I de senaste två avsnitten av Sinnessjukt har vi pratat om psykakuten. En podcast om psykakuten kändes angelägen eftersom det är ett ämne man inte pratar så mycket om. Det visade sig tyvärr att psykakuterna i Sverige lämnar en hel del i övrigt att önska.
Psykakuten: kontrollen och insynen är obefintlig
I den första delen av den här psykakuten-specialen pratade jag och läkaren och forskaren Pär Höglund (som själv arbetar på länsakuten i Stockholm då och då) bland annat om den helt obefintliga insynen i psykakuternas verksamhet. Inför avsnittet hade Pär faktiskt frågat sjukhusledningen om han fick visa mig lokalerna på länsakuten. Att vi frågade var mer en formalitet trodde vi, eftersom vi var övertygade om att han skulle få visa akuten för mig. Vi fick dock avslag, vilket var oerhört märkligt och som vi pratar mer om i podden.
Där pratar vi också om den i stort sett obefintliga kontrollen av psykakuter i Sverige. IVO, som är sjukvårdens tillsynsmyndighet, gjorde enligt uppgifter till podden inför inspelningen endast två (2) besök på psykakuter under hela förra året. Det kan jämföras med det norska systemet där samtliga psykakuter får besök av IVO:s motsvarighet varje månad! Lyssna på del 1 här:
Tips: psykakuten och hur man bör förbereda sig
Idag släpptes även del två av den här specialen. I det avsnittet pratar vi bland annat om hur man som patient kan förbereda sig för ett besök på psykakuten. Pär Höglund ger lite bakom kulisserna-tips som kan vara väldigt nyttiga att känna till när man mår så pass dåligt att man behöver akut psykiatrisk vård.
Vi pratar även om det väldigt viktiga, men svåra, momentet som är så centralt på just psykakuten: suicidriskbedömningen. Hur går man tillväga för att försöka avgöra om en patient är självmordsbenägen eller inte? Pär berättar om problemet med att det inte finns något tillräckligt tillförlitligt bedömningsverktyg, utan att mycket kokar ner till läkarens egen skicklighet och kliniska erfarenhet.
Jag frågade också Pär om ett fenomen jag har hört om från flera tjejer som sökt till psykakuten, nämligen att de uppfattar att läkarna inte tar dem på lika stort allvar om man är välvårdad och fräsch när man kommer in. Lyssna på del 2 här:
Hoppas verkligen att ni gillar den här podden om psykakuten och det arbete vi lägger ner för att kunna göra detta. Sätt gärna ett betyg på iTunes om du gillar podden, det betyder väldigt mycket för oss. Trevlig lyssning!
För att förändra psykiatrin behövs kraftfulla politiska beslut, vilket jag skrev mycket om i min senaste bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”. Igår la jag upp en lista på Twitter med förslag på vad jag tycker borde förändras inom psykiatrin, listan fick stor spridning och jag tänkte sammanfatta diskussionen och skriva lite om mina förslag här.
Här är tweeten (klicka på den för att läsa förslagen eller läs varje punkt nedan):
I min senaste bok (Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige) går jag rätt hårt åt psykiatrin i Sverige. Om jag inför valet i höst fick önska fem politiska beslut för att förbättra psykiatrin, skulle det vara:
Kvacksalveri är förbjudet mot kroppssjukdomar, men inte mot psykiska sjukdomar. Det här är en historisk kvarleva som måste bort. Faktum är att flera riksdagspolitiker de senaste decennierna har försökt få igenom en sådan förändring, utan att lyckas. Senast 2013 lyfte dåvarande riksdagsledamoten för Folkpartiet (Liberalerna) Anna Steele frågan. Hon konstaterar i sin motion uppgivet att frågan varit uppe tidigare men alltid avslagits. Hon skriver bland annat så här:
”Det hindrar mig inte att också i år väcka motion i detta ämne. Frågan måste någon gång komma upp på bordet för att människor inte ska utsättas för risker.”
Lustigt nog har Liberalerna nu väckt frågan igen i partiet, inför valet i höst. Det är en av de delar som partiets sjukvårdskommitté har föreslagit till partiprogrammet. Jag hoppas att fler partier tar efter Liberalernas förslag, som var mycket bra.
2. Bygg ut första linjens psykiatri
2. Bygg ut första linjens psykiatri
Specialistpsykiatrin ska vara för de svårast sjuka. För lättare psyksjuka: satsa på vårdcentraler, elevhälsa och företagshälsa. Lagstifta om att alla vårdcentraler måste ha minst en heltidsanställd psykolog.
Det här är kanske den viktigaste frågan egentligen, fast kvacksalverilagstiftningen är så grundläggande att den hamnade överst ändå. Att bygga ut första linjens psykiatri, det vill säga i första hand vårdcentralerna, är helt nödvändigt av flera skäl.
Till att börja med är det dålig resursanvändning att koppla in specialistpsykiatrin vid lättare psykiska problem (som också är de vanligast förekommande). Allmänläkare och psykologer/kuratorer på vårdcentralen kan definitivt ta hand om de fallen (jag har själv fått hjälp på vårdcentral och det funkade utmärkt), vilket blir billigare för samhället och mycket mer bekvämt för patienten, som kan få hjälp nära hemmet och i en mer avkopplad miljö än inom specialistpsykiatrin.
Genom att avlasta specialistpsykiatrin får de dessutom möjlighet att ta hand om de riktigt svåra fallen som inte kan behandlas på vårdcentral, till exempel psykospatienter och de svåraste depressionspatienterna.
Skolpsykologer och skolkuratorer är också ett sätt att nå ut och stoppa psykisk ohälsa långt innan den blir akut (och betydligt dyrare att behandla). Det här skriver jag också mer om i boken där jag bland annat kontaktar Skolverket och undersöker beståndet av skolpsykologer och skolkuratorer i Sverige (spoiler: de är alldeles åt helvete för få).
3. Statlig psykoterapigaranti
3. Statlig psykoterapigaranti
Psykoterapi kan inte vara en klassfråga. Eftersom landstingen inte kan garantera tillgången, bör vi göra som i Finland och Tyskland: mot sjukintyg betalar staten terapin, patienten betalar bara en låg avgift. Endast evidensbaserade terapier.
Psykoterapi är tillsammans med mediciner den viktigaste behandlingsformen för de flesta typer av psykisk ohälsa. Det är också den behandling som Socialstyrelsen rekommenderar oftast, även om det råder en infekterad debatt kring vilka former av psykoterapi som är bäst, där psykodynamiker är förbannade på Socialstyrelsen för att KBT rekommenderas mer än PDT.
Trots att Socialstyrelsen alltså rekommenderar det som förstahandsval vid flera av de vanligaste psykiska sjukdomarna, så är det i dagens läge ofta i princip omöjligt för patienterna att få psykoterapi. Föreställ dig att samma sak hade gällt inom cancervården eller vid hjärt- och kärlsjukdomar: ”jo, det finns en behandlingsform som vi genom årtionden av forskning vet hjälper mot din allvarliga sjukdom, men den kostar ett par tusenlappar så vi kan tyvärr inte erbjuda den”.
Föreställ dig att samma sak hade gällt inom cancervården eller vid hjärt- och kärlsjukdomar: ”jo, det finns en behandlingsform som vi genom årtionden av forskning vet hjälper mot din allvarliga sjukdom, men den kostar ett par tusenlappar så vi kan tyvärr inte erbjuda den”.
Jämförelsen är inte så långsökt som den kanske låter, för flera av de här sjukdomarna är dödliga – faktum är att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 och den näst vanligaste bland kvinnor i samma ålder.
En statlig psykoterapigaranti finns redan i exempelvis Tyskland och Finland, där man mot sjukintyg eller motsvarande får kostnadsfri psykoterapi, eller får betala en liten patientavgift (typ 10 Euro är det i Finland) per gång. Det gäller alltså även hos privata psykologer och de här systemen har funnits i evigheter i våra grannländer, men aldrig kommit på tal i Sverige. Även detta skriver jag om i min bok.
Självklart tycker jag att man endast ska få ersättning för evidensbaserade terapier, vilket jag skrev i tweeten. I Tyskland får man ersättning även för till exempel psykoanalys vilket jag tycker är superkonstigt eftersom det inte finns något evidens för att det funkar. I Finland däremot får man inte ersättning för psykoanalys. Visserligen fuskar vissa psykoanalytiker där och kallar sin psykoanalys för psykodymanisk terapi istället, som en finsk poddlyssnare skrev till mig och berättade. Men lite fusk blir det ju alltid med sådana system, tyvärr.
4. Psykambulanser i hela landet
4. Psykambulanser i hela landet
Självmordsbenägna ska inte hämtas i polisbil, av samma skäl som vi inte hämtar hjärtpatienter i polisbil: de är sjuka, inte kriminella.
Självmordsbenägna ska inte hämtas i polisbil, av samma skäl som vi inte hämtar hjärtpatienter i polisbil: de är sjuka, inte kriminella.
I Stockholm finns sedan ett par år tillbaka en psykambulans som åker på larm med suicidala eller svårt psykiskt sjuka patienter. Det funkar utmärkt och är så otroligt mycket bättre än att självmordsbenägna och svårt sjuka människor hämtas i polisbil, så som det ser ut i stora delar av landet idag.
