”Proteinbak” heter en ny receptbok för den som gillar bakverk och sötsaker, men som vill ha mer protein och mindre socker. Den är skriven av Fanny Roethlisberger som är fotograf, receptkreatör och bloggare. Hon är även en träningsprofil som många känner till från Instagram, personligen känner jag henne mest för hennes engagemang i psykiatrifrågor som ju är mitt fält.
Jag är själv ingen träningsnörd men äter en hel del godsaker, och jag gillar att Fanny inte kommer med några pekpinnar vad gäller mat. Det är så lätt att sådant gör mer skada än nytta, det riskerar alltid att leda till olika slags nojor kring mat och kalorier. Samtidigt tycker jag att det vore skönt att äta mindre socker utan att skära ner på bakverk, pannkakor och annat gott. Lite mer protein för att få bra näring för den motion jag ändå ägnar mig åt (springer ett par mil i veckan), men utan allt socker jag ständigt smäller i mig.
Poängen med den här receptboken är just det: Fanny har själv ägnat åratal åt att experimentera med proteinrika recept till bakverk. Hon gillar inte proteinshakes (vem gör egentligen det?) men behöver få i sig protein eftersom hon tränar mycket. I den här receptsamlingen finns allt från brownies och kladdkakor till pannkakor, frukostrecept, proteinbars, småkakor, kondisbitar, muffins, godis och snacks.
Eftersom Fanny själv är fotograf är bilderna i receptboken precis så utsökta som man vill att de ska vara när man ska baka. Jag blir inte ett dugg inspirerad av bakning där bakverken ser nyttiga ut, då försvinner hela poängen. Här får man både proteinrika och sockerfria recept på näringsberäknade bakverk som är verkligt goda, en genialisk liten receptsamling från en fin och inspirerande person! För varje såld bok skänker Fanny dessutom 10 kr till Hjärnfonden vilket förstås är väldigt generöst.
Jag spelade in en podd om elbehandling (ECT, electroconvulsive therapy på engelska) i förra veckan, med en av landets främsta elbehandlings-experter. Hon heter Pia Nordanskog och är ECT-forskare och chefsläkare på psykiatriska kliniken på Linköpings universitetssjukhus.
Intervjun med Pia är en uppföljning på min intervju med Lily, som själv fått elbehandling mot djup depression och berättar hur hon upplevde det. Tillsammans speglar de både patientperspektivet och det professionella och vetenskapliga perspektivet kring elbehandling, vilket jag tycker var viktigt. Eftersom ämnet omges av många myter kändes det viktigt att ha två balanserade gäster som kan tala om både de positiva effekterna och de biverkningar som behandlingen orsakar.
Därför åkte jag till Linköping i torsdags och träffade Pia Nordanskog som arbetar kliniskt med ECT och dessutom forskar på ämnet. Hon gav mig en rundtur på avdelningen och visade hur själva ECT-salen och ECT-maskinen ser ut. Intervjun blev – likt intervjun med Lily – två timmar lång och otroligt intressant. Jag har delat upp hela vårt samtal i fyra delar, där de tre första är gratis och den sista delen enbart är tillgänglig för alla mina betalande medlemmar på poddens Patreon som gör podden möjlig.
Du lyssnar i valfri poddspelare (sök efter ”Sinnessjukt”) eller direkt i spelarna här nedanför.
Del 1: ECT-bakgrund
I det första avsnittet får Pia först svara på mina kortfrågor om henne i en faktaruta. Sedan berättar Pia bland annat att hon som läkarstudent trodde att ECT var en förlegad metod. Hon berättar också hur hon förstod att den tvärtom är en av de mest effektiva behandlingarna som finns i psykiatrin. Jag frågar henne hur metoden har utvecklats genom åren, sedan den introducerades i svensk psykiatri runt 1940 (vilket jag berättat om i min Beckomberga-dokumentär).
Pia förklarar också hur det går till när man får ECT, och vad det är som gör att metoden fungerar. Det finns flera hypoteser kring detta och här får vi veta lite om dem.
Del 2: ECT:s effekter
I del två berättar Pia om de otroliga effekter som ECT har mot depression, som tyvärr ofta är avklingande men trots det många gånger livräddande. Den som är djupt deprimerad har i regel svårt att tillgodogöra sig annan behandling eller förändra sin livsstil på ett vis som gör det lättare att hantera depressionen – exempelvis genom att motionera för att må bättre.
ECT är i första hand en akutbehandling för väldigt svårt sjuka, även om den för vissa också används som underhållsbehandling – exempelvis vid särskilt allvarliga och långvariga depressioner där annan behandling inte biter. Med hjälp av elbehandling kan man bryta depressionen och exempelvis sätta in eller justera läkemedelsbehandling.
I det här avsnittet får Pia en av de expertfrågor jag hade med mig den här gången, nämligen från min vän Pär Höglund som är barn- och ungdomspsykiatriker och forskare. Han frågar Pia hur hon ser på etiken kring ECT och tvångsvård. Vi pratar även om elbehandling mot mani – är det effektivt? Människor med bipolär sjukdom kan nämligen få elbehandling både för depressiva och maniska skov. I slutet av avsnittet pratar vi om vikten av noggrann diagnostik vid ECT och vad skillnaden är mellan indexserie, fortsättnings-ECT och underhålls-ECT.
Del 3: information och ECT-biverkningar
I del tre frågar jag Pia hur vanligt det är att patienter får väldigt många elbehandlingar över tid, ibland flera hundra behandlingar/sessioner totalt sett. En av mina lyssnare har fått det och undrade ifall det kunde vara farligt, vilket Pia svarar på här. Och har informationen om biverkningar egentligen blivit bättre sedan Uppdrag Gransknings fräna kritik 2009? Får patienter korrekt information om biverkningar och annat som är viktigt att känna till?
Jag frågar också varför uppföljningen efter ECT-behandling är så slapp i många regioner, och varför man inte följer upp även efter exempelvis 1 år och 3 år, som man gör vid många andra behandlingar för kroppssjukdomar? Vi pratar även om varför så få barn och ungdomar får ECT – finns det några skäl att vara mer restriktiv med ECT för exempelvis barn och unga, eller kan det tvärtom vara farligare att inte behandla allvarliga psykiska sjukdomar? Och varför får så få av våra allra äldsta elbehandling, trots att effekten är ännu säkrare i den åldersgruppen (givet på rätt indikation så klart)?
I del tre pratar vi även mer om biverkningar och främst minnesstörningar, något vi sedan även pratar mycket mer om i del 4, som alltså enbart kommer att finnas tillgänglig för betalande medlemmar på Patreon. Hur vanligt är det att patienterna upplever att de har bestående minnesluckor bakåt i tiden (det är väldigt ovanligt kan jag nämna nu för att undvika onödig oro, men mer om det i del fyra)?
Del 4: ECT-biverkningar och lyssnarfrågor
I del fyra pratar vi mer om minnesstörningar. Jag frågar bland annat om man kan lindra problemen med minnesstörningar vid ECT genom exempelvis att ändra hur man placerar elektroderna (”stavarna” som man trycker mot huvudet)? Vi pratar även om de regionala skillnaderna i landet, varför är de så stora, och är det ett problem?
Vi pratar även om de andra biverkningarna och hur vanliga de är, exempelvis huvudvärk, muskelvärk och risken för tandskador. Vad gör man för att minska risken för tandskador?
Dessutom får ni två väldigt intressanta expertfrågor från schizofreniforskaren Åsa Konradsson-Geuken, som frågar vad man tror att biverkningarna beror på och huruvida Pia tror att man kommer kunna undvika dem i framtiden? Vi avslutar intervjun med era superintressanta lyssnarfrågor, som bland annat handlar om om varför inte fler får Litium efter ECT, huruvida andra liknande metoder kan ersätta ECT, och vad vården gör för att hjälpa patienter som drabbas av minnesstörningar.
Poesi om psykisk ohälsa kan vara välgörande och avdramatiserande. När man läser dikter om psykisk ohälsa kan det exempelvis få en att känna sig mindre ensam i sin psykiska sjukdom, eller att förstå en anhörig bättre.
Eftersom jag själv nyligen har gett ut en diktsamling om psykisk sjukdom tänkte jag tipsa om den och två andra poesiböcker om psykisk ohälsa som jag gillar väldigt mycket. Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus. Köper du böckerna via köplänkarna får jag ett par kronor av köpesumman.
1. ”Väggen” av Pia Dellson
Den här diktsamlingen av psykiatrikern och cancerläkaren Pia Dellson handlar om Pias egen väg tillbaka från utmattningssyndrom. Dikterna är korta, kärnfulla och tydliga, inte alls så mångtydiga och svårtolkade som dikter ibland kan vara:
Jag säckar ihop mellan varje patient. En sjunkande ballong som desperat tar sig över det ena berget efter den andra med allt mindre marginal tills kraschen tycks allt mer oundviklig.
Läs gärna hela min recension av Väggen, och lyssna på min intervju med Pia i min podcast Sinnessjukt.
Diktsamlingen Ariel gavs ut första gången 1965, två år efter Sylvia Plaths självmord, och innehåller hennes kanske mest kända dikter. Plaths framgångar som författare och poet var nämligen som störst efter hennes död. Hon vann exempelvis Pulitzer-priset postum 1982.
