Jag spelade in en podcast med Lotta Borg Skoglund om ADHD och ADD i februari, en nästan tre timmar lång intervju som finns ute nu. Lotta är ADHD-forskare, psykiatriker och författare bakom böcker som ”Åren går, ADHD består” och ”ADHD: från duktig flicka till utbränd kvinna” (läs mina recensioner på länkarna).
Intervjun blev till fyra delar som publicerades i min podd Sinnessjukt. De första tre är gratis att lyssna på, medan den fjärde och extra långa delen enbart är tillgänglig för poddens Patreon-medlemmar (det är busenkelt att bli medlem och det är helt utan bindningstid).
Del 1
I den första delen ber jag som vanligt gästen om en jävsdeklaration, där man får berätta vilka eventuella bindningar man har till exempelvis läkemedelsbolag eller liknande. Lotta gav den mest noggranna deklarationen i poddens drygt nioåriga historia.
Jag frågade även Lotta om hon själv har ADHD, vilket var en av de lyssnarfrågor som hade skickats in. Hon berättade om sin egendomliga erfarenhet av psykoanalys och vad hon tycker om freudianer i stort, en rörelse som ju har torgfört olika felaktiga förklaringar till varför man får ADHD, och hur det ska behandlas.
Lotta berättar varför hon gick från att arbeta som allmänläkare till att bli psykiatriker. En fråga jag själv var särskilt intresserad av var hur hon tänker kring att skriva populärvetenskapliga böcker om sådant som inte är så väl beforskat – även om det finns mycket forskning om ADHD så är det inte fallet när man talar om exempelvis könsskillnader i behandlingen av ADHD. Det visade sig att det här var något hon själv har tänkt mycket på. Vi diskuterade även skillnaden mellan flickor och pojkar med ADHD, och varför komikern Jonathan Unge förespråkar köns-apartheid i skolan.
Del 2
I del två frågade jag varför flickor diagnosticeras med ADHD så långt senare än pojkar. Vi tog även upp problemet med tonårsgraviditeter hos flickor med ADHD. Just föräldraskapet är något Lotta skrivit mycket om och vi talar en hel del om dessa frågor i intervjun. Hur är det att bli gravid med ADHD? Hur svårt är det att vara förälder med ADHD? Många personer med ADHD har stränga strategier för att klara vardagen, riskerar dessa att fallera med barn i ekvationen?
Vi pratar även om att vissa ADHD-flickor väljer att fokusera på skolan och därför inte orkar annat när de kommer hem. Dessutom berättar Lotta om hur dosen av ADHD-medicin kan anpassas efter mens och hormoner, då somliga kvinnor upplever att ADHD-besvären påverkas av var i menscykeln de befinner sig. Slutligen ställde jag en expertfråga från psykiatrikern Sten Friberg, som undrade om differentiering av behandling mellan män och kvinnor, och ifall Lotta ser en sådan trend inom ADHD/ADD.
Del 3
I del tre fortsätter vi på spåret om föräldraskap, där jag frågar Lotta ifall hon har patienter som valt bort att skaffa barn på grund av sin ADHD. Hon berättade även att många av hennes patienter med ADHD blir jättebra föräldrar, som lyckas hitta strategier för att orka med föräldraskapet. För somliga kan till och med relationen till sina egna föräldrar bli bättre. I det här avsnittet pratar vi även om den svenske forskaren Christopher Gillbergs ESSENCE-begrepp – finns det egentligen någon vetenskaplig grund för att gruppera just de diagnoserna med varandra?
Sten Friberg ställer ännu en expertfråga: hur ska vi nå konsensus kring vad som faktiskt utgör en nedsatt funktion vid ADHD? Jag frågar Lotta ifall det trots allt är lättare att leva med ADHD idag jämfört med ett par decennier sedan?
Vi kommer även in på temat för en annan av Lottas böcker (”Åren går, ADHD består”), nämligen hur det är att vara medelålders eller äldre med ADHD. Kan exempelvis ett barns eller barnbarns ADHD-diagnos göra att man själv inser att man har ADHD? Lotta berättar att rätt diagnos kan ge kraften som krävs för att vända livet i en positiv riktning, och att ADHD-mediciner ofta kan vara väldigt hjälpsamma men att blodtrycksrelaterade biverkningar gör att man måste gå varsamt fram.
Del 4
Den fjärde delen är extra lång (en timme) och är enbart tillgänglig för medlemmar på Patreon.com/sinnessjukt (i spelaren ovan finns ett kort smakprov). Här frågar jag Lotta ifall hon håller med professor Elias Eriksson (som jag intervjuat här) om att ADHD-mediciner är revolutionerande. Förutom mediciner frågar jag om andra metoder, vilka kognitiva hjälpmedel kan vara till nytta för personer med ADHD? Vi pratar även om KBT och mindfulness för ADHD – vad finns det för evidens, och vad tycker hon själv? Varför hon tycker att grupp-KBT kan vara att föredra vid ADHD?
Många med ADHD har sömnproblem och använder exempelvis tyngdtäcken och melatonin för att sova bättre. Evidensen är dock skral, varför rekommenderar Lotta trots det båda metoderna i sina böcker?
Vi pratar även mer om ADHD hos äldre, och hur svår omställningen till pensionärslivet kan vara för äldre personer med ADHD. Lotta berättar att personer med ADHD ibland stöter bort folk och riskerar att bli ensamma på ålderns höst, men hon berättar även att man med rätt hjälp kan vända livet till det bättre. Hon understryker dock vikten av att söka hjälp tidigt eftersom förhållandet till sina barn inte alltid går att reparera. Hon berättar att hon för egen del soc-anmälde sig själv när barnen var små.
Vi pratar även om könsskillnader hos äldre personer med ADHD, mellan kvinnor och män, men också om de av hennes patienter som är transpersoner, och hur deras situation skiljer sig från de andra. Dessutom blir det lite fler frågor om hormoner och ADHD. Är det svårt att skilja ADHD-diagnos från tidig demens eller klimakteriesymtom? Kan man få östrogenbehandling under klimakteriet för att lindra ADHD-symtom?
Slutligen ställer jag era återstående lyssnarfrågor, som handlar om de långsiktiga riskerna med ADHD-medicin för barn och unga, men också om komplex PTSD och ADHD, och överdiagnostik.
Last December, as I was working on a podcast documentary about Sigmund Freud, I had the chance to engage in a conversation with the psychologist and science historian, Frank Sulloway. Back in 1979, Sulloway released his well-known book ”Freud, Biologist of the Mind,” shedding light on the fact that much of Freud’s theoretical framework relied on biological theories that have since been proven incorrect. Listen to the full interview above or read my summary below.
In the vast landscape of scientific history, few individuals have stirred both fascination and debate as much as Sigmund Freud. I had the honor of interviewing esteemed scholar Professor Frank Sulloway, whose research has challenged conventional notions about Freud and the development of psychoanalysis, offering valuable insights into the enigmatic figure and his enduring legacy.
Sulloway’s insights painted a vivid picture of how Freud was perceived in the 1970s, the changing tides of opinion over time, and the fundamental flaws that undermined Freud’s credibility as a scientist.
Clip: Frank Sulloway on how Freud’s work compares to that of Charles Darwin.
From Icon to Pseudoscience
The 1970s was a period when Freud’s influence seemed unassailable. It was during this time that Sulloway himself published his critical book on Freud, which aimed to revise our understanding of the psychoanalytic pioneer. ”Freud’s stock was very valuable back in those days,” Frank told me as we reflected upon that particular era, when the extensive discourse and exploration into Freud’s enigmas were still on the horizon.
Prior to our interview, I had shared with him a quote from his own book, where he credited Freud’s writings as ”possibly the most important body of thought committed to paper in the twentieth century.” The quote left him slightly perplexed, and although he was, in fact, merely referencing the words of American sociologist and cultural critic Philip Rieff, he admitted that he wouldn’t express it in the same manner today: “I think that today, looking back, I would have not said ‘possibly’, I would have found some more critical way to say it. However, that quotation really sort of sum up how things were in the late 1970s with Freud riding quite high.”
As the interview unfolds, Sulloway traces the changing perception of Freud and his work. He highlights a pivotal moment in the 1970s when Henri Ellenberger’s book, ”The Discovery of the Unconscious,” challenged Freud’s claim of being an outcast whose views were unrecognized. This wave of revisionism questioned Freud’s legend and set the stage for a critical reevaluation of his theories. Sulloway recognizes the significance of publishing his book during this transformative period: “Looking back I’m actually quite grateful that I got interested in Freud and wrote my book when I did, because in the next ten years the revision was sort of over.”