Specialistutbildade sjuksköterskor bemannar psykambulansen och förutom att de gör ett mycket bättre jobb med att ta hand om den sjuke, så är symbolvärdet i att hämtas av en ambulans (istället för av polis) enorm. Återigen: föreställ dig att vi började hämta hjärtsjuka i polisbil, det skulle uppfattas som oerhört kränkande.
Någon på Twitter invände och sa att suicidala patienter kan vara våldsamma. Det är oftast inte fallet, och dessutom minskar den risken dramatiskt när sjukvårdspersonal snarare än poliser hämtar patienten. Om en patient är våldsam kan man alltid tillkalla polis, och det gäller inte bara psykpatienter. Att psykiskt sjuka människor är våldsammare än andra är en myt som flera vetenskapliga studier de senaste åren har avfärdat ganska kategoriskt, med ett undantag – om det finns ett beroende med i bilden.
Henrik på Twitter, som arbetar som ambulanssjuksköterska la klokt till detta förresten:
Det är poppis med begreppet psykambulans numer? ”vanliga” ambulanser har dock kompetens, vana och förmåga att hantera psykiskt sjuka/instabila då detta är vanliga larm. Önskvärt vore om piva/akutpsyk hade en personbil och kunde rycka ut och göra akuta besök till ”sina” patienter
Det här med psykambulanser har vi förresten pratat om i podden också, lyssna på det avsnittet här:
5. Mer självvald inläggning
5. Mer självvald inläggning
Omyndigförklara inte patienter som många gånger har bättre insikt i sin sjukdom än sjukvården har. Ingen vill vara inlagd, men ibland måste man. Bara tryggheten att veta att man kan gör att många klarar sig bättre själva.
Förutom psykambulansen finns faktiskt en hel del lovande innovationer inom psykiatrin som visat sig fungera och borde testas i större omfattning. Självvald inläggning är en sådan smart grej som funnits i något decennium eller så, inte bara i Sverige utan även i till exempel Nederländerna.
Självvald inläggning innebär kortfattat att svårt sjuka patienter har möjlighet att lägga in sig själva. Det står alltså ett eller ett par rum lediga på en psykavdelning, dit patienten själv ringer och säger att ”nu måste jag läggas in” och sedan åker dit med en gång. Inga remisser, inga ifrågasättanden, ingen bedömning av sjukvårdspersonal. Man vet själv när man behöver hjälp, och konsekvensen av de här försöken är tydliga: bara tryggheten av att veta att man kan få hjälp gör att man klarar sig bättre själv.
I praktiken står faktiskt rummen oftast tomma – psykpatienter vill precis som de flesta människor klara sig själva. Man vill helst inte ha med sjukvården att göra, man vill bara leva sitt liv som alla andra. Ibland måste man dock få hjälp, och då sänker man trösklarna med självvald inläggning.
Även det här har vi pratat om i podden, där jag intervjuade projektledaren för försöken i Stockholm, sjuksköterskan Joachim Eckerström. Lyssna på det här:
Fler förslag på förändring inom psykiatrin
Förutom mina egna förslag, som verkligen inte är hela lösningen på problemet, fick jag en hel del förslag från följare på Twitter. Till exempel Hugo Wallén som skriver så här:
Utfallsmått!! Inför resultatmått. Kräv före- och eftermätningar inom psykiatrin. Inte av åtgärder utan av patienternas hälsotillstånd. Nationella mått. Lika för alla. Tillgängliggör data. Understöd vårdgivarnas förmåga att följa sina utfall på klinik/enhet/behandlarnivå.
I tillägg till detta skulle jag vilja se en större satsning för missbruksvård i landet. Denna ska inte ligga till så stor del på kommunerna som det gör på sina håll.
Den bästa boken om adhd jag läst so far läste jag igår. Boken heter ”Fördel ADHD: var på skalan ligger du?” och är skriven av läkaren Anders Hansen. Läs min recension av boken här!
Anders Hansen är läkare och civilekonom arbetar som överläkare i psykiatri i Stockholm. Han driver dessutom podden Psykiatrikerna med kollegan Simon Kyaga, samt skriver bästsäljande böcker. Senast var det boken ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna” som är en av Sveriges mest sålda böcker och har översatts till ett antal språk vid det här laget.
Hjärnstark har jag också läst och recenserat, jag har dessutom intervjuat Anders i min podcast Sinnessjukt i ett av de mest nedladdade avsnitten någonsin av den podden (som har mer än hundra avsnitt numera). Lyssna gärna på den intervjun!
Bok om adhd för alla
Nu är Anders alltså tillbaka efter succén med Hjärnstark, den här gången med en bok om adhd. Återigen har han valt ett ganska positivt och lättillgängligt tema på boken, vilket talar för att även den här boken kommer att sälja bra. Han gör det dessutom så vitt jag kan bedöma utan att kompromissa för mycket med den vetenskapliga korrektheten, vilket ofta är en svår avvägning i populärvetenskapliga böcker (jag har ju själv skrivit två: ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” och ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”).
Boken inleds precis som förra gången med en vetenskaplig bakgrund. Anders använder gärna ett evolutionsbiologiskt perspektiv på psykiatri, och diskuterar därför adhd historiskt sett från jägar- och samlarsamhällen och framåt ända till dagens moderna urbaniserade samhälle.
Personer med adhd upplever ju ofta att de inte passar in i samhället – framför allt under skoltiden, men även in i arbetslivet – där adhd-dragen sällan är till deras fördel. Anders förklarar pedagogiskt att vårt samhälle har förändrats oerhört snabbt, och att egenskaper som att vara lättdistraherad och energisk passar bättre på savannen än i ett klassrum.
”Personer med adhd upplever ofta att de inte passar in i samhället”
Han understryker dock gång på gång, att detta faktum inte innebär att personer med adhd har förlorat i värde eller att de inte längre behövs – utan att samhället snarare måste bli bättre på att ta vara på även de här människornas egenskaper, snarare än att försöka kuva dem.
Det positiva med adhd
Den vetenskapliga bakgrunden varvas också med en översiktlig beskrivning av vad adhd egentligen är för någonting. Hansen är inte ute efter att beskriva adhd som något odelat positivt eller negativt – vilket alltid är lockande för den som vill tillfredsställa den ena eller den andra sidan i en kontroversiell fråga som adhd. Han är istället ärlig med problematiken adhd för med sig, men tycker samtidigt att det är rimligt att lyfta fram fördelarna extra mycket eftersom det negativa redan får så mycket uppmärksamhet.
”Det är rimligt att lyfta fram fördelarna med adhd ”
Efter de inledande fyra kapitlen, som är mer allmänt hållna och inte fokuserar så mycket på just fördelarna med adhd, följer sedan en vetenskapligt underbyggd uppräkning av de positiva egenskaperna adhd för med sig och hur man bäst kan ta till vara på dem.
Kreativitet till exempel, visar Hansen är starkt kopplat till adhd. Inte alla med adhd är kreativa, och inte alla kreativa har adhd, men sambandet är ändå tillräckligt starkt för att uppmärksamma och uppmuntra. Adhd innebär ofta att man får mycket idéer, vilket är en viktigt dimension av kreativitet. Hansen skriver dock att det ofta är bra för någon med kreativa adhd-drag att samarbeta med någon som inte har adhd (och vice versa givetvis), eftersom man inte sällan är sämre på det organisatoriska och strukturella.
”Kreativitet är starkt kopplat till adhd”
Hyperfokus är en annan egenskap som många med adhd har. Man blir lätt uttråkad och söker kickar, stora som små, vilket gör det svårt att fokusera. Men om man hittar något man verkligen brinner för kommer kickarna naturligt och man kan fokusera bättre än de flesta, under längre tid än de flesta. Något som gör att man, inte helt olikt människor med bipolär sjukdom som upplever en manisk eller hypomanisk fas, kan få väldigt mycket gjort på kort tid.
Ett av kapitlen handlar också om entreprenörskap och förmågan att tänka utanför boxen (återigen påminner det lite om manier) och att ta kalkylerade risker vid viktiga beslut i näringslivet – så kallade varma beslut. Här tycks det återigen som att människor med adhd är överrepresenterade i en positiv bemärkelse.
Att hantera adhd
En stor del av boken handlar om hur man ska lyckas kanalisera sin adhd på rätt sätt. Ett av kapitlen handlar (inte oväntat) om motion och dess positiva effekter vid adhd, men även invävt i resten av boken strösslar Hansen med tips från egna patienter och andra kliniska och vetenskapliga erfarenheter av vad som faktiskt funkar. Det handlar till exempel om att dela upp stora uppgifter i mindre delar, att lära sig att prioritera och att lära sig att leva i sitt kaos.
Sammanfattningsvis har boken ett positivt och sympatiskt budskap – vi är alla olika och våra egenskaper kompletterar varandra. Men till skillnad från många andra böcker med samma (ganska klyschiga) budskap, visar ”Fördel adhd” på ett praktiskt, underbyggt och trovärdigt sätt varför det här är sant när det gäller adhd. Samhället, och särskilt skolan, måste anpassa sig för att passa människor högre upp på adhd-skalan. Den här boken ger både människor med adhd och beslutsfattare bra tips om i vilken ände man ska börja.