I ”Ariel” finns bland annat den berömda dikten ”Daddy”, där Plath beskriver sitt ambivalenta förhållande till pappan Otto. Dikten har också tolkats som en dikt om patriarkala strukturer. Hon tycks insinuera att pappan varit nazist och en hemsk person, men skriver samtidigt att hon försökt begå självmord för att återförenas med honom:
I was ten when they buried you. At twenty I tried to die And get back, back, back to you. I thought even the bones would do
Förutom ilskan känner man Plaths desperation och förvirring i hennes dikter. Man märker att hon varit psykiskt sjuk länge och vårdats på mentalsjukhus, inte minst eftersom hon använder psykiatriska termer. I dikten “Lesbos” skriver hon om sin dotter som en ”schizofren”, även om det antagligen snarare är i överförd bemärkelse. Den skrevs 18:e oktober 1962, mindre än fyra månader innan Plath begick självmord 11 februari 1963 – djupt deprimerad i sviterna av bland annat det då nyligen kraschade äktenskapet med poeten Ted Hughes.
Hon skriver flera gånger om sina självmordsförsök och självmordstankar, som här i dikten ”Ariel”:
And I
Am the arrow
The dew that flies Suicidal, at one with the drive Into the red
Eye, the cauldron of morning
Även i ”Lady Lazarus” beskriver hon hur hon återigen försökt begå självmord, och att hon under sitt liv varit nära döden flera gånger. Dikten inleds med ”I have done it again”, vilket man senare förstår syftar på ett självmordsförsök. Sedan beskriver hon att hon till synes varit nära att dö i en olycka vid tio års ålder, för att sedan försöka begå självmord vid tjugo års ålder:
The first time it happened I was ten. It was an accident. The second time I meant To last it out and not come back at all.
[…]
Dying Is an art, like everything else. I do it exceptionally well.
Diktsamlingen “Ariel” är verkligen ingen feel good-bok, skriven under de sista månaderna av en djupt deprimerad och självmordsbenägen människas liv. Den finns i tre versioner: den först utgivna versionen från 1965 (finns på antikvariat) som redigerats av ex-maken Ted Hughes, den senare utgivna originalversionen och numera även en svensk översättning som jag själv inte har läst. Den senare är baserad på Sylvia Plaths egen originalversion av diktsamlingen men innehåller även de dikter som lades till i de första utgåvorna 1965 och 1966. Översättningen är gjord av Jonas Ellerström och Jenny Tunedal.
3. ”Ångestens mamma: dikter om psykisk sjukdom och vardagsångest” av Christian Dahlström
Min diktsamling från 2021 med dikter om depression, ångest, schizofreni, självmordstankar och mycket annat. Många av dikterna handlar om mina egna upplevelser av depression, som den här (som f.ö. min vän psykiatrikern Pär Höglund använt för att beskriva depressioner på en föreläsning för läkarstudenter):
Depressionen är en dånande smärta som vibrerar i ditt huvud under dygnets alla timmar.
En luktfri, färglös och meningslös plåga som sakta äter upp dig inifrån. Som oavbrutet skaver på ditt utmärglade psyke.
Ett tinnitus av hopplöshet som du bär med dig genom livet, väl medveten om att det bara är du som hör det förbannade pipet.
Jag skriver även om min ständigt närvarande ångest och hur den påverkar mig på ett väldigt påtagligt vis, inte bara när jag varit svårt sjuk utan även slängar av vardagsångest som gör det svårt att försörja mig:
De senaste dagarnas ångest ger inte med sig. Ifrågasätter min planering, inkräktar i min kalender.
Möte med förlaget på fredag, fixar jag det? Jobb och möten prioriteras efter ekonomisk vinning.
Jag prissätter ångesten.
En del av dikterna handlar om de märkliga fördomar och orealistiska tankar som jag upplever att många i samhället har på exempelvis depression:
Biverkningar av antidepressiva är till exempel minskad sexlust, muntorrhet och huvudvärk.
Biverkningar av depression är till exempel att man hoppar framför tåg, skär sönder sin egen kropp, eller bara går runt och tycker att livet är helt jävla meningslöst.
Även rädslan för att ärva min mammas schizofreni förekommer i exempelvis den här dikten:
Någonstans i min arvsmassa finns anlag för schizofreni. Sovande terroristceller bakom fiendens linje, redo att lämna dvalan och trasa sönder mitt liv och alla mina relationer. Närsomhelst kan de göra mig till åtlöje inför min familj och mina vänner och alla andra.
Finns att köpa här eller signerad direkt i min webbshop.
Jag har spelat in en podcast om elbehandling med Lily, som själv genomgått elbehandling (ECT, electroconvulsive therapy) mot sin djupa depression. Intervjun med Lily är en del av elbehandlings-specialen i podden, där jag även har intervjuat en ledande ECT-expert för att få det kliniska och vetenskapliga perspektivet.
Lily är 28 år gammal och har haft depressioner i stora delar av sitt liv. För två år sedan, 2019, blev depressionen emellertid så djup att hon var svårt självmordsbenägen. Hon bestämde sig för att hon ville testa elbehandling, som än idag är en av de mest effektiva behandlingarna mot bland annat djup depression. Metoden används även mot andra tillstånd som mani och katatoni, runt 4000 svenskar genomgår behandlingen varje år (källa: Kvalitetsregister ECT)
I november träffade jag en av dem som genomgått elbehandling, Lily. Hon är 28 år gammal och studerar kriminologi och psykologi med sikte på en forskarkarriär. Den här intervjun är nästan två timmar lång och uppdelad i fyra avsnitt. Här nedanför berättar jag lite kort om varje del, där de första tre finns tillgängliga helt gratis medan den fjärde bara är tillgänglig för betalande Patreon-medlemmar. Bli medlem på patreon.com/sinnessjukt för att lyssna på det avsnittet och över fyrtio andra avsnitt av podden som enbart är tillgängliga för betalande medlemmar.
Del 1: Bakgrund
I den här första delen får Lily svara på kortfrågor om sig själv i en faktaruta, sedan får hon berätta om sin bakgrund och sina depressioner. Hon berättar också om varför hon fick ECT för två år sedan, och varför hon var så angelägen om att få ECT trots propagandan från olika sajter på nätet.
Del 2: Behandlingen
I den andra delen får Lily berätta hur behandlingen gick till rent praktiskt: Hur såg det ut på behandlingsavdelningen? Hur såg själva apparaten ut? Hur mådde hon direkt efter behandlingen? Var det unilateral eller bilateral elektrodplacering (bilateral betyder att man har elektroderna på varsin tinning, unilateral betyder att man har en på ena tinningen och en på toppen av huvudet?
Jag frågar även hur många behandlingar och hur många behandlingsserier hon fick, hur långt det var emellan behandlingarna och serierna, ifall hon bodde kvar på sjukhuset eller om hon åkte hem emellan, hur mycket hon betalade för vården och hur mycket information hon fick innan. Dessutom kommer vi i del 2 in lite mer på vilka biverkningar hon fick och hur allvarliga dom var.
Del 3: Biverkningar och positiva effekter
I del tre fortsätter vi prata om biverkningar, framför allt om det som många verkar frukta mest: minnesstörningar. Vad mindes hon inte efter behandlingen? Hur lång tid tog det för minnesstörningarna att försvinna? Vi pratar även lite om fördomar kring ECT. Men framför allt kommer vi äntligen in på behandlingens positiva effekter: Hur snabbt blev hon bättre? Hur mycket bättre blev hon och hur länge hängde dom positiva effekterna kvar?
Vi pratar även om att hon tar litium idag, varför hon gör det, om vikten av ett bra bemötande, och så får hon svara på vad hon skulle säga till någon som idag befinner sig i samma situation som hon gjorde för två år sedan, när hon mådde som allra sämst.
Del 4: lyssnarfrågor
I det fjärde och sista avsnittet, som du alltså får som Patreon-medlem, frågar jag Lily om hon tycker att vården hade kunnat göra någonting bättre, jag frågar även om var hon tycker att man som patient ska söka efter information om ECT.
Men framför allt får du höra alla lyssnarfrågor som jag fått på Twitter! Jag har nog aldrig fått så många som den här gången, ni undrade exempelvis varför hon ville bli intervjuad, om hon skulle välja ECT igen om hon blev lika sjuk igen, om hon får underhållsbehandlingar, hur mår hon idag, hur man stöttas av vården om man får minnesstörningar, vilka alternativ hon hade, hur omgivningen uppfattade henne under behandlingen, huruvida hon berättar om sin ECT på jobbet och för sina bekanta, ifall ECT gör ont, ifall hon har några tips till vården, huruvida man känner sig som samma person efteråt, och mycket mer.
Hoppas att ni gillar den här podden om elbehandling (ECT). Lyssna även på min expertintervju.
Under tio år som psykiatrijournalist har jag läst en hel del bra böcker om psykisk ohälsa. Jag tänkte därför lista några av de bästa böckerna inom olika diagnoser och ämnen som jag läst.
Numera ges det ut en väldig massa böcker om psykisk sjukdom i Sverige. Så var det inte för bara tio år sedan, då var det betydligt färre. Jag har tagit med mina favoriter på både svenska och engelska, och eftersom jag själv är författare och skriver böcker om just psykisk ohälsa kunde jag inte låta bli att ta med mina egna böcker som jag givetvis är väldigt stolt över.
