År: 2020

Detta är den tredje och sista delen (läs del 1 och del 2 på länkarna) av min korta historiebeskrivning av Margit Norell, psykoanalytikern som var det ideologiska överhuvudet på Säters sjukhus i Dalarna under ett par decennier, och där bland annat var inblandad i vården av Thomas Quick.

I dokumentären ”Sätermatriarken Margit Norell” (finns på patreon.com/sinnessjukt) i min podcast Sinnessjukt berättar jag mycket mer om Margit och hennes liv, där intervjuar jag bland andra Tomas Videgård som var en av Margits lärjungar på 80-talet, men även den världsledande amerikanska psykologiforskaren Elizabeth Loftus, journalisten och researchern Jenny Küttim, forskaren Åsa Konradsson Geuken och psykologen Lennart Lundin.

I den tredje och sista delen av dokumentären behandlar jag hennes liv mellan 1984 och 2005, samt berättar lite om hennes eftermäle fram till idag. Här nedan finns en sammanfattning av den tredje delen av dokumentären.

På Patreon-sidan kan du förutom att lyssna på dokumentären även läsa hela manuset med källhänvisningar. De första sjutton minuterna av den avslutande delen kan även du som ännu inte är Patreon-medlem lyssna på utan att betala, i spelaren här ovanför.

Margit Norells liv 1984-2005

Fallet Catrine da Costa

Onsdagen den 18 juli 1984 hittar en hundägare ett par svarta sopsäckar med likdelar vid Talludden under Essingeleden i Stockholm. Kvarlevorna tillhör Catrine da Costa. När Catrine är tre år gammal flyttar hon och familjen till Stockholm. När föräldrarna sedan skiljer sig bor den då femåriga Catrine kvar med sin mamma och syster i Solna. När hon gått ut skolan kommer hon i kontakt med droger, först hasch och sen i allt tyngre missbruk, bland annat heroin.

1982 gifter sig Catrine med en portugisisk man och byter efternamn till da Costa. Hennes man blir dock utvisad en tid senare efter att ha försökt smuggla in ett parti narkotika i Sverige. Efter att maken blivit utvisad börjar Catrine sälja sex för att finansiera sitt missbruk, och blir snabbt mycket nedgången av livet på gatan.

Redan två veckor efter att offret identifieras besöker en man polisen och berättar att han misstänkte att han visste vem som kunde ha mördat Catrine. Mördaren skulle enligt tipsaren kunna vara den 30-årige underläkaren Teet Härm.

Obducenten grips måndagen den tredje december 1984 men släpps på fri fot redan på fredagen i samma vecka. Gripandet får dock den så kallade allmänläkarens fru Christina att ta kontakt med polisen och berätta att hon hört rykten om att han mördat Cattis Härm.

Allmänläkaren, som heter Thomas Allgén, är bekant med obducenten. De har arbetat tillsammans på Södersjukhuset ett par år tidigare men Christina bara träffat Teet en gång, när hon och hennes make bjudit Teet och Cattis Härm på middag. Eftersom tipset inte anses tillföra någonting av värde läggs det till handlingarna.

Tomas Allgén och hans fru hade fått dottern Klara (fingerat namn) den första januari 1983. Efter förlossningen upphör parets sexliv. Christina hittar vad hon tror är spermafläckar och tvingar Thomas att erkänna att han onanerat. Hon blir mycket upprörd och känner sig ratad.

Vid den här tiden har incestdebatten från USA fått ett enormt genomslag i Sverige. Journalister, socialarbetare och psykologer kom hem från studieresor i USA med vetenskapliga rapporter och personliga berättelser om övergrepp. Personal vid dagis i Sverige uppmanas att vara extra vaksamma (mer om det och om da Costa-fallet i övrigt finns i Per Lindebergs fantastiska bok ”Döden är en man” och på hans hemsida https://mediemordet.com/)

Hösten 1984 börjar Thomas Allgéns dotter Klara på dagis och pedagogerna oroar sig för rodnader i hennes underliv. I samråd med Christina tar man kontakt med vården för att undersöka Klara och i december polisanmäler en socialsekreterare Thomas Allgén för sexuellt utnyttjande av dottern. Klara undersöks fyra gånger av olika läkare under vintern och våren 1985, men inga tecken på sexuella övergrepp hittas och åklagaren beslutar att inte väcka åtal mot Allgén.

Christina är inte nöjd med polisens beslut att inte väcka åtal mot hennes make. Hon kontaktar därför polisen igen i augusti 1985 och berättar en delvis ny historia, där hon hävdar att dottern varit vittne till ett styckmord som dottern ska ha berättat om för mamman. Hon hävdar dessutom att obducenten och allmänläkaren är nära vänner, trots att de själva hävdar att de bara träffats ett par gånger.