Förlag: Fitnessförlaget
Språk: svenska
Antal sidor: 253
Utgivningsdatum: 2017-07-28
Medarbetare: Zachrisson, Lisa (form)
Dimensioner: 210 x 134 x 18 mm
Vikt: 270 gram
ISBN: 9789173631099
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Den podcast om arbetsterapi som jag sett fram emot så länge är äntligen här! Min vän Pär Höglund som är läkare och forskare intervjuade sin kollega Nina Innala som arbetar som arbetsterapeut på BUP på Södersjukhuset här i Stockholm. Podden finns ute nu!
Att spela in en podcast om arbetsterapi har stått på min to-do rätt länge nu, men aldrig riktigt blivit av. Nu när jag satsar mycket på min podcast om Champions League (CL-podden) så har jag inte riktigt haft tid heller. Men som tur är kom Pär med idén att han skulle intervjua sin kollega Nina Innala, som är arbetsterapeut, till Sinnessjukt på deras gemensamma arbetsplats inom barn- och ungdomspsykiatrin här i Stockholm.
Nu finns båda delarna av den här intervjun ute. Ni kan lyssna på dem antingen på iTunes, i Acast-appen eller direkt här nedanför:
Del 1:
Del 2:
Arbetsterapi inom psykiatrin
Nina Innala arbetar alltså inom barn- och ungdomspsykiatrin men har tidigare arbetat även med vuxna patienter. I Pär intervju med Nina berättar hon vilka verktyg som patienten kan få för att lättare kunna arbeta och trivas på sin arbetsplats och hur kan man anpassa arbetsplatsen efter någons funktionsvariationer.
Hon berättar även om de bästa hjälpmedlen och apparna som arbetsterapeuter använder sig av i sitt arbete. Pär frågar också om Ninas egna drivkrafter och hur hon tycker att politiker borde tänka för att förbättra situationen på arbetsmarknaden och få fler människor ut i arbete.
Nina förklarar på ett enkelt sätt hur man gör ifall man vill ha hjälp av en arbetsterapeut. Arbetsterapeuter finns inte bara inom psykiatrin så klart, utan även på till exempel Arbetsförmedlingen. Många gånger är just möjligheten att få en sysselsättning en av de viktigaste nycklarna för att ta sig tillbaka från en psykisk diagnos.
Lyssna gärna på vår podcast om arbetsterapi inom psykiatrin som sagt, och glöm inte att berätta vad ni tycker efteråt. Både jag och Pär finns på Twitter, där jag heter c_dahlstrom och Pär heter doctor4quality. Hoppas ni gillar podden nu!
Att hitta psykolog är väldigt mycket svårare än det borde vara, vilket är någonting som vi har pratat om i podden rätt ofta. Nu har vi spelat in ett avsnitt av podden som handlar om just att hitta psykolog eller psykoterapeut, i samarbete med onlinetjänsten Ahum som också är poddens nya huvudsponsor. Tjänstens grundare är psykolog och heter Fredrik Sandin (till vänster på bilden), i ett dubbelavsnitt intervjuar jag Fredrik och frågar honom om problematiken med att söka psykolog och hur Ahum vill hjälpa till att lösa det här problemet. Första delen går att lyssna på här:
Ahum matchar den som söker terapi med psykolog eller psykoterapeut, genom att man får fylla i ett formulär som genom en algoritm hittar en passande terapeut i närområdet, som är specialiserad på den problematik man söker för. En ganska enkel affärsidé egentigen, och jag tycker att det är märkligt att ingen har startat en sån här tjänst tidigare. Alla som likt mig har sökt psykolog på nätet vet att det är i princip omöjligt att överskåda utbudet och förstå vad som är det bästa alternativet.
Eftersom psykologhjälp är relativt dyrt dessutom, så blir det oftast att man inte söker hjälp överhuvudtaget, man vill ju inte få dålig hjälp samtidigt som det kostar skjortan. Om man däremot kunde ta ett informerat beslut så hade det så klart underlättat väldigt mycket. Hittar man en bra psykolog är det ju värt pengarna alla dagar i veckan.
Ahum gör det mycket enklare att hitta en psykolog som passar en. Man kan dessutom boka tid direkt på nätet och slipper därför vänta på telefontider och riskera att det inte finns några tider när man väl kommer fram.
Videoterapi och gruppterapi online
I min intervju med Ahums grundare, psykologen Fredrik Sandin, berättar han om hur han fick idén till den här psykoterapitjänsten. Del 1 hittar ni högst upp här om ni vill lyssna, del 2 publiceras snart.
I del 2 berättar Fredrik bland annat att de under våren kommer att lansera psykoterapi via videosamtal också. Dessutom kommer snart också möjligheten att boka gruppterapi via Ahum. Både videoterapi och gruppterapi gör psykoterapin mer lättillgänglig och dessutom billigare. Framför allt gruppterapin kommer att bli billigare eftersom en psykolog då arbetar med flera patienter under samma session, jag har själv gått i gruppterapi i två omgångar och kan verkligen rekommendera det.
Ahum kommer att erbjuda gruppterapi online men även fysiskt, men det senare kanske framför allt i storstäder eftersom det är svårt att få ihop rent praktiskt på landsbygden. Gruppterapi online är i den meningen väldigt smart, eftersom det inte blir lika avgörande vart man bor i landet.
Söka psykoterapi online
Ahum gör det alltså lättare att hitta psykolog och psykoterapeut online, vilket är en tjänst som jag har efterlyst länge. De har bara legitimerade psykologer och psykoterapeuter, vilket är viktigt eftersom det är en kvalitetsgaranti och en försäkring om att terapeuten för journal och går att anmäla vid felbehandling (det kan du inte göra annars). Ahum har också en nöjd kund-garanti som vi pratar mer om i podden, där du får pengarna tillbaka för det första besöket om du inte klickar med din terapeut.
Lyssna gärna på dubbelavsnittet med Fredrik Sandin och ge oss feedback på Twitter där jag heter c_dahlstrom, Fredrik heter idrottspsykolog och Ahum heter socialahum. Trevlig lyssning!
En sammanställning över de vanligaste psykiska sjukdomarna visar att depression är den vanligaste psykiska sjukdomen (livstidsprevalens: 16,6 procent), följt av bland annat alkoholmissbruk (13,2 procent) och specifik fobi (12,5 procent. Läs hela listan här nedanför.
Att avgöra vilka som är de vanligaste psykiska sjukdomarna är svårt, för att inte säga omöjligt. Det beror på en massa olika saker, men framför allt på att psykisk sjukdom i första hand diagnostiseras genom symtombeskrivning. Patienten får helt enkelt beskriva hur den mår eller fylla i ett självskattningsformulär, eftersom det än så länge inte finns några så kallade biomarkörer (röntgen, blodprov eller liknande) som kan avgöra ifall du är sjuk eller inte.
Förutom att det i första hand är patientens symtombeskrivningar som avgör om man är sjuk eller inte, så varierar studiers uppskattningar av hur många som drabbas av psykisk ohälsa av andra skäl. Till exempel beroende på vilka skattningsskalor som används, vilket urval av människor som är med i respektive studie, och så vidare.
Siffrorna är alltså osäkra och varierar kraftigt mellan olika undersökningar. Dessutom är definitionerna av vad som är en sjukdom, ett syndrom, en funktionsnedsättning omtvistat och varierande över tid. Det här skriver jag om i både min bok om depression och ångest och i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”.
De 10 vanligaste psykiska sjukdomarna/diagnoserna
Den mest citerade studien publicerades 2005 (Kessler, RC., et al) och är gjord på engelskspråkiga amerikaner. Det är en av de största studierna som gjorts någonsin och innehåller hela 9282 försökspersoner, som intervjuades av professionella intervjuare från Institute for Social Research at the University of Michigan, mellan februari 2001 och april 2003. Svarsfrekvensen var 70,9 procent.
Den baseras på den amerikanska diagnosmanualen DSM-IV (som sedan dess har uppdaterats till DSM-V vilket gör det ännu mer komplicerat). Enligt den studien var de vanligaste psykiska sjukdomarna/diagnoserna:
1. Depression (livstidsprevalens: 16,6 %)
Egentlig depression (major depressive disorder, MDD, på engelska), var den vanligast förekommande psykiska sjukdomen. Det finns flera olika former av depressioner, egentlig depression är den i särklass vanligaste och mest beforskade formen.
2. Alkoholmissbruk (13,2 %)
Alkoholmissbruk (alcohol abuse) är den näst vanligaste psykiska sjukdomen, precis före specifika fobier. Man skiljer mellan alkoholmissbruk (abuse) och alkoholberoende/alkoholism (dependence) som är den svårare formen där man utvecklat ett beroende och i princip inte kan leva utan alkohol. Den här uppdelningen är dock borttagen i nya DSM-V.
3. Specifik fobi (12,5 %)
Specifik fobi är den tredje vanligaste psykiska sjukdomen enligt den här undersökningen. Specifika fobier är till exempel spindelfobi, kräkfobi eller sprutfobi. Oftast är specifika fobier inte lika handikappande som andra tyngre psykiatriska diagnoser (se till exempel Merikangas et. al 2010).