Jag har delat upp listan i olika kategorier: utmattningssyndrom, depression, bipolär sjukdom, social fobi, paniksyndrom, anorexi, adhd, Sigmund Freud, schizofreni och psykoser, självmord och suicidprevention, sömn, ungdomsböcker, psykisk ohälsa i idrott och övrigt.
Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus. Köper du böckerna via köplänkarna får jag ett par kronor av köpesumman.
Utmattningssyndrom
Man dör inte av stress : man slutar bara att leva – om utmattningssyndrom – Marie Åsberg och Selene Cortez
Marie Åsberg är professor emerita på Karolinska institutet i Stockholm och en av världens främsta experter på utmattningssyndrom. I den här boken skriver hon och Selene Cortez – som själv drabbats av utmattningssyndrom – om en av vår tids vanligaste sjukskrivningsorsaker. De blandar personliga och kliniska erfarenheter med forskning om utmattning.
Ur balans : om stress, utbrändhet och vägar tillbaka till ett balanserat liv – Aleksander Perski
Aleksander Perski är stressforskare och psykolog. Han har forskat på stress i över trettio år och är en av Sveriges och världens ledande experter på utmattning. Boken är mycket bra och informativt för alla som drabbas av utmattningssyndrom, även om den kanske hade behövt lite mer redaktionellt jobb.
Pia Dellson – Väggen: en utbränd psykiaters funderingar
Den här diktsamlingen fick en hel del uppmärksamhet när den kom och jag skulle gissa att den har sålt väldigt bra, vilket i så fall är högst välförtjänt. Pia Dellson är själv psykiatriker och beskriver här i runt tvåhundra korta dikter sin egen väg genom utmattningssyndrom. Jag har faktiskt intervjuat Pia om boken och om utmattning i min podcast Sinnessjukt:
Hursomhelst är det här en väldigt bra bok om utmattning som jag alltid rekommenderar till folk som drabbats. Perfekt som gåva till någon i din närhet som drabbats, eller till dig själv.
Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? – Christian Rück
En slags debattbok som handlar om mycket mer än utmattningssyndrom. Rück riktar en del kritik mot hur begreppet utmattningssyndrom vuxit fram, utan att ha utvärderats vetenskapligt på ett korrekt vis. Hur vet man exempelvis vad skillnaden är mellan depression och utmattningssyndrom? Att patienterna lider råder det inga tvivel om, men exakt hur man ska etikettera lidandet är kontroversiellt. Jag har f.ö. intervjuat Christian i min podcast. Väldigt intressant att höra honom resonera om sådana här saker.
Robert Sapolsky är en av världens främsta stressforskare och en uppskattad populärvetenskaplig författare, ”Varför zebror inte får magsår” handlar inte om utmattningssyndrom men behandlar alla olika sätt stress kan påverka vår kropp, både fysiskt och psykiskt. Läs gärna min recension av den här boken här.
Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar – Christian Dahlström
En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se. Rekommenderas av ledande depressionsforskare såsom Marie Åsberg: ”Jag tycker den är jättebra! Jag har läst den från pärm till pärm och har inte hittat någonting som inte är rätt, det är schysst information. Jag skulle tycka om ifall den fanns tillgänglig på akutmottagningar.”
Finns att köpa: här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)
Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige – Christian Dahlström
En bok om depression och annan psykisk ohälsa. Medverkar gör bland andra Therése Lindgren (utmattningsdepression), Kristoffer Triumf (depression) och Linus Thörnblad (utmattningsdepression). Dessutom är några av världens främsta experter intervjuade, till exempel Marie Åsberg som ses som en av världens ledande auktoriteter på depression. Åsberg har även skrivit bokens förord.
Förutom psykiatriker och patienter har boken hyllats av andra författare, till exempel Alex Schulman som sagt: ”Otroligt välformulerat, drabbande och smärtsamt – och faktiskt vackert”.
Finns att köpa: här (finns även som e-bok och går att köpa signerad)
Ut ur mörkret: en bok om depressioner – Miki Agerberg
Miki Agerbergs bok hjälpte mig väldigt mycket mot min depression. Miki har själv haft fem djupa depressioner och skriver oerhört bra och kunnigt om det.
Ångestens mamma: dikter om psykisk sjukdom och vardagsångest – Christian Dahlström
En diktsamling som handlar mycket om ångest och depression. Korta haikuliknande dikter med personliga erfarenheter av depression, som den här dikten till exempel:
Arvid Lagercrantz var en av de första svenska offentliga personerna i Sverige som berättade öppet om sina psykiska problem. Hans självbiografiska bok ”Mitt galna liv” handlar om hans tuffa tider med bipolär sjukdom och hur det har påverkat hans yrkesliv såväl som hans privatliv. Jag rekommenderar alltid den här boken när jag träffar någon som har bipolär sjukdom, mest eftersom det är en så träffande beskrivning av hur ett liv med bipolär sjukdom kan se ut.
Handbok för psykon: leva med ADHD och bipolär sjukdom – Tove Lundin
Tove Lundin är frilansjournalist från Stockholm som har bipolär sjukdom och ADHD. Det här en slags handbok för ”psykon” precis som titeln antyder, som jag verkligen kan rekommendera. Där ger hon tips om allt från hur man söker sjukpenning till hur man klarar sin vardag och förhållanden.
Min egen favoritbok om bipolär sjukdom, skriven av psykiatrikern Kay Redfield Jamison som är en av världens främsta experter på bipolär sjukdom. Hon har själv bipolär sjukdom och har valt att vara öppen med det i USA. I den här boken skriver hon väldigt informativt om sjukdomen och berättar samtidigt om sina egna erfarenheter, bland annat om gången då hon försökte begå självmord. Boken har översatts till svenska, den svenska versionen finns dock enbart på antikvariat.
Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT – Tomas Furmark, Annelie Holmström, Elisabeth Sparthan, Per Carlbring, Gerhard Andersson
Ett slags standardverk för social fobi eller social ångest, skriven av de främsta svenska experterna på ämnet. Bland andra medverkar Tomas Furmark, som är en ledande forskare vid Uppsala universitet (jag har f.ö. intervjuat honom i min podcast). Den här boken kan läsas som en väldigt bra faktabok om social fobi, eller användas som ett KBT-program – antingen som självhjälp eller under en psykoterapi.
Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns – Susan Cain
En bok som egentligen inte handlar om social fobi, utan om introversion, men som ändå på ett intressant vis beskriver hur olika människor skiljer sig åt i sociala situationer. Kan vara skönt att läsa på lite om introversion/extroversion även om jag först och främst rekommenderar ”Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT” här ovanför om du har besvär med social fobi.
Per Carlbring är professor i psykiatri, Åsa Hanell som är journalist och författare. Det här är en väldigt lättillgänglig och informativ bok om paniksyndrom, skriven som ett KBT-program men som går alldeles utmärkt att läsa som en vanlig faktabok. Används i psykoterapier och kan användas som en självhjälpsbok.
Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar – Christian Dahlström
En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se. Rekommenderas av ledande depressionsforskare såsom Marie Åsberg: ”Jag tycker den är jättebra! Jag har läst den från pärm till pärm och har inte hittat någonting som inte är rätt, det är schysst information. Jag skulle tycka om ifall den fanns tillgänglig på akutmottagningar.”
Finns att köpa: här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)
Anorexi
Och runt mig faller världen – Marit Sahlström
En roman baserad på verkliga händelser. I en familj med fyra systrar drabbas flera av syskonen av anorexi, samtidigt som andra tragedier inträffar i deras omgivning. Väldigt välskriven och berörande.
Ingen familj är en ö: ADHD, föräldraskap och skuld – Anja Wikström
En roman där huvudkaraktären Ada lever med sambon Axel och barnen My och Hugo. Storasyster My har adhd och i boken får vi följa familjens kamp för att få en ordentlig adhd-utredning. Man får även en bild av hur dynamiken kan se ut i en familj där en eller flera (adhd är väldigt ärftligt) har adhd. Skildringen av livet i en familj med adhd-diagnoser är gripande och autentisk. Boken innehåller också ett kort avsnitt i slutet med fakta och tips om adhd och autism.
Coolt med ADHD – Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg
En ungdomsbok om ADHD skriven av Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg. Boken handlar om Alice som är 11 år och har adhd, och hennes diagnos ställer till problem för henne i skolan. Hon inser dock att adhd:n har fördelar som hjälper henne. Det här är den första boken i serien om Alice som har fått en uppföljare hittills i boken ”Jag har ADHD” där Alice har blivit ett år äldre, även den boken försöker lyfta fram fördelar med adhd.
Malin Roca Ahlgren har även skrivit flera andra böcker, bland annat den superfina barn- och ungdomsboken ”Vad är det med Lisa? : en bok om ångest” som jag läste när den släpptes 2016.
Underbara ADHD: den svåra superkraften – Georgios Karpathakis
Georgios Karpathakis driver organisationen Underbara ADHD sedan ett par år tillbaka, en organisation som arbetar med att sprida kunskap om adhd. Den här boken är precis som organisationen ett sätt att göra detta, både via hans personliga erfarenheter och med hjälp av fakta om ADHD. Jag har för övrigt intervjuat Georgios i min podcast.
Anders Hansen berättar om adhd-diagnosens historia på ett lättbegripligt vis, men framför allt förklarar han vilka stora fördelar adhd för med sig, utan att för den sakens skull underskatta de svårigheter som diagnosen också kan orsaka. Hansen visar på ett pedagogiskt sätt hur man kan hantera ADHD för att få sitt liv att fungera bättre.
Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt skriver om psykoanalysen i Sverige och hur många av de freudianska villfarelserna har ställt till det i psykiatrin under 1900-talet. Boken handlar inte om ADHD utan främst om just Sigmund Freud och psykoanalysen, men den ger en väldigt värdefull bakgrund till de många psykoanalytiska myter som cirkulerar om ADHD, autism och andra diagnoser.
Pebbles Karlsson Ambrose lever med schizoaffektivt syndrom, en slags mellanting mellan schizofreni och bipolär sjukdom. Det här är en ögonöppnande, spännande, rolig och välskriven bok om psykoser som jag rekommenderar varmt. Jag har även intervjuat Pebbles i min podcast.
Marcus Sandborg lever med schizofreni och berättar i den här boken om hur han blev sjuk och vilka besvär sjukdomen ställde till med. Boken skulle behöva lite redigering, men är gripande, välberättad och ger stor insikt i hur en schizofren hjärna fungerar. Jag har intervjuat Marcus i min podcast för ett par år sedan, ett väldigt uppskattat dubbelavsnitt.
Ullakarin Nyberg är psykiatriker, forskare och en av de främsta experterna på självmord i Sverige. Den här boken är otroligt välskriven och innehåller mycket värdefull information om suicidfrågan, inte minst hur man kan hantera någon som lider av självmordstankar. Jag har intervjuat Ullakarin i min podcast, och faktiskt blivit intervjuad i hennes podcast Inferno.
Det här är en otrolig bok som jag rekommenderar alla att läsa.
När någon tar sitt liv: tragedierna vi kan förhindra – Alfred Skogberg
Alfred Skogberg är journalist och en av grundarna bakom organisationen Suicide Zero. Den här boken är lättläst, faktaspäckad, välskriven, personlig och känslomässig. Jag har även intervjuat Alfred i min podcast.
En perfekt natt: varför du sover och hur du gör det bättre – Björn Hedensjö
En perfekt natt är skriven av psykologen och journalisten Björn Hedensjö, som numera bland annat hörs i podcasten ”Dumma människor” som han har tillsammans med Lina Thomsgård. Den här boken har några år på nacken men är väldigt lättläst och intressant om sömn. Björn berättar om varför vi sover och vilka metoder för att sova bättre som har bäst vetenskapligt stöd. Jag har intervjuat Björn i min podcast för ett par år sedan.
Ångestpodden: Vi borde vara lyckliga – Sofie Hallberg och Ida Höckerstrand
Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg gör till vardags podcasten Ångestpodden som är en av Sveriges största poddar. Den här boken är som en slags förlängning av podden, en utmärkt bok att sätta i händerna på unga människor som lider av psykiska besvär och känner sig ensamma eller förvirrade. Jag har intervjuat Ida och Sofie i min podcast flera gånger och är väldigt förtjust i dem båda, väldigt goda förebilder för unga människor.
Therése Lindgren är en av landets mest kända Youtube-stjärnor och har hundratusentals följare i sociala medier. I den här boken berättar hon på ett gripande vis om sina problem med psykisk ohälsa. Bitvis något slarvigt hantverk som så ofta när influencers skriver böcker, men ett fint och genuint budskap från en bra förebild för unga. Therése har också varit med i min podcast för ett par år sedan.
Freud Evaluated: The Completed Arc – Malcolm Macmillan
Den mest genomgående och noggranna analysen av Sigmund Freuds värv, och varför praktiskt taget ingenting av hans så kallade ”upptäckter” är värda att använda annat än som kuriosa. Malcolm Macmillan klär av Freud på ett närmast smärtsamt vis.
Freud: The Making of An Illusion – Frederick Crews
Frederick Crews är en av de mest ihärdiga och skickligaste Freud-debunkarna i modern tid. Han har utöver den här boken bland annat varit redaktör för antologin ”Unauthorized Freud: doubters confront a legend” som dessvärre bara finns på antikvariat. Den här boken är en av de mest uppdaterade Freud-uppgörelserna, som fångar mycket av det som pö om pö har blivit känt om Freud de senaste decennierna.
Remembering Anna O.: A Century of Mystification – Mikkel Borch-Jacobsen
En av de viktigaste nycklarna till förståelsen av de felaktiga teorier och förfalskade historiebeskrivningarna som skapat myten om Sigmund Freud. Mikkel Borch-Jacobsen visar hur Anna O. (Berta Pappenheim) – kvinnan som kan beskrivas som psykoanalysens första patient – i själva verket inte alls blev frisk och att mycket annat i historien om henne är helt felaktigt.
Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt skriver om psykoanalysen i Sverige och hur många av de freudianska villfarelserna har ställt till det i psykiatrin under 1900-talet. Boken handlar inte om ADHD utan främst om just Sigmund Freud och psykoanalysen, men den ger en väldigt värdefull bakgrund till de många psykoanalytiska myter som cirkulerar om ADHD, autism och andra diagnoser.
Allt jag förlorade genom att vinna – Albin Tingsvall
Albin Tingsvall är före detta landslagsspelare i handboll och numera utbildad psykolog. I den här boken berättar han om baksidan med att leva i en vinnarkultur och vad han tycker går förlorat när idrott inte handlar om att ha roligt och att motionera för att må bra. Jag har intervjuat Albin i min podcast.
Den här boken är skriven av Mikael Landén som är en av landets främsta psykiatriforskare. Han forskar främst på bipolär sjukdom men långtifrån bara. I ”Galenskap” berättar han om den moderna psykiatrins forskningsframsteg, men problematiserar också psykiatrisk vetenskap på ett intressant vis. En av få riktigt bra svenska populärvetenskapliga böcker om psykiatri under de senaste åren tycker jag. Jag har intervjuat Mikael i min podcast, i en lång special om bipolär sjukdom.
Psyksystrar berättar – Gunnel Svedberg, Lillemor Sundström, Louise Seimyr, Ingrid Sandin, Lena Lundh
Fem pensionerade psykiatrisjuksköterskor berättar om sin tid inom psykiatrin. Väldigt intressant om hur psykiatrin i Sverige utvecklades under andra halvan av 1900-talet, med mentalsjukhus, sektorpsykiatrin, psykiatrireformen och mycket annat.
PC Jersild ser tillbaka på psykiatrins utveckling i Sverige, både på egen hand och i samtal med olika psykiatriexperter. Många insikter och en kortfattad överblick över psykiatrin utveckling i Sverige.
Bryt det sista tabut: mental ohälsa ut ur garderoben! – Maria Borelius
Maria Borelius växte upp med en älskad bror som drabbades av schizofreni. Brodern dog i en lägenhetsbrand och i den här boken vill Borelius lyfta psykiatrins brister och vikten av att prata öppet om psykisk ohälsa.
Smartare än din telefon: hur du använder mobilen för att må bättre, bli effektivare och stärka dina relationer – Siri Helle
I skuggan av Anders Hansens bok ”Skärmhjärnan”, som en del forskare anser vara väldigt bristfällig (vilket jag intervjuat Anders om), släpptes den här boken ungefär samtidigt och på samma tema. Enligt de forskare jag talat med speglar den här forskningsläget mycket bättre med sitt betydligt mindre alarmistiska budskap.
Fallet Thomas Quick : att skapa en seriemördare – Hannes Råstam
Den mästerliga boken av Hannes Råstam som avslöjade den osannolika historien om Thomas Quick och rättspsykiatrins stora brister i hanteringen av den påstådda seriemördaren. En klassiker.
Den sårade divan: Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S) – Karin Johannisson
En otroligt bra bok om livet på mentalsjukhus, och inte minst Beckomberga sjukhus, skriven av medicinhistorikern Karin Johannisson. Innehåller en del ganska stora faktafel, men otroligt välskriven rent stilistiskt och fina skildringar av spännande kvinnliga konstnärssjälar.
ECT har en historia som sträcker sig tillbaka till den 11:e april 1938, då italienarna Ugo Cerletti och Lucio Bini för första gången testade metoden på en människa. ECT står för electroconvulsive therapy men kallas på svenska vanligen för elbehandling. Här kan du läsa mer om ECT:s historia.
Tidiga försök med chockterapier (-1938)
Att epileptiska anfall kan användas för att behandla vissa former av psykiska besvär har varit känt länge, enligt vissa så länge som i hundratals år[1]. I början av 1900-talet fick tanken om ett generellt motsatsförhållande mellan olika sjukdomar ett stort genombrott i och med Julius Wagner-Jaureggs malariabehandling mot hjärnsyfilis. Patienten infekterades med en sjukdom (malaria) för att botas från en annan (hjärnsyfilis, ett senstadium av könssjukdomen syfilis som yttrade sig i psykosliknande symtom). Wagner-Jauregg tilldelades Nobelpriset 1927 för denna upptäckt, som senare ersattes av antibiotika.
En av pionjärerna inom så kallade chockterapier – ett samlingsnamn för psykiatriska behandlingsmetoder som ”chockade” kroppen – var den ungerska forskaren Ladislas Meduna. Han hade observerat epilepsipatienters hjärnor, och funnit att det fanns gliaceller i de utrymmen som lämnats i spåren av förlorade nervceller[2]. År 1931 hade Medunas kollega Hechst beskrivit att patienter med schizofreni istället hade färre gliaceller än normalt, vilket stod i kontrast till Medunas fynd hos epileptiker[3]. Kunde nyckeln till schizofrenins gåta finnas hos epileptiker?