The transformation of Sulloway’s own perception of Freud becomes evident as he discusses the current status of psychoanalysis. He declares, without hesitation, that he has ”not the slightest doubt that psychoanalysis is a pseudoscience today.” This definitive statement reflects his journey from a more favorable perception of Freud that aligned with the prevailing sentiment in the 1970s, to recognizing the inherent flaws in Freud’s scientific approach.
In a 1991 article on Freud’s case histories, Sulloway explores his changing perspective. He explains that the revelations brought forth by subsequent publications on the case histories exposed the extensive interpretive liberties Freud had taken. This divergence between the patients’ accounts and Freud’s published interpretations cast a shadow of doubt on Freud’s reliability as a scientist. He describes the article from 1991 as a missing chapter from his earlier book, as it shed light on Freud’s disregard for the scientific method and his tendency toward speculation: “When I wrote the paper I did on the case histories in 1991 I really reviewed that as a chapter I should have included in the book, because whiggish history aside, it does place Freud in a much more critical light, as someone who fundamentally didn’t understand the basic principles of science.”
”It does place Freud in a much more critical light, as someone who fundamentally didn’t understand the basic principles of science”
One of the most impactful revelations in the 1980s came from Sergej Pankeev, better known as The Wolfman, the most famous of all of Freud’s case histories. Austrian journalist Karin Obholzer conducted a series of interviews with him in the 1970s, which were compiled into a book published in 1982 (originally in German in 1980): “Obholzer’s book is quite interesting, because the Wolfman lived long enough to basically say Freud’s representation of his sort of cure was all wrong, he was never cured and he never believed Freud’s own interpretations, and just detail after detail makes you realize the arbitrary nature of the interpretations that went on in the case histories.”
Debunking the Flaws of Psychoanalysis
As our conversation delves deeper, we uncover the biological theories from the 19th century that heavily influenced Freud’s work. Professor Sulloway outlines two critical assumptions that Freud adopted from his background in biology. The first was the principle of the conservation of energy, which posited that repressed sexual energy finds expression in neurotic symptoms. This principle, proposed by Hermann Helmholtz, has since been debunked, undermining Freud’s interpretation of neurotic symptoms and dreams: “We know today that’s just totally wrong, that’s not the way the physiology of the human body or the human brain works, so that’s a pretty fundamentally wrong assumption that undermines a lot of Freud’s interpretation of neurotic symptoms and also the way dreams work.”
The second set of assumptions originated from Ernst Haeckel’s biogenetic law, which suggested that ontogeny recapitulates phylogeny, meaning that an individual’s development mirrors the evolution of the species. Freud applied this idea to his theory of psychosexual development (the anal, oral and genital stages). “It [Freud’s theory of psychosexuality] makes absolutely no sense based on anything other than Haeckels biogenetic law. Now, the problem with that is the biogenetic law is just wrong!”
Professor Sulloway further emphasizes Freud’s aversion to criticism and his resistance to changing his theories in the face of mounting evidence. Freud’s refusal to adapt his ideas weakened his position as a scientist and raised doubts about his commitment to objective inquiry. The rejection of dissenting views and the stifling of intellectual debate ultimately hindered the scientific progress of psychoanalysis.
Clip: Frank Sulloway explains how Freud’s resistance to revising his hypotheses obstructed the self-corrective process of science.
Unmasking Freud and critically examining his theories is an ongoing process. While Freud’s impact on the field is undeniable, the flaws in his scientific methodology and the lack of empirical evidence to support many of his claims have eroded his standing as a scientific pioneer: “You can find others who were more similar to Freud, although Freud is something of an outlier. If we wanted to look for analogs to Freud we would probably go back and look at those scientists who developed pseudo sciences of sorts, so Mesmerism, Mesmer and the theory of Mesmerism or Gall’s theory of phrenology, those would be sort of the analogs of Freud in the nineteenth century. People who developed theories that later sort of collapsed because they just didn’t hold water.”
”If we wanted to look for analogs to Freud we would probably go back and look at those scientists who developed pseudo sciences of sorts”
In conclusion, the legacy of Sigmund Freud and the field of psychoanalysis remain subjects of debate and critical examination. While Freud’s contributions to our culture cannot be overlooked, the flaws and limitations of his theories have undermined his standing as a scientific figure. Through the work of scholars like Professor Frank Sulloway, we continue to unmask Freud, scrutinizing his methods and challenging his claims. In doing so, we pave the way for a more objective and evidence-based approach to the study of human psychology.
This is just a short summary of the interview; the full interview can be listened to (for free) in the player at the top of this post. Make sure you also check out my interview with Frederick Crews, another acclaimed Freud scholar. Enjoy!
Last year, while I was making a podcast documentary about Sigmund Freud, I got the chance to interview Frederick Crews, a renowned critic of Sigmund Freud and author of the book “Freud: The Making of an Illusion”. You can listen to the full interview above (the documentary is in Swedish, unfortunately). Here’s a short summary:
Professor Crews has spent decades examining Freud’s life and work, challenging many of the widely accepted ideas about the father of psychoanalysis. Our conversation shed light on some of the key aspects of Freud’s personality and how they influenced his theories.
One of the main traits that Crews emphasized during our conversation was Freud’s ambition. Crews explained that Freud’s ambition was divorced from scientific curiosity:
“He had a scientific career briefly before he took up psychoanalysis, but his real interests were never scientific, they were literary and philosophical and historical. He really wanted to be a great personage in the world, and he was determined to make it happen. And to do so quickly as possible, even – you might say – suddenly.”
This ambition led Freud to endorse various theories without thoroughly examining the evidence for or against them. He was not driven by empirical investigation but rather by the desire for public success. Crews pointed out, ”What he did was to appeal over the heads of his scientific colleagues to the broad public, and to present himself as a great discoverer, as a kind of legendary figure. He was a great success at that, but that’s not science.”
”What he did was to appeal over the heads of his scientific colleagues to the broad public, and to present himself as a great discoverer, as a kind of legendary figure. He was a great success at that, but that’s not science.”
Freud’s scientific career before psychoanalysis was quite brief, but he had a talent for microscopic studies of human and animal anatomy. Unfortunately, he lacked the empirical rigor one would expect from a successful scientist.
”Freud was incapable of self-criticism, if anything went wrong with his treatment, it was somebody else’s fault, always, it was never his. And, you know, in a typical scientific career someone might be lucky enough to discover something at some point after many years of labor and many disappointments and frustration, but a scientist will keep at it until he or she has exhausted the rational possibilities. And as I said this simply just was not Freud’s way, he didn’t have either the temperament or the circumstances in his life that would enable him to show such patience,” Crews explained. In his view, Freud’s impatience and lack of self-discipline hindered his ability to test his theories rationally and led to frequent abrupt changes in his ideas.
Clip: Frederick Crews explains the uncritical belief in Freud and psychoanalysis, drawing parallels to religious faith.
Cocaine Controversies
To understand the roots of Freud’s theories, one also has to examine his early involvement with cocaine. Professor Crews highlighted that cocaine played a crucial role in Freud’s professional life, and in making the “discoveries” of psychoanalysis:
“One of the effects of cocaine that Freud emphasizes in his writings, is that it frees a writer from writer’s block. You become uninhibited in your thinking and your writing. Well, if that’s so, what this implies is that Freud’s theories were developed under the influence of cocaine. And if you read the Freud-Fliess letters with that in mind you will see a great deal of evidence of confusion of mind as he searches around for the key to the unconscious and so forth.”
”Freud’s theories were developed under the influence of cocaine.”
Freud’s advocacy of cocaine was reckless, as he did not conduct proper research or consider the negative effects it could have on patients. Instead, his main source of information was actually old editions of an advertising magazine for a pharmaceutical company.
“He read some back numbers of an American journal called the Detroit Therapeutic Gazette. He didn’t even notice that this journal was a propaganda operation by the Parke-Davis drug company. It was designed to sell drugs. Freud never even noticed that, even though the name of the owner of the company was on the cover of the magazine,” Crews explained, adding: “The Detroit Therapeutic Gazette had stopped recommending cocaine some four years before Freud became aware of it. He had to read the back numbers. There was something about cocaine that made Parke-Davis very nervous, they were backing off from it. But Freud didn’t care about that.”
The interview also shed light on Freud’s insatiable desire for wealth and fame. Freud’s wife criticized him for thinking about nothing but money, and he made his patients pay him large sums of money, knowing that he would never succeed in curing them.
”Freud was extremely greedy, he had various hidden foreign bank accounts. He knew that many of his patients were incurable but they were very, very wealthy, and he had no intention of telling them that they should seek some other form of cure or they should just give up. He liked very much the fact that he charged them a great deal of money for treatment that could go on and on and on for years. And he became extremely wealthy, he lost every penny of it in World War I, but after the war he resumes his ways and became very, very wealthy again. Wealth and fame were of paramount importance to him.”