4. Social fobi (12,1 %)
Social fobi (eller social ångest som det kallas allt oftare) är den fjärde vanligaste psykiska sjukdomen, precis efter specifik fobi. Social fobi/ångest innebär att man är rädd för att hamna i situationer med andra människor där man riskerar att känna sig bortgjord eller granskad.
ADHD står för ”attention deficit hyperactivity disorder” och är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som påverkar din förmåga att koncentrera dig och att styra och kontrollera ditt beteende.
8. Drogmissbruk (7,9 %)
Även här skiljer man mellan drogmissbruk och den svårare varianten drogberoende (drug dependence) som enligt den här studien är betydligt ovanligare (3,0 procent).
9. Posttraumatiskt stressyndrom/PTSD (6,8 %)
Den nionde vanligaste psykiska sjukdomen/diagnosen är PTSD, som är en ångestsjukdom knuten till ett specifikt trauma, till exempel en våldtäkt eller trauman i krig och konflikter.
10. Generaliserat ångestsyndrom/GAD (5,7 %)
Den tionde vanligaste psykiska sjukdomen är GAD eller generaliserat ångestsyndrom, som innebär att man känner sig mer eller mindre konstant ängslig och osäker.
De vanligaste sjukdomsgrenarna
De här psykiska sjukdomarna/diagnoserna klassas i olika huvudkategorier: ångestsyndrom, förstämningssyndrom, impulskontrollstörningar och substanssyndrom (substance use disorders på engelska).
I den här undersökningen var ångestsyndrom störst (28,8 %), följt av impulskontrollstörningar (24,8 %), förstämningssyndrom (20,8 %) och substanssyndrom (14,6 %).
Sammanfattning
Vilka som är de vanligaste psykiska sjukdomarna varierar från studie till studie. Enligt den mest kända studien som gjorts är depression den vanligaste psykiska sjukdomen, och ångestsyndrom (specifika fobier, social fobi, GAD m.m.) den vanligaste sjukdomsgrenen.
Källor
Kessler, Ronald C., et al. ”Lifetime prevalence and age-of-onset distributions of DSM-IV disorders in the National Comorbidity Survey Replication.” Archives of general psychiatry 62.6 (2005): 593-602.
Merikangas, Kathleen Ries, et al. ”Lifetime prevalence of mental disorders in US adolescents: results from the National Comorbidity Survey Replication–Adolescent Supplement (NCS-A).” Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry 49.10 (2010): 980-989.
Litiumets historia är verkligen fascinerande. I den här genomgången får du följa historien om litium hela vägen från att de första litiumatomerna uppstod till idag, när det används inom psykiatrin såväl som i Tesla-bilar och iPhones.
Den senaste tiden har jag arbetat med en podd-dokumentär om litiumet historia, med fokus på psykiatri och framför allt bipolär sjukdom, men även generellt om litiumets upptäckt och så vidare. Jag har intervjuat några av världens främsta experter, bland annat prisbelönte professorn Mikael Landén. Manuset är dessutom faktagranskat av överläkare Lars Johnson som arbetar på Sankt Görans affektiva mottagning. Om du vill lyssna på dokumentären finns den på Patreon.com/sinnessjukt, trailern med de första fem minutrarna finns helt gratis till exempel här:
Annars kan du läsa hela historien här nedanför. Länkar till de olika epokerna om du vill hoppa:
Den moderna psykiatrin har inte direkt präglats av en massa mirakulösa upptäckter. Det har snarare handlat om hårt och många gånger otacksamt arbete, där patienter och vårdpersonal har fått kämpa med små resurser. Ofta har ansträngningarna dessutom inte lett någonstans, eller till och med haft negativa ‒ och i värsta fall dödliga ‒ effekter på patienterna.
Av de ändå relativt få framgångsrika nya behandlingarna som kommit, har i princip alla haft stora nackdelar. Medicinerna till exempel, har ju nästan alltid haft svåra biverkningar, eller också har de haft för dålig effekt. Psykoterapierna är ju istället ofta ganska dyra, eller beroende av en skicklig terapeut för att de ska fungera, vilket i sin tur gör det svårt att skala upp behandlingen och ge den till fler patienter.
Men det finns en behandling som har räddat hundratusentals liv och besparat människor ett nästan oändligt lidande ‒ litium. Ett läkemedel som inte är ett läkemedel, en storsäljare som aldrig haft ett patent, faktiskt det äldsta ämnet som överhuvudtaget existerat i vårt universum. Ett grundämne som ingen kände till för bara drygt tvåhundra år sedan, som utvanns ur en tidigare oupptäckt mineral på en ö i skärgården här utanför Stockholm, och som hittades där av en brasiliansk upptäcktsresande som står staty på Manhattan.
Det finns en behandling som har räddat hundratusentals liv och besparat människor ett nästan oändligt lidande ‒ litium
The Big Bang och José Bonifácio
För att berätta historien om litium måste vi faktiskt gå tillbaka i tiden så mycket som 10-15 miljarder år. Direkt efter the Big Bang uppstod nämligen endast tre olika ämnen, som sen var det enda som fanns i universum under hundratals miljoner år, innan de första stjärnorna föddes. De här tre ämnena var väte, helium och en smula litium.
Litium var länge ett helt okänt ämne, efter stjärnornas födelse skulle det faktiskt dröja ända till år 1800 innan nästa historiska nedslag kring litium inträffar. Den brasilianske geologen José Bonifácio befinner sig då på Utö i Stockholms skärgård. Som 20-åring har han flyttat från Brasiliens till Portugal för att plugga, och han får sedermera uppdraget av den portugisiska regeringen att tillsammans med två andra vetenskapsmän åka på en upptäcktsresa genom Europa. Resan bli drygt tio år lång och Bonifácio upptäcker hela tolv nya mineraler, vilket gör honom till en av Europas mest kända vetenskapsmän.
En av hans sista resor under Europarutten går till just Utö, som är en av de största öarna i Stockholms södra skärgård med en landyta ungefär lika stor som Stockholms innerstad. På Utö fanns vid det här laget en gammal järnmalmsgruva, och i den gruvan hittar José Bonifácio den då hittills okända mineralen petalit, som sedan ska bli avgörande för upptäckten av litiumet.
August Arfwedson upptäcker litium
Sjutton år senare, år 1817, får nämligen en ung svensk kemist tag på en bit petalit från Utö. Kemisten heter August Arfwedson och hans läromästare är den berömde professorn Jacob Berzelius, som kallats den svenska kemins fader.
Vid det här laget hade den moderna kemin utvecklats snabbt under några decennier, och redan fanns femtio olika grundämnen beskrivna. Arfwedson undersökte petaliten i Berzelius laboratorium för att försöka bestämma vilka grundämnen den består av. Men när han summerade resultaten av sina uträkningar, blev petalitens beståndsdelars sammanlagda vikt alldeles för liten.
“Förlust: 0,080” skrev han i sina anteckningar, och det kanske inte låter så farligt, men 80 milligram är en stor förlust i såna sammanhang. Arfwedson konstaterade därför att ett okänt ämne måste ha försvunnit någonstans i processen, och han beslutade sig givetvis för att hitta det. Han fick till slut fram ett salt som innehöll det okända ämnet. Nu visste han att saltets ena komponent var sulfat, men vilken var den andra? Han undersökte saltet och förstod snart att det han hittat var ett helt okänt ämne. Han skrev:
“Jag företog nu en nogare undersökning af det omnämnde svafvelsyrade saltet, och fann snart att det till basis innehöll ett eget eldfast alkali af hittills okänd natur, för hvilket Herr Professor Berzelius föreslagit namnet Lithion.”
Berzelius fick alltså namnge Arfwedsons upptäckt, och valde namnet lithion, från grekiskans lithos som betyder sten. Det var alltså som en hint om att ämnet upptäckts i sten och inte i till exempel en växt eller i någon form av vätska. Lithion blev namnet på litiumsaltet, men sedan fick själva grundämnet namnet litium.
Den mytologiska perioden (1818‒1948)
Bunsen och Matthiessen framställer litium
Men faktum är att varken Arfwidson eller Berzelius skulle få chansen att undersöka litiumets egenskaper. Det dröjde nämligen nästan ytterligare fyrtio år innan någon lyckades framställa så mycket rent litium att det gick att studera. 1855 lyckades den tyske kemisten Robert Bunsen och den brittiske kemisten Augustus Matthiessen hitta en metod för att göra detta. Vid det laget var både Arfwidson och Berzelius döda och begravda sedan många år.
Sedan man lärt sig att ta fram större mängder litium, har ämnet fått massvis av olika användningsområden. Det kanske mest kända exemplet är litiumjonbatterier som finns i majoriteten av telefoner, surfplattor och bärbara datorer i världen ‒ men även elcyklar och elbilar, som exempelvis Tesla. Den globala marknaden för litiumjonbatterier är enligt analysfirman Lux idag beräknad till 40 miljarder dollar.