Kliniska studier visade även att schizofrenipatienter sällan hade epilepsi och vice versa, vilket Meduna tyckte stärkte tesen om ett motsatsförhållande mellan schizofreni och epilepsi. Han ville därför försöka bota schizofrenipatienter med kemiskt utlösta epilepsianfall. Den 2:a januari 1934 gav han därför för första gången en människa kamferinjektioner, som gav epilepsiliknande krampanfall. Under de följande två åren behandlade han över hundra patienter, varav runt hälften ska ha upplevt förbättring[4].
Förutom substansen kamfer, användes även andra ämnen för att uppnå samma effekt. Till exempel ämnet cardiazol som gavs intravenöst och utlöste ett epilepsiliknande anfall som varade i ett par minuter, men som ofta orsakade svår ångest hos patienterna[5].
Eftersom de kemiskt utlösta krampanfallen var svårstyrda och dessutom obehagliga för patienterna, började man på 1930-talet även att försöka med elektriskt utlösta krampanfall i djurstudier[6].
De första elbehandlingarna på människa (1938)
En som blivit inspirerad av chockterapierna var den italienske professorn Ugo Cerletti. Han hade redan använt elektricitet i djurstudier av epilepsi i Genua[7]. Tillsammans med sin assistent på universitetet i Rom, Lucio Bini, skulle han komma att utveckla elbehandling även för människor.
Cerletti och Bini hade bland annat varit i Wien och observerat just cardiazolbehandlingar, som alltså var svårt ångestframkallande för många patienter. De fick idén att istället testa elektricitet för att uppnå kramper, men innan man provade på en människa gjorde man djurförsök för att undersöka vad som var en säker dos[8].
När man tyckte att metoden kändes tillräckligt säker beslutade man att testa den även på en människa. Den första människan som fick elbehandling kallades Enrico X[9], en svårt förvirrad man som hade hittats vid en järnvägsstation. Efter veckor av annan behandling hade man inte uppnått någon förbättring[10] och beslutade att testa med elbehandling.
Det första försöket den 11:e april 1938 misslyckades, man uppnådde helt enkelt inget krampanfall och fick därför kalibrera metoden[11]. Den 20:e april samma år försökte man igen, den här gången med högre spänning. Man uppnådde då ett epileptiskt anfall, och efter ytterligare elva behandlingar var Enrico X helt återställd och kunde lämna kliniken.
De första elbehandlingarna i Sverige
När utfördes den första elbehandlingen i Sverige? Det är inte helt fastslaget, men antingen 1939 eller 1940.
När jag nyligen gjorde en dokumentär om Beckomberga sjukhus i Stockholm, gick jag igenom alla sjukhusets årsredovisningar i Regionarkivet och Stockholm stadsarkiv. Beckomberga var snabba på att plocka upp nya psykiatriska forskningsrön och var bland annat väldigt tidigt ute med antipsykotiska mediciner, lobotomier och insulinkomabehandlingar (där de två senare numera sedan länge har slutat användas).
Man använde även cardiazolbehandlingar och uppges ha varit först i landet att utföra elbehandlingar[12]. Huruvida man var det är svårt att säga, det har till exempel påståtts att Beckomberga började med elbehandlingar redan 1939[13]. Av originalhandlingarna i arkiven framgår dock tydligt att man började först i oktober 1940. I årsrapporten för 1940 beskriver man både hur cardiazolbehandlingarna ersatts med elbehandling och att man började med dessa i just oktober 1940:
ECT:s historia – första elbehandlingarna på Beckomberga sjukhus.
Eventuellt började dock mentalsjukhuset Sankt Jörgens sjukhus (även kallat Göteborgs hospital) använda elbehandlingar redan 1939[14]. Oavsett vad så dröjde det alltså inte länge mellan att metoden först användes på människa i Rom under våren 1938, och det att den även togs i bruk i Sverige.
Elbehandling i Sverige och världen idag
ECT eller elbehandling är en kontroversiell metod som ofta kritiseras av olika antipsykiatriska rörelser som växte fram under 1960-talet. I Sverige finns exempelvis ”Kommittén för mänskliga rättigheter” (KMR) som är en organisation sprungen ur scientologin, som driver informationskampanjer mot elbehandlingar, psykofarmaka m.m. Sajten elchocker.se drivs av Peter U Larsson, som på sin hemsida skriver att han ”är scientolog sedan nästan 30 år tillbaka”.
Elbehandling är dock en effektiv metod mot flera svåra psykiatriska tillstånd och används än idag i både Sverige och resten av världen. Knappt 4000 personer får behandlingen årligen i Sverige, fördelat i ålder enligt tabellen nedan (från Kvalitetsregister ECT:s årsrapport 2020[15]).
Åldersfördelning ECT/elbehandlingar i Sverige under 2020. Bild: Kvalitetsregister ECT.
Kvalitetsregister ECT är ett register för kvalitetsuppföljning av elbehandlingar i Sverige, som finns att ta del av online. Där kan du läsa mer om allt från hur många behandlingar som ges i olika delar av landet, till hur många som får biverkningar och hur många som blir förbättrade av metoden.
Svensk Psykiatrisk Förening (SPF) har även en skrift med kliniska riktlinjer för ECT – även den tillgänglig online – där du kan läsa mer om vad metoden är effektiv mot och vilka de vanligaste biverkningarna är.
Om du vill veta mer om ECT har jag gjort en ECT-serie i min podcast Sinnessjukt, här hittar du första delen av den.
Om du vill veta mer om Beckomberga sjukhus, lyssna på min tredelade dokumentär här.
[5] Nilsson, Roddy, and Maria Vallström, eds. Inspärrad: Röster från intagna på sinnessjukhus, fängelser och andra anstalter 1850–1992. Nordic Academic Press, 2016. P. 280.
[13] Johannisson i Nilsson och Vallström, 2016, P. 280 och SLL, BECKOMBERGA – En titt I backspegeln, 1982. P. 3.
[14] Frederiksen, Svend Otto, and Giacomo D’elia. ”Unmodified and modified electroconvulsive treatment A comparison of patients treated in 1941-1950 and in 1974-1983.” Nordisk Psykiatrisk Tidsskrift 45.2 (1991): 137-143.
Christian Dahlströms föreläsning om psykisk ohälsa, depression och ångest.
Christian Dahlström föreläsning – boka föreläsning med Christian Dahlström
Föreläsning med Christian Dahlström – Årets folkbildare och en av Sveriges mest anlitade föreläsare om psykisk ohälsa.
Christian Dahlström har utsetts till Årets folkbildare 2019 och är en av mest anlitade föreläsare inom psykisk ohälsa. Christian har föreläst i hela landet sedan 2014 och har gjort hundratals föreläsningar om psykisk ohälsa, depression och ångest. Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus.
Om Christian Dahlström
Christian Dahlström (f. 1985) är civilekonom och journalist och har vunnit en rad prestigefulla priser för sin bevakning av psykiatrin i Sverige. Hans granskningar av charlataner inom psykisk ohälsa och dokumentärer om psykiatrihistorien har fått stort genomslag i SVT, SR, TV4, Expressen, SvD, DN och en rad andra stora medier. De publiceras i podden Sinnessjukts särskilda Dokument-serie på Patreon.
Christian föreläser på vårdkonferenser och för yrkesarbetande inom psykiatrin, men även för allmänheten under kommunala psykiatridagar, för elever på skolor – eller på företag och organisationer som vill lyfta frågan om psykisk ohälsa. Hans uppskattade föreläsning om psykisk ohälsa, depression och panikångest handlar både om hans personliga erfarenheter och om vetenskapen bakom psykiska sjukdomar – där hans erfarenheter av intervjuer med några av världens främsta forskare i olika fält inom psykiatrin ger honom en perfekt blandning av fakta och egen erfarenhet.
Christian Dahlström föreläsning – boka nu
En föreläsning med Christian Dahlström är perfekt både som inspirationsföreläsning för allmänheten och som fortbildning för professionella. Under 75-90 minuter berättar han om:
Bilder från Beckomberga sjukhus är ovanliga, särskilt från vårdmiljöerna med patienter och personal, eftersom mentalsjukhus omgavs av strikt sekretess. Förmodligen är de enda autentiska bilderna från Beckomberga sjukhus tagna av fotografen Anders Ängsvik (tidigare Anders K. Johansson, författaren bakom fotoboken ”Beckombergalandet”).
När jag gjorde min dokumentär om Beckomberga sjukhus intervjuade jag Anders, som själv växte upp på sjukhusområdet i Bromma, då hans båda föräldrar arbetade på sjukhuset. Han själv började arbeta på Beckomberga under 70-talet och fick i vuxen ålder uppleva sjukhuset som anhörig då hans syster blev sjuk och intagen.
Anders har en samling på ett par tusen bilder från Beckomberga sjukhus, som alltså med stor sannolikhet är unika i sitt slag. Eftersom han ville uppmuntra mitt arbete med att uppmärksamma sjukhusets historia, gav han mig rättigheter till hela hans samling av fotografier från Beckomberga. Ett knappt hundratal hade han digitaliserat, jag digitaliserade ytterligare ett tjugotal utvalda bilder, bland annat för att göra printar som ni snart hittar i min webbshop. Jag har även lagt upp en del av bilderna på bildbanken Alamy där du kan köpa rätten att använda dem. Gå in på Alamy.com och sök efter ”Beckomberga sjukhus” så hittar ni bilderna där.