”Freud was extremely greedy, he had various hidden foreign bank accounts. He knew that many of his patients were incurable but they were very, very wealthy, and he had no intention of telling them that they should seek some other form of cure or they should just give up.”
Clip: Frederick Crews explains the decline of belief in Freud’s propositions due to his lack of scientific support and the potential for public fascination to wane over time.
Distorting the Truth
When asked about the criticism Freud faced for his promotion of cocaine, Crews explained, ”There was a man named [Albrecht] Erlenmeyer who actually was a responsible physician, who had been dealing with cocaine and knew a great deal about it, who read Freud’s papers. Freud wrote four or five papers in the 1880s, rashly advocating therapeutic use of cocaine. Erlenmeyer read these papers and thought they were horrible, and criticized Freud, and especially criticized him for recommending that morphine addicts be injected with cocaine.”
How did Freud react to this harsh criticism from one of Europe’s leading experts on morphine addiction? Well, he kept lying.
“Freud’s response to Erlenmeyer was: ‘I never said that, I never advocated the injection with cocaine, with patients. I just didn’t do it.’ So, he was absolutely lying, what he was doing was counting upon the fact that his readers would not look up his original papers and find out what he had said.”
According to Crews, this deliberate misrepresentation of his own work was a recurring theme in Freud’s career. The extent to which Freud and his disciples attempted to hide the truth about his cocaine use and other aspects of his life and work is also significant. Professor Crews noted, ”The psychoanalytic establishment largely ignored the topic of cocaine, hoping to prevent it from reaching the public eye. Freud’s devoted disciples, who were closely associated with him, knew about his flaws but often remained silent.”
”The psychoanalytic establishment largely ignored the topic of cocaine, hoping to prevent it from reaching the public eye.”
In conclusion, understanding Freud’s personality traits, including his ambition, lack of scientific discipline, and greed, is essential for a comprehensive understanding of his theories. His involvement with cocaine and his disregard for scientific rigor compromised the validity of his work. Professor Crews’ insights provide valuable perspectives on Freud’s life and the origins of psychoanalysis, urging us to critically reevaluate the contributions and limitations of this influential figure in the history of psychology.
This is just a short summary of the interview; the full interview can be listened to (for free) in the player at the top of this post. Enjoy!
Antidepressiva läkemedel är omtvistade och omges av många fördomar och myter. För att ta reda på vad som stämmer reste jag till Göteborg och intervjuade Elias Eriksson, som är professor i farmakologi på Göteborgs universitet. I intervjun finns en massa frågor och svar om antidepressiva läkemedel, men även om annan psykofarmaka.
Elias Eriksson har forskat om psykofarmaka i flera decennier och har bland annat forskat med Arvid Carlsson, nobelprisvinnaren som låg bakom den allra första SSRI-medicinen (SSRI = selektiv serotoninåterupptagshämmare, till exempel citalopram, escitalopram, fluoxetin, paroxetin och sertralin), som hette zimelidin.
På senare år har Elias tillsammans med bland andra Fredrik Hieronymus och Alexander Lisinski undersökt den kontroversiella frågan om SSRI-medlens effektivitet mot depression, men han har även forskat om SSRI som behandling mot andra tillstånd såsom premenstruell dysforisk störning (PMDS, premenstrual dysphoric disorder) och social fobi.
I den här över tre timmar långa intervjun får han utöver alla mina frågor en rad lyssnarfrågor och två expertfrågor. De tre första avsnitten av intervjun är gratis att lyssna på för alla, den fjärde och extra långa (en timme) delen är endast tillgänglig för poddens betalande medlemmar på Patreon.
Här följer en kort sammanfattning av varje del, med spelare där du kan lyssna på dem direkt:
Del 1 – bakgrund och signalsubstanser
I den första delen av intervjun med professor Elias Eriksson får vi veta lite om hans egen bakgrund: har han några jäv som lyssnarna bör känna till? Hur präglades hans uppväxt i personalbostäderna på Lillhagens mentalsjukhus i Göteborg? Hur var det att lära känna och sedermera forska med den legendariske nobelpristagaren Arvid Carlsson?
Vi kommer även in på en viktig fråga vad gäller antidepressiva läkemedel och annan psykofarmaka – vad vet forskarna egentligen om hur signalsubstanser fungerar? Elias menar att farmakologer ofta kraftigt överdriver vad de vet om hur olika signalsubstanser – som serotonin och dopamin – påverkas av psykiska sjukdomar, respektive av läkemedel. Detta gäller inte bara depression, även om serotoninhypotesen vid depression är särskilt ifrågasatt.
Del 2 – depression och antidepressiva läkemedel
I del två fortsätter vi att prata om signalsubstanser, bland annat om hur populära författare som Mia Lundin och Anders Hansen skriver om signalsubstanser – är deras beskrivningar verkligen korrekta? Elias berättar även om den luddiga gränsen mellan psykofarmaka och läkemedel mot kroppssjukdomar – när kritik riktas mot psykofarmaka är kritikerna i regel inte medvetna om att psykofarmaka inte bara används mot psykiska sjukdomar, och att många kroppssjukdomar kan orsaka psykiska symtom (och vice versa). En av de mest högljudda kritikerna mot psykofarmaka är den danske professorn Peter Götzsche, som Elias kallar ”en total klåpare”.
Vi kommer även in mer specifikt på depression och antidepressiva läkemedel: Varför tycker Elias att depression har tydligast biologiska markörer av alla psykiska sjukdomar? Runt en miljon svenskar tar antidepressiva, är det för mycket? Fungerar antidepressiva verkligen mot depression? Vad beror de jobbiga insättnings- och utsättningssymtomen som antidepressiva orsakar på?
Del 3 – kritik mot antidepressiva och läkemedelsbolag
I den tredje delen fortsätter vi att tala om antidepressiva läkemedel, inte minst om biverkningar. Ger antidepressiva mediciner ökad självmordsrisk? Fungerar antidepressiva för barn? Är antidepressiva mediciner beroendeframkallande? Ökar förskrivningen av antidepressiva läkemedel antalet sjukskrivningar? Orsakar psykofarmaka att sjukdomarna blir vanligare? Blir man sjukare av läkemedlen? Om man redan har testat många olika antidepressiva läkemedel som inte har hjälpt, är det någon mening att testa flera?
Vi pratar även om att man inom kroppsmedicinen (det vill säga vård av icke-psykiatriska sjukdomar) inte vet varken varför folk blir sjuka, eller varför somliga läkemedel eller andra behandlingar fungerar. Varför kritiseras psykiatrin så ofta för att inte veta vad som orsakar depression, eller varför antidepressiva läkemedel fungerar, när man inte ställer samma krav inom kroppsmedicinen? Elias får även svara på huruvida han anser att läkemedelsbolagen ägnar sig åt så kallad disease montering (att man hittar på sjukdomstillstånd för att kunna sälja läkemedel).
Del 4 – nya antidepressiva, antipsykotika och ADHD-läkemedel
Den fjärde delen är extra lång (en hel timme) och är bara tillgänglig för betalande medlemmar på poddens Patreon-sida. I den får Elias bland annat svara på vad han tycker om den nya depressionsbehandlingen med ketamin, där förväntningarna är extremt höga från många forskare som beskriver det som ett genombrott. Är hajpen kring ketamin och annan psykedelika (dit somliga räknar ketamin) för stor?
Vi pratar även vidare om vanlig kritik mot läkemedelsbolag: stämmer det att läkemedelsbolag begraver studier som inte visar positiva resultat? Gör läkemedelsmarknadens kommersiella prägel att litium används i för liten utsträckning? Varför gör man numera inga större framsteg inom psykofarmaka-utvecklingen? Vilka är de största genombrotten som trots allt skett de senaste decennierna? Vi får även två expertfrågor: vilket tror Elias är nästa stora genombrott inom psykiatrisk behandling? Och vilket forskningsprojekt skulle han själv genomföra om han hade oändligt med resurser?
Dessutom talar vi om schizofreni och antipsykotika – delar han Åsa Konradsson Geukens entusiasm inför lumateperon, eller ”fjärde generationens antipsykotika” som hon kallade det nyligen i min intervju med henne? Tror Elias att vi kommer få bättre schizofreniläkemedel snart? Tror han på individualiserad medicin (så kallad precision medicine) i framtiden? Vi pratar även om bensodiazepiner, men framför allt om ADHD-mediciner. Vad tycker han om kritiken mot ADHD-mediciner? Varför anser han själv att de är ett av de största genombrotten i psykofarmakologi-historien?