Den globala marknaden för litiumjonbatterier är enligt analysfirman Lux idag beräknad till 40 miljarder dollar
Litium som universalmedicin
Under 1800-talets andra hälft, fick litiumet ett rykte som någon slags hälsobringare. I ett reportage i tidskriften Forskning och framsteg berättar Lars Oreland, professor emeritus i farmakologi vid Uppsala universitet, att litium blev allt mer populärt i Europa, som medel mot en rad sjukdomar som man trodde var urinsyrarelaterade ‒ till exempel gikt, reumatism, mani och depression.
Med tiden fick ämnet mer och mer karaktären av universalläkemedel. Vid den här tiden var till exempel hälsobrunnar oerhört populära, och ryktesspridningen om att litium var bra för hälsan gjorde att kurorter började lyfta fram sitt litiumhaltiga vatten i marknadsföringen.
Problemet var bara att litiumhalterna ofta var försvinnande små, alldeles för små för att de skulle kunna ha haft en verklig terapeutisk effekt. En känd brunn i USA heter till exempel Buffalo Lithia Water, men enligt Lars Oreland hade man behövt dricka 8000 liter vatten om dagen ur den brunnen för att komma upp i terapeutiska nivåer av litium.
Under den här perioden började också enstaka läkare att testa litium på psykiatripatienter i liten skala. 1870 rekommenderade neurologen Silas Weir Mitchell så kallat litiumbromid mot epileptiska anfall, men också mot generell nervositet, som det kallades då. Året efter det, 1871, blev professor William Hammond på Bellevue Hospital Medical College i New York den första läkaren som förskrev litium mot mani. Han skriver bland annat så här:
“På senare tid har jag använt litiumbromiden i fall av akut mani, och har mer anledning att vara nöjd med det, än med något annat läkemedel för att minska blodmängden i hjärnkärlen och för att lugna all nervös spänning som kan vara närvarande hos patienten.”
Men mer än enstaka försök som rann ut i sanden var det inte frågan om. Redan i slutet av 1800-talet började litiumets positiva egenskaper dessutom att ifrågasättas i vetenskapliga studier.
Men myten bland allmänheten däremot, var så stark hos att den levde kvar ändå. Ett av de tydligaste exemplen på litiummyten var läsken Seven-Up som lanserades under hösten 1929 i USA, då under namnet Bib-Label Lithiated Lemon-Lime Soda. Man anspelade alltså på litiuminnehållet i namnet, men redan på den här tiden fanns det över 600 citron-limedrycker på marknaden och namnet var inte direkt catchy. Man döpte därför om läsken först till 7Up lithiathed lemon soda, och sen 1936 till bara 7Up som den heter även idag.
Själva litiumet fanns dock kvar i 7Up till 1948, då den hade hunnit bli världens tredje mest sålda läsk, alla kategorier.
Den medicinska perioden (1948‒idag)
John Cades marsvinsexperiment
Vid det laget hade andra världskriget tagit slut, och ungefär 60 miljoner människor hade dött. John Frederick Joseph Cade var en av de australiska soldaterna som deltog i andra världskriget, och även om Australien spelade en rätt liten roll i kriget, så hade nästan 40 000 australiska soldater dött. Själv blev Cade stationerad i Singapore, men när Japan invaderade Singapore blev han tillfångatagen och satt i ett japanskt fångläger.
John Cade var inspärrad på Changi Prison mellan februari 1942 och september 1945, men nu när kriget var slut fick han äntligen återvända till Australien. Under tiden i fånglägret hade Cade funderat mycket på varför hans medfångar ofta blev psykiskt sjuka, och nu när han återigen var fri skapade han ett litet labb på sjukhuset utanför Melbourne där han arbetade som psykiatrer, och började så småningom experimentera.
Ett av experimenten bestod i att Cade tog urin från dels psykiskt sjuka patienter och dels friska personer, och injicerade det här urinet i marsvin. Alla marsvin dog, men de som injicerats med urin från maniska patienter dog snabbare, vilket Cade tyckte var väldigt intressant.
Han ville fortsätta undersöka urinets giftiga effekter, och blandade därför ihop ett eget urinsyrasalt som innehöll litium. Anledningen till att han tillsatte litium var helt och hållet praktiskt, han ville göra saltet mer lättlösligt, men av någon anledning blev marsvinen som injicerats med litium lugna och slöa, vilket Cade tyckte var intressant. I efterhand tror många forskare att det i själva verket handlade om en tillfällig litiumförgiftning, alltså att marsvinen inte blev lugna utan snarare utslagna och därför paralyserade.
Men oavsett om det var litiumförgiftning eller inte så var det alternativet ingenting som Cade övervägde, vilket kanske var tur. Nu kände han istället att han var någonting på spåren och gick därför vidare med experimenten. Han bestämde sig för att testa litium på människor, särskilt på maniska patienter med tanke på den lugnande effekten.
Först ville han dock utesluta att det skulle vara farligt för patienterna. På den här tiden fanns inga etiska regler och prövningar inom den medicinska forskningen, det enda som satte gränserna var egentligen Cades eget samvete. Men Cade var en ärlig och samvetsgrann vetenskapsman. Han tog därför själv en rejäl dos litium, och överlevde. Efter det kunde han gå vidare med sina experiment på psykiatripatienterna på sjukhuset i Melbourne.
Cades klassiska litiumstudie
Förutom enstaka läkare som testat sig fram, fanns ingenting som tydde på att just litium skulle fungera på psykiatripatienter innan John Cade 1949 publicerade sin studie med titeln “Lithium salts in the treatment of psychotic excitement”.
I den skriver Cade att det är svårt att få ett tillräckligt stort urval av maniska patienter, det vill säga de som har bipolär sjukdom, eftersom tillståndet är ovanligt även på en psykiatrisk mottagning. Ungefär en dryg procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom, och de flesta har inte klockrena symtom som är lätta att sätta diagnos på. Cade skriver också att det är viktigt att undersöka effekten noggrannare än normalt när det gäller en episodisk sjukdom, eftersom manierna ju kan klinga av även utan behandling.
Till slut lyckas han ändå få ihop tio maniska patienter, alla män, i åldrarna 40 till 63. I studien ingår även tre patienter med kroniska depressioner och sex patienter med schizofreni för att se om litiumet har effekt även på dem.
Cade beskriver sen de tio maniska patienternas case och hur deras mående förändras av litiumet. Beskrivningarna visar hur de sjuka plötsligt blir till synes friska och kan lämna sjukhuset.
Det första caset, till exempel (min översättning):
“Initialerna W.B., en femtioårig man, som hade varit i ett kroniskt maniskt tillstånd i fem år ‒ rastlös, smutsig, destruktiv, illamående och störande ‒ hade länge ansetts vara den mest besvärliga patienten på avdelningen. Hans behandlingssvar var mycket tillfredsställande. Från behandlingsstarten den 29 mars 1948, med litiumcitrat, lugnade han ner sig ordentligt, och tre veckor senare åtnjöt han dom för honom ovanliga omgivningarna på konvalescensavdelningen. Eftersom han varit sjuk så länge och begränsad till en ”sluten avdelning”, fann han de normala omgivningarna, och rörelsefriheten där, märkliga till en början. Han förblev sedan helt bra och lämnade sjukhuset på obestämd tid med instruktioner om att ta en dos litiumkarbonat, fem grains åt gången, två gånger om dagen. Han var snart tillbaka på sitt gamla jobb.”
Även case nummer två är också en solskenshistoria med en något yngre man. Han återvänder också hem och börjar arbeta kort efter att han börjat ta litium:
“Initialerna E.A., en fyrtiosexårig man, hade varit i ett kroniskt maniskt tillstånd i fem år. Han började ta litiumcitrat, 20 grains tre gånger om dagen, den 5 maj 1948. Efter en tvåveckorsperiod hade han lugnat sig, och överfördes till konvalescensavdelningen i en vecka, och en månad senare, när han fortsatt må bra, tilläts han att gå på försöksutskrivning på obestämd tid med en dos på 10 grains litiumcitrat tre gånger om dagen. Detta reducerades efter en månad till 10 grains två gånger om dagen, och två månader senare till 10 grains en gång om dagen. Vid uppföljningsbesök den 13 februari 1949 mådde han bra och hade varit i full sysselsättning i tre månader.”
Den yngsta patienten i studien är case nummer tre. Han är fyrtio år gammal men har inte samma kroniska problem som de tidigare två. Även han svarar dock bra på behandlingen:
“Initialerna P.B., en fyrtio år gammal man, led av en andra mani-attack som redan hade varat i fem månader och som inte visade några tecken på tillbakagång. Han började ta litiumcitrat, 20 grains tre gånger om dagen den 5 april 1948, och efter en vecka var han tillräckligt lugn för att flyttas till konvalescensavdelningen. Han blev fortsatt bättre under de kommande veckorna, och fortsatte sedan att må bra. Den 31 januari 1949 kom han in för uppföljning. Han hade fortsatt må bra och varit i full sysselsättning i över tre månader. Han hade varit på en underhållsdos av fem grains litiumkarbonat två gånger dagligen. Han råddes att fortsätta med fem grains en gång om dagen.”