I november 1985 börjar barnpsykologen Margareta Erixon och barnpsykiatrikern och psykoanalytikern Frank Lindblad, på uppdrag av polisen, en ny utredning av incest och mordanklagelserna. Erixon och Lindblad har tidigare utrett incestanklagelserna mot Thomas Allgén men får nu ett utvidgat uppdrag som även innebär är att värdera Christinas berättelse om mord. Man besöker även rättsläkarstationen i Solna tillsammans med Klara för att se om hon känner igen sig.

Klara visar dock inga tecken på att tidigare ha varit där, hon är glad och oberörd av att vistas på rättsläkarstationen. Det ska dock visa sig att psykoanalytikern Frank Lindblad ändå tolkar reaktionen som att hon varit där. Han beskriver reaktionen som en ”tillkämpad oberördhet”. Efter besöket på rättsläkarstationen kastar Klara legobitar på Lindblad, vilket han tolkar som ytterligare ett bevis på Klaras tidigare traumatiska upplevelser på pappans arbetsplats.

När Christina börjar berätta om barnets berättelse får hon även en bandspelare av polisen, för att spela in samtalen med Klara. Under hösten 1985 spelar hon in runt tio timmar av samtal med Klara, men banden glöms bort av polisen och när de återupptäcks drygt två år senare – i januari 1988, när rättegången mot läkarna redan har inletts – anses de inte vara intressanta och spelas därför inte upp i rätten.

Margit Norell och Catrine da Costa

Margit Norell-lärjungen Hanna Olsson ska också fästa stor vikt vid barnets berättelse i sin strid mot läkarna i Dagens Nyheter och i boken ”Catrine och rättvisan”, som publicerades 1990, två år efter att läkarna friats från brottet. En bok som alltså enligt flera av Margits andra lärjungar tillkom efter påtryckningar från Margit själv.

En rad experter ska senare komma att underkänna barnets berättelse som bevis i flera avseenden. Till att börja med är det högst osannolikt, menar många, att ett barn som inte ens var ett och ett halvt år när styckningen på rättsläkarstationen ska ha ägt rum kan minnas någonting överhuvudtaget. Och även om hon gjorde det är det enligt kritikerna inte lämpligt att låta en andrahandsuppgift, mammans återberättelse av flickans historia, bli bevismaterial mot hennes tidigare make som hon anklagade för incest och mord.

Kritiken tilltar ytterligare när inspelningarna från mamman Christinas samtal med Klara till slut når allmänhetens ljus. Enligt kritikerna är det tydligt att det är mamman som styr samtalet, inte Klara.

En av de som länge varit mycket kritisk mot åtalet mot de två läkarna är kriminologen Leif GW Persson. I SVT:s ”Veckans Brott” menar han att man medvetet undvek att spela upp banden med mammans samtal med Klara eftersom de enligt honom gör det tydligt att det inte är flickans berättelse, utan mammans.

Perssons bild är alltså att chefsåklagaren Anders Helin själv insett att bevisvärdet av flickans berättelse är lågt. Något som styrker Perssons bild är att Helin inför rättegången flera gånger uttrycker sig vacklande om både berättelsen och chansen att få läkarna fällda.

I avsnittet om da Costa-fallet i SVT:s ”Veckans Brott” får även Ann-Christin Cederborg, som är experter på barnvittnesmål, höra och kommentera banden med mamman och barnet:

”Ja, det var ju som jag sa förut, hur mamman styr det här. Alltså, de är i leken, och hon får alternativ. Vad hade hänt om man lagt fram bomull eller någon mjuk filt eller något sådant här? Hon ger ju henne verktygen som hon vill barnet ska så att säga leka med. Alltså hon är ju på berättelsen som hon vill ha fram. Mamma har en agenda verkar det som.”

I filmen “Styckmordet – berättelsen om en rättsskandal”, som sändes i SVT 2005 och baseras på Per Lindebergs bok ”Döden är en man” från 1999, gör man med hjälp av skådespelare rekonstruktioner av bland annat mammans vittnesmål i rättssalen.

När mamman berättar om hur hon fått barnet att berätta, för det tankarna till det om hur Sigmund Freud hundra år tidigare har förekommit sina patienters tankar och lagt ett pussel för att skapa en sammanhängande berättelse:

”Ja, alltså jag har ju dragit slutsatser utav vad Klara har sagt. Och jag har vävt bilder utav av vad som kan ha hänt, och ibland har jag ju legat ett halvt steg före och förstått vartåt hon velat komma, och sen har hon ju så småningom kommit dit. Det är ett fåtal tillfällen som jag har styrt Klara, jag har underlättat det för Klara, regeln har ju varit annars att inte nämna någonting eller någon vid namn utan låta henne göra det, sen har jag kunnat ta upp det.” (min transkribering från filmen Styckmordet)

Flickans berättelse är helt avgörande för åtalet mot läkarna, och Hanna Olsson fäster stor vikt vid den i boken ”Catrine och rättvisan”, boken som kommer att skapa en stor folklig opinion mot läkarna när den publiceras 1990.