Sist ut är era lyssnarfrågor, där en annan professor, Christian Rück (här finns för övrigt min intervju med honom), undrar varför Elias är så arg på KBT. De andra lyssnarfrågorna är: Vad tycker han om ECT? 2008 sa han som föreläsare att man inte får psykoser av cannabis, är det något han står fast vid idag? Varför kan man inte hitta en ersättning för litium som är lika bra, eller göra litium bättre, så man slipper att operera bort bisköldkörtlar? Många använder antihistamin mot insomni, det har ansetts vara ofarligt som ett ”receptfritt kroppseget hormon”, men nu debatteras ju en del om långtidseffekterna, vad säger egentligen forskningen och hur ser rekommendationerna ut idag, apropå att det är receptfritt?
Hela avsnittet finns på Patreon, men ett kort smakprov finns här:
Min dokumentär om Freud – med några av världens främsta Freud-experter – finns ute nu! Dokumentären om Sigmund Freud finns i min podcast Sinnessjukt, för att lyssna blir du medlem på Patreon. Läs mer om dokumentärens olika delar här nedan.
Nedanstående innehåller betallänkar för Bokus.
Sigmund Freud är psykoanalysens fader och vidden av hans påverkan på vårt samhälle är enorm, inte bara inom psykiatrin utan även kultursektorn, samhällsdebatten och till och med rättsväsendet. De senaste femtio åren har forskning dock visat att historieskrivningen om Freud och psykoanalysen nästan alltid är helt eller delvis felaktig.
Det kanske kan låta konstigt, men faktum är att många av de vanligaste uppfattningarna om Freud faktiskt är rena lögner, där sanningen inte sällan är det diametralt motsatta. I den här dokumentärserien om Sigmund Freud träffar jag några av världens främsta Freud-experter, som berättar den osannolika sanningen om en av 1900-talets mest inflytelserika och fascinerande människor.
Obs! Missa inte heller min tidigare intervju med Freud-kännaren Charlotta Sjöstedt.
Del 1 – Dokumentär om Freud och kokainet
Den första delen av min dokumentär om Sigmund Freud släpptes nu i augusti 2022, och handlar om Freuds kokainbruk. I den delen medverkar två av världens främsta Freud-experter: den pensionerade amerikanske Berkeley-professorn Frederick Crews, och Billy Larsson som är filosofie doktor i psykologi och psykolog, som arbetar med KBT i Göteborg.
Frederick Crews och jag under intervjun från hans hem i Kalifornien.
Kokainet gjorde entré i Sigmund Freuds liv redan när han var 27 år gammal, i april 1884. Den vid det laget relativt okända drogen från Sydamerika påverkade Freud i stor utsträckning, mycket större än vad som tidigare varit känt. Varför marknadsförde Freud kokain? Hur mycket kokain tog Freud själv? Vilken påverkan hade Freuds mångåriga kokainbruk på psykoanalysens teorier?
De första 11 minuterna av den första delen av dokumentären finns att lyssna på gratis i spelaren nedan, hela avsnittet finns på Patreon. Bli medlem för att lyssna och ta del av extramaterialet, bland annat manuset – där du hittar källorna till alla påståenden och arkivklipp i dokumentären.
Del 2 – Dokumentär om Freud och Anna O.
Det finns en fallstudie som i flera viktiga avseenden skiljer sig från alla andra i den psykoanalytiska historien. Patienten kallades Anna O. – en mytologiserad behandlingssuccé som beskrivs som hela psykoanalysens ursprung. Ett svårförklarligt fall i slutet av 1800-talet där en ung och svårt sjuk kvinna plötsligt tillfrisknar helt, enbart genom att prata med en annan människa. Men när en nyfiken psykiatriker i början av 1970-talet åkte till ett sanatorium i Schweiz, avslöjades en mörk sanning, som blev början på avtäckandet av myten om den store Sigmund Freud. Medverkande: Frederick Crews och Billy Larsson.
De första 13 minuterna av den andra delen av dokumentären finns att lyssna på gratis i spelaren nedan, hela avsnittet finns på Patreon. Bli medlem för att lyssna och ta del av extramaterialet, bland annat manuset – där du hittar källorna till alla påståenden och arkivklipp i dokumentären.
Del 3 – Dokumentär om Freud och fallet Dora
Freuds första egna fallstudie var fallet Dora. Det är en historia med många besynnerliga inslag, och en fingervisning om hur långt Freud var beredd att gå i sina teoretiska spekulationer. Dora, som egentligen hette Ida Bauer, gick i behandling hos Sigmund Freud under tre månader år 1900, då hon var arton år gammal. Behandlingen var misslyckad och patienten avbröt den själv efter att ha tröttnat på Freuds långsökta tolkningar, som bland annat gick ut på att hon var sexuellt attraherad av mannen som antastat henne som barn. Freud menade att hon också var sexuellt attraherad av sin egen pappa, hans älskarinna – och av Freud själv.
Tre av världens främsta Freud-experter medverkar – förutom Billy Larsson och Frederick Crews, medverkar även Frank Sulloway, som likt Crews är professor på Berkeley i Kalifornien. Frank Sulloway skrev 1979 den mycket inflytelserika boken ”Freud: Biologist of the mind” som var en av de första böcker som ifrågasatte Freud.
De första 11 minuterna av den tredje delen av dokumentären finns att lyssna på gratis i spelaren nedan, hela avsnittet finns på Patreon. Bli medlem för att lyssna och ta del av extramaterialet, bland annat manuset – där du hittar källorna till alla påståenden och arkivklipp i dokumentären.
Del 4 – Dokumentär om Freud och Vargmannen (kommer snart)
Den fjärde och sista delen av dokumentären handlar om Freuds mest berömda fall, Vargmannen. Patienten bakom smeknamnet – ryssen Sergej Pankejev – skulle komma att bli den första och enda patienten som berättat om sin behandling hos Freud, och hans berättelse innebar en katastrof för de kvarlevande freudianerna.
Billy Larsson och Frank Sulloway medverkar i den sista delen, som släpps senare i år.
Inlägget innehåller köplänkar för Bokus, köper du böcker via någon av länkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Jag har spelat in en podcast om elbehandling med Lily, som själv genomgått elbehandling (ECT, electroconvulsive therapy) mot sin djupa depression. Intervjun med Lily är en del av elbehandlings-specialen i podden, där jag även har intervjuat en ledande ECT-expert för att få det kliniska och vetenskapliga perspektivet.
Lily är 28 år gammal och har haft depressioner i stora delar av sitt liv. För två år sedan, 2019, blev depressionen emellertid så djup att hon var svårt självmordsbenägen. Hon bestämde sig för att hon ville testa elbehandling, som än idag är en av de mest effektiva behandlingarna mot bland annat djup depression. Metoden används även mot andra tillstånd som mani och katatoni, runt 4000 svenskar genomgår behandlingen varje år (källa: Kvalitetsregister ECT)
I november träffade jag en av dem som genomgått elbehandling, Lily. Hon är 28 år gammal och studerar kriminologi och psykologi med sikte på en forskarkarriär. Den här intervjun är nästan två timmar lång och uppdelad i fyra avsnitt. Här nedanför berättar jag lite kort om varje del, där de första tre finns tillgängliga helt gratis medan den fjärde bara är tillgänglig för betalande Patreon-medlemmar. Bli medlem på patreon.com/sinnessjukt för att lyssna på det avsnittet och över fyrtio andra avsnitt av podden som enbart är tillgängliga för betalande medlemmar.
Del 1: Bakgrund
I den här första delen får Lily svara på kortfrågor om sig själv i en faktaruta, sedan får hon berätta om sin bakgrund och sina depressioner. Hon berättar också om varför hon fick ECT för två år sedan, och varför hon var så angelägen om att få ECT trots propagandan från olika sajter på nätet.
Del 2: Behandlingen
I den andra delen får Lily berätta hur behandlingen gick till rent praktiskt: Hur såg det ut på behandlingsavdelningen? Hur såg själva apparaten ut? Hur mådde hon direkt efter behandlingen? Var det unilateral eller bilateral elektrodplacering (bilateral betyder att man har elektroderna på varsin tinning, unilateral betyder att man har en på ena tinningen och en på toppen av huvudet?
Jag frågar även hur många behandlingar och hur många behandlingsserier hon fick, hur långt det var emellan behandlingarna och serierna, ifall hon bodde kvar på sjukhuset eller om hon åkte hem emellan, hur mycket hon betalade för vården och hur mycket information hon fick innan. Dessutom kommer vi i del 2 in lite mer på vilka biverkningar hon fick och hur allvarliga dom var.