Effekterna av litiumbehandlingen var verkligen förbluffande. Aldrig tidigare i den moderna psykiatrins historia hade någon sett så svårt psykiskt sjuka människor bli till synes helt friska av en behandling, och återvända till ett normalt liv. En efter en lämnar patienterna sjukhuset med sina ordinerade doser av litium som enda behandling.
Men allting var inte frid och fröjd. Till att börja med kunde inte alla patienter i försöket ta litium. Case nummer fyra till exempel, med intialerna T.F., en sextiotreårig man som haft kronisk mani i drygt två år, blev illamående och fick svåra magproblem av behandlingen. Mannen hade en lång historia av alkoholism och visade tecken på senilitet. Cade beskriver gamlingen på ett ganska kallhamrat sätt:
“Eftersom hans obehag kvarstod, och att han till och med då han inte längre var maniskt, fortfarande var en något försvagad och irriterad gammal man, tycktes det knappast värt att fortsätta, och behandlingen avbröts den 10 augusti 1948. Inom en tvåveckorsperiod hade han återgått till sitt tidigare maniska tillstånd.”
Förutom att Cade verkade anse att multisjuka, äldre människor kanske inte hade så stor nytta av litiumet, var litiumförgiftning fortfarande ett orosmoln som hängde över honom. Case nummer sex till exempel, med initialerna A.M., var en sextio år gammal man som beskrivs som en gravt manodepressiv alkoholist. Efter en vecka med litium lugnade han visserligen ned sig, men efter en tvåveckorsperiod avbröts behandlingen temporärt, då han visade symtom på litiumförgiftning ‒ han var kraftlös och skakig med sluddrande tal.
Bakslagen som sänkte Cades mirakel
Biverkningar var visserligen inte så överraskande och relativt sett var de verkligen överkomliga. Dessutom skulle det senare visa sig att Cades genombrott verkligen var helt avgörande för litiumets framtid inom psykiatrin. Men trots att Cade alltså hittat en livräddande behandling för en av de svåraste psykiska sjukdomarna som överhuvudtaget existerat, skulle litiumanvändningen inte komma att explodera när hans studie publicerades. Det verkar ha berott på framför allt tre saker:
Till att börja med publicerades studien i en alldeles för liten och okänd tidskrift ‒ The Medical Journal of Australia ‒ vilket var problematiskt, men kanske inte helt avgörande. Hade det bara handlat om publicitet, så behövde det inte betyda slutet för Cades teorier.
Men under efterkrigstiden i USA, inträffade någonting som skulle påverka amerikanernas syn på litium dramatiskt. Litiumsalter började nämligen under 40-talet att marknadsföras av amerikanska bolag som en ersättning till vanligt bordssalt. Hjärtsjuka som gick på en saltfri diet kunde därför krydda maten med de här produkterna som fanns att köpa i livsmedelsbutiker.
Det visade sig senare vara en dålig idé. I en amerikansk dagstidning från San Mateo i Californien, kan man den 19 februari 1949 läsa följande:
“Den federala regeringen och sjukvårdsmyndigheter varnade idag för att vissa saltsubstitut som innehåller en giftig kemikalie kan finnas på marknaden och i hemmen hos personer som står på specialdieter. American Medical Association säger att fyra dödsfall och eventuellt många fall av icke-dödlig förgiftning har rapporterats i nationen, som en effekt av användning av litiumklorid.”
FDA, USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet, förbjöd sedan litiumsalt totalt, och synen på litium som en allt-i-allo-medicin förändrades snabbt.
Som om det här inte vore nog så inträffade en personlig katastrof bland John Cades patienter, en händelse som fick honom att omvärdera litiumets effekter. Initialen W.B., case ett i Cades berömda studie, hette i själva verket William Brand, men kallades Bill.
Bill var något av en institution på sjukhuset. Innan han blivit intagen hade han varit hemlös. Han fick då utstå en massa både fysiska och mentala kränkningar, samtidigt som hans familj avvisade honom. Han hade varit psykotisk under episoder i trettio år, varav de senaste fem åren i en slags konstant mani. Bill blev därför intagen på sjukhuset utanför Melbourne, han var smutsig och drog ofta runt på sjukhusområdet och letade i soptunnor, medan han repeterade meningar och fraser som han mindes sedan första världskriget.
John Cade och Bill blev med tiden vänner och Bill var den förste som fick prova litium. John var glad och stolt att se Bill återvända hem efter ett halvt decennium på sjukhuset. Men redan ett halvår efter att han blivit utskriven slutade Bill ta medicinen och blev snart dålig och intagen igen. Inom bara ett par veckor med litium på sjukhuset blev han återigen bra, och i den sista anteckningen i Cades berömda studie, från 28 februari 1949, skriver Cade: “Bill är nu redo att återvända hem och börja arbeta igen”.
Men i oktober samma år, en månad efter att studien publicerats, börjar Bill klaga på kräkningar. En konflikt mellan John och Bill började gro, eftersom Bill ville sluta ta sin medicin igen för att bli av med de fysiska symtomen. Efter ett par månader gav John till slut upp sina försök att övertala Bill, och höll tummarna för att vännen skulle fortsätta vara psykiskt stabil även utan behandling. Men inom två veckor var manin så klart tillbaka med full kraft.
Den här gången verkade inte litiumet bita på Bill, och John visste inte vad han skulle göra. Han försöker rädda sin vän genom att höja litiumdosen gång på gång, men överdoserar till slut och William Brand dör.
Mogens Schou och det slutgiltiga genombrottet
Bill Brands död 1950 tog hårt på John Cade som började tvivla på litiumet, och hans engagemang rann därefter ut i sanden. Den mirakulösa upptäckten uppmärksammades inte, och riskerade att falla i glömska.
Men i Danmark fanns vid den här tiden en dansk psykiatriker som hette Mogens Schou. Schou var psykiatriker precis som sin far Hans Jacob, och bipolär sjukdom lär ha gått i deras egen familj. Bipolär sjukdom är ju en av de mest ärftliga psykiska sjukdomarna som finns, och drabbar alltså drygt en procent av befolkningen.
Det är dessutom en av de farligaste psykiska sjukdomarna ‒ mellan 25 och 56 procent av de människor som lever med bipolär sjukdom försöker någon gång under livet att begå självmord. Mellan 6-20 procent dör förr eller senare i självmord, vilket är mångdubbelt så många som i resten av befolkningen.
Mellan 25 och 56 procent av de människor som lever med bipolär sjukdom försöker någon gång under livet att begå självmord
Mogens blev därför tidigt i sin karriär nästan besatt av tanken på att hitta ett botemedel till den här förödande sjukdomen, som hela tiden fanns så nära inpå honom. Han läste allt som gick att hitta i den medicinska litteraturen om manodepressivitet, eller bipolär sjukdom som det oftast kallas idag.
Cades bortglömda studie fick nytt liv när Schou läste den och plockade upp litiumspåret. 1954 publicerade Schou sin första egna litiumstudie, som fick ett enormt genomslag. Under sextiotalet genomförde sen både han själv och andra forskare världen över studier som bekräftade litiumets effekter. Det var dessutom inte bara de akuta manierna som kunde medicineras bort, litiumet skyddade även mot nya episoder. Manierna försvann inte helt, men dröjde längre och gjorde det möjligt för många patienter att leva ett helt vanligt liv som de inte kunnat drömma om innan.
Mogen Schous arbete ledde till att litium började användas som behandling mot bipolär sjukdom i stora delar av västvärlden. På sina ställen, i USA till exempel, godkändes dock inte behandlingen förrän långt senare. I USA dröjde det nästan tjugo år, vilket skapade en slags undergroundrörelse bland amerikanska läkare som gav sina patienter litium utan tillstånd från FDA, den amerikanska läkemedelsmyndighet.
Underskattat och underanvänt
Idag används litium fortfarande mot litium, och är egentligen oöverträffat i fråga om effekt. Trots det används det mycket mindre än många experter tycker vore rimligt, användningen har dessutom minskat i relativa tal (fler får diagnosen bipolär sjukdom och totalt sett har användningen ökat, men en mindre andel av patienterna får litium utskrivet).
Litium är inte heller oproblematiskt. Ett av bekymren med litiumet har varit doseringen, som alltid varit svår att hantera. Litium är ganska oberäkneligt och dessutom giftigt i för stora mängder. Innan man kunde mäta lituimhalterna i patientens blod var det i princip omöjligt att veta vilka doser man skulle rekommendera. Nuförtiden kan man relativt lätt hålla koll på doseringen, men eftersom litiumhalten påverkas av till exempel vatten- och saltbrist i kroppen är det viktigt med regelbundna kontroller och provtagningar.
Litiumet fungerar inte heller för alla. Studier brukar visa att ungefär hälften av patienterna får bra eller mycket bra hjälp av litium. Den andra halvan får en liten effekt, eller ingen effekt alls. Men många läkares kliniska erfarenheter är att det hjälper betydligt fler än det här studierna visar.