Författaren, dramatikern och litteraturkritikern PO Enquist, hyllar boken i sin recension i Expressen och kallar boken ”en utomordentlig bok, klar, lugn och ursinnig, och av stort allmänintresse”. Han sätter även upp en teaterpjäs där en kvinna terroriseras av en styckmordsmisstänkt obducent.

Bokens trovärdiga bild av läkarna som mördare ger även andra populärkulturella avtryck, som när rockgruppen Grymlings skriver en låt där de hyllar Hanna Olsson och hennes bok. Låten kallar de ”Hanna och rättvisan”.

Hanna Olssons tes

I ”Catrine och rättvisan” argumenterar Margit Norell-lärjungen Hanna Olsson för att mordet bör ses som det yttersta uttrycket för ett patriarkalt samhälle genomsyrat av mäns hat mot kvinnor.

Enligt psykoterapeuten Tomas Videgård präglade boken och fallet studiegruppen under 80-talet. Han minns det dock som att Hanna Olsson själv var så betagen av frågan att hon inte behövde pressas av Margit att skriva boken och ta ställning offentligt. Att Margit och hela gruppen var engagerade i da Costa-fallet råder det dock ingen tvekan om:

”Jo men alltså det här var ju, som jag minns det höll vi på flera gånger, jag tror till och med att vi läste Hannas manuskript i bitar och sådana där saker va. Så det var en väldigt stor sak. Exakt vem som sa vad och så vidare, det vet jag inte, jag menar, här … Margit var väldigt intresserad och drivande i det här.”

Sture Bergwall ska också långt senare (i sin självbiografi ”Bara jag vet vem jag är” från 2016) uppge att Birgitta Ståhle haft med Hanna Olssons bok i terapirummet på Säter, och berömt Bergwall för att han erkände sina brott till skillnad från obducenten och allmänläkaren som förnekade att de dödat Catrine.

Vid det här laget har Margit Norell också snöat in fullständigt på sexuella övergrepp mot barn. Psykologen Tomas Videgård gick i terapi och handledning hos Margit och beskriver hur hon hade bestämt sig för att även han, mot sitt eget nekande, hade utsatts för sexuella övergrepp.

Hanna Olsson är en av medlemmarna i studiegruppen, och ”Catrine och rättvisan” innehåller en mängd referenser till psykoanalytiker som Olsson använder som stöd för sina teorier. Bland annat till en av Margits närmaste vänner: Erich Fromm.

När boken publiceras har läkarna alltså redan friats från anklagelserna i tingsrätten, men tingsrätten hade skrivit i sina domskäl att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel” att läkarna hade styckat den mördades kropp. Brottet mot griftefriden var dock preskriberat eftersom preskriptionstiden för det brottet på 80-talet bara var två år.

På grund av skrivelsen i domskälen blev läkarna av med sina läkarlegitimationer och trots att de blivit helt friade var det de själva, och inte mamman Christina, som försökte överklaga domen. Eftersom de hade blivit friade fick de dock veta att de inte kunde överklaga domen. De försökte därefter få tillbaka sina legitimationer genom att istället i flera instanser överklaga själva beslutet att dra in dem.

Per Lindebergs bok ”Döden är en man”, som alltså ges ut först 1999, gör att opinionen i frågan om läkarnas skuld nu skiftar dramatiskt. Jan Guillou kallar i Aftonbladet boken för ”Ett journalistiskt storverk av ett slag som saknar motstycke eller ens något att jämföra med”. Till och med flera av de som hyllat Hanna Olssons bok ett par år tidigare ändrar nu åsikt. Som författaren och litteraturkritikern PO Enquist, som skriver att han nu istället är övertygad om att ett justitiemord har begåtts.

Även Magnus Lindberg, sångare i rockgruppen Grymlings, vägrar spela låten ”Hanna och rättvisan” på sina livespelningar eftersom han anser att låten blivit irrelevant. 

Margit och Quick-skandalen

Parallellt med uppståndelsen kring lärjungen Hanna Olssons bok sker i början av 90-talet ett par händelser som ger den då åldrade Margit Norell ett nytt ansvarstyngt uppdrag, som ska leda till det senare som har kallats Sveriges största rättsskandal.

Vid det här laget har Tomas Videgård lämnat Margitgruppen. Han beskriver att precis som i den Holistiska Margitgruppen på 70-talet, började det gå utför i gruppen när det blev uppenbart för flera av lärjungarna att Margits metoder inte fungerade. Gruppen liknade mer och mer en sekt där inte ens uppenbara misslyckanden fick kritiseras.

