Etikett: ångest

I nästa avsnitt av Psykpodden ska vi prata om GAD (bland annat), och utöver statistik och symtom ville jag ha en personlig berättelse om hur det känns. Hörde av mig till min vän Amanda Hollanti Ohlsson som har GAD och frågade henne. Här är hennes brev till mig som jag kommer att läsa upp delar av i nästa podcast!

Jag skriver förresten också om GAD både i min bok om depression och ångest och i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”.

Hursomhelst, här är Amandas brev:

”Hej Christian!

Jag håller med om att GAD är en bortglömd diagnos, som också framförallt inte tas på allvar. Jag insjuknade i en måttlig till djup depression hösten 2012 vilket jag under våren 2014 fick fastställt berodde på GADen som jag då i våras fick diagnosticerad.

Jag var redan som liten ett ängsligt, osäkert och oroligt barn och har varit “GAD:ig” sen jag var i elvaårsåldern då mina föräldrar skilde sig och det hände saker inom familjen under några år efter det. Men det var när jag började tillfriskna från depressionen som jag märkte att jag fortfarande var väldigt stressad, känslig för intryck och framförallt hade en obeskrivligt tung ångest – hela tiden.

Under hösten 2013 hamnade jag i en djup svacka med depressiva inslag, självmordstankar och panikattacker, och gick till min läkare för att få hjälp. Vi diskuterade mycket och kom fram till att det är min konstanta ångest som “ställer till det” för mig, så vi gjorde ett medicinbyte från Citalopram till Cymbalta.

Det sjuka är att jag började med 30 mg Cymbalta och kände redan efter två dagar en otrolig skillnad ångestmässigt. Nu äter jag 60 mg och får med hjälp av min syster vardagen att gå runt. Mår inte bra och behöver långvarig och regelbunden terapi enligt psykiatrikern som bedömde mig, men i Skövde där jag bor är det bristfälligt och jag får inte den hjälpen jag behöver.

Jag märker helt klart att GAD är en sjukdom som många inte alls vet vad det är. När jag berättade för vänner och familj hade de ingen aning om vad det var och även på min högskola stöter jag på samma reaktion. När jag pedagogiskt försöker förklara hur det är att ha GAD, genom att ge exempel på att jag kan få ångest och panik om jag inte följer matlistan när jag handlar (om det tex är extrapris på något) eftersom jag är orolig för min ekonomi.

Jag skulle gissa på att det beror på att det som med psykisk ohälsa överlag är tabu och stigmatiserat, men också kanske för att när man har GAD, så upplever man både själv och omgivningen tror att det är ett personlighetsdrag – att man ÄR orolig, lättstressad och ångestfylld.

Det jag tycker är viktigt att berätta om GAD är att det är en vidrig och hemsk ångestsjukdom. Det är en psykisk sjukdom precis som exempelvis depression eller social fobi. Precis som sjukdomen heter – generaliserat ångestsyndrom – så har man hela tiden en molande ångest och oro som man kan ha längre perioder och som i mitt fall ofta går över till stark och kraftig ångest. Jag kan ha en ångestattack för tex ett tjafs med en kompis och älta det i veckor, försäkra mig med hjälp av familjen, rättigfärda mig innan oron och ångesten lägger sig och tar sig uttryck på ett annat orosmoment.

Jag lever som en vettskrämd katt, ständigt rädd och orolig för ALLT i mitt liv. Jag är ständigt orolig, rädd, stressad, har katastroftankar, är pessimistisk, otroligt självkritisk och nedvärderande. Brottas med tusen tankar i huvudet inför varje moment eller situation jag möter, oavsett om jag bara ska gå utanför dörren eller åka tåg. Det är hela tiden som en gnagande, molande oro som ofta går över till ångest.

Ångesten kan se olika ut, ofta är den handlingsförlamande och gör att jag inte kan tänka, andas, planera eller ta beslut, jag får ofta panik då. Ibland gör den mig bara ledsen och jag kan gråta i timmar.

Jag är en introvert person men i samband med GADen och depressionen har jag blivit det ännu mer och har en släng av social fobi, eftersom jag får ångest av att vara ute bland människor. Är ständigt orolig, rädd och nervös över vad folk tycker om mig, både min personlighet och om jag är tjock/smal, fin/ful. Det tar otroligt mycket krafter av mig att umgås med människor och större grupper undviker jag gärna.

Utöver detta har jag jobbiga fysiska symptom i samband med de psykiska – trötthet, spänningar i rygg, nacke och framförallt käkar, en spändhet i hela kroppen. Det tar så sjukt mycket krafter att hela tiden vara på sin vakt och att hela tiden oroa sig.

Det jag upplever är att folk verkar tro att det bara är att sluta oroa sig. Att jag egentligen har ett val, och kan sluta vara och ha det såhär. Och det gör mig så jävla förbannad, för jag känner att jag hela tiden behöver rättigfärda, och förklara mig och stå upp för mig och min sjukdom hela tiden, i varje situation jag är i. Om det hade varit så lätt att sluta oroa mig hade jag gjort det för länge sen.

Jag tror inte folk förstår hur pass vidrigt det är att ha den här ångestsjukdomen, och de förstår inte att den finns på riktigt, att det är en diagnos. Det är en verklig psykisk diagnos och det behöver folk förstå, och inte bara förminska oss som lider av det. Vi ÄR inte lata, oroliga, stressade för att vi VILL, utan det är olika omständigheter som arv, miljö, erfarenheter osv som har lett till att vi blivit drabbade av denna sjukdom. Bara för att den inte syns, betyder det inte att den finns!

Som vanligt blev detta värsta uppsatsen! Men jag är så otroligt glad för att ni ska ta upp detta i podden, för alla dessa känslor av bemötande och att leva med GADen behövde jag få utlopp för och jag vill att alla ska förstå allvaret i att ha GAD.

Tack, ni är BÄST!

Kram,

Amanda Hollanti Ohlsson”