Här är ett par exempel på fotografier från Beckomberga sjukhus som finns digitaliserade och som du kan köpa av mig. Jag har alltså ett hundratal bilder totalt sett, det här är bara ett litet urval.
I min dokumentär om Beckomberga sjukhus får du veta mer om sjukhusets historia, och om mentalsjukhuseran i Sverige. Jag avslöjar även nya detaljer om Jussi Björling och hans relation till Beckomberga, vilket jag även skrivit om i Expressen Kultur nyligen.
Bältesläggning på Beckomberga sjukhus, närbild. Foto: Anders Ängsvik.
Bältesläggning på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Förberedelse för elbehandling (ECT/”elchocker”) på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Stora kvinns Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Personalmöte på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Landskapsvy över Beckomberga sjukhus och sjukhusparken, bild från köksbyggnadens tak. Foto: Anders Ängsvik.
Rökande patient på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Närbild, patient på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Administrationsbyggnaden på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Dokumentär om Beckomberga sjukhus av Christian Dahlström.
Ny dokumentär om Beckomberga sjukhus ute nu! Det är en dokumentär i tre delar, med intervjuer med bland annat fyra tidigare anställda på sjukhuset. Där avslöjas även sanningen om ryktet kring Jussi Björling och Beckomberga, med helt nya uppgifter om världstenoren från Stora Tuna.
I dagarna publicerades första delen av min dokumentär om Beckomberga sjukhus på patreon.com/sinnessjukt. Jag har arbetat i snart ett år med den och spenderat många långa timmar i olika arkiv runt om i Stockholm.
Jag har dessutom träffat fyra tidigare anställda på sjukhuset: Bernt-Olof Jonasson från Västervik som arbetade på sjukhuset i 46 år (från 1960 till 2006), Barbro Gustafsson som gjorde sin praktik på sjukhuset 1960, Gunnel Svedberg som från 1964 arbetade som lärare för sjuksköterskeelever på Beckomberga under sju år, och fotografen Anders Ängsvik (tidigare Anders K Johansson) som växte upp på sjukhusområdet och som senare själv arbetade där.
Här kommer sammanfattningar av de tre olika delarna, med smakprov för den som vill lyssna. Hela avsnitten, och manus med källor till alla påståenden i dokumentären (och källor till allt här nedan), samt till arkivklippen, finns i manusen som publiceras på patreon.com/sinnessjukt.
Uppdatering22 november 2021: nu finns även två uppföljningsavsnitt som är helt gratis, där jag diskuterar dokumentären med psykiatrikerna Pär Höglund och Markus Takanen.
Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus.
Beckomberga sjukhus: Del 1
Det var Sveriges största mentalsjukhus genom alla tider, en kolossal anläggning med över trettio olika byggnader, förbundna av kilometerlånga underjordiska kulvertar. På en fastighet på 79 hektar, byggdes den svenska psykiatrins kronjuvel. En gång för alla skulle man nu ordna huvudstadens sinnessjukvård och ge ett värdigt liv åt alla som råkade ut för psykisk sjukdom.
Men under decennierna skulle stadens mest ambitiösa psykiatrisatsning någonsin, Beckomberga sjukhus i Bromma norr om Stockholm, få dåligt rykte och förknippas med förvaring och förfall.
Det finns förvånansvärt lite sammanställd information om Beckomberga. Till skillnad från många andra städer där de stora mentalsjukhusen en gång låg, så finns det inget psykiatriskt museum i Stockholm. Det har inte heller gjorts några särskilt ambitiösa försök att sammanställa sjukhusets långa historia i böcker, dokumentärer eller på annat vis. Ett par utställningar på olika muséer och en jubileumsbok från 1992 är det närmaste man kommer.
Informationen finns istället i olika arkiv runt om i Stockholms-området. Ofta inkomplett, i oordning och på papper där bläcket flutit ut så att man inte längre kan se vad som står. Under ett knappt års tid besöker jag en rad olika arkiv och plockar upp trådar där jag tappat dem i föregående arkiv. Det är först efter det arbetet som jag exempelvis kan sammanställa beläggningen på sjukhuset i ett stort Excelark (filen finns som extramaterial här).
En hel del av den information som trots allt finns är dessutom inte sann. Även normalt sett tillförlitliga källor visar sig i stort sett alltid innehålla fel när man kontrollerar dem mot originalhandlingar i arkiven.
Flera författare hävdar att Beckomberga var Europas största mentalsjukhus eller till och med hela Europas största sjukhusanläggning. En rad källor hävdar att Beckomberga hade över 2000 patienter. Flest patienter fanns enligt Dagens Nyheter på sjukhuset under andra världskriget. Idéhistorikern Karin Johannisson beskriver i boken ”Den sårade divan” över flera sidor konstnären Sigrid Hjerténs första månader på sjukhuset våren 1932. En annan ständigt återkommande uppgift är att Beckomberga sjukhus stängde 1995. Exempelvis Sara Stridsberg – författaren bakom den hyllade romanen ”Beckomberga: ode till min familj” från 2014 – resonerar kring att det kanske var den stora ekonomiska krisen i Sverige 1995 som var förklaringen till att sjukhuset stängde igen.
Ingenting av detta stämmer, och i del 1 av dokumentären avslöjar jag sanningen bakom dessa myter.
Många av alla uppgifter som förekommer om sjukhuset kan man spåra tillbaka, som när karaktären Olof i Sara Stridsbergs roman ”Beckomberga: ode till min familj” berättar om hur Jussi Björling varit inlagd på sjukhuset under våren 1954. Uppgiften härstammar förmodligen från Yrsa Stenius Björling-biografi ”Tills vingen brister” från 2002. Ryktena om att Jussi Björling varit patient på Beckomberga har dock aldrig kunnat styrkas, och uppgiften i Stridsbergs och Stenius böcker är helt säkert falsk.
I den här dokumentären kommer nämligen sanningen om Jussi Björlings relation till Beckomberga sjukhus för första gången att avslöjas. Sanningen, som inte ens Jussis egen familj kände till när jag hörde av mig, är minst sagt uppseendeväckande.
Den kanske viktigaste missuppfattningen har dock inte med detaljer eller faktauppgifter att göra, den handlar om sjukhusets rykte. Det är, visar det sig, ett orättvist rykte. Mer om allt detta, om Beckombergas bakgrund (som att sjukhuset först skulle ha legat i Norsborg, Hallunda eller Brännkyrka) och om Agnes von Krusenstjernas och Ester Hennings tid på sjukhuset får du i del 1.
Andra namn som dyker upp i del 1 av ”Beckomberga sjukhus” är Hermann Göring, Ivan Andersson, Carl Westman, Fritz Wiesel, Torsten Wiesel, Isaac Grünewald, Curt Clemens, Janny-Lisa Clason, Maud Nycander, Kersti Grunditz, Nelly Sachs, Gunnar Tillman, David Sprengel, Josef Riwkin, Olof Lagercrantz, Stig Ahlgren, Jacob Fredrik Ljunglöf, Robert Ljunglöf och Knut Ljunglöf.
Beckomberga sjukhus: Del 2
Om någon person har förkroppsligat Beckomberga sjukhus så är det läkaren och forskaren Sander Izikowitz, som även var sjukhusets styresman i tio år mellan 1952 och 1962.
Läkaren Signe Nygren, som själv arbetade på sjukhuset i 38 år, berättar i en intervju om Izikowitz stora avtryck. Hon säger att man helt enkelt inte att tala om Beckombergas historia utan att tala om Izikowitz. Han var en centralgestalt, kraftfull, vital, med visioner som han till stor del lyckades förverkliga. Han kämpade för att höja statusen på psykiatrin, och minska stigmat för patienterna. Psykiatripatienter skulle få lika god vård som andra patienter.
Izikowitz arbetade hårt med sjukhusets PR och ville visa allmänhet och politiker att man var progressiva, hårt arbetande och gjorde allt för sina patienter. På så sätt tänkte han att den som blev psykiskt sjuk inte skulle frukta sjukhuset, utan våga söka hjälp för sina besvär. För att ändra bilden av Beckomberga skrev Izikowitz bland annat själv om sjukhuset i Tidningen Se:s långa reportage om Beckomberga från 1949.
PR-mannen Sander Izikowitz var dessutom barndomsvän med Stockholms socialdemokratiske finansborgarråd Hjalmar Mehr, vilket antagligen underlättade för honom att få pengar till sina okonventionella idéer. Han var även god vän med högerpolitikern Folke Kyling, som var sjukvårdsborgarråd i Stockholm.
En av idéerna som han lyckades driva igenom under sina sista år på Beckomberga var Italienresorna. Det var en djärv tanke, att låta patienterna åka på semester till Gabicce Mare, strax söder om Rimini. På så sätt tänkte han att de skulle få nya välgörande intryck, ett avbrott i den grå vardagen och ett sätt att minska den institutionalisering som var baksidan av den omfattande service och avlägsna geografiska placeringen som Beckomberga och andra mentalsjukhus hade. Efter hemkomsten bildar patienterna Beckombergas italienska klubb, vars målsättning är att öka kunskaperna om Italien.