Sture Bergwall växer upp i samhället Korsnäs utanför Falun, som ett av sju barn i familjen Bergwall. Tidigt i tonåren inser Bergwall att han är homosexuell. Han börjar även sniffa lösningsmedlet trikloretylen och blir snart missbrukare, vilket han ska förbli i decennier, med undantag för ett par år under 80-talet då han mår bättre (mer om Thomas Quick i Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick” och i Dan Josefssons ”Mannen som slutade ljuga”).

1969, när Bergwall är 18 år gammal, antastar han fyra småpojkar som är mellan 9 och 13 år gamla. Bergwall döms till sluten psykiatrisk vård för fyra fall av otukt med barn, ofredande och otuktigt beteende, men frias från åtalspunkten om dråpförsök. Han blir intagen på Sidsjöns sjukhus 1970.

Efter ett års psykiatrisk vård får han börja studera på Jokkmokks folkhögskola, där han till en början sköter sig bra. Men efter första året spårar han ur igen och har nu dessutom börjat missbruka amfetamin. Han blir återigen intagen på Sidsjöns sjukhus men flyttas 1973 till Säters sjukhus.

Bergwall är nu inne i ett djupt missbruk och får dessutom höga doser psykiatriska läkemedel på Säter, bland annat den beroendeframkallande lugnande medicinen Sobril. Han blir snart försöksutskriven och i augusti 1973 flyttar han till sin bror Örjan i Uppsala för att slutföra sina gymnasiestudier.

Studierna går dock dåligt. Sture arbetar extra på Posten och missbrukar intensivt under sin tid i Uppsala. En kväll i mars 1974 träffar han en manlig student. De dricker öl och umgås. Enligt Bergwall tar han den kvällen även tabletter och sniffar, och under den kraftiga berusningen blir Sture våldsam och knivhugger studenten, som är ytterst nära att dö, men överlever som genom ett mirakel.

Eftersom Bergwall är försöksutskriven och står under vård på Säter åtalas han inte, men blir intagen på Säter igen. Väl där försöker han begå självmord 1975 på ett hotellrum.

1977 blir Bergwall sen återigen utskriven från Säter med en fortsatt medicinering av lugnande. Han minskar snart dosen av de lugnande medicinerna och slutar missbruka. Enligt honom själv är det självmordsförsöket som gör att han fått sig en tankeställare. Under stora delar av 80-talet är Bergwall nykter, han skaffar hund, han umgås med sina syskon och deras barn och öppnar 1983 tobaksaffären med sin bror Sten-Ove.

I slutet av 1988 börjar Bergwall dock missbruka igen. Det som till slut leder till att han återvänder till Säter är när han och en ung kompanjon försöker råna Gotabanken i Grycksbo 1990, där Bergwall vid det laget är bosatt.

Enligt Bergwall själv gör han nu allt för att slippa åka i fängelset. Han är dömd sexualbrottsling och fruktar för vad som kunde hända i ett fängelse med en sån som honom, som förgripit sig sexuellt på småbarn. Han känner sig dessutom mer hemma i psykiatrin där han varit tidigare, och av den lilla sinnesundersökningen som psykiatrikern Göran Fransson genomför framgår det att Bergwall vill bli dömd till rättspsykiatrisk vård.

Margit och Lars-Inge Svartenbrandt

Redan i början av 80-talet har Margit Norell blivit av med sina uppdrag på Säter efter en dispyt med Barbro Sandin. Samtidigt hade Sätermodellen fått kritik i media av experter som ansåg att Sandins behandlingsframgångar inte hade gått att dokumentera vetenskapligt. Debatten ledde till minskade anslag och 1988 lämnade Sandin Säter under stor medial uppmärksamhet.

En av Margits lärjungar var dock Göran Källberg, som var Säters chefsöverläkare. Margit hade fått ta över som handledare för Källberg i den succéartade behandlingen av bankrånaren som kallades ”Sveriges farligaste man”: Lars-Inge Svartenbrandt.

Källberg följde Margits objektrelations-teorier och var därför extremt stödjande mot bankrånaren Svartenbrandt. Politikerna tyckte att behandlingen av Svartenbrandt var så framgångsrik att man gav Göran Källberg chansen att bygga en ny klinik på Säter som öppnade 1989.

Förtroendet för Källberg och metoden var stort. Svartenbrandt hade visserligen rymt under en permission redan 1986, och då passat på att råna ett postkontor, men nu hade man fått ordning på honom. Svartenbrandt hade gett sig in på en konstnärlig bana på Säter och bland annat börjat skulptera (vilket beskrivs i Sture Bergwalls självbiografi ”Bara jag vet vem jag är”).

