tryptofan, utmattningssyndrom, signalsubstanser, neurolingvistisk programmering (NLP) och ”naturliga” preparat. Vi har bland annat seniorprofessor Marie Åsberg med oss på telefon, som ju kallats världens främsta expert på just utmattningssyndrom och som dessutom forskat på signalsubstanser (och därför givetvis är väl bekant med tryptofan som ju är populärt bland alternativa hälsopersoner).
Förutom Marie har vi haft ett tiotal personer som hjälpt till med research- och manusarbetet inför det här avsnittet. Vi ville göra det så noggrant och stringent som möjligt eftersom vi konfronterar andra ”experter”, men om vi lyckades får ni själva avgöra.
Del 1 – Tryptofan, 4Health, Mia Lundin, naturligt vs. onaturligt
I del 1 tar vi upp tryptofan och dess effekter mot bland annat depression och ångest. Vi spelar upp klipp från podcasten 4Health som drivs av kostrådgivaren Anna Sparre, där hon bland annat rekommenderar den naturliga lösningen tryptofan mot depression och ångest. Podden är lämpligt nog sponsrad av Zenbev som säljer preparat som innehåller, just det – tryptofan.
Även hormongurun Mia Lundin och ett helt gäng andra personer (Peter Wilhelmsson med flera) rekommenderar tryptofan, trots att det är långt ifrån vetenskapligt belagt att det fungerar. Seniorprofessor Marie Åsberg, som forskat på depression och annan psykisk ohälsa i över femtio år, beskriver tryptofan-spåret som ”kallt” och skulle definitivt inte rekommendera det till någon.
Vi tar också upp skillnaden mellan naturliga och onaturliga (syntetiska) kemikalier. Det är ju så att det naturliga ofta anses som bättre eller renare än det syntetiska. Även jag själv reagerar positivt när mat bara innehåller naturliga ämnen, trots att jag inte riktigt vet någonting om skillnaden. När det kommer till medicin och svåra sjukdomar är det ju allvarligare att myten om det naturligas förträfflighet fått fäste – det visar sig nämligen att sanningen ligger ganska långt ifrån från denna bild. Markus Takanen berättar varför och vi diskuterar varför alternativa hälsopersoner vurmar så för naturliga ämnen.
Del 2 – Utmattningssyndrom, Martina Johansson, neurolingvistisk programmering (NLP) och Mindly
I del två pratar vi först om utmattningssyndrom och utmattningsdepression, som är diagnoser som omges av pseudovetenskap och okunskap som väldigt få andra diagnoser, delvis även bland läkare och psykologer. I podden utgår vi från ett blogginlägg av kost- och träningsförfattaren Martina Johansson där hon ger sina tre tips för att undvika att bli ”utbränd”.
Martina Johansson ger inte bara tips, hon skriver också på ett utsökt okunnigt och nedlåtande sätt om en diagnos som hon vet mycket lite om. Hennes text granskas av världens förmodligen främsta expert på ämnet, seniorprofessor Marie Åsberg, som förklarar vad hon har fått rätt respektive fel om diagnoserna. Hennes sammanfattning blir att Martinas text ”inte är skriven med någon vidare precision”, vilket kanske säger det mesta.
Förutom utmattning pratar vi om metoden neurolingvistisk programmering (NLP), som är en pseudovetenskaplig metod som bland annat det danska företaget Mindly använder i sina ljudböcker som de själva påstår kan bota ångest på 30 minuter. Markus Takanen berättar varför han tycker att metoden är en bluff och varför han inte skulle rekommendera den till någon som har depression eller ångest.
Jag ringer också upp Mindly och ifrågasätter deras kundrecensioner, eftersom det inte finns något sätt att skicka in recensioner på deras hemsida. Varifrån kommer recensionerna? Jag bidrar med min egen recension, som jag skickar på mejl och ringer in för att se om de ska publicera den, vilket de givetvis inte gör eftersom den är mycket kritisk (idag 25 augusti är den fortfarande ej publicerad, hör gärna av er om den dyker upp).
Om ni gillade det här avsnittet om pseudovetenskap och okunskap inom psykisk ohälsa får ni gärna kommentera det på Twitter. Jag heter c_dahlstrom där och Markus heter sharedbulb. Tack också till föreningen Vetenskap och folkbildning och till alla läkare, psykologer och jurister som hjälpt till med research- och manusarbetet.
Podden finns att lyssna på i spelarna här i inlägget eller på iTunes (iPhone/iPad), i Acast-appen (funkar till alla mobila enheter) eller där du hittar dina poddar. Trevlig lyssning!
Podcast om psykodynamisk terapi med psykologen och forskaren Peter Lilliengren