Del 3: Biverkningar och positiva effekter
I del tre fortsätter vi prata om biverkningar, framför allt om det som många verkar frukta mest: minnesstörningar. Vad mindes hon inte efter behandlingen? Hur lång tid tog det för minnesstörningarna att försvinna? Vi pratar även lite om fördomar kring ECT. Men framför allt kommer vi äntligen in på behandlingens positiva effekter: Hur snabbt blev hon bättre? Hur mycket bättre blev hon och hur länge hängde dom positiva effekterna kvar?
Vi pratar även om att hon tar litium idag, varför hon gör det, om vikten av ett bra bemötande, och så får hon svara på vad hon skulle säga till någon som idag befinner sig i samma situation som hon gjorde för två år sedan, när hon mådde som allra sämst.
Del 4: lyssnarfrågor
I det fjärde och sista avsnittet, som du alltså får som Patreon-medlem, frågar jag Lily om hon tycker att vården hade kunnat göra någonting bättre, jag frågar även om var hon tycker att man som patient ska söka efter information om ECT.
Men framför allt får du höra alla lyssnarfrågor som jag fått på Twitter! Jag har nog aldrig fått så många som den här gången, ni undrade exempelvis varför hon ville bli intervjuad, om hon skulle välja ECT igen om hon blev lika sjuk igen, om hon får underhållsbehandlingar, hur mår hon idag, hur man stöttas av vården om man får minnesstörningar, vilka alternativ hon hade, hur omgivningen uppfattade henne under behandlingen, huruvida hon berättar om sin ECT på jobbet och för sina bekanta, ifall ECT gör ont, ifall hon har några tips till vården, huruvida man känner sig som samma person efteråt, och mycket mer.
Hoppas att ni gillar den här podden om elbehandling (ECT). Lyssna även på min expertintervju.
Bilder från Beckomberga sjukhus är ovanliga, särskilt från vårdmiljöerna med patienter och personal, eftersom mentalsjukhus omgavs av strikt sekretess. Förmodligen är de enda autentiska bilderna från Beckomberga sjukhus tagna av fotografen Anders Ängsvik (tidigare Anders K. Johansson, författaren bakom fotoboken ”Beckombergalandet”).
När jag gjorde min dokumentär om Beckomberga sjukhus intervjuade jag Anders, som själv växte upp på sjukhusområdet i Bromma, då hans båda föräldrar arbetade på sjukhuset. Han själv började arbeta på Beckomberga under 70-talet och fick i vuxen ålder uppleva sjukhuset som anhörig då hans syster blev sjuk och intagen.
Anders har en samling på ett par tusen bilder från Beckomberga sjukhus, som alltså med stor sannolikhet är unika i sitt slag. Eftersom han ville uppmuntra mitt arbete med att uppmärksamma sjukhusets historia, gav han mig rättigheter till hela hans samling av fotografier från Beckomberga. Ett knappt hundratal hade han digitaliserat, jag digitaliserade ytterligare ett tjugotal utvalda bilder, bland annat för att göra printar som ni snart hittar i min webbshop. Jag har även lagt upp en del av bilderna på bildbanken Alamy där du kan köpa rätten att använda dem. Gå in på Alamy.com och sök efter ”Beckomberga sjukhus” så hittar ni bilderna där.
Här är ett par exempel på fotografier från Beckomberga sjukhus som finns digitaliserade och som du kan köpa av mig. Jag har alltså ett hundratal bilder totalt sett, det här är bara ett litet urval.
I min dokumentär om Beckomberga sjukhus får du veta mer om sjukhusets historia, och om mentalsjukhuseran i Sverige. Jag avslöjar även nya detaljer om Jussi Björling och hans relation till Beckomberga, vilket jag även skrivit om i Expressen Kultur nyligen.
Bältesläggning på Beckomberga sjukhus, närbild. Foto: Anders Ängsvik.
Bältesläggning på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Förberedelse för elbehandling (ECT/”elchocker”) på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Stora kvinns Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Personalmöte på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Landskapsvy över Beckomberga sjukhus och sjukhusparken, bild från köksbyggnadens tak. Foto: Anders Ängsvik.
Rökande patient på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Närbild, patient på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Administrationsbyggnaden på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Dokumentär om Beckomberga sjukhus av Christian Dahlström.
Ny dokumentär om Beckomberga sjukhus ute nu! Det är en dokumentär i tre delar, med intervjuer med bland annat fyra tidigare anställda på sjukhuset. Där avslöjas även sanningen om ryktet kring Jussi Björling och Beckomberga, med helt nya uppgifter om världstenoren från Stora Tuna.
I dagarna publicerades första delen av min dokumentär om Beckomberga sjukhus på patreon.com/sinnessjukt. Jag har arbetat i snart ett år med den och spenderat många långa timmar i olika arkiv runt om i Stockholm.
Jag har dessutom träffat fyra tidigare anställda på sjukhuset: Bernt-Olof Jonasson från Västervik som arbetade på sjukhuset i 46 år (från 1960 till 2006), Barbro Gustafsson som gjorde sin praktik på sjukhuset 1960, Gunnel Svedberg som från 1964 arbetade som lärare för sjuksköterskeelever på Beckomberga under sju år, och fotografen Anders Ängsvik (tidigare Anders K Johansson) som växte upp på sjukhusområdet och som senare själv arbetade där.
Här kommer sammanfattningar av de tre olika delarna, med smakprov för den som vill lyssna. Hela avsnitten, och manus med källor till alla påståenden i dokumentären (och källor till allt här nedan), samt till arkivklippen, finns i manusen som publiceras på patreon.com/sinnessjukt.
Uppdatering22 november 2021: nu finns även två uppföljningsavsnitt som är helt gratis, där jag diskuterar dokumentären med psykiatrikerna Pär Höglund och Markus Takanen.
Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus.
Beckomberga sjukhus: Del 1
Det var Sveriges största mentalsjukhus genom alla tider, en kolossal anläggning med över trettio olika byggnader, förbundna av kilometerlånga underjordiska kulvertar. På en fastighet på 79 hektar, byggdes den svenska psykiatrins kronjuvel. En gång för alla skulle man nu ordna huvudstadens sinnessjukvård och ge ett värdigt liv åt alla som råkade ut för psykisk sjukdom.
Men under decennierna skulle stadens mest ambitiösa psykiatrisatsning någonsin, Beckomberga sjukhus i Bromma norr om Stockholm, få dåligt rykte och förknippas med förvaring och förfall.
Det finns förvånansvärt lite sammanställd information om Beckomberga. Till skillnad från många andra städer där de stora mentalsjukhusen en gång låg, så finns det inget psykiatriskt museum i Stockholm. Det har inte heller gjorts några särskilt ambitiösa försök att sammanställa sjukhusets långa historia i böcker, dokumentärer eller på annat vis. Ett par utställningar på olika muséer och en jubileumsbok från 1992 är det närmaste man kommer.
Informationen finns istället i olika arkiv runt om i Stockholms-området. Ofta inkomplett, i oordning och på papper där bläcket flutit ut så att man inte längre kan se vad som står. Under ett knappt års tid besöker jag en rad olika arkiv och plockar upp trådar där jag tappat dem i föregående arkiv. Det är först efter det arbetet som jag exempelvis kan sammanställa beläggningen på sjukhuset i ett stort Excelark (filen finns som extramaterial här).
En hel del av den information som trots allt finns är dessutom inte sann. Även normalt sett tillförlitliga källor visar sig i stort sett alltid innehålla fel när man kontrollerar dem mot originalhandlingar i arkiven.
Flera författare hävdar att Beckomberga var Europas största mentalsjukhus eller till och med hela Europas största sjukhusanläggning. En rad källor hävdar att Beckomberga hade över 2000 patienter. Flest patienter fanns enligt Dagens Nyheter på sjukhuset under andra världskriget. Idéhistorikern Karin Johannisson beskriver i boken ”Den sårade divan” över flera sidor konstnären Sigrid Hjerténs första månader på sjukhuset våren 1932. En annan ständigt återkommande uppgift är att Beckomberga sjukhus stängde 1995. Exempelvis Sara Stridsberg – författaren bakom den hyllade romanen ”Beckomberga: ode till min familj” från 2014 – resonerar kring att det kanske var den stora ekonomiska krisen i Sverige 1995 som var förklaringen till att sjukhuset stängde igen.
Ingenting av detta stämmer, och i del 1 av dokumentären avslöjar jag sanningen bakom dessa myter.