Den prisbelönte psykiatriprofessorn Mikael Landén är en av Europas främsta auktoriteter på bipolär sjukdom. Han menar att framför allt urvalet av patienter är avgörande för hur stor andel som svarar på litium. Ju skickligare läkaren eller forskaren är på att diagnosticera och välja ut patienter, ju bättre framstår effekten:
“Egentligen är det en hopplös fråga, man kan liksom älta den i flera timmar. Vi brukar lite slarvigt säga att en tredjedel blir fria från skov, en tredjedel blir tydligt förbättrade, och en tredjedel blir inte så hjälpta. Men det beror ju helt på vilka man har studerat, vilka man har inkluderat i undersökningen och så. Vi frågade ju i någon studie väldigt många om man tyckte att man har blivit bra eller inte. Meningen var då att vi skulle få två grupper, med de som tyckte att de inte blivit bra, och de som hade blivit bra. Men de allra flesta svarade att de har blivit bra. Det var långt över sjuttio procent när man frågade patienterna själva.“
Det finns så klart även biverkningar av litiumbehandling, men jämfört med andra läkemedel är de ganska små. En vanlig biverkning av litium är att man blir törstig och behöver kissa oftare. I vissa fall kan njurarna ta skada, men det är ovanligt.
Arvid Lagercrantz, journalist och före detta vd för Sveriges Radio (som för övrigt skrivit förord till min förra bok om depression och ångest), tog litium från och till i nästan femtio år. På så sätt har han förmodligen lyckats undvika ett stort antal skov menar han själv. Nu är han 74 år gammal och har blivit tvungen att sluta med litiumet på grund av njursvikt. Arvid har under decennier ätit även en rad andra mediciner för att hålla den bipolära sjukdomen i schack. Förutom litium har han bland annat tagit olika former av neuroleptika, och till skillnad från neuroleptika tycker han inte att litium har särskilt jobbiga biverkningar:
”Litium har ju den fördelen att jag tycker inte att det märks inte så mycket när man äter det. Man blir i för sig törstig, men jag tycker att det fungerar på det viset ganska bra.”
Jag och Arvid Lagercrantz 2014.
Inget patent och oförtjänt dåligt rykte
Men problemen med dosering och biverkningar förklarar bara en liten del av underanvändningen av litium. För litiumets positiva effekter är verkligen fantastiska när medicinen väl fungerar som den ska.
Litiumets självmordsförebyggande effekt hos människor med bipolär sjukdom till exempel, har belagts i flera stora studier. För ett tillstånd som innebär så stor självmordsrisk är det svårt att tänka sig ett starkare argument för medicinering. I Arvid Lagercrantz fall är det tydligt vad litium eller inte litium kan göra för skillnad. Hans tvillingbror tog livet av sig när han var 21 år, genom att hoppa från Katarinahissen. Hade han fått hjälp med litium hade han kanske inte gjort det, tror Arvid.
Tillsammans med elbehandling (ECT) ses litium numera av många som de mest effektiva behandlingarna som psykiatrin har åstadkommit överhuvudtaget. Trots det har förskrivningen av litium i Sverige alltså minskat i relativa tal.
Ett av de viktigaste skälen till det är att litium inte kan patenteras. Därför inte är det inte alls lika lönsamt som andra stämningsstabiliserande mediciner som läkemedelsbolagen kan tjäna stora pengar på.
Men det beror även på att nya läkemedel oftare testas i studier av patienter som inte fått effekt av litium, vilket gör att undersökningarna gynnar medicinen som jämförs med litium, menar professor Mikael Landén.
Dessutom är patienter överlag mer positiva till nya metoder, som inte hunnit få dåligt rykte. Litium har använts inom psykiatrin i ett halvt sekel och är därmed en av de äldsta behandlingarna som fortfarande används.
“Behandlingar som funnits länge i psykiatrin får ofta lite dåligt rykte, och litium har ju funnits jättelänge så folk känner igen det. Jag har haft patienter som säger ‘du säger väl inte att jag ska ha litium?’, för det har man hört talas om. Sedan kan jag nämna något annat piller som ingen hört talas om, som jag tycker verkar mycket värre, men det reagerar man inte på”, säger Mikael Landén.
Tråkigare liv, men nödvändig medicin
Det finns dock en viktig faktor till. Att ta litium kan nämligen också uppfattas som avtrubbande, och många patienter saknar faktiskt de maniska perioderna.
Den amerikanska psykologen och psykiatriprofessorn Kay Redfield Jamison, är inte bara en världsledande expert på just bipolär sjukdom. Hon har dessutom själv ‒ precis som Arvid Lagercrantz ‒ diagnosen bipolär sjukdom typ 1 sedan mer än fyrtio år tillbaka. I sin bok An Unquiet Mind, berättar hon om valet mellan att ta litium eller att inte ta litium. Toppar och dalar, eller ett mer stabilt och normalt ‒ men kanske tråkigare ‒ liv?
Litiumet ger Kay jobbiga biverkningar och hon skriver att hon saknar de maniska tillstånden och livets nyanser. Hon beskriver hur hon många gånger lyckas övertyga sig själv ‒ men dock aldrig sin psykiater ‒ om att hon kanske trots allt inte behöver medicinen. Med tiden inser dock Jamison att hon faktiskt måste ta litium. Hon skriver till och med flera gånger i boken att hon med hundra procents säkerhet hade varit antingen död eller vansinnig om hon inte fått litium.
I en video på organisationen Wellcome Collections Youtube-kanal berättar den numera drygt sjuttioåriga Jamison att man måste förstå att bipolär sjukdom i första hand är en medicinsk åkomma som behöver medicinsk behandling, vare sig det är litium eller något av de nyare preparaten. Samtidigt vet hon att läkemedlen inte är hela svaret. Faktum är att hon ser psykoterapi som nästan oundvikligt för att orka med ett liv med bipolär sjukdom.
“Det är en vanlig fråga, särskilt när människor är unga eller i ett tidigt skede av sin sjukdom: räcker det att endast gå i psykoterapi? Kommer det att fungera om jag har bipolär sjukdom? Och svaret är sällan, mycket sällan. För det mesta är medicinering den helt centrala delen i behandlingen av bipolär sjukdom, särskilt de mer allvarliga formerna av bipolär sjukdom. Så det är kritiskt att få det ut det budskapet, att det är ett medicinskt tillstånd som kräver medicinsk intervention”, säger Kay Redfield Jamison.
Se klippet här:
Cade och Schou fick sitt erkännande
I år, 2017, är det exakt 200 år sedan den tjugofemårige kemisten August Arfwedson upptäckte litium i en bit petalit som José Bonifácio hittat på Utö i Stockholms skärgård sjutton år tidigare.
Bonifácio återvände sen till Brasilien 1819, och var en av grundarna av det självständiga Brasilien 1821. Idag står han staty i Bryant Park på Manhattan i New York, bara ett stenkast från Bellevue Hospital Medical College, där William Hammond precis femtio år efter den brasilianska frigörelsen från Portugal blev den första läkaren i världen att förskriva litium mot mani.
Mogens Schou, den danske psykiatrikern, tilldelades 1987 det mest prestigefyllda medicinpriset i USA ‒ den så kallade Lasker-utmärkelsen, även kallat det amerikanska nobelpriset och rankat som världens näst finaste medicinpris. Han lär även ha varit nominerad till det riktiga nobelpriset flera gånger, utan att vinna. Schou dog den 29 september 2005, han blev 86 år gammal.
Den australiske läkaren John Cade fick upprättelse och internationellt erkännande för sin upptäckt först 1970, när han tilldelades Taylor Manor Hospitals psykiatripris i Maryland, USA. 1974 fick han ett till internationellt pris i New York, som han delade med just Mogens Schou. John Cade dog 68 år gammal i cancer i Melbourne, den 17 november 1980.
Året innan sin död hade faktiskt den ganska blygsamme och ödmjuke Cade publicerat en bok om psykiatrins historia. Boken hette Mending the Mind, och ett av kapitlen handlar faktiskt om litium, men inte på ett enda ställe nämner han att det var han själv som upptäckt litiumets fantastiska effekter.
Texten är faktagranskad av överläkare Lars Johnson på Sankt Görans affektiva mottagning i Stockholm. Ett särskilt tack till Mikael Landén och Arvid Lagercrantz som ställde upp på intervjuer. Lyssna på hela dokumentären på Patreon.com/sinnessjukt
Källor i urval:
Cade, John FJ. ”Lithium salts in the treatment of psychotic excitement.” Medical Journal of Australia (1949).
Kahl, Ulrika. ”Litium–ett terapeutiskt grundämne ännu oöverträffat som profylax vid BPD.” system 2 (2004): 14.
Nilsson, Anders. ”Grattis litium!”. Forskning och framsteg.
Shorter, Edward. ”The history of lithium therapy.” Bipolar disorders 11.s2 (2009): 4-9.
Sveriges bästa vårdcentral är Gustavsbergs vårdcentral. I varje fall om man ser till vilka vårdcentraler som satsar på psykologer och behandling mot psykisk ohälsa, vilket vi pratade om i senaste avsnittet av Sinnessjukt, min podcast om psykisk ohälsa.
I Gustavsberg har man nämligen totalt femton anställda psykologer och kuratorer som arbetar i ett psykosocialt team där patienter som har någon form av lättare psykisk ohälsa – till exempel ångest, depression och stress – får hjälp.
I Gustavsberg så erbjuder man: “psykologisk rådgivning, KBT i grupp mot ångest, depression, stress eller sömnsvårigheter. Vi erbjuder även guidad självhjälp, fysisk aktivitet i grupp vid depression samt mindfulnessgrupper. Samtliga behandlingar utvärderas kontinuerligt.”