I februari 1990 intervjuas Göran Källberg i DN. Det är ett hyllningsporträtt av Källberg och den nya moderna vården av landets värsta brottslingar. Journalisten Kari Molin skriver att ”Idag är fasta paviljongen, där hopplösheten var inmurad i väggarna bara ett minne”. Dagen innan hade Svartenbrandt själv intervjuats i samma del av tidningen och intygat att det nu var slut på brottsligheterna.

Ett par veckor senare kliver han in på en bensinstation i Borlänge och rånar personalen under pistolhot. Svartenbrandts återfall leder till en medial storm och kritiken riktas främst mot Göran Källberg.

Återigen, precis som efter självmorden tidigt på sjuttiotalet och vid de mystiska schizofreniförsöken under projektet med Sätermodellen, vägrar dock Margit att inse att hennes metoder inte fungerar. I en av de få intervjuer Margit gjort i större medier, som publicerades i DN i juni 1990 – tre månader efter att Svartenbrandt för andra gången genomfört ett rån under en permission från hennes behandling – berättar Margit om den uppmärksammade vården av Svartenbrandt, under den försonande rubriken ”Maktlösheten var en utlösande faktor”.

Margit kallar Svartenbrandt för ”Lasse” genom hela intervjun och talar om att det är det missförstådda och illa medfarna barnet i Svartenbrandt som tar sig uttryck i hans våldsbrott. Hennes ord för tankarna till Sándor Ferenczi och Alice Miller. Hon säger:

”Hans dragning till döden ligger i känslan av att inte ha funnits. Men den finns en annan väg än döden. Han var en gång ett levande och friskt barn och han kan i dag uttrycka hur svårt han har haft det. Det finns en väg ut ur rädsla och skräck. Det som leder Lasse vidare är att våga gå ner i de svarta djupen inom honom själv.”

Svartenbrandt döms till rättspsykiatrisk vård och fortsätter med terapin under Margit Norells handledning i två år. 1992 rekommenderar Källberg Länsrätten att skriva ut Svartenbrandt och den 24 juni det året lämnar Lars-Inge Svartenbrandt Säter som en fri man. Sture Bergwall står enligt Dan Josefsson (se ”Mannen som slutade ljuga”) och vinkar adjö när Göran Källbergs berömde patient lämnar sjukhuset. Svartenbrandt vinkar tillbaka och åker sedan direkt till Stockholm och rånar Handelsbanken på Sankt Eriksplan.

Svartenbrandt dör i april 2016, och under de tjugofyra åren efter hans hyllade vård på Säter hinner han genomföra en lång rad nya rån och våldsbrott.  

Margit och Birgitta Ståhle

Det sjukhus som Sture Bergwall hamnar på efter det misslyckade rånet 1990 är alltså ett toppmodernt sjukhus där den nu 76-åriga Margit Norell är det ideologiska överhuvudet, som handleder Göran Källberg på distans från mottagningen i Stockholm.

I Sture Bergwalls självbiografi ”Bara jag vet vem jag är” från 2016 berättar han att läkaren Göran Fransson, som gjort den lilla sinnesundersökningen av Bergwall på Säter, förklarat för Bergwall hur sjukhuset fungerade:

”Fransson hade berättat att det fanns sex avdelningar med sex intagna på varje samt en administrationsavdelning. Om man ansågs ha rätt motivation flyttades man till avdelning 36. Han hade skämtsamt sagt att det var en elitavdelning där objektrelationsteorin genomsyrade arbetet och verksamheten.”

Enligt Bergwall hade han fått höra att han på Säter en gång för alla skulle få hjälp med sina psykiska problem. Han var själv fascinerad av psykoanalys och ville gärna gå i terapi.

Men hans behandlingsansvariga läkare Kjell Persson, förklarar tidigt att det är ont om psykoterapeuter. Bergwall blir förkrossad av beskedet och Persson gör därför en kompromiss där han ger Bergwall en slags stödjande läkarsamtal en gång i veckan.

Med tiden beslutar kliniken att Bergwall trots allt ska få psykoterapi. Kjell Persson vill själv leda även den regelrätta terapin, men för att få göra det måste han gå hos en handledare. Han berättar för Sture att han ska få hos den bästa: Margit Norell.

Margit och Birgitta Ståhle ska med tiden börja skriva en ännu outgiven bok om Sture Bergwall, med titeln ”Thomas Quicks värld”. Tomas Videgård understryker i min intervju med honom att han lämnade gruppen innan Sture Bergwall blev Tomas Quick och började erkänna mord, men berättar att Birgitta Ståhle redan innan dess hade blivit Margits nya favorit:

”Hennes jobb med patienter på Säter höjdes till skyarna, och Birgitta Ståhle som då hade kommit in rätt sent i gruppen, hon blev liksom stjärnan här. […] För Margit var det här ett oerhört starkt intresse, för det skulle vara hennes revansch.”