Många av alla uppgifter som förekommer om sjukhuset kan man spåra tillbaka, som när karaktären Olof i Sara Stridsbergs roman ”Beckomberga: ode till min familj” berättar om hur Jussi Björling varit inlagd på sjukhuset under våren 1954. Uppgiften härstammar förmodligen från Yrsa Stenius Björling-biografi ”Tills vingen brister” från 2002. Ryktena om att Jussi Björling varit patient på Beckomberga har dock aldrig kunnat styrkas, och uppgiften i Stridsbergs och Stenius böcker är helt säkert falsk.
I den här dokumentären kommer nämligen sanningen om Jussi Björlings relation till Beckomberga sjukhus för första gången att avslöjas. Sanningen, som inte ens Jussis egen familj kände till när jag hörde av mig, är minst sagt uppseendeväckande.
Den kanske viktigaste missuppfattningen har dock inte med detaljer eller faktauppgifter att göra, den handlar om sjukhusets rykte. Det är, visar det sig, ett orättvist rykte. Mer om allt detta, om Beckombergas bakgrund (som att sjukhuset först skulle ha legat i Norsborg, Hallunda eller Brännkyrka) och om Agnes von Krusenstjernas och Ester Hennings tid på sjukhuset får du i del 1.
Andra namn som dyker upp i del 1 av ”Beckomberga sjukhus” är Hermann Göring, Ivan Andersson, Carl Westman, Fritz Wiesel, Torsten Wiesel, Isaac Grünewald, Curt Clemens, Janny-Lisa Clason, Maud Nycander, Kersti Grunditz, Nelly Sachs, Gunnar Tillman, David Sprengel, Josef Riwkin, Olof Lagercrantz, Stig Ahlgren, Jacob Fredrik Ljunglöf, Robert Ljunglöf och Knut Ljunglöf.
Beckomberga sjukhus: Del 2
Om någon person har förkroppsligat Beckomberga sjukhus så är det läkaren och forskaren Sander Izikowitz, som även var sjukhusets styresman i tio år mellan 1952 och 1962.
Läkaren Signe Nygren, som själv arbetade på sjukhuset i 38 år, berättar i en intervju om Izikowitz stora avtryck. Hon säger att man helt enkelt inte att tala om Beckombergas historia utan att tala om Izikowitz. Han var en centralgestalt, kraftfull, vital, med visioner som han till stor del lyckades förverkliga. Han kämpade för att höja statusen på psykiatrin, och minska stigmat för patienterna. Psykiatripatienter skulle få lika god vård som andra patienter.
Izikowitz arbetade hårt med sjukhusets PR och ville visa allmänhet och politiker att man var progressiva, hårt arbetande och gjorde allt för sina patienter. På så sätt tänkte han att den som blev psykiskt sjuk inte skulle frukta sjukhuset, utan våga söka hjälp för sina besvär. För att ändra bilden av Beckomberga skrev Izikowitz bland annat själv om sjukhuset i Tidningen Se:s långa reportage om Beckomberga från 1949.
PR-mannen Sander Izikowitz var dessutom barndomsvän med Stockholms socialdemokratiske finansborgarråd Hjalmar Mehr, vilket antagligen underlättade för honom att få pengar till sina okonventionella idéer. Han var även god vän med högerpolitikern Folke Kyling, som var sjukvårdsborgarråd i Stockholm.
En av idéerna som han lyckades driva igenom under sina sista år på Beckomberga var Italienresorna. Det var en djärv tanke, att låta patienterna åka på semester till Gabicce Mare, strax söder om Rimini. På så sätt tänkte han att de skulle få nya välgörande intryck, ett avbrott i den grå vardagen och ett sätt att minska den institutionalisering som var baksidan av den omfattande service och avlägsna geografiska placeringen som Beckomberga och andra mentalsjukhus hade. Efter hemkomsten bildar patienterna Beckombergas italienska klubb, vars målsättning är att öka kunskaperna om Italien.
Även om Izikowitz beskrivs som en läkare som ville se hela människan bakom patienten, så var han likt Beckomberga angelägen om att betona vikten av medicinsk och biologisk behandling. Så kallade insulinkomabehandlingar, där insulin injicerades så att patienten förlorade medvetandet, förespråkade han långt innan metoden blivit allmänt accepterad i psykiatrin. Det var under hans styre 1957 som sjukhuset började använda litium mot bipolär sjukdom (lyssna gärna på min dokumentär om litium också). Det var även Izikowitz som fick sjukhuset att bli pionjärer med klorpromazinet (det första antipsykotiska läkemedlet), och som efter medgivande från Sigrid Hjerténs son fattade det formella och fatala beslutet att låta henne lobotomeras.
Den första lobotomin på svensk mark hade utförts i augusti 1944 på Serafimerlasarettet på Kungsholmen i Stockholm av hjärnkirurgen Gösta Norlén. Det lär dock ha varit Beckombergas styresman Fritz Wiesel, Izikowitz företrädare, som låg bakom försöken. Redan 1942 ska han ha föreslagit försöken med lobotomi för professorn och hjärnkirurgen Herbert Olivecrona på Serafimerlasarettet.
Lobotomierna på Beckomberga når sin peak 1949, då hela 122 operationer genomförs. Totalt sett kulminerar operationerna i Sverige under åren 1950 till 1953, då nästan hälften av de drygt 4400 svenska lobotomierna sker.
Beckomberga sjukhus började med tiden att förfalla. Sjukhuset var visserligen så pass stort att mindre upprustningar och tillbyggnader pågick i stort sett oavbrutet, men under perioden 1955 till 1965 genomgår det den största renoveringen i sjukhusets historia. Det är också under den här perioden som sjukhuset är som allra störst räknat i antal patienter, i den här delen av dokumentären får du veta vilka toppnoteringarna var i antal vårdplatser och i antal patienter samt när toppnoteringarna inträffade.
Läkemedel har en central roll på sjukhuset, men sjukhuset satsar också stort på olika former av rekreation, evenemang och utbildning. Förutom italienprojektet gjorde man en mängd kortare resor: bussresor till fjällen och flygresor till exempelvis Göteborg och Visby. På sommaren åker man till fritidsgården i vackra Hölö utanför Södertälje.
Beckombergas satsning på kultur och rekreation var också minst sagt ambitiös, och når sin kulmen under 50- och 60-talen. 1956 har biblioteket 3742 böcker och håller öppet fyra gånger i veckan. Bibliotekarien går dessutom bokronder på 18 olika avdelningar.
Man anställer även en studieledare som anordnar 15 studiecirklar under 1956, 1958 är det hela 25 studiecirklar. Förutom biografvisningarna anordnas en mängd föreställningar i festsalen varje år. 1956 uppträder inte mindre än fyra olika operasångare (vilka de var får du veta i denna del). Sjukhusdirektionens på Beckomberga har ett eget konstråd och anordnar ofta konstutställningar. 1961 besöker författaren Per-Anders Fogelström sjukhuset i mars och berättar om sin bästsäljande bok ”Mina drömmars stad”. Innan dess har Sven Wollter besökt sjukhuset med en uppsättning av pjäsen Pygmalion, och skådisen Sigge Fürst och programledaren Pekka Langer har uppträtt tillsammans för patienterna.
Man öppnar även en liten skönhetssalong på sjukhuset, där skönhetsexperten Kajsa Olausson en gång i veckan mellan klockan 9 och 17 tar emot patienter för ansiktsbehandling, pedikyr och manikyr. En annan skönhetsexpert, Gunnel Eriksson, håller föreläsningar om hygien och skönhetsvård: ”Betydelsen av skönhetsvård för kvinnliga patienter visar sig spela en stor roll för deras mentala tillstånd”, skriver studieledaren Johanne Grieg Cederblad.
Den 12 december 1961 börjar en ung Cornelis Vreeswijk arbeta på Beckomberga. Där träffade han bland annat sköterskan Ingalill Rehnberg, som blev Vreeswijks första hustru. Paret fick ett barn – Cornelis enda – sonen Jack Vreeswijk. Författaren Klas Gustafson skriver i Vreeswijk-biografin ”En bluesliv” att Cornelis hade övertalats att söka jobb på Beckomberga av vännen Tommy Eriksson, som redan arbetade på sjukhuset.
Cornelis blir dock inte långvarig på Beckomberga, 1962 slutar han efter en dispyt med personalföreståndaren Syster Agda. Cornelis har blivit attackerad av en intagen som försökt strypa honom med den slips som ingick i tjänsteuniformen. Han vägrar därför att bära slipsen, vilket skapar konflikten med Agda.
Cornelis skriver senare visan ”Hönan Agda”, i dokumentären får du höra mer om den och huruvida den verkligen handlar om Syster Agda. Dessutom avslöjar jag för första gången Syster Agdas verkliga identitet.