Man håller också öppna föreläsningar. Nu i höst har man till exempel fyra olika föreläsningar som rullar återkommande varje månad. 4 oktober går föreläsningen “Sömnbesvär – att sova bättre och bryta dåliga sömnvanor”, 11 oktober går “Nedstämdhet – att hitta engagemang i livet och bryta den depressiva spiralen”, 18 oktober “Stress – att hitta balans i livet och hantera stress och utmattning”, 25 oktober går “Ångest – om hur man kan hjälpa sig själv ur ångest och oro”. Föreläsningarna hålls av legitimerade psykologer som arbetar med de här frågorna kliniskt, föreläsningen kostar som ett vanligt besök, 100 kronor eller frikort. Ingen föranmälan, det är bara att dyka upp och man får gå på flera föreläsningar om man vill. Kostnadseffektivt, inkluderande och ett smart sätt att sänka trösklarna till kunskap och eventuellt behandling, vilket vissa kanske inte ens behöver om man bara får en puff i rätt riktning.
Psykologer på vårdcentral är en bristvara
När psykologförbundet undersökte Sveriges alla vårdcentraler 2015, visade det sig att patienterna på var tredje vårdcentral i landet inte hade tillgång till psykolog överhuvudtaget. Det var dessutom en förbättring från 2011, då hela 46 procent saknade psykolog. Av alla landsting i Sverige var det bara Gotland som hade psykologer på alla sina vårdcentraler.
Ett stort problem här att ersättningssystemen inte uppmuntrar vårdcentralerna att anställa psykologer. Vårdcentraler tjänar dels pengar per antal listade patienter, sedan får man betalt per besök. Sedan får man bonus om man till exempel följer kloka listan, alltså de läkemedel som rekommenderas bland annat på grund av kostnadseffektivitet, men i grunden är det listning och antal besök som ger pengar, oavsett hur långa besöken är. Siffrorna som nämns i podden har tydligen ändrats mot att ge mer betalt för besök till legitimerad psykolog eller psykoterapeut.
Kersti Ejeby är verksamhetschef på Gustavsberg och berättar att hon hela tiden får slåss för att få ha psykologerna kvar. Kersti verkar dock vara en väldigt stridbar person som till och med har lyckats öka personalstyrkan och därför gör att man är Sveriges bästa vårdcentral när det kommer till psykisk ohälsa.
Det är någon slags forskningsanslag som bekostar många av psykologerna i Gustavsberg, sedan verkar det som att det är Värmdö kommun som betalar någon eller två av dem och att ett fåtal bekostas av landstinget. Eftersom ingen annan vårdcentral i Stockholm, så vitt jag vet, satsar på det här är det väldigt många som söker sig från andra delar av länet till Gustavsberg.
Kersti har forskat på det här med psykiatri i primärvården, och många andra med. Och det man har sett är att det leder till en minskning av psykiska symtom och bättre livskvalitet, vilket ju är väldifgt positivt, men att det däremot inte verkar ha någon effekt på sjukfrånvaro. Å andra sidan så skriver man någonstans att: “Kostnaden för vårdkonsumtion minskar om man kommer åt den psykiska komponenten. Personer med bakomliggande psykiska besvär söker dubbelt så mycket vård som personer med fysisk sjukdom”.
Det verkar alltså som att det här, även om det inte sänker sjukskrivningstiden och kostnaderna för det, sparar pengar på den minskade vårdkonsumtionen. Men ännu viktigare, patienterna blir friskare.
Det är väl hela poängen med att driva en vårdcentral?
I förra veckan åkte jag till Lund och intervjuade den hyllade psykiatrikern Pia Dellson. Hon har haft utmattningssyndrom (det som i folkmun kallas utbrändhet, utmattning eller att gå in i väggen) och återhämtat sig från det. Under rehabiliteringen skrev hon haikuliknande dikter som hon sedan samlade i boken ”Väggen – en utbränd psykiaters noteringar” som sedan har hyllats stort och sålt väldigt mycket.
Del 1 av 3 i den här intervjun kan du lyssna på här nedanför (eller iTunes, Acast-appen osv.):
Del 2 kan du lyssna på här:
Del 3 kan du lyssna på här (tillgänglig fr.o.m. 6 september 2017):
Du kan även lyssna i iTunes, Acast-appen eller där du annars hittar poddar.
Den bästa boken om utbrändhet och utmattning jag läst är ingen faktabok utan en diktsamling. ”Väggen – en utbränd psykiaters noteringar” av Pia Dellson är en rakt igenom briljant bok, även för den som likt mig sällan läser poesi. Läs min recension av boken nedan.
Igår åkte jag tåg ned till Lund över dagen för att intervjua psykiatern, cancerläkaren och författaren Pia Dellson till min podcast Sinnessjukt. Vi pratade i två timmar och stora delar av intervjun utgick från den fantastiska diktsamling med haikuliknande dikter som Pia gav ut på Natur och Kultur 2015.
Första delen av intervjun finns redan nu att lyssna på nedan:
Total pricksäkerhet
Väggen är dikter skrivna under Pias utmattningssyndrom och återhämtningen från detta. Jag har själv haft en utmattningsdepression (utmattningssyndrom med depressiva inslag) även om den aldrig blev lika allvarlig som Pias. Under min gruppbehandling på Stressmottagningen här i Stockholm var många svårt sjuka, så jag kan känna igen både mig själv och de andra patienterna i Pias texter.
Pricksäkerheten är total i nästan varje dikt. Det första kapitlet heter ”Kraschen”, och i en av dikterna beskriver hon hur hon kämpar på och vägrar inse att hon måste vila:
Jag säckar ihop mellan varje patient. En sjunkande ballong som desperat tar sig över det ena berget efter den andra med allt mindre marginal tills kraschen tycks allt mer oundviklig.
De två andra kapitlen innan det avslutande faktakapitlet heter ”Viloläge” och ”Tillbaka till framtiden”. I den förra beskriver hon hur hon börjar förstå vad i hennes livsstil som varit ohållbart, och vilka strategier hon får lära sig under behandlingen. Det är en svår läxa att lära sig för någon som varit högpresterande och framgångsrik under så lång tid:
Negativ eller positiv stress spelar ingen roll. Bristen på återhämtning är det farliga. En livsstilsrisk lika stor som övervikt eller rökning.
Man måste akta sig för vilsamhetsbrist.
Rationellt och mekaniskt
Överlag är det mycket rationaliserande som verkar vara svaret för den rationella och vetenskapliga Pia. Hon beskriver sin vila i Skånes bokskogar som att hon ”ligger här i solen och bedriver effektiv sjukvård”, och sin kalender som en optisk villa:
Kalendern är en optisk villa.
Det ser ut som om man har tid om rutan är tom.
Men det syns inte om man orkar.
När jag intervjuade henne beskrev hon sina återhämtningsstrategier som en blandning av mekaniska strategier och fotarbete. De mekaniska strategierna är till exempel att på förhand boka in vilotid i kalendern, ett visst antal helger eller kvällar måste hon ha ledigt under en månad. Det tummar hon aldrig på, även om det är frestande.
Fotarbetet innebär att ta beslut i realtid, när hon känner sig för stressad (signalerna är hon väl bekant med och tar på allvar nuförtiden) så hanterar hon det direkt, utan att skjuta på återhämtningen. ”Det spelar ingen roll hur väl man förstår att man borde stressa mindre, om man inte gör någonting åt det”, sa hon när jag träffade henne igår.
Perfekt gåva till utmattad
Det bästa med boken är kombinationen av pricksäkerheten och formatet. En utmattad hjärna klarar inte av att läsa tunga fackböcker, i värsta fall klarar den inte ens av att läsa så här korta och lättbegripliga dikter. Men för den som orkar läsa den här boken, vilket nog det stora merparten trots allt gör, så är ”Väggen” perfekt.
Igenkänningsfaktorn är skyhög och det är en extra tröst att veta att det är en psykiater som lyckats ställa till det för sig. För om inte ens den som känner till alla varningssignaler och riskfaktorer kan lyckas undvika utbrändhet, då kan det hända vemsomhelst. Dessutom innehåller boken återhämtningsstrategier, som kanske beskrivs mer utförligt och systematiskt under en behandling, men i väntan på behandling kan man kanske få en liten tjuvstart redan i boken.
Jag tycker att det här är den bästa boken om utbrändhet/utmattning som jag har läst. Det finns visserligen inte så många än så länge (rekommenderar till exempel Alexander Perskis ”Ur balans”) men den här kommer att stå sig i konkurrensen även om det kommer tusen nya böcker. Jag kan inte nog rekommendera den, köp den till dig själv eller till en närstående som blivit utmattad, ni kommer inte att bli besvikna.
Språk: Svenska Antal sidor: 138 Utgivningsdatum: 2015-02 Upplaga: 1 Förlag: Natur & Kultur Akademisk Medarbetare: Eyre, John (form) / Ulaner, Maria (form) Vikt: 306 g Dimensioner: 203 x 135 x 18 mm ISBN: 9789127141810
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