Även om Izikowitz beskrivs som en läkare som ville se hela människan bakom patienten, så var han likt Beckomberga angelägen om att betona vikten av medicinsk och biologisk behandling. Så kallade insulinkomabehandlingar, där insulin injicerades så att patienten förlorade medvetandet, förespråkade han långt innan metoden blivit allmänt accepterad i psykiatrin. Det var under hans styre 1957 som sjukhuset började använda litium mot bipolär sjukdom (lyssna gärna på min dokumentär om litium också). Det var även Izikowitz som fick sjukhuset att bli pionjärer med klorpromazinet (det första antipsykotiska läkemedlet), och som efter medgivande från Sigrid Hjerténs son fattade det formella och fatala beslutet att låta henne lobotomeras.
Den första lobotomin på svensk mark hade utförts i augusti 1944 på Serafimerlasarettet på Kungsholmen i Stockholm av hjärnkirurgen Gösta Norlén. Det lär dock ha varit Beckombergas styresman Fritz Wiesel, Izikowitz företrädare, som låg bakom försöken. Redan 1942 ska han ha föreslagit försöken med lobotomi för professorn och hjärnkirurgen Herbert Olivecrona på Serafimerlasarettet.
Lobotomierna på Beckomberga når sin peak 1949, då hela 122 operationer genomförs. Totalt sett kulminerar operationerna i Sverige under åren 1950 till 1953, då nästan hälften av de drygt 4400 svenska lobotomierna sker.
Beckomberga sjukhus började med tiden att förfalla. Sjukhuset var visserligen så pass stort att mindre upprustningar och tillbyggnader pågick i stort sett oavbrutet, men under perioden 1955 till 1965 genomgår det den största renoveringen i sjukhusets historia. Det är också under den här perioden som sjukhuset är som allra störst räknat i antal patienter, i den här delen av dokumentären får du veta vilka toppnoteringarna var i antal vårdplatser och i antal patienter samt när toppnoteringarna inträffade.
Läkemedel har en central roll på sjukhuset, men sjukhuset satsar också stort på olika former av rekreation, evenemang och utbildning. Förutom italienprojektet gjorde man en mängd kortare resor: bussresor till fjällen och flygresor till exempelvis Göteborg och Visby. På sommaren åker man till fritidsgården i vackra Hölö utanför Södertälje.
Beckombergas satsning på kultur och rekreation var också minst sagt ambitiös, och når sin kulmen under 50- och 60-talen. 1956 har biblioteket 3742 böcker och håller öppet fyra gånger i veckan. Bibliotekarien går dessutom bokronder på 18 olika avdelningar.
Man anställer även en studieledare som anordnar 15 studiecirklar under 1956, 1958 är det hela 25 studiecirklar. Förutom biografvisningarna anordnas en mängd föreställningar i festsalen varje år. 1956 uppträder inte mindre än fyra olika operasångare (vilka de var får du veta i denna del). Sjukhusdirektionens på Beckomberga har ett eget konstråd och anordnar ofta konstutställningar. 1961 besöker författaren Per-Anders Fogelström sjukhuset i mars och berättar om sin bästsäljande bok ”Mina drömmars stad”. Innan dess har Sven Wollter besökt sjukhuset med en uppsättning av pjäsen Pygmalion, och skådisen Sigge Fürst och programledaren Pekka Langer har uppträtt tillsammans för patienterna.
Man öppnar även en liten skönhetssalong på sjukhuset, där skönhetsexperten Kajsa Olausson en gång i veckan mellan klockan 9 och 17 tar emot patienter för ansiktsbehandling, pedikyr och manikyr. En annan skönhetsexpert, Gunnel Eriksson, håller föreläsningar om hygien och skönhetsvård: ”Betydelsen av skönhetsvård för kvinnliga patienter visar sig spela en stor roll för deras mentala tillstånd”, skriver studieledaren Johanne Grieg Cederblad.
Den 12 december 1961 börjar en ung Cornelis Vreeswijk arbeta på Beckomberga. Där träffade han bland annat sköterskan Ingalill Rehnberg, som blev Vreeswijks första hustru. Paret fick ett barn – Cornelis enda – sonen Jack Vreeswijk. Författaren Klas Gustafson skriver i Vreeswijk-biografin ”En bluesliv” att Cornelis hade övertalats att söka jobb på Beckomberga av vännen Tommy Eriksson, som redan arbetade på sjukhuset.
Cornelis blir dock inte långvarig på Beckomberga, 1962 slutar han efter en dispyt med personalföreståndaren Syster Agda. Cornelis har blivit attackerad av en intagen som försökt strypa honom med den slips som ingick i tjänsteuniformen. Han vägrar därför att bära slipsen, vilket skapar konflikten med Agda.
Cornelis skriver senare visan ”Hönan Agda”, i dokumentären får du höra mer om den och huruvida den verkligen handlar om Syster Agda. Dessutom avslöjar jag för första gången Syster Agdas verkliga identitet.
Sjukhusets kulturella fokus innebar också att man bjöd in kända musiker att spela i festsalen, de flesta tycks ha ställt upp utan betalt. Förutom Jussi Björlings framträdande på Beckomberga sjukhus den 30 december 1954, och en rad andra kända operasångare – som den finska operastjärnan Kim Borg som sjöng på sjukhuset (när det var får du också veta i avsnittet) – uppträdde en närmast osannolik skara kända artister i sjukhusets festsal under årens lopp.
Jag får tips om både internationella och svenska stjärnor som Lill-Babs, Fred Åkerström, Arja Saijonmaa, Kjerstin Dellert, Lill Lindfors, Alice Babs, ”Red” Mitchell, Kenny Drew, Svend Asmussen, Joséphine Baker och Monica Zetterlund. Vilka har egentligen uppträtt på Beckombergas lilla scen? Jag går till botten med det, och sanningen är faktiskt otrolig.
Ett illasinnat rykte gjorde under 70-talet gällande att Olof Palme vårdades på Beckomberga och att han därför inte var lämplig som statsminister. Han vårdades dock aldrig på Beckomberga. Skälet till ryktet och varför han inte förnekade det offentligt, berättar jag mer om i den här delen.
Dessutom avslöjar jag sanningen om Jussi Björling. Var han inlagd på Beckomberga? Varför uppträdde han på sjukhuset? Sanningen innehåller en rad spektakulära detaljer som tidigare varit helt okända även för Jussis egen familj (dottern Ann-Charlotte har fått läsa och godkänna manus eftersom det innehåller känsliga uppgifter).
[Spelare till del 2 kommer finnas här när den delen har publicerats]
Andra namn som dyker upp i del 2 av ”Beckomberga sjukhus”: Eric Abrahamsson, Erling Moe, Hans Billtow, Olga Appellöf, Matts Frejd, Margareta Hallin, Styrbjörn Hybinette, Kenneth Pawlo, Judith Garellick, Oswald Tureo, Lars Edelstam, Karl Granquist, Lars Forssell, Per Edström, Monica Dominique, Alan Wagner, Tage Erlander, Anna-Lisa Björling, Kaj Holmstrand, Lennart Swahn, Ann-Charlotte Björling, Mårten Rosenqvist.
Beckomberga sjukhus: Del 3
Anders Ängsvik är fotograf och författare och har skrivit fotoboken ”Beckombergalandet”. Båda Anders föräldrar arbetade på Beckomberga och bodde i personalbostäderna. Han växte upp på sjukhusområdet och började själv arbeta på Beckomberga som tonåring på 70-talet. I vuxen ålder upplevde han även sjukhuset som anhörig, då hans syster blev inlagd på Beckomberga.
I Beckombergalandet speglar Anders Ängsvik en del av de mer nattsvarta bilder jag stöter på under min research. Men precis som Bernt-Olof, Barbro och Gunnel är Anders övertygad om att de flesta i personalen gjorde sitt bästa. I del 3 berättar Anders om sin uppfattning av Beckomberga.
En del patienter har onekligen uppfattat vistelsen som ett övergrepp. Som Lennart Hebel som var inlagd på sjukhuset i 35 av sina 60 år i livet. I en intervju i Pockettidningen R från 1976 säger han att ”Beckomberga var en fabrik som masstillverkade dårar”, dit man kom som någorlunda frisk och gjordes om till ett vrak.
Andra patienter berättar om det rakt motsatta. Den nobelprisbelönade poeten Nelly Sachs blev inlagd på Beckomberga 9 september 1960, samma dag som Jussi Björling avled på Siarö. Under åren hon i perioder är intagen på Beckomberga skriver bland annat två av de diktsamlingar som sägs varit av avgörande betydelse för att hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1966. Sachs har själv skrivit i boken ”Den store anonyme” om det som hon kallar ”Det Gudomliga Beckomberga”, och i den här delen berättar jag mer om vad hon tyckte om sjukhuset.
Uppfattningen om Beckomberga varierar inte bara mellan patienter, utan även lite beroende på vilken period man talar om. På 80-talet förföll delar av sjukhuset i takt med att sjukhusets nedläggning planerades. De länge så välvilligt inställda politikerna stängde successivt plånboken. Pengarna behövdes till annat och Beckomberga fick nu stå tillbaka.
På 90-talet blev situationen ännu värre. Många verksamheter flyttade ut och sjukhusområdet förvandlades till ett ödelandskap. Det är som en spökstad i Vilda Västern, berättar föreståndaren för en avdelning som är kvar enbart eftersom det inte finns någonstans att flytta patienterna.
Ungdomar i kamouflagekläder spelar paintball på det öde sjukhusområdet. Det sker inbrott i de tomma lokalerna. Ett automatiskt brandlarm går men visar sig vara falsklarm. Servicen för patienterna som trots allt var kvar blev sämre och renoveringar uteblev. Men för att förstå varför sjukhuset ödelades, återvänder vi i den här delen till början av 60-talet. Då påbörjades den långa resa som skulle bli Beckombergas slut.