Sjukhusets kulturella fokus innebar också att man bjöd in kända musiker att spela i festsalen, de flesta tycks ha ställt upp utan betalt. Förutom Jussi Björlings framträdande på Beckomberga sjukhus den 30 december 1954, och en rad andra kända operasångare – som den finska operastjärnan Kim Borg som sjöng på sjukhuset (när det var får du också veta i avsnittet) – uppträdde en närmast osannolik skara kända artister i sjukhusets festsal under årens lopp.
Jag får tips om både internationella och svenska stjärnor som Lill-Babs, Fred Åkerström, Arja Saijonmaa, Kjerstin Dellert, Lill Lindfors, Alice Babs, ”Red” Mitchell, Kenny Drew, Svend Asmussen, Joséphine Baker och Monica Zetterlund. Vilka har egentligen uppträtt på Beckombergas lilla scen? Jag går till botten med det, och sanningen är faktiskt otrolig.
Ett illasinnat rykte gjorde under 70-talet gällande att Olof Palme vårdades på Beckomberga och att han därför inte var lämplig som statsminister. Han vårdades dock aldrig på Beckomberga. Skälet till ryktet och varför han inte förnekade det offentligt, berättar jag mer om i den här delen.
Dessutom avslöjar jag sanningen om Jussi Björling. Var han inlagd på Beckomberga? Varför uppträdde han på sjukhuset? Sanningen innehåller en rad spektakulära detaljer som tidigare varit helt okända även för Jussis egen familj (dottern Ann-Charlotte har fått läsa och godkänna manus eftersom det innehåller känsliga uppgifter).
[Spelare till del 2 kommer finnas här när den delen har publicerats]
Andra namn som dyker upp i del 2 av ”Beckomberga sjukhus”: Eric Abrahamsson, Erling Moe, Hans Billtow, Olga Appellöf, Matts Frejd, Margareta Hallin, Styrbjörn Hybinette, Kenneth Pawlo, Judith Garellick, Oswald Tureo, Lars Edelstam, Karl Granquist, Lars Forssell, Per Edström, Monica Dominique, Alan Wagner, Tage Erlander, Anna-Lisa Björling, Kaj Holmstrand, Lennart Swahn, Ann-Charlotte Björling, Mårten Rosenqvist.
Beckomberga sjukhus: Del 3
Anders Ängsvik är fotograf och författare och har skrivit fotoboken ”Beckombergalandet”. Båda Anders föräldrar arbetade på Beckomberga och bodde i personalbostäderna. Han växte upp på sjukhusområdet och började själv arbeta på Beckomberga som tonåring på 70-talet. I vuxen ålder upplevde han även sjukhuset som anhörig, då hans syster blev inlagd på Beckomberga.
I Beckombergalandet speglar Anders Ängsvik en del av de mer nattsvarta bilder jag stöter på under min research. Men precis som Bernt-Olof, Barbro och Gunnel är Anders övertygad om att de flesta i personalen gjorde sitt bästa. I del 3 berättar Anders om sin uppfattning av Beckomberga.
En del patienter har onekligen uppfattat vistelsen som ett övergrepp. Som Lennart Hebel som var inlagd på sjukhuset i 35 av sina 60 år i livet. I en intervju i Pockettidningen R från 1976 säger han att ”Beckomberga var en fabrik som masstillverkade dårar”, dit man kom som någorlunda frisk och gjordes om till ett vrak.
Andra patienter berättar om det rakt motsatta. Den nobelprisbelönade poeten Nelly Sachs blev inlagd på Beckomberga 9 september 1960, samma dag som Jussi Björling avled på Siarö. Under åren hon i perioder är intagen på Beckomberga skriver bland annat två av de diktsamlingar som sägs varit av avgörande betydelse för att hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1966. Sachs har själv skrivit i boken ”Den store anonyme” om det som hon kallar ”Det Gudomliga Beckomberga”, och i den här delen berättar jag mer om vad hon tyckte om sjukhuset.
Uppfattningen om Beckomberga varierar inte bara mellan patienter, utan även lite beroende på vilken period man talar om. På 80-talet förföll delar av sjukhuset i takt med att sjukhusets nedläggning planerades. De länge så välvilligt inställda politikerna stängde successivt plånboken. Pengarna behövdes till annat och Beckomberga fick nu stå tillbaka.
På 90-talet blev situationen ännu värre. Många verksamheter flyttade ut och sjukhusområdet förvandlades till ett ödelandskap. Det är som en spökstad i Vilda Västern, berättar föreståndaren för en avdelning som är kvar enbart eftersom det inte finns någonstans att flytta patienterna.
Ungdomar i kamouflagekläder spelar paintball på det öde sjukhusområdet. Det sker inbrott i de tomma lokalerna. Ett automatiskt brandlarm går men visar sig vara falsklarm. Servicen för patienterna som trots allt var kvar blev sämre och renoveringar uteblev. Men för att förstå varför sjukhuset ödelades, återvänder vi i den här delen till början av 60-talet. Då påbörjades den långa resa som skulle bli Beckombergas slut.
Skillnaderna mellan kroppssjukvård och psykvård suddades nämligen ut mer under 1900-talets mitt. Sankt Görans psykiatriklinik i Stockholms innerstad hade öppnat 1961 och åtminstone en del av vården skulle då ske i samma lokaler som de kroppssjuka. I 1962 års sjukhusplan förutsattes att Beckomberga efter 1980 skulle vara ett komplett sjukhus även för kroppssjukdomar och kunna ta emot 15 000 patienter per år i öppen vård, i linje med Sander Izikowitz dröm. Nu skulle det inte bli så, men de renodlade mentalsjukhusen skulle definitivt försvinna.
60-talet präglades dock av den starka övertygelsen om att Beckomberga skulle finnas kvar. Beckomberga sjukhus startar en egen radiokanal. Man ökar personalstyrkan till över tusen anställda (data för personalstyrkans omfattning finns i Excel-filen finns som extramaterial här). Man byter ut alla fönster mot så kallade perspektivfönster, det vill säga stora fönster utan spröjsar, som släpper in mer ljus i lokalerna. De nyrenoverade avdelningarna får också helt nya möbler.
I slutet av 60-talet talas det allt mer om öppenvård, en antipsykiatrisk rörelse påverkar alla delar av psykiatrin. Under 70- och 80-talen tas sedan en rad olika beslut som till sist leder till inledningen av den långa nedmonteringen av Beckomberga sjukhus. Innan dess byggs dock Beckomberga ut en sista gång, när Medicinskt centrum (nuvarande Bromma sjukhus) under julen samma år 1971 står klart. Under hösten 1977 införs även försöksverksamhet med sektoriserad psykiatri i Hässelby-Vällingbyprojektet. Sektoriserad psykiatri innebar en ny modell där de centralstyrda avlägsna mentalsjukhusen ersattes av mindre vårdenheter ute i samhällena.
Personalen på en av avdelningarna på sjukhuset tog 1983 fram ett förslag om att en avdelning skulle göras om, för att hjälpa patienterna med övergången från institutionslivet till flytten ut i samhället. Tanken var att många psykossjuka nu skulle flytta till egna eller kollektiva hem, beroende på hur mycket de klarade av på egen hand. Den nya avdelningen kallades Hus 13 och fanns kvar till åtminstone 2006.
Lokalerna som töms används dessutom tidvis för andra ändamål. 1989 döms en HIV-smittad man som tidigare förgripit sig på unga pojkar av Länsrätten till tvångsvård, och förs till en avdelning på Beckomberga sjukhus där han vaktas av personal från ett vaktbolag. Inför fotbolls-EM i Sverige 1992 planeras att två avdelningar på Beckomberga ska förvandlas till arrestlokaler för bråkiga fotbollssupportrar. År 2000 föreslås att lokalerna ska bli flyktingboende, men projektet tycks aldrig bli av.
Kiosken och cafeterian på Beckomberga läggs ned under sommaren 1989 vilket leder till protester från patienter, personal och anhöriga som inte ville bli av med det enda kvarvarande samlingsstället för dem. Den öppnar igen under vintern då en privatperson tagit på sig att driva det, men försvinner igen ett par år senare.
Utbyggnaden av behandlingshem ute i samhället tog längre tid än väntat eftersom fördomarna mot psykiskt sjuka bland allmänheten var starka. Det var ett av skälen till att många patienter blev kvar väldigt mycket längre än i tio år efter det slutgiltiga beslutet 1984 om att lägga ned Beckomberga.
På 90-talet tror förmodligen många stockholmare att sjukhuset har stängt igen, eftersom media förmedlar den bilden, men detta är inte sant. Många av Beckombergas lokaler stod dock tomma i ett drygt decennium och förföll. 2008 säljs de centrala sjukhusbyggnaderna – Stora Kvinns, Stora Mans, administrationsbyggnaden, köksbyggnaden och samlingssalen – till Riksbyggen, som sedan bygger om dem till bostäder.