Det som enligt Bergwall gör att han börjar erkänna mord, är att kliniken redan 1992 vill skriva ut honom. En kurator hade till och med hjälpt Sture att hitta en egen lägenhet. Men Bergwall har vid det laget inga vänner kvar, hans familj har vänt honom ryggen efter bankrånet, och rånet och stölden från bingohallen kommer göra det svårt för honom att få ett jobb. Han har dessutom börjat missbruka igen.

I efterhand tror inte Bergwall att han hade överlevt att bli utskriven i det skick han var i då, han säger att han tror att han hade knarkat ihjäl sig. Han menar att det var därför han börjar erkänna mord den sommaren.

Det första av de mer än trettio morden Bergwall skulle komma att erkänna var mordet på Johan Asplund, en elvaårig pojke som försvunnit i Sundsvall den 7 november 1980 och vars kvarlevor aldrig återfunnits. Kjell Persson beskriver i journalerna hur de tillsammans i terapin lyckas avtäcka minnena av mordet och att det rör sig om återgestaltningar av händelser i Stures barndom.

Kjell Persson är Quicks terapeut mellan 1991 till 1994, då Persson slutar på Säter. Det är också då Birgitta Ståhle tar över terapin. Ståhle förblev Quicks terapeut tills Quick själv avbröt behandlingen 2002. Enligt journalisten Jenny Küttim styrde Margit behandlingen från Stockholm, men också via personlig kontakt med Sture Bergwall:

”Margit Norell var ju på Säter vid flera tillfällen och hon var ju en viktig spelare på Säter. Hur många gånger hon var på Säter tror jag att ingen vet, Sture Bergwall minns i varje fall inte hur många gånger som hon var där. Men hon kom ju oftast dit i väldigt speciella situationer, när gruppen på Säter behövde stärkas och man behövde förstå teoribygget som byggde seriemördaren Thomas Quick.”

Mellan 1994 och 2001 fälls Bergwall för åtta mord i sex rättegångar i olika tingsrätter i Sverige.

Flera personer kom dock under årens lopp att ifrågasätta Bergwalls skuld. Redan 1993 kritiserar kriminologen Leif GW Persson utredningen. Journalisten Dan Larsson skriver 1998 boken ”Mytomanen Thomas Quick”, och även Jan Guillou – som likt Leif GW Persson kritiserade da Costa-åtalet på 80-talet – var starkt kritisk mot domarna mot Sture Bergwall, precis som rättspsykologen Nils Wiklund och psykiatrikern Ulf Åsgård. Även flera poliser har genom åren kritiserat utredningen.

The memory wars

Både da Costa-fallet och fallet Thomas Quick påverkades starkt av den offentliga debatten i Sverige kring incest, kannibalism och förträngda minnen – en debatt som var importerad från USA. Även i forskarkretsar blev ämnet en het potatis, inte minst eftersom expertvittnen med psykologikunskaper användes i rättegångar i både USA och i Europa, vilket riktade strålkastarljuset mot forskarna: vad visste man egentligen om minnen?

Enligt Bergwallkommissionens rapport från 2015 delade frågan upp psykoterapeuter och forskare i två läger, en skiljelinje som enligt kommissionen till stor del finns kvar än idag. Många psykoterapeuter trodde nämligen på bortträngda minnen och tyckte att man skulle tro på deras patienter. Minnesforskare däremot var ofta kritiska till idén om att det gick att avtäcka minnen av sådant som skulle ha skett i barndomen och som patienten inte hade haft kontinuerliga minnen av. Den här vetenskapliga konflikten lever kvar än idag och kallas för The Memory Wars (se exempelvis Wikipedia)

En av dem som är kritisk till teorin om bortträngda minnen är den amerikanska minnesforskaren Elizabeth Loftus. I min dokumentär beskriver hur hon bortträngda minnen plötsligt började anföras som bevisföring i amerikanska rättegångar, vilket skapade The Memory Wars, där hon själv fick en central roll.

Det forskningsområde som Elizabeth Loftus utgjorde en viktig del av fick sedan stor betydelse i förändringen av synen på bortträngda minnens bevisvärde. Under nittiotalet kunde man nämligen visa hur lätt det var att plantera falska minnen genom de suggestiva psykoterapimetoder som många psykoterapeuter använde, inte sällan influerade av Alice Miller och Jeffrey Masson.