Skillnaderna mellan kroppssjukvård och psykvård suddades nämligen ut mer under 1900-talets mitt. Sankt Görans psykiatriklinik i Stockholms innerstad hade öppnat 1961 och åtminstone en del av vården skulle då ske i samma lokaler som de kroppssjuka. I 1962 års sjukhusplan förutsattes att Beckomberga efter 1980 skulle vara ett komplett sjukhus även för kroppssjukdomar och kunna ta emot 15 000 patienter per år i öppen vård, i linje med Sander Izikowitz dröm. Nu skulle det inte bli så, men de renodlade mentalsjukhusen skulle definitivt försvinna.
60-talet präglades dock av den starka övertygelsen om att Beckomberga skulle finnas kvar. Beckomberga sjukhus startar en egen radiokanal. Man ökar personalstyrkan till över tusen anställda (data för personalstyrkans omfattning finns i Excel-filen finns som extramaterial här). Man byter ut alla fönster mot så kallade perspektivfönster, det vill säga stora fönster utan spröjsar, som släpper in mer ljus i lokalerna. De nyrenoverade avdelningarna får också helt nya möbler.
I slutet av 60-talet talas det allt mer om öppenvård, en antipsykiatrisk rörelse påverkar alla delar av psykiatrin. Under 70- och 80-talen tas sedan en rad olika beslut som till sist leder till inledningen av den långa nedmonteringen av Beckomberga sjukhus. Innan dess byggs dock Beckomberga ut en sista gång, när Medicinskt centrum (nuvarande Bromma sjukhus) under julen samma år 1971 står klart. Under hösten 1977 införs även försöksverksamhet med sektoriserad psykiatri i Hässelby-Vällingbyprojektet. Sektoriserad psykiatri innebar en ny modell där de centralstyrda avlägsna mentalsjukhusen ersattes av mindre vårdenheter ute i samhällena.
Personalen på en av avdelningarna på sjukhuset tog 1983 fram ett förslag om att en avdelning skulle göras om, för att hjälpa patienterna med övergången från institutionslivet till flytten ut i samhället. Tanken var att många psykossjuka nu skulle flytta till egna eller kollektiva hem, beroende på hur mycket de klarade av på egen hand. Den nya avdelningen kallades Hus 13 och fanns kvar till åtminstone 2006.
Lokalerna som töms används dessutom tidvis för andra ändamål. 1989 döms en HIV-smittad man som tidigare förgripit sig på unga pojkar av Länsrätten till tvångsvård, och förs till en avdelning på Beckomberga sjukhus där han vaktas av personal från ett vaktbolag. Inför fotbolls-EM i Sverige 1992 planeras att två avdelningar på Beckomberga ska förvandlas till arrestlokaler för bråkiga fotbollssupportrar. År 2000 föreslås att lokalerna ska bli flyktingboende, men projektet tycks aldrig bli av.
Kiosken och cafeterian på Beckomberga läggs ned under sommaren 1989 vilket leder till protester från patienter, personal och anhöriga som inte ville bli av med det enda kvarvarande samlingsstället för dem. Den öppnar igen under vintern då en privatperson tagit på sig att driva det, men försvinner igen ett par år senare.
Utbyggnaden av behandlingshem ute i samhället tog längre tid än väntat eftersom fördomarna mot psykiskt sjuka bland allmänheten var starka. Det var ett av skälen till att många patienter blev kvar väldigt mycket längre än i tio år efter det slutgiltiga beslutet 1984 om att lägga ned Beckomberga.
På 90-talet tror förmodligen många stockholmare att sjukhuset har stängt igen, eftersom media förmedlar den bilden, men detta är inte sant. Många av Beckombergas lokaler stod dock tomma i ett drygt decennium och förföll. 2008 säljs de centrala sjukhusbyggnaderna – Stora Kvinns, Stora Mans, administrationsbyggnaden, köksbyggnaden och samlingssalen – till Riksbyggen, som sedan bygger om dem till bostäder.
Men att Beckomberga stängde 1995 eller 1997, som ofta uppges är inte sant, i den här sista delen av min dokumentär om Beckomberga argumenterar jag till och med för att sjukhuset aldrig har stängt.
Andra namn som dyker upp i del 3 av ”Beckomberga sjukhus”: Martin Ekblad, Ronald Laing, David Cooper, Aaron Esterson, Ulla-Britta Winroth och Lars-Arvid Frithiof.
Kerstin Evelius och jag på hennes torp utanför Enköping.
Häromveckan träffade jag den tidigare psykiatrisamordnaren Kerstin Evelius och gjorde en lång intervju med henne om psykiatrin i Sverige. Kerstin tillsattes på sin post av sjukvårdsministern Gabriel Wikström 2015. Förutom själva samordningsuppdraget och rapporten ”För att börja med något nytt måste man sluta med något gammalt” genomförde hon en utredning om tvångsvård mot barn, med den efterföljande rapporten ”För barnets bästa?”
Jag hade själv träffat Kerstin vid ett tillfälle innan intervjun, för ett par år sedan då vi tog en fika och pratade om bland annat tvångsvård. Redan då slogs jag av hennes stora kunskap och insikter om psykiatrin, därför kändes det väldigt spännande att göra en längre intervju i fyra delar med henne som nu publiceras i min podcast Sinnessjukt. Podden finns på alla poddplattformar, du kan även lyssna direkt i spelarna här nedanför, där jag också beskriver respektive del lite kort.
Del 1
I den första delen av fyra av intervjun pratar vi om varför olika statliga psykiatrisatsningar har misslyckats genom åren, och om statens övertro på mjuka styrmedel och kortsiktig projektstyrning. Vi pratar även om om IVO:s bristande tillsyn av psykiatrin, om tvångsåtgärder, om huruvida IAPT-modellen från England kan vara ett alternativ i Sverige, och om varför man bör involvera patienter och brukare i vården.
Del 2
I del två pratar vi om fördelarna och nackdelarna med att förstatliga psykiatrin, och huruvida Kerstin tror att det finns ett politiskt momentum just nu för att göra en rejäl upprustning av psykiatrin. Vi pratar även om vad man kan göra åt elevhälsan, hur man kan öka tillgången till psykoterapi, plus att Kerstin får en expertfråga från Weminds vd Urban Pettersson Bargo. Jag frågar även om Kerstins förslag i rapporten ”För att börja med något nytt måste man sluta med något gammalt” om att ge Folkhälsomyndigheten uppdraget att stödja och samordna regionernas arbete med psykiatrin – blir det inte bara mer mjuka styrformer och rekommendationer?
[Publiceras 24 juli 2021, uppdaterar bloggposten med spelare efter min semester]
Del 3
I del tre pratar vi ännu mer om hur man kan utöka tillgången till psykoterapi i Sverige. Vad tycker Kerstin exempelvis om app-psykologer? Apparna som erbjuder psykologhjälp via video eller chatt är ett kontroversiellt ämne i psykiatrin eftersom somliga menar att de bara behandlar de lättaste patienterna som kanska egentligen inte behöver vård. Vi pratar även om det faktum att det tycks utbildas allt färre psykiatrispecialister, och Kerstin slår ett slag för vikten av att ha psykiatrisjuksköterskor på vårdcentraler.
Dessutom pratar vi om Vetenskap och Folkbildnings och Charlotta Sjöstedts avslöjande om freudianernas grepp om psykiatrin i Göteborg och gruppen kring psykoanalytikern Per Magnus Johansson – varför vägrar hälso- och sjukvården följa Socialstyrelsens riktlinjer om evidensbaserad psykoterapi? Kerstin berättar om sin egen psykodynamiska utbildning från Stockholms universitet (som hon beskriver som smått religiös) och hur banbrytande det var när Lars-Göran Öst fick en professur i psykologi vid universitetet, trots att han var KBT-inriktad. Kerstin förklarar även varför internationellt utbyte inom psykiatrin är så viktigt.
[Publiceras 6 augusti 2021, uppdaterar bloggposten med spelare efter min semester]
Del 4
I del fyra, som bara är tillgänglig för Patreon-medlemmar (bli medlem på patreon.com/sinnessjukt), pratar vi om psykiatrins utveckling – tycker Kerstin att psykiatrin blivit bättre eller sämre under de tjugofem år som hon arbetat med psykiatrifrågor? Vi pratar om konflikten mellan psykodynamiker och andra på 80- och 90-talet, en debatt som enligt Kerstin till sist spårade ur och handlade om annat än vetenskapsfrågor. Vi pratar även om vikten av transparens i psykiatrin och Kerstin får ytterligare två expertfrågor: en om tvångsvård från RSMH:s före detta förbundsordförande Jimmie Trevett, och en från professor Christian Rück om huruvida man kan prata för mycket om psykisk ohälsa.
Dessutom får ni förstås alla era lyssnarfrågor besvarade, de handlade bland annat om samverkan mellan psykiatrin och andra samhällsinstitutioner, BUP-köer, hur man ändra det faktum att polisen ofta åker på psyklarm, hur det kommer sig att vissa kan gå i psykoanalys på högkostnadsskydd och mycket mer.
[Publiceras 24 augusti 2021, uppdaterar bloggposten med smakprov från det här Patreon-exklusiva avsnittet efter min semester]