Men att Beckomberga stängde 1995 eller 1997, som ofta uppges är inte sant, i den här sista delen av min dokumentär om Beckomberga argumenterar jag till och med för att sjukhuset aldrig har stängt.
Andra namn som dyker upp i del 3 av ”Beckomberga sjukhus”: Martin Ekblad, Ronald Laing, David Cooper, Aaron Esterson, Ulla-Britta Winroth och Lars-Arvid Frithiof.
Poddar om social fobi (även kallat social ångest) kan vara ett bra sätt att lära sig lite om diagnosen, och få tips om vad man kan göra för att ta sig ur sin situation. Jag har själv haft paniksyndrom och uppfyllde kriterierna för en social fobi-diagnos under den perioden även om panikångesten var mitt största problem, så jag vet att det kan vara väldigt jobbigt. Därför har jag även spelat in en rad poddar om social fobi, här är några tips på bra poddar om social fobi som jag har gjort med olika experter.
1. Sinnessjukt med Tomas Furmark
Tomas Furmark är psykolog och professor i psykologi. Han har forskat på social fobi (social ångest) i två decennier och anses vara en av Sveriges främsta experter på social fobi. Här intervjuar jag honom på Uppsala universitet i över två timmar om bara social fobi, i den fjärde och sista delen svarar han även på en massa lyssnarfrågor.
I en av de poddar om social fobi jag spelat in gästades podden av psykologen och forskaren Tomas Furmark.
Eric Bergström är mannen bakom Ångestskolan, som bland annat finns på Facebook och sprider kunskap om främst just social fobi. Eric drabbades av social fobi redan i tioårsåldern, vilket plågade honom under ett drygt decennium innan han efter ett sammanbrott i tjugoårsåldern fick nog och bestämde sig för att göra någonting åt saken. I min långa tredelade intervju med Eric (som idag arbetar som föreläsare) berättar han om hur hans problem med social fobi tog sig uttryck, men också hur han tagit sig ur dem och vilka hans bästa tips är för andra som drabbas.
I den tredje delen svarar han på alla lyssnarfrågor som kom in inför, som handlade om hur han har blivit bemött i vården, huruvida hans sociala ångest har fört någonting gott med sig och ifall han påverkas av diagnosen idag. Dessutom undrade lyssnarna hur han hanterar känslor av hopplöshet, vilka strategier han har för att klara ångestfyllda situationer och varför en del saker är så jobbiga för någon med social fobi, medan andra inte alls är påfrestande
Youtubern Therese Lindgren har haft problem med psykisk ohälsa vilket hon berättat om många gånger. I min långa intervju med henne 2016 pratade vi bland annat om hennes sociala fobi och hur hon hanterar den.
4. Sinnessjukt om behandling av social fobi hos vuxna
Pär Höglund är barn- och ungdomspsykiatriker och forskare och arbetar till vardags inom BUP, men har även arbetat i andra delar av psykiatrin, bland annat på psykakuten i Stockholm. Han har stor erfarenhet av patienter med social fobi och här pratar vi lite om hans erfarenheter som behandlare, men också om vilka behandlingar av vuxna med social fobi/social ångest som har bäst vetenskaplig evidens för sin effekt:
5. Sinnessjukt om behandling av social fobi hos barn och ungdomar
Även i det här avsnittet är barn- och ungdomspsykiatrikern och forskaren Pär Höglund med. Han arbetar på BUP och berättar här både om sina egna erfarenheter av behandling av social fobi hos barn och ungdomar, och om vilka metoder som har visat bäst effekt i vetenskapliga prövningar.
Podden om förlossningspsykos och schizoaffektivt syndrom som jag spelade in med Pebbles Karlsson Ambrose i förrförra veckan finns ute nu! Jag intervjuade Pebbles i över 2,5 timme om hennes liv med psykoser och hur hon med hjälp av mediciner och stöd från omgivningen får sin vardag att funka.
Pebbles Karlsson Ambrose är femtio år gammal och lever med schizoaffektivt syndrom, hon är förtidspensionär men skriver böcker och föreläser om sin livshistoria. I sin bok ”Vid vansinnets rand” (läs min recension av den på länken) beskriver hon det som att hon överlag hade en väldigt fin barndom, där hon hade lätt för sig i skolan och hennes styvpappa var en trygghet. Styvpappan dog dessvärre i en hjärtsjukdom när Pebbles var arton år gammal. Sen när hon var tjugotvå år gammal blev hennes biologiska pappa mördad, vilket än idag är det ett ouppklarat brott.
När hon var tjugosju år gammal och födde sin andra dotter Fanny (som tragiskt nog senare omkom i en bilolycka) drabbades Pebbles av en förlossningspsykos. Hon arbetade då i reklambranschen och hade separerat från barnens pappa under graviditeten. Den gången fick hon hjälp i psykiatrin och blev sedermera frisk, och började även jobba igen, men drabbades av en till psykos sju år senare under en pressad period av hennes liv. Då blev hon intagen och blev med tiden bättre, men ytterligare ett par år senare fick hon ännu ett allvarligt skov efter att hon slutat ta sin medicin, skilt sig från sin nya man och dessutom fått sparken från jobbet. Hon har numera diagnosen schizoaffektivt syndrom, som hon beskriver som ett slags mellanting mellan bipolär sjukdom och schizofreni (vill du lyssna på en podd om schizofreni kan du lyssna på min intervju med Marcus Sandborg på länken).
I podden berättar Pebbles om allt detta och vad som har hänt
sedan dess. Eftersom intervjun var så intressant blev den också väldigt lång,
därför har jag valt att dela upp den i fyra delar:
Del 1: Pebbles livshistoria
I del ett får Pebbles svara på kortfrågorna i min faktaruta. Sedan pratar vi om vad schizoaffektivt syndrom egentligen är för någonting och hur mycket av de maniska/bipolära dragen hon har, respektive de psykotiska dragen som schizoaffektivt syndrom också innnebär. Pebbles berättar även hur det är att inse att man har drabbats av en livslång sjukdom.
Del 2: Förlossningspsykoser
och slutenvård
I del två pratar vi bland annat om förlossningspsykoser. Jag frågar Pebbles huruvida hon tror att mammor med förlossningspsykoser kan vara farliga för sina barn. Jag frågar henne också ifall man som inlagd på psyket vill ha besök av anhöriga eller inte. Dessutom pratar vi om hennes ambivalens inför att umgås med folk som har betalt för att göra henne sällskap (såsom de boendestödjare som hjälpt henne klara vardagen) och om huruvida man som anhörig ska spela med i den sjukes hallucinationer och vanföreställningar eller inte, och om det sorgliga faktum att psykiskt sjuka människor dör så långt i förväg.
Del 3: Arbetsmarknad
och antipsykotiska mediciner
I del tre pratar vi om arbetsmarknaden för människor med psykoser och om den dråpliga incidenten då Pebbles under en psykos sökte jobb som väktare och tänkte att hennes inbillade arbetslivserfarenhet från FBI kunde komma väl till pass. Vi pratar även om Försäkringskassans absurda inställning till att få ut folk i arbete, men också om vikten av kontakter på sociala medier när man inte orkar träffa människor IRL. Vi pratar även en hel del om antipsykotiska mediciner, bland annat om folk som uppmanar sjuka människor att sluta med de här många gånger livsviktiga läkemedlen, men också om medicinernas jobbiga biverkningar.
Del 4: Övervikt, ärftlighet
och lyssnarfrågor
Sista delen handlar mycket om det faktum att psykossjuka så ofta är överviktiga. Vi pratar om Pebbles gastric bypass-operation och om medicinerna som ofta gör psykossjuka människor överviktiga. Pebbles berättar även om de spåtanter och andra kvacksalvare som lurat henne och andra psykospatienter, om hur smärtsamt det varit att hennes dotter har fått ta hand om Pebbles under perioder, samt ifall hon oroar sig för psykossjukdomars ärftlighet, med tanke på att hon har dottern Hanna. Sist ut i sista avsnittet är som alltid era många och intressanta lyssnarfrågor, som den här gången kretsar kring hur man kan göra som anhörig för att vara ett bra stöd, om varningssignaler för psykoser, livsstilsförändringar, hallucinationer, populärkulturens framställning av psykoser och mycket annat.
Jag hoppas att en podd om förlossningspsykoser och schizoaffektivt syndrom var efterlängtad hos er, jag vet att många blivande mödrar med psykossjukdomar i släkten oroar sig för att drabbas av psykos. Pebbles är väldigt klok, påläst och erfaren och det var otroligt intressant att tala med henne. Trevlig lyssning!