Enligt Elizabeth Loftus och andra minnesforskare är grundregeln att ju starkare trauman en människa utsätts för, ju tydligare minns man det. Visserligen finns det sexualbrottsoffer som undviker att tänka på övergreppen eftersom det väckte starka och obehagliga känslor, men om de inte spontant kan återkalla minnena utan hjälp från en terapeut menar många minnesforskare att det inte går att sätta någon tillförlit till de minnena, eftersom risken för att de är falska är för stor.

Enligt Bergwallkommissionens rapport blev striden om minnesforskningen inte lika intensiv i Sverige. Man nämner dock att Sven Åke Christianson, minnesexperten som anlitades till flera av förundersökningarna och domstolsprocesserna kring Sture Bergwall – och som under de åren samtidigt gick i terapi och handledning hos Margit Norell (se ”Mannen som slutade ljuga”) – i boken ”Traumatiska minnen” från 1995 beskrev bortträngning av traumatiska barndomsminnen, framför allt minnen av incest. ”Boken låg till stora delar till grund för den kvalitetsstandard för traumatiska minnen som Psykologförbundet antog 1999. Dokumentet togs bort från Psykologförbundets hemsida 2013”, skriver man bland annat.

Sven Åke Christianson hade även under Appojaure-rättegången i sitt sakkunnigutlåtande beskrivit en slags återgestaltning, den teoretiska modellen som Margit Norell trodde på.

Margit Norells arv

Det är under 2001 som Quick-utredningen tar en mycket oväntad vändning. Göran Källberg hade återvänt till Säters sjukhus och beslutat att helt sätta ut hans medicinering som bestod av höga doser lugnande och beroendeframkallande läkemedel.

Den 10 november samma år skriver historikern Lennart Lundmark en artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Cirkus Quick en rättskandal”. ”De fällande domarna mot Thomas Quick är ett bottennapp inte bara för svenskt rättsväsende, utan också för svensk kriminaljournalistik. Det är ingen tvekan om att hela historien kommer att vederläggas” skriver han bland annat.

Ett par dagar senare raljerar Leif GW Persson över hela Quick-utredningen på Juristdagarna i Stockholm. Han ifrågasätter att Bergwall överhuvudtaget har begått ett enda av de åtta morden han dömts för, vilket får Bergwall att se rött.

Sture Bergwall, som fortfarande heter Thomas Quick, tar därför time-out. Bergwall avslutar sedan även sin terapi hos Birgitta Ståhle.

Det som till slut får Bergwall att ta tillbaka sina erkännanden 2008 är dock att journalisten Hannes Råstam söker upp honom i Säter. Råstam arbetar vid det här laget som journalist på Uppdrag Granskning på Sveriges Television. Han har bland annat arbetat med ett uppmärksammat fall med en pappa i Skåne som dömts för en lång rad övergrepp på sin dotter – förutom grova våldtäkter, ska han ha drogat henne, misshandlat henne, filmat henne och sålt henne till porrklubbar i Stockholm. Anklagelserna hade dottern berättat om för sin terapeut på ett behandlingshem.

Pappan, som kallades Ulf, skriver till Råstam att han dömts till åtta års fängelse, men menar att han är oskyldig. När Råstam undersöker fallet visar det sig att en rad personer kan intyga att det omöjligt kunde ha skett övergrepp på det sätt och i den omfattning som dottern berättat. Ulfs advokat Thomas Olsson – som senare ska få även Sture Bergwall friad – hjälper Ulf att begära resning, och efter tre år i fängelse blir Ulf till slut friad och tilldöms ett mångmiljonbelopp.

Efter Fallet Ulf arbetar Råstam även med ett fall som rör en våg av mordbränder i Falun på 70-talet, där en grupp ungdomar pressats att göra falska erkännanden som de tar tillbaka i Råstams granskning.

En som ser Råstams granskning av de falska erkännandena vid Falubränderna på tv är Sture Bergwall, som vid det laget har bytt tillbaka till sitt ursprungliga namn. När Råstam hör av sig är Bergwall alltså bekant med Råstam och känner förtroende för honom.

Den tredje gången Råstam träffar Bergwall, den 17 september 2008, säger till slut Bergwall att det inte är han som begått morden. I december samma år sänder SVT den dokumentärfilm som Råstam gjort där svenska folket får reda på att Bergwall tagit tillbaka sina erkännanden:

”Jag inte begått något av de mord jag är dömd för, och jag har inte heller begått något av alla de andra morden jag har erkänt, det är så det är.”

Margit Norells eftermäle

Advokaten Thomas Olsson tar sedermera på sig Sture Bergwalls fall pro bono, och under perioden 2009 till 2013 får Bergwall resning i fall efter fall. Den 19 mars 2014 blir han till slut frisläppt från Säters sjukhus efter att ha suttit inlåst där i över tjugo år av sitt liv.

Innan Quick blir friad har dock Margit Norell gått ur tiden. Margit dör den 28 januari 2005, ett par veckor innan sin 91-årsdag. Även Hannes Råstam avlider i cancer sex dagar innan Svea hovrätt beviljar Bergwall resning i fallet Johan Asplund (hans bok ”Fallet Thomas Quick” publiceras också efter hans död).

I oktober 2013 publiceras Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga” där den fullständiga omfattningen av Margit Norells inblandning i Quick-fallet avslöjas. Josefsson hade genom så kallat wallraffande lyckats kartlägga Margit Norells då närmast okända liv, och kunde bland annat avslöja att minnesexperten Sven Åke Christianson under alla Quickåren hade fått kombinerad psykoterapi och handledning av Margit Norell varje vecka. Christianson hade enligt Josefsson gått till Norell i totalt elva år. Även Seppo Penttinen hade vid ett tillfälle, visade det sig, varit på handledning hos Margit på hennes mottagning i Stockholm.

Christianson får nu svidande kritik av flera svenska forskare, bland andra rättspsykologen Nils Wiklund och av Rickard Sjöberg. Sjöberg är läkare och docent i neurokirurgi vid Umeå universitet samt docent i medicinsk psykologi, och doktorerade 2002 på en avhandling om barnvittnesmål.

Det är också Sjöberg själv som hittar ett liknande fall som han tipsar SVT och Dagens Nyheter om  – det så kallade Kevin-fallet. Både DN och Dan Josefsson och hans kollegor på SVT granskar fallet där femårige Robin och sjuårige Christian 1998 pekats ut som skyldiga till mordet på kamraten Kevin i Arvika. Sven Åke Christianson hade precis som i Quickfallet varit polisens konsult. 2018 frias båda bröderna helt från misstankar om brott och Josefsson och hans kollegor får ännu en gång Stora journalistpriset (som han vunnit 2000, samt 2014 tillsammans med Jenny Küttim).

2017 granskades även det så kallade saxmordet i Hovsjö 2001 av Dagens Nyheter. Den tolvårige pojken Jonas stämplades som skyldig till mord på sin bästa vän efter en utdragen förhörsprocess där Sven Åke Christianson varit polisens bollplank. DN:s granskning visade att förhören med 12-åringen hade stora likheter med både Quick och Kevin-fallet. Förundersökningen återupptogs och lades ned i mars 2019.

Sven Åke Christianson menar själv att han aldrig har bedömt Bergwalls trovärdighet. Han skriver på sin hemsida att han inte heller företräder teorier om bortträngning och att Rickard Sjöbergs anklagelser innehåller rad allvarliga felaktigheter.

Christianson var till nyligen ansvarig för den populära kursen i rättspsykologi på Stockholms universitet. 2018 avslöjade dock Dagens Nyheters Josefin Sköld och Alexandra Urisman Otto att Stockholms universitet lät Christianson använda sin egen bok ”I huvudet på en seriemördare” som kurslitteratur, där han pekade ut Sture Bergwall som seriemördare. Dessutom framställdes enligt DN de tekniker som Christianson använde för att hjälpa Quick att återfå minnen som framgångsrika. Kritiken fick institutionen på Stockholms universitet att stryka två kapitel ur boken.

I februari 2020 berättade studenten Sigridur Mogensen för DN om hur Sven Åke Christianson under undervisningen i rättspsykologi fortsatt att misstänkliggöra både de utpekade bröderna i Kevinfallet och Sture Bergwall. Universitetet meddelade kort därpå att kursen i rättspsykologi ställdes in och att Christianson istället skulle ägna sin arbetstid åt egen forskning.

Flera av Margits närmaste lärjungar arbetar idag som psykoterapeuter. I ”Mannen som slutade ljuga” berättar Cajsa Lindholm att hon då i sina terapier hittar bortträngda minnen av sexuella övergrepp hos mellan 50 och 60 procent av sina patienter. Hon säger att de flesta inte minns några övergrepp innan de börjat i terapin hos henne. 

Min dokumentär om Margit Norell finns på patreon.com/sinnessjukt. Den har bekostats via poddens medlemmar på Patreon och med bidrag från Schizofrenifonden som är Schizofreniförbundets fond som bekostar insatser och forskning som främjar de drabbades hälsa. För att bli medlem och stödja fondens arbete, gå in på Schizofreniforbundet.se.

Kanske gillar du:

Historien om Margit Norell – vem var psykoterapeuten bakom Thomas Quick? (Del 2: 1951–1983) Margit Norell – vem var psykoterapeuten bakom Thomas Quick? (Del 1: 1914–1950) KBT-historia: Aaron Beck och den kognitiva beteendeterapins historia under 1900-talet Podcast om psykodynamisk terapi med psykologen och forskaren Peter Lilliengren